Archive for the 'språk' Category

Aaron Swartz R.I.P. – The Network Transformation

Why I Hate School But Love Education

Fem grundpelare i ekonomisk frihet

The Economics and Ethics of Private Property

 

Den stora debatten mellan kapitalism och socialism lider av en brist på klarhet kring definitioner. Det är därför som, när Walter Block föreläste hos Mises Brasilien förra veckan, var mycket noga med att skilja mellan kumpankapitalism och äkta kapitalism. Och det är därför som frågan omedelbart kom på tal när jag blev intervjuad: Vad exakt menar du med ”kapitalism”?

Varje dag kan vi till exempel läsa om hur den Europeiska ekonomiska röran är ”kapitalismens kris”. Ursäkta? Det har gått mer än ett sekel sedan staterna lät dessa ekonomier växa av sig själva utan att klubba ned dem med regler, beskattning, plundra allmänheten, nedskräpa finansiella system med falska pengar, kartellisera producenterna, skyffla ut sociala förmåner, finansiera gigantiska offentliga arbeten och liknande.

Vissa förespråkare av marknadsfrihet menar att begreppet ”kapitalism” bör kastas ut för all framtid eftersom det orsakar förvirring. Folk kanske tror att du föredrar att använda staten för att backa upp kapital mot arbetskraft med hjälp av allmän policy, på ett sätt som stöder framstående producenter framför konsumenter eller driver på politiska prioriteringar som främjar företag över arbetskraft.

Om ett begrepp belyser en idé med noggrannhet är det bra. Om det orsakar förvirring så ändra på det. Språket utvecklas hela tiden. Ingen särskild ordning av bokstäver inbäddar en oföränderlig mening. Och vad som står på spel i denna debatt om marknadsfrihet (eller kapitalism eller laissez faire eller den fria marknaden) är av djupgående betydelse.

Det är substansen och inte ord som vi bör bry oss om. Civilisationen hänger verkligen i balans.

Här är fem centrala inslag till denna idé om marknadsfrihet eller vad du vill kalla det. Det är min korta sammanfattning av den klassiska liberala visionen av det fria samhället och dess funktion, vilken inte bara handlar om ekonomi utan hela livet självt.

Vilja. Marknader handlar om människans val på alla nivåer av samhället. Dessa val omfattar alla sektorer och varje individ. Du kan välja ditt arbete. Ingen kan tvinga dig. Samtidigt kan du inte tvinga dig på någon arbetsgivare. Ingen kan tvinga dig att köpa något, men inte heller kan du tvinga någon att sälja till dig.

Rätten att välja erkänner den oändliga mångfalden inom den mänskliga familjen (Medan den statliga politiken måste anta att människor är utbytbara enheter). Vissa människor känner en kallelse till att leva ett liv av bön och kontemplation i en gemenskap med religiöst troende. Andra har en talang för att hantera högrisk-hedgefonder. Andra föredrar konst eller redovisning, eller något annat yrke eller kall som du kan tänka dig. Vad det än är kan du göra det förutsatt att det eftersträvas på ett fredligt sätt.

Du gör val, men i dina relationer med andra är ”avtal” mottot. Detta innebär maximal frihet för alla i samhället. Det innebär också en maximal roll för vad som kallas ”de medborgerliga rättigheterna.” Det innebär yttrandefrihet, frihet att konsumera, frihet att köpa och sälja, frihet att annonsera och så vidare. Ingen uppsättning av val är rättsligt skyddade över andra.

Ägande. I en värld av oändligt överflöd skulle det inte finnas något behov av ägande. Men så länge vi lever i den materiella världen kommer det att finnas potentiella konflikter om knappa resurser. Dessa konflikter kan lösas genom att slåss över saker eller genom erkännande av äganderätt. Om vi ​​föredrar lugn över krig, vilja över våldet, produktivitet snarare än fattigdom, behöver alla knappa resurser – utan undantag – privata ägare.

Alla kan använda hans eller hennes egendom på vilket som helst fredligt sätt. Det finns inga mandat för ackumulation eller begränsningar för ackumulering. Samhället kan inte förklara vem som helst som för rik eller förbjuda frivillig estetik genom att förklara vem som helst för fattig. Inte vid något tillfälle kan vem som helst ta vad är ditt utan din tillåtelse. Du kan tilldela äganderättigheter till arvtagare efter att du dör.

Socialismen är verkligen inte ett alternativ i den materiella världen. Det kan inte finnas något kollektivt ägande av någonting som är materiellt sällsynt. En eller annan fraktion kommer att hävda sin kontroll i samhällets namn. Fraktionen kommer oundvikligen vara den mest kraftfulla i samhället – det vill säga staten. Det är därför som alla försök att skapa socialism i sällsynta varor eller tjänster utvecklas till totalitära system.

Samarbete. Viljan och ägande beviljar rätten till någon att leva i ett tillstånd av ren självförsörjning. Å andra sidan kommer du inte långt med det. Du kommer att vara fattig och ditt liv kommer att bli kort. Människor behöver människor för att få ett bättre liv. Vi bedriver handel till ömsesidig förbättring. Vi samarbetar i arbetet. Vi utvecklar varje form av samarbete med varandra: kommersiella, familjära och religiösa. För oss alla förbättras våra liv genom vår förmåga att samarbeta i någon form med andra människor.

I ett samhälle baserat på vilja, ägande och samarbete, utvecklas nätverk av mänskligt samarbete över tid och rum för att skapa komplexiteterna hos den sociala och ekonomiska ordningen. Ingen är befälhavare över någon annan. Om vi ​​vill lyckas i livet kommer vi att värdera tjänandet av varandra på de bästa sätt vi kan. Företag tjänar konsumenterna. Chefer tjänar anställda precis som anställda tjänar företag.

Ett fritt samhälle är ett samhälle av utökad vänskap. Det är ett samhälle baserat på service och välvilja.

Lärande. Ingen föds in i denna värld vetandes mycket om någonting. Vi lär oss från våra föräldrar och lärare, men ännu viktigare, vi lär oss av de oändliga bitar av information som kommer till oss varje ögonblick av dagen alla under hela våra liv. Vi observerar framgång och misslyckande hos andra och vi är fria att acceptera eller förkasta dessa erfarenheter som vi vill. I ett fritt samhälle är vi fria att efterlikna andra, ackumulera och tillämpa visdom, läsa och absorbera idéer och extrahera information från vilken källa som helst och anpassa det för eget bruk.

All information vi stöter på i våra liv, förutsatt att de erhålls utan tvång, är en fri vara som inte omfattas av gränserna för brist, eftersom den är oändligt kopierbar. Du kan äga den och jag kan äga den och alla kan äga utan någon gräns.

Här finner vi den ”socialistiska” sidan av det kapitalistiska systemet. Recepten för framgång och misslyckande finns överallt och tillgängliga för att ta. Det är därför själva begreppet ”intellektuell egendom” är skadligt för frihet: Det innebär alltid att tvinga människor och därmed bryta mot principerna fri vilja, äkta ägande och samarbete.

Konkurrens. När människor tänker på kapitalismen är konkurrensen kanske den första idén som dom kommer att tänka på. Men idén är allmänt missförstådd. Det betyder inte att det måste finnas flera leverantörer av varje vara eller tjänst, eller att det måste finnas ett visst antal producenter av någonting. Det betyder bara att det inte bör finnas några rättsliga (tvingande) gränser för hur vi tillåts att tjäna varandra. Och det finns verkligen oändliga sätt varpå detta kan ske.

I idrott har konkurrensen ett mål: att vinna. Tävlingen har också ett mål i marknadsekonomin: service till konsumenten genom ständigt ökande grad av förträfflighet. Denna förträfflighet kan komma från tillhandahållandet av bättre och billigare produkter eller tjänster, eller genom att erbjuda nya innovationer som svarar mot människors behov på ett bättre sätt än befintliga produkter eller tjänster. Det betyder inte att “döda” konkurrensen, utan det innebär att sträva efter att göra ett bättre jobb än någon annan.

Varje tävlingsinriktad handling är en risk, ett språng in i en okänd framtid. Om bedömningen var rätt eller fel ratificeras av systemet för vinst och förlust, signaler som fungerar som objektiva mått för huruvida resurserna används klokt eller inte. Dessa signaler kommer från priser som faststäls fritt på marknaden – det vill säga att de återspeglar tidigare överenskommelser mellan väljande individer.

Till skillnad från idrott så finns det ingen slutpunkt för tävlingen. Det är en process som aldrig tar slut. Det finns ingen slutgiltig vinnare; det pågår en omväxling av förträfflighet mellan spelarna. Och vem som helst kan delta i spelet förutsatt att dom gör det fredligt.

Sammanfattningsvis, här har vi det: vilja, ägande, samarbete, lärande och konkurrens. Det är kapitalismen som jag förstår den, som den beskrivs i den klassiska liberala traditionen som förbättrats av de Österrikiska sociala teoretikerna på 1900-talet. Det är inte ett system lika mycket som en social miljö för alla tider och platser som gynnar mänskligt blomstrande.

Det är inte svårt att urskilja mitt politiska synsätt: Om det passar ihop med dessa grundpelare så är jag för det; om inte så är jag emot det. Nu säger du till mig: “Är krisen i Europa eller USA:s egna kris verkligen en kapitalismens kris?” Tvärtom. En äkta kapitalism är svaret på de största problemen i världen idag.

Följande artikel är en översättning och omarbetad version av Jeffrey Tuckers ”Five Pillars of Economic Freedom” från den 7:e maj 2012.

Marknaden för säkerhet – Robert P. Murphy

Consciousness Explained: Daniel C. Dennetts teori om medvetandet

”I’m sure there are still plenty of mistakes in the theory I will offer here, and I hope they are bold ones, for then they will provoke better answers by others” (Ur förordet till Consciousness Explained, xi)

Inledning

Daniel Dennetts beskrivning av medvetandet i Consciousness Explained har växt fram ur naturvetenskapliga diskussioner om olika filosofiska problem relaterat till medvetandet. Dennetts teori kännetecknas för dess darwinistiska och positivistiska idéer, vilka förser Dennett med ett teoretiskt ramverk som utmärker hans undersökning av medvetandets utveckling, och som ämnar belysa hur hjärnan ger upphov till medvetandet. Teorin har utformats tillsammans med kolleger vid Centret för Kognitiva Studier vid Tufts Universitet, som är en institution för forskningsprojekt i kognitiva studier. Slutresultatet blir i min mening att dess vetenskaplighet intresserar sig för hur ”hjärnan tänker” snarare än hur ”människan tänker”. Människan som individ och medvetandet innefattar dock mycket mer än abstraktionen att det är hjärnan ”som tänker”.

Till skillnad från exempelvis Thomas Nagel (1937-) och John Searle (1932-) som behandlar medvetandet såsom grundläggande, så är Dennetts strategi att redogöra för ”innehåll” oberoende av och mer grundläggande än medvetandet. Dennett vill beskriva medvetandet utifrån denna grundläggande förståelse av ”innehåll.” Dennett bemöter vare sig Nagel eller Searle i Consciousness Explained men menar att han inte tycker att det finns något bra sätt att begränsa de hundratals sidor med analys och argumentation till förmån för teorin om innehåll, samt för att bemöta konkurrerande argument. Detta är ytterst olyckligt och beklagligt för dessa filosofiska strömningar är i allra högsta grad relevanta i sin kritik av Dennetts gren inom den filosofiska traditionen.

Dennett ämnar förklara medvetandet genom att beskriva olika empiriska fenomen som utgör det som han menar är ”medvetandet” och visa hur hjärnans aktivitet med alla dess vitt skilda fysiska effekter har utvecklats och hur de har bidragit till att skapa illusioner om medvetandets egenskaper. Dennett vill att vi ska föreställa oss att sinnet är detsamma som hjärnan och att vi måste lära oss nya sätt att se på detta samband. Men Dennetts artikulation av begreppen och hur han använder dem för att exemplifiera vad som är utmärkande för medvetandet, medför problem.

Dennetts projekt är vetenskapligt i den traditionella naturvetenskapliga innebörden snarare än ett renodlat filosofiskt projekt. Dennett vill med hjälp av vetenskapliga fakta tagna från en kunskapsgren, beskriva medvetandet inom en annan. Det vill säga, han vill överföra teoretiska poänger och exempel från naturvetenskaperna till en filosofisk undersökning av medvetandet. Att analogierna ekar ihåliga och förklaringarna haltar verkar Dennett inte se som ett problem. Dennett använder sig av sin terminologi för att få oss att inta ett annat perspektiv, befria oss från traditionella anmärkningar om medvetandet samt tankevanor, hjälpa oss att organisera vetenskapliga fakta, och skapa en ”sammanhängande” syn på medvetandet som vänder traditionen ryggen. Dennett vill skissera en teori om biologiska mekanismer, samt ett sätt att tänka kring dessa mekanismer, som kommer att övertyga oss och få oss att inse hur de traditionella paradoxerna och ”mysterierna” om medvetandet kan lösas. Sättet att tänka kring dessa mekanismer påminner om den kritik som Dennet själv för fram mot Descartes mekanistiska teorier, och jag kommer att försöka visa hur Dennett misslyckas med att avmystifiera medvetandet som sådant, och att hans vetenskaplighet, samt verifikationism, missar målet med att förklara vad medvetandet är annat än blott fysiska mekanismer producerade av hjärnan, vilka vetenskapen säger sig ha funnit bevis för och som har abstraherats till modeller, vilka inte kan likställas med verkligheten.
Det visar sig att Descartes syn på tallkottkörteln har en poäng som Dennett helt enkelt har missat, som i sig inte är ett försvar för Descartes dualism, men som problematiserar Dennetts position inom det vetenskapliga projekt som han själv företar sig sett till hjärnans funktioner och medvetandet.

Dennett beskriver översiktligt problemen som vetenskapen står inför i fråga om att förstå medvetandet och etablerar sin metodologi för att lösa dessa problem. Dennett vill egentligen inte göra upp med traditionella filosofiska argument genom att bemöta dessa, utan han vill direkt gå vidare och ge ett utkast på en empiriskt baserad teori som Dennett kallar ”Multiple Drafts model of consciousness.”

