Arkiv för oktober, 2009

Återföreningar

Andas in, andas ut… på med kläderna, på med jackan, mössa, halsduk och trainers. Har jag glömt något? Verkar inte som det, ok då drar jag.

Jag rör mig ner på stan för att träffa K som har min el-sladd och halvvägs dit går jag redan för snabbt utan att jag ens märker det – inandningen känns annorlunda och lite tyngre än utandningen. Stress. Jag försöker att stå still i rulltrappan på väg ner i tuben, men det går inte för jag tar några stora kliv ner för att det ska gå lite snabbare. Jag kan ju inte låta bli. Någon borde gå med mig och slå mig hårt på axeln varje gång jag går för snabbt, först då kanske jag skulle skärpa till mig. Det är inte mycket folk i rörelse just nu men det är ju inte rusningstid än heller, kanske kan jag softa lite på väg till rätt station där jag ska träffa K tänker jag.

Dörrarna öppnas och jag kliver ut på perrongen, här är det fler människor i rörelse, mer ljud och rörigt. I nio av tio fall gillar jag det här: människor i rörelse, ansikten, kläder, vackra tjejer, killar med sjysst klädsmak och unika personligheter som är på väg någonstans, till något eller till någon. men just nu bråkar jag med min kropp som inte alls vill uppföra sig som jag vill att den ska göra. I vanliga fall är jag och min kropp en bra kombination av samarbete, rörelse, uthållighet och stresstålighet, men nu vill den inte riktigt samarbeta, utan den har helt enkelt sagt ifrån och dess malande klagan gör sig påmind på lite olika sätt. Ni som själva stressar kanske känner igen hur magen bråkar, andningen är lite ansträngd, att man vaknar upp outvilad på morgonen och att huvudet inte hänger med lika bra. Nåväl.

Väljer att ta trappan upp istället för rulltrappan och tar vägen till höger eftersom den sidan är lugnare. Går ut genom spärrarna och kollar så att inte K har kommit än och ställer mig lutande mot en pelare och försöker hämta andan. Efter ett tag kommer K och jag får en stor kram.

När vi börjar snacka märker man hur stressen påverkar en: kroppen gör att man inte slappnar av fastän det är hur lugnt som helst. K och jag är vänner, det borde inte vara några som helst konstigheter. Hon ber mig att ta det lite lugnt och ler. Andas in… andas ut. Jag försöker bara att ta det lugnt men känner det nästan lite pinsamt att jag tycker jag säger helt ointressanta saker och vill inte vara ivägen. Jag tror det beror på platsen vi valde att plocka upp sladden och jag tror även att hon förstår. Det är ok och jag behöver inte grubbla över det. Men jag inser hur bra det är för mig att försöka ta det lugnare. Det är just människor som K som gör att jag verkligen inser att hälsan är viktig.

Säger ”hejdå” till K, går ned mot tunnelbanan igen och lyckas ta fel trappa ned i tuben. Fan! Men ok… jag kan ta det här tåget ut och sen byta vid en annan station. Check. Bläddrar igenom namnen i min mobiltelefon och tänker: ”det vore kul att träffa A och M och hänga lite”. Skickar iväg ett par sms och kollar om jag är välkommen över och våldgästa lite.*Telefonen ringer*. Jag svarar och snackar lite med A, som säger att det är ok att jag kommer över. Ja!

***

När jag går igenom de prasslande löven uppåt för en lång backe med solen fallande snett uppifrån, inser jag att soliga höstdagar är riktigt vackra. Lövprasslet har en lugnande effekt på mig och jag vill bara gå långsammare. Det är nu jag vill sitta på en bänk, kanske hålla någon i handen, kanske sitta med ett anteckningsblock och skriva ”stora ord” om alla vanliga människor som går förbi mig där jag sitter på parkbänken. Himlens blåa bågnande står som en extra vacker båge över himlavalvets oändlighet då jag drar fötterna efter mig lite extra för att känna och framförallt höra lövens prasslande kring mina trainers. Den friska luften och solskenet ska inte underskattas en dag som denna.

Väl hemma hos A och M öppnar M nästan direkt och hälsar på mig med ett stort leende. ”Ursäkta men vi var tvungna att städa undan lite för du skulle komma” säger M och jag säger att det är lugnt. Jag går in, tar av mig jackan och börjar ta av mig skorna. M frågar hur det är med mig och jag försöker att svara ärligt att det har varit mycket den senaste tiden med studierna och annat. Väl inne får jag en stor kram av A som tycker det är kul att se mig. Vi sätter oss ned i soffan och börjar snacka om allt möjligt, det är som att det inte alls var länge sedan som vi sågs. Känslan av att kroppen börjar att lugna ned sig är riktigt skön.

Hjälper till att fixa te, ”har ni grönt te” frågar jag A, ”ja, vi har grönt te men det luktar och smakar ¤%&#” får jag till svar. ”Jaha, men jag provar det ändå” säger jag och fortsätter att kolla i skåpen efter koppar och A välsignar kakkorgen med den enda överlevande bondekakan. Väl inne i vardagsrummet snackar vi vidare. M är som vanligt pratglad och rolig, samtidigt som A är som vanligt och visar ett sådant lugn som jag gärna hade velat känna just nu. Jag reflekterar inte ens över att M sitter och använder datorn när A säger till M att jag är på besök. A ber M att hämta hembakta bullar och jag börjar med att lägga beslag på den ensamma bondekakan i botten av korgen. Håller bullen över min tekopp för att inte smula ned mattan som soffbordet står på, ser samtidigt hur min hand skakar och påpekar det för A.

Ändå infaller ett sorts lugn – ett lugn som är kopplat till att känna sig hemma i världen och att man känner fina människor som tycker om en. Tillvaron antar en annan karaktär och kroppen tycker det är helt ok att bli försedd med hembakta bullar och lite skitsnack. Vad skönt det är att man kan finna lite lugn och ro såhär på fredagseftermiddagen. *suck av lättnad*

**

”Det skulle vara så skönt att bli av med TVn utan att ställa ned den i grovsoprummet”, säger M. ”Tror du att du skulle vilja hjälpa mig att göra av med TVn?”, frågar M. ”Ja, självklart”, svarar jag och ler. Jag skojar lite med A och säger att de hade planerat det här hela tiden: att de fick mig att tro att jag kom dit på eget initiativ, men att de egentligen behövde bärhjälp och snabbt började hamra på TVn när de insåg att jag var på väg över. Lömskt! Men jag bjuder på den för en av mina färdigheter är att bära tunga saker, speciellt världens största tjock-TV. Bring it!

Baxar ut TVn nedför trapporna. Ingen hiss. Man känner hur TVn:s tyngd pressar sig ned in i händerna samtidigt som man försöker att inte bryta ryggen. Väl nere lägger jag och M försiktigt in TVn i bilen och bakluckan går precis igen. Varför tar man det lugnt med en redan trasig TV? Ingen vet. A föreslog att vi i sann rockeranda skulle hiva ned TVn från balkongen, men jag tror inte grannarna skulle ha uppskattat detta brutala tilltag. Det är en sådan typisk kommentar från A. Jag gillar’t!

Återföreningar. Känslan av att bli skjutsad in till stan och säga ”hejdå” till M och A präglar resten av min dag. Andningen blir lättare, promenaden hem i det kalla höstlika Stockholm blir genast en mer trivsam upplevelse och jag inser att jag inte helt har tappat sugen för att jag inte har hunnit att äta lunch. Stegen känns lättare och sinnet omfamnar världen runtomkring mig. Stadens kalla mörker knackar på eftermiddagens dörr: stadsljusen blir intensiva och klara samtidigt som kända universitetsprofessorer och stiliga kvinnor är på väg hem från jobbet. I stadens myller stannar jag plötsligt upp och betraktar livet från gatukorsningen – ifall jag inte stannar upp oftare kommer livet att passera förbi mig och jag kommer att missa det. Jag kommer att missa det…

Näringsdepartementets seminarium om öppna nät

    /\___/\
   /       \
  |  #    # |
  \     @   |
   \   _|_ /
   /       \______
  / _______ ___   \
  |_____   \   \__/
   |    \__/
   |       |
   |       |
   |       |
   |       |
   |       |
   |       |
   |       |
   |       |
   |       |
   /        \
  /   ____   \
  |  /    \  |
  | |      | |
 /  |      |  \
 \__/      \__/

Grattis internet på 40-årsdagen!

Igår bjöd Näringsdepartementet in till ett seminarium om öppna nät, där det var meningen att vi skulle diskutera problem och vart vi i Sverige är på väg när det gäller öppenheten. We rebuild och Juliagruppen kommer cirka 1.24h in i streamen, så se till och se det och tipsa samtidigt era vänner.

Christopher Kullenberg har redan skrivit ett mer ingående inlägg om seminariet och jag kommer därför att kort försöka ta upp ett par generella saker som jag kom och tänka på.

  • Det finns dom som tror att nätneutralitet är något som ska ”införas eller inte” som reglering eller lagstiftning. Detta är en felaktig tanke eftersom ”internet” som vi idag känner till det – med dess kommunikationsfrihet, verktyg för demokratisering, toleransökande inslag, ”folkporr”, innovationer och kommunikationsfrihet –  har fram tills nu varit oreglerat, öppet och fritt. Nätneutraliteten har alltså varit förutsättningen för att internet idag på sin fyrtioårsdag ser ut som det gör. Om vi vill låta internet få vara fritt och öppet i fyrtio år till kommer vi att behöva tala om nätneutralitet på flera olika plan som går utöver svensk inrikespolitik och marknadsekonomi.
  • När vi diskuterar nätneutralitet innebär det inte att vi vill hårdreglera helt utan föregående analys av konsekvenserna. Vi ska istället akta oss för regleringar. Under 00-talet har vi flera gånger sett hur lagar och förordningar måste patchas flera gånger per år för att inte de inte hinner med i samtiden och hur företag överför analoga marknadsmodeller till internet i tron om att de ska fungera helt friktionsfritt i ett helt annan medium. Dessutom ser vi hur ny lagstiftning blir helt verkningslös nästan direkt efter att ha implementerats. Istället kan man gemensamt ta fram generella principer för hur operatörer och andra aktörer på marknaden ska förhålla sig till nätneutralitet. Norska motsvarigheten till PTS har tagit fram regler tillsammans med norska aktörer, så kan inte PTS undersöka möjligheten till att göra samma sak i Sverige? Vi måste samtidigt diskutera behovet av fridlysningar och undantag som gynnar internet istället för att fastna i en regleringsdebatt.
  • Om vi tar fram verktyg som medborgare kan använda sig av för att undersöka att de får ”internet” och inte inlåst ”kabel-tv-internet”, kan vi direkt få statistik och data på om alla aktörer rent faktiskt värnar för ökad öppenhet. Det kommer bli mycket enklare för människor och journalister att se vilka som erbjuder ”internet” och vilka som erbjuder internet som blockeras, utsätts för diskriminerande felprioriteringar, låses in, som inte har applikationsfrihet och som inte når ‘upp’ till tier 1. Vi skulle behöva innehållsförteckningar som tydligt visar att man får ”internet” och operatörer borde öppna upp sig mer och presentera mer statistik för hur de bedriver sin verksamhet.
  • Givet att vi tar fram en form av öppenhetsmärkning av internet kan man tänka sig att den konsumentmakt som nya verktyg medför tydligt kommer att visa vilka operatörer som erbjuder bra internetaccess och vilka som inte gör det. Istället för att stirra oss blinda på konkurrensen och ”marknaden som kan lösa allt” kan vi istället tänka oss en hel sammansättning av begrepp, generella principer, verktyg, samarbeten och innehållsförteckningar som kommer att göra det ännu tydligare för kunden vad de får och vad nätneutralitet verkligen innebär.
  • Vi behöver diskutera antimarknader i samband med diskussionen om marknadsekonomi samt konkurrens utan att blunda och hålla för öronen när öppenheten kommer på tal.
  • Internet ska inte ses som en stor marknadsplats. Det är under 00-talet som marknader har börjat etablera sig allt mer, men internet har ju framförallt handlat om nätverken och kommunikationsverktygen. Vad vi ser idag är hur vanliga medborgare, du och jag, faktiskt producerar mer och mer av det material som vi affekteras av när vi nätar. Historiskt sett har tjänsteleverantörerna försökt att få konsumenter att just använda deras tjänster och plattformar, men detta har gång på gång visat sig vara ett stort misslyckande. Man tar sig lätt runt dessa hinder och konsumenter vill inte ha några inlåsningar. Tjänste- och innehållsleverantörerna vill ju leverera sina tjänster, men detta innebär att de inte får hindra mig från att använda motsvarande tjänster som jag tycker är bättre.
  • Om internet ska kunna bli vad som helst, då gäller det att ingen säger vad det ska bli. Jag vill inte att ”internet” ska vara en marknadsplats – jag ser mycket hellre att internet exempelvis realiserar global vox populi. Ligger internets framtid i en ökad förståelse för nätverken? Eller kommer det att utvecklas till något kontrollerat och inlåst? Vi bör diskutera hur vi kan främja internet, öppenhet, nätverk, kommunikation, demokrati och så vidare, oavsett om vi gillar marknadsekonomi eller lulz. Om politikerna ser investeringar i internet som en möjlighet för Europa att ta sig ur en kris, tror jag att medborgare vill se investeringar på infrastruktur av andra anledningar. Jag förespråkar därför fler ingående samtal om internets öppenhet mellan olika aktörer. Vi får inte heller glömma att mycket av nätets charm ligger i att det ”inte har något som helst syfte utan är till sin essens idiotiskt”Rasmus Fleischer, eller att dess essens ”ligger nånstans i triangeln porr, avancerad politisk filosofi och bilder på små söta pälsdjur”Isobel Hadley-Kamptz, Kvällspasset, P3 29/10.
  • Kom alltid förberedd och påläst om du ska uttala dig om telekompaketet i samma lokal som Kristian Viidas, Näringsdepartementet.
  • Seminariet fastnade alltför mycket i marknadsekonomi och konkurrens vilket är olyckligt för att dessa fenomen överskuggar öppenhetsbegreppet och det samtal som vi bör ha. Jag rekommenderar alla att ägna ett par minuter åt att tänka på alla positiva värden som ni skulle vilja främja om internet inte inbegrep marknader och det inte fanns några som helst konkurrensproblem. Om ni vågar er på detta lilla tankeexperiment är jag övertygad om att ni kommer få en ännu bredare bild av ”internet” och dess möjligheter.
  • Till sist, Om ni tyckte att We rebuild eller Juliagruppen tog upp bra saker under gårdagens seminarium och vill samtala mer ingående om något som rör internets öppenhet, offentlighet och möjligheter, se här och här.

Seminarium om öppna nät

Imorgon bjuder Näringsdepartementet in till ett seminarium om öppna nät där både Juliagruppen och We rebuild kommer att medverka. 15.10 kommer programpunkten ”Förutsätter Internet nätneutralitet…” där Karin Ajaxon och Isobel Hadley-Kamptz, Juliagruppen och Anders Holmström, We Rebuild.EU kommer att tala om vikten av nätneutralitet och öppna nät.

Nätneutralitet är viktigt i sammanhanget, men också öppenhetsbegreppet och utvecklingen av offentlighetsprincipen 2.0. Tidigare i år gav Regeringen Post- och telestyrelsen i uppdrag att utreda öppenhetsbegreppet och samtidigt åtog sig We rebuild att utföra en liknande utredning. Andra initiativ som uppkommit är exempelvis ourvisbyagenda.eu som har engagerat sig i Visby-rapporten.

Ska man se det här som ett tecken på någonting? kan man inte se detta som en av Johanna Nylanders nätprinciper: att man ska kunna delta i applikationer, program, diskussioner, format och system. Ju fler sådana applikationer, program och diskussioner som vanliga personer har tillgång till, desto större möjligheter finns det att engagera sig. Viktigt att notera är att dessa initiativ ovan inte är myndighetsinitiativ.

Jag tror att vi kommer att få se fler samarbeten mellan vanliga människor och departement framöver, men det handlar väldigt mycket om viljan till förändring och att man från departementens håll vågar att öppna upp i omgångar. Att öppna upp ett departement behöver inte ske i panik, utan jag kan mycket väl tänka mig att ett departement eller myndigheter från och med nu börjar lägga ut data för nya projekt, samtidigt som man inleder långtgående processer: att omstrukturera system, digitalisera dokument och tillgängliggöra dom. Jag tror inte heller att de behöver oroa sig för att inte få hjälp utifrån, men det hänger lite på hur myndigheter rent konkret vill bjuda in medborgare till samarbeten och i vilken omfattning förnyelseprocesser kan inledas.

Vi behöver inte ha en långdragen integritetsdebatt eller folkrörelse för att inleda förnyelsearbetet. Börja istället att göra data tillgängligt i liten skala och inled samtal med människor som har idéer om vad man kan göra med rådatan. Kanske är det till och med så att vanliga människor har idéer som även internt skulle kunna förändra processhantering och översikt hos myndigheter eller departement.

Om ni vill dyka upp imorgon måste ni anmäla er via det här formuläret. Henrik Hansson vill veta namn och eventuell organisation som ni företräder. Seminariet kommer även att webb-sändas, men det är oklart från vilken sida. Nedan postar jag resten av detaljerna för dagen:

Tiden är bestämd till kl 14-17 och seminariet anordnas i Rosenbad.


Programmet är nu klart och ser ut så här:

14.00 Välkomsthälsning,
Åsa Torstensson, infrastrukturminister

14.05 Vad diskuteras, vad är problemen?
Patrik Fältström, Cisco

14.25 Hur ser PTS uppdrag och arbete ut?
Mattias Viklund, enhetschef  på Marknadsanalys, PTS

14.40 Vad säger konkurrensrätten och Konkurrensverket?
Staffan Martinsson, Konkurrensverket

14.55 Paus

15.10 Förutsätter Internet nätneutralitet…
Karin Ajaxon och Isobel Hadley-Kamptz, Juliagruppen och Anders Holmström, We Rebuild.EU

15.30 … eller hotas framtidens Internet av nätneutralitet?
Johnny Munkhammar, Forskningschef, European Enterprise Institute

15.50 Vad diskuteras bland operatörerna?
Claes-Göran Sundelius, TeliaSonera
Carl-Johan Rydén, Industrigruppen för konkurrens i Bredband
Jan Fahlén, Banverket ICT
Christer Lannerstam, Svenska stadsnätsföreningen
Lars Püss, Hitnet

16.15 Paneldiskussion med frågor från publiken

17.00 Slut

Det finns fortfarande platser kvar och det är bara att anmäla sig. Var vänlig notera att anmälan är obligatorisk. Lokalen är Rosenbads konferenscenter med ingång från Drottninggatan 1. Evenemanget kommer också att Webb-sändas. Detaljer om hur man kan ta del av detta kommer att publiceras dels här, men också på regeringens webb-sida.

