Arkiv för juli, 2009

Orosmoln och hotbilder – Lite solsken om jag får be!

Telekompaketet

I dagsläget är det verkligen osäkert om telekompaketet kommer att bli en så kallad A-punkt eller en B-punkt. När COREPER (eng: Committee of Permanent Representatives) är eniga i någon fråga krävs det ett beslut från Rådet och dessa beslut (ärenden), är de som förs upp under ”punkt A” eller punkt B” på rådets dagordning. Telekompaketet är fortfarande i andrabehandlingen och Erik Josefsson skriver att:

”Så nu är frågan om […] kommer att kunna prata ihop sig så att rådet fattar beslut om parlamentets telekompaket som en A-punkt, eller om det blir nödvändigt att ta beslutet som en B-punkt. Skillnaden är att om alla är överens tar man det formella beslutet när dagordningen för rådsmötet antas (då ligger alltså A-punkten redan på dagordningen). Om man inte är överens måste ministrarna rösta och då ligger frågan som en B-punkt, alltså en separat punkt på dagordningen som man då röstar om när man kommer dit under mötets gång.”

Rådet måste arbeta snabbare nu om de ska ha en A- eller B-punkt klart innan den 26:e oktober. Medborgare måste ta reda på när andrabehandlingen kommer att avslutas, om inte via information från Regeringen, så genom något verktyg eller gammalt hederligt grävande. Vi måste ta reda på hur viktigt telekompaketet egentligen är inom EU. Soili Semkina rapporterar exempelvis att telekompaketet inte är lika viktigt för politikerna som för en del av oss medborgare:

”9.34. But only 30 out of 785 seats are occupied in Lowhem plenary hall, at the European parliament’s headquarters in Strasbourg. A heated debate about telecoms package is going on in the desert hall between a handful of parliamentarians. Vital questions like the freedom of internet use and citizens’ rights are being raised, but the hall is still empty.”

Jag konstaterar att fri- och rättigheter för medborgare inte verkar vara det hetaste inom det Europeiska Rådet.

Telekompaketet och dess beslutsprocess är en komplicerad fråga, vilket beror på att direktiv och det byråkratiska pappersarbetet präglas av vad som skämtsamt kallas ”eu-speak”. Men det finns olika sätt för den intresserade att börja sätta sig in i frågan.

För den som har läst direktiv förut och som är insatta i den Europeiska Unionens politik rekommenderar jag denna wiki och för er som vill orientera er, rekommenderar jag att ni gör sökningar hos våra större dagstidningar, bevaka bloggsfären samt kolla denna wiki.

Ju fler det är som försöker förstå och informera om läget desto bättre. Men man får tänka på att använda fingertoppskänsla så man undviker desinformation och konspirationsteorier i så stor utsträckning som möjligt.

Avslutningsvis, den nya termen att hålla reda på är ”mere conduit”.

Stockholmsprogrammet

Det enda jag har att skriva i dagsläget handlar om Malmöprogrammet. Vad är då Malmöprogrammet (förutom att det har ett roligt namn)? Jo, Malmöprogrammet är följande:

”Malmöprogrammet är framför allt två saker. Malmöprogrammet är ett sätt att peka ut de allvarliga fel och brister som föreslås till den handlingsplan för Europaparlamentets kommande mandatperiod som klubbas igenom i december i år vid namnet Stockholmsprogrammet. Kritiken om innehållet av Stockholmsprogrammet har redan varit vass och kommit från flera håll. Inte bara har Rick Falkvinge och Henrik Alexandersson från piratpartiet kritiserat den hårt, utan även folkpartisten Camilla Lindberg, centerpartisten Lena Ek och moderaten Karl Sigfrid. Kritik finns även på Ung Vänsters blogg.

Men Malmöprogrammet är mer än så. Malmöprogrammet är inte tänkt att vara en ensidig kritik. Malmöprogrammet är ett försök till en politisk deltagarkultur. Istället för att klaga på att parlamentarikerna inte lyssnar på oss ger vi dem en chans att lyssna på oss. Tillsammans ska vi medborgare skriva ett förslag till ett Malmöprogram. Ett program som är partipolitiskt obundet, men skrivet av folket och inte varken kommissionen eller parlamentet.

Vår förhoppning är att det slutgiltiga Stockholmsprogrammet som klubbas igenom i December inte bara är åsikter som kommer från kommissionens och parlamentets ledamöter och tjänstemän, utan även representerar folket.

För det är ju trots att deras jobb att representera våra åsikter. Det är därför de är valda. Hjälp oss hjälpa dem! Tillsammans skriver vi Malmöprogrammet så att vi tillsammans kan skriva Stockholmsprogrammet!

Bloggposter om Malmöprogrammet finns hos: Amelia Andersdotter, Isak Gerson, Jacob Dexe

Malmöprogrammet är en del av WeRebuild.eu.”