”Multiple Drafts”-teorin är ett alternativ till den traditionella teorin, vilken Dennett kallar den ”Cartesianska teatern”. ”Multiple Drafts”-teorin gör bland annat upp med idén om medvetandeströmmen och motsäger sig enligt Dennett den traditionella teorin om medvetandet. Multiple Drafts-teorin sägs ta upp fakta som tidigare har ignorerats av både forskare och filosofer och Dennett är inte sen med att ta upp, helt i linje med Wittgensteins filosofi och logisk positivism, teorier om språkets roll i förhållande till mänskligt medvetande. Dennett försöker ge en utförlig bakgrund till hur medvetandet har utvecklats, men han vinner inte mycket på att vända traditionen ryggen. Dennett vill undvika den traditionella synen på medvetandet till förmån för en vetenskaplig grundläggning, men även denna undersökning omges av ett dunkelt hölje tvetydigheter, och ersätter endast en uppsättning metaforer med andra.

De traditionella mysterierna om medvetandet förblir mysterier i vår nutid. Det finns saker vi människor aldrig kommer kunna att veta. Sådan är kunskapsläran. Filosofin har dock mycket att säga angående handlingar, introspektion, subjektivitet, tankar, förnimmelser, värderingar, viljan och medvetandet. Att tala om dessa företeelser är inte meningslöst till skillnad från vissa empiriska modeller och vad de sägs kunna verifiera, falsifiera eller förklara. Dennett vill både presentera en empirisk och filosofisk teori, men de modeller, teoretiska exempel och vetenskaplighet som kännetecknar den empiriska sidan av teorin lämnar mycket att önska kring analys och förståelse för mänskligt tänkande och dess evolution.

De filosofiska förklaringarna bortser från både traditionen och förnuftets roll och misslyckas med att säga någonting om fenomen som kännetecknar mänskligt rationellt agerande och medvetande som inte kan mätas med instrument, som ej kan kvantifieras och som ej kan operationaliseras in i empiriska modeller.

Vad skulle egentligen en förklaring av medvetandet kunna bestå av? Vad är de epistemologiska kriterierna för att kunna redogöra för medvetandet och samtidigt presentera en konkret och lättförståelig teori om hur mänskligt medvetande fungerar och hur vi upplever detta? Dennett styr rakt in i en empirisk återvändsgränd som han inte kan ta sig ur.

Dennetts argument om pengar

Dennett försöker exemplifiera att pengar, liksom medvetandet, är fenomen som ”till en överraskande grad beror på dess tillhörande koncept.”(1991:24). Dennett verkar tro att de papperslappar som stater trycker upp är pengar enbart för att staten tryckt upp dem, som outgrundligt accepteras av människor som pengar, men som skulle upphöra att existera om människor ”glömde bort” vad pengar var. Plötsligt inser jag varför Dennett ser pengar som ett kulturellt fenomen, eller som något så avlägset som ”kärlek.” Jag påstår att vi (ännu) inte kan förstå hur hjärnan fungerar, och än mindre förstå medvetandet, enbart utifrån naturvetenskaplig empirism. Dennets argument om pengar bygger på falska premisser och en felaktig definition av vad pengar är och som underbygger ett argument om medvetandet vilket avslöjar bristerna hos Dennetts positivistiska position.

Dennetts argument om pengar är obegripligt och meningslöst. Argumentet visar på hur hans kunskaper om pengar är bristfälliga och att han varken har definierat pengar på rätt sätt, eller insett att pengars funktion inte kan förklaras med hjälp av naturvetenskapliga metoder. De ekonomiska samband, eller i detta exempel; pengar, som Dennett använder för att beskriva något som karakteriserar medvetandet, existerar oavhängigt av kroppsliga kemiska substanser i hjärnan. Pengar är ett allmänt accepterat bytesmedel. Pengar uppstår ur den mänskliga insikten att det är bättre att koncentrera sig på att producera olika saker, och att man sedan byter dessa varor med varandra. Från utvecklingen av en enkel bytesekonomi inser människan snart att hon är mer angelägen om att acceptera vissa varor snarare än andra. Men alla varor är inte lika delbara, hållbara och portabla, vilket leder till att vissa andra varor börjar användas som pengar för att de har dessa specifika egenskaper. De varor som börjar användas som pengar är redan värdefulla på olika sätt, och historiskt sett har guld och silver fungerat som pengar för att de uppfyller en rad egenskaper som känntecknar sunda pengar.

Riktiga pengar fungerar som ett allmänt accepterat interpersonellt bytesmedel, har ett subjektivt värde som vilken annan produkt som helst och kan användas för ekonomisk kalkylering av priser, reala tillgångar och vinster. Dessutom förändras dess subjektiva värde över tiden beroende på konsumenternas preferenser. Ädelmetallerna är särskilt lämpliga som pengar för att de är hållbara, portabla, delningsbara, har samma värde som andra pengar med motsvarande vikt, samt att ädelmetallerna har egenskaper för industriella behov. Men guld och silver är pengar på grund av att marknaderna traditionellt sett etablerade dessa ädelmetaller som pengar, vilket inte behöver betyda att guld och silver kommer att vara bäst lämpade att vara pengar i framtiden.

Det visar sig att några av pengars mest betydelsefulla egenskaper inte bärs upp av ”kulturen”. Poängen med guld och silver är ju att ädelmetallernas mest betydelsefulla egenskaper både kännetecknar pengar med bra kvalitet och att egenskaperna i det avseendet är ”inneboende” i den fysiska strukturen. Subjektivt värde är dock något helt annat och är inte alls ”inneboende” i den fysiska metallen, utan är något som den logiska positivismen inte kan redogöra för med hjälp av naturvetenskaplig verifikationism.

Pengar är en av många fenomen som kännetecknar vår evolutionistiska utveckling såsom människor, och som inbegriper medvetet mänskligt ändamålsmässigt agerande. Argumentet om att pengar skulle upphöra att existera om vi ”glömde bort” vad pengar var, är totalt obegripligt och är en kontradiktion om vi ser till människans evolution. Pengar har varit inbegripna i våra mänskliga handlingar sedan tusentals år tillbaka. Det skulle vara som att säga att vi helt plötsligt går tillbaka i utvecklingen och glömmer bort arbetsdelningen, tidspreferens, byteshandel och vetenskapen om mänskligt agerande. Denna tanke innebär ingenting annat än en motsägelse för Dennett, vars filosofiska projekt grundläggs i medvetandets evolutionistiska utveckling.

Om Dennett hävdar att pengar är ett fenomen som är beroende av sina koncept, måste han, om han sannerligen var rationell, mena att papperslapparna som han själv använder är en monopolistisk kommandovaluta som inte backas upp av någonting och som inte har de egenskaper som kännetecknar riktiga pengar. Och Dennett har absolut ingenting att säga om det faktum att stater världen över upprätthåller denna bedrägliga form av fiatpengar för att berika sig själva, för att finansiera sina budgetunderskott, för att indirekt konfiskera pengar från människor — som omfördelas improduktivt från en grupp av individer till förmån för en annan grupp — och som tvingar människor att använda en valuta för både konsumtion och sparande.

Naturvetenskaplig empiri kan vare sig förklara, eller bekräfta, fenomen som befinner sig utanför dess undersökningsområde, eller gå bortom dess vetenskapliga omfång, även om vetenskapsmännens metodologiska anspråk upprätthåller tron på detta. Dennetts obegripliga jämförelse av pengar och medvetandet visar på hur den kunskapstradition som kännetecknar Dennetts vetenskapliga projekt inte intresserar sig för vad som kännetecknar mänskligt medvetande. Istället för realdefinitioner söker Dennett vetenskapliga förklaringar för okända orsaker som empirismen och verifikationismen vare sig kan kvantifiera eller operationalisera.

Min poäng är att det finns många fenomen som vi rationellt och filosofiskt kan diskutera utan att vi behöver begränsa oss till verifikationism eller empirism. Den tänkande individen kan medvetet beskriva fenomen som pengar och värde a priori, medan naturvetenskapen inte kan verifiera dessa a posteriori. Empiriska modeller visar sig vara direkt missvisande i det här argumentet och ger en direkt felaktig bild av verkligheten beroende på om de appliceras inom naturvetenskaperna, eller inom socialvetenskaperna. Modeller är inte detsamma som vare sig medvetandet eller verkligheten, faktum är att modellerna inte existerar, de är bara tankeverktyg och är inte heller detsamma som verkligheten. Skillnaderna mellan naturvetenskapen och socialvetenskaperna är grundläggande för hur vi ska se på Dennetts vetenskapliga projekt.

Descartes transcendentala argument

Dennetts kritik av Descartes dualism är generellt sett välriktad och nödvändig  men Dennetts metodologi och undersökning innehåller problematiska detaljer. Kritiken av uppdelningen mellan kropp och själ är helt och hållet befogad, för hjärnan är något fysiskt och vetenskapen blir allt bättre på att beskriva dess fysiska attribut väldigt ingående, men naturvetenskapen snubblar på mållinjen när den ska redogöra för sinnet, medvetandet och mänskligt agerande.

Dennett skriver att medvetandets knutpunkt i Descartes dualism utgörs av hjärnans tallkottkörtel och Dennett ifrågasätter huruvida dualisten kan bevisa att information överförs från tallkottkörteln till sinnet. Frågan är: Om det finns en uppdelning mellan kropp och själ, samtidigt som själen är icke-materiell, hur ska dualisten kunna redogöra för fysiska överföringar från den fysiska hjärnan, i Descartes fall via tallkottkörteln, till det själsliga sinnet? Descartes problem är att han inte kan artikulera hur själen interagerar med kroppen via tallkottkörteln, men det är inget problem att tallkottkörtelns kemiska substanser har ett kemiskt band till medvetandet. Dualisten står inför problem och vi kan med rätta ifrågätta Descartes i det här avseendet eftersom bevisbördan och argumenten för detta vilar på en felaktig grund. Men det visar sig att Descartes hade en poäng med att hävda att tallkottkörteln var centrum för medvetandet; att det finns fysiska kopplingar till något som påverkar medvetandet och att den i viss mening är ett centrum på liknande sätt som vetenskapsmännen pratar om ”språkcentra” eller ”syncentra”. Detta räddar inte Descartes dualism men vetenskapen har visat att tallkottkörteln producerar ett hormon som heter Seratonin som tillsammans med Melatonin tillhör indolaminerna. Seratonin har en rad kvaliteter som att det t.ex. fungerar som signalsubstans, styr hungern, påverkar om människan känner att hon befinner sig i en gynnsam eller ogynsam situation, påverkar anpassningsförmågan, och det har till och med förekommit tal om att Seratonin kontrollerar sömncykler, men att det senare är vetenskapligt oklart i dagsläget. Detta är alltså möjliga vetenskapliga bevis för att en genetisk programmering producerar ett centralstimulerande hormon som styr och reglerar medvetna fenomen och det mänskliga sinnets agerande, vilket får mig att inse att Descartes både hade en poäng med att ange tallkottkörteln som centrum för medvetandes processer, och att det är imponerande hur Descartes förde fram denna hypotes redan under tidigt 1600-tal. Han var inte bara en stor vetenskapsman utan även en originell tänkare, matematiker och en stark försvarare av det mänskliga förnuftet.

Dennett missar att Descartes filosofiska projekt utgör ett starkt försvar för förnuftet, kunskap, vetande samt förståelse, och är väldigt angelägen om att gå vidare från Descartes position utan att bedöma om det ligger någonting i det Descartes skrev om medvetandet. Det räddar på intet sätt descartes dualism, men det ger onekligen ett dåligt omdöme sett till Dennetts syn på Descartes filosofiska arv. Detta är ett exempel på hur empirin istället underminerar Dennetts egna position. Descartes idéer om tallkottkörteln och dualism lyckades inte med att konkret förklara vad medvetandet består av samt vad det är, eller på vilket sätt det är en del av det rationella förnuftet, men Dennett byter endast ut en uppsättning mysterier och ersätter dem med andra utan att ens titta närmare på Descartes ursprungliga vetenskapliga belägg. Diverse hormoner uppstår ju från tallkottkörteln och påverkar således fysiskt olika fenomen som vi är medvetna om, bara det att vi inte kan verifiera vad det exakt är som gör att vi känner att något är gynnsamt eller ogynnsamt, eller att dessa hormoner med vetenskapliga empirism inte kan verifiera vad medvetandet är.

Descartes om cogito ergo sum

Om jag tolkar Dennett rätt så skulle frågan ”är jag medveten nu?” inte vara en grundläggande fråga inom hans medvetandefilosofin eftersom Dennett anser att svaret på den frågan, antingen ”ja” eller ”nej”, inte är det primära i förhållande till det ”fysiska” innehåll som han vill avtäcka. Han vill ersätta en modell med en annan modell som beskriver hur levande fysiska kroppar i den fysiska världen kan producera ett fenomen som medvetandet. De definitioner av medvetandet som Dennett ämnar konstruera är på sin höjd stipulativa eller ostensiva, men är verkligen inte realdefinitioner. Därför tycker jag att det är viktigt att visa hur Descartes cogito ergo sum-argument kan belysa på vilka sätt Dennetts naturvetenskapliga projekt är bristande.

Om jag svarar ”ja” på frågan ”är jag medveten nu?” är det klart och tydligt att jag är medveten just nu, men Dennett skulle invända att det inte svarar på vad medvetandet är och och hur det har uppkommit. Dennetts materialistiska teori och metod vill etablera definitionen och användingen av ”medvetande” på ett bestämt sätt som ligger i linje med rådande naturvetenskapliga undersökningar i laboratorier, mätningar och beräkningar. Men det skulle kunna vara så att medvetandet kan definieras i kraft av sig självt, eller inom en annan kontext bortom naturvetenskapen. Terminologin ska peka ut det som den ämnar att verifiera eller falsifiera i den mån medvetandet som sådant endast är ett fysiskt fenomen. Här handlar det om att anpassa definitionen för Dennetts egna behov, men en för snävt naturvetenskapligt avgränsad teori bemödar vare sig med att djupstudera traditionell epistemologi eller medvetandet utifrån sig självt.

