Archive for the 'recension' Category

Consciousness Explained: Daniel C. Dennetts teori om medvetandet

”I’m sure there are still plenty of mistakes in the theory I will offer here, and I hope they are bold ones, for then they will provoke better answers by others” (Ur förordet till Consciousness Explained, xi)

Inledning

Daniel Dennetts beskrivning av medvetandet i Consciousness Explained har växt fram ur naturvetenskapliga diskussioner om olika filosofiska problem relaterat till medvetandet. Dennetts teori kännetecknas för dess darwinistiska och positivistiska idéer, vilka förser Dennett med ett teoretiskt ramverk som utmärker hans undersökning av medvetandets utveckling, och som ämnar belysa hur hjärnan ger upphov till medvetandet. Teorin har utformats tillsammans med kolleger vid Centret för Kognitiva Studier vid Tufts Universitet, som är en institution för forskningsprojekt i kognitiva studier. Slutresultatet blir i min mening att dess vetenskaplighet intresserar sig för hur ”hjärnan tänker” snarare än hur ”människan tänker”. Människan som individ och medvetandet innefattar dock mycket mer än abstraktionen att det är hjärnan ”som tänker”.

Till skillnad från exempelvis Thomas Nagel (1937-) och John Searle (1932-) som behandlar medvetandet såsom grundläggande, så är Dennetts strategi att redogöra för ”innehåll” oberoende av och mer grundläggande än medvetandet. Dennett vill beskriva medvetandet utifrån denna grundläggande förståelse av ”innehåll.” Dennett bemöter vare sig Nagel eller Searle i Consciousness Explained men menar att han inte tycker att det finns något bra sätt att begränsa de hundratals sidor med analys och argumentation till förmån för teorin om innehåll, samt för att bemöta konkurrerande argument. Detta är ytterst olyckligt och beklagligt för dessa filosofiska strömningar är i allra högsta grad relevanta i sin kritik av Dennetts gren inom den filosofiska traditionen.

Dennett ämnar förklara medvetandet genom att beskriva olika empiriska fenomen som utgör det som han menar är ”medvetandet” och visa hur hjärnans aktivitet med alla dess vitt skilda fysiska effekter har utvecklats och hur de har bidragit till att skapa illusioner om medvetandets egenskaper. Dennett vill att vi ska föreställa oss att sinnet är detsamma som hjärnan och att vi måste lära oss nya sätt att se på detta samband. Men Dennetts artikulation av begreppen och hur han använder dem för att exemplifiera vad som är utmärkande för medvetandet, medför problem.

Dennetts projekt är vetenskapligt i den traditionella naturvetenskapliga innebörden snarare än ett renodlat filosofiskt projekt. Dennett vill med hjälp av vetenskapliga fakta tagna från en kunskapsgren, beskriva medvetandet inom en annan. Det vill säga, han vill överföra teoretiska poänger och exempel från naturvetenskaperna till en filosofisk undersökning av medvetandet. Att analogierna ekar ihåliga och förklaringarna haltar verkar Dennett inte se som ett problem. Dennett använder sig av sin terminologi för att få oss att inta ett annat perspektiv, befria oss från traditionella anmärkningar om medvetandet samt tankevanor, hjälpa oss att organisera vetenskapliga fakta, och skapa en ”sammanhängande” syn på medvetandet som vänder traditionen ryggen. Dennett vill skissera en teori om biologiska mekanismer, samt ett sätt att tänka kring dessa mekanismer, som kommer att övertyga oss och få oss att inse hur de traditionella paradoxerna och ”mysterierna” om medvetandet kan lösas. Sättet att tänka kring dessa mekanismer påminner om den kritik som Dennet själv för fram mot Descartes mekanistiska teorier, och jag kommer att försöka visa hur Dennett misslyckas med att avmystifiera medvetandet som sådant, och att hans vetenskaplighet, samt verifikationism, missar målet med att förklara vad medvetandet är annat än blott fysiska mekanismer producerade av hjärnan, vilka vetenskapen säger sig ha funnit bevis för och som har abstraherats till modeller, vilka inte kan likställas med verkligheten.
Det visar sig att Descartes syn på tallkottkörteln har en poäng som Dennett helt enkelt har missat, som i sig inte är ett försvar för Descartes dualism, men som problematiserar Dennetts position inom det vetenskapliga projekt som han själv företar sig sett till hjärnans funktioner och medvetandet.

Dennett beskriver översiktligt problemen som vetenskapen står inför i fråga om att förstå medvetandet och etablerar sin metodologi för att lösa dessa problem. Dennett vill egentligen inte göra upp med traditionella filosofiska argument genom att bemöta dessa, utan han vill direkt gå vidare och ge ett utkast på en empiriskt baserad teori som Dennett kallar ”Multiple Drafts model of consciousness.”

”Multiple Drafts”-teorin är ett alternativ till den traditionella teorin, vilken Dennett kallar den ”Cartesianska teatern”. ”Multiple Drafts”-teorin gör bland annat upp med idén om medvetandeströmmen och motsäger sig enligt Dennett den traditionella teorin om medvetandet. Multiple Drafts-teorin sägs ta upp fakta som tidigare har ignorerats av både forskare och filosofer och Dennett är inte sen med att ta upp, helt i linje med Wittgensteins filosofi och logisk positivism, teorier om språkets roll i förhållande till mänskligt medvetande. Dennett försöker ge en utförlig bakgrund till hur medvetandet har utvecklats, men han vinner inte mycket på att vända traditionen ryggen. Dennett vill undvika den traditionella synen på medvetandet till förmån för en vetenskaplig grundläggning, men även denna undersökning omges av ett dunkelt hölje tvetydigheter, och ersätter endast en uppsättning metaforer med andra.

De traditionella mysterierna om medvetandet förblir mysterier i vår nutid. Det finns saker vi människor aldrig kommer kunna att veta. Sådan är kunskapsläran. Filosofin har dock mycket att säga angående handlingar, introspektion, subjektivitet, tankar, förnimmelser, värderingar, viljan och medvetandet. Att tala om dessa företeelser är inte meningslöst till skillnad från vissa empiriska modeller och vad de sägs kunna verifiera, falsifiera eller förklara. Dennett vill både presentera en empirisk och filosofisk teori, men de modeller, teoretiska exempel och vetenskaplighet som kännetecknar den empiriska sidan av teorin lämnar mycket att önska kring analys och förståelse för mänskligt tänkande och dess evolution.

De filosofiska förklaringarna bortser från både traditionen och förnuftets roll och misslyckas med att säga någonting om fenomen som kännetecknar mänskligt rationellt agerande och medvetande som inte kan mätas med instrument, som ej kan kvantifieras och som ej kan operationaliseras in i empiriska modeller.

Vad skulle egentligen en förklaring av medvetandet kunna bestå av? Vad är de epistemologiska kriterierna för att kunna redogöra för medvetandet och samtidigt presentera en konkret och lättförståelig teori om hur mänskligt medvetande fungerar och hur vi upplever detta? Dennett styr rakt in i en empirisk återvändsgränd som han inte kan ta sig ur.

Dennetts argument om pengar

Dennett försöker exemplifiera att pengar, liksom medvetandet, är fenomen som ”till en överraskande grad beror på dess tillhörande koncept.”(1991:24). Dennett verkar tro att de papperslappar som stater trycker upp är pengar enbart för att staten tryckt upp dem, som outgrundligt accepteras av människor som pengar, men som skulle upphöra att existera om människor ”glömde bort” vad pengar var. Plötsligt inser jag varför Dennett ser pengar som ett kulturellt fenomen, eller som något så avlägset som ”kärlek.” Jag påstår att vi (ännu) inte kan förstå hur hjärnan fungerar, och än mindre förstå medvetandet, enbart utifrån naturvetenskaplig empirism. Dennets argument om pengar bygger på falska premisser och en felaktig definition av vad pengar är och som underbygger ett argument om medvetandet vilket avslöjar bristerna hos Dennetts positivistiska position.

Dennetts argument om pengar är obegripligt och meningslöst. Argumentet visar på hur hans kunskaper om pengar är bristfälliga och att han varken har definierat pengar på rätt sätt, eller insett att pengars funktion inte kan förklaras med hjälp av naturvetenskapliga metoder. De ekonomiska samband, eller i detta exempel; pengar, som Dennett använder för att beskriva något som karakteriserar medvetandet, existerar oavhängigt av kroppsliga kemiska substanser i hjärnan. Pengar är ett allmänt accepterat bytesmedel. Pengar uppstår ur den mänskliga insikten att det är bättre att koncentrera sig på att producera olika saker, och att man sedan byter dessa varor med varandra. Från utvecklingen av en enkel bytesekonomi inser människan snart att hon är mer angelägen om att acceptera vissa varor snarare än andra. Men alla varor är inte lika delbara, hållbara och portabla, vilket leder till att vissa andra varor börjar användas som pengar för att de har dessa specifika egenskaper. De varor som börjar användas som pengar är redan värdefulla på olika sätt, och historiskt sett har guld och silver fungerat som pengar för att de uppfyller en rad egenskaper som känntecknar sunda pengar.

Riktiga pengar fungerar som ett allmänt accepterat interpersonellt bytesmedel, har ett subjektivt värde som vilken annan produkt som helst och kan användas för ekonomisk kalkylering av priser, reala tillgångar och vinster. Dessutom förändras dess subjektiva värde över tiden beroende på konsumenternas preferenser. Ädelmetallerna är särskilt lämpliga som pengar för att de är hållbara, portabla, delningsbara, har samma värde som andra pengar med motsvarande vikt, samt att ädelmetallerna har egenskaper för industriella behov. Men guld och silver är pengar på grund av att marknaderna traditionellt sett etablerade dessa ädelmetaller som pengar, vilket inte behöver betyda att guld och silver kommer att vara bäst lämpade att vara pengar i framtiden.

Det visar sig att några av pengars mest betydelsefulla egenskaper inte bärs upp av ”kulturen”. Poängen med guld och silver är ju att ädelmetallernas mest betydelsefulla egenskaper både kännetecknar pengar med bra kvalitet och att egenskaperna i det avseendet är ”inneboende” i den fysiska strukturen. Subjektivt värde är dock något helt annat och är inte alls ”inneboende” i den fysiska metallen, utan är något som den logiska positivismen inte kan redogöra för med hjälp av naturvetenskaplig verifikationism.

Pengar är en av många fenomen som kännetecknar vår evolutionistiska utveckling såsom människor, och som inbegriper medvetet mänskligt ändamålsmässigt agerande. Argumentet om att pengar skulle upphöra att existera om vi ”glömde bort” vad pengar var, är totalt obegripligt och är en kontradiktion om vi ser till människans evolution. Pengar har varit inbegripna i våra mänskliga handlingar sedan tusentals år tillbaka. Det skulle vara som att säga att vi helt plötsligt går tillbaka i utvecklingen och glömmer bort arbetsdelningen, tidspreferens, byteshandel och vetenskapen om mänskligt agerande. Denna tanke innebär ingenting annat än en motsägelse för Dennett, vars filosofiska projekt grundläggs i medvetandets evolutionistiska utveckling.

Om Dennett hävdar att pengar är ett fenomen som är beroende av sina koncept, måste han, om han sannerligen var rationell, mena att papperslapparna som han själv använder är en monopolistisk kommandovaluta som inte backas upp av någonting och som inte har de egenskaper som kännetecknar riktiga pengar. Och Dennett har absolut ingenting att säga om det faktum att stater världen över upprätthåller denna bedrägliga form av fiatpengar för att berika sig själva, för att finansiera sina budgetunderskott, för att indirekt konfiskera pengar från människor — som omfördelas improduktivt från en grupp av individer till förmån för en annan grupp — och som tvingar människor att använda en valuta för både konsumtion och sparande.

Naturvetenskaplig empiri kan vare sig förklara, eller bekräfta, fenomen som befinner sig utanför dess undersökningsområde, eller gå bortom dess vetenskapliga omfång, även om vetenskapsmännens metodologiska anspråk upprätthåller tron på detta. Dennetts obegripliga jämförelse av pengar och medvetandet visar på hur den kunskapstradition som kännetecknar Dennetts vetenskapliga projekt inte intresserar sig för vad som kännetecknar mänskligt medvetande. Istället för realdefinitioner söker Dennett vetenskapliga förklaringar för okända orsaker som empirismen och verifikationismen vare sig kan kvantifiera eller operationalisera.

Min poäng är att det finns många fenomen som vi rationellt och filosofiskt kan diskutera utan att vi behöver begränsa oss till verifikationism eller empirism. Den tänkande individen kan medvetet beskriva fenomen som pengar och värde a priori, medan naturvetenskapen inte kan verifiera dessa a posteriori. Empiriska modeller visar sig vara direkt missvisande i det här argumentet och ger en direkt felaktig bild av verkligheten beroende på om de appliceras inom naturvetenskaperna, eller inom socialvetenskaperna. Modeller är inte detsamma som vare sig medvetandet eller verkligheten, faktum är att modellerna inte existerar, de är bara tankeverktyg och är inte heller detsamma som verkligheten. Skillnaderna mellan naturvetenskapen och socialvetenskaperna är grundläggande för hur vi ska se på Dennetts vetenskapliga projekt.

Descartes transcendentala argument

Dennetts kritik av Descartes dualism är generellt sett välriktad och nödvändig  men Dennetts metodologi och undersökning innehåller problematiska detaljer. Kritiken av uppdelningen mellan kropp och själ är helt och hållet befogad, för hjärnan är något fysiskt och vetenskapen blir allt bättre på att beskriva dess fysiska attribut väldigt ingående, men naturvetenskapen snubblar på mållinjen när den ska redogöra för sinnet, medvetandet och mänskligt agerande.

Dennett skriver att medvetandets knutpunkt i Descartes dualism utgörs av hjärnans tallkottkörtel och Dennett ifrågasätter huruvida dualisten kan bevisa att information överförs från tallkottkörteln till sinnet. Frågan är: Om det finns en uppdelning mellan kropp och själ, samtidigt som själen är icke-materiell, hur ska dualisten kunna redogöra för fysiska överföringar från den fysiska hjärnan, i Descartes fall via tallkottkörteln, till det själsliga sinnet? Descartes problem är att han inte kan artikulera hur själen interagerar med kroppen via tallkottkörteln, men det är inget problem att tallkottkörtelns kemiska substanser har ett kemiskt band till medvetandet. Dualisten står inför problem och vi kan med rätta ifrågätta Descartes i det här avseendet eftersom bevisbördan och argumenten för detta vilar på en felaktig grund. Men det visar sig att Descartes hade en poäng med att hävda att tallkottkörteln var centrum för medvetandet; att det finns fysiska kopplingar till något som påverkar medvetandet och att den i viss mening är ett centrum på liknande sätt som vetenskapsmännen pratar om ”språkcentra” eller ”syncentra”. Detta räddar inte Descartes dualism men vetenskapen har visat att tallkottkörteln producerar ett hormon som heter Seratonin som tillsammans med Melatonin tillhör indolaminerna. Seratonin har en rad kvaliteter som att det t.ex. fungerar som signalsubstans, styr hungern, påverkar om människan känner att hon befinner sig i en gynnsam eller ogynsam situation, påverkar anpassningsförmågan, och det har till och med förekommit tal om att Seratonin kontrollerar sömncykler, men att det senare är vetenskapligt oklart i dagsläget. Detta är alltså möjliga vetenskapliga bevis för att en genetisk programmering producerar ett centralstimulerande hormon som styr och reglerar medvetna fenomen och det mänskliga sinnets agerande, vilket får mig att inse att Descartes både hade en poäng med att ange tallkottkörteln som centrum för medvetandes processer, och att det är imponerande hur Descartes förde fram denna hypotes redan under tidigt 1600-tal. Han var inte bara en stor vetenskapsman utan även en originell tänkare, matematiker och en stark försvarare av det mänskliga förnuftet.

Dennett missar att Descartes filosofiska projekt utgör ett starkt försvar för förnuftet, kunskap, vetande samt förståelse, och är väldigt angelägen om att gå vidare från Descartes position utan att bedöma om det ligger någonting i det Descartes skrev om medvetandet. Det räddar på intet sätt descartes dualism, men det ger onekligen ett dåligt omdöme sett till Dennetts syn på Descartes filosofiska arv. Detta är ett exempel på hur empirin istället underminerar Dennetts egna position. Descartes idéer om tallkottkörteln och dualism lyckades inte med att konkret förklara vad medvetandet består av samt vad det är, eller på vilket sätt det är en del av det rationella förnuftet, men Dennett byter endast ut en uppsättning mysterier och ersätter dem med andra utan att ens titta närmare på Descartes ursprungliga vetenskapliga belägg. Diverse hormoner uppstår ju från tallkottkörteln och påverkar således fysiskt olika fenomen som vi är medvetna om, bara det att vi inte kan verifiera vad det exakt är som gör att vi känner att något är gynnsamt eller ogynnsamt, eller att dessa hormoner med vetenskapliga empirism inte kan verifiera vad medvetandet är.

Descartes om cogito ergo sum

Om jag tolkar Dennett rätt så skulle frågan ”är jag medveten nu?” inte vara en grundläggande fråga inom hans medvetandefilosofin eftersom Dennett anser att svaret på den frågan, antingen ”ja” eller ”nej”, inte är det primära i förhållande till det ”fysiska” innehåll som han vill avtäcka. Han vill ersätta en modell med en annan modell som beskriver hur levande fysiska kroppar i den fysiska världen kan producera ett fenomen som medvetandet. De definitioner av medvetandet som Dennett ämnar konstruera är på sin höjd stipulativa eller ostensiva, men är verkligen inte realdefinitioner. Därför tycker jag att det är viktigt att visa hur Descartes cogito ergo sum-argument kan belysa på vilka sätt Dennetts naturvetenskapliga projekt är bristande.

Om jag svarar ”ja” på frågan ”är jag medveten nu?” är det klart och tydligt att jag är medveten just nu, men Dennett skulle invända att det inte svarar på vad medvetandet är och och hur det har uppkommit. Dennetts materialistiska teori och metod vill etablera definitionen och användingen av ”medvetande” på ett bestämt sätt som ligger i linje med rådande naturvetenskapliga undersökningar i laboratorier, mätningar och beräkningar. Men det skulle kunna vara så att medvetandet kan definieras i kraft av sig självt, eller inom en annan kontext bortom naturvetenskapen. Terminologin ska peka ut det som den ämnar att verifiera eller falsifiera i den mån medvetandet som sådant endast är ett fysiskt fenomen. Här handlar det om att anpassa definitionen för Dennetts egna behov, men en för snävt naturvetenskapligt avgränsad teori bemödar vare sig med att djupstudera traditionell epistemologi eller medvetandet utifrån sig självt.