Jag gillar att Malmöprogrammet är tänkt att vara ett försök till politisk deltagarkultur. Istället för att bara klaga på politisk beslutsfattning försöker deltagarna tycka till om det annars så söndertolkade Stockholmsprogrammet, samt erbjuda en dialog med politikerna. Det är medborgarna själva som ska stå för innehållet och vem som helst kan delta med åsikter. Att ingen ännu har reggat medborgarprogrammet.eu är för mig ofattbart…

Angående innehållet i själva Stockholmsprogrammet så är jag inte tillräckligt bra insatt i det för att kommentera det mer ingående, men det är viktigt att framhålla att det är lätt att gå bort sig i textmängden, jag vet för jag har suttit och kopierat textmassor ur de där dokumenten. Men om man vill läsa något nytt i media kan man kika på Petter Larssons artikel i Aftonbladet: ”Hotbilderna formar den nya superstaten”.

Stockholmsprogrammet kommer ju att gå vidare oavsett vad medborgarna vill, det låter krasst men så är det. Det är upp till medborgare då att problematisera, men framförallt visa ett ökat engagemang för dessa frågor och vilja komma med lösningar.

Den kommande demokratiska ‘polyfonkommunikationen’ kommer må bra av ett ökat medborgarenagemang, där internet bryter ned traditionella gränser mellan medborgare världen över, samtidigt som man på en nationell eller lokal nivå kan agera och ta beslut närmare våra förtroendevalda.

Kalla det ‘global society‘, ‘global democracy‘ eller vad ni vill, både politiker och medborgare börjar röra sig i denna riktning och det är upp till oss som har tid och brinner för det här att försöka realisera något nytt, om inte att uppdatera demokratin så iallfall att modifiera den. Det är viktigt att vi, medborgarna, arbetar snabbt och politiskt genom att ta till oss begreppen och fylla dom med positiva meningar och innebörder.

We Rebuild.EU

Idag publicerades det en artikel om We Rebuild i DN skriven av Ossi Carp som har fått titeln ”Internätet som vill bygga om EU”. Kommentera gärna i artikeln om hur just ni ser på EU, demokratisering, nätaktivism, nätpolitiken och samtiden.

Passa även på att läsa Intensifiers inlägg här.

We Rebuild har skrivit ihop en kommuniké som ni kan läsa här.

Länkar:

EU Internet restrictions in 9 languages

Karoo – since when is 3-strikes an ‘industry standard’ ?

Treatise on Jellyfish Memetics

Husserl’s Letter to Hofmannstahl – Phenomenology and Pure Art

Edmund Husserl & Phenomenology

Edmund Husserl (1859-1938) was the founder of the philosophical movement called ”phenomenology”, which was a method and philosophical outlook both rejected and embraced by his contemporaries and predecessors. The phenomenological method is at the heart of his philosophical legacy, having excercised an enormous influence on the development of continental philosophy, Husserl quickly became very renowned for his thoughts within movements such as existentialism, hermeneutics and deconstruction. Husserl also had a career in logic and mathematics, and his phenomenological method and outlook connect with analytical philosophy on many levels.

Husserl did not concive phenomenology right away, but gradually evolved it in various stages. In his early work Logical Investigations, Husserl coined the term descriptive psychology, which was the initial step towards a philosophical underlying unity. Husserl’s main concern with the term was that it described psychic experiences, which were characterized for their intentionality, thus enabling descriptive psychology to describe essential ”moments” of intentional experiences.

The descriptive psychology found its area of study through abstracting the psychological or psychic region from the world, in a similar manner as the natural sciences abstract the region of material nature from the world. Husserl could now describe experiences in relation to the contents noetic moments (their real contents), as well as also connecting his descriptions to the noematic (ir-real) moments of experience, in other words to their intentional content (objective content). Husserl thus needed a methodology to include these intentional moments of experience in the area of importance for the phenomenological investigation. Husserl’s solution became the transcendental-phenomenological reduction.

The transcendental-phenomenological reduction aims at directing the phenomenologist’s attention to the intentional relation between consciousness and its object, a correlation also concerning subjectivity and the phenomenon of the world. The phenomenologist sees phenomenology as a descriptive science, which seeks to pinpoint and correlate the essential moments and structures of the transcendental consciousness and its intentional experiences. It is of great importance that the phenomenologist [bracket] the world with the aid of the phenomenological reduction, because existence is not important when analysing phenomena during the early stages of the phenomenological method.

Phenomenology describes and categorises essential structures of intentionality and the required correlations between different experiences to the extent that these structures can be known through intuition. The analyses themselves are static and genetic; static meaning that a phenomenological abstraction is aimed at the temporality of experience. This means that static phenomenology identifies moments and structures belonging to a sort of nucleus of intentional experience and object. While the static phenomenology ‘leaves out time’, the genetic phenomenology return to the experiences in their complex temporality and tries to unfold the very origins of experiences in the temporal stream of consciousness.