Sanningen är dock inte valbar. I och med att Dennett söker de ultimata orsakerna via det fysiska så favoriserar han ett teoretiskt konstruerat perspektiv framför ett introspektivt. I någon mening kan vi som subjekt i Dennetts metodologi aldrig vara säkra på något vi medvetet upplever eller tänker, eftersom allt som Dennett anser känneteckna medvetandet faller tillbaka på fysiska processer i hjärnan. De långtgående konsekvenserna tycks vara att vi egentligen inte kan vara säkra på någonting som vi vet utan hjälp av naturvetenskapliga undersökningar.

Vi måste ge upp konsensus inom den rådande medvetandefilosofin och den förutfattade meningen att vi inte kan ha klar och tydlig åtkomst till kunskap som vi var medvetna om för en stund sedan. En kunskap som vi har tillgång till i kraft av intellektet. Ett försvar av förnuftet och rationellt mänskligt tänkande intresserar sig precis för det som vi kan ha kunskap om, kunskap som anses vara självevident. Därmed skulle medvetandefilosofin kunna ta en annan vändning bort från dess naturvetenskapliga vägval, till förmån för en mer balanserad teori som också beaktar det mänskliga subjektet. Descartes metodiska tvivel och heuristiska metod har både sina styrkor och sina svagheter, och genom att titta närmare på argumenten kan vi ana att projektet inledningsvis har transcendentala kvaliteter.

Vad är säker kunskap och vad är kunskapens yttersta grund? Descartes kunskapsteori undersökte båda dessa frågor utifrån en positiv syn på kunskap såsom möjlig. Genom att börja om från början och söka efter kunskapens yttersta grund inleder Descartes ett metodiskt tvivel som söker förklaringar till vad som är kunskap och hur världen är utformad. Om Descartes lyckas med att finna en sann teori om kunskap kan han deduktivt härleda sanningar och konsekvenser ur axiomen, vilket innebär att de inte behöver verifieras eller korreleras med verkligheten. De är således nödvändigt sanna.

Betänk att sinnena ger oss en viss typ av kunskap om verkligheten men att dessa har sina begränsningar. Vi ser olika objekt på ett mer eller mindre klart och tydligt sätt beroende på hur nära vi befinner oss dessa objekt. Men för Descartes räcker det med ett enda exempel där sinnena är otillförlitliga för att han ska tvivla på sinnenas förmåga att förse oss med kunskap om verkligheten. Descartes drömargument innebär att vi agerar på olika sätt när vi drömmer på samma sätt som när vi är vakna. Om vi bedömer att vi gör en specifik sak när vi drömmer kan vi med säkerhet inte skilja på om vi drömmer eller om vi är vakna. Således har vi ingen tydlig kunskapsteoretisk yttersta grund för vårt agerande och vi kan aldrig vara säkra på att vi inte drömmer. Men, satsen 5+7=12 är nödvändigt sann i alla möjliga världar oavsett om vi drömmer eller är klarvakna. Detta är absolut nödvändigt och sant oberoende av sinnestillstånd. Detta kommer från det mänskliga förnuftet som inte får sin rättmätiga plats i Dennetts terminologi och metodologi. Det spelar ingen roll hur många spratt den onda demonen spelar oss, för satsen 5+7=12 kan inte betvivlas. Dessa nödvändiga sanningar är oberoende av t.ex. Gud (Leibniz skulle säga att Gud inte kan sätta sig över matematiska sanningar), vilket får mig att inse att Dennett vill komma bort från Descartes arv inte bara i fråga om den cartesianska teatern, utan även att nödvändiga sanningar och sann kunskap skulle kunna falla tillbaka på ”förnuftet”, ”Gud” eller ”naturen”.

Jag tror att Dennetts ateistiska perspektiv hämmar honom i projektet att undersöka medvetandet, för han missar att se på vilka sätt tro är kompatibelt med förnuftigt vetande, även om naturvetenskapen vare sig kan motbevisa eller bevisa Guds existens. Naturvetenskapligt perspektiv är också en fråga om religion och tro på ”det fysiska” i en viss mening, men jag skulle inte påstå att tro och kunskapsmässigt vetande i axiomatisk bemärkelse är inkommensurabla. Trosbekännelserna och vetenskapligheten skiljer sig åt mellan religiöst troende och naturvetenskapen, men jag tror inte att något av perspektiven och positionerna är oförenligt med förnuftigt och rationellt tänkande sett till olika, för perspektivet, vitt skilda kunskapsobjekt och fenomen.

Vi är sannerligen både tänkande ting och individer. Satsen ”jag tänker” är utifrån mitt förstaperspektiv någonting säkert då jag tänker på denna sats. Detta är ett axiom jag inte kan betvivla för om jag hävdar negationen av satsen skulle jag behöva erkänna att jag ägnar mig åt precis det som jag vill förneka. Denna kunskap når jag endast i kraft av introspektion och har tydliga transcendentala kvaliteter. Naturvetenskapen har ännu inte kunnat definiera eller verifiera alla vitt skilda medvetandeaktiviteter utifrån rent empiriska grunder, och satsen ”jag tänker” är besläktad med satsen ”jag är medveten” på ett sätt som liknar den sats som jag inledde stycket med ovan: ”Är jag medveten nu?”

Dennett tar inte alls upp något av detta då han formulerar sin modell, eftersom ingenting av det jag belyst faller inom ramen för det naturvetenskapliga. När Dennett tittar in i den mänskliga hjärnan är det ingen hemma. För honom är ingen specifik punkt i hjärnan den tänkande som tänker eller kännaren som känner. Enligt de funktionell materialism kan vi i princip redogöra för varje mentalt fenomen genom att använda samma fysiska principer, lagar, och råmaterial som räcker för att förklara vetenskapliga saker. Att Dennett förnekar medvetandet ett centrum är problematiskt, för hur kommer det sig att medvetandet är något decentraliserat men att Dennett accepterar alla andra hjärncentrum, även om dessa också till viss del är decentraliserande sett till dess funktioner? Argumentet tycks vara inkonsekvent och otillräckligt artikulerat. Vi vet ännu inte vad det mänskliga sinnet är och kanske är en grundläggande utvidgning av de fysiska vetenskapernas ontologi nödvändig för att kunna redogöra för medvetandet som fenomen.

Att utsagan ”jag tänker” kan tolkas som transcendental beror inte på att den är sann, utan för att dess sanning måste förutsättas och att den alltså inte meningsfullt kan betvivlas. Oavsett scenario, om Descartes blir lurad av den onda demonen eller inte, så kan han vara säker på att han tänker för det tycks som att satsen härleds transcendentalt via slutledning baserat på rena begrepp som kommer från Descartes tänkande och förstånd. Huruvida detta är en strikt logisk slutledning eller inte behöver undersökas, men vad skulle den grundläggande utvidgningen av de fysiska vetenskapernas ontologi bestå i om inte slutledningar och förnuftsbaserade satser som denna? Är det inte så att Dennett själv faller ned i sin egna ”Casper-det-vänliga-spöket-fälla” genom att begränsa förklaringen av medvetandet till fysisk ontologi, eller, att ifrågasätta eller falskt bedöma eller förneka filosofins historia och dess försök att till korrekt ontologi och förklaring av medvetandet utifrån en icke-positivistisk position?

Varför hävdar Dennett att Descartes dualism är anti-vetenskaplig? Var det på grund av att den innehöll felaktiga hypoteser eller för att den försökte att använda förnuftiga resonemang för att logiskt förstå medvetandet som fenomen? Att säga och påstå att Descartes var ovetenskaplig är rent nonsens och förutsätter alltid dogmatiska åsikter. Descartes skulle ha sett fördelarna med både a priori-vetenskap och a posteriori-vetenskap. Det vore dogmatiskt att inta en position som helt och hållet förnekar någon av dem utan ordentligt underbyggda argument. En komplett logik och resonemang kring detta är möjligt. Det vore dumt att förneka vetenskapen tillgång till sinnet och hjärnan, men det skulle vara lika dumt att förneka a priori-resonemang och ge en vetenskaplig grund av medvetandet, rationalitet, förnuftet och mänskligt medvetet agerande utan hjälp av begreppet ”sinnesstoff”. Vad skulle förnekandet leda till? Med ett ord: dogmatism. Du behöver inte vara en empiriker för att förstå, förklara och ha kunskap om rationalitet, förnuftet och medvetandet som fenomen. Det mänskliga sinnet är, men vetenskapliga teorier och förklaringar av sinnesstoff försöker förklara mysterier. Det behövs inga hjärnforskare för att förklara medvetandet eftersom de inte kan mäta eller ”hitta” dess subjektiva egenskaper.

Dennets största blunder (eller med andra ord för snäva avgränsning) är att han vill försöka förklara varje förbryllande inslag hos medvetandet inom ramen för nutida naturvetenskapen (40). Han ämnar att empiriskt söka varje fysisk funktion hos mevetandet via erfarenheten. Men hur är det med propositioner a priori som grundar sig på förnuftet och de icke-fysiska förklaringarna av medvetandets egenskaper och funktioner? Dennetts position blir den dogmatiska vetenskapens sista utväg.

Dennetts andra blunder består i att han redan på förhand inte kommer bemöda sig med att detaljgranska alla empiriska detaljer. Han kommer ”försöka” att få alla vetenskapliga fakta ”rätt”, men han kommer bara gå vidare och hoppa över den problematiska delen med kontroversiella vetenskapliga teorier och han begränsar sig samtidigt till ramen för samtida naturvetenskap, dock ser han inte ett problem i att han inte begränsar sig själv till ”fakta som har lyckats ta sig in i läroböckerna”. Vad säger detta oss i fråga om vetenskapliga ”fakta”? Dennett öppnar upp dörren in till godtycklig relativism. Vad är då skillnaden mellan vetenskapliga hypoteser a priori och hypoteser a posteriori inom naturvetenskaperna?

Dennett begränsar sitt projekt till naturvetenskapen men inte den långa vägen mot att upprätta vetenskapliga fakta. Kritiska delar av hans metod är teoretiskt skissarbete. Varför tror Dennett att det var en dålig idé när Descartes hävdade att tallkottkörteln var en sådan knutpunkt för interaktion mellan sinnet och hjärnan? Det faktum att tallkottkörteln har fysiska egenskaper som reglerar medvetandet är något som Dennett helt förbiser och han förlorar sig själv i grammatiska och språkliga trivialiteter och ett dåligt förmulerat koncept om uppdelningen mellan kropp och själ. Ändå fann Descartes ett orsakssamband som förband medvetandet med tallkottkörteln, men inte beviset för interaktionen mellan kropp och själ inom ramen för den dualistiska positionen. Det finns en stor skilland i det här som går förlorad i en icke-rationell tolkning. Men återigen, Dennett är inte intresserad av att pedantiskt undersöka empiriska detaljer.

Jag vill inte överge Descartes rationalistiska och förnuftsbaserade arv, bara den fysiska seperationen mellan kropp och själ, och samspelet mellan dessa två världar. Det är en stor skillnad i att förneka en vetenskaplig förklaring av uppdelningen mellan kropp och själ och tallkottkörteln som centrum för samverkan mellan dem, och separering, genom språket, artikulation av kropp och själ och försöket att ge en beskrivning av medvetandet a priori. Det finns två vägar här och Dennett försöker dölja en av dem. Vad är och vad är inte? Det finns en till skillnad mellan omdömen a priori och propositioner såsom vetenskapliga hypoteser. Om fenomenologi har misslyckats med att hitta en enda avgörande metod som alla kunde enas om, vad händer då med naturvetenskapens och dess metod samt omfattning? Har den haft enhällig framgång inom alla områden den har tillämpats? Målet och syftet med att hitta en ny grund för all kunskap och filosofi är ädelt, medan den vetenskapliga metoden inom naturvetenskaperna har visat sig vara ett problem inom andra områden som till exempel inom samhällsvetenskaperna, det vill säga inom filosofin. Detta exemplifierar en ”hjärnans härdsmälta” inom den positivistiska skolan; naturvetenskapen som den vetenskapliga förklaringens sista utväg och rätta tro.