Stefan Görling kommer att vara samtalsledare för seminariet.

Bachtin to basics

Michail Bachtin, (r. Михаил Бахтин) föddes 1895 i Orjol, Moskva och är en av de främsta, om inte den främsta, ryska språkteoretikern och litteraturkritikern från Ryssland. Bachtins samlade verk visar prov på en imponerande bredd och dennes dynamiska språksyn har präglat områden som språkfilosofi, litteraturkritik och etik. Hans forskning har satt spår inom marxismen, semiotiken och strukturalismen, men Bachtins texter höll ett tag på att falla i glömska. Om det inte vore för ryska forskare och Julia Kristeva hade Bachtin kanske aldrig blivit återupptäckt och senare översatt.

Julia Kristeva kom i kontakt med Bachtins texter under sin universitetstid i Sofia, Bulgarien och var den som med hjälp av Tzvétan Todorov introducerade Bachtin för de franska strukturalisterna i sin essä ”Word, Dialogue and Novel”. Anledningen till att Kristeva blev den som introducerade Bachtin för strukturalisterna var på grund av att hon talade flytande ryska samt var dessutom marxistskolad och kunde därför läsa de ryska formalisterna på originalspråk. Detta bidrog till hennes intellektuella bakgrund och gjorde att hon fick en speciell position inom både strukturalismen såväl som poststrukturalismen.

Om man inte har läst Bachtin förut, kan det vara bra att få ett tips om var man kan börja. En möjlig ingång är essän ”Frågan om talgenrer”, där Bachtin försöker reda ut skillnaden mellan Ferdinand De Saussures lingvistik och språk som levande dialog.

”Frågan om talgenrer” är en informationspackad och klurig essä, men om man ägnar lite tid åt den kommer man att få någonting tillbaka. I essän skiljer Bachtin på vardagsspråket och det litterära språket, där genrer existerar i språk men också i kommunikation. Därav Bachtins intresse för det ‘dialogiska ordet’ som ni kanske har hört talas om förut.

Enligt Bachtin har traditionell språkteori primärt behandlat frågan om genrer inom retorik och litteratur, men dessa innefattar även områden som ligger ‘utanför’ dessa discipliner. Bachtins kritik belyser att dessa gränser är outforskade och inför en distinktion mellan primära och sekundära genrer. De primära genrerna omfattar vardagsspråket och de sekundära genrerna är vetenskaps- och lagtexter.

Tanken med denna post är att jag ämnar skriva ett referat och ge en grundläggande beskrivning av ”Frågan om talgenrer”, för att på så sätt ge en ingång till er som inte tidigare har läst något från Bachtin.

Bachtins originaltext är skriven cirka 1952-53 och publicerades postumt i antologin Estetika slovesnogo tvortjestva (ordkonstens estetik) från Sergej Averintsev och Sergej Botjarov, Moskva 1979. Essän har översatts av Helena Bodin och finns att läsa i Eva Haettner Aurelius och Thomas Götselius antologi Genreteori från 1997.

Frågan om talgenrer

Problemformulering och definition av talgenrerna

Enligt Bachtin är all mänsklig verksamhet förknippad med användningen av språket och språkanvändandet är lika varierande som alla de olika verksamhetsområden som människor ingår i. Detta är i sig ingenting som står i motsats till språket som generell enhet, men användningen av språket realiseras med ”yttranden” (i både tal och skrift) från människor som deltar i någon av alla de skilda verksamhetsområdena.

Yttrandena avslöjar syften och förutsättningar för varje område och kännetecknas av tre moment: det tematiska innehållet, stilen och konstruktionen. Dessa är i sin tur intimt kopplade till yttrandets helhet och får sin bestämning i en viss kommunikativ sfär.

Bachtins första begreppsdefinition är den för talgenrer:

”Varje enskilt yttrande är givetvis individuellt, men varje sfär av språkanvändningen utarbetar egna relativt fasta typer av sådana yttranden, typer som vi kallar talgenrer.” (1997:203)

Talgenrerna är oöverblickbara eftersom det finns enormt många typer och möjligheter till mänskliga verksamheter. Dessa innehåller alla även sin repertoar av talgenrer, vilka hela tiden växer inom den giva sfären och utvecklas till något mer komplext.

Både de muntliga och skriftliga talgenrerna är heterogena, vilket innebär att sammansättningarna utgörs av en salig blandning av olika språkliga komponenter. Till talgenrerna hör de korta repliker i vanliga dialoger, vars mångfald tillkommer på grund av alla de olika situationer, teman och deltagare som ingår i dialogen. Även vardagliga berättelser, brev, standardiserade militära kommandon, ”förordningen”, affärsdokument, journalistiska framställningar, vetenskapliga framställningar och litteräratexter hör till talgenrerna.

Är talgenrernas heterogenitet ett problem? Kan vi verkligen undersöka talgenrerna på en enda nivå? Den ”funktionella heterogeniteten” gör de gemensamma dragen alltför abstrakta och ”tomma” för att kunna analysera på ett bra sätt. Bachtin menar att detta kan förklara varför ingen tidigare har väckt den generella frågan om talgenrer. Innan Bachtins undersökningar inleddes har endast de litterära talgrenerna studeras ingående, men dessa har studerats utifrån en viss särart: den litterära. De har inte analyserats som specifika yttranden, som är skiljda från andra typer men som har en gemensam verbal natur.

Bachtin hävdar att den lingvistiska frågan om yttrandet och dess typer har förbisetts. Från antiken har man endast analyserat yttrandenas litterära särart, men också de retoriska genrerna, vilka präglas starkt av en verbal tradition där man beaktat relationen mellan yttrande och åhörare samt dennes inflytande på yttrandet och dess finalitet. Men de retoriska genrernas juridiska och politiska särarter har dolt det allmänlingvistiska.

Vidare har de vardagliga talgenrerna analyserats utifrån en Saussureansk lingvistisk utgångspunkt, men även de amerikanska behaviouristerna och vosslerianerna har studerat den vardagliga dialogens repliker.

Bachtin riktar kritik mot Saussure och de andra för att dom inte heller har kunnat finna en bra definition på yttrandes allmänlingvistiska natur. De amerikanska behvavioristerna gjorde till exempel en ofruktbar avgränsning genom att ibland studera det muntliga vardagliga talets särart och ibland orientera sig mot primitiva yttranden.

Bachtin påpekar att man inte ska underskatta talgenrernas heterogenitet. Bachtins sätt att skriva gör sig här påmint; hans skrivsätt är väldigt ‘återkommande’ till sin karaktär, han kommer hela tiden tillbaka med olika fraser och resonemang som han tidigare har nämnt i essän, för att tydligare betona vad andra har missuppfattat.

Det är svårt att få grepp om yttrandets allmänna karaktär, men genom att poängtera skillnaden mellan primära (enkla) och sekundära (komplexa) talgenrer, anger Bachtin en ny utgångspunkt för studiet av yttranden.

De sekundära talgenrerna (romaner, dramer, vetenskapliga undersökningar etc.) uppstår i en redan komplex och utvecklad organisation av kulturell kommunikation. Bachtin avser här skönlitterär och vetenskapliga skrifter, men hans poäng är att dessa drar till sig de primära talgenrerna och bearbetar dessa genom talkommunikation. Primära talgenrer ingår i de mer komplexa genrernas struktur och får därmed en viss karaktär. Bachtin menar att de förlorar ”den direkta förbindelsen med den reella verkligheten och med andra reella yttranden” (205).

Exempel: I en roman behåller den primära talgenren dialog sin form, men enbart på romanens innehållsplan och är en del av romanens helhet och verklighet. Romanen som helhet och de vardagliga dialogens repliker är yttranden, men endast det förstnämnda är ett komplext yttrande.

Här kan man ställa sig frågan: Hur förändras Bachtins talgenrebegrepp och definition av yttrandet i det postdigitala samhället? Hur skulle särskiljandet se ut om vi för en stund försökte arbeta vidare med Bachtins projekt? Ska man införa en ytterligare kategori för det digitala, eller tillkommer en ny parallell uppdelning av de primära och sekundära talgenrerna inom det digitala? Innebär inte detta en problematik givet att heterogenitet är extremt viktigt? Grovt förenklat: Kan vi bygga ut Bachtins särskiljande eller är det ett ofruktbart projekt för att beskriva de olika talgenrerna i vår samtid?

Om vi ser mängden av alla kommunikationssätt som givna parametrar, så har det digitala infört enormt många fler parametrar som påverkar mänskliga verksamhetsområden. Dessa tillkomna talgenrer och yttranden problematiserar heterogeniteten än mer och om det i Bachtins tänkande var ett oöverblickbart område, vad är det då inte nu?

Skillnaderna mellan primära och sekundära genrer är stor och därför kräver friläggningen av yttrandets natur att man analyserar både primära och sekundära genrer. Analysen behöver ta hänsyn till yttrandets komplexitet och att enbart förhålla sig till de primära genrerna innebär att man inte beaktar problemet tillräckligt bra. Bachtin riktar kritik mot den behavioristiska lingvistiken, som han menar missar yttrandets komplexitet. Relationerna mellan talgenrerna och den historiska process där de sekundära talgenrerna har uppstått, har belyst yttrandets relation på flera sätt, t.ex. till ideologin.

Bachtin upprepar att alla genrer inom olika områden av mänsklig verksamhet och yttrandet har en stor betydelse för lingvistiken och filologin. Varje arbete (vetenskapligt med språkligt material) har och göra med både skriftliga och muntliga yttranden. Bachtin förknippar dessa med vissa kommunikativa och verksamhetsrelaterade sfärer och han inkluderar bland annat lagtexter, officiella skrivelser, privatbrev och litterära genrer med mera. Han räknar även med de vardagliga replikerna som en källa för fakta som är nödvändig för att bedriva vetenskapligt arbete. Att ha en tydlig föreställning om yttrandets natur är nödvändig för varje forskningsinriktning.

Bachtin påpekar att om vi ignorerar yttrandet och missar talets egenartade genrer, leder vårt sökande till abstraktion och formalism. Kritiken mot ett formalistiskt synsätt avslöjar hur före sin tid Bachtin var som poängterade kopplingen mellan språket och livet. Bachtin hävdar att både språket och yttranden ingår i livet. Essän skiftar sen perspektiv och etablerar en övergång till språkvetenskapliga problem och områden.

Stilistik

Även stilen är kopplad till yttrandet och dess former. Varje yttrande är individuellt och har möjligheten att få en individuell stil. Varje yttrande har en individuell stil för att yttrandet riktar sig tillbaka till den talandes individualitet. Men Bachtin menar att alla genrer är inte lika bra lämpade för denna ”återspegling av den talandes individualitet i yttrandets språk” (206).

De skönlitterära genrerna lämpar sig bäst för den individuella stilen, då stilen ingår i yttrandets egentliga uppgift. De minst lämpade genrerna för ”individualitetens återspegling i språket” är talformer som kräver standardiserade former, t.ex. verbala signaler, militärkommandon och affärsdokument. Inom dessa genrer kommer endast den individuella stilen fram som ytliga fragment och förutom de skönlitterära genrerna innehåller en majoritet av talgenrerna inte den individuella stilen som Bachtin försöker beskriva.

Individualiteten kommer till uttryck i olika skikt och sidor. Den individuella stilen får olika relationer till det gemensamma språket. Bachtins syn på det generella och det individuella framställs här som någonting intimt kopplat till varandra, där det generella språket ”tar gestalt i en individuell form”. Frågan om stil och dess definition kräver således en grundläggande analys, vilket sägs gälla även för den individuella stilen.

Stil och genre är nära relaterade till varandra. Om varje verksamhetssfär använder vissa givna genrer, kan man även förstå att dessa sfärer har vissa specifika förutsättningar och att genrerna även motsvarar vissa stilar. Vissa funktioner och förutsättningar skapar genrer och dessa är ganska fasta till tema, form och stilistiska yttranden. Stil är alltså något som hänger samman med tematiska och formmässiga sammansättningar. Dessa kan t.ex. vara vissa former av konstruktioner eller vissa relationer mellan talare och deltagare. Bachtin skriver:

”Stilen ingår som ett element i yttrandets genremässiga enhet” (207)

Den språkliga stilen kan analyseras, men analysen blir bara fruktbar om man samtidigt erkänner genrenaturen hos de olika språkliga stilarna och talgenrerna. Bachtin kritiserar språkstilistiken för att ha saknat detta perspektiv då den bryter mot ett grundläggande krav på en enhetlig grund.

Bachtin kritiserar tidigare klassificeringar som dåliga och exemplifierar detta med att berätta om ryskans grammatik. Enligt denna delas språket in i skriftspråk, folkligt språk, abstrakt vetenskapligt, vetenskapligt tekniskt, dagspress-journalistikt, officiellt kommersiellt, familjärt vardagligt tal och vulgär ovårdad jargong. Dessa är språkliga stilar och de stilistisk-kategorierna omfattar direkta ord, fackuttryck och arkaismer.

Denna uppdelning är slumpmässig och principerna för denna uppdelning är splittrade snarare än enande. Bachtins kritik bygger på att förståelsen för språkliga stilarnas genrenatur har varit otillräcklig och att en väl avvägd klassificering lyser med sin frånvaro. Denna indelning har varken beaktat mänskliga verksamheterna eller de primära och sekundära genrerna.

Bachtin återknyter till ett historiskt förlopp och påpekar att språkliga stilarnas förändring är relaterade till talgenrerna och dess förändringar. Enlight Bachtin är det litterära språket ett:

”… komplext dynamiskt system av språkliga stilar, vilkas specifika vikt och inbördes relationer i det litterära språksystemet befinner sig i oavbruten förändring.” (207).

Litteraturens språk är på många sätt ett ännu mer komplext och organiserat system. Hur ska man egentligen analysera systemens historiska dynamik, genom att gå från det enkla till det svåra med att beskriva en historisk förklaring? Bachtin skriver att talgenrerna är ”drivremmarna från samhällets historia till språkets historia” (208), och att fonetiska, lexikaliska och grammatiska företeelser måste ha bearbetats i en genre innan dessa kan upptas av språksystemet.

Det litterära språkets utveckling tycks vara tvådelat: Både de primära och sekundära talgenrerna präglar den historiska utvecklingen. Litteraturspråket kan utvidgas ‘innifrån’ men också genom att andra skikt av språket gör sig påminda. Det är när utvidgningen samt skikten blandas som det sker en spridning och det innebär att företeelser blandas samt sprids vidare till olika talgenrer.

När man uppmärksammar de icke-litterära skikten, tittar man även på de talgenrer där dessa skikt realiseras. Det uppstår en dialogisering av de sekundära talgenrerna, som försvagar deras form, men det uppstår dessutom en ny känsla för deltagaren i ett samtal och nya former för helhetens finalisering tillkommer. Bachtin uttrycker det:

”Där det finns en stil, finns det också en genre.” (208)

När stilen vandrar från den ena genren till den andra ändras inte bara stilen, utan också genren i sig och genom att studera talgenrerna möjliggör man behandlingen av stilistikens alla frågor.

Grammatiken skiljer sig från stilistiken, men den förstnämnda kan i undersökningar inte borse från stilistiska exkurser och detaljer. Är gränsen mellan grammatik och stilistik obefintlig? Bachtin ser det som att stilistiken och grammatiken både möts och skiljs åt på samma gång i språkliga företeelser. Om man tittar på en språklig entitet inom språksystemet är det en grammatisk företeelse och om man ser det som ett yttrande eller en talgenres helhet är det en stilistisk företeelse.

Relationen dem emellan ska inte ses som mekanisk utan ska kombineras organiskt. Endast en bra förståelse för yttrandets egenskaper och talgenrerna kan komma bort ifrån simpla föreställningar om ”talströmmen” och kommunikationen. Då Bachtin skrev sin essä hade språkvetenskapen inte behandlat denna fråga överhuvudtaget och han han knyter an undersökningen av yttrandet ”som en reel enhet i talkommunikationen” med förståelsen för ”språksystemets enheter” (209).

Yttrandet som en enhet i talkommunikationen. Skillnaden mellan denna enhet och enheterna i språket (ord och satser)

I denna del redogör Bachtin för 1800-talets lingvistik hos Wilhelm von Humboldt som sköt språkets kommunikativa funktion åt sidan (bakgrunden) och och lyfte istället fram en funktion som gjorde tankebildningen oberoende av kommunikationen. Humboldts tes lyder:

”Utan att här alls ta upp kommunikationen människor emellan, är det språkliga uttrycket en nödvändig förutsättning för den enskildes tänkande i fullständig ensamhet.” (210)

Vosslerianerna placerade i sin tur den ”expressiva funktionen” i förgrunden, men trots de olika analyserna reduceras funktionen till talarens individuella värld. Språket riktar sig tillbaka på människan och hennes skapande kreativitet. Språkförståelsen ses från den talandes synvinkel men relationen till de andra deltagarna i kommunikationen blir olyckligt feldefinierad.

Jag förstår inte riktigt vad Bachtin menar men det inbegriper relationen mellan den talande och lyssnaren. I och med definitionen av språkets väsen uppfattar jag det som att man inte behöver någon annan en den talande. Om jag har uppfattat det rätt så behövs inte språkkollektivet eller den lyssnande överhuvudtaget.

Bachtin kritiserar lingvistiken på grund av att denna är tyngd med ”fiktioner”. ”Den lyssnande”, ”den förstående” och ”en enda talström” är begrepp som ger en felaktig föreställning om talkommunikationens komplexitet och mångsidighet. Häri uppstår en kritik mot det aktiva och passiva i talkommunikationen såsom t.ex. finns hos Saussure, där schemat visar på att talaren är den aktiva och att lyssnaren är den passiva.

Visserligen kan detta schema stämma för vissa specifika delar av verkligheten, men får inte uppfattas som talkommunikationens reella enhet. Detta om något är en fiktion och får inte upprätthållas.