The phenomenological method itself includes these main components:

1. The phenomenological reduction already mentioned above

2. The limitation, which is connected to a presupposition not to fall back on causal explanations, in order to describe the intentionality in given experiences

3. The eidetic reduction, which through eidetic variation reveals the essence, essential structures and experience

4. The eidetic intuition, in which the phenomenologist is given structures that the eidetic reduction revealed in an earlier stage of the phenomenological method

Husserl’s Letter to Hofmannstahl About Phenomenology and Art

In SITE Magazine 26-27.09 ISSN 1650-7894, Sven-Olov Wallenstein has translated a letter from Edmund Husserl to Hugo von Hofmannstahl, dated January 12th, 1907, Göttingen. The original letter is taken from Husserliana Dokumente, Briefwechsel, vol. VII, Wissenschaftlerkorrespondenz, (Dordrecht: Kluwer, 1994), 133-36, and concerns both phenomenology and art. The editors of SITE acknowledges that – even though Husserl has been on a quest seeking the phenomenological origins of the sciences, the experiences and the world – phenomenology in its developed forms from Heidegger and Habermas, has had a certain fondness of aesthetic experiences which might have been lacking in Husserl’s outlook.

In the letter to Hofmannstahl 1907 – where Husserl had just discovered the main components and outlines for his phenomenological method – he acknowledges a similarity between the intuitive and pure phenomenology and pure art. Husserl has extensively covered concepts such as phantasy, image, consciousness and memory, however, these concepts also constitute links between phenomenology and developments in modern art.

Husserl starts off with thanking Hofmannstahl for a gift that he recived during an earlier visit to Husserl on December 6, 1906, and goes on to discuss phenomenology and art, thus revealing some aesthetic connections between a pure phenomenology and pure art.

Husserl recognizes that Hofmannstahl’s art pictures ”inner states” as purely aesthetic. in a sphere not of ”pictures” but of ”aesthetic beauty”. The aesthetic states are important for the phenomenologist because of the objectification. Husserl draws a parallell between his work of reaching a lucid sense of the basic problems of philosophy, and moving onwards towards a method for the solution of these basic problems.

The phenomenological method and attitude is for the phenomenologists to be concerned with all forms of objectivity that departs from what is ”natural” in a fundamental way. This Husserl says is ”closely related to the attitude and stance in which your art, as something purely aesthetic, places us with respect to the presented objects and the whole of the surrounding world”.

Similar to the phenomenological attitude, the intuition of a pure aesthetic object of art is ‘represented’ in an perspective devoid of existential influences of the intellect, because the presuppositions attached with emotions and the will are connected with the existential outlook. When standing near a work of art, the work places the phenomenologist in a state of aesthetic intuition, leaving the inuition empty of the existential attitudes. Husserl pinpoints the aesthetic pureness of a work of art in the following description: the more the existential world comes to attention, and the more a work of art brings out an existential attitude, then the work of art is less aestetically pure, Husserl concludes.

For the phenomenologists the mind has a natural and existential stance – actual life and things we stand before, are actual in sensous ways and realities as such. Our acts of mind and will are caught up in these existing actualities, which are included in the existential attitude of the mind. Husserl claims that the opposite side of this stance – the pure aesthetic intuition with its corresponding emotional situation – is also the opposite counterpart of the phenomenological attitude of the mind. Husserl writes that the only way in which the phenomenologist can solve philosophical problems, is through the phenomenological attitude and the phenomenological method. The only way in which the phenomenologist can examine the basic problems of phenomenology, is to suspend the existential attitudes, especially in the critique of knowledge.

As soon as our attitudes towards pre-given knowledge and pre-given being (towards the assumed reality and the sciences) have changed, we know that the fundamental question of knowledge has changed, and made it possible for the phenomenologist to conceive a knowledge through subjective experiences, which at the same time contain an in-itself existing objectivity. The phenomenologist can only solve basic problems of philosophy if being in the very same sphere as the philosophical problems and question all knowledge. No existence should be accepted as pre-given. All reality and all science thus become phenomena, and what remains is a pure intuition – with its abstractions and analyses – and meaning immanent in the phenomena. The phenomenologists do not have to go beyond phenomena, and they don’t pressupose transcendent existences intended in phenomena. The phenomenologist does not have to clarify what knowledge as such and objectivity means according to their own immanent essence.

Given that all knowledge is questionable, we are only left with the phenomena ‘knowledge’ and if the phenomenologist is to accept any other form of knowledge, then she has to return to the phenomenological attitude. What does validity mean? Phenomenology is concerned with the ”intuiting”, the ”evident” and ”insightful” forms of knowing, and this symbolic thought in relation to evident knowing, requires a phenomenological analysis of essences.

Aesthetic intuition in pure art is closely connected to the phenomenological intuiting, however, this should not be associated with any sort of aesthetic pleasure, due to the fact that phenomenology only considers the investigations and cognitive phenomena. The phenomenologist is not concerned with the sphere of art, but of the sphere of philosophy. The artist observes the world and gains knowledge of man and nature in a way which slightly relates to how the phenomenologist observes the world. The world is not observed through the natural attitude, nor through the practical observing of man. For the phenomenologists the world becomes but a phenomena, rendering all existence unimportant. The artist on the other hand, doesn’t try to find the ‘meaning’ of the phenomenon of the world and grasp its concepts, but intuitively appropriates when gathering matter, in order to create the aesthetic shapes and forms.