Dennett önskar hitta en materialistisk motivering för inneboende kvaliteter och andra fenomen av mental karaktär. Är Dennetts heterofenomenologi en neutral metod? Descartes använde sig av ett förstapersonsperspektiv medan empiristerna Locke och Berkeley skrev om introspektion. Men hur hjärnan fungerar och verkar är för oss inte tillgängligt via introspektion och Locke, att dömma av Dennetts tolkning av Locke, ville undvika svårgreppbara deduktioner eller a priori-teori, att enbart att fastställa observerbara fakta och påminna om vad som uppenbarar sig för de som tittar efter. Dennett vill undvika antagandet om ett förstapersonsplural-perspektiv. Men exakt vad är fel med att resonera kring medvetandet från ett förstapersons-perspektiv? Är inte Lockes praktik även den förvillande? Är vetenskapen, såsom i naturvetenskapen, immun för misstag? Vi tror att vi är mycket mer immuna mot att begå misstag än vad vi verkligen är. Vad har a priori-kunskap att göra med imunitet mot att ha fel? Utmaningen för Dennett är att skapa en teori om mentala händelser med hjälp av data som den naturvetenskapliga metoden tillåter. Enligt Dennett kommer en sådan teori att konstrueras från tredjepersonsperspektivet (då enligt Dennett både förstapersons- och förstapersonsplural-perspektivet inte är immuna mot felaktigheter), eftersom naturvetenskapen är uppbyggd från det perspektivet. Men långtifrån all vetenskap är grundat i detta perspektiv. För att citera Thomas Nagel:

Det finns saker med världen och livet och oss själva som inte kan tillräckligt kan förstås utifrån en maximalt objektiv synvinkel, hur mycket det än kan öka vår förståelse bortom den punkt från vilken vi började. En hel del är i huvudsak kopplat till en viss ståndpunkt, eller typ av synpunkt, och försöket att lämna en fullständig redogörelse för världen i objektiva termer fristående från dessa perspektiv leder oundvikligen till falska reduktioner eller rätt och slätt till förnekande att vissa uppenbarligen verkliga fenomen inte alls existerar. [Nagel, 1986, s.7, min översättning]

Sedan är frågan vilken definition av medvetande vi egentligen är ute efter. Om vi, som en del tror, vill återskapa articifiellt medvetande kan vi inte avgränsa medvetandet såsom något som endast kännetecknar människan, det vill säga mänskligt medvetande. I det avseendet är medvetandet något mer grundläggande och generellt definierbart än mänskligt medvetande, som blir en specifik särart av medvetande, som samtidigt är det som kännetecknar människan och dess evolution. Vi kan inte utesluta olika definitioner eller sätt att vetenskapligt redogöra för dessa olika perspektiv. Dennetts materialism och verifikationism ställer validering genom empiriska experiment mot validering genom logiska resonemang. En konsekvens i snävheten i Dennetts filosofi är att han ändå, till exempel, använder sig av mentala bilder på ett problematiskt sätt. Varför argumentera mot förekomsten av mentala bilder med hjälp av mentala bilder såsom en metafor? Eftersom Dennett hävdar att hans teori är en neutral stig som går från den objektiva fysiska vetenskapen och dess insisterande på ett tredjepersonsperspektiv, till en metod för fenomenologisk beskrivning som (i princip) kan göra de mest privata och outsägliga subjektiva upplevelser rättvisa, och som samtidigt aldrig överger naturvetenskapens metodologiska överskott, undrar jag om Dennett verkligen har producerat en neutral metod? Vad innebär egentligen det som Dennett skriver? Är perspektivet något öppet för empiriska tester? Frågan jag ställer mig är: Varför skulle introspektion vara mindre värd eller mindre hjälpsam som ett vetenskapligt förhållningssätt än naturvetenskapen?

I Dennetts filosofi är verkligheten medierad och denna mediering av verkligheten är Dennetts alldeles egna talkottkörtel. Han placerar modellen om mediering av verkligheten såsom redigerande processer och det som överbryggar klyftan mellan sinnliga stimuli och medvetna upplevelser. Kan dessa redigerande processer redogöra för resonemang a priori? Redigerande processer placeras innan medvetna upplevelser. Varför inte tvärtom precis som det uppfattas subjektivt? Och hur blir det med den heterofenomenologiska positionen om medvetna upplevelser är sekundära i förhållande till fysiska och sinnliga stimuli?

Människan har endast ett redskap för att bekämpa fel och det är förnuftet. Vad har vi åstadkommit genom att ersätta en bild med en annan ”rätt” bild i sinnet? Dennetts Consciousness Explained skulle vi kunna döpa om till Consciousness Explained Away, för ifrån mitt perspektiv lämnas jag som läsare med fler frågor än vad Dennett lyckas med att besvara. Halvvägs genom verket tänker jag: ”var har det mänskliga förnuftet tagit vägen?” För att sannerligen förstå Dennetts projekt måste man tillbaka i tiden och göra en grundläggande analys av Wittgensteins filosofi, för endast då kan man förstå Dennetts mål med sitt filosofiska projekt.

Litteraturlista

Dennett, Daniel. 1991. Consciousness Explained. New York. Little, Brown and Company.

Nagel, Thomas. 1986. The View from Nowhere. Oxford. Oxford University Press.

Konsumentföreningen Stockholm om genmodifierade livsmedel i svenska butiker

Konsumentföreningen Stockholm är en ekonomisk förening och en av de största konsumentföreningarna i landet som idag har 600.000 medlemmar och drygt 400 ”förtroendevalda”. En av Konsumentföreningens uppgifter är att göra ”medlemsnytta” och ”stärka medlemmarnas ställning som konsumenter”.

Jag ogillar numera ordet ”konsument”, inte på grund av produktion och fritt utbyte av värdefulla varor och tjänster mellan människor, men för att konsumtionskulturen sätter en stämpel på människor, tilldelar dem en roll som är väldigt begränsad och dikterar villkor för vad som förväntas av dem. Köp, köp, köp. Bli lycklig!

Konsumentföreningens verksamhetsidé går ut på att de vill skapa en:

”möjlighet för medlemmarna att i sin konsumtion bidra till ett samhälle som präglas av ekonomisk utveckling, ekologisk uthållighet, social tillit och samverkan”.

Konsumentföreningen begår sitt första logiska och matematiska misstag när de öppet signalerar tron på en evig tillväxt i en ändlig värld. Det är oklart hur de tänker sig att de ska få intelligenta och kritiskt granskande människor att respektera deras form av ”social tillit” och vilja ”samverka” med KfS efter denna introduktion. Jag känner ingen tillit till KfS och jag vill nu inte ägna mig så mycket åt att samverka med dem utan mer göra retorisk åverkan. I framtiden kommer mänskligheten att bidra till ekologisk uthållighet, tillit och gemensamma uppoffringar av helt andra skäl.

Vårt samhälle som det ser ut idag i västvärlden har sedan industrialismen kunna växa fram på grund av den stora tillgången till billiga fossila bränslen som kol och olja, men denna ekonomiska utveckling med ständig tillväxt står i skarp kontrast mot ekologisk uthållighet. Innan jordbruket industrialiserades var man tvungen att bruka jorden på helt andra sätt, vilka var ekologiska och sannerligen ”hållbara”. Genom historien finns det flera exempel på civilisationer som kollapsat på grund av ohållbar tillväxt och framför allt för storskalig utbyggnad av jordbruket. Sök på Wikipedia, Google, eller fråga era vänner som är intresserade av historia och ekologi.

Förr var jordbruken mindre och anpassade efter regionens föränderliga klimat och solens cykler. Man var tvungen att arbeta med hjälp av naturen och inte emot den. Dagens storskaliga jordbruk står inför så enorma problem vilket gör det svårt att beskriva vilka implikationer det kan få för människors hälsa och välbefinnande under de kommande 50-100 åren. Tillgången till billig energi har även lett till en explosionsartad befolkningsökning världen över, vilket i sig är ännu ett problem man ska ta på fullaste allvar. Människan har under årtionden förändrat landskapens arkitektur vilket har medfört ofantliga geologiska och geopolitiska konsekvenser. Detta tänker jag på när jag stöter på frasen ”ekonomisk utveckling”.

”Inga genmodifierade livsmedel i svenska butiker”

Så inleds en artikel i Konsumentföreningen Stockholm, Nummer 1, januari 2011. Det står inte vem som har skrivit artikeln, men den som lyckas ta reda på det får dagens ros. Jag tror jag vet, men det är egentligen inte viktigt.

Artikeln innehåller så många tvivelaktiga saker att jag inte kan sitta här och få låta det passera. Jag kommer att gå igenom den grundligt och försöka beskriva så noggrant som möjligt vad jag tycker är problematiskt, vad som är anmärkningsvärt och vad som borde få konsekvenser. Det är svårt att ge en skarpt avgränsad kritik, eftersom det även är nödvändigt att kritisera både Konsumentföreningens och Livsmedelverkets information på deras hemsidor.

Artikeln inleds med stycket:

”Nästan alla (90%) av tusen tillfrågade svenskar tror att det finns genmodifierade livsmedel i svenska livsmedelsbutiker. Men det stämmer inte”.

Det finns visst genmodifierade livsmedel i svenska butiker. Jag såg senast idag en burk soppa som innehåller modifierad majsstärkelse och om kollar med svenska Livsmedelsverket så skulle de svara att det stämmer att det finns GMO-livsmedel i svenska livsmedelsbutiker. Om ”modifierad majsstärkelse” inte är GMO så måste det i allra högsta grad vara GMM (genetiskt modifierade mikroorganismer). Sedan tycker jag att man inte ska avfärda oron hos 90% av tusen tillfrågade svenskar i det här fallet. Men mer om det nedan. Skribenten går sedan helt emot rubriken och hävdar att det finns GMO-livsmedel i vissa butiker.

Enligt Center For Food Safety och deras app True Food så menar man att:

”Canned foods can be simply vegetables or fruits packed in water, but many canned foods also contain corn syrup or sugar which could be derived from GM crops. Look for less processed canned foods and foods packed only in water or olive oil (not corn, soybean, canola or cottonseed), and avoid canned foods containing corn syrup, sugar not labeled as ”cane sugar” and soy ingredients”.

Soppan (gissa vilken) innehåller vatten, vegetabilisk olja, modifierad majsstärkelse, vetemjöl, kycklingkött, [2%], salt, grädde, skummjölkspulver, kycklingarom, (innehåller ägg och vete), socker, vassleprotein (från mjölk), jästextrakt, lökpulver, kryddor, vitlök, färgämnen (betakaroten, paprikaextrakt). Salthalt tillagad 1,0%.

Produkten säljs både i Nordamerika och Europa och produktionen måste alltså vara utformad på ett sådant sätt så att företaget förser den europeiska marknaden med soppa som inte innehåller genmodifierade organismer. Men i början av 2000-talet var företaget ett av många som anklagades för att sälja produkter som innehöll genmodifierade organismer på den Nordamerikanska marknaden.

Konsumentföreningen har alltså fel när de skriver ”men det stämmer inte”. Här är förresten rapporten som artikeln bygger på.

Vi läser vidare:

”De största livsmedelskedjorna i Sverige har valt att inte sälja några livsmedel med genmodifierade organismer, (GMO). Enstaka butiker med amerikanska livsmedel har produkter med GMO med då står det på förpackningen, allt i enlighet med EU:s lagstiftning. Läs mer om detta på www.konsumentforeningenstockholm.se/myterommaten”.

Bara för att vissa kedjor har valt att inte sälja genmodifierade livsmedel, så är det ingenting som är skrivet i sten. Om priserna på mat från konventionella och ekologiska jordbruk skjuter i höjden nu på grund av stigande inflation, så kan det uppstå en situation där det blir mer lönsamt för kedjorna att sälja mer genmodifierade varor. När kostnaden för att producera råvaror ökar så kommer förmodligen storföretagen utnyttja detta och exploatera den fria marknaden för att på så sätt skaffa sig fler oförtjänta fördelar genom att manipulera marknadskonkurrensen.

Som jag skrev ovan så motsäger skribenten sig själv på grund av att denne medger att det finns enstaka butiker som säljer GMO-livsmedel. Samtidigt misstänker jag att det inte alls står på amerikanska förpackningar att produkter innehåller GMO-livsmedel, eftersom produkter i USA inte behöver märkas när de innehåller genetiskt modifierade organismer.

Kunderna kanske blir upprörda om det framgick vilka produkter som har haft någon form av kontakt med GMO i kretsloppet och längs med livsmedelskedjan, men när det blir ekonomiskt svårare tider är det plånboken som bestämmer. Då lämnar människor nog etiken därhän när man tar sina värdelösa plastkort till matbutiken, för att med minskad köpkraft handla allt mindre mat för de pengar som de behöver arbeta allt längre tid för.

Angående myter om Konsumentföreningens fortlöpande arbete så är det att de bryr sig om ”konsumenten”, att de skriver artiklar baserade på integritet, vetenskapligt underbyggda fakta som är lättillgängliga för läsaren och att de argumenterar logiskt.

GMO-Fritt

”Märkningen ”GMO-fritt” på fläskkött lanserades av Citygross under hösten 2010. Syftet var att öka konsumentens möjlighet att göra medvetna val. Avsikten var god men risken är att märkningen förvirrar”.

Från Citygross hemsida:

”City Gross har positionerat sig som utmanaren som vill vara mest lyhörd för konsumenternas behov av att göra medvetna val. Exempel på initiativ i linje därmed är att man är ensam om att i hela kedjan stycka och packa kött i butik, märkningen Äkta vara av varor med få eller inga tillsatser samt fläsket från grisar uppfödda på GMO-fritt foder.”

”Familjeägda Bergendahls Food är med City Gross landets fjärde största dagligvarukedja. 29 stora City Gross-butiker erbjuder prisvärd mat och valfrihet med märkesvaror av hög kvalitet. I utmanarprofilen ingår att stycka och packa svenskt kött i butik, erbjuda hållbar fisk från manuella fiskdiskar, baka bröd från mjöl samt att hjälpa konsumenter göra medvetna val av livsmedel utan tillsatser och fläsk fritt från grisar uppfödda på GMO-fritt foder.(min anmärkning)

Märkningen heter egentligen ”Äkta vara” och inte ”GMO-fritt”, vilket är det som står på själva lapparna och/eller klistermärkena, men jag antar att man som konsumentföreningsplanerare tvingas att varna konsumenterna varenda gång någon använder ”GMO” på ett sätt som inte är tillåtet eller som avviker från föreningskonsensus.

Vad gäller syftet med märkningen så finns det vad jag vet inga empiriska belägg på om märkningen faktiskt gjorde så att konsumenterna ökade sina möjligheter att göra egna medvetna val. Det finns heller inga bevis för det motsatta. Om man påstår sig veta svaret på denna fråga med säkerhet så vilar detta endast på en spekulativ grund. Med ”avsikten var god” menar skribenten att detta inte var fallet och att det finns en risk att det förvirrar konsumentens möjligheter att göra egna medvetna val. Om ingen följer upp fakta angående det man kritiserar, varför ska läsaren lita mer på skribenten än på Citygross?

Samtliga svenska livsmedelsbutiker borde lansera ett GMO-fritt initiativ och mer aktivt jobba för att introducera mer ekologisk och närproducerad mat i våra hyllor.

Det kan vara så enkelt som att Konsumentföreningen och Livsmedelsverket ogillar att Citygross vill ha en egen kvalitetsstämpel för att hjälpa sina kunder göra mer medvetna val, eftersom detta konkurrerar med Krav och Svenskt Sigill. Konsumentföreningen och KRAV verkar ju ha kontakt. Det kan alltså vara så att certifieringen inte är bra för KRAVs ursprungliga idé med enhetlig märkning för att göra det lättare för människor att göra bra val. Därför attackerar Konsumentföreningen märkningens tillförlitlighet.