Bachtin beskriver hur det egentligen förhåller sig. Lyssnaren får istället en aktiv roll som svarande position i förhållande till yttrandet. Lyssnaren reagerar ju på talet när denne hör det och formar sin position när denne lyssnar och förstår. All förståelse av tal har en aktivt svarande karaktär och förståelsen är fylld av svar. Den lyssnande blir den talande. Passiviteten blir till ett abstrakt moment i den mer aktiva svarande ”förståelsens reella helhet”. Detta innebär inte att det alltid måste komma ett svar, utan man kan mycket väl tänka sig att man efter ett visst givet yttrande ”svarar” med en handling. Men man kan också föreställa sig att ett visst yttrande, om det följs av en handling, en gång kommer att få ett verbalt svar. Således uppstår det en fördröjning, som med vissa ändringar och tillämpningar även gäller för skrivet och läst tal.

Jag skriver detta blogginlägg i en talande position, men jag riktar mig samtidigt till mottagare som läser min blogg eller som kanske är intresserade av just det här inlägget. Kanske har några av mina läsare inte kommit i kontakt med Bachtin förut och jag måste då anpassa min beskrivning av hans tankar och göra det mer förståeligt både för mig själv men också för de som läser inlägget. Samtidigt försöker jag lägga upp min genomgång på ett sätt så att de som är mer insatta i ämnet än jag ska ställa frågor eller kanske bättre beskriva delar av essän. Min poäng är att jag samtidigt tänker på eventuella svar och yttranden från mina läsare. Men låt oss gå tillbaka till Bachtins redogörelse.

Den som talar är i sin tur inriktad på att den som lyssnar även ska svara på ett visst specifikt yttrande. Det aktivt svarande förståelsen är något som den talande förväntar sig av den lyssnande och förväntar sig därför ett svar, en handling eller någonting som visar på en reaktion. Det-att-göra-sig-förstådd är bara en del av dennes helhetsavsikt med sitt tal. Bachtin går ännu längre och menar att även den talande utgör en svarande, då denne inte är den första som för första gången öppnar sin mun och häver ur sig ett visst yttrande. För dennes yttrande står i förhållande till andras men även dennes egna tidigare yttranden.

Bachtins poäng är att den lyssnande inom den allmänna lingvistikens schemabygge inte är densamma som deltagaren i talkommunikation. Schemat är en abstraktion: den visar något abstrakt moment, men det missar den reella helheten. Abstraktionen är självfallet accepterad, såtillvida den förklaras inom undersökningens ramar och inte ersätts som att vara en del av helheten. Schemat får bara uppfattas som abstraktion, om den uppfattas som reell förvandlas den bara till fiktion. Bachtin skriver att schemat inte får förvränga den verkliga bilden av talkommunikationen.

”Tal” och ”talström” är på intet sätt oproblematiska begrepp. De är förvisso viktiga termer som benämner vissa språkliga enheter, men de är ju segment av språket (fonem, stavelser, takt) och betydelsebärande entiteter (ord och sats) och sönderfaller ju inte i själva talkommunikationen på det sätt som lingvistikens analys slår fast. Bachtin menar att lingvistikens, fonetikens och lexikologins undersökningar bortser från det faktum att uppdelningen blir problematisk då man ska gå tillbaka till att beskriva talkommunikationen som helhet.  Således blir även ett begrepp som ”vårt tal” problematiskt då det inte blir självklart vad som menas med detta utifrån en lingvistisk synvinkel.

Vad har dessa begrepp för utsträckning? Om vi inte definierar dess början och dess slut, hur ska vi då kunna tala om segment? Enligt Bachtin har längd, enheter och utsträckning inte definierats. Vad betecknar begreppen? Missar man var begreppen innebär det att man utgår från godtycklighet och osäkerhet då man åtar sig att analysera de språkliga enheterna i förhållande till talkommunikationen. När vi pratar om ”tal”, menar vi då talprocessen (tal) eller talgenre? Vem är agenden bakom begreppet ”vårt tal” när vi till exempel kollar i en akademisk genomgång av grammatiken?

Lingvistiken har fram tills nu haft ett undersökningsraster som inneburit att man satt upp en terminologisk vaghet som förvirrat lingvistikens utgångspunkt. Lingvistiken har helt enkelt missat yttrandet som talkommunikationens reella enhet. ”talet” existerar bara mellan människor och påverkas av yttrandets form från ett visst talsubjekt. Oavsett form, längd, innehåll etc. har dessa talkommunikativa enheter strukturella drag och klara gränser.

Bytet av talsubjekt bestämmer gränserna för varje konkret yttrande. Varje yttrande har enligt Bachtin en absolut början och ett absolut slut. Jag förstår inte hur Bachtin menar här men jag ser användningen av det ”absoluta” som ett exotiskt inslag från Hegel/Marx som bör ha präglat Bachtins förståelse och samtid. Här får vi akta oss så att vi inte hamnar i en ofruktbar återvändsgränd och vi kan distansera oss från denna statiska ingång i Bachtins tänkande.

Yttrandet är ingen konventionell enhet. Det är en avgränsad företeelse som ett byte mellan talsubjekt och avslutas genom att ordet lämnas över till den andre. Vi kan tänka oss att förenklade begrepp som t.ex. ”talöverlämnande” och ”talavslutande” skulle kunna förklara dessa gränser.

Jag tycker att det är problematiskt hur Bachtin hela tiden återvänder till dialogen som den klassiska formen av talkommunikation. Har den en alldeles speciell placering i Bachtins språksyn, eller återvänder han till den för att den exemplifierar den reella enheten av talkommunikation? Jag tror det beror på att vi måste definiera repliker, påståenden, invändningar och instämmanden inom en givet avgränsad reell situation. Dialogen rör sig med sina speciella relationer och har en annan förklaringsmodell och en mindre komplicerad natur än tre- eller fyrpartssamtal. Bachtins poäng är däremot att relationerna mellan hela yttranden inte låter sig beskrivas grammatiskt; de är ju inte möjliga ”mellan” enheterna i språket, varken i språksystemet eller i ett yttrande.

Finns det något som motsäger Bachtins tes? Inom de sekundära talgenrerna finns det en möjlighet till kritik av Bachtins syn. Vi kan ju svara på våra egna yttranden, ifrågasätta dom och kommer med egna invändningar. Det förekommer inget byte av talsubjekt och så förhåller det sig inom de sekundära genrerna. Även om relationerna inte kan beskrivas grammatiskt så hamnar de inom gränserna för ett yttrande. Min förklaring haltar här men detta relaterar till synen på bytet av talsubjekt, det att relationerna inte kan beskrivas grammatiskt och att de sekundära genrerna skiljer sig från de primära.

Satsen är en enhet i språket och yttrandet är en enhet i tallkommunikationen och gränserna för satsen som enhet i språket bestäms inte av bytet av talsubjekt.

Bachtin beskriver satsen i förhållande till ett yttrande och verkar mena att satsens kontext är ett och samma talsubjekts. Bachtin tycks dela in satsen i en utomverbal kontext och att satsen inte förhåller sig direkt utan via sin kontext. Satsen förhåller sig direkt och till sig själv i yttrandet. Pauser är de grammatiska företeelser som är planerade och avsiktliga och är endast möjliga inom en talandes tal. Pauserna är reella.

I sekundära genrer är pauser skapade av någon, men de skiljer sig från grammatiska och talkommunikationens pauser. Satsen i sig inte har vissa egenskaper eller en viss natur, utan dessa realiseras först i yttrandet. satsens natur uppstår dock i satsen och denna har ingen direkt relation till andra yttranden, eller har ingen förmåga att framkalla ett svar från den talande. Bachtin verkar mena att man ska skilja på satsens såväl som yttrandets natur och förstå hur de verkar och inte kan påverka varandra.

Lingvistiken sammanblandar satsen med yttrandet. Vad studerar lingvistiken? Studerar de satsen och yttrandet var för sig eller undersöker de en slags hybrid av sats och yttrande? Bachtin menar att lingvistiken ägnar sig åt det sistnämnda och skriver att man bara kan byta yttranden med varann. Ett yttrande kan se ut på olika sätt och det spelar ingen roll om en sats eller ett ord utgör ett yttrande: detta kommer inte att förvandla en språklig enhet till en enhet i talkommunikationen.

Eftersom det inte finns någon teori om yttrandet, leder det till att definitionen av satsen och yttrandet blir problematisk, och distinktionen dem emellan leder till att de istället för att skiljas från varann istället sammanblandas. Hur förhåller sig detta till den reella dialogen?

Som jag skrev ovan trodde jag att Bachtin intresserat sig för dialogen som den klassiska formen för talkommunikation för att det är den enklaste formen. Mycket riktigt visar det sig att jag hade rätt. Dialogen som form exemplifierar en förklaringsmodell för hur gränserna framställs och ska förstås. Det visar sig att replikerna avgränsas på samma sätt i olika typer av texter. Det spelar ingen roll om vi har och göra med en dialog i tallkommunikation eller en i litteratur, avgränsningen sker på liknande sätt, men det uppstår ett behov av att analysera en författares individualitet genom stilen.

Som jag tidigare har visat i min C-uppsats ”Tillvaron hitom havsklippan – En analys av narrativ struktur och berättarsperspektiv i Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad och Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken från 2009 är stilen är intimt kopplat till det litterära perspektivet och om vi ska tro Bachtin även till författarens individualitet. Häri finns även en utgångspunkt för begrepper ”intertextualitet”, som senare presenterades av Julia Kristeva. Intetextualitetsbegreppet har påverkat både litteraturkritik men framförallt analys av sakprosa.

Som jag visade i min c-uppsats skiljer sig Söderberg från Kyrklund i att den förra mer ämnar att ingå i en dialog med sina läsare där denne förväntar sig ett svar. Således har Söderberg mer inslag av ett uppfostrande inflytande på sina läsare än vad Kyrklund har. Kyrklund är dessutom en av fyrtiotalisterna som skiljer sig från sin samtid genom att denne undflyr detta stilistiska krav och ansvar. Verk och litteratur är förbundna med det att bestämma den andres svarande position, men hos Kyrklund får vi inga givna svar eller yttranden för bestämningen av denna position som konstituerande för vårt aktiva svarande.

Ok, det kanske finns absoluta gränser för ett givet avgränsat ord eller sats… men jag tror fortfarande inte att det finns absoluta gränser för talkommunikationen. Vad skulle dessa bestå av?

Det första konstituerande särdraget hos yttrandet är att bytet av talsubjekt ramar in yttrandet och ger det en fast och avgränsad form. Det andra konstituerande särdraget hos yttrandets är dess specifika finalitet. Yttrandets finalitet är bytet av talsubjektets ”inre” sida, som äger rum om den talande har sagt allt han eller hon vill i ett visst ögonblick. Vi hör således om någon har ”talat till punkt”; detta är dess finalitet. Den svarande kan sedan välja att svara på det eller inta en svarande position gentemot den talande. Finaliteten är nödvändig för att vi ska kunna reagera på ett yttrande. Bachtin vill fånga ”hela” yttrandet i och med beskrivningen av yttrandets finalitet.

Den finala helheten bestäms av tre moment: den referentiellt semantiska uttömdheten, den talandes avsikt eller vilja med talet och finaliseringens typiska kompositionella genreformer.

Det första momentet relaterar till att det inom olika genrer finns olika typer av uttömdhet. Om någonting blir ett tema för ett yttrande inom någon talgenre, kommer det att få specifika förutsättningar. Detta moment hänger samman med den talandes avsikt med talet, som är det andra momentet.

I varje yttrande, från vardagliga repliker till vetenskaplig text, tycks vi förstå den talandes avsikt eller vilja med talet och detta bestämmer yttrandets helhet. I och med att vi föreställer oss vad den talande vill säga bestämmer vi även yttrandets finalitet. Avsikten bestämmer även genreform och avgränsar även yttrandet och förbinder den med talkommunikationen.

Det tredje momentet har och göra med fasta genreformer, vilket delvis innebär att talaren väljer en specifik talgenre. Sfären kopplas till talkommunikationens situation och den talandes yttrande utvecklas och formas på ett visst sätt givet sin avsikt och genreformen. Bachtin menar att bestämda talgenrer har stabila och typiska former för att konstruera en helhet. Vi som talande varelser har redan en repertoar som vi dagligen använder men som vi verkligen inte kan förklara. Oberoende av talsituation tycks vi återvända till till dessa givna genreformer.

Bachtin vänder sig till modersmålet, som han menar är något som vi behärskar men som vi inte har lärt känna, utan som vi har fått en känsla för genom yttranden i konkret talkommunikation. Både genreformer och modersmål kopplas till något som vi tillgängliggör oss genom dynamiska och konkreta språksituationer snarare än genom teorin. Att lära sig att tala innebär inte att vi enbart lär oss teori, utan vi lär oss att sätta ihop yttranden och svara på dessa.

Bachtin ser hur talgenrerna organiserar talet ungefär på liknande sätt som grammatiken. Bara det att inta en svarande position innebär att vi kan gissa vilken genre vi står inför och inom vilken genre vi ska svara. Vi får också intuitivt en känsla för hur vi ska svara och hur långt yttrandet kommer vara med dess finalitet. Om inte talgenrerna skulle sägas existera, skulle vi behöva skapa dessa ”on the fly” i och med talkommunikationen. Bachtin hävdar att det skulle innebära en omöjlighet.

Genreformerna skiljer sig från språkets former i och med att de förra är friare och mer plastiska än de språkliga formerna. Genrernas mångfald är ett faktum som innebär att yttranden ingår i en mångfald av olika skiftningar och med olika ton. Talet har vissa intonationsmönster och struktur som kräver mycket av både den talande och den svarande, men som vi vet innebär ju även de minsta detaljer stora skillnader för yttranden. Om jag säger ”men vad snäll du är” till någon samtidigt som jag lägger huvudbetoningen på ”snäll” och himlar med ögonen, innebär det ju något helt annat än om jag använder mig av samma yttrande och lägger huvudbetoningen på ”är” samtidigt som jag brister ut i ett stort leende. Jag tror även att Bachtin hävdar att olika intonationsmönster kan innebära att yttrandet byter kommunikativ sfär från en till en annan.

Det finns såklart mer fria former av talkommunikation. Vardagliga samtal inom familjen flyter ju på i en helt annan takt och ton än vetenskapliga eller institutionella samtal som präglas av en viss diskursinlåsning. Dessa friare former av talkommunikation låter sig lättare formas och anpassas för att kunna kombineras i andra sammansättningar och sammanhang. Bachtin avslutar stycket med ett mycket viktigt påpekande, som en vän till mig även skulle säga gälla för skrivandets ädla konst:

” [...] man måste behärska genrerna väl för att fritt kunna använda sig av dem.” (221)

Om man ska kunna leka med genrer, tal och språk, då måste man verkligen kunna handskas med dessa kombinationsmöjligheter. Det handlar om att närma sig språket, bli en del av det och leva genom det. Det handlar om det svåra att sätta ord på och yttra sig om de saker som man trodde var omöjliga att beskriva eller förklara.

Men man kan mycket väl tänka sig att någon som är bra på att leka med språket, står handfallen inför olika typer av talgenrer. Jag kan mycket väl tänka mig att vissa språkligt begåvade människor kanske skulle känna sig malplacerade eller osäkra inom t.ex. en militär diskurs. Även ett outvidgat ordförrråd eller en abstrakt stil kan vara hinder på vägen för den språkbegåvade. Vi har väl alla någon gång känt att vi har kommit in helt fel i diskussioner eller inte riktigt kunna flyta med tillsammans med andra i dialogen.

När vi behärskar genrerna kan vi friare använda oss av dom på ett bra sätt. Bachtin ser det som att om vi behärskar talgenrerna på ett bra sätt har vi möjlighet av ge en fullständig realisering av vår fria avsikt med talet. Bachtin visar hur de grammatiska formerna i samverkan med yttrandes relation till talgenrer är nödvändigt för att vi ska kunna förstå språkets former. Grammatiken ses som mer statiskt än de mer plastiska talgenrerna för att de senare inte skapas av den talande utan dom ges till denne.

Vad lingvistiken missar är att yttrandet inte bara ingår i en individuell kombination och att de förbiser talgenrerna som en del av undersökningsområdet. Bachtin förklarar lingvisternas sammanblandning av begreppen och riktar därmed kritik mot de statiska satser som lingvistiken framhåller som viktiga för språket. Sats och yttrande är intimt kopplade till varandra och talkommunikationens helhet. Det är yttrandets hela form som kan ses som drivande för vår talprocess.

Bachtin tänker sig att ett skäl till att lingvistiken missar yttrandets former är att dessa är mycket heterogena sett till deras komposition. Lingvistiken tycks missa att knyta an satserna till talets längd och omfång. Lingvisterna har sökt något mellanting mellan sats och yttrande, vilket Bachtin nämnde ovan som en slags ”hybrid”. Men det finns ingen enhetlig förståelse för detta fenomen i dennes samtid och menar att begreppen ”frasen” hos Kartsevskij och ”kommunikationen” hos Sjachmatov inte motsvaras av någon klart avgränsad reell företeelse.

Dessa konstruktioner missar de så viktiga gränserna mellan yttrandena men de missar också ett av huvudkriterierna: finaliteten.

Satsen kan inte bestämma den talandes aktivt svarande position, utan får endast denna förmåga när den övergår i ett yttrande. Jag tror lingvistiken missar detta i och med att de analyserar det som en särskild syntaktisk kategori: att den enskilda satsen analyseras isolerad från kontexten. I detta resonemang kan man se ett kraftigt avvikande från den strukturalistiskt formade lingvistiken. Den klassiska linvgistiken missar således yttrandets finalitet.

Precis som orden så är satserna betydelsebärande enheter. När vi förstår en sats språkliga betydelse (”jag gillar dig”) innebär det att vi förstår dess möjliga roll i ett yttrande. Men, Bachtins poäng är att vi kan på intet sätt inta en svarande position om vi inte vet att den talande har sagt allt denne ville säga. Precis i denna situation övergår satsen från att vara sats till att bli ett yttrande i talkommunikationens reella enhet. Yttrandet ramas in vid bytet av talsubjekt och avgränsas.

I analysen av satsen ser jag den både som tydligt avgränsad gentemot yttrandet, men också som en del av det. Vi behöver tänka mer på varför vi kategoriserar entiteter och företeelser och hur det kan te sig problematiskt. Hur kan vi undvika att kategorisera ord och begrepp utifrån en förvirrad godtycklighet som gör mer skada än nytta? Hur kan vi använda oss av kategoriseringen samtidigt som vi inte tar denna abstraktion som det verkliga flöde som dessa företeelser ingår i?