Husserl returns to a more informal and non lecturing way of writing by referring to himself as a ”hopeless and typical professor! He cannot even open his mouth, without giving a lecture”. Husserl means that both the philosophical essence of a lecture and academic freedom is that there is an absence of a demand for an answer, and hopes that Hofmannstahl doesn’t feel the need to respond in relation to Husserl’s ”lecture”. Husserl wishes Hofmannstahl his best, hoping that the world will find interest in his inner development and growth. Perhaps this was needed due to the fact that Husserl admits being reluctant to comment Hofmannstahl’s work: that Husserl’s praise and comments would be uninteresting for Hofmannstahl.

In the end of the letter Husserl describes the three golden rules for an artist: 1. ”He shall have genius”, otherwise ”he is not an artist”. 2. ”He shall follow, purely and solely, his daimonion, which, from within, drives him to an intuitingblind production”. 3. ”Everyone else knows better, thus he observes them all-in a purely aesthetic and phenomenological fashion”.

Phenomenology and the Possibility of a Pure Art – Sven-Olov Wallenstein Comments Husserl’s Letter to Hofmannstahl

Now what is the significance of art and aesthetics for philosophy, and in this case for phenomenology? From a german idealistic outlook, is art even an object of study with its own investigative sphere, that can be restricted in its own autonomy, or is the object of art in a dimension that goes beyond the philosophical sphere, something external to philosophy, and more intimate, ”close” and connected with the foundations of thought?

The first outlook is the one attached to a Husserlian sphere, focusing on the aesthetic object and its a priori conditions. The second outlook is linked with Heidegger’s dismissal of the concept of aesthetics, where he acknowledges that the work of art as an ”event”, requires that thought reconsiders its concepts and is directed back at the transformation of the entire concept of philosophy per se. This outlook also meant that it became of historical importance to return to the greeks, and especially Plato, since poetry was considered superior to philosophy.

The question of art in general and as an object of investigation within the phenomenological tradition, developed mainly in the hermeneutic and deconstructive branches of the continental branch of philosopy, however, Husserl himself has not written a lot about the same phenomenon in his own oeuvre, so to trace the concept of art in Heidegger, Sartre, Ricoeur, Merleau-Ponty and Gadamer back to Husserl’s thought, is a quite burdensome project.

Husserl did suggest that the phenomenological reduction – with its [bracketing] of existential matters – was favoured over the investigation of the aesthetic attitude and the sense of existential postulates. Sven-Olov Wallenstein writes that Husserl never considered the primacy of the theoretical attitude, however, the transcendental turn of phenomenology saw some attempts at to create a phenomenology of art, which lead Werner Ziegenfuss to write Die phänomenologische Ästhetik (1927), which is a phenomenological survey where he analysed artworks from a phenomenological point of view. Roman Ingarden also wrote an investigation named Das literarische Kunstwerk (1931), looking into the layers of signification in work of art within the lirerary genre. Finally, Mikel Dufrenne analysed the aesthetic experiences in Phénoménologie de l’expérience esthétique (1953). All in all, the phenomenological outlook seems to be fruitful when it comes to investigations connected with art.

The different forms of inquiry have not entirely been developed without each other, influences have been flowing through different traditions and outlooks, which has produced some hybrid forms of investigating aesthetics from a phenomenological perspective. Although phenomenological aesthetics is yet to be developed, it might have had a better chance of developing if hadn’t been inferior to the movement of contemporary art, which favours a more canonical approach rather than an analytical perspective. Is there a possibility of a phenomenological aesthetics?

Husserl’s own aesthetic points and ponderings are scattered within his oeuvre, however, he did discuss it extensivey in Phantasie, Bildbewusstsein, Erinnerung, attempting to examine phantasy with the phenomenological attitude.  Husserl brings up the possibility of a demarcation between the phenomenological reduction and the reduction of art, and the volume ends with the letter to Hofmannstahl, which in its interity is rather brief, however, philosophically dense and important.

At the time of Husserl’s letter to Hofmannstahl, Husserl himself was busy at work in the development of the phenomenological reduction, which occupies a fundamental place in the evolution of his phenomenological method. Wallenstein sees Husserl’s unintrest in the aesthetic questions as a consequence of his general interest in Frege, mathematics and the philosophy of arithmetic. Husserl’s main concern in his early writings is to move away from psychologism and naturalism, attempting to secure the foundations of mathematics and logical principles. This meant that the study of the human and social sciences never interested Husserl in a major way.

Husserl later returns to the concepts phantasy and time, however, this work – like most projects in Husserls oeuvre – wasn’t finished during his lifetime. Aesthetic matter flow in the phenomenological sphere, though subordinated to image consciousness and phantasy. Husserl defines modes of representation (Vergegenwärtigung) which is opposite of the direct perception (presentation), and so Husserls examines those experiences of consciousness attached to art phenomena.