Sanningen är dock inte valbar. I och med att Dennett söker de ultimata orsakerna via det fysiska så favoriserar han ett teoretiskt konstruerat perspektiv framför ett introspektivt. I någon mening kan vi som subjekt i Dennetts metodologi aldrig vara säkra på något vi medvetet upplever eller tänker, eftersom allt som Dennett anser känneteckna medvetandet faller tillbaka på fysiska processer i hjärnan. De långtgående konsekvenserna tycks vara att vi egentligen inte kan vara säkra på någonting som vi vet utan hjälp av naturvetenskapliga undersökningar.

Vi måste ge upp konsensus inom den rådande medvetandefilosofin och den förutfattade meningen att vi inte kan ha klar och tydlig åtkomst till kunskap som vi var medvetna om för en stund sedan. En kunskap som vi har tillgång till i kraft av intellektet. Ett försvar av förnuftet och rationellt mänskligt tänkande intresserar sig precis för det som vi kan ha kunskap om, kunskap som anses vara självevident. Därmed skulle medvetandefilosofin kunna ta en annan vändning bort från dess naturvetenskapliga vägval, till förmån för en mer balanserad teori som också beaktar det mänskliga subjektet. Descartes metodiska tvivel och heuristiska metod har både sina styrkor och sina svagheter, och genom att titta närmare på argumenten kan vi ana att projektet inledningsvis har transcendentala kvaliteter.

Vad är säker kunskap och vad är kunskapens yttersta grund? Descartes kunskapsteori undersökte båda dessa frågor utifrån en positiv syn på kunskap såsom möjlig. Genom att börja om från början och söka efter kunskapens yttersta grund inleder Descartes ett metodiskt tvivel som söker förklaringar till vad som är kunskap och hur världen är utformad. Om Descartes lyckas med att finna en sann teori om kunskap kan han deduktivt härleda sanningar och konsekvenser ur axiomen, vilket innebär att de inte behöver verifieras eller korreleras med verkligheten. De är således nödvändigt sanna.

Betänk att sinnena ger oss en viss typ av kunskap om verkligheten men att dessa har sina begränsningar. Vi ser olika objekt på ett mer eller mindre klart och tydligt sätt beroende på hur nära vi befinner oss dessa objekt. Men för Descartes räcker det med ett enda exempel där sinnena är otillförlitliga för att han ska tvivla på sinnenas förmåga att förse oss med kunskap om verkligheten. Descartes drömargument innebär att vi agerar på olika sätt när vi drömmer på samma sätt som när vi är vakna. Om vi bedömer att vi gör en specifik sak när vi drömmer kan vi med säkerhet inte skilja på om vi drömmer eller om vi är vakna. Således har vi ingen tydlig kunskapsteoretisk yttersta grund för vårt agerande och vi kan aldrig vara säkra på att vi inte drömmer. Men, satsen 5+7=12 är nödvändigt sann i alla möjliga världar oavsett om vi drömmer eller är klarvakna. Detta är absolut nödvändigt och sant oberoende av sinnestillstånd. Detta kommer från det mänskliga förnuftet som inte får sin rättmätiga plats i Dennetts terminologi och metodologi. Det spelar ingen roll hur många spratt den onda demonen spelar oss, för satsen 5+7=12 kan inte betvivlas. Dessa nödvändiga sanningar är oberoende av t.ex. Gud (Leibniz skulle säga att Gud inte kan sätta sig över matematiska sanningar), vilket får mig att inse att Dennett vill komma bort från Descartes arv inte bara i fråga om den cartesianska teatern, utan även att nödvändiga sanningar och sann kunskap skulle kunna falla tillbaka på ”förnuftet”, ”Gud” eller ”naturen”.

Jag tror att Dennetts ateistiska perspektiv hämmar honom i projektet att undersöka medvetandet, för han missar att se på vilka sätt tro är kompatibelt med förnuftigt vetande, även om naturvetenskapen vare sig kan motbevisa eller bevisa Guds existens. Naturvetenskapligt perspektiv är också en fråga om religion och tro på ”det fysiska” i en viss mening, men jag skulle inte påstå att tro och kunskapsmässigt vetande i axiomatisk bemärkelse är inkommensurabla. Trosbekännelserna och vetenskapligheten skiljer sig åt mellan religiöst troende och naturvetenskapen, men jag tror inte att något av perspektiven och positionerna är oförenligt med förnuftigt och rationellt tänkande sett till olika, för perspektivet, vitt skilda kunskapsobjekt och fenomen.

Vi är sannerligen både tänkande ting och individer. Satsen ”jag tänker” är utifrån mitt förstaperspektiv någonting säkert då jag tänker på denna sats. Detta är ett axiom jag inte kan betvivla för om jag hävdar negationen av satsen skulle jag behöva erkänna att jag ägnar mig åt precis det som jag vill förneka. Denna kunskap når jag endast i kraft av introspektion och har tydliga transcendentala kvaliteter. Naturvetenskapen har ännu inte kunnat definiera eller verifiera alla vitt skilda medvetandeaktiviteter utifrån rent empiriska grunder, och satsen ”jag tänker” är besläktad med satsen ”jag är medveten” på ett sätt som liknar den sats som jag inledde stycket med ovan: ”Är jag medveten nu?”

Dennett tar inte alls upp något av detta då han formulerar sin modell, eftersom ingenting av det jag belyst faller inom ramen för det naturvetenskapliga. När Dennett tittar in i den mänskliga hjärnan är det ingen hemma. För honom är ingen specifik punkt i hjärnan den tänkande som tänker eller kännaren som känner. Enligt de funktionell materialism kan vi i princip redogöra för varje mentalt fenomen genom att använda samma fysiska principer, lagar, och råmaterial som räcker för att förklara vetenskapliga saker. Att Dennett förnekar medvetandet ett centrum är problematiskt, för hur kommer det sig att medvetandet är något decentraliserat men att Dennett accepterar alla andra hjärncentrum, även om dessa också till viss del är decentraliserande sett till dess funktioner? Argumentet tycks vara inkonsekvent och otillräckligt artikulerat. Vi vet ännu inte vad det mänskliga sinnet är och kanske är en grundläggande utvidgning av de fysiska vetenskapernas ontologi nödvändig för att kunna redogöra för medvetandet som fenomen.

Att utsagan ”jag tänker” kan tolkas som transcendental beror inte på att den är sann, utan för att dess sanning måste förutsättas och att den alltså inte meningsfullt kan betvivlas. Oavsett scenario, om Descartes blir lurad av den onda demonen eller inte, så kan han vara säker på att han tänker för det tycks som att satsen härleds transcendentalt via slutledning baserat på rena begrepp som kommer från Descartes tänkande och förstånd. Huruvida detta är en strikt logisk slutledning eller inte behöver undersökas, men vad skulle den grundläggande utvidgningen av de fysiska vetenskapernas ontologi bestå i om inte slutledningar och förnuftsbaserade satser som denna? Är det inte så att Dennett själv faller ned i sin egna ”Casper-det-vänliga-spöket-fälla” genom att begränsa förklaringen av medvetandet till fysisk ontologi, eller, att ifrågasätta eller falskt bedöma eller förneka filosofins historia och dess försök att till korrekt ontologi och förklaring av medvetandet utifrån en icke-positivistisk position?

Varför hävdar Dennett att Descartes dualism är anti-vetenskaplig? Var det på grund av att den innehöll felaktiga hypoteser eller för att den försökte att använda förnuftiga resonemang för att logiskt förstå medvetandet som fenomen? Att säga och påstå att Descartes var ovetenskaplig är rent nonsens och förutsätter alltid dogmatiska åsikter. Descartes skulle ha sett fördelarna med både a priori-vetenskap och a posteriori-vetenskap. Det vore dogmatiskt att inta en position som helt och hållet förnekar någon av dem utan ordentligt underbyggda argument. En komplett logik och resonemang kring detta är möjligt. Det vore dumt att förneka vetenskapen tillgång till sinnet och hjärnan, men det skulle vara lika dumt att förneka a priori-resonemang och ge en vetenskaplig grund av medvetandet, rationalitet, förnuftet och mänskligt medvetet agerande utan hjälp av begreppet ”sinnesstoff”. Vad skulle förnekandet leda till? Med ett ord: dogmatism. Du behöver inte vara en empiriker för att förstå, förklara och ha kunskap om rationalitet, förnuftet och medvetandet som fenomen. Det mänskliga sinnet är, men vetenskapliga teorier och förklaringar av sinnesstoff försöker förklara mysterier. Det behövs inga hjärnforskare för att förklara medvetandet eftersom de inte kan mäta eller ”hitta” dess subjektiva egenskaper.

Dennets största blunder (eller med andra ord för snäva avgränsning) är att han vill försöka förklara varje förbryllande inslag hos medvetandet inom ramen för nutida naturvetenskapen (40). Han ämnar att empiriskt söka varje fysisk funktion hos mevetandet via erfarenheten. Men hur är det med propositioner a priori som grundar sig på förnuftet och de icke-fysiska förklaringarna av medvetandets egenskaper och funktioner? Dennetts position blir den dogmatiska vetenskapens sista utväg.

Dennetts andra blunder består i att han redan på förhand inte kommer bemöda sig med att detaljgranska alla empiriska detaljer. Han kommer ”försöka” att få alla vetenskapliga fakta ”rätt”, men han kommer bara gå vidare och hoppa över den problematiska delen med kontroversiella vetenskapliga teorier och han begränsar sig samtidigt till ramen för samtida naturvetenskap, dock ser han inte ett problem i att han inte begränsar sig själv till ”fakta som har lyckats ta sig in i läroböckerna”. Vad säger detta oss i fråga om vetenskapliga ”fakta”? Dennett öppnar upp dörren in till godtycklig relativism. Vad är då skillnaden mellan vetenskapliga hypoteser a priori och hypoteser a posteriori inom naturvetenskaperna?

Dennett begränsar sitt projekt till naturvetenskapen men inte den långa vägen mot att upprätta vetenskapliga fakta. Kritiska delar av hans metod är teoretiskt skissarbete. Varför tror Dennett att det var en dålig idé när Descartes hävdade att tallkottkörteln var en sådan knutpunkt för interaktion mellan sinnet och hjärnan? Det faktum att tallkottkörteln har fysiska egenskaper som reglerar medvetandet är något som Dennett helt förbiser och han förlorar sig själv i grammatiska och språkliga trivialiteter och ett dåligt förmulerat koncept om uppdelningen mellan kropp och själ. Ändå fann Descartes ett orsakssamband som förband medvetandet med tallkottkörteln, men inte beviset för interaktionen mellan kropp och själ inom ramen för den dualistiska positionen. Det finns en stor skilland i det här som går förlorad i en icke-rationell tolkning. Men återigen, Dennett är inte intresserad av att pedantiskt undersöka empiriska detaljer.

Jag vill inte överge Descartes rationalistiska och förnuftsbaserade arv, bara den fysiska seperationen mellan kropp och själ, och samspelet mellan dessa två världar. Det är en stor skillnad i att förneka en vetenskaplig förklaring av uppdelningen mellan kropp och själ och tallkottkörteln som centrum för samverkan mellan dem, och separering, genom språket, artikulation av kropp och själ och försöket att ge en beskrivning av medvetandet a priori. Det finns två vägar här och Dennett försöker dölja en av dem. Vad är och vad är inte? Det finns en till skillnad mellan omdömen a priori och propositioner såsom vetenskapliga hypoteser. Om fenomenologi har misslyckats med att hitta en enda avgörande metod som alla kunde enas om, vad händer då med naturvetenskapens och dess metod samt omfattning? Har den haft enhällig framgång inom alla områden den har tillämpats? Målet och syftet med att hitta en ny grund för all kunskap och filosofi är ädelt, medan den vetenskapliga metoden inom naturvetenskaperna har visat sig vara ett problem inom andra områden som till exempel inom samhällsvetenskaperna, det vill säga inom filosofin. Detta exemplifierar en ”hjärnans härdsmälta” inom den positivistiska skolan; naturvetenskapen som den vetenskapliga förklaringens sista utväg och rätta tro.

Dennett önskar hitta en materialistisk motivering för inneboende kvaliteter och andra fenomen av mental karaktär. Är Dennetts heterofenomenologi en neutral metod? Descartes använde sig av ett förstapersonsperspektiv medan empiristerna Locke och Berkeley skrev om introspektion. Men hur hjärnan fungerar och verkar är för oss inte tillgängligt via introspektion och Locke, att dömma av Dennetts tolkning av Locke, ville undvika svårgreppbara deduktioner eller a priori-teori, att enbart att fastställa observerbara fakta och påminna om vad som uppenbarar sig för de som tittar efter. Dennett vill undvika antagandet om ett förstapersonsplural-perspektiv. Men exakt vad är fel med att resonera kring medvetandet från ett förstapersons-perspektiv? Är inte Lockes praktik även den förvillande? Är vetenskapen, såsom i naturvetenskapen, immun för misstag? Vi tror att vi är mycket mer immuna mot att begå misstag än vad vi verkligen är. Vad har a priori-kunskap att göra med imunitet mot att ha fel? Utmaningen för Dennett är att skapa en teori om mentala händelser med hjälp av data som den naturvetenskapliga metoden tillåter. Enligt Dennett kommer en sådan teori att konstrueras från tredjepersonsperspektivet (då enligt Dennett både förstapersons- och förstapersonsplural-perspektivet inte är immuna mot felaktigheter), eftersom naturvetenskapen är uppbyggd från det perspektivet. Men långtifrån all vetenskap är grundat i detta perspektiv. För att citera Thomas Nagel:

Det finns saker med världen och livet och oss själva som inte kan tillräckligt kan förstås utifrån en maximalt objektiv synvinkel, hur mycket det än kan öka vår förståelse bortom den punkt från vilken vi började. En hel del är i huvudsak kopplat till en viss ståndpunkt, eller typ av synpunkt, och försöket att lämna en fullständig redogörelse för världen i objektiva termer fristående från dessa perspektiv leder oundvikligen till falska reduktioner eller rätt och slätt till förnekande att vissa uppenbarligen verkliga fenomen inte alls existerar. [Nagel, 1986, s.7, min översättning]

Sedan är frågan vilken definition av medvetande vi egentligen är ute efter. Om vi, som en del tror, vill återskapa articifiellt medvetande kan vi inte avgränsa medvetandet såsom något som endast kännetecknar människan, det vill säga mänskligt medvetande. I det avseendet är medvetandet något mer grundläggande och generellt definierbart än mänskligt medvetande, som blir en specifik särart av medvetande, som samtidigt är det som kännetecknar människan och dess evolution. Vi kan inte utesluta olika definitioner eller sätt att vetenskapligt redogöra för dessa olika perspektiv. Dennetts materialism och verifikationism ställer validering genom empiriska experiment mot validering genom logiska resonemang. En konsekvens i snävheten i Dennetts filosofi är att han ändå, till exempel, använder sig av mentala bilder på ett problematiskt sätt. Varför argumentera mot förekomsten av mentala bilder med hjälp av mentala bilder såsom en metafor? Eftersom Dennett hävdar att hans teori är en neutral stig som går från den objektiva fysiska vetenskapen och dess insisterande på ett tredjepersonsperspektiv, till en metod för fenomenologisk beskrivning som (i princip) kan göra de mest privata och outsägliga subjektiva upplevelser rättvisa, och som samtidigt aldrig överger naturvetenskapens metodologiska överskott, undrar jag om Dennett verkligen har producerat en neutral metod? Vad innebär egentligen det som Dennett skriver? Är perspektivet något öppet för empiriska tester? Frågan jag ställer mig är: Varför skulle introspektion vara mindre värd eller mindre hjälpsam som ett vetenskapligt förhållningssätt än naturvetenskapen?

I Dennetts filosofi är verkligheten medierad och denna mediering av verkligheten är Dennetts alldeles egna talkottkörtel. Han placerar modellen om mediering av verkligheten såsom redigerande processer och det som överbryggar klyftan mellan sinnliga stimuli och medvetna upplevelser. Kan dessa redigerande processer redogöra för resonemang a priori? Redigerande processer placeras innan medvetna upplevelser. Varför inte tvärtom precis som det uppfattas subjektivt? Och hur blir det med den heterofenomenologiska positionen om medvetna upplevelser är sekundära i förhållande till fysiska och sinnliga stimuli?

Människan har endast ett redskap för att bekämpa fel och det är förnuftet. Vad har vi åstadkommit genom att ersätta en bild med en annan ”rätt” bild i sinnet? Dennetts Consciousness Explained skulle vi kunna döpa om till Consciousness Explained Away, för ifrån mitt perspektiv lämnas jag som läsare med fler frågor än vad Dennett lyckas med att besvara. Halvvägs genom verket tänker jag: ”var har det mänskliga förnuftet tagit vägen?” För att sannerligen förstå Dennetts projekt måste man tillbaka i tiden och göra en grundläggande analys av Wittgensteins filosofi, för endast då kan man förstå Dennetts mål med sitt filosofiska projekt.

Litteraturlista

Dennett, Daniel. 1991. Consciousness Explained. New York. Little, Brown and Company.

Nagel, Thomas. 1986. The View from Nowhere. Oxford. Oxford University Press.

The Debt Union

Kommentarer är överflödiga.

Antigones funktion – Ett referat av Judith Butlers Antigone’s Claim

I Antigone’s Claim: Kinship Between Life and Death från 2000, omdefinierar Judith Butler karaktären Antigones funktion från Sofokles tragedi Antigone. Butlers tolkning av Antigone kritiserar och skiljer sig från G. W. F. Hegels klassiska tolkning från Andens Fenomenologi (1807), och inlägget nedan är ett omskrivet referat som sammanfattar de två första kapitlen i Antigone’s Claim samt Butlers syn på både Antigones funktion och Hegels tolkning.

I slutet av kapitel tre frågar Butler vem Antigone egentligen är, och vilken position hon har inom familjen samt det grekiska etiska livet. Butler frågar också hur vi ska se på Antigones dramatiska ord som utgör performativa akter. Butler hävdar att Antigone inte tillhör det mänskliga men att hennes språk tillhör mänsklighetens sfär. Antigone tillåts inte att agera, hon överträder förbudet och hennes agerande faller inte tillbaka på någon rådande norm. Antigone har inte rätt att utföra vissa handlingar eftersom hon regleras av lagar och sin position inom familjen, men hennes handlingar skakar om blodsförvantskapets vokabulär, vilket är en förutsättning för det mänskliga.