Jag tror att man kan öva upp en viss begreppskänslighet, som på intet sätt vill abstrahera verkligheten, utan som använder kategorisering och definitioner för att försöka närma sig den reella enheteligheten. När vi deskriptivt redogör saker och ting får vi försöka att undvika ofruktbara återvändsgränder och språkglapp. Abstraktionerna och den reella enhetligheten är en del av samma verklighet men vi får se upp med att sammanblanda dessa. Bachtins tänkande framstår mer och mer som en språkfilosofisk systemkritik i dennes dynamiska redogörelse för det bortglömda yttrandet.

Bachtin har kommit fram till det tredje särdraget hos yttrandet: yttrandets relation till den talande själv och till andra deltagare i talkommunikationen. Varje yttrande är en länk i en längre kedja och får ett visst semantiskt innehåll. De språkliga medlen och talgenren bestäms utifrån talsubjektets avsikt, vilket är det första momentet som sätter yttrandets stilistiska natur. Det andra momentet sätter yttrandets form och stil, vilket är det expressiva och värderande förhållandet till det semantiska innehållet i yttrandet.

Finns det neutrala yttranden? Bachtin tror inte det, utan det tillkommer alltid värderande förhållanden till ämnet samt valet av språkliga medel för yttrandet. Yttrandets stil bestäms genom dess expressiva sida. Men finns det en expressiv sida hos språkliga enheter såsom ord och satser? Bachtin är skeptisk, språket som system har en hel palett med verktyg till den talandes förfogande, men dessa är neutrala i förhållande till ”varje särskild reell värdering” (225).

”Ordet älskling – som är ömsint såväl i sin rotbetydelse som sitt suffix – är i sig, som enhet i språket, lika neutralt som ordet fjärran.” (225)

Den verkliga värderingen kan bara realiseras i och med yttrandet. Ordet tillhör ingen, men dess relation och värderande gör det i yttrandet. Detta kännetecknar även satsen, som inte heller har någon expressiv sida annat än i ett konkret yttrande. Alla yttranden uppfattas ju givet en viss situation, men som satser i språket saknar de expressivitet. Hur kan man då realisera en viss expressivitet i ett yttrande?

Intonationen är ett av medlen som är emotionellt värderande. Enligt Bachtin finns intonationen inte i språksystemet, dvs. inte utanför yttrandet. Han tänker sig att om ett ord redan från början uttalas med expressiv intonation, då har det övergått till att bli ett yttrande. Det förekommer dock värderande talgenrer som uttrycker olika saker i typiska utrop som: ”underbart!”, ”utmärkt!” och ”bravo!” som språkliga standardiseringar.

Yttrandet upprättar en relation med den reella verkligheten, dvs. yttrandets innehåll har i en viss situation relaterats till verkligheten. Vi förstår inte bara ordet som form i det språkliga systemet, utan vi förstår även dess innehållsliga karaktär i yttrandet. Expressiviteten hos yttrandet är ett av de språkdrag som hör till yttrandet och inte till ordet.

Har ordet inte en egen ”inneboende” expressiv ton? Väljer vi inte ordet ”älskling” för att det redan motsvarar en expressivitet i vårt yttrande som redan motsvarar det att hälsa på sin käresta i samband med soluppgången? Vi står inför aberrationen. När vi väljer ett ord utgår vi från att vi planerar yttrandets helhet och denna planerande karaktär är alltid expressiv. Denna expressivitet påverkar det ord vi väljer genom att den ”smittar ordet med helhetens expressivitet” (227). Vi väljer ett ord för dess betydelse, som inte är något expressivt, men som i yttrandets helhet kan svara mot vårt expressiva syfte.

”Det är ordets neutrala betydelse som när den hänförs till en viss reell verklighet under vissa reella förutsättningar för talkommunikationen frambringar gnistan av expressivitet.” (227)

Expressivitetens konstitution uppstår i yttrandet och förhållandet mellan språket och verkligheten: Den finns varken i språksystemet eller i den objektivt existerande verkligheten omkring oss.

Ordets betydelse är av utomemotionell karaktär. Det finns ord som betecknar känslor som sorg och glädje, men dessa betydelser är neutrala, dess expressivitet får de endast genom ett yttrande. Men det finns något ännu mer komplext som vi måste beakta och det relaterar till ordvalet.

Om vi inte väljer ett ord för att vi vill konstruera ett yttrande, hämtar vi dom inte alltid från språksystemet. Isätllet hämtar vi ord från andra yttranden. Vi hämtar yttranden från besläktade talgenrer och utifrån vissa genremässiga specifikationer. Kanske vill vi istället hämta en viss typ av expressivitet? Denna typiska expressivitet tillhör inte ordet per se, dvs. det ingår inte i dess betydelse i sig, men återspeglar ett ord och dess betydelse sett till genren. Typisk intonation och expressivitet har genremässigt en mer friare normativitet. Bachtin tycks deskriptivt redogöra för en viss språklig lekfullhet i och med omaccentueringen av talgenrerna, som gör att vi med språket kan skapa något nytt, utan att för den delen stoppas av de språkliga enheternas begränsningar.

Bachtin beskriver den genremässiga expressiviteten som ordets ”stilistiska aura”, vilken inte ska tillskrivas ordet men som avser genren i vilken ordet vanligen figurerar. Bachtin skriver:

”Auran är en återklang av genrens helhet, klingande i ordet.” (228)

Ordets genremässiga expressivitet och intonationen är för den delen inte personlig. Inte heller talgenrerna är personliga, men ord kan komma in i vårt tal från individuella yttranden och ger då en återklang av dessa yttranden. Orden tillhör ingen, men vi kan bara höra dom i individuella yttranden, där de har fått en genremässig och expressiv språkdräkt som bestäms av kontexten.

Användningen av orden i talkommunikation är alltid av individuellt kontextuell art. För den talande existerar orden i tre aspekter: 1. Som neutralt och ej tillhörande någon 2. Som andra personers främmande ord 3. Som mitt eget ord.

Expressiviteten inkluderas i 2 och 3, men den tillhör inte ordet, utan den uppstår i och med kontakten mellan ordet och verkligheten i en viss situation. I varje epok och samhällsgrupp finns det auktoritiva och tongivande yttranden som man lutar sig tillbaka på eller präglas av. I varje epok finns det även vissa bevarade verksamheter och traditioner som kanske faller tillbaka på en given epoks ”tongivande tänkare”. Bachtin visar att våra yttranden ändå inte alltid är så personliga sätt till karaktären. Vårt individuella tal och erfarenhet utvecklas ju med hjälp av andras yttranden.

I slutändan vet vi inte vad som är vår egen röst och vad som är andras individuella yttranden som präglas av en viss expressivitet. Jag hävdar att det inte finns några positiva eller negativa värden att ta fasta på, men från ett perspektiv så innebär det att det krävs en god språkförmåga för att kunna förstå och använda sig av andras yttranden med dess expressivitet på ett bra sätt. Det krävs ännu mer kunskap om man ska kunna leka med andras expressiva yttranden och ord i talkommunikation.

Bachtin skriver väldigt upprepande och återkommer hela tiden till olika fraser och meningar för att på så sätt försöka hamra in budskapet i skallen: Ordet och satsen saknar expressivitet. Men vissa satser har dock en tendens att ha både en genremässig och en individuell expressivitet och Bachtin menar att dessa satser har hjälpt till att bibehålla illusionen om satsens expressiva natur.

Dessutom har satsen grammatiskt sätt en grammatisk men inte expressiv intonation. Den grammatiska intonationen förstår jag mer som något avslutande, förklarande, uppdelande etc. medan den frågande, påstående och uppmanande satsens intonation sammanblandas med genrens intonation. Expressiv intonation får satsen endast i ett yttrande. Detta medför att det expressiva momentet är ett konstituerande drag hos yttrandet.

Språket har formerna för att kunna uttrycka expressivitet, men språket självt med dess betydelsebärande enheter är neutrala och saknar således expressivitet. Yttrandets stil och komposition bestäms av både det semantiska och det expressiva momentet. Bachtin riktar kritik mot lingvistikens förståelse av språkliga medel som en uppdelning mellan semantiska och expressiva överväganden.

Bachtin sätter fingret på vad lingvistiken missar: Yttrandena färgas av varandra, de är fulla av återklang och gensvar från andra yttranden och de ska betraktas som svar på föregående yttranden. Varje yttrande inom varje kommunikationssfär, upptar en viss position. Denna position kan i sin tur inte bestämmas utan att den relateras till andra positioner. Bachtin försöker förklara yttrandenas dynamiska sida att de samtidigt kan sägas bära spår av andras yttrandes samtidigt som dess positionering innebär att det är möjligt att omaccentuera dessa.

”Yttrandets expressivitet svarar alltid i högre eller lägre grad, det vill säga uttrycker den talandes relation till andra yttranden och inte bara hans relation till ämndet för sitt yttrande.” (232)

Yttrandet är fyllt av ”dialogiska övertoner” som man måste ta hänsyn till när man ska förstå yttrandets stil. Lingvistiken missar detta fenomen och den måste beakta dessa samt tänkandet för att kunna analysera den komplexitet som beskrivits ovan.

Andras ord och yttranden är främmande för språket som system. Ovan har jag beskrivit lite av den komplexitet som Bachtin redogör för, som helt enkelt (grovt förenklat) kan sägas stå utanför det grammatiska språksystemet. Ta bara en sådan sak som byte av talsubjekt med dess komplexitet och vi kan inte ge en bra språksystemsmodell. Vi skulle genast hamna i en återvändsgränd med godtycklig abstraktion.

Bachtin gör helt andra avgränsningar än den traditionella lingvistiken. Begreppet ”främmandeskapet” introduceras i modellen och allt blir genast än mer komplicerat. De dialogiska övertoner och dolda ord, som jag medger är en del av språket, är fenomen och begreppslighet som lingvistiken helt har missat. Analysen sträcker sig så mycket längre bortom språksystemet än vad man först kunde tro. Hos Bachtin blir språksystemet något som är sammanflätat med situation, kontexter, positioneringar och historia. Såldes spränger han gränserna för det språkliga samtidigt som han gör upp med dom. Lingvistiken förändras till språkfilosofi:

”Varje enskilt yttrande är en länk i talkommunikationens kedja. Det har fasta gränser, bestämda av bytet av talsubjekt (talande), men inom dessa gränser återspeglar yttrandet, i likhet med Leibniz’ monad, talprocessen, andra yttranden, och framför allt föregående länkar i kedjan (ibland mer närliggande, och ibland – inom områden av kulturell kommunikation – också de mycket avlägsna).” (233)

Hur ska vi förstå ämnen inom talkommunikationen? Ämnet är ingenting som uppstår i ett språkligt vakuum och är heller aldrig något avslutat. Hur ska man språkliga kategorisera något så omfattande och svårt som ämnen? I Bachtinsk anda skulle man kunna återvända till bibeln och problematisera hela skapelseberättelsen givet att Adams röst bygger på vissa auktoriteter och tidigare röster och yttranden. Adams världsbild och uttryck måste ju komma från någonstans kan man tycka och i redogörelsen av dennes liv förutsätter det att någon annan redan har den språkliga förmågan som krävs för att återge dennes yttranden. Adam och Eva hade åtminstone en auktoritet.

Språksynen kan spåra begrepp tillbaka till möjliga ursprung, men samtidigt är yttrandets natur som fenomen även relaterat till framtiden. Yttranden är ju länkar i talkommunikationen, där en länk slutar hakar en annan på och således fortsätter talkommunikationen. Yttrandet konstrueras inte bara för att återge något, utan också för att det ska bli besvarat. Detta innebär en viss framförskjutenhet, men det tillkommer även andra viktiga moment. Den svarande ses ju inte som något passivt utan intar en aktivt svarande position. Man kanske kan säga att den talande redan i konstruerandet av yttrandet dels länkar vidare till den svarande, men att dennes yttrande också ger upphov till möjligheten att haka i den svarandes länk i förhållande till talkedjan. Uppdelningen möjliggörs redan i och med den talandes yttrande och svetsas samman i talkedjan av den aktivt lyssnande.

Bachtin introducerar yttrandets addresivitet, dvs. dess riktadhet. Vi riktar oss alltid till någon då vi fäller ett yttrande. Orden i sig har ju ingen adressivitet, denna måste uppstå i och med yttrandet. Adressaten kan vara någon känd deltagare i en rad olika genrer eller situationer, men denne kan också vara en okänd ”other” som inte är konkretiserad. Yttrandets komposition, beror på vem det riktar sig till, hur den talande föreställer sig denna riktadhet och dess adressater, samt hur starkt inflytande på yttrandet adressaterna har. När vi bildar oss en uppfattning om riktadheten beaktar vi även någonting tidsligt ankommande. Yttrandet är så att säga redan förhanden, men svaret återstår ännu.

I den traditionella lingvistiken tänker jag mig att det inte finns så mycket undersökningar om olika taltyper som berör adressiviteten. Men inom studiet av kommunikation i tal och skrift samt text och textdesign, är behovet av förståelsen för adressaten av största vikt. I exemepelvis myndighets- och marknadskommunikation måste man studera olika adressattyper för att kunna rikta meddelanden, buskap och information till vissa specifika grupper eller människor. Inom dessa områden handlar det både om att man vill förstå hur man bäst gör sig förstådd i text, men också att nå ut till adressaterna och samtidigt framkalla vissa svar, reaktioner eller handlingar. Redogörelsen av adressiviteten kan sägas innehålla vissa förutsättningar för de ovan nämnda språkliga områdena.

Även inom yttrandet finns det adressivitet. Vem är aktör och vem är mottagare? Yttrandena i exempelvis reklamkampanjer eller myndighetstexter blir genast laddade med många olika röster och yttranden i en salig röra. Är det här Bachtins röstbegrepp kommer in? Vad består den särpräglat inre spänningen i yttrandet av? I vissa texter är textsampel och normsamspel tydligt och i vissa texter är de mer dolda. Får man t.ex. ett reklamblad från Apoteket har vi en given avsändare, men själva materialet innehåller ju många olika typer av röster som således får olika grader av adressivitet och där gränser suddas ut i och med redogörandet för t.ex. en viss typ av medicin eller smärta.

Bachtin nämner det kommersiella, men samtidigt även ”klassamhället” och ”ståndssamhälle”, vilket gör att jag återigen inser hur pass gammal den här texten ändå är. Bachtins redogörelse för adressiviteten är ju mycket före sin tid och dennes arbete möjliggjorde säkert flera av de områden som jag berättat om ovan.

När vi vänder oss till någon med ett yttrande spelar det roll hur nära man är den svarande. Är vi inne i en mer familjär talgenre eller talar vi i en annan mer formell talgenre? Dessa glidningar mellan det privata och det offentliga frambringar en särskild öppenhet i talet. Den spåkliga öppenheten är viktigt för i den ligger förmågan och möjligheten till att rasera maktdiskurser, göra upp med sin samtid och för att komma åt förbjudna skikt i språket. Vad anses vara maximal närhet mellan den talande och den svarande? Värden som är viktiga för att skapa närhet är förtroligheten, medkänslan, tilltron till adressaten, lyhördheten och välviljan.

Den talandes stil och expressivitet beror ju mycket på dennes förståelse för hur adressaten är utifrån värderna som jag nämnde ovan. Sedan tillkommer det ju såklart andra värden också, men Bachtins poäng verkar vara att stilen inte kan förklaras enbart utifrån det semantiska innehåll och talarens expressiva relation till innehållet. Således etableras relationen till den andre, eller till en ”other” som ett viktigt inslag när man vill undersöka och förstå talets genre eller stil.

Hur den den talande eller skrivande uppfattar och föreställer sig adressaten har stor betydelse för litteraturhistorien. Jag tänker till exempel på de svenska fyrtiotalisternas generella vändande till sina läsare, som har ett förhållningssätt som präglas av tanken ”nu ska jag berätta för er hur saker och ting förhåller sig i världen”.

Bachtins exempel handlar om att det inom olika epoker finns olika syn på adressaten. 40-talisterna hade sin syn på sin ”publik” och renässansen sin etc. En undersökning och studium av dessa historiska förändringar och uppfattningar är en viktig uppgift för litteraturvetenskapen.

Alla epoker har sina konventioner som förändrar sättet att se på tal, den talande, den lyssnande etc. De primära och sekundära talgenrerna färgar varandra och ger hela tiden upphov till något nytt och Bachtin höjer statusen på adressiviteten som det konstituerande särdraget för talkommunikationen som sådan:

”Det konstituerande särdraget hos yttrandet är sålunda dess riktning, dess adressivitet, utan vilken det inte finns och inte skulle kunna finnas något yttrande. De olika talgenrernas konstituerande, definierande särdrag är denna riktnings olika typiska former och de olika typiska uppfattningarna av adressaterna.” (238)

Orden och satserna saknar adressivitet; de riktar sig inte till någon och tillhör ingen. De saknar även relationer till andras yttranden och till någon annans ord. Så fort ett ord eller sats är riktat eller adresserat till någon, uppstår det ett yttrande. Riktningen hör således till yttrandet. Språksystemet ger oss en hel verktygslåda med språkliga medel att använda oss av, men riktningen får de endast genom ett konkret yttrande.

Problemet med att analysera satser åtskild från kontexten är att man på förhand förlorar riktningen och det ankommande svarets påverkan. De dialogiska återklangerna går förlorade och bytet av talsubjekt fördunklas. Allt detta ovan nämnda är en del av yttrandes helhet och om endast en av dessa företeelser försvinner, upphör yttrandets helhet att vara tillgängligt för den som analyserar. Trångsyntheten hos lingvistiken kan inte analysera stilens utifrån en analys av hela yttrandet som en icke åtskild länk i tallkommunikationens kedja.

Slutord

Sett till den linjära historiska kontexten var Bachtin mycket före sin tid på många områden. Han föreställde sig språket som något kopplat till verkligheten och inte som någon som kunde analyseras ner på kategorinivå utan att tappa kontakten med den reella verkligheten. I Bachtins tänkande bygger den traditionella samtidens grammatik på ett godtyckligt och felaktigt uppdelande in i språkliga kategorier med felaktiga abstraktionsmodeller sett till yttrandets helhet.