What is phantasy then? Is phantasy is a world of its own or is it a neutralisation of existential matters at hand? Phantasy is very important in phenomenology because phantasy is what opens up the field of essences. Compared with perception, memory and expectation, phantasy is an inventitive act rather than a positing one. The object of phanatasy is not lucidly given, yet it still right there close to the phenomenologist.

Wallenstein claims that Husserl returns to Kant for certain terminological reasons, and a few concepts that can be traced back to Kant are disinterestedness, purposelessness and play, which all are within the phantasy sphere. Another tricky concept that is attached to phantasy is freedom, as well as a kind of indeterminatedness. It has a subjective capacity as well as distinctiveness seperated from the external world. Is the object of phantasy possible? Or does phantasy constitute an object of its own? Husserl believes in the latter, thus phenomenology and the study of phantasy points towards the phenomenology of art, however, ”pure art” was never an object undergoing investigation for Husserl, as I understand it.

Coming from the image consciousness-side of the phenomenological perspective, Husserl tries to analyse the phenomena of the material art object, with its substratum and peculiarness. The phenomenologist ought to seperate the thing of art from the aesthetic object of art, where the aesthetic object has its special intentionality etc. So which object should the phenomenologist study?

The reciprocal relationship between ideality and materiality, is mediated by the image object, in this way the object becomes public given its materiality and private in terms of phantasy. Now, the point Husserl wants to make here is that there is the canvas which is the real existing object and physical image, the image subject that can be fictional, and the image object that which is perceived, even though it has no existence at all.

Cubism and Suprematism (Picasso, Braque, Malevich etc.)  are mainly concerned with the analytical: to break up, re-arrange, displace, re-assemble and to experiment with geometrical forms. The phenomenological outlook becomes a tool for creation, strenghtening the artist’s activity almost as an analytic philosopher. Husserl’s own development of the phenomenological epoqué coincides with the syntheses found in Hofmannstahl’s art. Does the syntheses in Hofmannstahl point towards the same phenomena as the phenomenological reduction with its abstraction tends to uncover?

Cubism and Suprematism departed from the natural and the existential and focused on geomterical forms and more analytic concepts. These movements are linked to a similar counterpart which phenomenology also links to. Art has to be unattached from all influences of the mind and the will and in relation to this perspective, and Wallenstein brings up Husserl’s concern with the aesthetic purity of a work. According to Wallenstein, Husserl claims that the more of the existential matters that seep into the consciousness upon experiencing a work of art, the less aesthetically pure it is:

”whereas the world opened up by phenomenology and the epoche is a field of pure intuiting, a conversion that lays bare a new foundation for our epistemic, ethical, and aesthetic stances.”

If everything is questionable (Descartes) and incomprehensible, the phenomenologist has to place herself in the very same sphere as this foundation of uncertainty. Aesthetic intuiting is then close to phenomenological intuiting, and the aesthetic intuiting: the suspension of positings of value and existential matters, gives the phenomenologist certain clues about the phenomenological intuiting and what it means.

Husserl’s thoughts about the artist as genius (echo of Kant), that art doesn’t have to present its steps and procedures toward becoming art, brings forth the notion of the artist that doesn’t follow the world so to speak, but from a phenomenological point of view observes the world. The production of the artist can then be seen as a resemblance to the phenomenological attitude and intuiting, creating a possibility for the intertwining of pure art and phenomenology. Wallenstein concludes that other philosophers came to critique the modernist understanding of the pureness in art, however, they returned to other concepts in the development towards a phenomenology of art, such as temporality and kinaesthesia.

The development of a phenomenology of art is the very potential of a development of the concept of art per se, of the concept of pureness as well as of the intuitive artist. This is an enormous area of potential development within a movement, which after so many years still has a legitimate placement in the history of philosophy and of mankind.

I hope that you’ve been enjoying this article, although it might be filled with misinterpretations (be sure to let me know about them), I still hope that I have been able to introduce two of my favourite fields: the philosophical movement phenomenology and conceptual art. Please do not hesitate to comment this post.

 

 

”Fångarnas dilemma”

I samtidens politiska klimat och i samhället förövrigt, klarar vi oss inte långt om vi inte får möjligheter att samordna våra handlingar. Människan har sedan urminnes tider varit tvungen att samarbeta för att lösa problem, hålla ihop samhällen och bygga städer, men finns det några fenomen eller problem som exemplifierar detta på ett passande sätt? Det finns en hel del olika exempel på dessa ”fall”, men ett av de mest kända kallas ”fångarnas dilemma”, som är ett bra exempel att börja med om man inte har satt sig in i något filosofiskt problem förut. Jag ska försöka gå igenom olika filosofiska exempel på ett övergripande sätt och sedan knyta ihop det med eventuella problem som uppstått i och med gränslösheten hos internets.

Fångarnas dilemma

”Fångarnas dilemma” handlar just om… fångar. Så långt inga konstigheter. Tänk er följande scenario: Du och din kompis begår ett brott och ni förhörs på olika håll (standard protokoll). Ni ställs inför valet att antingen neka eller erkänna och ni måste bestämma er oberoende av varandra, för ni sitter ju i olika rum.