Butler menar att detta obetingat leder till att vi ställer oss frågan vilka dessa förutsättningar egentligen är. Antigone använder ett berättigat språk som hon samtidigt är utesluten från och tillskrivs ett språkbruk som inte kan ge henne en slutgiltig identitet. Butler konstaterar att om Antigone är mänsklig så drabbas det mänskliga (språket) av en katakres där vi inte längre vet hur vi ska använda språket på rätt sätt. Antigone fungerar som en korsställning (kiasm) inom de politiska normernas språk när hon använder ett språk som aldrig riktigt kan bli hennes.

Butlers slutsats är: Om blodsförvantskapet är en förutsättning för det mänskliga, så är Antigone subjektet för ett nytt fält inom det mänskliga, ett subjekt som uppstår genom politisk katakres där den icke-mänskliga talar som mänsklig, där könet blir förskjutet, och där blodförvantskapet grundas utifrån en uppsättning egna lagar. Antigone agerar, talar och blir till den individ vars handlingar är brottsliga, men denna olycka överskrider hennes liv och blir en del av en formell diskussion som Butler hävdar har ett eget lovande öde;  nämligen den sociala formens avvikande och okända framtid.


Kapitel 1 – Antigone’s Claim
Enligt Butler representerar Antigone ett förskjutet och förvridet släktband, vilket leder till att rådande klassiska representativa ideal hamnar i kris. Butler frågar oss: Vilka förutsättningar möjliggjorde Antigones liv och vilka relationer möjliggör de människoliv som uttryckligen motsätter sig blodsförvantskap och dess villkor?
I inledningen av kapitel ett frågar Butler vem Antigone är och menar att hennes arv präglas av Hegel, vars tolkning låter henne representera övergången från matriarkalt till patriarkalt styre och blodsförvantskap. Butler undersöker Antigones arv, kastar ljus på hennes betydelse, och frågar sig om Antigone verkligen är en representant för en feministisk politik samtidigt som dess funktion befinner sig i kris.

Butler tycker att Antigone inte representerar normativa principer för blodsförvantskap eftersom hennes arv präglas av incest, vilket omkullkastar hennes position inom blodsförvantskapet. Butler tolkar därmed Antigone utifrån ett humanistiskt perspektiv för att tragedin ställer många frågor om stat och blodsförvantskap, som i sin tur återkommer i andra kontexter. Butler menar att Hegel tolkar Antigone som en representativ karaktär för blodsförvantskapet samt dess upplösning, och att karaktären Kreon representerar en framväxande etisk ordning och statlig auktoritet baserad på universella principer. Butler förtydligar även att blodsförvantskapet finns med i utkanten av de termer som Hegel kallar ”the ethical order”, det politiska deltagandet och kulturella normer: det vill säga den sfär som justerar sittlichkeit genom lagar.

Hegel ser släktband som blodsförvantskap snarare än en normrelation, för att släktbanden inte ingår i det sociala som inleds när släktbanden åsidosätts. Butler kritiserar Hegels tolkning för att den förutsätter seperationen av släktband och stat, även fast det antas finnas en viktig relation mellan dem. Butler skriver att det således är svårt att föra fram en viss karaktär som representativ för blodsförvantskapet eller staten utan att förlora deras stabilitet och begriplighet. Butler anser att relationen har betydelse i en modern kontext där släktbandens politik bidragit till dess kris.

Enligt Butler talar Antigone i kraft av statens språk vilket hon gör uppror mot, och att hennes position är omoralisk samt oren, vilket pekar tillbaka på Antigones incestpräglade blodsförvantskap. Antigones språk liknar Kreons – en kung vars suveränitet vilar på blodslinjen – för att det präglas av både handling och auktoritet när Kreon blir utmanövrerad av Antigones motstånd. Butler hävdar att detta är ett tydligt exempel på att karaktärernas positioner går in i varandra och att det inte finns någon lättolkad relation mellan dem.

Konsekvensen av Antigones handlingar tar henne bortom både kön och släktbandsnormer och istället för att upprätthålla en idé om gränsöverskridandets misslyckande, hävdar Butler att Antigones funktion avslöjar blodsförvantskapets kontingenta karaktär. Antigone kallas ”manlig” av kören, Kreon och budbärarna, men Butler frågar sig om hon verkligen får denna roll och suveränitet. Butler poängterar att Antigone inte alls är konsekvent när det gäller att följa lagar och visar att varken Kreon eller Antigone har fasta positioner: när Antigone talar och agerar antar hon en manlig roll, medan Kreons position osäkras av hennes handlingar.

När Antigone talar till Kreon utgör det en språklig handling som på samma gång förskjuter henne från sin egen handling. Om Antigone ska kunna hävda sig behöver hon anta maktens normer vilka hon paradoxalt nog motsätter sig. Antigone ställer sig inte bara emot lagen, utan hon antar även dess språk då hon begår handlingen som bryter mot lagen. Enligt Hegel har Antigone inga möjligheter att bidra med, eller ta emot erkännanden inom den etiska ordningen, och för Butler är Antigone en anti-generation som alltid redan är distanserad i förhållande till en tydlig representation.

Kapitel 2 – Unwritten Laws, Aberrant Transmissions
Antigone representerar en idé som motsätter sig både livet som sådant och det symboliska, och förutsättningarna för tillvaron etableras genom det symboliska som Antigone motsätter sig. Butler påminner oss om att Antigones handlingar leder till hennes död och frågar vad som får henne att agera på detta sätt. Kreon dödar inte Antigone utan förvisar henne enbart till att bli levande begravd, men Butler undrar om hennes öde är förutbestämt, eller om hennes död kanske framträder som nödvändig. Butler frågar sig om Antigones död signalerar något om nödvändighet och begriplighet inom den kulturella sfären och blodsförvantskapet.

Antigone övertar Kreons språk och talar i styrka av dennes politiska suveränitet, men Butler ifrågasätter auktoriteten hos Kreons ord. Orden bekräftas inte förrän hans suveränitet mottagits och överförts till kreons underordnade, vilket är vad kreon avser men som visar sig inte är fallet. Konflikt uppstår när Antigone vill samma sak som Kreon, vilket leder till att Antigones påståenden måste komma fram genom statens språk, men att dessa inte kan bekräftas inom statens sfär.

Hegel idealiserar blodsförvantskapet inom vilken Antigone agerar och Butler identifierar denna idealisering av blodsförvantskapet där Antigone representerar dess villkor, lagar och gudar. Butler hävdar att denna bild leder till konsekvenser och representationen i sin tur leder till ett brott i en annan publik sfär, samt att representanten för denna komplexitet faller utanför ramen för Andens Fenomenologi. Butler tar därför avstånd från Hegels tolkning och ämnar att ge sin egen.

Butler hävdar att Hegels tolkning av blodsförvantskapet definieras utifrån staten samtidigt  som blodsförvantskapet är en förutsättning för staten. För Butler representerar Antigone en forcerad förståelse av blodsförvantskapet i och med att hon bara delvis står utanför lagen. Varken blodsförvantskapets lagar eller statens lagar fungerar på individer som står under dessa och i Butlers tolkning upptar Antigone en position som är främmande för både blodsförvantskapet och staten.

Hegel menar att människor inom sfären för det etiska livet inte agerar som individer när de begår brott, utan ses endast som individer förutsatt att de tillhör gemenskapen. I Hegels filosofi är det ”jag” som agerar ett universellt ”jag” snarare än en individ, och när individen begår brott mister individen sin individualitet och blir ”vem som helst”. Hegel anser att den som begår ett brott, fastnar i en händelse där de bryter mot en lag då de följer en annan och tvärtom. En person kan antingen följa den gudomliga lagen eller den mänskliga lagen, men aldrig se båda samtidigt.

Hegel menar att skuld upplevs när dådet begås och Butler tar upp Oidipus, en karaktär som Hegel hävdar varken kan förneka brottet eller sin skuld. Hos Hegel finns det en koppling mellan skuld och rätt, men Butler inser att Antigone bekräftar att hon gjort rätt, även om hon samtidigt förstår att lagen som rättfärdigar hennes handling på samma gång är ett brott enligt Kreon. Butler menar att det inte går att rättfärdiga Antigones ställningstagande, för att lagen som hon åberopar kan bara användas på ett specifikt sätt och går inte att definieras som lag.

Butler kritiserar Hegel för att han separerar Oidipus från Antigone, i och med att han ursäktar Oidipus för dennes brott på grund av hans omedvetna handlingar, men skuldbelägger Antigone. Hos Hegel är det etiska medvetandet mer komplett, dess skuld oförlåtlig, och på grund av detta måste det etiska medvetandet erkänna det motsatta som sin egen aktualitet samt bekräfta skulden. Butler menar dock att även om Antigone bekräftar sin handling, så gör det bara saken värre för att hon inte förnekar att hon utfört den. Butler kritiserar Hegel för att hans tolkning leder till att kvinnor inte tillåts känna skuld: självmedvetandet hos den ångerfullt skyldiga är alltid redan med nödvändighet medierat av statens sfär.

Vad Hegel benämner som gemenskap, regering och stat, väljer Butler att benämna som den offentliga sfären, vilken Hegel menar säkerställer sin existens genom att inkräkta på familjen och skapar en inre fiende som Hegel identifierar som kvinnosläktet, vilket han kallar den eviga ironin i samhället. Butler kritiserar Hegel för att han förändrar Antigones språk så att det ska passa in i hans etiska format. Hegels analys och generalisering av kvinnor missar Antigones egenhet och utplånar hennes namn. Butler menar att utifrån Hegels analys så agerar kvinnor inte politiskt, men skapar privatisering av den politiska sfären, vilken regleras av universalitet.

Till sist, Butlers poäng är just att Antigone undviker den generalisering som Hegel redogör för, vilken suddar ut Antigone ur Andens Fenomenologi. Enligt Butler förvandlar Hegel Antigone så att hennes brott förlorar den lagenlighet som den skapar och tolkar Antigone som en modern kvinna. En modern kvinna som hon egentligen aldrig blir.

Referenser

Butler, Judith. 2000. Antigone’s Claim: Kinship Between Life and Death. Columbia University Press, New York.

Öppenhetens gränser

Idag släppte Timbro Medieinstitut en rapport från Nicklas Lundblad som heter ”Tre reformer för offentlighetsprincipen i informationssamhället” och TMI bjöd in till en diskussion om öppenheten. Medverkade gjorde Nicklas Lundblad (vice VD vid Stockholms Handelskammare), Isobel Hadley-Kamptz (författare, debattör och initiativtagare till Juliagruppen), Joakim Jardenberg (grundare av Mindpark) och Henrik von Sydow (riksdagsledamot (m)). Moderator för dagen var Roland Poirier Martinsson.

Nicklas Lundblad inledde med ett väldigt snabbt och sprudlande anförande där han ägnade sig åt att belysa huvuddragen ur rapporten. Lundblad pressade verkligen in flertalet punkter som han delade upp i fem stycken huvudpunkter:

1. Informationsexplosion
2. Nya verktyg
3. Nya medier
4. Aktiv transparens
5. Integritet

Informationsexplosion

Vi lever i ett brussamhälle där i allt snabbare takt fördubblar den totala mängden information. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men Nicklas hade räknat på hur snabbt det kommer att ta för hela världens informationsmängd att fördubblas om ungefär tio års tid eller något i den stilen, och kom fram till att det skulle ta 73 dagar (!) att fördubbla all världens information. Dessa cykler får kortare tidsintervaller och frågan vi måste ställa oss är: Hur hanterar vi bruset?

Nya verktyg

Nicklas syftesformulering för rapporten hade utgångspunkten i den grävande journalistiken, som kommer fortsätta att vara av största vikt för samhället om den får rätt verktyg i att kunna hitta relationer och samband i bruset. Visst har vi aktörer som Google som försöker att förenkla det för oss att hitta information, men vi behöver också verktyg som kan jämföra konkordanser, begreppsutvecklingar, statistik etc i dokument som är offentliga handlingar. Idag är inte alla offentliga handlingar tillgängliga i samma utsträckning som t.ex. någon internetmem eller det vi når genom att googla, vilket är ett problem i och med att vi borde sträva efter ökat medborgarengagemang.

I och med att informationssamhället förändras så förändras även massmedier. Det är inte längre lika självklart att Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kommer med årets ”scoop”, medborgarjournalistik börjar se dagens ljus, då vi kan förvänta oss att även journalisternas verktyg blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Om det tidigare har krävts redaktioner för att bidra med kunskap och resurser, har olika publiceringsverktyg givit plattformar och medier som på bred front kan granska vissa företeelser. Jag tror att Lundblad nämnde Castells begrepp ”mass self communication” som ett av många olika sätt i informationssamhället varpå vi kan hacka maktrelationer.

Uppdelningen av offentliga handlingar och allmänna handlingar har fram tills nu varit en tydligt avgränsad och definierad företeelse. Men informationsbruset har förändrat situationen. Idag bloggar politiker, vi har även ospecificerade och odefinierade gränsdragningar mellan det privata och det offentliga, vilket gör att uppdelningen mellan offentliga- och allmänna handlingar påverkas. Jag tror det var von Sydow som nämnde att bara under 2005 så ändrade man (sekretesslagen eller sekretessförordningen) upp till 13 gånger! Hur ska vi stå emot informationsexplosionen om vi måste uppdatera lagar i sådan rasande fart i förhållande till offentligheten?

Skriver Carl Bildt i form av sig själv eller som utrikesminister på sin blogg? Lundblad tog fram ett citat från utrikesdepartementet som tolkades på så sätt att de inte riktigt vet själva om Bildt bloggar privat eller offentligt i en roll som utrikesminister. Maktbloggandet är bara ett område där man måste ställa sig frågan om huruvida detta bör falla in under offentliga handlingar eller ej. Ska man kunna begära ut en hel blogg för att kunna söka samband och kritiskt granska den? Kommer man att kunna begära ut en lista på allt spam som fastnat i Bildts spamfilter? Alla dessa frågor är komplicerade och hitills oprövade.

Nya medier

Arkivering kommer att bli viktigare. Här ska vi inte förstå arkivering som arkivering av data i register, utan arkivering av den offentlighet som Lundblad tycker är viktig att kunna komma åt genom en tidslig uppföljning. Detta relaterar till uttrycket ”guldfiskminne” som kan sägas vara det att få en ”kort” transparens snarare än en ”lång” transparens. I dagsläget kan vi lätt kolla igenom de senaste inläggen från Carl Bildt och se hur han tycker och tänker just nu, men hur gör vi över en längre tidsperiod? Hur motverkar vi glömskan av information som vi ena dag läser om och som vi nästa dag har glömt bort?

Medier har förr haft en direkt medierande funktion i vårt samhälle, de kunde mediera makten direkt. I dagens informationsbrus är det inte alltid lika kategoriserat och avgränsat som förr. Informationsexplosionen kräver en viss ”informationsmärkning” enligt Lundblad, där man problematiserar och konkretiserar informationens karaktär, produktion och innehåll.

Aktiv transparens

Varför ska vi avgränsa? Utgångsläget bör vara en aktiv transparens, men hur kan vi utöka denna? Lundblad tänker sig att vi skulle kunna införa besöksloggar för myndigheter och departement så att man kan se vilka som rör sig i maktens korridorer och vilka som har insyn i det byråkratiska och det politiska. USA har infört liknande besöksloggar för att öka transparensen och varför skulle inte ett land som Sverige kunna anamma samma sak? Jag tycker personligen att Sverige med dess offentlighet och dess öppenhet är något unikt som vi måste värna om, om vi inför besöksloggar till maktens korridorer så är det ett av många sätt varpå vi skulle kunna uppdatera den öppna offentligheten.

Ett annat sätt att förbättra öppenheten vore om sök- och formatverktyg för både medborgare och myndigheter kunde utvecklas. I dagsläget finns det inte ens en sida som samlar alla remisser som skrivs, vilket visar på att detta är både ett problem för makten och för medborgarna. Hur ska medborgare bli mer politiskt engagerade och intresserade för politik om inte ens rådata eller olika handlingar blir sökbara och överblickbara? Lundblad menar att ett vanligt argument för att inte skapa fler e-dokument är att myndigheter inte har råd. Här har Google visat sig effektiva i hur de själva inleder en process där de skapar och tillhandahåller sökbara elektroniska dokument för allmänheten. Tänk om det vore enklare av aktivt tillgängliggöra sig handlingar tycks vara Lundblads vision.

Integritet

Det råder delade meningar om vad ett transparent samhälle kommer att leda till. Diskussionen är på många sätt tvådelad: Kommer samhället att förändras till det bättre eller sämre och ska vi lösa eventuella problem på det ena eller det andra sättet? Uppdelningen och motsatserna är olycklig eftersom den visar på många många intressanta glidningar utifrån vart transparens och integritetsvärnet är på väg. Vi bör inte prata om den ena eller den andra lösningen som att det ska finnas ett och allena synsätt på ett givet område. Det är inte meningen att vi ska avtäcka gränser för att upprätthålla dom, det är meningen att vi ska avtäcka gänsdragningar för att kunna förstå någonting på ett bättre sätt. En alltför hård kategorisering skulle innebära att vi ställer upp ytterligare problem för oss själva om samhället står in för än mer samhällsomvälvande fenomen än internet.

Är inte det här med att kategorisera lite paradoxalt? Anledningen till att vi håller den här diskussionen vid liv är ju att vi har insett att kategoriseringen inte håller, att vi måste ”patcha” lagar stup i kvarten och att det må vara fel angreppssätt, eller? Å andra sidan behöver vi definiera nya fenomen och hur de påverkar synen på offentligt/privat samt transparens och integritet. Hur kan vi ägna oss åt mer uppöppnande definitionssnickrande snarare än statiskt inlåsande av kategorier? Och hur kan vi utveckla lagmässig plasticitet och göra lagar mer anpassningsbara till vår samtid? Jag håller faktiskt intuitivt helt med Jardenberg här att man bara ska låta utvecklingen ske, anpassningarna kommer med tiden, både från medborgarperspektiv och från makten. Jag kan lika gärna passa på att ifrågasätta definitionen av ”makten”, av den simpla anledningen att så länge vi inte vet vilka som verkar i maktens korridorer (besöksloggarna revisited), kommer inte ”makten” vara ett genomskinligt begrepp.