Om vi zoomar ut ur den historiska kontexten och istället ser på Bachtins tankar utifrån ett mer icke-linjärt och spektralfilosofiskt perspektiv, tänker jag mig att modellen haltar. Visst kan hans språkliga framåtriktadhet och förutsägande sägas fånga in en del av samtidens språkliga kategorier och fenomen, men sedan dess har det hänt väldigt mycket med vetenskapen samt mänskligt tänkande. Internet har etablerats och förändrat vårt sätt att tänka och handla, från vilket det har uppstått flera olika nya verksamhetsområden och talgenrer. Kanske man man här påpeka att epokerna inte längre förändras till det bättre eller sämre, utan att epokerna numera är så skiftande och omfattande att vi hela tiden har obegränsat antal många utvecklingsvägar och sammansättningsmöjligheter.

En Bachtinsk språkmodell kan idag inte dynamiskt hantera en rad olika parametrar och fenomen dels för att de inte kan sägas falla in under någon av de kategorier som denne erkänner, men också för att det numera finns en hel del andra auktoriteter samt vetenskapliga områden som har uppstått just på grund av dennes upptäckter på 1900-talet.

Om dennes språksyn en gång var dynamisk, vars plasticitet användes för att rasera den traditionella lingvistikens skelettram, har den nu sakta stelnat i takt med att samtiden har sprungit om den. Skulle man kunna sätta fyr på dennes teorier och se vad som skulle uppstå ur askan? Eller ska man ta med sig de än gång dynamiska tankarna för att problematisera nya språkvetenskapliga och språkfilosofiska områden? Jag tror nog på det senare att vi måste tänka framåt och fortsätta att göra upp med språkliga kategoriseringar och begreppslig godtycklighet.

Om följande referat blev upprepande så beror det på att Bachtin som skribent är väldigt upprepande och återkommande till sättet. Jag valde att röra mig igenom detta karaktärsdrag istället för att sammanfatta, just på grund av att jag ville försöka förhålla mig till dennes resonerande tankegång.

Avslutningsvis vad är egentligen min röst och vad är Bachtins röst i referatet?

Fokus: När tekniken förändrar politiken

Foto: Fokus.se

Foto: Fokus.se

Samhället och världen förändras omkring oss samtidigt som det skapas konfliktytor med gamla värderingar, politiska ideologier och statiska system. Tekniken är en av många saker som påverkar men har kommit att få en alltför centrerad ställning i varför samhällen förändras. Teknikparadigmet är ju bara en typ av sammansättningsmöjligheter som konstituerar samhällsförändring. Vårt sätt att tänka och handla som människor i ett samhälle spelar ju också roll, vilket jag tycker försvinner i en för teknikcentrerad politisk diskussion. Samtidigt ska vi inte underskatta teknologin, som just nu är en starkt bidragande faktor till varför juridiken och politiken inte längre hänger med i utvecklingen.

Det är utifrån detta perspektiv som jag nu kommer att redogöra för den heldagskonferens ”När tekniken förändrar politiken” som anordnades igår av Fokus och Makthavare.se på Kägelbanan i Stockholm.

Vilka är nätets möjligheter och begränsningar när det gäller att utveckla politiken och demokratin? Efter halva dagen stod det mycket klart att, å ena sidan har vissa av journalisterna, debattörerna, politikerna, pr- och kommunikationsexperterna, opinionsbildare och tjänstemännen förstått att vi behöver värna om (samt än viktigare att utveckla) offentlighetsprincipen, transparensen och öppenhetsbegreppet, men å andra sidan att många inte vet hur denna förändring ska inledas eftersom de håller fast vid gamla statiska system och ideologier.

Den ”personliga integriteten” är en stor bromskloss och ”rådata” är det som får det lite ‘äldre klientelet’ att se problem, kostnader och långdragna processer, snarare än digital glömska, privat identitet, registerdumpning eller registerutredning som alternativa ingångspunkter.

Det står klart att en generation vill ”utreda” det diffusa begreppet ”integritet” och att de kan inte gå vidare förrän den diskussionen har kommit fram som folkrörelse(!) En yngre generation vill istället börja förändra direkt genom att t.ex. utreda hur många register det finns i Sverige, undersöka hur man kan kontrollera vad det står om en själv i handlingar och hur man kan främja transparensen och öppenheten. Dessa är bara några av den mängd olika vägar och saker som kan undersökas. I slutändan kommer det att visa sig att gränsöverskridande samarbeten mellan generationerna kommer att innebära en hel del för utvecklingen av öppenheten.

Över ett hundratal personer hade träffats för att ta del av heldagskonferensen, som utgjordes av fem föreläsningar i storformat och sex stycken mindre seminarier, varav Juliagruppen anordnade ett av dom och gick under namnet ”Nät och samtal II: Digital Demokratisering”. Mer om det seminariet senare. De övergripande frågeställningarna för dagen var dessa:

  • Hur har politiskt kampanjande och politisk kommunikation förändrats efter Obama och Piratpartiets framgångar, och vad händer i det svenska riksdagsvalet 2010?
  • Vilka möjligheter ger ny teknik till myndigheter och offentlig förvaltning på nationell och kommunal nivå? Hur utnyttjas dessa på bästa sätt?
  • Innebär den nya tidens möjligheter att demokratin stärks, i Sverige och världen? Vilka hörs, och vilka röster saknas?

Inget ont om Barack Obama som person, men som det har tjatats om honom det senaste året! Att politiker är så intresserade av dennes framgångar visar på hur pass lite dom kan om de här samtals- och teknikmöjligheterna. De är helt oförmögna att inse att de i sin teknikiver och sitt ”inzoomande” helt missar att självaste partistrukturen som partipolitisk ordning är på väg att bli förlegat. De missar helt att deras ideologiska enkelriktade envägskommunikativa kampanjer, politiska strategier och ingrodda system är det som måste hänga med i samtiden.

De förlitar sig för mycket på att teknologin ska vara ett valvinnande koncept så att de helt missar vad som inte sker inom de egna leden, vilka arbetssätt som inte utvecklats och vilka ideologier och positioner man inte velat lämna bakom sig.

Angående Piratpartiet så har deras närvaro på den politiska arenan medfört att de andra partierna fått panik och måste förhålla sig till det digitala på andra sätt. Detta är någonting bra för det svenska politiska klimatet. Men Piratpartiet är ett parti i behov av en ”extreme work makeover”, för att det inte ska bli som vilket annat parti som helst med fastlåsta positioner, ingrodda beslutsordningar, protokoll och avkapade initiativskott. Det bästa som kan ske är att det får bubbla upp från den breda medlemsbasen och se vad som kan skapas utifrån det.

Partipolitiken står inför en generationsväxling, men politikerna vägrar öppna ögonen. Vad som förut varit stabilt förankrade ideologiska plattformar och ‘maktsamlingspunkter’, ligger nu och flyter planlöst på ett decentraliserat hav i vår samtid. Jag undrar om det inte är dags att både utifrån och innifrån försöka förändra deras strukturella och organisatoriska form till att uppfylla helt andra behov och möjliggöra helt andra typer av samarbeten och samtal.

Foto: Fokus

Foto: Fokus

Alan Rosenblatt (Online Advocacy) inledde konferensen med ett anförande om Barack Obama och sociala medier där han i övergripande drag gick igenom hur Obamas kampanj kom att bli så framgångsrik och beskrev även USA:s kommande arbete med öppenhet och transparens.

Ämnet är verkligen inte min kopp te. Efter allt tjat om presidenten och den underbara kampanjen hade jag inga höga förväntningar på att man skulle få reda på något nytt och intressant om det som journalister och politiker i Sverige redan har analyserat flera varv runt. Alan inledde lite segt, kanske berodde det dock på att det var tidigt på morgonen, men han gjorde ingen besviken. Han fick upp ångan och tog faktiskt upp en del nya detaljer om kampanjarbetet och verkade ha vänner på den federala nivån och i vita huset, vilket gjorde samtalet till ett ”keynote speech” jämfört med om en svensk ”expert” hade försökt att återberätta samma skeende. Överlag var det en bra inledning på dagen men jag tänker inte skriva något mer om själva ämnet då jag riskerar att somna.

Panelen som kommenterade Alans anförande bestod av Billy McCormac, chef för förlag och kommunikation på tankesmedjan Timbro, och Katrine Kielos, Ledarskribent på Aftonbladet. Jag antecknade ingenting under deras debatt, men jag minns det rätt var både Billy och Katrine skeptiska till att de svenska partierna kan anamma nya innovativa kampanjstrategier.

Partierna har en förmåga att missa poängen med vad det egentligen behöver göra för att bli mer framgångsrika. De stirrar sig blinda på tekniken som mål. De missar att de istället för att kopiera Obamakampanjen måste förnya sig själva inom partistrukturerna, förändra systemen och förändra inställningen och synen på medborgarna.

Partierna ser och ”talar” fortfarande till medborgarna som väljare och inte som människor. De basunerar ut budskap och kampanjer, men de missar att ingå i de redan befintliga politiska samtalen som medborgare redan har mellan varandra. Partierna har helt missat att en vinnande strategi inför riksdagsvalet är att anamma polyfon kommunikation och samarbeten mellan medborgare och politiker.

De politiska plattformarnas och deras ideologidrivna strukturer är daterade och organisatoriskt sett har det inte skett någon revolutionerande omstrukturering av vare sig arbete eller hierarkier inom den svenska politiken på mycket länge. De politiska partierna är som fritt flytande bojar på det decentraliserade havet som letar febrilt efter fyrljus för att kunna navigera sig till valsegerns trygga hamn.

Juliagruppen ansvarade för seminariet ”Digital demokratisering” som ingår i den pågående serien ”Nät och samtal”. Följande information är tagen från Juliagruppens kalendarium:

”Utvecklingen på den digitala marknaden både kan och bör gå hand i hand med en global demokratiseringsprocess. Förutom politiska beslut och projekt finns många andra initiativ som syftar till att sprida teknik och teknisk “know-how” till utvecklingsländer och tekniskt eftersatta områden. Vilka intiativ finns det som driver frågor som rör e-bistånd och digital demokratisering?
Hur ser dessa processer ut, och är det något som går att utveckla?”

Medverkade gjorde Isobel Hadley-Kamptz (Juliagruppen), Henrik Pålsson (Ericsson/Networking@school), Stefan Larsson (Cybernormer) och George Joseph (på besök från Kerala, Indien). Tyvärr kunde Sebastian Büttrich (Wire.less.dk/Wireless Africa) inte komma på grund av att han var hemma sjuk i svininfluensan.

Social förändring är någonting mycket svårt. Hur introducerar man ny infrastruktur eller telekomlösningar i länder där man har helt andra grundförutsättningar än i väst och som har ett helt annan typ av samhälle? De medverkade pratade om olika sätt att främja deltagande i olika kulturer och betonade vikten av att man först måste lära sig om eventuella kulturella skillnader innan man kan etablera satsningar på infrastruktur i en given region. Vad är grundproblemen måste man som telekomföretag eller biståndsansvarig fråga sig själv. Några problem som man måste lösa är att det måste finnas basstationer där man kan ladda mobiltelefoner, det måste finnas solpaneler, rutiner för underhåll av utrustning och att förstå de grundläggande IT-tekniska problem som finns.

George Joseph som var på besök från Indien berättade tillsammans med Stefan Larsson om ett IT-projekt i Indien som ämnar att undersöka och främja barns kommunikation och internetnyttjande. Det är viktigt att barn tillåts leka fritt med både infrastruktur och internet då de upptäcker nya sätt att skapa sina egna röster. Stefan visste inte riktigt hur mycket ramar och regleringar av barns närhet och användande av datorer som vuxna ska använda sig av, men att detta faller tillbaka på kulturella skillnader. Ett problem som jag ser det idag är att föräldrar i allmänhet är rädda för internet. Detta är på grund av att de inte förstår internet på samma sätt som barn gör som växer upp med internet.

Effekten av utvidgandet av mobiltelefoni och nätverk, är att detta kompenserar för andra infrastrukturella problem som t.ex. internetuppkoppling. Det är just framförallt i skolor som det är störst chans att elever får tillgång till internet, snarare än att satsningar görs på att etablera företag som använder sig av och säljer tjänster, för att på så sätt få tillbaka något av de investeringar som görs.

Visst kan man etablera internetuppkopplingar genom att investera i företag och mobila nätverk i en stad, men detta är något kopplat till marknaden och har inget gagn för t.ex. utbildningssystemet. Därför är det viktigt att både investera i något som kan etablera lokala företag, samtidigt som bistånd går till främjandet av kommunikation och internet i utbildningssystemet.

Om man vill diskutera utifrån ett feministiskt perspektiv kan det vara intressant att diskutera möjligheterna till att stödja lokala nätdrivna företag som drivs på ett mer jämställt sätt. Och utifrån ett blivande lärarperspektiv tycker jag att det inom skolan ska ske satsningar som främjar kommunikationsmöjligheterna för alla barn. Det är iallfall viktigt att betona att vi behöver samtala mer om svenskt e-bistånd.

En annan viktig fråga är hur vi löser problemet med så kallat ”e-waste” i västvärlden. I dagsläget tror jag mycket av västvärldens förlegade elektronik skeppas till Afrika och Kina, där småbarn och tonåringar sitter och eldar kablar och andas in giftiga ångor för att komma åt värdefulla metaller, samtidigt som monitorer och andra elektroniska produkter antingen säljs på en svart marknad eller tas om hand på andra sidan jordklotet sett till var de ”användes”.

Rent generellt verkar det vara ett kretslopp där produkterna vi sitter och använder, den dator jag skriver detta med, kommer från andra delar av världen, används i väst och skickas sedan tillbaka som skrot till där de kom ifrån. Kan inte Miljöpartiet, eller något annat parti påbörja en debatt om hur Sverige hanterar ”e-waste”? I västvärlden tror jag rent generellt att ett motargument mot att ta hand om det är att det blir för ”dyrt”, men hur många gånger har vi inte hört detta argument förut och är det inte vårt ansvar att ta hand om vårt eget konsumerade material?

Om ni vill veta mer om Cybernormers pilotprojekt i Indien ber jag er att kontakta dem. De ställer säkert upp på intervjuer eller liknande och berättar mer om planer, målsättningar etc. Det vore kul om fler skulle höra av sig till dom framöver så de under projektets gång kan berätta om det och att vi som bryr oss kan komma med synpunkter och idéer kring projektet.

Jag vill passa på att be om ursäkt för att jag inte har en bättre redogörelse av seminariet. Anledningen till detta är att jag igår upptäckte att min autosave-funktion inte fungerade. Jag tappade cirka halva min post i samband med detta vilket gjorde att jag kände att luften gick ur mig. Den text ni precis har läst är betydligt fattigare än originaltexten som försvann.

Foto: Fokus

Foto: Fokus

Efter detta seminarium blev det dags att tala om politisk anpassning och arbetssätt i det problematiskt formulerade ”nya tiden”. Paneldeltagare var Rickard Falkvinge, partiledare för Piratpartiet, Joachim Åström. Lektor i statskunskap vid Örebro universitet och Anneli Philipson, Kommunalråd (v) i Malmö, med ansvar för demokratifrågor och det så kallade Malmöinitiativet.

Varför anpassar sig politikerna inte sitt sätt att jobba? Jag tror att det beror på att de stirrar sig blinda på helt fel saker. De tror generellt att en kopierad Obamakampanj ska göra susen och att använda alla de coola grejerna som kidsen använder sig av. Jag tror vi ska stanna upp och fundera lite här.

Jag tror att vi kan lära oss mycket mer om politisk strategi och demokratisk framtid genom att förstå internet, samt att titta närmre på valet i Iran snarare än på ”Obamaeffekten”. Att inte förstå internet kan på ytan uppfattas som en generationsklyfta, men jag tror att det handlar om något mer grundläggande än så.

Moderatorn Magnus Ljungkvist, Makthavare.se försökte blidka dom i publiken som ville ha tydliga svar, men det finns inga tydliga svar och det läggs för stor tilltro till exempelvis Piratpartiet att dom ska lära höger- och vänsterblocken att bedriva nätpolitik.

Detta är problematiskt. Jag tycker att partierna ska tänka mer på hur de kan gå vidare från sina ideologiska plattformar förankrade i gamla industrisamhället, till att bedriva virala samtal som smittar av sig och som når ut till redan befintliga diskussioner och initiativ. Kopiering är bra, men glöm för den skull inte att strukturera om politiken så det lättare uppstår ideologiska och systemuppluckrande mutationer.

Kanske borde vi prata om ”politiska samtal” snarare än ”politisk diskussion”. Myndighets- och marknadskommunikation bygger ju på teorin om att man i budskap kan rikta sig till en viss målgrupp eller en viss väljarbas. Det här resonemanget vilar i denna kontext på en felaktighet; nämligen att politiken riktar sig till ”väljaren” och inte ”medborgaren”.

Konsekvensen av detta är att meddelanden basuneras ut i tid och otid och en del av ”medborgarna” väljer att slå dövörat till och ägnar sig åt annat. En viralt dynamisk kommunikativ situation skulle vara en där politikerna rör sig i befintliga diskussioner och debatter och inte säger hur det ska vara men är med i samtalen och tar intryck från medborgarna.

Jag tror att många medborgare idag tycker att de ideologiska plattformarna är daterade och känns främmande. Man kan t.ex. väldigt förenklat sätt säga att många sakfrågor transcenderar den traditionella politiken med dess vänster-höger-skala. Resultatet blir att det finns människor inom alla samhällsklasser som vänder sig bort från partiplitiken utan att begränsa sitt politiska engagemang.

En framtida politik måste kunna föra gemensamma diskussioner och uppta medborgare från det att ett förslag diskuteras till att något införs som lag.

Som Joachim var inne på så finns det ju inte alls mycket forskning kring ämnet, vilket är ett problem när man intuitivt är mitt uppe i det men att man har svårt att sätta ord på det och vetenskapligt förklara det. En annan sak jag tänkte på är kopplat till vad Anneli sade om Malmöpanelen och Malmöinitiativet; tekniken är inte ny men politikerna försöker att förstå hur man ska kommunicera.

Men frågan som uppstod genast var: Men lockar inte dessa plattformar till sig samma gamla rättshaverister? Jo förvisso, men hur vore det istället om politikerna når ut och samtalar med dom som visar sig vara vanliga medborgare? Hade inte vanliga medborgare kunnat driva ett Malmöinitiativ som sedan politikerna är med och samtalar inom? Jag tycker att politiker måste våga experimentera med samtalsmodeller och arbetssätt.