Det är bäst att jag passar på att skriva att den föreställning jag har om KRAV – dess utbud och dess implementering – tycker jag om. Jag vet inte lika mycket om Svenskt Sigill så jag kan inte uttala mig om den märkningen.

Svenska livsmedel borde få en enhetlig märkning som tydligt deklarerar om livsmedel och råvaror innehåller GMO eller inte. Vi har märkning för ekologiska varor samt fair trade och så länge det går att upprätthålla kontroll och inspektioner så vore det bra med GMO-märkning. Fler livsmedelskedjor borde ta efter Citygross och göra det ännu enklare att välja mat som är ekologisk och GMO-fri. Och om Citygross märkning är otydlig så tror jag att människor som handlar hos dem kan framföra detta i dialog med de anställda eller deras chefer. Detta gäller samtliga livsmedelskedjor. Tillbaka till analysen av artikeln:

”Avsikten var god men risken är att märkningen förvirrar”

Ok. Låt gå. Det kanske är oklart om det är grisfodret som inte innehåller GMO eller om det är den färdiga produkten.

”Citygross märkning betyder att djuret i fråga inte har ätit foder som framställts med hjälp av GMO”.

Check.

”Men om man ser till slutprodukten, det vill säga köttet, så innehåller inget kött GMO, inte ens köttet från de djur som äter GMO-foder.”

Det här påståendet hävdar jag vilar på en skakig grund och behöver backas upp med vetenskapliga referenser. Det handlar ju om genmodifierade organismer som intar frukt, växter och djur, och dessa kan ju mycket väl komma i kontakt med andra djur, para sig, dra på sig parasiter etc. Det är inte omöjligt att det kan uppstå mutationer och iterationer. Man ska aldrig säga aldrig.

Jag har uppfattat det så att biotechföretagen överlåter forskningen kring GMO-produkternas faror och hälsovådliga effekter, för att inte tala om ekologiska konsekvenser, till amerikanska FDA och EUs Efsa. Varken Konsumentföreningen eller Livsmedelsverket beskriver på ett tillräckligt adekvat sätt hur forskare i laboratorium tar fram de genmodifierade växterna. Det är i allra högsta grad en komplicerad process och forskarna tvingas forcera in – om det är bakterier, enzymer eller vad de arbetar med – i cellkärnorna. Än värre är att vi inte får några som helst källor om någonting i artikeln.

”Det blir inga spår av de genmodifierade organismerna kvar i köttet.”

Hur påverkar det här näringsämnena? Vad menar skribenten med ”spår”? Var tar organismerna vägen?

”Dessutom kan man ju lätt tro att allt kött som inte har Citygross märkning har producerats med GMO-foder. Men så är det inte”.

”Men så är det inte”! Där har vi det igen. Detta är extremt moraliserande och skribenten skriver vad vi ska tycka om märkningen.

Låt oss göra ett enkelt tankeexperiment. Antag att vi inte vet vilka djur som får GMO-djurfoder och vilka som inte får det. Antag sedan att vi inte vet vilka köttprodukter som innehåller GMO. Bokstavligt talat så spelar det ingen roll vilken produkt vi tar för skribenten menar ju att det inte blir några spår kvar av organismerna i köttet oavsett om vi köper produkten hos Citygross eller hos COOP.

Jag tror inte att KRAV-märkt kött kommer från djur som har fått GMO-foder, men jag kanske har fel? Däremot kanske människor lätt kan tro att produkter som inte är KRAV-märkta inte är ekologiskt odlade. Att produkten dessutom är GMO-fri innebär inte heller att den är ekologisk, och det är kanske den största källan till förvirring.

En annan invändning är att tron att allt kött som inte har Citygross märkning har producerats med GMO-foder bygger på en felaktig referens. Märkningen är menad att säga någonting om denna produkt vi tittar på just nu och den säger ingenting om alla andra produkter. Det finns en massa andra produkter i andra affärer, men de vet vi inget om utifrån märkningen vi ser framför oss. Vi har en viss köttprodukt för handen och tar andra rationella beslut om andra varor i andra butiker grundade på andra medvetna val.

Sedan undrar jag vem skribenter syftar på när denne använder opersonliga ”man”. Jag har lyxen att fråga er som läser det här hur ni ser på det här argumentet. Om ni skulle se märkningen, skulle ni lätt kunna tro att märkningen säger något om resten av skötseln och uppfödningen av grisar, eller bara om produkten ni har i handen?

”Enligt Scan äter endast 15% av Sveriges cirka 3 miljoner grisar foder med GMO. Det innebär att majoriteten av det kött som säljs i andra kedjor också har ätit ”gmo-fritt” foder.

Enligt Scan… Källa på det? 15% av tre miljoner är mycket och det är en siffra som man inte ska nonchalera. Citygross märkning blir genast tydligare; det finns en anledning till varför man vill ha en GMO-fri märkning. Nu vet vi ju att det ändå finns en del grisar som föds upp med GMO-foder, så varför ta risken och köpa en produkt som man inte vet om den ingår i 15%-kategorin?

En annan anmärkning är att de borde presentera hur utvecklingen med GMO-foder har sett ut i Sverige över tiden. Växer marknaden med GMO-foder eller är det bara en parentes i grisuppfödningen runt om i landet och varför litar man på data från Scan? Finns det inga som kan göra mer oberoende undersökningar? Om marknaden för GMO-foder ökar så har 90% av de 1000 tillfrågade i undersökningen all anledning att vara oroliga.

”Vad ska jag välja för kött?”

Eftersom Konsumentföreningen envisas med att kalla läsaren för ”konsument”, så hävdar den att vi inte kan göra egna intelligenta val. Denna underrubrik är ämnad att underbygga tanken om ”social tillit” och Konsumentföreningen vill minsann ha ensamrätt på att planera och styra våra medvetna val.

Valen får inte bli för medvetna så texten är utformad så att den talar ned till oss ”konsumenter” och inte i dialog med oss. Texten bjuder inte in oss att ta reda på mer eller undersöka själva; vi förväntas helt och hållet att lämna över vårt kritiska och rationella tänkande till en förening som får pengar för att: göra lustiga undersökningar, tala om för människor vad de ska vara rädda för och hur de ska göra för att undvika det.

Vad vi ska akta oss för och vad vi vill undvika är att låta Konsumentverket och andra få oss att etablera osunda konsumtionsvanor som sedan är svåra att bryta sig loss ur.

”Så vad gäller för dig som vill undvika GMO i fläskkött? Om du vill undvika att få GMO i dig kan du äta vilket fläskkött som helst. Om du väljer bort GMO av etiska skäl eller för att du är emot tekniken som sådan, kan du välja fläskkött som är märkt med Krav eller Svenskt Sigill. Båda är certifieringsorgan. Citygross märkning ”GMO-fritt” granskas inte av någon tredje part utan kan närmast beskrivas som en vägledning”.

Insinuerar skribenten att det finns fläskkött som innehåller GMO? Vi får ju råd hur vi ska undvika GMO i fläskkött så jag antar att det är relevant? Så om jag vill undvika GMO i fläskkött, så kan jag äta vilket fläskkött som helst?! Vid det här laget förstår ni att jag hänger upp mig på tillkrånglade formuleringar och textens otydlighet, men den är så dåligt utformad så jag kan inte vara den enda som har reagerat.

Om jag verkligen vill undvika GMO i fläskkött så undviker jag fläskkött. Det verkar finnas en osäkerhet kring huruvida GMO kan sprida sig från organismer till andra, samtidigt som skribenten menar att certifieringen endast ska ses som en ”vägledning”. Undrar om Citygross har några anmärkningar på Konsumentföreningens argumentation; att deras märkning bara ska ses som en godtycklig vägledning.

Det verkar som om själva huvudprioriteringen i branschen är certifieringen snarare än att maten är ekologisk eller närodlad.

Om märkningen endast är en marknadsföringsgrej så kan Uppdrag granskning, Dokument Inifrån eller andra kritiskt granskande journalister (finns det några andra kvar i landet?) undersöka huruvida detta stämmer eller inte. Men skribenten i artikeln från Konsumentföreningen presenterar ju ingen egen fakta. De har inte ens bemödat sig att intervjua chefer och anställda på Citygross, samt kollat med berörda gårdar etc.

Om vi tittar tillbaka på vad Konsumentföreningen skriver så finns det GMO-livsmedel i våra svenska butiker. ”Modifierad majsstärkelse” tolkar jag i alla fall som GMO jämfört med om det bara skulle stå ”majsstärkelse”. Eller Konsumentföreningen kanske menar att man ska tolka det som att det är ”omodifierad stärkelse”, att det förvisso handlar om modifierad majsstärkelse, men att den inte är genmodifierad.

Avslutande kommentarer

Konsumentföreningen presenterar inte källan för sin undersökning och nödvändiga referenser i artikeln. Det framgår inte heller vem som har utfört undersökningen och slutklämmen i stycket avfärdar totalt att 90% av de tillfrågade verkligen tror att det finns genmanipulerade livsmedel i våra livsmedelsbutiker. Detta är verkligen en knäpp på näsan för ”konsumenten” som inte har möjlighet att ta del av undersökningen och kritiskt granska den. Seriösa myndigheter och IGOs och NGOs gör all data och material tillgänglig så fort den finns att publicera och gör det utan att inbegripa ”sociala medier”.

Om man söker på ”GMO” och ”genmodifiering” på Konsumentföreningens hemsida så får man väldigt få resultat. Men en sida säger en del om deras inställning till GMO och hur det relaterar till ”konsumenten”. De menar att eftersom åsikterna går isär huruvida genetiskt förändrande livsmedel är bra eller dåliga, så framstår det som att de har förvånansvärt positiv inställning till GMO. Man kan säkerligen ifrågasätta detta och hur vi som köper livsmedel ska tolka deras texter. I Sverige handlar det om att vi som köper livsmedel ska åtnjuta det skydd som vi förväntar oss och den märkningsstandard som har tagits fram på den fria marknaden.

Enligt Livsmedelsverket så gäller dessa regler för GMO och GMO-livsmedel går igenom denna process för att bli godkända inom EU. Mer om GMO på Livsmedelverkets hemsida. Texten på Livsmedelsverkets hemsida är även den föremål för möjlig kritik, på grund av att de bara besvarar när GMO används och inte hur illa det har missbrukats och kommer att fortsätta att missbrukas.

När Livsmedelsverket svarar på frågan om det finns några risker med GMO, så inleder de med att skriva att EU har världens hårdaste lagstiftning för genetiskt modifierade organismer. De menar på fullaste allvar att den Europeiska Livsmedelssäkerhetsmyndigheten Efsa ska stå för bra riskbedömning. De tar inte ens någonting om symptom eller tidigare sjukdomsfall som har inträffat i nordamerika och nämner inte ens att det finns några som helst risker för människan.

Det är ytterst olyckligt när myndigheter använder myndighetskommunikation på ett sånt oansvarigt sätt så vi inte får tillgång till vetenskapliga källor och fakta som vi kritiskt kan begrunda själva.

Efter att ha läst igenom och kritiskt granskat texterna så luktar detta beställningsjobb från lobbygrupper. Texternas begriplighet försämras avsevärt på grund av att de undviker att svara på de mest konkreta frågorna som de själva ställer och tillgängligheten till data, statistik, fakta och fallstudier är helt obefintligt. Artikeln är otydlig, innehåller kontradiktoriska argument och gör inga som helst anspråk på att vara vetenskaplig.

Men Livsmedelsverket är tydliga med det finns GMO-produkter på marknaden. Men vi får inte veta vilka. Jag har mycket svårt att se att det inte kommer att bli fler produkter i butikerna när GMO-marknaden väl etablerar sig i EU. Men just nu verkar det framför allt vara soja, majs och raps som man ska se upp med när man är ute och handlar.

Angående märkningen så behöver inte GMO-livsmedel märkas i USA. Det är väldigt intressant att amerikanska produkter har enorma klistermärken för ”nutritional facts” där alla delikata fetter och e-ämnen minglar tillsammans med de låga halter vitaminer och mineraler som produkten innehåller. Men enligt branschen ska den genomsnittlige amerikanen inte få veta vilka potentiellt skadliga partiklar eller organismer som maten innehåller som kommer från GMO. Så här skriver Livsmedelsverket angående märkningen i Sverige och EU:

”Livsmedel som av tekniska skäl tillförts små mängder GMO oavsiktligt behöver inte märkas. Konventionell majs som mals i en kvarn där det också har malts genetiskt modifierad majs kan till exempel oavsiktligt tillföras små mängder GMO från den genetiskt modifierade majsen. Högst 0,9 procent av råvaran får vara GMO, utan att produkten behöver märkas. En förutsättning är att den GMO som oavsiktligt hamnat i produkten är riskbedömd och godkänd. Icke-godkänd GMO får aldrig förekomma i en produkt”.

Snacka om att reglerna tillämpas på en glidande skala. Det är uppenbart att livsmedelsbranschen vill tänja på reglerna så mycket som möjligt för att kunna sälja fler av deras genmodifierade produkter på den svenska marknaden. Livsmedelsbranschen och dess olika ”föreningar” gör det svårare för oss att se skillnad på produkterna som innehåller GMO och de som inte gör det. Ju färre människor som oroar sig för GMO, desto högre acceptans för produkterna.

Senast jag var i affären fick jag verkligen anstränga mig för att se om ett paket med färsk majs (inplastat i olja såklart) var genmodifierat eller inte. Nu tror jag att det inte var genmodifierat, men jag behövde nästan använda monokel och lära mig spanska för att kunna vara helt säker.

Med detta inlägg har jag försökt att bidra till den ”medlemsnytta” som Konsumentföreningen står för. Genom det här blogginlägget påverkar jag genom att föra fram önskemål om varor och tjänster i svenska livsmedelsbutiker. Jag har också försökt bidra till att få fler människor att intressera sig för att kritiskt granska både myndighetskommunikation och GMO. Jag gör inga fundamentala anspråk på vetenskaplighet, men jag hoppas jag har skapat en vilja hos dig som läser det här och tänka efter själv och göra dina egna efterforskningar och egna medvetna val.