Den digitala glömskan är en intressant infallsvinkel, men hur ska detta realiseras? Om jag är med i låt oss säga 50-100 register (vilket jag inte tror att jag är för jag har svårt att föreställa mig detta, eller ens få det bekräftat), hur ska den digitala glömskan hanteras? Här tänker jag mig att vi måste komma fram med fler begreppsramar för att ens inleda projektet med att ställa upp parametrar och kunna föreställa oss verktyg och tider för hur en viss typ av information ska sparas eller inte. Här snuddar vi vid vad datainspektionen borde utreda och dessutom att datalagringsdirektivet kanske inte ska på plats om vi aktivt vill arbeta med att låta information få ”försvinna”. Om det från borgerligt håll är av intresse att låta register få glömma information, eller att privat identitet kan göra det möjligt för människor att ta sig ut ur register, då tycker jag inte att de borde ämna att införa datalagringsdirektivet. Intuitivt sett så motverkar dessa två fenomen varann.

Pandeldebatt

Denna debatt inleddes med panelrepliker på vad Lundblad hade pratat om och gick senare över till en mycket kort debatt om de olika begreppsligheterna och infallsvinklar som Lundblad hade. Överlag innehåller rapporten många originella inslag, men panelen kom tillsammans med bred kritik som jag ska försöka återge nedan.

Jardenberg menade att ”brussamhället” utvecklas med ”best practice” där en införd tröghet bara skulle vara kontraproduktivt för de problem och de möjligheter som ligger bortom nätkrönet. Verktygen kommer att utveckla sig själva, sade jardenberg, och jag ser verkligen framför mig hur lagar och annan byråkrati som har och göra med kategoriseringar, informationshantering, sökningar, slagningar, register etc. kommer att bli omsprunget av informationsexplosionen. Detta är uppfattar jag liksom Jardenberg inte som något ont per se, utan en möjlighet att släppa på rådatan och ha öppna api:n så att fler människor kan engagera sig i remisskrivningar, databassystem, hantering av rådata, skapandet av verktyg, informationshantering, informationstolkning och kritik av maktspektrats byråkratiska apparat.

Jardenberg ställde frågan: Var behövs åtgärderna? Från Lundblads perspektiv kanske det var en statlig fråga och från Jardenbergs synvinkel så var det snarare någonting av mer offentlig karaktär. Vi behöver komma bort från begreppet ”handling” och Jardenberg frågade även hur vi ska hantera arbetsmaterialet?

Jardenberg hade invändningar mot Lundblads NIX-liknelse som jag tror Nicklas ämnade att koppla samman med hans tanke på ”opt out” från register etc. med hjälp av en privat identitet. Men Jardenbergs kritik av digital glömska var tydligare; kommer det inte bli så att det upprättas skuggdatabaser i de offentliga registrens frånvaro? Vi kan på intet sätt skydda oss mot detta om datan en gång väl har funnits som ”offentliga handlingar”.

Henrik von Sydow fick till slut ordet och pratade mycket om sekretesslagen och sekretessförordningen. Dessa har under senare år patchats väldigt mycket och det blir svårt för journalister att få en överblick över det om de inte har verktyg att spåra förändringarna. Här kunde man lägga in en push för Wikis, där man kan ersätta stora informationsmängder med andra för att sedan trycka på ”history” och på så sätt få fram exakt vilka formuleringar och ord som är annorlunda mellan två stycken versioner av en viss handling. Hur vore det om någon/några tar på sig att göra detta för sekretesslagen och sekretessförordningen? Så att man enkelt kan se de mest uppdaterade versionerna och kunna gå tillbaka till dess införande i Svea Rikes lag. Hur häftigt vore inte det (såtillvida man är jurist och har skills)?

Von Sydow tror att ny teknik kan ge ett ökat intresse för politiken. Om medborgare bara kunde få tillgång till ökad sökbarhet i alla offentliga register etc, så trodde han att det skulle uppstå mer engagemang för de aktuella diskussionerna som är kopplade till öppenhetsbegreppet.

Isobel Hadley-Kamptz fick sen ordet och gick direkt in på tanken om nätet som ett problematiserande av kategoriseringar. Nätet ser vi som både något privat och offentligt och de vanliga reglerna kan inte snappa upp de här glidningarna på bra sätt. Således bör vi problematisera mer kring uppdelningen mellan privat och offentligt, kan vi ens göra denna uppdelning? Kommer det visa sig vara ofruktbart?

Isobel tog upp transparens i förhållande till anonymitet som något viktigt. Är det inte så att vi med hjälp av bruset kan dölja oss själva? Att vi har flera olika ”masker” annat än det privata att ta till med hjälp av internet? Isobel menar att det finns en potential till anonymitet i ”bruset” och att bruset är någonting mycket bra för individens rätt till anonymitet.

Transparensen kan på sikt även göra oss mer toleranta, och om vi vänjer oss vid detta kanske det inte kommer att vara problematiskt. Personligen har jag svårt att tänka mig eventuella konsekvenser av ökad transparens, men min allmänna tanke är att konsekvenserna kommer att påverka de som inte redan har valt att bibehålla sin anonymitet på internet. Sett till politik och politiska institutioner finns det ingen tvekan från min sida att transparens är någonting av yttersta vikt.

Martinsson ställde följande fråga till von Sydow: Kan man begära ut opublicerade kommentarer från Bildts blogg? Von Sydow svarade att han inte visste och att det är någonting som antagligen kommer att behöva prövas och definieras innan det går att säga något mer angående Bildts spam.

Nicklas fortsate att ge en kommentar till Isobel och sade att det att ”tala om sig själv” är något nietzscheanskt och att det i ett transparent samhälle kommer vara svårt för alla att kunna gömma sig. Integriteten spelar fortfarande en stor roll för Lundblad och han ifrågasatte att toleransen som kan uppstå av ökad transparens, skulle komma ses som något universellt.

Kom inte ihåg vem som sade detta men jag tror att det var Jardenberg eller Nicklas: ”Privat identitet är systemfrämmande”.

Isobel kom tillbaka med kritik av identitetsbegreppet, som hon menade inte alls är enhetligt. Vill vi ens ha en enhetlig identitet? Jag är en person offentligt, jag har en identitet bland mina vänner och jag har en identitet på nätet. Vilka andra typer av identiteter kan man ha idag? Identitetsbegreppet är långtifrån enhetligt som definition.

Jag uppfattade det som att Isobel var skeptisk till tanken om att vi kommer att kunna avskärma oss från samhället. I och med att vi både har ”panopticon” och ”panspectron” som övervakningscheman i samhället, börjar det bli allt svårare att stiga åt sidan från samhället när vi av någon anledning känner för det eller behöver det.

Jardenberg fortsatte med att tala om full transparens och att vi ska låta det hända utan ett tröghetsskikt som implementeras från myndighetshåll. Det kommer att bli allt viktigare att verkligen sätta fingret på vilka verktyg som måste tillkomma och vad som myndigheter kanske ska överlåta till den granskande journalistiken eller medborgare att tycka till om i samband med offentlighetsprincipen. Vi är ju tillsammans samhället i den fulla transparensen.

Martinsson talade om regleringar, vilket inte kom som en överraskning. Men vi måste beakta, som Isobel var inne på, att internets utveckling har ju skett i relativt fredlig och öppen form fram tills nyligen. Visst har det funnits problem och regler sett till uppbyggnation av infrastruktur och trafikskötsel, men i det stora hela har internet varit enormt positivt för alla samhällen som har valt att tillhandahålla internetuppkoppling till sina medborgare. Jardenberg menar att vi håller på att bli en ny sorts människor på grund av den ökade transparensen, medan Lundblad tycker att vi däremot går tillbaka i utvecklingen. Lundblad nämnde gesellschaft (hoppas han menade detta begrepp) som exempel på denna utveckling.

Isobel problematiserade även denna uppdelning och konfliktsyta mellan det gamla och det nya. Att avgränsa och stirra sig blind på motsatser (eller två enskilda möjligheter eller definitioner) tycks vara fel väg att gå och minskar känsligheten för det att lagmässiga och offentliga kategorier redan är problematiska.

Martinsson öppnade upp för publikfrågor och någon frågade: ”Hur kan man välja bort ett antal register” Dvs. hur kan man ta bort sig själv som privatperson ur register. Isobel visste ej, men sade bestämt att vissa register borde inte finnas överhuvudtaget.

En annan publikfråga handlade om att lagstiftandet borde skydda dom ”svaga” mot felaktig eller dålig information. Von Sydow svarade att det borde finnas rättsmedel och verktyg för upprättelse.

Ytterligare en fråga från publiken berörde hur EU-lagstiftning påverkar svensk lagstiftning och försvårar transparens etc. Jag tror det var Von Sydow som svarade något i stil med att de svenska registren, som diskussionen rörde sig kring, inte är EU-verk.

Även om debatten var mycket kort så han panelisterna få ur sig en hel del kritik och tankar som är värda att spinna vidare på: Ska vi kategorisera mer eller mindre? Ska vi uppdatera offentlighetsprincipen? Ska vi se ökad transparens som ett problem eller som en möjlighet? Ska vi låta informationsexplosionen bara få ske eller skapa trögheter? Hur får vi medborgare att engagera sig mer i öppenhetsdiskussionen?

Tyvärr har jag inte tid att skriva en längre genomgång av Lundblads rapport, men jag hoppas att andra kommer att göra det framöver. För mer information om rapporten samt tillgång till PDF-dokument se här.

”Fångarnas dilemma”

I samtidens politiska klimat och i samhället förövrigt, klarar vi oss inte långt om vi inte får möjligheter att samordna våra handlingar. Människan har sedan urminnes tider varit tvungen att samarbeta för att lösa problem, hålla ihop samhällen och bygga städer, men finns det några fenomen eller problem som exemplifierar detta på ett passande sätt? Det finns en hel del olika exempel på dessa ”fall”, men ett av de mest kända kallas ”fångarnas dilemma”, som är ett bra exempel att börja med om man inte har satt sig in i något filosofiskt problem förut. Jag ska försöka gå igenom olika filosofiska exempel på ett övergripande sätt och sedan knyta ihop det med eventuella problem som uppstått i och med gränslösheten hos internets.

Fångarnas dilemma

”Fångarnas dilemma” handlar just om… fångar. Så långt inga konstigheter. Tänk er följande scenario: Du och din kompis begår ett brott och ni förhörs på olika håll (standard protokoll). Ni ställs inför valet att antingen neka eller erkänna och ni måste bestämma er oberoende av varandra, för ni sitter ju i olika rum.

Om båda erkänner döms ni till tre års fängelse, om den ene erkänner och den andre nekar belönas den av er som erkänner och får ett års fängelse, och den andre får då fyra års fängelse. Om båda nekar kan ingen döma er för brottet, men ni döms för mindre förseelser till två år vardera. Det finns fyra möjliga utfall:

Din kompis erkänner Din kompis nekar
Du erkänner
3 år för båda 1 år för dig, 4 år för din kompis
Du nekar
4 år för dig, 1 år för din kompis 2 år för båda

Såtillvida ni inte vill sitta i fängelse så föreslår jag att ert mål är att sitta så kort tid som möjligt i fängelse. Vi kan direkt konstatera att det du väljer att göra kommer att bero på vad din kompis gör. Om din kompis t.ex. erkänner så bör du också erkänna, för du kommer att få sitta av tre år i fängelse istället för fyra år. Men om din kompis nekar, då bör du också erkänna. Om du erkänner under dessa förutsättningar behöver du bara sitta i fängelse i ett år istället för två. Det är rimligt att du erkänner oavsett vad din kompis gör.

Om båda erkänner måste båda två sitta i fängelset under tre år, men om båda nekar måste ni bara sitta av två år. Poängen här, och det är detta som är det paradoxala, är att även om ni handlar rationellt – givet målet att sitta i fängelse så kort tid som möjligt – så kommer ni att få sitta längre tid relaterat till om båda hade handlat annorlunda.

Folke Tersman beskriver i Fem filosofiska frågor (2001) exemplet på följande sätt: ”Detta exempel visar att vi kan tänka oss situationer för vilka gäller att om var och en i en grupp handlar rationellt i strävan att för egen del få det så bra som möjligt så leder det till ett resultat som är sämre för alla jämfört med om alla hade handlat annorlunda” (2001:11).  Det finns situationer där om var och en handlar rationellt och samtidigt strävandes efter ett egenintresse, så kommer vars och ens egenintresse uppfyllas i mindre grad jämfört med om alla hade handlat annorlunda. Häri finns relationen till spelteori på grund av hur egenintresset krockar med målsättningen.

Merrill Flood och Melvin Dresher var de som upptäckte problematiken som kännetecknar ”fångarnas dilemma” och var först med att konstruera exempel på forskningsinstitutet RAND Corp. under femtiotalet. Själva exemplet med ”fångarnas dilemma” skapades dock av Albert Tucker, när han skulle förklara Floods och Dreshers konstruerade problem för sina studenter. Viktigt här är att Flood och Dresher antagligen forskade i denna problematik på grund av den amerikanska kapprustningen mot dåvarande Sovjetunionen.

”Fångarnas dilemma” må vara abstrakt och det kan vara svårt att förstå problematiken, men det säger faktiskt en hel del om hur vi människor och våra samhällen fungerar. Nu halkar diskussionen in på politik, moral och hur vår samt jordens överlevnad krasst kan beskrivas beroende av hur vi reagerar på den problematik som exemplet påvisar och hur vi kan göra för att lösa dessa problem.

Sam(tink)

Genom att samarbeta kan vi ta tag i befintliga problem eller förutse framtida problem, men fångarnas dilemma visar att samarbete är mer problematiskt än vad man tror. Ta ett konkret miljöproblem som försurning i en specifik sjö, hur ska de som bor runt sjön samarbeta för att de ska kunna bada i den och samtidigt kunna fiska mer? Hur viktigt är det för alla att de ska kunna fiska? Vilka vill kunna bada?

Nu kanske det är så att en möjlig lösning på detta problem tar itu med både försurning och återväxten av fiskbestånd i sjön, men det finns ju större problem där ens egna inställning kanske inte stämmer överens med multitudens. I fallet med sjön så kanske allas medverkan är viktigt på grund av att det säkert kostar en del om man inte får bidrag från kommun eller landsting, plus att det ska röjas upp i sjön, kanske muddras och plantera in fisk.

I ”fångarnas dilemma” är det förnuftiga att erkänna, även ifall ett nekande skulle ge kortare tid i fängelse. Det finns en rad konsekvenser i och med detta för hur vi agerar och tar beslut. Vår strävan och rationalitet relaterat till hur vi vill uppnå något som är fördelaktigt för oss, skapar situationer som är farliga, inte bara för oss själva, utan även för andra.

Man kan lätt hamna snett i försöket om man drar in idén om kollektivet eller att den ene vet vad den andre ska göra etc. Häri finns det en konflikt mellan individuell och kollektiv rationalitet. I fallet med fångarnas dilemma bygger dock exemplet på att parterna inte vet vad den andre ska göra eller säga. Hur ska de exempelvis komma fram till ett gemensamt beslut när de inte kan kommunicera med varandra?

Sannolikheten av att du agerar på ett sätt som är både fördelaktigt för dig och för din vän har inte heller någonting att göra med dilemmat. Tersman beskriver att ”vi förutsätter att sannolikheten för att den andre ska erkänna inte längre är högre om man själv väljer att erkänna, jämfört med om man nekar” (14). Exemplet visar ju att det är förnuftigt att erkänna oavsett vad den andre gör. Således är sannolikheten för att den andre ska neka totalt oviktig i det här exemplet. Glöm inte att parterna handlar oberoende av varandra.

Vad din kompis beslutar påverkar ej din handling, men det påverkar däremot strafflängden. Och dilemmat blir inte mindre problematiskt om det skulle visa sig att du och din vän får prata ihop er. Givet att er högsta önskan är att sitta kortare tid i fängelse är det stor chans att ni vill få er kompis att agera på ett visst sätt som sedan gagnar er själva.

Pendlarnas dilemma

Filosofen Derek Parfit tar i Reasons and Persons (1986) upp fångarnas dilemma i en kontext där flera aktörer inblandade. Det finns exempel där kriterierna för strukturen hos fångarnas dilemma är uppfyllda. Det är nu som andra mer moderna exempel kommer in, såsom ”pendlarnas dilemma”, vars problematik handlar om förhållandet mellan tillgängligheten på vägarna för morgonpendlare som antingen tar bussen eller bilen till jobbet.

”Pendlarnas dilemma” går ut på att ditt främsta mål som pendlare är att komma till jobbet så snabbt som möjligt. Om det är så att du tror att alla kommer att ta bussen då är det bäst att ta bilen, på grund av att en buss måste stanna vid hållplatserna. Men om alla andra tar bilen kommer det bli fler trafikstockningar och bussen måste stanna vid hållplatser oavsett. Det spelar ingen roll vad de andra gör, vilket innebär att det är vettigast att ta bilen till jobbet. Om alla tar bilen kommer alla att komma senare till jobbet än om alla tar bussen, vilket innebär att även om du handlar på ett förnuftigt sätt och vill komma till jobbet så snabbt som möjligt på morgonen, kommer alla sent till jobbet jämfört med om de tagit sig till jobbet på något annat sätt.

Mitt beslut att ta bussen påverkar antagligen inte andras beslut. Visst skulle jag kunna påverka de jag känner att samåka eller ta bussen så att mina vänner som äger bil, har körkort och inte har något annat val, kommer fram snabbare i morgontrafiken. Men dilemmat kräver att ännu fler ändrar sina handlingar eller reseplaner för att problemet ska kunna lösas. Jämför detta med miljöproblem där många måste ”dra sitt strå till stacken” för att det ska göra någon större skillnad.

Alla som väljer att ta bilen till jobbet bidrar möjligtvis till att öka växthuseffekten, men om en familj inte har tre stycken Hummers, kommer deras individuella utsläpp av CO2 vara försumbart i det stora hela. Vi bör ju inte ändra vår livsföring, eller påverka andra nationer och världsdelar att inte ändra sina livsmönster till det bättre, men om ingen ändrar denna livsföring som bidrar till konkreta miljöproblem i närområden så medför det att det blir sämre för alla än om alla skulle tänka på vad de gör för miljön.