Foto: Fokus

Foto: Fokus

Nästa diskussion hade titeln ”Makten och öppenheten”, vilket är något som jag tycker är mycket intressant. Panelen bestod av Mats Sjöstrand, Generaldirektör Skatteverket, ordförande i e-delegationen, Magnus Kolsjö, Politiskt sakkunnig Finansdepartementet (kul att du följer mig på twitter Magnus) och Lars Wiigh, Affärsansvarig för offentlig sektor IBM.

Denna diskussion tog avstamp i synen på den teknik som ger nya möjligheter till myndigheter och offentlig förvaltning och hur de utnyttjas på bästa sätt. Herrarna (var är kvinnorna?!) såg problemen och inte möjligheterna. Lars var mer positiv till att tillgängliggöra rådata och tyckte inte att vi skulle stanna upp på grund av den ”personliga integriteten”.

Kolsjö och Sjöstrand såg långa uttdragna processer och kostnader framför sig när de redogjorde för sin syn på möjligheterna. Det tycks på förhand redan vara idel problem och en massa jobb. Deras huvudproblem är att vi inte kan skilja på personlig data och offentlig data. Om vi inte kan skilja dessa datamängder åt, kommer vi inte att kunna garantera den personliga integriteten.

Sjöstrand, tillsammans med andra, tycker att sekretessbelagda dokument inte är något problem, men att skilja den offentliga datan och den privata datan åt är ett måste. Han vill in i det sista skydda vissa handlingar från att släppas fria för att han har en tydlig bild av vad den personliga integriteten innebär.

Vi medborgare måste komma med förslag här på hur vi kan skilja dessa datamängder åt. Kan vi inte börja med att be Regeringen ålägga någon myndighet att utreda exakt hur många register som finns i Sverige? Kan vi inte fortsättningsvis undersöka hur vi från ett utifrånperspektiv kan ge förslag till myndigheter hur de kan hantera datan bättre, och sedan konsulta inifrån myndigheterna tillsammans med dom för att ta fram rätt typ av processtrategiska lösningar? Det är här jag tycker att verktygen och samtalen måste få mer utrymme i politiken.

Jag kan mycket väl tänka mig att om myndigheter blir pliktskyldiga att lämna ut rådata (offentliga handlingar), kommer intresserade människor förr eller senare programmera verktyg eller göra något av den datamängd som de får tillgång till, som kommer att förändra myndigheternas egna arbete på sikt. Och detta kommer kanske inte innebära de ofantliga summor som herrarna tänker sig. Budget finns det alltid tillgång till, det är en fråga om effektivisering och omfördelningspolitik samtidigt som man vågar ta mer hjälp av sina medborgare.

Se inte problemen, se möjligheterna! En möjlig lösning skulle kunna vara att man inför en privat identitet, precis som Nicklas Lundblad har föreslagit. Det skulle innebära att man kan välja bort sig ur vissa register och att lättare kunna korrigera felaktigheter i datan. Det är sådana sidodiskussioner som måste uppstå och vi bör inte fastna i diskussionen om den personliga integriteten. Våga diskutera och tänka på hur vi skulle kunna uppdatera offentlighetsprincipen.

Efter lunchen fortsatte dagen med en diskussion som gick under namnet Global utblick. Har nätet medverkat till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter globalt? Hur nyhetsvärderar traditionell media digitala demonstrationer, och vad händer när stater använder bloggar och samtalen i propagandasyfte? Kajsa Klein, Doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap, JMK, Vilhelm Konnander, Rysslandsexpert, bloggare på Global Voices Online, Kinga Sandén. Utrikesredaktör Sydsvenska Dagbladet och Nicklas Lundblad. Tidigare Google, nu vice VD på Stockholms Handelskammare, forskare och medlem i regeringens IT-råd diskuterade företeelser som kommunikation, desinformation, källkritik etc. Modererade gjorde Isobel Hadley-Kamptz.

Klein och Sandén anser jag vara de som riktigt drev diskussionen framåt och visade på en imponerande bredd. Hur löser man problemet med desinformation? Journalister måste börja resa mer och etablera kontakter, vilket är även något som jag har diskuterat med andra journalister förut. Om det händer något i en region är det alltid bra om en journalist känner någon i regionen som denne kan förlita sig på. Ibland är det viktigare som nyhetsredaktion att få ut att någonting har hänt, men att man sedan jobbar mot ambassader och lokala medier för att ta reda på detaljerna.

I och med att sommarens val i Iran innebar att journalister ett tag skickades ut i landet, var det bara internetaktivister som lyckades säkra kommunikationen ut ur landet. Desinformation är ett minst lika stort hot för nätaktivisten som för journalisten. Om den senare förlitar sig på kända kontakter och nyhetsbyråer, är det inte lika självklart vilka kriterier och parametrar som är viktiga för nätaktivisten.

Det vore bra om journalistiskt arbete och maktstrukturer var mer transparenta. Jag tänker mig nämligen att nätaktivister skulle kunna lära sig ett och annat om källkritik och att värdera information, samtidigt som nätaktivisterna skulle kunna upprätthålla kommunikation som journalister kan nyttja för att snabbt kunna få ut information om vissa skeendet på ett globalt plan. Vilka samarbetsformer skulle kunna skapas mellan journalister och nätaktivister? Det vore bra att inleda en diskussion som berör denna möjliga relation, framförallt för att vi kommer att stå inför fler situationer där vi i demokratiska samhällen kommer att behöva bidra med värnet för en fri och skyddad kommunikation mellan människor i t.ex. regimer eller oroliga områden.

Anonymiteten är något mycket viktigt och grundläggande och går hand i hand med yttrandefriheten. Att vara anonym innebär att man kan vara någon annan än sig själv, våga uttrycka vissa saker som man i offentlighetens ljus kanske blir dömd och värderad negativt för etc. Men vi måste även intressera oss för pseudonymen som företeelse.

Ibland vill man inte vara helt anonym eller avkönad. Om jag vill kan jag ta på mig olika ”masker” på nätet och ha olika möjligheter att samtala med andra människor utan att röja min identitet. Om jag vill alltså. För än så länge är detta ett val och detta val innebär att jag känner att om jag säger eller skriver något kontroversiellt så kommer det att vara ok i ett demokratiskt Sverige såtillvida jag håller mig till lagen.

Men i ett samhälle där anonymiteten är hotad kommer vi att känna oss sedda hela tiden. Detta kommer att påverka oss på sätt som vi har svårt att föreställa oss, men vad kan vi göra åt saken? Anonymiteten må vara självklar i västvärlden, men i regimer är det en fråga om liv och död om man ska kunna blogga, samtala, eller avvika från sociala koder, normer och regler.

Värna om yttrandefriheten genom att värna om rätten till att kunna vara anonym.

Visst kan regimer använda sig av en hel palett av roliga verktyg för att kartlägga och förfölja sina medborgare, men vi kan tänka oss andra typer av verktyg och möjligheter som hjälper till att göra det svårare för regimer att jaga medborgare. Man kan säga att de sociala nätverken har en inbyggd förmåga att kunna sätta hårt mot hårt när det gäller att undvika regimernas sökarljus. Stäng ner en blogg och det skapas en till, radera ett twitterkonto och fem till ser dagens ljus, samla data från ett facebookkonto; som visar sig vara skapat för att sprida desinformation och stäng ner internet så sprids istället meddelanden smittontologiskt.

För varje nytt verktyg som används av en elak jävel, kan vi också se tendenser som motverkar och gör det svårare för den elake jäveln att lyckas med sin övervakning. Om vi programmerar något eller ska implementera lagar ska vi utgå från följande verifierande fråga: Hur skulle den här lagen användas av en riktigt elak jävel? (inspiration kommer från Pontus Walck, Juliagruppen)

Den svenska konsekvensanalysen lyser med sin frånvaro då vi implementerar FRA, IPRED, kanske datalagringsdirektivet, ett kompromissnedtyngt telekompaket och ACTA för att nämna några exempel. Dessa lagar och modeller kommer ju att exporteras runt om i världen! Hur blir det då med tron om en sann global demokrati? Premisserna är redan från början negativt utformade.

Det borde finnas initiativ där journalister och nätaktivister samarbetar för att lära mer av varandra. Jag skulle t.ex. gärna vill ha tips på litteratur som handlar om källkritik, desinformation, skrivande, värdering och objektivitet, mot att dela med mig av mina kunskaper inom de områden som jag är intresserad av.

Jag tycker att även vanliga människor i dag kan jobba mer journalistiskt utan att det ska påverka journalistiken och dess yrkesområde. Vi kan istället hjälpas åt mer och se varandra som kompetensreferenser. Vi medborgare kan också säkerligen hjälpa journalistiken att bli bättre och att finna sig till ro i brussamhällets informationsflöde, som medierna i dagsläget ser som ett hot. Jag ser dock detta som en möjlighet till att förändra journalistiken.

Jag håller med Nicklas Lundblad i det här avseendet att journalistiken måste sluta att titta bakåt på gamla förutsättningar och affärsmodeller. De får helt enkelt försöka att närma sig sina läsare ännu mer. Innebär inte detta en likhet med det jag nämnde ovan om att politiken måste närma sig medborgarna i befintliga samtal? Media behöver nå ut till de befintliga diskussionerna på ett bättre sätt och omvärdera varför man bedriver en verksamhet: Handlar det om att informera och ha en grävande maktbelysande funktion, eller handlar det om att tjäna pengar?

Foto: Fokus

Foto: Fokus

Nästa miniseminarium handlade om integriteten idag och igår. Medverkade gjorde från vänster till höger Lars Ilshammar, Historiker och journalist, debattör i frågor som rör media och informationsteknik, Annie Johansson, Riksdagsledamot Centerpartiet, Nicklas Lundblad och den sprudlande och snabbtänkte moderatorn Torbjörn Larsson, Fokus, som bara hade varit moderator en gång tidigare under dagen. Efter en dag med medföljande trötthet var det skönt att återigen vakna till.

Integritetsdiskussionen måste mer gå in på ”egenmakt” och dess möjligheter. Från det att integriteten blev viktig någon gång på 60-talet (rätta mig om jag har fel) i och med personnummer-debatten, har informationssamhället och ”bruset” tagit lagrummet på sängen och sprungit om de skyddsmekanismer som förr stod pall för trycket. Idag har vi inte pappershandlingar, utan även digitala handlingar och en mängd olika register, sekretessnivåer, datatyper etc. Vi står inför en föränderlig begreppslighet och hur gör vi då när vi står inför det att vi måste omdefiniera begreppen men också att öppna upp systemen?

Vi skulle kunna tänka oss en massa saker som kan förbättra offentlighetsprincipen och yttrandefriheten. Förvisso är värnet för dessa bra, men även dessa förordningar och lagar måste hänga med i tiden. För hade vi kanske bara möjlighet att granska makten, men idag har vi en balansgång mellan det privata och det offentliga som realiseras i och med internets gränslöshet.

Vi vill ha öppna och enkla system som pliktskyldigt tillhandahåller rådata så att vi kan samköra data för att granska myndigheter och makten. Men vi vill inte som medborgare utsättas för en mer omfattande datalagring, att bli ”samkörda” FRA-stylee i stora algoritmtriggersystem eller att inte veta hur många register vi finns med i.

Undersök möjligheterna till att utvidga e-offentligheten, hur långt digitaliseringsprincipen ska sträcka sig och försök att hitta en balans för lagstiftningen. Vi kan inte längre sitta och patcha lagarna 10-20 gånger per år, det håller inte i längden. Saker och ting måste bantas och effektiviseras, vilket inte innebär att myndigheterna med nödvändighet behöver bantas per se (lugn ni kan få jobba kvar), men hur myndigheter kan hantera data, intranät, arbetsförutsättningar etc. måste tillsammans med pliktskyldigheten till att dela ut rådata fungera i harmoni med rådande lagstiftning.

Ju färre definitioner och ju färre datamängder som omfattas av offentlighetsprincipen desto bättre. Det säger sig självt att en lag kommer att behöva patchas färre gånger om vi minskar antalet offentliga register i Sverige, samtidigt som medborgaren får möjlighet till privat identitet och mer medmakt över datamängden som ansamlats om en själv. Jag riktar denna fråga till experterna: Hur många register har vi totalt i Sverige och vilka sköter dom? Fråga vad medborgarna tycker om det innan ni stannar för det röda stoppljuset i samband med att ”integritetsdebatten” går över gatan…

Vi behöver inte ha en folkrörelse om de här sakerna för att inleda förändringar och komma med nya synsätt hur vi ska hantera, processa och dela ut data. Skyddet av datan finns redan där i och med sekretesslagen och sekretessförordningen.

Det var första gången jag hörde Annie Johansson tala, men jag blev inte övertygad om att just Centern har bra lösningar att komma med. Tyvärr. Lite mer generell kritik: Om man kallar sig liberal får man vara lite mer förutseende med möjligheterna till att det inte borde gå att samköra data om det samtidigt är möjligt att trigga system och algoritmflaggningar. Medborgare kommer bara göra det enklare för andra att nyttja ”masker” och värnet om anonymiteten kommer att förstärkas för att på så sätt glida undan dessa möjligheter. Glöm för den skull inte att vi även i Sverige kan få ”elaka jävlar” vid makten.

Efter fikat var vi i Juliagruppen lite trötta, så några av oss gjorde en räd mot kanelbullskorgarna och begav oss därifrån. Överlag var vi väldigt nöjda med dagen och samtalade med varandra om saker och ting en bra bit efteråt. Jag tror att vi behöver fler sådana här konferenser för att skynda på debatten och diskussionen. Vi behöver ta oss förbi stoppklossarna samtidigt som vi försöker lösa dom.

Å Juliagruppens vägnar vill jag tacka Fokus för att vi fick vara med under konferensen och ifall ni som har läst inlägget vill veta mer om oss se vår hemsida eller följ oss på twitter.

Missa inte Marcin De Kaminskis öppningsanförande på Parley! Där han talar om många saker som kanske inte nämndes under Fokuskonferensen. Sevärt och intressant.

Slutligen, missa inte Isobel Hadley-Kamptz medverkan i senaste numret av Fokus: ”Efter FRA-kriget”. Artikel ger tydliga signaler om vad vi gemensamt måste fortsätta samtala om, men framförallt vad vi måste värna om med början redan nu. Plocka gärna upp tidningen också så får ni se foton nere från Bahnhof-bunkern!

När tekniken förändrar politiken

Telecoms Package – The Dark Gloom Over Europe

The protection of the original amendment 138 – An Open warning to the European Council the European Parliament

The Conciliation Committee had an informal meeting today where they were presented with an alternative compromise (am. 138) from the legal council of the Parliament. This compromise is not good at all for European citizens who need fundamental freedoms and rights. Let me try to explain why.

This compromise is meant to replace the original amendment 138, which states that ”no restriction on fundamental rights and freedom” can be taken ”without a prior ruling by the judicial authorities”. This should be common practice as the internet is not something national, it’s something that is transnational. And if the European Union wants to unite Europe and work on developing democracy, enhancing the public’s interest for politics and strenghtening their freedoms and rights – then the original 138 is essential for European citizens.

No market is worth more than the backbone of democracy: the citizens. People constitute states and unions – politicians and bureacrats should work to develop democracy, not to to protect the already powerful.

The original amendment 138 has already been adopted twice by the Parliament by 88% of the votes. This sends a clear signal that democracy in a European framework is but a mockery and a charade as to what the politicians representing the people want.

Why can’t we change the original amendment 138 so it doesn’t collide with national counstitutional laws and at the same time safeguard citizens fundamental freedoms and rights? The political mindset is here an utterly black and white affair, which will lead to a bleak and gloomy future in terms of developing democracy.

The internet is something that transcends national legislations. The internet is something that transcends different unions. The internet is something that transcends markets and static political frameworks.

However, the internet is the possibility of a truly global connectedness and transnational communicational platform. The internet is the possibility for an ”other” democracy to the political concept called ”eDemocracy” and the internet is the very possibility to give a voice to each end-user all around the world.

The European defence for the internet starts here. Which mindset do you have? Are you willing to sacrifice fundamental freedoms and rights for the sake of a European market? Are you willing to sacrifice several important concepts such as ”Net neutrality”, ”mere conduit” as well as ”prior ruling by judicial authorities”? Are you willing to say no to amendment 138 because it might collide with national constitutional law?

There is the internet – and then there is the controlled and bundled packaged version which is not worthy being called ”the internet”.

There is democracy, freedoms and rights – and then there is a controlled and bundled packaged version of democracy and political policy making which is not worthy being called ”democracy”.

I encourage policy makers to look at the original amendment 138 one more time and adapt it so it doesn’t collide with national legislation, as well as safeguarding what you ought to safeguard in the first place: the freedom and rights of your voters.

Your choices and actions do not just affect national legislation and the telecom sector; they affect 500+ million people within the European Union, as well as the internet as something that transcends the very legal framework you are trapped inside. One has to realize that this is a world phenomenon, if we do not safeguard the internet in Europe, then we end up risking the future of something that really has a great democratic potential.

So which side are you on? Can you see past this simplistic division? Do you want to protect the interests of a certain few transnational (oh the irony in safeguarding these issues from a transnational point of view) conglomerates that aim to control the internet, and thus control the markets you are willing to make more dynamic? Or do you really want to improve the communication with your voters on a transnational level? Do not talk about eDemocracy if you are not willing to listen to citizens.

This will ultimately backfire on you and the citizens will over time develop democracy on their own.

The initial goal here was to update the legal framework of the 5 directives of the telecoms package, but you have let us down. You have let us down in listening more to lobbyists roaming around in the corridors of the European Union and you have let us down in choosing to follow the lead of France and the UK in terms of trying to take control of the internet. The telecoms package got kidnapped and powerful corporations have inserted their policies into it. This is something very problematic.

In the compromise presented to the Conciliation Committee, the rights to a process could be restricted for ”prevention or detection of criminal offenses”. How has this improved anyting? Listen to your citizens! They are willing to compromise if you just communicate with them.

It is time for the Council to justify their position in an official communiqué to the European citizens. I want to know what you have against 138 and I also want to know why you do not want to adapt the original amendment so it doesn’t collide with national constitutional law.

As a citizen I favour the original amendment 138. It would give me protection against an industry and market that is turning against their consumers by filing lawsuits and trying to control the internet.

The bond between me and my ISP of choice already solves a lot of things connected with unlawful behaviour, this is not problematic. If I don’t get the service I want I do not take my ISP to court; I simply switch to another ISP. And if I would have done something that goes against the contract, then I can always choose another ISP and not risk being cut off from the internet.

