“Det stora euro-projektet är en politisk snarare än ekonomisk skapelse. Konstruktionen garanterade från början att det skulle bli kortlivat. Utvecklingen mot sammanbrott bör uppmuntras och nedmontering snarast inledas för de europeiska folkens bästa.”
“Europrojektet innehåller en allmänningens tragedi. Det finns nämligen ett inbyggt incitament för varje stat att låna snabbare än de andra. Politikerna i länderna med de sämsta ekonomierna har mest att vinna på skuldrusningen. Eftersom de ivrigaste lånarnas agerande skadar de övriga staterna uppstår kraftiga spänningar mellan länderna och detta kommer leda till eurons sammanbrott.”
Klaus Bernpaintner Om Euron
Kaj Grüssner om Den grekiska tragedin
Jäpp, och det här har den bärande delen av nej-till-EMU-rörelsen vetat hela tiden, det var uppenbart redan i den svenska omröstningen 2003 (jag väljer att kalla det “nej till EMU” även om Sverige formellt är med i det större EMU, därför att “nej till euro” öppnar för tjuvkopplingsargument om att “då är du fiende till Europa också?” – det går utmärkt att vara för EU som mellanstatligt samarbetet men säga nej till den gemensamma valutan).
Euron och iden om en gemensam statsbank, gemensam konjunktur- och finanspolitik etc är i grunden ett politiskt projekt, och de skäl som anförs fungerar bara om man antar att vi kommer att få en stark union och är för en sådan. Annars är det vansinne, främst för att det bakbinder regeringar och riksbanker (de varken får eller vill göra något) och eftersom Eurozonen inte är tillräckligt av ett sammanhållet, sammanvuxet område för att det ska fungera.