Nätaktivism

Låt mig försöka måla upp en sorts analogi till nätaktivism. Mitt bidragande till nätpolitiska flöden är försumbart, detta utgör absolut ingenting i det stora hela, utan det är i sammansättningar med andra människors erfarenheter, projekt och kommunikationen där emellan som det sker någon form av process. Ingen får komma och tala om för mig eller någon annan att ändra på sina nätpolitiska ambitioner och arbetssätt på ett visst sätt, detta leder till stagnation och regress, men om inte individer ändrar på sina arbetssätt kommer de ej att kunna bidra till nätaktivism i någon större utsträckning på progressiva och dynamiska sätt.

Hur förhåller sig denna analogi till strukturen i ”fångarnas dilemma”? Jo jag tror att vi på ett nätpolitiskt plan behöver kunna förhålla oss till individuella och kollektiva handlingar i en pågående kommunikativ rörelse som präglas av transparens och en politisk frånkoppling. Dilemmat visar gång på gång hur våra individuella mål, egoism och målsättningar, inte drar jämt med vad som både är bäst för en själv och för multituden. Exemplet visar hur individens rationalitet kan sätta käppar i hjulet både för de egna och kollektivets målsättningar, och för förmågan att lösa dilemman.

Givet att internets är gränslösa, böljande, världsliga,  djupa och formbara, bör nätpolitiken uppehålla sig i dess gränslöshet – guppa med i strömmarna och via vågorna få perspektiv på nationella såväl som globala företeelser – samtidigt som det ur djupen kommer upp nya tinkologier som vi använder oss av för att utforska de stora världsnäten. Internets är inte på något sätt ”färdiga”, eller färdigkonstruerade. Vi lägger ut nät och ser om det blir någon fångst, för tinkologi är en framåtriktad process och kräver fingertoppkänsla. Vi lär oss av olika nät som är för handen och vår digitala fångst går på intet sätt förlorad om vi ger tillbaka till det pågående böljandet, det världsligt gränslösa, de mörka och kalla djupen samt de formbara tinkologierna. Vi lär oss av världen – vi ger tillbaka till världen genom att gynna den nätontologiska mångfalden. För vad är fångsten annat än blott kopiering?

Om våra innersta önskningar, målsättningar och rationella handlingar inte drar jämt med vad som är bäst för till exempel internets, oss själva eller multituden, kommer vi behöva inta en ödmjuk och öppen position då vi sammankopplar såväl politiska som moraliska lösningar i en öppen, transparent och världslig diskussion mellan medborgare. Politiska lösningar innebär att det finns organisationer, partier, regeringar och myndigheter som skapar initiativ, och upprätthåller ett system med åtgärder som löser ”dilemmat”. I ett land som Sverige finns det ju fullt av dessa system med allt i från bussfiler till fiskekvoter, men dessa suveränt nationella lösningar är på intet sätt globala.

Vad finns det för problem med politiska lösningar? Ja vi behöver inte tänka speciellt länge för att komma på att beskattning eller reglering för vissa företeelser kan inbegripa människor och grupper som egentligen inte bör skatta för upprätthållandet av dessa system. Och hur tänker vi när vi röstar och när vi handlar politiskt? Våra åsikter och handlingar kommer i konflikt med kollektivets rationalitet. En av poängerna med demokratin, såsom den är utformad nu, formar ju oss till att agera mer som ett kollektiv, som ett vi. Men oavsett om vi agerar individuellt eller kollektivistiskt så kommer vi inte bort från dilemmat. Vi är ju trots allt väldigt individuella i våra handlingar och intressen, vilket i längden inte kommer att gynna kollektivet. Men de politiska lösningarna är problematisk och vi ska inte förhasta oss i att försöka reglera bort problem om vi inte har kommit att inse dynamiken och komplexiteten hos ett dilemma inom ett visst område.

Stater, myndigheter, organisationer och politiska partier har ju en förmåga att helt missa poängen med saker eller att inte se problematiken för vad den är. Det är här moraliska lösningar kommer in i bilden. Det blir aktuellt att gynna kollektiva nyttigheter, att hjälpa till med olika initatiativ för att inte enstaka individer ska behöva ta på sig att upprätthålla system. Men moralen kan göra mer skada än nytta om den fördelas från staten vidare ner till multituden som konstituerar staten. Att tvinga individer att rätta sig in i leden tycks som en väldigt negativ väg att gå, istället för att uppmuntra till omtanke och omvårdande av kollektivt bidragande.

Politiken föredrar en katedralliknande struktur med top-down kommunikation och beslutsfattning. Denna modell är ännu inte helt förlegad, men om de politiska partierna ska hänga med i samtiden bör de anamma en bazaarliknande struktur. De organisationer, partier, myndigheter, nationer och människor som inte tar till sig detta, kommer att bli hopplöst omsprungna och hamna ur fas med samtiden. Se the Cathedral and the Bazaar.

Att individer och medborgare ska ”rätta sig i leden” får sägas vara det rådande klimatet inom både politiska partier och mellan politiker och medborgare. Trenden borde vara det motsatta om man vill föra en modern och dynamisk diskussion samtidigt som man tar sig an dilemman på gränslösa plan. Jag tror att vi inte ska stirra oss blinda på det individuella som en konflikt med det kollektiva, även om dilemmat innebär en sådan konflikt. Vi bör istället fortsätta att kommunicera om hur vi ser på dilemman utifrån vår individualitet som en del i en multitud på lokala, nationella och globala nivåer. Möjliggörandet av lösningar på strukturella problem som ”fångarnas dilemma” exemplifierar, borde uppstå i en omfattande medborgardiskussion där politiker ingår i samdiskussionen. Glöm inte heller bort att lösningarna inte behöver ligga i själva samtalen utan i ‘tinket’.

Det finns ännu en dimension av ”fångarnas dilemma” och den relaterar till frågan ”hur skulle det gå om alla gjorde så?”. Individer eller olika grupperingar bara ser till konsekvenserna av sina egna handlingar (om ens det), istället för att överväga hur det skulle vara om alla handlade på ett visst sätt. I vissa fall som t.ex. med fiskekvoter är det så att om alla fiskare skulle fiska så mycket de kan så skulle det bli sämre för alla, men om alla höll sig till kvoten skulle alla kunna upprätthålla verksamheten samtidigt som fiskebeståndet inte minskar lavinartat. Det är när vi börjar komma in på moraliska överväganden som vi måste läsa Kant. Rasmus skrev innan EU-valet om det ”kategoriska imperativet” och jag tycker ni ska ta er tid och läsa hans inlägg.

Detta var endast en översiktlig genomgång av ”fångarnas dilemma” och det finns självklart mer att läsa om för den som vill. Ha en fortsatt trevlig sommar och tipsa mig gärna om andra ämnen och företeelser som ni skulle vilja läsa om. Boktips uppskattas också.

Är klimatdebatten ett miljöhot?

”Rapporten Klimatdebatten – ett miljöhot? ställer frågan om medierna är så angelägna att rapportera om klimatförändringar att man i praktiken upphört med att skriva om andra miljöproblem. Undersökningens svar är tydligt: klimatdebatten har tagit över rapporteringen.

Materialet ger dock upphov till ytterligare frågor. En del observationer tyder samtidigt på att klimatdebatten inneburit att det totala miljöengagemanget växt. Det finns också vissa skäl att tro att klimatdebatten som mediefenomen har passerat toppen.”

Så beskrivs Tobias Holdstocks och Roland Poirier Martinssons Timbrorapport ”Klimatdebatten – ett miljöhot?”, där både klimatdebatten och miljörapporteringen problematiseras.

På vilket sätt är klimatdebatten ett miljöhot? Är den kontraproduktiv? Om så är fallet, vad är det som gör att det är svårare för oss att bedömma olika risker samt att bemöta dessa? Är det så att engagemanget för miljön har växt eller är det så att vi mitt under finanskris ser hur denna debatt börjar ebba ut som mediefenomen?

Inledning

Enligt Holdstock och Poirier Martinsson har frågor om miljön varit högt värderade inom media sedan 1960-talet. Det finns minst två skäl till varför rapporteringen fortfarande är aktuell. Det är dels väldigt enkelt att retoriskt spela på eventuella förödande konsekvenser samt katastrofer, som kommer att ske om vi inte gör något åt problemen och dels att det är enkelt att sälja lösnummer på att måla upp olika hotbilder relaterat till vår hälsa.

I och med klimatförändringen har det på, låt oss säga de fem senaste åren, blossat upp en klimathets utan dess like som gör det svårare för oss att ta tag i mer konkreta problem i vår vardag. Holdstock och Poirier Martinsson hävdar att klimatrapporteringen har kommit att ta upp allt större plats i media på grund av att rapporteringen spelar på människors känslor och klimatalarmismen.

Holdstock och Poirier Martinsson inser också att ju större pessimism rapporteringen visar prov på, desto mer oproblematiskt blir det att fasa ut rapporter av annat slag. Om vi således har och göra med miljöproblem som inte är relaterade till klimathotet, tror Holdstock och Poirier Martinsson att medias ”odelade uppmärksamhet” av klimathotet innebär att andra miljöproblem trycks undan av klimathotsbruset.

Utgör medias ”odelade uppmärksamhet” verkligen ett miljöhot?

Går det ens att bedöma vilka sorters miljöhot som förtjänar att uppmärksammas mer än andra? Olika typer av miljöproblem kanske inte kan rangordnas när man vill veta vad man ska rapportera om i större utsträckning.

Här uppstår det ett problem enligt H & PM; Vi som har en skeptisk hållning förstår att media bör rapportera om både lokala och internationella problem (dvs. allt möjligt), men en pessimistisk hållning medför att diskussionen om de metodologiska utmaningarna inte ens förs.

Det finns inga givna svar på frågor som relaterar sig till vad som är svårast att ”lösa”. Vad är farligast och  mest bråttom att åtgärda? Jag tycker att diskussionen om riskbedömning har kommit i skymundan i och med miljörapporteringen.

Vad handlar egentligen det svenska sättet att se på problem och lösningar om? Enligt MiljömålsrådetNaturvårdsverket så ska vi till nästa generation ”lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta”. Men kom igen! Är det ingen annan som har tröttnat på det här nollvisionstänket?

När ska någon på allvar totalt ödelägga den här övergripande målsättningshetsen i svensk politik? Annars kommer jag att undersöka möjligheterna till att försöka belysa fenomenet. Kanske kunde undersökningen heta något i stil med: ”Den svenska nollvisionen – En förlegad målsättningspolitik”.

Anledningen till att Holdstock och Poirier Martinsson i sin rapport tar upp Miljömålrådets 16 miljökvalitetsmål är att de tänker använda sig av dessa offentliga mål som Sverige har satt upp, för att dra nytta av kompetensen och för att analysera hur de har förhållit sig till media i sin egen kommunikation.

Miljömålsrådet ska även ska rapportera till regeringen angående hur det går med miljöarbetet. Häri ligger en dynamik gentemot makten att på ”rätt sätt” förhålla sig till vad som enligt svenska politiker är viktigt. Detta tror jag påverkar rådets arbete mer än media.

Miljömålsrådet viktigaste uppgifter är att:

  • följa upp och utvärdera utvecklingen mot miljökvalitetsmålen
  • rapportera till regeringen om hur arbetet mot miljömålen går och vad som ytterligare behöver göras
  • samordna informationsinsatser från miljömålsmyndigheterna
  • övergripande samordna regional fördelning av miljökvalitetsmål och delmål
  • fördela medel till miljöövervakning och miljömålsuppföljning.

Ytterligare ett metodologiskt problem är hur H & PM kvantitativt ska ta ”mäta” medias rapportering av miljöproblemen. Även här använder de sig av Miljömålrådets omdömen och kommunikation i relation till flödet i våra ”största dagstidningar”. Vilka tidningar räknas egentligen till de ”största? Är det Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet som åsyftas? Det verkar uppenbarligen så iallfall.

Holdstock och Poirier Martinsson skriver:

”Resultatet visar att den svenska miljön, enligt Miljömålsrådets egna prognoser, står inför många och allvarliga hot, men att den mediala uppmärksamheten runt dessa frågor är tynande såvida det inte handlar om klimatet. Trots de många målen bidrar Miljömålsrådet i sin kommunikation till den bilden. Frågor om giftfri miljö, ren luft, djur och växter diskuteras allt mindre, medan bevakningen av klimathotet tar allt större plats. Den fråga som infinner sig är om klimathotets dramaturgiska egenskaper tillåts väga tyngre än de vetenskapligt beskrivna reella riskerna och konsekvenserna.” (5)

Miljömålsrådet och medierna

Miljömålrådets arbete fortskrider i relation till nyhetsrapporteringen. De har dels intresse av att rapportera till oss samt även skyldighet att meddela medborgare om eventuella miljömål eller miljöproblem.

Holdstock och Poirier Martinsson fortsätter med att granska vad Miljömålsrådet har rapporterat om och hur rapporteringen har förändrats under årens lopp. Miljömålsrådet har gått ifrån att inte ha en fullständig rapport om dess miljömål till att ha med alla mål i olika rapporter från 2002 fram till 2007. Under denna tid analyserar Miljömålsrådet huruvida vilka olika problem som man kan lösa innan 2050.

Vad jag snabbt kan konstatera är att Miljömålsrådet har satt på tok för höga målsättningar i sitt arbete.

Holdstock och Poirier Martinsson anser att det från och med 2007 års pressmeddelande ”Miljömålen – i ett internationellt perspektiv” sker en dramatisk förändring i Miljömålrådets rapportering:

”Rapporterna till regeringen och budskapet till medierna präglades alltså länge av ett brett anslag med hänvisningar till ett antal skilda miljökvalitetsmål. En kritisk läsning visar att något sakta sker i pressmeddelandena: i 2007 års pressmeddelande är det enda miljökvalitetsmålet som skrivs ut Klimatmålet, alla övriga som nämns refereras bara i löpande text, utan särskilda nedslag.” (8)

Jag har inte läst rapporten i fråga så jag kan inte säga om detta stämmer eller inte, men i och med att H & PM även analyserar 2008 års rapport ”Miljömålen – Nu är det bråttom!”, verkar det som det verkligen finns en förskjutning i rapporteringen.

I rapporten från förra året ligger tyngdpunkten på klimatmålet. Klimatmålet tycks också framstå som huvudproblemet som måste lösas först av alla innan 2050.

I 2002 års rapport fanns det fortfarande en viss oro för att vissa miljömål skulle bli svåra att uppnå, som t.ex. målen om övergödning, levande skogar och överfiske. I 2008 års rapport däremot är det bara klimatmålet som är hotat, dvs. det enda problem som kan bli svårt att lösa fram till 2050.

Men vad visar det här egentligen? Låt oss säga att vi accepterar att Holdstock och Poirier Martinsson har hittat någon form av perspektivförskjutning här, beror det på medias rapportering eller på Miljömålsrådets rapportering? Var någonstans finns sambandet mellan medias ”odelade uppmärksamhet” och Miljömålsrådets förändrade miljömålspolicy?

I 2002 års rapport verkar alla mål få ungefär lika mycket uppmärksamhet, det rör sig om olika individuella mål. Men i förra årets rapport ingår alla andra mål som delmål i huvudmålet ”klimatmålet”.

Den miljökommunikation som först tycks ha tagit upp de olika individuella målen, omformas till ett stort klimatmål. Man behöver inte bedriva så mycket tankeverksamhet för att inse att om man bakar in alla individuella mål i ett paket att det kommer att bli svårare att lösa allt innan 2050.

Det som oroar mig är att det verkar finnas en officiell inställning i miljökommunikationen som manifesterar en tro om att vi löser alla andra individuella mål genom att leva upp till klimatmålet. Denna inställning är djupt okunnig, naiv och ytterst felaktig. Jag skulle gärna vilja ta del av den forskning som visar att alla andra miljöproblem är bieffekter av klimatproblemet…

Holdstock och Poirier Martinsson försöker alltså visa hur antalet omnämningar av miljömålsrådets mål har sjunkit sedan 2002. Detta är fallet på grund av att mer och mer uppmärksamhet riktas mot klimathotet. Detta mål tar upp mer utrymme och anses vara huvudproblemet, vars lösning per automatik bidrar till att lösa andra miljöproblem.

Kostnaden för Miljömålsrådets pressklipp har under åren stigit till rejäla summor. Under 2007 kostade varje pressklipp ungefär 182 142 kronor och med tanke på att de till antalet var 18 stycken så rör dig sig om enormt mycket pengar. Dessa pengar gick alltså till ”utåtriktad” verksamhet, vilket innebär att de ville locka tidningar att skriva om kommande rapporter.

Skulle det vara möjligt spara in mycket pengar genom att förändra praxis för Miljömålsrådets rapportering? Behöver de verkligen arbeta både med ”extern” och ”intern” kommunikation?

2008 års rapport ”Miljömålen – nu är det bråttom!” fick en artikel i DN Debatt och rapporten nämndes i över 16 tidningar.

Holdstock och Poirier Martinsson sammanfattar:

”Sammanfattningsvis visar Miljömålsrådets egna rapporter att Sverige står inför stora och varierande utmaningar på miljöfronten. Budskapet till medierna tecknar en annan verklighet, där inga andra miljökvalitetsmål än klimatmålet och klimatberoende mål bedöms vara värda att nämnas. Av de fem hårdast ansatta miljökvalitetsmålen förtjänar inte ett enda av dem ett omnämnande i kraft av att vara en källa till oro för miljön. Omnämnanden i passusar är vad som återstår för utsatta miljökvalitetsmål.” (12)

Miljö och klimat i pressen

I den här delen av rapporten undersöker Holdstock och Poirier Martinsson vilka typer av artiklar som har prioriterats i nyhetsrapporteringen i relation till Miljömålsrådets mål. De har läst igenom Dagens Nyheters förstasidor med start 2002 då Miljömålsrådet inledde sin rapportering.

Jag konstaterar snabbt att artiklar relaterade till en begränsad klimatpåverkan dominerar listan. Resultatet presenteras i procentdelar av totalt antal miljörelaterade artiklar. Jag ser också att andelen artiklar relaterat till begränsad klimatpåverkan sjönk betydligt 2008, året då finanskrisen ”startade”. Blev miljörapporteringen helt plötsligt inte lika viktig?

Vad sänder Dagens Nyheter ut för signaler med sin rapportering? Är finanskrisen viktigare än klimathotet? Utgör finanskrisen en mer reell risk för oss än klimathotet? Det uppstår en rad olika frågor som förtjänar att diskuteras öppet.