Om båda erkänner döms ni till tre års fängelse, om den ene erkänner och den andre nekar belönas den av er som erkänner och får ett års fängelse, och den andre får då fyra års fängelse. Om båda nekar kan ingen döma er för brottet, men ni döms för mindre förseelser till två år vardera. Det finns fyra möjliga utfall:

Din kompis erkänner Din kompis nekar
Du erkänner
3 år för båda 1 år för dig, 4 år för din kompis
Du nekar
4 år för dig, 1 år för din kompis 2 år för båda

Såtillvida ni inte vill sitta i fängelse så föreslår jag att ert mål är att sitta så kort tid som möjligt i fängelse. Vi kan direkt konstatera att det du väljer att göra kommer att bero på vad din kompis gör. Om din kompis t.ex. erkänner så bör du också erkänna, för du kommer att få sitta av tre år i fängelse istället för fyra år. Men om din kompis nekar, då bör du också erkänna. Om du erkänner under dessa förutsättningar behöver du bara sitta i fängelse i ett år istället för två. Det är rimligt att du erkänner oavsett vad din kompis gör.

Om båda erkänner måste båda två sitta i fängelset under tre år, men om båda nekar måste ni bara sitta av två år. Poängen här, och det är detta som är det paradoxala, är att även om ni handlar rationellt – givet målet att sitta i fängelse så kort tid som möjligt – så kommer ni att få sitta längre tid relaterat till om båda hade handlat annorlunda.

Folke Tersman beskriver i Fem filosofiska frågor (2001) exemplet på följande sätt: ”Detta exempel visar att vi kan tänka oss situationer för vilka gäller att om var och en i en grupp handlar rationellt i strävan att för egen del få det så bra som möjligt så leder det till ett resultat som är sämre för alla jämfört med om alla hade handlat annorlunda” (2001:11).  Det finns situationer där om var och en handlar rationellt och samtidigt strävandes efter ett egenintresse, så kommer vars och ens egenintresse uppfyllas i mindre grad jämfört med om alla hade handlat annorlunda. Häri finns relationen till spelteori på grund av hur egenintresset krockar med målsättningen.

Merrill Flood och Melvin Dresher var de som upptäckte problematiken som kännetecknar ”fångarnas dilemma” och var först med att konstruera exempel på forskningsinstitutet RAND Corp. under femtiotalet. Själva exemplet med ”fångarnas dilemma” skapades dock av Albert Tucker, när han skulle förklara Floods och Dreshers konstruerade problem för sina studenter. Viktigt här är att Flood och Dresher antagligen forskade i denna problematik på grund av den amerikanska kapprustningen mot dåvarande Sovjetunionen.

”Fångarnas dilemma” må vara abstrakt och det kan vara svårt att förstå problematiken, men det säger faktiskt en hel del om hur vi människor och våra samhällen fungerar. Nu halkar diskussionen in på politik, moral och hur vår samt jordens överlevnad krasst kan beskrivas beroende av hur vi reagerar på den problematik som exemplet påvisar och hur vi kan göra för att lösa dessa problem.

Sam(tink)

Genom att samarbeta kan vi ta tag i befintliga problem eller förutse framtida problem, men fångarnas dilemma visar att samarbete är mer problematiskt än vad man tror. Ta ett konkret miljöproblem som försurning i en specifik sjö, hur ska de som bor runt sjön samarbeta för att de ska kunna bada i den och samtidigt kunna fiska mer? Hur viktigt är det för alla att de ska kunna fiska? Vilka vill kunna bada?

Nu kanske det är så att en möjlig lösning på detta problem tar itu med både försurning och återväxten av fiskbestånd i sjön, men det finns ju större problem där ens egna inställning kanske inte stämmer överens med multitudens. I fallet med sjön så kanske allas medverkan är viktigt på grund av att det säkert kostar en del om man inte får bidrag från kommun eller landsting, plus att det ska röjas upp i sjön, kanske muddras och plantera in fisk.

I ”fångarnas dilemma” är det förnuftiga att erkänna, även ifall ett nekande skulle ge kortare tid i fängelse. Det finns en rad konsekvenser i och med detta för hur vi agerar och tar beslut. Vår strävan och rationalitet relaterat till hur vi vill uppnå något som är fördelaktigt för oss, skapar situationer som är farliga, inte bara för oss själva, utan även för andra.

Man kan lätt hamna snett i försöket om man drar in idén om kollektivet eller att den ene vet vad den andre ska göra etc. Häri finns det en konflikt mellan individuell och kollektiv rationalitet. I fallet med fångarnas dilemma bygger dock exemplet på att parterna inte vet vad den andre ska göra eller säga. Hur ska de exempelvis komma fram till ett gemensamt beslut när de inte kan kommunicera med varandra?