Having restricted access and being cut off from the internet and any ISP is NOT OK. Good luck in enforcing measures to control a ”3-strikes” policy all over Europe. Implementing static and outdated legal frameworks will prove to be costly for the citizens of Europe and the governing power elite wanting these measures. European and citizens of the world will always get around your legal framework and policy making. Our voices will be heard.

The citizens of the world will over time raise their voices for the sake of Net neutrality, for the sake of a free and unrestricted fundamental right to internet access as well as the complicated and problematic relation between lobby organisations and our political unions.

I will not stop protecting the internet and its development. I will, as long as I am alive, inform about the dangers of restrictions, 3-strikes, data retention, data mining, surveillance etc. and actively, as a European citizen and world citizen, spend time in developing democracy, protect the freedom of speech, remixing concepts and making them more positive, trying to re-structure government, as well as informing about internet and society.

I am a European citizen who cares about the internet and my fellow citizens’ freedoms and rights.

/Daniel Risberg
Stockholm, Sweden.

Telekompaketet: EU-expert ifrågasätter juristernas tolkning av omstridd paragraf
Jurister underkänner omstridd paragraf i telekompaketet
Eva-Britt Svensson: Vi måste skydda yttrandefriheten
European parliament censors Amendment 138 verdict

Öppenhetens gränser

Idag släppte Timbro Medieinstitut en rapport från Nicklas Lundblad som heter ”Tre reformer för offentlighetsprincipen i informationssamhället” och TMI bjöd in till en diskussion om öppenheten. Medverkade gjorde Nicklas Lundblad (vice VD vid Stockholms Handelskammare), Isobel Hadley-Kamptz (författare, debattör och initiativtagare till Juliagruppen), Joakim Jardenberg (grundare av Mindpark) och Henrik von Sydow (riksdagsledamot (m)). Moderator för dagen var Roland Poirier Martinsson.

Nicklas Lundblad inledde med ett väldigt snabbt och sprudlande anförande där han ägnade sig åt att belysa huvuddragen ur rapporten. Lundblad pressade verkligen in flertalet punkter som han delade upp i fem stycken huvudpunkter:

1. Informationsexplosion
2. Nya verktyg
3. Nya medier
4. Aktiv transparens
5. Integritet

Informationsexplosion

Vi lever i ett brussamhälle där i allt snabbare takt fördubblar den totala mängden information. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men Nicklas hade räknat på hur snabbt det kommer att ta för hela världens informationsmängd att fördubblas om ungefär tio års tid eller något i den stilen, och kom fram till att det skulle ta 73 dagar (!) att fördubbla all världens information. Dessa cykler får kortare tidsintervaller och frågan vi måste ställa oss är: Hur hanterar vi bruset?

Nya verktyg

Nicklas syftesformulering för rapporten hade utgångspunkten i den grävande journalistiken, som kommer fortsätta att vara av största vikt för samhället om den får rätt verktyg i att kunna hitta relationer och samband i bruset. Visst har vi aktörer som Google som försöker att förenkla det för oss att hitta information, men vi behöver också verktyg som kan jämföra konkordanser, begreppsutvecklingar, statistik etc i dokument som är offentliga handlingar. Idag är inte alla offentliga handlingar tillgängliga i samma utsträckning som t.ex. någon internetmem eller det vi når genom att googla, vilket är ett problem i och med att vi borde sträva efter ökat medborgarengagemang.

I och med att informationssamhället förändras så förändras även massmedier. Det är inte längre lika självklart att Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kommer med årets ”scoop”, medborgarjournalistik börjar se dagens ljus, då vi kan förvänta oss att även journalisternas verktyg blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Om det tidigare har krävts redaktioner för att bidra med kunskap och resurser, har olika publiceringsverktyg givit plattformar och medier som på bred front kan granska vissa företeelser. Jag tror att Lundblad nämnde Castells begrepp ”mass self communication” som ett av många olika sätt i informationssamhället varpå vi kan hacka maktrelationer.

Uppdelningen av offentliga handlingar och allmänna handlingar har fram tills nu varit en tydligt avgränsad och definierad företeelse. Men informationsbruset har förändrat situationen. Idag bloggar politiker, vi har även ospecificerade och odefinierade gränsdragningar mellan det privata och det offentliga, vilket gör att uppdelningen mellan offentliga- och allmänna handlingar påverkas. Jag tror det var von Sydow som nämnde att bara under 2005 så ändrade man (sekretesslagen eller sekretessförordningen) upp till 13 gånger! Hur ska vi stå emot informationsexplosionen om vi måste uppdatera lagar i sådan rasande fart i förhållande till offentligheten?

Skriver Carl Bildt i form av sig själv eller som utrikesminister på sin blogg? Lundblad tog fram ett citat från utrikesdepartementet som tolkades på så sätt att de inte riktigt vet själva om Bildt bloggar privat eller offentligt i en roll som utrikesminister. Maktbloggandet är bara ett område där man måste ställa sig frågan om huruvida detta bör falla in under offentliga handlingar eller ej. Ska man kunna begära ut en hel blogg för att kunna söka samband och kritiskt granska den? Kommer man att kunna begära ut en lista på allt spam som fastnat i Bildts spamfilter? Alla dessa frågor är komplicerade och hitills oprövade.

Nya medier

Arkivering kommer att bli viktigare. Här ska vi inte förstå arkivering som arkivering av data i register, utan arkivering av den offentlighet som Lundblad tycker är viktig att kunna komma åt genom en tidslig uppföljning. Detta relaterar till uttrycket ”guldfiskminne” som kan sägas vara det att få en ”kort” transparens snarare än en ”lång” transparens. I dagsläget kan vi lätt kolla igenom de senaste inläggen från Carl Bildt och se hur han tycker och tänker just nu, men hur gör vi över en längre tidsperiod? Hur motverkar vi glömskan av information som vi ena dag läser om och som vi nästa dag har glömt bort?

Medier har förr haft en direkt medierande funktion i vårt samhälle, de kunde mediera makten direkt. I dagens informationsbrus är det inte alltid lika kategoriserat och avgränsat som förr. Informationsexplosionen kräver en viss ”informationsmärkning” enligt Lundblad, där man problematiserar och konkretiserar informationens karaktär, produktion och innehåll.

Aktiv transparens

Varför ska vi avgränsa? Utgångsläget bör vara en aktiv transparens, men hur kan vi utöka denna? Lundblad tänker sig att vi skulle kunna införa besöksloggar för myndigheter och departement så att man kan se vilka som rör sig i maktens korridorer och vilka som har insyn i det byråkratiska och det politiska. USA har infört liknande besöksloggar för att öka transparensen och varför skulle inte ett land som Sverige kunna anamma samma sak? Jag tycker personligen att Sverige med dess offentlighet och dess öppenhet är något unikt som vi måste värna om, om vi inför besöksloggar till maktens korridorer så är det ett av många sätt varpå vi skulle kunna uppdatera den öppna offentligheten.

Ett annat sätt att förbättra öppenheten vore om sök- och formatverktyg för både medborgare och myndigheter kunde utvecklas. I dagsläget finns det inte ens en sida som samlar alla remisser som skrivs, vilket visar på att detta är både ett problem för makten och för medborgarna. Hur ska medborgare bli mer politiskt engagerade och intresserade för politik om inte ens rådata eller olika handlingar blir sökbara och överblickbara? Lundblad menar att ett vanligt argument för att inte skapa fler e-dokument är att myndigheter inte har råd. Här har Google visat sig effektiva i hur de själva inleder en process där de skapar och tillhandahåller sökbara elektroniska dokument för allmänheten. Tänk om det vore enklare av aktivt tillgängliggöra sig handlingar tycks vara Lundblads vision.

Integritet

Det råder delade meningar om vad ett transparent samhälle kommer att leda till. Diskussionen är på många sätt tvådelad: Kommer samhället att förändras till det bättre eller sämre och ska vi lösa eventuella problem på det ena eller det andra sättet? Uppdelningen och motsatserna är olycklig eftersom den visar på många många intressanta glidningar utifrån vart transparens och integritetsvärnet är på väg. Vi bör inte prata om den ena eller den andra lösningen som att det ska finnas ett och allena synsätt på ett givet område. Det är inte meningen att vi ska avtäcka gränser för att upprätthålla dom, det är meningen att vi ska avtäcka gänsdragningar för att kunna förstå någonting på ett bättre sätt. En alltför hård kategorisering skulle innebära att vi ställer upp ytterligare problem för oss själva om samhället står in för än mer samhällsomvälvande fenomen än internet.

Är inte det här med att kategorisera lite paradoxalt? Anledningen till att vi håller den här diskussionen vid liv är ju att vi har insett att kategoriseringen inte håller, att vi måste ”patcha” lagar stup i kvarten och att det må vara fel angreppssätt, eller? Å andra sidan behöver vi definiera nya fenomen och hur de påverkar synen på offentligt/privat samt transparens och integritet. Hur kan vi ägna oss åt mer uppöppnande definitionssnickrande snarare än statiskt inlåsande av kategorier? Och hur kan vi utveckla lagmässig plasticitet och göra lagar mer anpassningsbara till vår samtid? Jag håller faktiskt intuitivt helt med Jardenberg här att man bara ska låta utvecklingen ske, anpassningarna kommer med tiden, både från medborgarperspektiv och från makten. Jag kan lika gärna passa på att ifrågasätta definitionen av ”makten”, av den simpla anledningen att så länge vi inte vet vilka som verkar i maktens korridorer (besöksloggarna revisited), kommer inte ”makten” vara ett genomskinligt begrepp.

Den digitala glömskan är en intressant infallsvinkel, men hur ska detta realiseras? Om jag är med i låt oss säga 50-100 register (vilket jag inte tror att jag är för jag har svårt att föreställa mig detta, eller ens få det bekräftat), hur ska den digitala glömskan hanteras? Här tänker jag mig att vi måste komma fram med fler begreppsramar för att ens inleda projektet med att ställa upp parametrar och kunna föreställa oss verktyg och tider för hur en viss typ av information ska sparas eller inte. Här snuddar vi vid vad datainspektionen borde utreda och dessutom att datalagringsdirektivet kanske inte ska på plats om vi aktivt vill arbeta med att låta information få ”försvinna”. Om det från borgerligt håll är av intresse att låta register få glömma information, eller att privat identitet kan göra det möjligt för människor att ta sig ut ur register, då tycker jag inte att de borde ämna att införa datalagringsdirektivet. Intuitivt sett så motverkar dessa två fenomen varann.

Pandeldebatt

Denna debatt inleddes med panelrepliker på vad Lundblad hade pratat om och gick senare över till en mycket kort debatt om de olika begreppsligheterna och infallsvinklar som Lundblad hade. Överlag innehåller rapporten många originella inslag, men panelen kom tillsammans med bred kritik som jag ska försöka återge nedan.

Jardenberg menade att ”brussamhället” utvecklas med ”best practice” där en införd tröghet bara skulle vara kontraproduktivt för de problem och de möjligheter som ligger bortom nätkrönet. Verktygen kommer att utveckla sig själva, sade jardenberg, och jag ser verkligen framför mig hur lagar och annan byråkrati som har och göra med kategoriseringar, informationshantering, sökningar, slagningar, register etc. kommer att bli omsprunget av informationsexplosionen. Detta är uppfattar jag liksom Jardenberg inte som något ont per se, utan en möjlighet att släppa på rådatan och ha öppna api:n så att fler människor kan engagera sig i remisskrivningar, databassystem, hantering av rådata, skapandet av verktyg, informationshantering, informationstolkning och kritik av maktspektrats byråkratiska apparat.

Jardenberg ställde frågan: Var behövs åtgärderna? Från Lundblads perspektiv kanske det var en statlig fråga och från Jardenbergs synvinkel så var det snarare någonting av mer offentlig karaktär. Vi behöver komma bort från begreppet ”handling” och Jardenberg frågade även hur vi ska hantera arbetsmaterialet?

Jardenberg hade invändningar mot Lundblads NIX-liknelse som jag tror Nicklas ämnade att koppla samman med hans tanke på ”opt out” från register etc. med hjälp av en privat identitet. Men Jardenbergs kritik av digital glömska var tydligare; kommer det inte bli så att det upprättas skuggdatabaser i de offentliga registrens frånvaro? Vi kan på intet sätt skydda oss mot detta om datan en gång väl har funnits som ”offentliga handlingar”.

Henrik von Sydow fick till slut ordet och pratade mycket om sekretesslagen och sekretessförordningen. Dessa har under senare år patchats väldigt mycket och det blir svårt för journalister att få en överblick över det om de inte har verktyg att spåra förändringarna. Här kunde man lägga in en push för Wikis, där man kan ersätta stora informationsmängder med andra för att sedan trycka på ”history” och på så sätt få fram exakt vilka formuleringar och ord som är annorlunda mellan två stycken versioner av en viss handling. Hur vore det om någon/några tar på sig att göra detta för sekretesslagen och sekretessförordningen? Så att man enkelt kan se de mest uppdaterade versionerna och kunna gå tillbaka till dess införande i Svea Rikes lag. Hur häftigt vore inte det (såtillvida man är jurist och har skills)?

Von Sydow tror att ny teknik kan ge ett ökat intresse för politiken. Om medborgare bara kunde få tillgång till ökad sökbarhet i alla offentliga register etc, så trodde han att det skulle uppstå mer engagemang för de aktuella diskussionerna som är kopplade till öppenhetsbegreppet.

Isobel Hadley-Kamptz fick sen ordet och gick direkt in på tanken om nätet som ett problematiserande av kategoriseringar. Nätet ser vi som både något privat och offentligt och de vanliga reglerna kan inte snappa upp de här glidningarna på bra sätt. Således bör vi problematisera mer kring uppdelningen mellan privat och offentligt, kan vi ens göra denna uppdelning? Kommer det visa sig vara ofruktbart?

Isobel tog upp transparens i förhållande till anonymitet som något viktigt. Är det inte så att vi med hjälp av bruset kan dölja oss själva? Att vi har flera olika ”masker” annat än det privata att ta till med hjälp av internet? Isobel menar att det finns en potential till anonymitet i ”bruset” och att bruset är någonting mycket bra för individens rätt till anonymitet.

Transparensen kan på sikt även göra oss mer toleranta, och om vi vänjer oss vid detta kanske det inte kommer att vara problematiskt. Personligen har jag svårt att tänka mig eventuella konsekvenser av ökad transparens, men min allmänna tanke är att konsekvenserna kommer att påverka de som inte redan har valt att bibehålla sin anonymitet på internet. Sett till politik och politiska institutioner finns det ingen tvekan från min sida att transparens är någonting av yttersta vikt.

Martinsson ställde följande fråga till von Sydow: Kan man begära ut opublicerade kommentarer från Bildts blogg? Von Sydow svarade att han inte visste och att det är någonting som antagligen kommer att behöva prövas och definieras innan det går att säga något mer angående Bildts spam.

Nicklas fortsate att ge en kommentar till Isobel och sade att det att ”tala om sig själv” är något nietzscheanskt och att det i ett transparent samhälle kommer vara svårt för alla att kunna gömma sig. Integriteten spelar fortfarande en stor roll för Lundblad och han ifrågasatte att toleransen som kan uppstå av ökad transparens, skulle komma ses som något universellt.

Kom inte ihåg vem som sade detta men jag tror att det var Jardenberg eller Nicklas: ”Privat identitet är systemfrämmande”.

Isobel kom tillbaka med kritik av identitetsbegreppet, som hon menade inte alls är enhetligt. Vill vi ens ha en enhetlig identitet? Jag är en person offentligt, jag har en identitet bland mina vänner och jag har en identitet på nätet. Vilka andra typer av identiteter kan man ha idag? Identitetsbegreppet är långtifrån enhetligt som definition.

Jag uppfattade det som att Isobel var skeptisk till tanken om att vi kommer att kunna avskärma oss från samhället. I och med att vi både har ”panopticon” och ”panspectron” som övervakningscheman i samhället, börjar det bli allt svårare att stiga åt sidan från samhället när vi av någon anledning känner för det eller behöver det.

Jardenberg fortsatte med att tala om full transparens och att vi ska låta det hända utan ett tröghetsskikt som implementeras från myndighetshåll. Det kommer att bli allt viktigare att verkligen sätta fingret på vilka verktyg som måste tillkomma och vad som myndigheter kanske ska överlåta till den granskande journalistiken eller medborgare att tycka till om i samband med offentlighetsprincipen. Vi är ju tillsammans samhället i den fulla transparensen.

Martinsson talade om regleringar, vilket inte kom som en överraskning. Men vi måste beakta, som Isobel var inne på, att internets utveckling har ju skett i relativt fredlig och öppen form fram tills nyligen. Visst har det funnits problem och regler sett till uppbyggnation av infrastruktur och trafikskötsel, men i det stora hela har internet varit enormt positivt för alla samhällen som har valt att tillhandahålla internetuppkoppling till sina medborgare. Jardenberg menar att vi håller på att bli en ny sorts människor på grund av den ökade transparensen, medan Lundblad tycker att vi däremot går tillbaka i utvecklingen. Lundblad nämnde gesellschaft (hoppas han menade detta begrepp) som exempel på denna utveckling.

Isobel problematiserade även denna uppdelning och konfliktsyta mellan det gamla och det nya. Att avgränsa och stirra sig blind på motsatser (eller två enskilda möjligheter eller definitioner) tycks vara fel väg att gå och minskar känsligheten för det att lagmässiga och offentliga kategorier redan är problematiska.

Martinsson öppnade upp för publikfrågor och någon frågade: ”Hur kan man välja bort ett antal register” Dvs. hur kan man ta bort sig själv som privatperson ur register. Isobel visste ej, men sade bestämt att vissa register borde inte finnas överhuvudtaget.

En annan publikfråga handlade om att lagstiftandet borde skydda dom ”svaga” mot felaktig eller dålig information. Von Sydow svarade att det borde finnas rättsmedel och verktyg för upprättelse.

Ytterligare en fråga från publiken berörde hur EU-lagstiftning påverkar svensk lagstiftning och försvårar transparens etc. Jag tror det var Von Sydow som svarade något i stil med att de svenska registren, som diskussionen rörde sig kring, inte är EU-verk.