Angående värderingar så hoppas jag att fler samverkar till att på ett bättre sätt granska Livsmedelsverket, Jordbruksverket, Konsumentföreningen och andra organisationer runt om i Sverige och världen som på ytan jobbar för att värna om oss, men som i kulisserna håller dörrarna öppna för flertalet lobbygrupper. De bönder, jordbrukare, skogsägare, djuruppfödare, ekologister, trädgårdsodlare, smågårdsodlare, ”preppers” och allmänt intresserade borde tillsammans gå ihop och upprätta ett gemensamt styrdokument för Sveriges ekologiska framtid. En framtid som inkluderar biologisk mångfald och som exkluderar GMO i mat.

Vi måste värna om vår tilltro till den biologiska mångfalden. Den biologiska mångfald som vi över generationer ha begränsat kraftigt då vi gått från småskaligt jordbruk till industrialiserat och mekaniserat jordbruk. Vi som vill ha en framtid där vi odlar grönsaker lokalt och tar steg för att bli mer självförsörjande, måste höja rösterna för att få mer inflytande.

Vi måste fortsätta som individer att forma den framtid vi vill ha och kommunicera med andra människor världen över om vilken typ av hållbar sammhällsutveckling vi vill ha.

Lissabonfördraget – En liten ordfrekvensanalys

Den 1:a december 2009 träder Lissabonfördraget i kraft och ersätter Maastrichtavtalet från 1992. Några förändringar inkluderar mer ”qualified majority voting in the Council of ministers”, ökad grad av inblandning för Europeiska Parlamentet rörande den lagmässiga processen som kallas ”codecision”, vilket ämnar att förändra det politiska ‘pelarsystemet’ och förhindra(?) ”the creation of a President of the European Council with a term of two and a half years and a High Representative of the Union for Foreign Affairs”, vilket jag inte riktigt vet vad det innebär.

Mer värt att notera är att EU får en ny säkerhetspolicy, vilket leder till en enad europeisk position i förhållande till medlemsländernas respektive policyer.

Men Lissabonfördraget kommer att medföra en hel del andra förändringar och i dagsläget vågar jag inte ge mig in på någon ingående analys av fördraget i sin helhet.

EU:s nya säkerhetspolicy tror jag kommer att vara intressant för många framöver och bör synas i sömmarna. Min magkänsla gör att jag känner mig försiktigt skeptisk till fördraget i sin helhet, men å andra sidan har jag inte läst igenom hela fördraget än. Jag vet inte ens om jag kommer att göra det.

Om man framöver vill ge sig in i debatten och aktivt skriva om det, vore det önskvärt om man åtminstone läser igenom fördraget. PDF kan ni hitta här. Den är bara på 272 sidor men långt ifrån alla sidor är relevanta, för man har med en massa signaturer och korrektur av artiklar som jag tror att man som intresserad av ”EU-speak” inte behöver bry sig om.

Snabbanalys

Jag tänker dock göra en undersökning som är ganska rolig och som går mycket snabbt att utföra, nämligen en ordfrekvensanalys. Nu vet jag på rak arm inte om ”ordfrekvensanalys” är en akademisk vedertagen term, men nåväl, poängen är att jag vill kolla hur många gånger som vissa plus- och minusord återkommer i fördraget.

Plus- och minusord innebär att man kan tolka in ett visst värde i orden utifrån vilket perspektiv man har samt subjektiv bedömningsförmåga.

Jag hoppas att ni håller med om att begrepp som ”graduated response” eller ”3-strikes” är laddade på ett visst sätt jämfört med ”freedom”, ”liberties” och ”rights”, som är mer positivt laddade. Resultaten ska tas med en nypa salt och för enkelhetens skull har jag bara med ord i undersökningen.

Reliabiliteten i den här undersökningen innebär att ni själva kan upprepa mina mätningar utan svårigheter. Jag gör inga som helst anspråk på vetenskaplighet utan jag gör det här för att det är enkelt och jag tror resultatet ändå kan säga något om vad vi har att göra med för typ av text.

Jag tänker inte skriva vilka ord som jag tolkar som plusord och minusord, men jag listar dom nedan:

security
copyright
participation
sharing
border
green
policy
citizens
Europe
World
democracy
globalization
development
society
internet
regulation
defence
offence
criminal
opportunity
rules
liberties
freedom

Resultat

Samma ord rangordnade efter hur många gånger de har nämnts i Lissabonfördraget:

Europe – 1604
policy – 207
security – 184
regulation – 79
rules – 78
development – 55
defence – 54
freedom – 51
participation – 41
border – 31
citizens – 31
criminal – 31
growth – 12
offence – 7
society – 5
World – 5
democracy – 5
green – 2
opportunity – 2
sharing – 1
globalization – 0
copyright – 0
liberties – 0
internet – 0

Kommentarer

Min hypotes var att vissa ord som jag tolkar som negativt laddade skulle ligga i topp och att ord som jag tolkar som positiva skulle ligga längre ned.

Undersökningen innehåller som väntat inte många överraskningar, dock kan jag tycka att det är väldigt konstigt att ”internet” inte nämns en enda gång på 272 sidor i ett fördrag av denna omfattningen. Internet måste tas på allvar och vi måste ta samtalet vidare från det konkurrens- och marknadsnedtyngda begreppet ICT som är så aktuellt just nu. Vi måste förstå internet som något samhällsutvecklande och samhällsomvälvande. Vart är vi på väg?

Jag är också förvånad över den höga frekvensen på ordet ”Europe” som sprang iväg till över 1600 träffar. Undrar om det finns något annat innehållsord som har högre frekvens än ”Europe”, någon som vet?

Att Lissabonfördraget inte är någon copyrightreform förvånar inte eftersom vi har andra kommande direktiv och handelsavtal som berör just denna punkt både inom Europa och internationellt.

Till sist, är det inte väldigt förvånande att en text av det här slaget innehåller tal om ”citizens” men ingenting om ”liberties” men däremot ”freedom”? Talar man hellre om frihet i sig istället för rättigheter? Jag gjorde dock snabbt en ny sökning på ”rights” och fick 87 träffar vilket ändå indikerar att frånvaron av ”liberties” inte är så anmärkningsvärt.

Bachtin to basics

Michail Bachtin, (r. Михаил Бахтин) föddes 1895 i Orjol, Moskva och är en av de främsta, om inte den främsta, ryska språkteoretikern och litteraturkritikern från Ryssland. Bachtins samlade verk visar prov på en imponerande bredd och dennes dynamiska språksyn har präglat områden som språkfilosofi, litteraturkritik och etik. Hans forskning har satt spår inom marxismen, semiotiken och strukturalismen, men Bachtins texter höll ett tag på att falla i glömska. Om det inte vore för ryska forskare och Julia Kristeva hade Bachtin kanske aldrig blivit återupptäckt och senare översatt.

Julia Kristeva kom i kontakt med Bachtins texter under sin universitetstid i Sofia, Bulgarien och var den som med hjälp av Tzvétan Todorov introducerade Bachtin för de franska strukturalisterna i sin essä ”Word, Dialogue and Novel”. Anledningen till att Kristeva blev den som introducerade Bachtin för strukturalisterna var på grund av att hon talade flytande ryska samt var dessutom marxistskolad och kunde därför läsa de ryska formalisterna på originalspråk. Detta bidrog till hennes intellektuella bakgrund och gjorde att hon fick en speciell position inom både strukturalismen såväl som poststrukturalismen.

Om man inte har läst Bachtin förut, kan det vara bra att få ett tips om var man kan börja. En möjlig ingång är essän ”Frågan om talgenrer”, där Bachtin försöker reda ut skillnaden mellan Ferdinand De Saussures lingvistik och språk som levande dialog.

”Frågan om talgenrer” är en informationspackad och klurig essä, men om man ägnar lite tid åt den kommer man att få någonting tillbaka. I essän skiljer Bachtin på vardagsspråket och det litterära språket, där genrer existerar i språk men också i kommunikation. Därav Bachtins intresse för det ‘dialogiska ordet’ som ni kanske har hört talas om förut.

Enligt Bachtin har traditionell språkteori primärt behandlat frågan om genrer inom retorik och litteratur, men dessa innefattar även områden som ligger ‘utanför’ dessa discipliner. Bachtins kritik belyser att dessa gränser är outforskade och inför en distinktion mellan primära och sekundära genrer. De primära genrerna omfattar vardagsspråket och de sekundära genrerna är vetenskaps- och lagtexter.

Tanken med denna post är att jag ämnar skriva ett referat och ge en grundläggande beskrivning av ”Frågan om talgenrer”, för att på så sätt ge en ingång till er som inte tidigare har läst något från Bachtin.

Bachtins originaltext är skriven cirka 1952-53 och publicerades postumt i antologin Estetika slovesnogo tvortjestva (ordkonstens estetik) från Sergej Averintsev och Sergej Botjarov, Moskva 1979. Essän har översatts av Helena Bodin och finns att läsa i Eva Haettner Aurelius och Thomas Götselius antologi Genreteori från 1997.

Frågan om talgenrer

Problemformulering och definition av talgenrerna

Enligt Bachtin är all mänsklig verksamhet förknippad med användningen av språket och språkanvändandet är lika varierande som alla de olika verksamhetsområden som människor ingår i. Detta är i sig ingenting som står i motsats till språket som generell enhet, men användningen av språket realiseras med ”yttranden” (i både tal och skrift) från människor som deltar i någon av alla de skilda verksamhetsområdena.

Yttrandena avslöjar syften och förutsättningar för varje område och kännetecknas av tre moment: det tematiska innehållet, stilen och konstruktionen. Dessa är i sin tur intimt kopplade till yttrandets helhet och får sin bestämning i en viss kommunikativ sfär.

Bachtins första begreppsdefinition är den för talgenrer:

”Varje enskilt yttrande är givetvis individuellt, men varje sfär av språkanvändningen utarbetar egna relativt fasta typer av sådana yttranden, typer som vi kallar talgenrer.” (1997:203)

Talgenrerna är oöverblickbara eftersom det finns enormt många typer och möjligheter till mänskliga verksamheter. Dessa innehåller alla även sin repertoar av talgenrer, vilka hela tiden växer inom den giva sfären och utvecklas till något mer komplext.

Både de muntliga och skriftliga talgenrerna är heterogena, vilket innebär att sammansättningarna utgörs av en salig blandning av olika språkliga komponenter. Till talgenrerna hör de korta repliker i vanliga dialoger, vars mångfald tillkommer på grund av alla de olika situationer, teman och deltagare som ingår i dialogen. Även vardagliga berättelser, brev, standardiserade militära kommandon, ”förordningen”, affärsdokument, journalistiska framställningar, vetenskapliga framställningar och litteräratexter hör till talgenrerna.

Är talgenrernas heterogenitet ett problem? Kan vi verkligen undersöka talgenrerna på en enda nivå? Den ”funktionella heterogeniteten” gör de gemensamma dragen alltför abstrakta och ”tomma” för att kunna analysera på ett bra sätt. Bachtin menar att detta kan förklara varför ingen tidigare har väckt den generella frågan om talgenrer. Innan Bachtins undersökningar inleddes har endast de litterära talgrenerna studeras ingående, men dessa har studerats utifrån en viss särart: den litterära. De har inte analyserats som specifika yttranden, som är skiljda från andra typer men som har en gemensam verbal natur.

Bachtin hävdar att den lingvistiska frågan om yttrandet och dess typer har förbisetts. Från antiken har man endast analyserat yttrandenas litterära särart, men också de retoriska genrerna, vilka präglas starkt av en verbal tradition där man beaktat relationen mellan yttrande och åhörare samt dennes inflytande på yttrandet och dess finalitet. Men de retoriska genrernas juridiska och politiska särarter har dolt det allmänlingvistiska.

Vidare har de vardagliga talgenrerna analyserats utifrån en Saussureansk lingvistisk utgångspunkt, men även de amerikanska behaviouristerna och vosslerianerna har studerat den vardagliga dialogens repliker.

Bachtin riktar kritik mot Saussure och de andra för att dom inte heller har kunnat finna en bra definition på yttrandes allmänlingvistiska natur. De amerikanska behvavioristerna gjorde till exempel en ofruktbar avgränsning genom att ibland studera det muntliga vardagliga talets särart och ibland orientera sig mot primitiva yttranden.

Bachtin påpekar att man inte ska underskatta talgenrernas heterogenitet. Bachtins sätt att skriva gör sig här påmint; hans skrivsätt är väldigt ‘återkommande’ till sin karaktär, han kommer hela tiden tillbaka med olika fraser och resonemang som han tidigare har nämnt i essän, för att tydligare betona vad andra har missuppfattat.

Det är svårt att få grepp om yttrandets allmänna karaktär, men genom att poängtera skillnaden mellan primära (enkla) och sekundära (komplexa) talgenrer, anger Bachtin en ny utgångspunkt för studiet av yttranden.

De sekundära talgenrerna (romaner, dramer, vetenskapliga undersökningar etc.) uppstår i en redan komplex och utvecklad organisation av kulturell kommunikation. Bachtin avser här skönlitterär och vetenskapliga skrifter, men hans poäng är att dessa drar till sig de primära talgenrerna och bearbetar dessa genom talkommunikation. Primära talgenrer ingår i de mer komplexa genrernas struktur och får därmed en viss karaktär. Bachtin menar att de förlorar ”den direkta förbindelsen med den reella verkligheten och med andra reella yttranden” (205).

Exempel: I en roman behåller den primära talgenren dialog sin form, men enbart på romanens innehållsplan och är en del av romanens helhet och verklighet. Romanen som helhet och de vardagliga dialogens repliker är yttranden, men endast det förstnämnda är ett komplext yttrande.

Här kan man ställa sig frågan: Hur förändras Bachtins talgenrebegrepp och definition av yttrandet i det postdigitala samhället? Hur skulle särskiljandet se ut om vi för en stund försökte arbeta vidare med Bachtins projekt? Ska man införa en ytterligare kategori för det digitala, eller tillkommer en ny parallell uppdelning av de primära och sekundära talgenrerna inom det digitala? Innebär inte detta en problematik givet att heterogenitet är extremt viktigt? Grovt förenklat: Kan vi bygga ut Bachtins särskiljande eller är det ett ofruktbart projekt för att beskriva de olika talgenrerna i vår samtid?