Sannolikheten av att du agerar på ett sätt som är både fördelaktigt för dig och för din vän har inte heller någonting att göra med dilemmat. Tersman beskriver att ”vi förutsätter att sannolikheten för att den andre ska erkänna inte längre är högre om man själv väljer att erkänna, jämfört med om man nekar” (14). Exemplet visar ju att det är förnuftigt att erkänna oavsett vad den andre gör. Således är sannolikheten för att den andre ska neka totalt oviktig i det här exemplet. Glöm inte att parterna handlar oberoende av varandra.

Vad din kompis beslutar påverkar ej din handling, men det påverkar däremot strafflängden. Och dilemmat blir inte mindre problematiskt om det skulle visa sig att du och din vän får prata ihop er. Givet att er högsta önskan är att sitta kortare tid i fängelse är det stor chans att ni vill få er kompis att agera på ett visst sätt som sedan gagnar er själva.

Pendlarnas dilemma

Filosofen Derek Parfit tar i Reasons and Persons (1986) upp fångarnas dilemma i en kontext där flera aktörer inblandade. Det finns exempel där kriterierna för strukturen hos fångarnas dilemma är uppfyllda. Det är nu som andra mer moderna exempel kommer in, såsom ”pendlarnas dilemma”, vars problematik handlar om förhållandet mellan tillgängligheten på vägarna för morgonpendlare som antingen tar bussen eller bilen till jobbet.

”Pendlarnas dilemma” går ut på att ditt främsta mål som pendlare är att komma till jobbet så snabbt som möjligt. Om det är så att du tror att alla kommer att ta bussen då är det bäst att ta bilen, på grund av att en buss måste stanna vid hållplatserna. Men om alla andra tar bilen kommer det bli fler trafikstockningar och bussen måste stanna vid hållplatser oavsett. Det spelar ingen roll vad de andra gör, vilket innebär att det är vettigast att ta bilen till jobbet. Om alla tar bilen kommer alla att komma senare till jobbet än om alla tar bussen, vilket innebär att även om du handlar på ett förnuftigt sätt och vill komma till jobbet så snabbt som möjligt på morgonen, kommer alla sent till jobbet jämfört med om de tagit sig till jobbet på något annat sätt.

Mitt beslut att ta bussen påverkar antagligen inte andras beslut. Visst skulle jag kunna påverka de jag känner att samåka eller ta bussen så att mina vänner som äger bil, har körkort och inte har något annat val, kommer fram snabbare i morgontrafiken. Men dilemmat kräver att ännu fler ändrar sina handlingar eller reseplaner för att problemet ska kunna lösas. Jämför detta med miljöproblem där många måste ”dra sitt strå till stacken” för att det ska göra någon större skillnad.

Alla som väljer att ta bilen till jobbet bidrar möjligtvis till att öka växthuseffekten, men om en familj inte har tre stycken Hummers, kommer deras individuella utsläpp av CO2 vara försumbart i det stora hela. Vi bör ju inte ändra vår livsföring, eller påverka andra nationer och världsdelar att inte ändra sina livsmönster till det bättre, men om ingen ändrar denna livsföring som bidrar till konkreta miljöproblem i närområden så medför det att det blir sämre för alla än om alla skulle tänka på vad de gör för miljön.

Nätaktivism

Låt mig försöka måla upp en sorts analogi till nätaktivism. Mitt bidragande till nätpolitiska flöden är försumbart, detta utgör absolut ingenting i det stora hela, utan det är i sammansättningar med andra människors erfarenheter, projekt och kommunikationen där emellan som det sker någon form av process. Ingen får komma och tala om för mig eller någon annan att ändra på sina nätpolitiska ambitioner och arbetssätt på ett visst sätt, detta leder till stagnation och regress, men om inte individer ändrar på sina arbetssätt kommer de ej att kunna bidra till nätaktivism i någon större utsträckning på progressiva och dynamiska sätt.

Hur förhåller sig denna analogi till strukturen i ”fångarnas dilemma”? Jo jag tror att vi på ett nätpolitiskt plan behöver kunna förhålla oss till individuella och kollektiva handlingar i en pågående kommunikativ rörelse som präglas av transparens och en politisk frånkoppling. Dilemmat visar gång på gång hur våra individuella mål, egoism och målsättningar, inte drar jämt med vad som både är bäst för en själv och för multituden. Exemplet visar hur individens rationalitet kan sätta käppar i hjulet både för de egna och kollektivets målsättningar, och för förmågan att lösa dilemman.

Givet att internets är gränslösa, böljande, världsliga,  djupa och formbara, bör nätpolitiken uppehålla sig i dess gränslöshet – guppa med i strömmarna och via vågorna få perspektiv på nationella såväl som globala företeelser – samtidigt som det ur djupen kommer upp nya tinkologier som vi använder oss av för att utforska de stora världsnäten. Internets är inte på något sätt ”färdiga”, eller färdigkonstruerade. Vi lägger ut nät och ser om det blir någon fångst, för tinkologi är en framåtriktad process och kräver fingertoppkänsla. Vi lär oss av olika nät som är för handen och vår digitala fångst går på intet sätt förlorad om vi ger tillbaka till det pågående böljandet, det världsligt gränslösa, de mörka och kalla djupen samt de formbara tinkologierna. Vi lär oss av världen – vi ger tillbaka till världen genom att gynna den nätontologiska mångfalden. För vad är fångsten annat än blott kopiering?