Holdstock och Poirier Martinsson tar sedan hjälp av forskarna Johan Martinsson och Sverker Jagers vid Göteborgs Universitet, som har följt miljödebatten sedan 1985. J Martinsson och Jagers visar hur antalet klimatartiklar som andel av miljörelaterade artiklar har stigit rejält mycket sedan 1985. Några saker jag lägger märke till i figur 2 är att klimatdebatten hade kommit igång vid 2001 för att sedan mattas av rejält, antagligen på grund av 9/11, för att sedan börja ta alltmer plats i media. Från och med 2005 inleds själva ”hysterin” eller klimathetsen i den svenska opinionen, vilket jag tror leder till att många blir skeptiska till rapporteringen och kanske till och med skeptiska huruvida vi står inför ett klimat”-hot” eller ej.

Holdstock och Poirier Martinsson har även varit flitiga läsare av Aftonbladet och Expressen under de senaste tio åren. Genom att söka efter nyckelold har de försökt fastställa antalet artiklar i förhållande till Miljömålsrådets miljökvalitetsmål. I Aftonbladet har artiklar om ”frisk luft” varit den mest dominerande typen, medan det i Expressen de senaste 4-5 åren har varit mycket jämnt mellan artiklar om ”frisk luft” och ”övergödning”.

Den fras som fullkomligt får H & PM:s granskning att gå igenom taket är ”begränsad klimatpåverkan”. I figur 5 ser vi hur artiklar som innehåller den aktuella frasen nästan exponentiellt försvinner rakt uppåt. Det sker en enorm ökning av artiklar som innehåller nyckelfrasen ”begränsad klimatpåverkan”. Är det här ett tecken på en ”catch phrase” hos media eller är det en fråga om lobbypåverkan? Ni måste ladda hem rapporten och ta er en titt själva.

Om resultaten ovan var anmärkningsvärda, så är granskningen av Expressen i relation till frasen ”begränsad klimatpåverkan” än underligare. Omnämnandet av en ”begränsad klimatpåverkan” har varit dominerande i Expressens artikelflöde sedan 1997! Det verkar inte heller som om det skett någon drastisk ökning under de senare åren utan figur 6 visar hur antalet artiklar som innehåller frasen har sjunkit i Expressens nyhetsflöde.

”Materialet hittills antyder alltså att klimatet har tagit över som dominerande inslag i svensk miljörapportering.” (16)

”I materialet från kvällspressen kan man också konstatera att Aftonbladet kvantitativt går längre än Expressen i sin klimatbevakning, ett förhållande som delvis kompenseras av att Aftonbladet allmänt rapporterar mer om miljöproblem. En för Aftonbladet mindre smickrande tanke kan också vara att tidningen går längre i att följa alarmistiska och sensationalistiska impulser i sin nyhetsvärdering.” (16)

Holdstock och Poirier Martinsson har också granskat artiklar skrivna av DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs och SvD:s miljöreporter Susanna Baltscheffsky.

H & PM har hittat 419 artiklar ur Mediearkivet från Bojs och 460 artiklar från Baltscheffsky. I och med granskningen av artiklar från 1999, 2002 och 2007, menar H & PM att både Bojs och Balrscheffsky var tidigt ute med att skriva om klimathotet. Frågan har växt till att dominera deras journalistiska arbete.

H & PM argumenterar sedan för att både Bojs och Baltscheffsky under årens lopp har kommit att skriva allt mer om Klimathotet och miljökvalitetsmålen. Både journalisters produktion av antalet artiklar om miljökvalitetsmålen har ökat riktigt mycket mellan 2002 och 2007. Figur 8 visar antalet artiklar om miljökvalitetsmålen under de utvalda åren och resultatet är slående; både Bojs och Baltscheffsky har mer än fördubblat sin produktion av artiklar relaterade till miljökvalitetsmålen.

När det gäller klimatfrågan är det än ännu större ökning. Figur 9 visar andelen artiklar av dessa som rörde klimatfrågan. Jag uppfattar det som att Bojs skrev ungefär 40-50 fler artiklar om begränsad klimatpåverkan 2007 och Baltscheffsky skrev ungefär 50-60 fler artiklar om tidigare nämnda nyckelfras.

En problematiskt sak i det här fallet är att Baltscheffsky verkligen är miljöjournalist, medan Bojs är vetenskapsredaktör. Detta medför att deras olika produktionsflöden relaterat till deras miljö- och klimatrapportering blir aningen missvisande när de jämförs. Men H & PM tycks ändå se att både Bojs och Baltscheffsky närmar sig varandra i deras rapportering kring klimatmålet.

Holdstocks och Poirier Martinssons motivering för varför de valde att granska Bojs och Baltscheffskys artiklar har och göra med att de båda var tidigt ute att skriva om klimathotet. Vidare ser de Bojs som en av landets mest ansedda vetenskapsjournalister och att Baltscheffsky under många år har bevakat miljöfrågorna på ett mångsidigt sätt. De är helt enkelt bland landets främsta inom sina områden. Av granskningen framgår det enligt H & PM att:

”Genomgången av deras artiklar ger stöd åt hypotesen att den svenska miljöjournalistiken låtit bevakningen av klimathotet tränga undan övrig miljöjournalistik, men det finns heller inga skäl att tro att Bojs och Baltscheffsky i det avseendet syndat värre än andra journalister.” (19)

Sammanfattning och diskussion

Vad tycker du är mest oroande inför framtiden? FRA-lagen? Arbetslösheten? Finanskrisen? Kommande EU-direktiv? Regleringar av Internet?

Enligt 1986 års SOM-undersökning svarade 72% av de som ställde upp i undersökningen att ”miljöförstöringen” var det som var mest oroande. Konstigt nog sjönk sedan antalet personer som svarade att miljöförstöringen var det som var mest bekymmersamt, för att sedan stiga igen. 2007 var hela 61% av de som svarade oroade för framtiden.

Holdstock och Poirier Martinsson hävdar också att svenskarna under 2000-talet allmänt varit mer intresserade av miljöförstöringen än klimatförändringarna

Angående klimatalarmismen och sensationalismen; Är inte det här motsägelsefullt:

”Alarmism och sensationslystnad är inte nödvändigtvis dåliga inslag i journalistiken. Vid en välvillig tolkning innebär de att medierna slår larm när det behövs och vinklar artiklar på ett sätt som tydliggör faror. Men man får ofta känslan att alarmismen löper amok – ozonlager, fågelinfluensa, akrylamid – och att sensationalismen går över styr.” (21)

Vidare till om klimatdebattens potential till att bli ett miljöhot:

”[...] men man kan kanske inte säga att medierna direkt framkallar fara med den typen av alarmism och sensationalism.” (21)

Holdstocks och Poirier Martinssons slutkläm är att:

”Ovan har vi undersökt om medierna tappat bort sin bevakningsplikt när det gäller viktiga miljöfrågor. Vi har ställt frågan om det beror på överdriven alarmism och sensationalism. Om svaret på båda frågorna är: ”Ja, så är det”, då följer omedelbart frågan hur negativt detta är för miljön. Att Miljömålsrådet, som samordnar statens största miljösatsningar, tycks ha svårt att stå emot stämmer till eftertanke.” (21)

Jag uppfattar det som att den här rapporten endast leder fram till en utgångspunkt för kommande undersökningar om miljödebatten. Vi ställer oss fortfarande frågan: Går det genom riskbedömning och empiriska undersökningar att visa hur klimatdebatten verkligen är ett miljöhot?

Mina anmärkningar

Jag tycker inte att Holdstock och Poirier Martinsson problematiserar begreppet ”media” tillräckligt mycket. Även om H & PM väljer att inte granska artiklar i bloggsfären eller på dags- och kvällstidningarnas Internetflöden, kunde det ändå ha varit på sin plats att motivera varför man ej valt att granska dessa media.

Det är mycket märkligt att Miljöpartiet inte har gått framåt i och med att klimathetsen har förvärrats. Och hur kommer det sig egentligen att tidningar, tv-kanaler och mer traditionell ”gammelmedia” nästan totalt upphörde med sin klimathotshets i och med början på 2008 års finanskris? Kan det här vara något form av bevis på H & PM:s tro på medias ”odelade uppmärksamhet” månne? Är det här även ett tecken på en mer generell och folklig ”odelad uppmärksamhet”.

Angående mina funderingar om Miljöpartiets ringa storlek, det kan vara så att de inte har gått fram på grund av att nästan alla andra partier kallar sig ”gröna” partier numera. Har miljörapporteringen kanske tvingat alla andra partier att ta tag i miljöfrågorna, på liknande sätt som när Feministiskt Initiativ tvingade andra partier att börja hävda sig som ”feministiska” i media.

Miljöpartiet står still i någon form av ingenmansland, Socialdemokraterna befinner sig för tillfället i ett politiskt fritt fall och Vänsterpartiet går bakåt. Kommer Miljöpartiet gå framåt nu? Om så är fallet så visar det att snabbhet påverkar politiken mer än åratal av klimathets.

En sak blir tydlig; medias ”odelade uppmärksamhet” blottlägger antingen en västvärld full av kålsupare och kappvändare, eller så har de hela tiden målat upp en felaktig bild av människors miljöengagemang. Jag kan bara relatera till mig själv i det här avseendet och min syn på det hela är att jag hela tiden har tänkt på vad jag själv köper och vad jag gör i min vardag för att ”värna mer om närmiljön” istället för att bidra till hetsen om att världen håller på att gå under.

Bevakning i media har fått mig att ifrågasätta om klimatförändringen verkligen utgör ett hot mot människan.

Holdstock och Poirier Martinsson pekar på ett fenomen och ett samband mellan Miljömålsrådets och medias sätt att rapportera om miljömålen. Men, precis som en av mina vänner påpekade för mig; De kommer inte fram till speciellt mycket mer. H och PM tyddliggör en tendens och fenomen i rapporteringen, men de visar knappast huruvida klimatdebatten verkligen utgör ett miljöhot.

Jag tycker att rapporten saknar en nödvändig reflektion och riskbedömning i relation till granskningen. Hur skulle utebliven miljörapportering kunna försvåra eller ”hota” befintligt miljöarbete? Är detta ett teoretiskt eller praktiskt hot? Hur bör vi som medbogare reagera?

Andra som bloggar om rapporten

Jag släcker inte lampan på lördag
Klimatdebatt på Timbro
Klimatdiskussion på Timbro
Är klimatdebatten ett miljöhot?

Tobias Holdstock är projektledare på Timbro
Roland Poirier Martinsson är chef för Timbro medieinstitut

Att stänga det öppna samhället – Anders R Olsson

Tusculum Förlag publicerade förra året Anders R Olssons Att stänga det öppna samhället. Enligt Tusculum (vars namn har kopplingar till bland annat Cicero och lantställen) ska de ge ut böcker inom samhällsdebatt och skönlitteratur och det verkar som om det ska publiceras ett par titlar om året.

Anders R Olsson är journalist och författare samt har följt lagstiftandet kring medborgerliga fri- och rättigheter i över trettio år.

”Anders R Olsson, född 1953, har som journalist, författare, universitetslärare och forskare arbetat med demokratifrågor i trettio år. Hans handbok i Yttrande- och tryckfrihet kommer fortlöpande ut i ny, uppdaterad version och används på redaktioner och medieutbildningar över hela landet. År 2000 mottog han Sveriges Advokatsamfunds Journalistpris och 2004 Söderbergska stiftelsernas journalistpris i juridik. Anders R Olsson är medlem av Svenska Författarförbundets styrelse.”

I och med dagens ja till IPRED i riksdagen så fick jag rejält bråttom att få klart den här recensionen. Jag är inte alls nöjd med resultaten och jag beklagar att jag stressade fram den här recensionen men den hade annars riskerat att hamna på is då jag står inför en hektisk vår med en massa saker att ta tag i. Som ni kommer att märka har jag har t.ex. ägnat mer tid åt bokens första kapitel än de sista kapitlen, detta på grund av att läsningen har dragit ut på tiden och att annat har kommit emellan. Bokens sista två kapitel har jag inte skrivit om alls. Jag har dock gått igenom de flesta kapitlen en och en och på slutet kommer ett par sammanfattande reflektioner. Så här ser det ut:

Förord

1. Det öppna samhället – och det stängda
2. Människa, flockdjur och integritet
3. Yttrande- och informationsfrihet: En snabbkurs
4. Lagarna som bytte fiende
5. Integritetsskydd eller yttrandefrihet? En fördjupning
6. Integritetsskydd eller offentlighetsprincip?
7. Offentlighetsprincipen: En nekrolog
8.Vad vet egentligen Storebror?
Slutord

Men först beskriver jag (reflekterar om) bokens fram- och baksida.

Framsidan

Bokomslaget förbryllar mig. Vad är egentligen tanken bakom illustrationen på bokens framsida? Mot en blå botten ser vi två gestalter, föreställande en ”vuxen” och ett ”barn” som håller varandra i  handen. De båda figurerna tittar på varandra, barnet tittar upp mot den ”vuxna” gestalten och denne tillbaka ned på ”barnet”.

Hur väljer ni att se på denna symbolik? Själv väljer jag och se den längre gestalten som en form av övervakning (kanske staten, kanske andra organisationer, vem vet) och den korta gestalten som medborgaren, den övervakade. När jag tänker lite till så ändrar jag mig. Denna sammansättning blir verkligen en sammanslutning, en sammanslutning som utgörs av gestalternas CCTV-”huvuden”. Synen av två stycken CCTV, eller ”closed-curcuit television”, skapar direkt problem kring tolkningen av symboliken. Hur är maskineriet uppbyggt? Var tar signalerna vägen? Vem övervakar vem? Finns det ingen perfekt modell för övervakning? Är talet om privatliv bara ett språkligt luftslott närd av medborgare som har för stor tilltro för den i vårt ”öppna” samhälle? Det kan möjligtvis riktas mot en starkare sammankoppling mellan människa, maskin och flöden.

Utan att ta det för långt, illustrationens framsida har en större betydelse för begreppsligheten och det strukturella än vad som är synligt i början. Går det verkligen att rama in denna diskussion och begreppslighet? Måste vi inte röra oss bort från den och utveckla den till något annat? Finns det ”anonyma” med i ovan nämnda problematik?

Texten på bokens baksida

På bokens baksida ser vi en helt vanlig genomgång vad boken i stora drag kommer att ta upp. Kommunikationen är central och blir för varje dag mer central för alla typer av medborgare. Men benämningen av staten, internetoperatörerna, försäkringsbolagen och underhållningsindustrin som ”organ” tycker jag är lite olycklig. Organ i den här meningen uppfattar jag som någon form av avgränsning med en viss funktion, form och inre struktur. Men denna syn på makten tar inte hänsyn till de företeelser och fenomen som påverkar detta ”system”, något som omdefinierar dess gränser och tillstånd. Delar vi upp organen och isolerar dem mister de alla sina funktioner och betydelse, ligger de däremot och gnisslar och gnider sig mot varandra i en större struktur får de plötsligt sina funktioner och självändamål. Företeelser som myndigheter, stat, rättsväsende med dess funktioner och form påverkar varandra och påverkas av andra maktstrukturer.

Kraven på effektivare övervakning är skyhöga, fler och fler förbud mot saker och ting ska införas och vi vill veta varför staten görs mer ogenomskinlig. Lagring, filtrering, signalspaning, förbud mot behandling av personuppgifter, fildelning – alla dessa begrepp är formbara på ett sätt som politiker och lobbyn tror sig via rättsväsendet och polisiära insatser kunna råda bot på. Väldigt få politiker stannar upp och frågar sig själva, vad kommer det här innebära för vissa självklara principer? Vart leder denna utveckling som vi kämpar med näbbar och klor för att driva igenom? Jag frågar mig också vem dom gör det för.

Anders Olsson vill i boken göra upp med många ”dåligt underbyggda argument i den politiska debatten”. Han ställer sig också undrande till om yttrandefriheten och offentlighetsprincipen ska inskränkas för värnet om den personliga integriteten. Ska den personliga integriteten offras för att skapa ”ökad säkerhet”? Min känsla är att IPRED, IPRED2, ACTA, Datalagringsdirektivet, FRA-lagen och allt vad de heter inte kommer att öka min trygghet.

Olsson ska visa hur det ”öppna samhället” (han anger inte om han menar Sverige eller Europa) steg för steg stängs ned. Jag känner att han kommer att behöva definiera det ”öppna samhället” i boken, för om det är som han skriver lever väl vi egentligen inte längre i ett ”öppet” samhälle, utan något annat. Kanske befinner vi oss hitom det öppna samhället just nu; vi har ett begrepp som vi tror att vi förstår men som vi behöver kasta ned i kloakerna för att förvandlas till något annat. Det finns inget annat land som efter att ha infört åtgärder samtidigt har givit medborgare ett starkare integritetsskydd och fysisk säkerhet. ”Stängda samhällen ruttnar inifrån”…

Förord

Olsson börjar med att förknippa vissa personliga behov med den ”personliga integriteten” men skriver att det inte finns någon relevant definition för alla sammanhang. Han går vidare och beskriver fyra tekniska trender som höjer kraven för en alltmer central diskussion om integritetsfrågor.

En teknisk trend är att vi får fler och fler ”apparater” omkring oss som samlar information om allting, inklusive oss själva och som dessutom skickas vidare.
En annan teknisk trend är att det blir ”billigare” att samla och lagra dessa informationsmängder. Det vette katten alltså om det stämmer, vi har ju set artiklar i media som dedikeras till hur mycket av skattebetalarnas pengar som kommer behövas för att verkställa och upprätthålla FRA-lagen och IPRED. Så vad menas egentligen med billigare här? Olsson tar kanske upp det här senare i boken.
Den tredje tekniska trenden är att ”teknologierna konvergerar” (7). Detta innebär att vad som en gång endast var en kamera kan idag vara en telefon, en dator, en mp3-spelare etc. Kombinationerna är många och marknaden spenderar oerhörda summor med att stoppa in så mycket finesser som möjligt i prylarna. Olssons användning av ordet ”apparat” här känns lite gammaldags.
Den fjärde tekniska trenden är att dessa prylar är portabla. Vi ser till exempel att vanliga privatpersoner i större utsträckning gör medias jobb. Vi läser ständigt konstruktioner som ”Har du sett något? Är du på plats? Ring till X, e-post X” där vi sedan uppmanas att skicka in information, tänk om denna information skulle övervakas? Ja just det, den kommer ju att övervakas.