Om vi ser mängden av alla kommunikationssätt som givna parametrar, så har det digitala infört enormt många fler parametrar som påverkar mänskliga verksamhetsområden. Dessa tillkomna talgenrer och yttranden problematiserar heterogeniteten än mer och om det i Bachtins tänkande var ett oöverblickbart område, vad är det då inte nu?

Skillnaderna mellan primära och sekundära genrer är stor och därför kräver friläggningen av yttrandets natur att man analyserar både primära och sekundära genrer. Analysen behöver ta hänsyn till yttrandets komplexitet och att enbart förhålla sig till de primära genrerna innebär att man inte beaktar problemet tillräckligt bra. Bachtin riktar kritik mot den behavioristiska lingvistiken, som han menar missar yttrandets komplexitet. Relationerna mellan talgenrerna och den historiska process där de sekundära talgenrerna har uppstått, har belyst yttrandets relation på flera sätt, t.ex. till ideologin.

Bachtin upprepar att alla genrer inom olika områden av mänsklig verksamhet och yttrandet har en stor betydelse för lingvistiken och filologin. Varje arbete (vetenskapligt med språkligt material) har och göra med både skriftliga och muntliga yttranden. Bachtin förknippar dessa med vissa kommunikativa och verksamhetsrelaterade sfärer och han inkluderar bland annat lagtexter, officiella skrivelser, privatbrev och litterära genrer med mera. Han räknar även med de vardagliga replikerna som en källa för fakta som är nödvändig för att bedriva vetenskapligt arbete. Att ha en tydlig föreställning om yttrandets natur är nödvändig för varje forskningsinriktning.

Bachtin påpekar att om vi ignorerar yttrandet och missar talets egenartade genrer, leder vårt sökande till abstraktion och formalism. Kritiken mot ett formalistiskt synsätt avslöjar hur före sin tid Bachtin var som poängterade kopplingen mellan språket och livet. Bachtin hävdar att både språket och yttranden ingår i livet. Essän skiftar sen perspektiv och etablerar en övergång till språkvetenskapliga problem och områden.

Stilistik

Även stilen är kopplad till yttrandet och dess former. Varje yttrande är individuellt och har möjligheten att få en individuell stil. Varje yttrande har en individuell stil för att yttrandet riktar sig tillbaka till den talandes individualitet. Men Bachtin menar att alla genrer är inte lika bra lämpade för denna ”återspegling av den talandes individualitet i yttrandets språk” (206).

De skönlitterära genrerna lämpar sig bäst för den individuella stilen, då stilen ingår i yttrandets egentliga uppgift. De minst lämpade genrerna för ”individualitetens återspegling i språket” är talformer som kräver standardiserade former, t.ex. verbala signaler, militärkommandon och affärsdokument. Inom dessa genrer kommer endast den individuella stilen fram som ytliga fragment och förutom de skönlitterära genrerna innehåller en majoritet av talgenrerna inte den individuella stilen som Bachtin försöker beskriva.

Individualiteten kommer till uttryck i olika skikt och sidor. Den individuella stilen får olika relationer till det gemensamma språket. Bachtins syn på det generella och det individuella framställs här som någonting intimt kopplat till varandra, där det generella språket ”tar gestalt i en individuell form”. Frågan om stil och dess definition kräver således en grundläggande analys, vilket sägs gälla även för den individuella stilen.

Stil och genre är nära relaterade till varandra. Om varje verksamhetssfär använder vissa givna genrer, kan man även förstå att dessa sfärer har vissa specifika förutsättningar och att genrerna även motsvarar vissa stilar. Vissa funktioner och förutsättningar skapar genrer och dessa är ganska fasta till tema, form och stilistiska yttranden. Stil är alltså något som hänger samman med tematiska och formmässiga sammansättningar. Dessa kan t.ex. vara vissa former av konstruktioner eller vissa relationer mellan talare och deltagare. Bachtin skriver:

”Stilen ingår som ett element i yttrandets genremässiga enhet” (207)

Den språkliga stilen kan analyseras, men analysen blir bara fruktbar om man samtidigt erkänner genrenaturen hos de olika språkliga stilarna och talgenrerna. Bachtin kritiserar språkstilistiken för att ha saknat detta perspektiv då den bryter mot ett grundläggande krav på en enhetlig grund.

Bachtin kritiserar tidigare klassificeringar som dåliga och exemplifierar detta med att berätta om ryskans grammatik. Enligt denna delas språket in i skriftspråk, folkligt språk, abstrakt vetenskapligt, vetenskapligt tekniskt, dagspress-journalistikt, officiellt kommersiellt, familjärt vardagligt tal och vulgär ovårdad jargong. Dessa är språkliga stilar och de stilistisk-kategorierna omfattar direkta ord, fackuttryck och arkaismer.

Denna uppdelning är slumpmässig och principerna för denna uppdelning är splittrade snarare än enande. Bachtins kritik bygger på att förståelsen för språkliga stilarnas genrenatur har varit otillräcklig och att en väl avvägd klassificering lyser med sin frånvaro. Denna indelning har varken beaktat mänskliga verksamheterna eller de primära och sekundära genrerna.

Bachtin återknyter till ett historiskt förlopp och påpekar att språkliga stilarnas förändring är relaterade till talgenrerna och dess förändringar. Enlight Bachtin är det litterära språket ett:

”… komplext dynamiskt system av språkliga stilar, vilkas specifika vikt och inbördes relationer i det litterära språksystemet befinner sig i oavbruten förändring.” (207).

Litteraturens språk är på många sätt ett ännu mer komplext och organiserat system. Hur ska man egentligen analysera systemens historiska dynamik, genom att gå från det enkla till det svåra med att beskriva en historisk förklaring? Bachtin skriver att talgenrerna är ”drivremmarna från samhällets historia till språkets historia” (208), och att fonetiska, lexikaliska och grammatiska företeelser måste ha bearbetats i en genre innan dessa kan upptas av språksystemet.

Det litterära språkets utveckling tycks vara tvådelat: Både de primära och sekundära talgenrerna präglar den historiska utvecklingen. Litteraturspråket kan utvidgas ‘innifrån’ men också genom att andra skikt av språket gör sig påminda. Det är när utvidgningen samt skikten blandas som det sker en spridning och det innebär att företeelser blandas samt sprids vidare till olika talgenrer.

När man uppmärksammar de icke-litterära skikten, tittar man även på de talgenrer där dessa skikt realiseras. Det uppstår en dialogisering av de sekundära talgenrerna, som försvagar deras form, men det uppstår dessutom en ny känsla för deltagaren i ett samtal och nya former för helhetens finalisering tillkommer. Bachtin uttrycker det:

”Där det finns en stil, finns det också en genre.” (208)

När stilen vandrar från den ena genren till den andra ändras inte bara stilen, utan också genren i sig och genom att studera talgenrerna möjliggör man behandlingen av stilistikens alla frågor.

Grammatiken skiljer sig från stilistiken, men den förstnämnda kan i undersökningar inte borse från stilistiska exkurser och detaljer. Är gränsen mellan grammatik och stilistik obefintlig? Bachtin ser det som att stilistiken och grammatiken både möts och skiljs åt på samma gång i språkliga företeelser. Om man tittar på en språklig entitet inom språksystemet är det en grammatisk företeelse och om man ser det som ett yttrande eller en talgenres helhet är det en stilistisk företeelse.

Relationen dem emellan ska inte ses som mekanisk utan ska kombineras organiskt. Endast en bra förståelse för yttrandets egenskaper och talgenrerna kan komma bort ifrån simpla föreställningar om ”talströmmen” och kommunikationen. Då Bachtin skrev sin essä hade språkvetenskapen inte behandlat denna fråga överhuvudtaget och han han knyter an undersökningen av yttrandet ”som en reel enhet i talkommunikationen” med förståelsen för ”språksystemets enheter” (209).

Yttrandet som en enhet i talkommunikationen. Skillnaden mellan denna enhet och enheterna i språket (ord och satser)

I denna del redogör Bachtin för 1800-talets lingvistik hos Wilhelm von Humboldt som sköt språkets kommunikativa funktion åt sidan (bakgrunden) och och lyfte istället fram en funktion som gjorde tankebildningen oberoende av kommunikationen. Humboldts tes lyder:

”Utan att här alls ta upp kommunikationen människor emellan, är det språkliga uttrycket en nödvändig förutsättning för den enskildes tänkande i fullständig ensamhet.” (210)

Vosslerianerna placerade i sin tur den ”expressiva funktionen” i förgrunden, men trots de olika analyserna reduceras funktionen till talarens individuella värld. Språket riktar sig tillbaka på människan och hennes skapande kreativitet. Språkförståelsen ses från den talandes synvinkel men relationen till de andra deltagarna i kommunikationen blir olyckligt feldefinierad.

Jag förstår inte riktigt vad Bachtin menar men det inbegriper relationen mellan den talande och lyssnaren. I och med definitionen av språkets väsen uppfattar jag det som att man inte behöver någon annan en den talande. Om jag har uppfattat det rätt så behövs inte språkkollektivet eller den lyssnande överhuvudtaget.

Bachtin kritiserar lingvistiken på grund av att denna är tyngd med ”fiktioner”. ”Den lyssnande”, ”den förstående” och ”en enda talström” är begrepp som ger en felaktig föreställning om talkommunikationens komplexitet och mångsidighet. Häri uppstår en kritik mot det aktiva och passiva i talkommunikationen såsom t.ex. finns hos Saussure, där schemat visar på att talaren är den aktiva och att lyssnaren är den passiva.

Visserligen kan detta schema stämma för vissa specifika delar av verkligheten, men får inte uppfattas som talkommunikationens reella enhet. Detta om något är en fiktion och får inte upprätthållas.

Bachtin beskriver hur det egentligen förhåller sig. Lyssnaren får istället en aktiv roll som svarande position i förhållande till yttrandet. Lyssnaren reagerar ju på talet när denne hör det och formar sin position när denne lyssnar och förstår. All förståelse av tal har en aktivt svarande karaktär och förståelsen är fylld av svar. Den lyssnande blir den talande. Passiviteten blir till ett abstrakt moment i den mer aktiva svarande ”förståelsens reella helhet”. Detta innebär inte att det alltid måste komma ett svar, utan man kan mycket väl tänka sig att man efter ett visst givet yttrande ”svarar” med en handling. Men man kan också föreställa sig att ett visst yttrande, om det följs av en handling, en gång kommer att få ett verbalt svar. Således uppstår det en fördröjning, som med vissa ändringar och tillämpningar även gäller för skrivet och läst tal.

Jag skriver detta blogginlägg i en talande position, men jag riktar mig samtidigt till mottagare som läser min blogg eller som kanske är intresserade av just det här inlägget. Kanske har några av mina läsare inte kommit i kontakt med Bachtin förut och jag måste då anpassa min beskrivning av hans tankar och göra det mer förståeligt både för mig själv men också för de som läser inlägget. Samtidigt försöker jag lägga upp min genomgång på ett sätt så att de som är mer insatta i ämnet än jag ska ställa frågor eller kanske bättre beskriva delar av essän. Min poäng är att jag samtidigt tänker på eventuella svar och yttranden från mina läsare. Men låt oss gå tillbaka till Bachtins redogörelse.

Den som talar är i sin tur inriktad på att den som lyssnar även ska svara på ett visst specifikt yttrande. Det aktivt svarande förståelsen är något som den talande förväntar sig av den lyssnande och förväntar sig därför ett svar, en handling eller någonting som visar på en reaktion. Det-att-göra-sig-förstådd är bara en del av dennes helhetsavsikt med sitt tal. Bachtin går ännu längre och menar att även den talande utgör en svarande, då denne inte är den första som för första gången öppnar sin mun och häver ur sig ett visst yttrande. För dennes yttrande står i förhållande till andras men även dennes egna tidigare yttranden.

Bachtins poäng är att den lyssnande inom den allmänna lingvistikens schemabygge inte är densamma som deltagaren i talkommunikation. Schemat är en abstraktion: den visar något abstrakt moment, men det missar den reella helheten. Abstraktionen är självfallet accepterad, såtillvida den förklaras inom undersökningens ramar och inte ersätts som att vara en del av helheten. Schemat får bara uppfattas som abstraktion, om den uppfattas som reell förvandlas den bara till fiktion. Bachtin skriver att schemat inte får förvränga den verkliga bilden av talkommunikationen.

”Tal” och ”talström” är på intet sätt oproblematiska begrepp. De är förvisso viktiga termer som benämner vissa språkliga enheter, men de är ju segment av språket (fonem, stavelser, takt) och betydelsebärande entiteter (ord och sats) och sönderfaller ju inte i själva talkommunikationen på det sätt som lingvistikens analys slår fast. Bachtin menar att lingvistikens, fonetikens och lexikologins undersökningar bortser från det faktum att uppdelningen blir problematisk då man ska gå tillbaka till att beskriva talkommunikationen som helhet.  Således blir även ett begrepp som ”vårt tal” problematiskt då det inte blir självklart vad som menas med detta utifrån en lingvistisk synvinkel.

Vad har dessa begrepp för utsträckning? Om vi inte definierar dess början och dess slut, hur ska vi då kunna tala om segment? Enligt Bachtin har längd, enheter och utsträckning inte definierats. Vad betecknar begreppen? Missar man var begreppen innebär det att man utgår från godtycklighet och osäkerhet då man åtar sig att analysera de språkliga enheterna i förhållande till talkommunikationen. När vi pratar om ”tal”, menar vi då talprocessen (tal) eller talgenre? Vem är agenden bakom begreppet ”vårt tal” när vi till exempel kollar i en akademisk genomgång av grammatiken?