Om våra innersta önskningar, målsättningar och rationella handlingar inte drar jämt med vad som är bäst för till exempel internets, oss själva eller multituden, kommer vi behöva inta en ödmjuk och öppen position då vi sammankopplar såväl politiska som moraliska lösningar i en öppen, transparent och världslig diskussion mellan medborgare. Politiska lösningar innebär att det finns organisationer, partier, regeringar och myndigheter som skapar initiativ, och upprätthåller ett system med åtgärder som löser ”dilemmat”. I ett land som Sverige finns det ju fullt av dessa system med allt i från bussfiler till fiskekvoter, men dessa suveränt nationella lösningar är på intet sätt globala.

Vad finns det för problem med politiska lösningar? Ja vi behöver inte tänka speciellt länge för att komma på att beskattning eller reglering för vissa företeelser kan inbegripa människor och grupper som egentligen inte bör skatta för upprätthållandet av dessa system. Och hur tänker vi när vi röstar och när vi handlar politiskt? Våra åsikter och handlingar kommer i konflikt med kollektivets rationalitet. En av poängerna med demokratin, såsom den är utformad nu, formar ju oss till att agera mer som ett kollektiv, som ett vi. Men oavsett om vi agerar individuellt eller kollektivistiskt så kommer vi inte bort från dilemmat. Vi är ju trots allt väldigt individuella i våra handlingar och intressen, vilket i längden inte kommer att gynna kollektivet. Men de politiska lösningarna är problematisk och vi ska inte förhasta oss i att försöka reglera bort problem om vi inte har kommit att inse dynamiken och komplexiteten hos ett dilemma inom ett visst område.

Stater, myndigheter, organisationer och politiska partier har ju en förmåga att helt missa poängen med saker eller att inte se problematiken för vad den är. Det är här moraliska lösningar kommer in i bilden. Det blir aktuellt att gynna kollektiva nyttigheter, att hjälpa till med olika initatiativ för att inte enstaka individer ska behöva ta på sig att upprätthålla system. Men moralen kan göra mer skada än nytta om den fördelas från staten vidare ner till multituden som konstituerar staten. Att tvinga individer att rätta sig in i leden tycks som en väldigt negativ väg att gå, istället för att uppmuntra till omtanke och omvårdande av kollektivt bidragande.

Politiken föredrar en katedralliknande struktur med top-down kommunikation och beslutsfattning. Denna modell är ännu inte helt förlegad, men om de politiska partierna ska hänga med i samtiden bör de anamma en bazaarliknande struktur. De organisationer, partier, myndigheter, nationer och människor som inte tar till sig detta, kommer att bli hopplöst omsprungna och hamna ur fas med samtiden. Se the Cathedral and the Bazaar.

Att individer och medborgare ska ”rätta sig i leden” får sägas vara det rådande klimatet inom både politiska partier och mellan politiker och medborgare. Trenden borde vara det motsatta om man vill föra en modern och dynamisk diskussion samtidigt som man tar sig an dilemman på gränslösa plan. Jag tror att vi inte ska stirra oss blinda på det individuella som en konflikt med det kollektiva, även om dilemmat innebär en sådan konflikt. Vi bör istället fortsätta att kommunicera om hur vi ser på dilemman utifrån vår individualitet som en del i en multitud på lokala, nationella och globala nivåer. Möjliggörandet av lösningar på strukturella problem som ”fångarnas dilemma” exemplifierar, borde uppstå i en omfattande medborgardiskussion där politiker ingår i samdiskussionen. Glöm inte heller bort att lösningarna inte behöver ligga i själva samtalen utan i ‘tinket’.

Det finns ännu en dimension av ”fångarnas dilemma” och den relaterar till frågan ”hur skulle det gå om alla gjorde så?”. Individer eller olika grupperingar bara ser till konsekvenserna av sina egna handlingar (om ens det), istället för att överväga hur det skulle vara om alla handlade på ett visst sätt. I vissa fall som t.ex. med fiskekvoter är det så att om alla fiskare skulle fiska så mycket de kan så skulle det bli sämre för alla, men om alla höll sig till kvoten skulle alla kunna upprätthålla verksamheten samtidigt som fiskebeståndet inte minskar lavinartat. Det är när vi börjar komma in på moraliska överväganden som vi måste läsa Kant. Rasmus skrev innan EU-valet om det ”kategoriska imperativet” och jag tycker ni ska ta er tid och läsa hans inlägg.

Detta var endast en översiktlig genomgång av ”fångarnas dilemma” och det finns självklart mer att läsa om för den som vill. Ha en fortsatt trevlig sommar och tipsa mig gärna om andra ämnen och företeelser som ni skulle vilja läsa om. Boktips uppskattas också.


DOOM4

En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from www.kitco.com]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.