Olsson nämner lite fördelar med dessa prylar som har och göra med att hitta platser och hjälpa oss med olika saker, men de öppnar också upp en rad kommunikativa möjligheter. Olsson menar att vi i framtiden blir vandrande kommunikationscentraler som antingen övervakas eller skyddas. Vad menas här med ”central”? Han fortsätter också med att påstå att ”bara utpräglade IT-specialister kommer att kunna känna till hur det fungerar tekniskt [...]” (8). Jag efterlyser här vilka dessa IT-specialister är. Vi ser redan idag prov på hur vanliga privatpersoner upprättar wiki-sidor som hjälper människor att sätta sig in i hur saker och ting fungerar och vem som helst kan lägga till konkret information ifall de bara sätter sig in problematiken. Kolla bara på initiativen FRApedia, StoppaIPRED, StoppaACTA och Stoppa Datalagringsdirektivet, eller Kunskapsbanken för övervakning och kontroll för att bara nämna några exempel. Kryptering kommer också att bli ett allt vanligare ord framöver.

”Högteknologin” sägs ”tränga in” i den mänskliga sfären och utmana livs- och frihetsideal. Syftar han här i riktning mot en posthumanism? Avancerad teknologi finns också i den tekniska infrastrukturen som allt mer kommer att kontrolleras av stat och ”marknaden”. Eftersom information är lukrativt så kommer kontroll över denna information vara nödvändig för aktörerna.

”Att vi utvecklar ett ”informationssamhälle” betyder inte bara att mängden tillgänglig information ökar utan också att ”information” blir en alltmer central resurs i ekonomisk mening.” (8)

En hård kamp om informationen kommer växa tills sig som kommer att skicka lagstiftning om upphovsrätt och patent högt upp på den politiska agendan. Vilka möjligheter ges människor att verkligen hålla vårt samhälle ”öppet”?

Olsson verkligen överanvänder begreppet ”det öppna samhället” redan i bokens förord och mister sin mening och relevans i retoriken. Jag hoppas verkligen inte att begreppet fullständigt saturerar hela boken, för då kommer jag nog i fortsättningen inte alls referera till begreppet överhuvudtaget.
Ett annat begrepp som används flitigt men som Olsson inte heller leder någon vart är ”personlig integritet”, det saknas fortfarande insikter om hur behovet ska ta form. Termen missbrukas och det är inte alltid lätt att se hur, men missbruket leder till inskränkningar i informations- och yttrandefriheterna. Motiveringarna och argumenten för en försvagad ställning för individen i samhället håller helt enkelt inte. Olsson ämnar att visa hur just detta är fallet i dagens svenska samhälle.

Den personliga integriteten blir således ett paraplybegrepp för ”besläktade men skilda mänskliga behov” (9). Olsson inte bara delar upp begreppen informationsförbud och informationsfrihet, utan han delar även upp den personliga integriteten i två olika aspekter; vi har dels och göra med en personlig integritet och dels med en medborgerlig integritet. Han gör en uppdelning mellan integritet i mänskliga relationer och relationen mellan stat och individ. Jag ställer mig frågande till denna uppdelning för den måste ju ha med varandra och göra. Det är inte bara nätpolitiken som håller på att förändra begreppsligheten, har vi här och göra med en språklig, flödesaktig eller kanske fenomenell skillnad?

Individens relation till staten påverkar dennes relation till sina medmänniskor och relationen med våra medmänniskor förändrar och omförhandlar vår relation till staten. Sedan har vi ju alla andra processförhållanden som verkar mellan olika fenomen i samhället. Vi har således anledning att ifrågasätta denna språkliga uppdelning. Dock så har Olsson en poäng med sin uppdelning mellan den mänskliga och den politiska relationen och det är att det inte kan formuleras ett ”antingen eller”-val i relation till personlig integritet och personligt skydd. Stycket avslutas men ett, som jag uppfattar det, väldigt vanligt citat från Benjamin Franklin:

”Medborgare som ger upp sina rättigheter i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller andra.” (9)

Den nya typen av medborgare i efterkrigstidens Sverige var en ”aktiv” och ”kunskapssökande” individ som kände ansvar för samhället och som kanske anslöt sig till någon folkrörelse. Idag är förväntningarna på individens politiska kunskaper och engagemang mycket lägre:

”Medborgaren uppfattas snarare som passiv, skyddsbehövande och samhällsansvarig bara på valdagen, om ens då.” (10)

Detta är en rätt provokativ inställning som finns bland delar av våra politiker. Dock låter vi ju våra politiker göra detta i för stor utsträckning. Jag tror att det handlar om genomskinlighet, öppenhet, och närhet till sina väljare. Vi måste ha möjligheter att nå politiker, kanske ställa frågor över en fika, intervjua och ingå i konkreta diskussioner om saker och ting som rör vårt samhälle. Samtidigt måste politikerna få en chans att komma bort ifrån alla tusentals människor som hetsar efter dem för varje steg eller beslut som de tar. Rätten till ett privatliv är mycket viktigt.

Häri kanske det ligger något i Olssons uppdelning av personlig och politisk relation. Bloggar fungerar som en sorts diskussionsforum och sammarbete, politiker kan snabbt ta tempen på olika frågor, samtidigt som de har en viss distans till ”massan” som kan uppfattas som hetsande eller till och med kränkande. Det är som att vi vill ha ett samhälle där vi kan snacka med politiker, men att samhället har förändrats så drastiskt så det har skett en splittring mellan de folkvalda och folket.

Hur blir vi då mer ”aktiva” och samhällsansvariga? Jo vi behöver våra verktyg så vi kan kommunicera med varandra. Eftersom det finns ett avstånd mellan människor som delar vissa inställningar och ideologier och ett avstånd mellan individer och politiker, måste verktygen användas för att olika former av uppdelningar ska kunna ingå i sammansättningar. Det är inte bara politikernas fel att det genomförs lagändringar, utan det är också vårt ansvar. Makten utgår från folket. Vi måste engagera fler människor att sätta sig in i politiska frågor och ifrågasätta de partier som de varmt beskyddar.

Hur blir det då med definitionen av det öppna samhället? Olsson använder sig inte av Karl Poppers definition även om namnet nämns i förbifarten. Jag blir direkt nyfiken och undrar hur Popper (med sin bakgrund inom vetenskaps- och politisk filosofi) beskriver detta och vars begrepp hade varit användbart. Olsson formar ett eget motsatsbegrepp. Olsson menar att samhället ”stängs” när lagstiftaren:

  • inskränker yttrandefriheten, eller
  • minskar offentlighetens räckvidd, eller
  • skrämmer medborgare till tystnad genom beslut om statlig insyn i vanliga, icke brottsmisstänkta medborgares kommunicerande med omvärlden, eller
  • skrämmer medborgare till politisk och social passivitet genom att öka statens och andra starka samhällsaktörers insyn i enskildas privata förhållanden.

”Öppet” och ”stängt” diskuteras i rättsliga termer. Individen har sina kommunikativa verktyg och staten har lagarna som verktyg för att kunna styra samhället. Olsson påpekar att det är mycket viktigare att ta upp vad politikerna faktiskt gör än vad de säger att de gör. Vilka politiker argumenterar öppet för att ”stänga” samhället? I ett land som i vanliga fall verkligen ska utreda och undersöka alla sorters fenomen och förslag så är det underligt att ingen forskning finns som förespråkar ökad säkerhet.

”Det finns ingen forskning, eller praktisk, samhällelig erfarenhet som visar att medborgarna kan byta en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet mot större säkerhet.” (11)

I stängda samhällen finns det större risk att politiker begår fler felhandlingar med korruption, mutor och maktmissbruk som följd. Det är dock svårt att sia om framtiden, men ska vi verkligen låta lagar få röstas igenom bara för att se om det kommer att bli värre innan vi agerar? Tänk på att införandet av lagar kostar otroligt mycket för skattebetalarna och jag hoppas verkligen att de hellre vill betala skatt för ändringar i grundlagen som säkerställer vissa medborgarrättsliga förutsättningar, snarare än att betala för massavlyssning, massövervakning och för utvidgandet av kommersiella strukturer.

1970-talets ”kontrollsamhälle” är en definition som har kommit att få en annan betydelse i och med nya tekniska förutsättningar. George Orwells 1984 är inte längre lika aktuell och har fått ge vika för en ny form av framtidssyn som tar form i Philip K. Dicks roman The Minority Report (2000?) och påverkas av romaner som  William Gibsons Spook Country från 2007. Det går att informera om läget om ett kommande övervakningssamhälle och det finns en trend som visar på ett starkare intresse för dessa frågor. Olsson menar på det motsatta. Han skriver dessutom att teknologierna ”invaderar” våra liv och får mig direkt att tänka på posthumanistiska tendenser. Undersökandet av gråzoner och gränser för det Mänskliga behövs då människans ställning och karaktärsdrag har kommit att befinna sig i en sådan position att dess premisser ifrågasätts och luckras upp.

Vi kan inte hoppa av händelseförloppen och den tekniska utvecklingen. Ska det verkligen vara så att vi måste vänja oss vid att vara övervakade? Är Internets alltid ”offentliga platser”? Vilka är ”IT-specialisterna” som Olsson skriver om? Skisserar han här en sorts klasskillnad eller en specifik grupp? Jag vet inte om det beror på fackgranskning eller redigeringsarbetet innan publiceringen av boken, men vissa begrepp och ord vet jag inte hur de ska tolkas. När ord som ”on-line” används vet jag inte om jag ska se det som en fråga om ordval (”online” är väl rätt väl utbrett?) eller om det är på grund av begreppslig skillnad.

Olsson fortsätter vidare till ett resonemang om att en effekt av övervakningskamerors närvaro, är att de tränger ”undan brottslighet till platser där kameror saknas” (12-13). Är det verkligen så? Jag kommer och tänka på brittiskt producerade program om CCTV-övervakning, bankrån, överfall, skimming, bilstölder och många fler företeelser som fortfarande sker i övervakade områden. I analogi till detta hävdar jag att problemet med t.ex. grov brottslighet fortfarande kommer att vara ett problem i ett övervakat samhälle, speciellt på Internets. Om Olsson har rätt så kommer lagstiftningen att tvinga in brottsligheten i det fördolda, från en offentlig brottslighet till en anonym brottslighet. Det finns inte en chans att roten till problemen försvinner i och med ökad övervakning. Vi kan inte enbart förlita oss på lagstiftning för att lösa samhällsproblemen, vi måste också påverka samhällsutvecklingen på andra sätt än enbart genom lagstiftning.

Olsson avslutar stycket ganska tungt och skriver igen att politiska löften i fråga om dynamiken integritet/säkerhet inte ar någon täckning i forskning eller andra länders praktiska erfarenheter. Googla lite efter vad som skett i Danmark de senaste åren, de praktiska erfarenheterna från det danska rättsväsendet stödjer väl inte direkt de svenska politikernas löften. Reformerna som politikerna föreslår leder till minskad personlig integritet, försvagad demokrati och ytterligare beskattning.

Det behövs mer grundlagstiftning och rättsregler som skyddar individers personliga och medborgerliga integritet. Dagens ”skydd” fungerar dåligt och går ut över yttrande- och informationsfriheten. Nu plockar Olsson isär ett argument många av oss har kommit i kontakt med tidigare, nämligen ”rent-mjöl-i-påsen”-argumentet.

“Påståendet att “den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta av myndigheters övervakning” är precis så dumt som flertalet debattörer påstår. [...]” (13)

och

“”Rent-mjöl-i-påsen”-argumentet förutsätter att myndigheterna alltid är goda, alltid sätter den enskildes väl och ve främst, alltid fungerar i praktiken som de ska enligt statsvetenskaplig teori.” (14)

Vi måste diskutera, kritisera och undersöka makten i större utsträckning än vad vi gör idag. Låt inte politiker få fortsätta att passivisera oss.

Olsson går nu in på vad han kommer att skriva om i boken.
I första kapitlet
ska han närmare gå in på det öppna samhället och diskutera varför ett stängt samhälle är ett attraktivt alternativ. Han utlovar också en jämförelse med utvecklingen inom idrottsrörelsen som ska perspektivera det hela.
I det andra kapitlet kommer samarbetspartnern vara den amerikanske filosofen Ferdinand Schoeman, vars sociologiska, filosofiska och psykologiska resonemang ska användas för att visa på brister i svensk lagstiftning och politisk debatt. Även om kapitlet sägs vara svårbegripligt så menar Olsson att kapitlet förtjänar vår uppmärksamhet.
Bokens tredje kapitel ägnas åt att beskriva hur rättsregler är tänkta att fungera. Fjärde kapitlet tar upp en rad olika märkliga lagar som t.ex. Datalagen och Personuppgiftslagen. Dessa lagar känns som rester från något förgånget och ingen vill ändra dom. Olsson lovar också att diskutera intressekonflikter mellan ämbetsmän, forskare, intellektuella och politiker.
Kapitel fem ägnas åt att diskutera inskränkningar i yttrandefriheten. Motiveringar för och effekterna av företeelser som buggning, lagring av data och avlyssning kommer att presenteras i detta kapitel.
I det sjätte kapitlet går Olsson in på balansen mellan behovet av integritetsskydd och offentlighetsprincipen. Vilken information ska vi ha rätt att komma åt?
Sjunde kapitlet dedikeras till rättspraxis och politiska beslut. Det här kapitlet ska vara väldigt inriktat på fakta och dessa ska peka på avskaffningar av medborgarnas rätt att ta det av myndighetshandlingar i elektronisk form. Jag vill lägga till att detta är väldigt viktigt för genomskinligheten av myndigheterna.
Åttonde kapitlet problematiserar begreppet ”Storebror” som jag ovan redan har problematiserat. Olsson ser även han att hotbilden har förändrats och vill diskutera att myndigheter vet mindre om individer än vad de inser själva. Mot slutet av boken vill Anders sen försöka koppla ihop vissa saker men låta vissa begrepp vara.

Olsson skriver att han som journalist egentligen måste få åsiktsmotståndare komma till tals.
Just bokformatets diskussion brukar ju innebära att en författare för fram sina egna argument och sen bygger upp en polemik när de bearbetar andras argument. Vad jag menar är att man kan vara väl insatt i sina meningsmotståndares argument och områden, samtidigt som man inte behöver låta dem komma till tals. Det journalistiska kruxet handlar för mig mer om att man inte förvränger andras forskning, perspektivering eller på annat sätt förvanskar dess innehåll i sitt egna material. Om man undviker det, då behövs ingen annan ”debatt”-polemik. En bra författare är väl insatt i vad dennes meningsmotståndare står i vissa frågor. För att nämna ett exempel så uppfattade jag det som att Johan Söderberg skrev i Allt mitt är ditt mer om liberala idéer än vänsterrelaterade. Slutligen, det finns argument för införandet en rad lagar, media fullkomligt svämmar över av dem. Det är bara välja och vraka.

1. Det öppna samhället – och det stängda

Anders inleder kapitlet med en liknelse angående kontroll och övervakning inom idrottsvärlden. Det fanns en tid då sprinterlopp inte övervakades av monitorer, sensorer och rigorös kontroll. Idag kan en sprinter bara råka röra på sin fot lite fel innan start för att det ska bli tjuvstart. Vi har kommit till en punkt då starterna kontrolleras så hårt så att människans reaktioner inte är tillräckliga för att kunna bedömma vad som är rättvist eller inte. Detta innebär en bestraffning som för inte upprätthölls, det var någonting som man inte kunde uppfatta. Domarfunktionen inom vissa idrotter är under förändring, idag är det nödvändigt för till exempel domare i ishockey att titta på monitorer för att bedömma vissa tvivelaktiga situationer. Dopning är också ett fenomen som kräver hårdare övervakning. Trenden inom idrottsvärlden är ökad bevakning. Även om det är svårare att t.ex. fuska sig ur startblocken så utvecklas nya dopningspreparat i högre utsträckning, övervakningen har alltså tvingat fram den utvecklingen.

Skulle sporten verkligen gynnas av att automatisera övervakningen kring de aktiva? Antagligen om de själva inte känner att det kränker deras personliga integritet, men kan det även finnas positiva sidor för en medborgare i relation till en stat? Jag kan t.ex. tänka mig att vissa självövervakande tjänster och tekniska prylar kan vara bra, men att staten ska få allt större kontroll över enstaka individer tycker jag låter rätt illa. Jag skulle hellre vilja se att staten begränsas när det gäller insynen i tidigare ostraffade människors privatliv. Argumenten är ökad trygghet och säkerhet för oss medborgare, men blir vi verkligen tryggare och känner vi oss verkligen säkrare?

Sverige präglas mycket av ”nollvisions-tänk” där vi t.ex. har som mål att det varje år ska ske 0 dödsfall i trafiken, att vi inom många andra områden som brottslighet, ekonomi etc. ska sträva efter orealistiska mål som vars verklighetsförankring egentligen visar på en helt annan bild av verkligheten. Politikerna kanske tror att övervakningen av oss är bra för att de kan upptäcka brottslighet i samhällets gråzoner, men hur ska polisen någonsin kunna få resurser för denna ökade informationsmängd om Sveriges medborgare? Polisen och vårt rättsväsende är redan överbelastat med arbetsuppgifter som tar tid från att lösa brott, få personer dömda i domstol, att förebygga brott, och att säkra den egentliga tryggheten och säkerheten i samhället.

Media har på senare år framställt våldsbrott och våldsstatistik på ett sådant sätt så att vanliga personer har börjat demonstrera mot våldet. Detta ger dock en skev bild av verkligheten. Visst har flera människor fått sätta livet till under de senaste åren, vilket är djupt tragiskt, men media bär en stor del av skulden till att vi ser samhällets rop på ökad övervakning och att det tydligen är mer tragiskt när någon blir misshandlad till döds på Kungsholmen än att en människa från förorten drabbas av samma sak. Trissar media upp dessa snedvridna verklighetssyner så tycker jag vi lika gärna kan börja nedmontera våra större dagstidningar runt om i landet. Om jag går hem från krogen och blir nedsparkad, så blir jag fortfarande lika nedsparkad oavsett om det finns kameror på plats eller inte. Och att jag blir nedsparkad är inte mer tragiskt än om en person ute i orten blir misshandlad. Det finns en för stor tro om att man ska kunna stoppa våldsbrott med denna övervakning. Mer realistiskt vore om att människorna i vårt land inte övervakades per se utan att om det finns skälig misstanke om att någon håller på med brottslighet (grov sådan) så kan polisen och vårt rättsväsende efter beslut sätta in övervakningsresurser på den individen för att lösa brott.

”Att övervaka alla människor i samhället för att avslöja någon av flera hundra otillåtna handlingar är ett projekt av närmast ofattbar komplexitet” (24).