Även om debatten var mycket kort så han panelisterna få ur sig en hel del kritik och tankar som är värda att spinna vidare på: Ska vi kategorisera mer eller mindre? Ska vi uppdatera offentlighetsprincipen? Ska vi se ökad transparens som ett problem eller som en möjlighet? Ska vi låta informationsexplosionen bara få ske eller skapa trögheter? Hur får vi medborgare att engagera sig mer i öppenhetsdiskussionen?

Tyvärr har jag inte tid att skriva en längre genomgång av Lundblads rapport, men jag hoppas att andra kommer att göra det framöver. För mer information om rapporten samt tillgång till PDF-dokument se här.

Prioriteringar för Spaniens ordförandeskap i EU 2010

Som ni kanske vet är det just nu Sverige som har ordförandeskapet i EU och kommer att lämna över ordförandeskapet till Spanien 2010. Jag fick igår reda på vilka områden som Spanien kommer att prioritera under sitt ordförandeskap.

Jag kan inte speciellt mycket spanska. Jag kan i princip bara beställa öl (vilket är en mycket viktig kunskap) och säga att det finns en hund under bordet(!), men utöver det är mina språkkunskaper mycket begränsade.

Jag har tagit del av ett PDF-dokument som innehåller prioriteringar för det spanska ordförandeskapet och det är ingen trevlig läsning.

Det spanska ordförandeskapet kommer att prioritera ”to boost network security”, ”the protection of Intellectual Property on the Internet”, och ”the fight against the so-called ”piracy” on the internet”.

Kommer det spanska ordförandeskapet vara intresserade av fler så kallade ”3-strikes”-lagar? Eller kommer Spanien att satsa ännu mer på att ta fram något mer paneuropeiskt ”3-strikes”-förslag?

Det sistnämnda är självklart bara spekulationer från min sida, men nätpolitiskt aktiva människor med kunskaper i spanska bör läsa dokumentet så vi vet vilka mål eller riktlinjer Spanien verkligen kommer att ha.

Att Spanien vill stärka nätverkssäkerhet, värna om skyddet för immaterialrättsliga intressen och kämpa mot fildelning är dock på intet sätt förvånande.

Telekompaketet

Det står även i dokumentet att Spanien ska prioritera:

”Adoption of the regulatory package for electronic communications, if finally this issue is not resolved under the Swedish Presidency”.

Det finns alltså en inställning som innebär att man från den Europeiska Unionens håll erkänner en möjlighet att telekompaketet kan komma att röstas ner. Jag ser dock detta som föga troligt, såtillvida inte det svenska ordförandeskapet och Näringsdepartementet står på sig på följande punkter:

  • Att nätneutralitet bör vara en del av telekompaketet
  • Att 138:an är bra i original
  • Att ”prior ruling judicial authority” i am 138, Ramdirektivet – betyder att det är original, vilket är bra!
  • Att ”internet acces = instrumental to fundamental freedom incl. freedom of expression and communication””
  • Att ”restriction must be done with prior decision by judicial authorities”
  • Att ”article 20/21 in the Universal service directive = bad. They allow for ”conditions limiting access to services and applications”. Detta innebär att man skadar nätneutralitet, vilket är vad operatörer som Ofcom och AT&T ägnar sig åt.
  • Att Näringsdepartementet måste kliva fram och positionera sig för värnet av nätneutralitet
  • Att Näringsdepartementet måste säga ifrån och ställa negativa till artiklarna 20/21

Det ska bli intressant och se hur pass långt Sverige är villiga att gå med att närma sig Frankrikes linje och inställning i dessa frågor.

Angående det spanska ordförandeskapet så vet jag inte om jag kommer att vara lika aktiv under nästa år som jag har varit under den pågående telekompaketsprocessen. Detta på grund av att man utsätter kroppen för en hel del stress och nedprioriterar andra viktiga saker i sitt liv. Det är tungt att vara nätpolitiskt aktiv när trycket blir för stort och när lagar och direktiv röstas igenom även om människor har lagt ned tid och ork på att informera om hur vi egentligen skulle vilja ha det. Ibland uppstår en viss tomhet och känsla av maktlöshet som på sikt inte är fruktbar om man inte hittar en bra nivå för sitt engagemang.

Slutligen, nätpolitiskt aktiva är en stor positiv resurs för politiker och är en röst som man som politiker borde lyssna mer på. För den som vill formatera det spanska dokumentet så kan ni kolla här.

Till allra sist, Sverige är ledande på bredbandskvalité enligt en ny rapport från BQS. Nu hinner jag inte läsa rapporten för att jag ska iväg, men jag slår vad om att undersökningen inte har med nätneutralitet som en parameter i undersökningen av världens bredbandskvalité. Det är dags att gå från ”bredbandskoll” till en ny nivå av konsumentkontroll för att kolla sig bredbandskvalité.

En ode till Stockholms Stad

Gråa och regntunga skyar sveper förbi över mig där jag tänkandes går och promenerar genom Stockholm. Havsbrisen tar tag i mig och regnet faller på mina kinder, läppar och näsa. Gråten i halsgropen, men ingen ser… Regnet tillintetgör den synliga skillnaden mellan regn och de tårar som bildas vid sidan av mina ögon.

Sneddar över torget samtidigt som fåglar flyger förbi över mitt huvud – tänker på livet.

Vi lever i ett samhälle som föredrar och värdesätter verklighetsfrånvändande handlingar och inställningar. Vart vi än ser eller vistas, fylls vår tillvaro av en känsla av att det är fel att både vara och känna sig otillräcklig. Otillräckligheten avspeglas i hur vi är tillsammans med andra människor men också hur vi ser på oss själva. Verklighetsfrånvändandet inbegriper bortvändande ifrån det att vara otillräcklig, då vi upprättar höljen, ridåer och fasader mot våra medmänniskor istället för att våga vara oss själva.

Mer regn. Blickar upp mot Katarinahissen och Södermalm, funderar samtidigt på att ta bussen men känner att det är något som måste göras. En kvinna joggar förbi. Vill också springa… fastän mycket snabbare.

Det finns en allmän uppfattning om att man ska sträva efter att vara perfekt och sträva efter det perfekta. Det-att-vara-perfekt är något som är främmande för mig och som jag ser det är det inte en nyttig inställning till livet och samhället om det-att-vara-perfekt upprätthålls genom att man vänder sig bort från sig själv. Vad är det med vår fascination för verkligheten och sken? Varför beter vi oss på ett sätt utåt och ett helt annat när vi är ensamma? Det förvånar mig faktiskt inte alls att Platon fortfarande är aktuell i vår samtid.

Det är olyckligt att vi lever i en tid då härskartekniker används i större utsträckning än förut. Det är olyckligt att vi lever i en tid då vi fortfarande talar bakom ryggen på varandra och att det är allmänt vedertaget att tala illa om någon eller något så fort det passar oss. Det är olyckligt att vi lever i en tid då vi upprätthåller konstruktioner, normer och skeva tankesystem. Det är olyckligt att vi lever i en tid då vi inte vågar vara oss själva inför andra och än mindre inför oss själva. Och det är olyckligt att vi lever i en tid då vi sätter slutenhet i det första rummet på bekostnad av öppenhet.

Samtidigt som jag sveper förbi husknuten tittar jag mig noga för så att jag inte går omkull någon. Trafikljusens lyster sprids som långa penseldrag på den regnvåta asfalten. Halsduken studsar lätt mot jackan och bröstet. Tankesvepen förstärks.

Jag tror att många människor inte uppfattar mig som intelligent. Det här må vara något jag tänkte mer på när jag var yngre, men det är enklare att genomskåda vad människor egentligen tycker om mig nu än förut. Jag har ofta svårt att förklara saker, inte på grund av att jag inte har kapacitet till det, utan att jag inför vissa människor i vissa situationer stressar och låser mig i onödan och kanske säger eller skriver hälften av vad jag egentligen ville få fram, på grund av risken för att bli avbruten. Jag uppfattar det som att jag ofta blir avbruten och har svårt att säga till om det, så jag låter det fortgå. Jag är dessutom väldigt dålig med att minnas speciella citat eller så och jag har under senare år slutat att prata om filosofi och sådant som intresserar mig på fester eller när man träffar vänner. Kan det ligga någonting i det att jag förklarar dåligt frågar jag mig själv. En strategi har varit att gå in mer för att lyssna på människor som är smartare, skarpare och coolare än jag själv. Detta berikar självfallet mitt eget tänkande, men att man ibland känner sig förbisedd.

Minnen, historia och glömska är företeelser plötsligt dyker upp i mitt tänkande. promenaden väcker tankar om alla de minnen som man inte har kvar, att tidsligheten såsom uppfattad av tillvaron begränsar åtkomsten till historia och att glömskan sprider sig till de allra finaste av minnen snarare än till dom som man helst av allt vill glömma.

Att jag pratar mindre på grund av min omgivning är ett talande exempel på hur jag i rädslan för att visa otillräckligheten upprättar ett sätt att hantera en situation, som i sig bygger på förutfattade meningar som inte gagnar mig. Istället för att bara tala fritt och strunta i vad andra människor just tycker om mig, sätter jag upp ofruktbara strategier för mig själv i mitt eget tänkande. Detta är minst sagt kontraproduktivt.

Jag försöker dölja mig i mössan, även fast jag gillar att dela känslor med andra människor. Gatan tar mig dit den leder mig, men jag tar mig genom staden som jag själv vill. Inga människor sitter på bänkarna utmed det karga hamnområdet. Jag trivs med att gå just här.

Angående mitt intresse för filosofi ägnar jag mig åt något som jag uppfattar som: det-att-överblicka. Jag har inget problem med människor som använder citat, kända filosofer, författare, tänkare etc. för att låtsas som att de är pålästa, såtillvida diskussionerna genererar något bra och personligt och jag tycker även om de personer som helt ärligt säger när de inte känner till något specifikt. Det har alltid varit ok enligt mig.

Murgrönan färgar husfasaderna röda och jag sveper handen genom löven samtidigt som jag går och tittar åt ett annat håll på människorna på andra sidan gatan.

Personligen försöker jag att göra något nytt av allt jag läser och de tankesystem, metafysiska redogörelser, logiska härledningar, texter etc. som jag analyserar, genom att låta tänkandet kretsa kring att etablera vad som kan liknas vid helheter, eller ramverk. Dessa system eller undersökningar ska inte förstås som låsta strukturer eller absoluta helheter som ordens betydelser får oss att tro, men liknelsen ligger nära till hands när jag försöker beskriva hur jag skapar mig en bättre uppfattning om någonting. Givet att mina förutsättningar är tillräckliga och att jag har fått ett grepp om ett analysprojekt, ägnar jag mig sedan åt tänka på hur man kan få systemet att implodera.

Jag tycker också om att komma på nya begrepp genom att låta hela system explodera i mina tankar i relation med samtiden, för att sedan se om jag kan skapa något originellt med sprängstoff. Om jag är lyckosam eller inte det kan jag inte bedöma. Men om jag låser in detta i mig själv, hur ska då andra få ta del av eventuell kunskap om jag håller den hemlig under fikastunden, festen eller stjärnkikandet? Andra röster är nödvändiga i och med att man vill ta isär gamla värderingar och statiska idéer när man vill korrigera tänkandets måttstock. Jag försöker bilda mig en uppfattning om filosofins spektrum.

Andas in. Andas ut. Luften känns annorlunda mellan stadsdelarna. Jag vill fortsätta att gå så länge det inte blir för mörkt och jag vill inte förstöra den fina känslan av välbehag som tillvaron nu uppfylls med.

Även våra icke perfekta sidor utgör summan av oss själva och får på intet sätt förringas. Känslorna och hur vi handlar berättar för andra vilka vi är och genom att leva genom dessa utan att förneka dom är något som är oerhört belönande för de som vågar dra undan skynket och visa sig själva. Kanske till och med strunta i att man går med glansiga ögon genom Stockholm en regnig lördag. Man inser väldigt snabbt att man aldrig kommer att utvecklas om man verkligen inte känner att man lever, det vill säga att existera och att känna samhörighet med sin tillvaro.

Kyla. Jag går längs med vattnet i gamla stan och ser bolmande skärgårdsbåtar, strosande människor och ensamma parkbänkar. Jag vill egentligen sätta mig och bara ta det lugnt ett tag, men andra kan ju undra vad jag gör där på den blöta bänken. De där okända människorna som går förbi mig med sina paraplyer, fina jackor och skor som lämnar flyktiga avtryck på den våta asfalten.

Det känns som om tillvarons tidslighet blir snävare ju mer vi kommunicerar och påverkas av samhällshetsen. För att nämna ett exempel på hur jag själv påverkar min tidslighet så tycker nästan alla av mina vänner att jag går för snabbt och kanske är detta ett tecken på att jag hackar min egen tidslighet till något som jag egentligen försöker att undvika. Kanske borde jag istället tycka om att gå långsamt.

Regnet har en lugnande effekt på mig när den kyler ned mitt känslosvall. Det blåser kraftiga vindar längs med Stockholms kajplatser. Båtar ligger töjda längs med kajen, men tanken om en lång vinter kommer till mig från ingenstans då jag tar mig förbi Berzeli Park. I dessa kvarter kunde man förr i tiden se kungar gå förbi bland vanliga människor.

Livet är för kort för att ägna sig åt kompromissande, upprätthålla tvivelaktiga relationer och att vara andra till lags. Jag kan oftast vara för snäll och jag försöker att undvika att inte hävda mig mot andra, men ibland undrar jag om det inte behövs för min egen del. Jag dras till människor som är dynamiska och öppna, jag tycker om dem för att jag helst av allt skulle vilja vara lika trevlig, imponerande och produktiv. Om dessa människor dessutom är bra på att lyssna och är underbara blir det ännu bättre. Ömsesidig respekt och öppenhet är bland det viktigaste som finns mellan människor, men det är inte alltid vi lever upp till det.

Det är inte ok att spela på andra människor för att få igenom vad man själv vill. Om jag känner att jag blir manipulerad, utnyttjad eller åsidosatt behöver jag inte alls fundera speciellt länge på vad jag ska göra i dagsläget.

Luften doftar våt skogsdunge. Stigen som jag viker in på ligger öde för mina fötter och vinden susar genom lövverket och undervegetationen. Löv faller mot min kropp.

Otillräckligheten kan verkligen spela en ett spratt. Vad behöver jag förbättra och vad gör jag bra? Vilka saker kan jag inte ändra hos mig själv? Människor har beskrivit mig som för seriös och får det att låta som ett problem snarare än en tillgång. Jag finner dock det människorna uppfattar som ”seriöst” som en av mina allra främsta egenskaper. Låt mig förklara.

I mitt tänkande och handlande finner jag det intressant att gå bortom de kunskapsgränser och förutsättningar jag först trodde att jag inte kunde ta till mig och sen ta mig förbi. Det som andra människor uppfattar som extremt, uppfattar jag som någonting positivt för att kunna åstadkomma positiva saker. Om jag intresserar mig för ett område och lägger en del tid på det, då slutar jag inte förrän jag anser att det får vara nog. Jag hoppas att vissa människor ser det som en resurs hos mig och det är även kopplat lite till hur jag är i min personlighet. Om man inte accepterar detta kan man vända sig till någon annan.

Kylan gör sig påmind igen fastän på ett annat sätt, fukten tränger in igenom mina kläder och jacka. Människorna jag möter är unga och vackra. Grusgången längs med vattnet blir helt öde igen.

Människor är inte perfekta. Vi gör massa saker som vi ångrar, t.ex. att vi är dumma mot andra människor eller rör oss mot det extremt egoistiska. Vad finns det att lära sig här och tänka mer på? Jag må ha sårat människor, varit dum och visat mina allra sämsta sidor, men jag försöker verkligen att säga förlåt och att bry mig om andra människor samtidigt som man bryr sig om sig själv mer. Ingen har någon skyldighet att tycka om en igen bara för att man ber om ursäkt för något, men själva gesten att man visar att man har haft fel eller gjort någon orätt, den kan vara osjälvisk och geniun. Jag konstaterar ändå lite dystert att man i det här fallet måste råka göra någon annan eller sig själv orätt för att visa sin öppna sida.

Kommer ut på det öppna fältet, här känner man sig totalt fri, topografin är skiftande även fast fältet breder ut sig. Möter inga människor på vägen men jag har möte med mig själv.

Jag frågar mig själv när min personlighet ”tappade” suget efter perfektionism. Det måste ha varit något jag lämnade bakom mig efter nittiotalet, dels för att jag aldrig var i närheten av att passa i den rollen och dels för att jag upptäckte att mycket av de bra grejerna uppstår i glappen mellan det man tror är ”perfekt” och sin egen självkritik. Jag får nog säga att jag är rätt självkritisk, inte på grund av att man kanske har det i sin personlighet, men att man jämför sig med de man ser upp till och beundrar. Att beundra någons sätt att arbeta med text, att sätta ihop en låt, att uttrycka sig i tal, eller att få en att känna sig sedd och förstådd, är inget problematiskt utan en mycket fin egenskap. Problemen uppstår när man vill vara minst lika grym som sina jämlikar och vänner.

Hunden ute på fältet springer glatt omkring, jag går själv också lite gladare tvärsöver ett fält som just nu känns som jag. Min tanke rör sig nu med mig i den riktning jag färdas i.

Att jämföra sig själv med andra behöver man givetvis inte göra, men man tror att man behöver göra det så att man kan hålla jämna steg med dom som man själv vill ska uppmärksamma en och tycka om en. Är det en fråga om brist? Eller är detta ännu en norm som samhället framhåller som viktig och verklig?

Tre timmar senare och regnet har trängt in till min bara kropp och kyler ned den. Halsduken bär på tappra vattendroppar som håller sig kvar i det mjuka och mysiga tyget. Min tillvaro känns nu annorlunda till det bättre. Jag flyter fortfarande fram genom staden.

Hur kommer det sig att en promenad i regnet kan sprida ett sådant lugn? Hur kommer det sig att man steg för steg får halsgråt att försvinna och negativa tankar att skingras, såsom molnen under en förmiddag i Stockholm som bär på löftet om en solig sommardag? Ibland är det inte så viktigt att man vet allt, utan det räcker med att känna hur någonting förändras till det bättre.

Det finns ett gammalt talessätt från det feodala Japan som säger att man aldrig ska tala eller skriva om sina svagheter inför andra. Jag bor dock i Sverige och väljer att inte anamma detta talessätt i och med denna tankeredogörelse.

Jag tillägnar detta inlägg till mina föräldrar, de som har lämnat oss i förtid och mina vänner.

Stockholms Stad


DOOM4

En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from www.kitco.com]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.