Som Olsson påpekar faller liknelsen med idrotten på att kravet på kontroll försvinner när idrottarna lämnar arenan, vi vanliga människor som bara lever i samhället kan inte försvinna från arenan på samma sätt. Det är dags att människor börjar förstå att de som driver på hårdast för ökad kontroll och övervakning drivs av egna intressen. Vare sig det är hjälpmedel eller för ekonomisk vinning så ska det ifrågasättas. Ifall det är lobbyn som driver på utvecklingen så är det för att de vill öka sina intäkter, ifall det är politikerna eller tjänstemännen som driver på utvecklingen är det för att stärka sina positioner och att folket inte ska kritisera samhällsfunktioner och makten. Om polisen driver på utvecklingen är det för att de vill ha bättre hjälpmedel.

När det gäller vår otroligt kuragelösa piskade höger så är det för att de inte vill att vi ska kritisera EU, ta en funderare över hur de agerar mot oss genom att kolla på vad de driver igenom för lagar och regler både inom EU och på hemmaplan. Avståndet mellan politiker och medborgare bara ökar och ökar. När det gäller vår totalt ointressanta och lättviktsopposition, som kan vara den tamaste i mannaminne, så vet man inte riktigt alls var de står. De var ju ändå den politiska makt som först började att ta fram förslag på övervakning och kontroll. Förr i tiden kunde man förvänta sig att den politiska oppositionen alltid skulle ställa sig ifrågasättande mot den styrande makten i alla möjliga förslag och beslut. Idag ser jag dock hur blocken närmar sig varandra rent politiskt och vi röstar inte längre på flera partier utan vi röstar på två block och två på förhand upphaussade kandidater till statsministerposten. Hur kan vi förhindra denna utveckling? Vad kan vi göra för att gynna politisk dynamisk mångfald?

2. Människa, flockdjur och integritet

Detta kapitel handlar om kränkningar, makt och övergrepp. Visst finns det poänger med att ta upp kränkningar, övergrepp osv i media men journalistiken missar rätt ofta att ta upp en debatt om själva begreppen. Vad är egentligen ”personlig integritet”? Nyhetsrapporteringen förenklar, moraliserar, brister i objektivitet, upprätthåller svart-vitt tänkande för att sälja lösnummer eller få fler läsare. Här tycker jag att det finns en stor poäng i att blogga, om någon har lust att skriva ett inlägg på 5000 tecken om hur en dagstidning  har misslyckats med en artikel, innebär det att ingen kommer att säga att artikeln är för lång eller onödig. Tidningen kommer antagligen inte att granska sig själv. Kan det här vara en mediabevakning som kommer att få större utrymme framöver?

3. Yttrande- och informationsfrihet: En snabbkurs

Debatter angående yttrande- och informationsfrihet brukar präglas av oklarheter och missförstånd menar Olsson. Han är intresserad av yttrandefriheten i en juridisk mening som ofta blandas ihop med moraliska och politiska aspekter. Enligt svenska grundlagar råder det yttrandefrihet och det rättsliga skyddet för yttrandefriheten är en beredskapslagstiftning.

Olsson ger oss tre argument för yttrandefriheten. Sanningsargumentet går ut på att om alla typer av yttranden är tillåtna så kommer människor så småningom att kunna skilja på vad som är sant från falskt. Jag tänker lite på det här, är det verkligen så? Olsson går dock vidare till något väldigt viktigt, att historien visar hur viktigt det är att även de mest väletablerade sanningar får ifrågasättas. Ja! Detta är jätteviktigt, vi måste få ifrågasätta givna sanningar om vi t.ex. ska kunna bedriva vetenskaplig forskning. Problemet som uppstår är självklart att forskning ska vara vinstdrivande och finansierat, så om du som forskare tror på kontroversiella åsikter kan de förpassas till den vetenskapliga skamvrån främst på grund av politiska anledningar. Om viss forskning stämmer kommer det att gynna mänskligheten och om fakta visar sig vara grundade på osanningar så kommer de inte överleva i miljöer där alla perspektiv tillåts.

Demokratiargumentet går ut på att man inte i förväg kan förbjuda framförandet av vissa åsikter för då sätts demokratin ur spel. Av samma skäl som man inte bör förbjuda lögner borde man ej förbjuda obehagliga åsikter.

Argumentet om personlig frihet handlar om att den enskildes mänskliga rättigheter möjliggör att denne kan uttala sig fritt. Efter detta glider han in på informationsfrihet och på offentlighetsprincipen. Denna princip brukar motiveras utifrån rättsäkerheten, effektiviteten och demokratin. Myndigheterna ska behandla människor lika, de ska kunna vara genomskinliga så att de kan granskas lättare och all information som myndigheter samlar in om oss ska göras tillgänglig för att denna gör oss kunnigare och gynnar demokratin. Olsson tycker att insyn är en förutsättning för rättssäkerhet och demokrati men verkligen inte någon garanti.

”Den svenska traditionen av öppenhet kan dock inte längre tas för given.” (51)

Det förefaller så att lagstiftandet och rättspraxis har under en lång tid bidragit till att myndigheter som ej vill lämna ut information elektroniskt kan komma undan kravet på insyn. Olsson ser medlemskapet i EU som en bidragande faktor vilket jag är benägen att hålla med om. När jag var yngre kändes det, efter ett par år, som att medlemskapet i EU hade förändrat Sverige på flera sätt. Denna förändring är svårt att sätta fingret på men nu är det inte bara Sveriges lagstiftning man som medborgare måste ha koll på utan också lagstiftningen och direktivhetsandet inom EU.

Offentlighetsprincipen håller på att urholkas och var redan livligt debatterad redan inom folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994. Olsson menar att nedmonteringen redan började på 70-talet när jag inte ens var född och att denna nedmontering kanske kan spåras till att politiker eventuellt inte vill jobba inför öppen ridå, på grund av att deras felbedömningar, misstag, okunskap och ignorans lätt kan spridas som en löpeld i dagens mediala landskap. Olsson avslutar sedan detta kapitel med en två sidor om Peter Seipel som jag inte tänker gå in på.

4. Lagarna som bytte fiende

Nedslag i ett kapitel om olika lagar

”Ligger det inte en fara i att samhällets starkaste aktörer, framförallt staten samlar alltmer information om befolkningen i stora databaser?” (58)

Angående 1969-1986 års kritik:

”Kritik mot den datoriserade statsmakten levererades mest från höger, där man varnade för en utveckling i riktning mot kommunistiska och andra centralstyrda statsskick.” (61)

Angående debatten om forskningsprojektet Metropolit 1986:

”Det paradoxala är alltså att integritetsfrågorna försvann, från såväl den svenska politiken som de svenska massmedierna, vid just den tid då teknikutvecklingen började göra dem alltmer relevanta för medborgaren.” (62)

Om datalagen:

”Den fara som datalagen skulle skydda mot hade redan vid slutet av 1970-talet ändrat skepnad.” (64)

Om den fria marknaden:

”Fri konkurrens förutsätter ju ett fritt flöde av information, inklusive persondata, över gränserna.” (70)

Om Sveriges rättsposition:

”I Sverige är vi rättspositivister. Riksdagen förväntas noga beakta varje ny lagregels effekter och funktion i förhållande till all annan lagstiftning.” (73)

EUs påverkan på svensk rättspraxis:

”Med EU-medlemsskapet utsätts den svenska rättskulturen för allt starkare influenser av detta främmande slag. Det skapar redan konflikter [...]” (73)

Om mindre bra synsätt:

”Varje förslag och beslut om nya statliga tvångsmedel – buggning, teledatalagring, Internet[s]-övervakning med mera – lanseras numera med de varmaste hyllningar till den personliga integriteten.” (75, min parentisering)

Om anonymitet i digital-urbana miljöer:

”Anonymiteten är ett grundvillkor (default-läge) för livet i storstaden, och att med stränga dataskyddslagar ytterligare vidga avståndet människor emellan försvagar snarare än stärker integritetsskyddet.” (76)

Övervakning:

”Det kan inte stå säkerhetspolisen eller skattemyndigheten fritt att, enbart med myndighetsintresset för ögonen, övervaka medborgarna.” (76)

5. Integritetsskydd eller yttrandefrihet? En fördjupning

I det här kapitlet skriver Olsson om Ramsbrofallet, Lindqvistfallet, att stänga med filtrering, filtrering som juridiskt problem, att stänga med hänvisning till äganderätt och vad folket anser. I kapitlet går Olsson in mycket på konflikter mellan nationell och internationell rättspraxis, obskyra juridiska tolkningar, paparazziaktiviteter och idéerna bakom filtrering av Internets. I denna delen av boken kan vi se på en del skumma konsekvenser av förslag från politiker och befintlig lagstiftning. Jag tänker inte gå in på dessa saker i mer detalj utan ni får helt enkelt läsa boken.

6. Integritetsskydd eller offentlighetsprincip?

Ska politiker få använda sig av medborgarnas okunskap och rädslor för att driva igenom lagar? Olsson försöker bena u politikernas strategier och hur de argumenterar för implementering av lagar, samt att försöka beskriva hur pass lite skydd eller mycket skydd vi medborgare faktiskt har. Han frågar vidare, är det verkligen så lätt att få reda på allt om sin granne som politikerna vill få oss att tro? Det har väl inte blivit mer information som gjorts tillgänglig, vi har alltid kunna hitta uppgifter i olika arkiv osv, men dessa har varit pappershandlingar. I dagens digital-analoga flux av informationssörja blir själva enkelheten i kombination med tillgängligheten ett hot mot integriteten för åtminstone politikerna. Vi får inte heller glömma att vi lever i en tid då fler och fler faktiskt visar sig öppet på nätet på liknande sätt som afk.

Olsson målar upp en bild av att om vi verkligen vill täppa igen alla håll för att värna om vårt integritetskydd modell stenålder, så måste vi i princip förbjuda hela Internets. Undrar hur många som skulle vilja gå med på det, är det någon som tycker det vore en bra idë? Vi får inte låta vår abstrakta oro (i stil med Heidegger‘s koncept om ångest (angst)) utan något riktigt objekt, få fäste och kunna användas för att stärka politiska åsikter.

Samhället är antagligen inte mycket våldsammare idag än låt oss säga för 30 år sen innan jag föddes. Vi får en bild av media och reaktioner från våra politiker att så inte är fallet och dessa tjänar på att hålla oss rädda. Vi är som rädda individer kontrollerbara individer och medborgarna kan lättare föras bakom ljuset i den politiska verkligheten som idag blir alltmer påtaglig i Sverge.

Olsson nämner också USA’s agerande efter den elfte september för ”säkerhetsteater” och detta är inte första gången som vi har hört begreppet användas i politiskt sammanhang, se bara på rättegången mot The Pirate Bay där begrepp som ‘teater’ och ‘spektakel nämnas i samband med rättegången. I det sista fallet har vi förvisso och göra med en annan typ av progressiv begreppslighet som likt en smitta sjunker in i det politiska och drar undan mattan för intressen som med näbbar och klor försöker försvara föråldrade ståndpunkter kring ekonomi, politik, klutur och spridning.

Vi måste göra upp med obehaget kring personsuppgifter. All information kommer inte användas emot dig. Om du tror så (per default) innebär att du möjligtvis föreställer saker och har en skev bild av verkligheten. Fråga dig själv hur många gånger du har känt att din integritet har hotats. Fråga nu om det hotet har varit ett reelt hot och om det kommit från någon medborgare eller från statliga myndigheter. Hur uppstår detta obehag? Varför är vi så rädda? Vi får inte heller glömma bort att det kan förekomma generationsskillnader som gör frågan alltmer komplicerad. Jag tror t.ex. att unga människor har mycket lättare för att använda teknik än vad äldre generationer har. De yngre människorna upplever inte heller Internet som en annan värld utan är en del av verkligheten som ska skyddas med alla medel. Det finns obehagliga saker på Internets precis som det finns olika obehagliga saker i vår tillvaro.

7. Offentlighetsprincipen: En nekrolog

8.Vad vet egentligen Storebror?

Slutord

I det stora hela tycker jag att denna bok blev förbisedd förra året. Den är helt klart värd att läsa. Högstadie- och gymnasieelever skulle t.ex. mycket väl kunna läsa den här boken i samhällsvetenskaplig undervisning, för att få en inblick i problematiken kring anonymitet, integritet, offentlighetsprincipen, yttrandefriheten etc.

Hur många recenserade föresten boken när den kom förra året? Förutom Johanna Nylander kommer jag speciellt många andra som skrev recensioner. Har jag fel så posta gärna länkar till recensioner i den här tråden.

Dörren som stängs – av Johanna Nylander
Helsingborgs Dagblad
Uppsala Nya Tidning
Tidningen Kulturen

Här kan du beställa boken:

Tusculum

Bokus
Adlibris
Bokia
Akademibokhandeln

Nicklas Lundblad recenserar boken Piraterna

Jag fick just reda på att Nicklas Lundblad har recenserat Anders Rydells och Sam Sundbergs bok Piraterna – De svenska fildelarna som plundrade Hollywood. Recensionen hittar ni här.

6 miljoner sätt att jaga en älg på – av Tony Ernst

Jag har läst Gidappa!-Ernsts bok 6 miljoner sätt att jaga en älg på och blev positivt överraskad! Jag hade inte förväntat mig att den brokiga skara på tjugoen personer som Ernst intervjuat skulle ge en sådan dynamisk bild av fenomen som industrin, musik, ekonomi, upphovsrätt, skivsamlingen, skivor, skivaffärer, skivbolag, ”crate digging” och teknikinställning. I och med denna bok så tar litteraturen inom området ett steg framåt.

Ernst språk är personligt och flyter på bra – här blandas det friskt med opretantiösa formuleringar och Hip Hop-influenser – dessutom så är hans historiska genomgång av strukturer, parametrar och problem en bra påminnelse om hur tidigare konflikter och sammansättningar sett ut. Ernsts (eller om det är Reverbs) val att ha tjugoen stycken intervjuer insprängda i den historiska genomgången skapar bra förutsättningar för att dyka in och ut ur problematiken.

Den brokiga skaran av människor som har intervjuats utgörs av: Magnus Eriksson, Anders Mildner, Eva-Lena Jansson, David Djuphammar, Hans Haraldsson, Sissi Hagald, Karl Sigfrid, Andreas Ekström, Sophie Rimheden, Kjell Häglund, Christopher Silverberg, Anna Hellsten, Petter, Emil Arvidson, Martin Theander, Rasmus Fleischer, David Mortimer-Hawkins, Peter Thulin, Oscar Swartz, Horace Engdahl och Annika Norlin. Imponerande lista! Det spelar ingen roll var någonstans man står i frågan, jag tycker att flertalet olika synsätt, känslor och tankar som kommit fram i debatten under hösten ’08 och våren ’09 ger boken en viss karaktär som kanske inte hade kommit fram om det inte vore för den här boken.

Jag förundras över hur många av människorna ovan som faktiskt försöker göra någonting åt situationen eller att skapa sina egna förutsättningar för att både skydda sin musik och tjäna lite på den. Är det här ett tecken på att nya tankar, förhållningssätt och tekonologier börjar slå rot?

Mest intressant är skivbolaget Service som via en prenumeration gör det möjligt för lyssnare att komma åt alla deras digitala produkter. Detta måste kunna bli någonting för alla olika sorters artister. Jag kan tänka mig att vem som helst som har en hemmastudio skulle kunna ha möjligheten att arbeta med att skapa låtar och lägga upp beats, klipp, låtar etc. på en del musiksidor under en viss tid. Om det sedan finns ett fortsatt intresse för musiken, så skulle det kunna vara möjligt att via donationer, prenumerationer, livespelningar eller anda performanceliknande tjänster få in lite pengar.

Upphovsrätten behövs uppdateras. Artister har t.ex. fortfarande behov av skydd mot företag som kan tänkas använda deras musik i kommersiellt syfte utan att fråga artisterna om lov. Det finns alternativ med andra licenser på banan. Det måste också skapas nya sätt att ge lite slantar till musiker som man uppskattar. Dessa tekniska lösningar ska kunna användas av såväl kända som okända artister. Skivaffärer måste sälja andra produkter än enbart musik, t.ex. latte. Distributionskanalerna måste effektiviseras, produkterna måste förändras och bli unika eller till tjänster. Vad vi hitills har lärt oss om tjänster som Spotify är att kvalitén är låg och att skivbolag motverkar utvecklingen.

Jag tänker gå upp ur skyttegraven (metaforen för retoriken i fildelningsdebatten). Jag har fått nog och har argumenterat färdigt med de som har en annan åsikt än jag. Jag kommer att lämna detta nedgångna värn och söka andra strategier, vägval, teknologier, perspektiv och angreppssätt som inbegriper förändrat beteende och andra handlingar. Jag kommer fortsatt att vara mer tolerant mot alla som har en åsikt i frågan men det innebär inte att jag måste argumentera med dom. De som handlar och agerar är de som kommer att förändra verkligheten. Resurserna behöver fördelas vidare, idéer måste realiseras, viktigare sysslor finns på min radar hitom horisonten.

Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor

Jag trodde att Ernst Billgrens Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor skulle vara pretantiös och dunkel. Oj vad fel jag hade.

Billgren radar upp 100 stycken konstrelaterade frågor och ger ett kort och ett långt svar på varje fråga. Svaren är förvånansvärt avslappnade och skönt vrickade men med förvånansvärt många poänger. Även om en del svar svävar ut i lite förvirrade resonemang så tycker jag att det ger en humoristisk och distanserad infallsvinkel på ett område som i vanliga fall förskönas av mystik, elitism och ekonomiska intressen.

Ernst är säkert en sådan person som kan ha svårt att välja kaffe när han är ute och fikar, men jag kan från och med nu förstå honom lite bättre.

Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor av Ernst Billgren är publicerad av Bokförlaget Langenskiöld.

53. Vad avgör om konst är bra eller inte?

Kort svar: Lars Nittve

Långt svar: Kvalitet är ett samlingsnamn för det som folk man respekterar tycker är bra. Även om man inte håller med så finns det folk som man uppfattar som auktoritetet i ämnet på grund av sina kunskaper, sin position, eller deras respekt bland folk i ämnet. Därför byts det som anses vara kvalitet ut i samma takt som de personerna byts ut. Prerafaeliterna sågs som det bästa som hänt konsten, men en bit in på 1900-talet fanns inga kvar som försvarade dem och automatiskt sågs det som de gjorde som rent strunt. Målningarna i sig förändrades inte över tiden. Kvalitet är ett relativt begrepp ungefär på samma sätt som tiden (känns absolut i nuet).


DOOM4

En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from www.kitco.com]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.