Lingvistiken har fram tills nu haft ett undersökningsraster som inneburit att man satt upp en terminologisk vaghet som förvirrat lingvistikens utgångspunkt. Lingvistiken har helt enkelt missat yttrandet som talkommunikationens reella enhet. ”talet” existerar bara mellan människor och påverkas av yttrandets form från ett visst talsubjekt. Oavsett form, längd, innehåll etc. har dessa talkommunikativa enheter strukturella drag och klara gränser.

Bytet av talsubjekt bestämmer gränserna för varje konkret yttrande. Varje yttrande har enligt Bachtin en absolut början och ett absolut slut. Jag förstår inte hur Bachtin menar här men jag ser användningen av det ”absoluta” som ett exotiskt inslag från Hegel/Marx som bör ha präglat Bachtins förståelse och samtid. Här får vi akta oss så att vi inte hamnar i en ofruktbar återvändsgränd och vi kan distansera oss från denna statiska ingång i Bachtins tänkande.

Yttrandet är ingen konventionell enhet. Det är en avgränsad företeelse som ett byte mellan talsubjekt och avslutas genom att ordet lämnas över till den andre. Vi kan tänka oss att förenklade begrepp som t.ex. ”talöverlämnande” och ”talavslutande” skulle kunna förklara dessa gränser.

Jag tycker att det är problematiskt hur Bachtin hela tiden återvänder till dialogen som den klassiska formen av talkommunikation. Har den en alldeles speciell placering i Bachtins språksyn, eller återvänder han till den för att den exemplifierar den reella enheten av talkommunikation? Jag tror det beror på att vi måste definiera repliker, påståenden, invändningar och instämmanden inom en givet avgränsad reell situation. Dialogen rör sig med sina speciella relationer och har en annan förklaringsmodell och en mindre komplicerad natur än tre- eller fyrpartssamtal. Bachtins poäng är däremot att relationerna mellan hela yttranden inte låter sig beskrivas grammatiskt; de är ju inte möjliga ”mellan” enheterna i språket, varken i språksystemet eller i ett yttrande.

Finns det något som motsäger Bachtins tes? Inom de sekundära talgenrerna finns det en möjlighet till kritik av Bachtins syn. Vi kan ju svara på våra egna yttranden, ifrågasätta dom och kommer med egna invändningar. Det förekommer inget byte av talsubjekt och så förhåller det sig inom de sekundära genrerna. Även om relationerna inte kan beskrivas grammatiskt så hamnar de inom gränserna för ett yttrande. Min förklaring haltar här men detta relaterar till synen på bytet av talsubjekt, det att relationerna inte kan beskrivas grammatiskt och att de sekundära genrerna skiljer sig från de primära.

Satsen är en enhet i språket och yttrandet är en enhet i tallkommunikationen och gränserna för satsen som enhet i språket bestäms inte av bytet av talsubjekt.

Bachtin beskriver satsen i förhållande till ett yttrande och verkar mena att satsens kontext är ett och samma talsubjekts. Bachtin tycks dela in satsen i en utomverbal kontext och att satsen inte förhåller sig direkt utan via sin kontext. Satsen förhåller sig direkt och till sig själv i yttrandet. Pauser är de grammatiska företeelser som är planerade och avsiktliga och är endast möjliga inom en talandes tal. Pauserna är reella.

I sekundära genrer är pauser skapade av någon, men de skiljer sig från grammatiska och talkommunikationens pauser. Satsen i sig inte har vissa egenskaper eller en viss natur, utan dessa realiseras först i yttrandet. satsens natur uppstår dock i satsen och denna har ingen direkt relation till andra yttranden, eller har ingen förmåga att framkalla ett svar från den talande. Bachtin verkar mena att man ska skilja på satsens såväl som yttrandets natur och förstå hur de verkar och inte kan påverka varandra.

Lingvistiken sammanblandar satsen med yttrandet. Vad studerar lingvistiken? Studerar de satsen och yttrandet var för sig eller undersöker de en slags hybrid av sats och yttrande? Bachtin menar att lingvistiken ägnar sig åt det sistnämnda och skriver att man bara kan byta yttranden med varann. Ett yttrande kan se ut på olika sätt och det spelar ingen roll om en sats eller ett ord utgör ett yttrande: detta kommer inte att förvandla en språklig enhet till en enhet i talkommunikationen.

Eftersom det inte finns någon teori om yttrandet, leder det till att definitionen av satsen och yttrandet blir problematisk, och distinktionen dem emellan leder till att de istället för att skiljas från varann istället sammanblandas. Hur förhåller sig detta till den reella dialogen?

Som jag skrev ovan trodde jag att Bachtin intresserat sig för dialogen som den klassiska formen för talkommunikation för att det är den enklaste formen. Mycket riktigt visar det sig att jag hade rätt. Dialogen som form exemplifierar en förklaringsmodell för hur gränserna framställs och ska förstås. Det visar sig att replikerna avgränsas på samma sätt i olika typer av texter. Det spelar ingen roll om vi har och göra med en dialog i tallkommunikation eller en i litteratur, avgränsningen sker på liknande sätt, men det uppstår ett behov av att analysera en författares individualitet genom stilen.

Som jag tidigare har visat i min C-uppsats ”Tillvaron hitom havsklippan – En analys av narrativ struktur och berättarsperspektiv i Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad och Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken från 2009 är stilen är intimt kopplat till det litterära perspektivet och om vi ska tro Bachtin även till författarens individualitet. Häri finns även en utgångspunkt för begrepper ”intertextualitet”, som senare presenterades av Julia Kristeva. Intetextualitetsbegreppet har påverkat både litteraturkritik men framförallt analys av sakprosa.

Som jag visade i min c-uppsats skiljer sig Söderberg från Kyrklund i att den förra mer ämnar att ingå i en dialog med sina läsare där denne förväntar sig ett svar. Således har Söderberg mer inslag av ett uppfostrande inflytande på sina läsare än vad Kyrklund har. Kyrklund är dessutom en av fyrtiotalisterna som skiljer sig från sin samtid genom att denne undflyr detta stilistiska krav och ansvar. Verk och litteratur är förbundna med det att bestämma den andres svarande position, men hos Kyrklund får vi inga givna svar eller yttranden för bestämningen av denna position som konstituerande för vårt aktiva svarande.

Ok, det kanske finns absoluta gränser för ett givet avgränsat ord eller sats… men jag tror fortfarande inte att det finns absoluta gränser för talkommunikationen. Vad skulle dessa bestå av?

Det första konstituerande särdraget hos yttrandet är att bytet av talsubjekt ramar in yttrandet och ger det en fast och avgränsad form. Det andra konstituerande särdraget hos yttrandets är dess specifika finalitet. Yttrandets finalitet är bytet av talsubjektets ”inre” sida, som äger rum om den talande har sagt allt han eller hon vill i ett visst ögonblick. Vi hör således om någon har ”talat till punkt”; detta är dess finalitet. Den svarande kan sedan välja att svara på det eller inta en svarande position gentemot den talande. Finaliteten är nödvändig för att vi ska kunna reagera på ett yttrande. Bachtin vill fånga ”hela” yttrandet i och med beskrivningen av yttrandets finalitet.

Den finala helheten bestäms av tre moment: den referentiellt semantiska uttömdheten, den talandes avsikt eller vilja med talet och finaliseringens typiska kompositionella genreformer.

Det första momentet relaterar till att det inom olika genrer finns olika typer av uttömdhet. Om någonting blir ett tema för ett yttrande inom någon talgenre, kommer det att få specifika förutsättningar. Detta moment hänger samman med den talandes avsikt med talet, som är det andra momentet.

I varje yttrande, från vardagliga repliker till vetenskaplig text, tycks vi förstå den talandes avsikt eller vilja med talet och detta bestämmer yttrandets helhet. I och med att vi föreställer oss vad den talande vill säga bestämmer vi även yttrandets finalitet. Avsikten bestämmer även genreform och avgränsar även yttrandet och förbinder den med talkommunikationen.

Det tredje momentet har och göra med fasta genreformer, vilket delvis innebär att talaren väljer en specifik talgenre. Sfären kopplas till talkommunikationens situation och den talandes yttrande utvecklas och formas på ett visst sätt givet sin avsikt och genreformen. Bachtin menar att bestämda talgenrer har stabila och typiska former för att konstruera en helhet. Vi som talande varelser har redan en repertoar som vi dagligen använder men som vi verkligen inte kan förklara. Oberoende av talsituation tycks vi återvända till till dessa givna genreformer.

Bachtin vänder sig till modersmålet, som han menar är något som vi behärskar men som vi inte har lärt känna, utan som vi har fått en känsla för genom yttranden i konkret talkommunikation. Både genreformer och modersmål kopplas till något som vi tillgängliggör oss genom dynamiska och konkreta språksituationer snarare än genom teorin. Att lära sig att tala innebär inte att vi enbart lär oss teori, utan vi lär oss att sätta ihop yttranden och svara på dessa.

Bachtin ser hur talgenrerna organiserar talet ungefär på liknande sätt som grammatiken. Bara det att inta en svarande position innebär att vi kan gissa vilken genre vi står inför och inom vilken genre vi ska svara. Vi får också intuitivt en känsla för hur vi ska svara och hur långt yttrandet kommer vara med dess finalitet. Om inte talgenrerna skulle sägas existera, skulle vi behöva skapa dessa ”on the fly” i och med talkommunikationen. Bachtin hävdar att det skulle innebära en omöjlighet.

Genreformerna skiljer sig från språkets former i och med att de förra är friare och mer plastiska än de språkliga formerna. Genrernas mångfald är ett faktum som innebär att yttranden ingår i en mångfald av olika skiftningar och med olika ton. Talet har vissa intonationsmönster och struktur som kräver mycket av både den talande och den svarande, men som vi vet innebär ju även de minsta detaljer stora skillnader för yttranden. Om jag säger ”men vad snäll du är” till någon samtidigt som jag lägger huvudbetoningen på ”snäll” och himlar med ögonen, innebär det ju något helt annat än om jag använder mig av samma yttrande och lägger huvudbetoningen på ”är” samtidigt som jag brister ut i ett stort leende. Jag tror även att Bachtin hävdar att olika intonationsmönster kan innebära att yttrandet byter kommunikativ sfär från en till en annan.

Det finns såklart mer fria former av talkommunikation. Vardagliga samtal inom familjen flyter ju på i en helt annan takt och ton än vetenskapliga eller institutionella samtal som präglas av en viss diskursinlåsning. Dessa friare former av talkommunikation låter sig lättare formas och anpassas för att kunna kombineras i andra sammansättningar och sammanhang. Bachtin avslutar stycket med ett mycket viktigt påpekande, som en vän till mig även skulle säga gälla för skrivandets ädla konst:

” [...] man måste behärska genrerna väl för att fritt kunna använda sig av dem.” (221)

Om man ska kunna leka med genrer, tal och språk, då måste man verkligen kunna handskas med dessa kombinationsmöjligheter. Det handlar om att närma sig språket, bli en del av det och leva genom det. Det handlar om det svåra att sätta ord på och yttra sig om de saker som man trodde var omöjliga att beskriva eller förklara.

Men man kan mycket väl tänka sig att någon som är bra på att leka med språket, står handfallen inför olika typer av talgenrer. Jag kan mycket väl tänka mig att vissa språkligt begåvade människor kanske skulle känna sig malplacerade eller osäkra inom t.ex. en militär diskurs. Även ett outvidgat ordförrråd eller en abstrakt stil kan vara hinder på vägen för den språkbegåvade. Vi har väl alla någon gång känt att vi har kommit in helt fel i diskussioner eller inte riktigt kunna flyta med tillsammans med andra i dialogen.

När vi behärskar genrerna kan vi friare använda oss av dom på ett bra sätt. Bachtin ser det som att om vi behärskar talgenrerna på ett bra sätt har vi möjlighet av ge en fullständig realisering av vår fria avsikt med talet. Bachtin visar hur de grammatiska formerna i samverkan med yttrandes relation till talgenrer är nödvändigt för att vi ska kunna förstå språkets former. Grammatiken ses som mer statiskt än de mer plastiska talgenrerna för att de senare inte skapas av den talande utan dom ges till denne.

Vad lingvistiken missar är att yttrandet inte bara ingår i en individuell kombination och att de förbiser talgenrerna som en del av undersökningsområdet. Bachtin förklarar lingvisternas sammanblandning av begreppen och riktar därmed kritik mot de statiska satser som lingvistiken framhåller som viktiga för språket. Sats och yttrande är intimt kopplade till varandra och talkommunikationens helhet. Det är yttrandets hela form som kan ses som drivande för vår talprocess.

Bachtin tänker sig att ett skäl till att lingvistiken missar yttrandets former är att dessa är mycket heterogena sett till deras komposition. Lingvistiken tycks missa att knyta an satserna till talets längd och omfång. Lingvisterna har sökt något mellanting mellan sats och yttrande, vilket Bachtin nämnde ovan som en slags ”hybrid”. Men det finns ingen enhetlig förståelse för detta fenomen i dennes samtid och menar att begreppen ”frasen” hos Kartsevskij och ”kommunikationen” hos Sjachmatov inte motsvaras av någon klart avgränsad reell företeelse.

Dessa konstruktioner missar de så viktiga gränserna mellan yttrandena men de missar också ett av huvudkriterierna: finaliteten.

Satsen kan inte bestämma den talandes aktivt svarande position, utan får endast denna förmåga när den övergår i ett yttrande. Jag tror lingvistiken missar detta i och med att de analyserar det som en särskild syntaktisk kategori: att den enskilda satsen analyseras isolerad från kontexten. I detta resonemang kan man se ett kraftigt avvikande från den strukturalistiskt formade lingvistiken. Den klassiska linvgistiken missar således yttrandets finalitet.

Precis som orden så är satserna betydelsebärande enheter. När vi förstår en sats språkliga betydelse (”jag gillar dig”) innebär det att vi förstår dess möjliga roll i ett yttrande. Men, Bachtins poäng är att vi kan på intet sätt inta en svarande position om vi inte vet att den talande har sagt allt denne ville säga. Precis i denna situation övergår satsen från att vara sats till att bli ett yttrande i talkommunikationens reella enhet. Yttrandet ramas in vid bytet av talsubjekt och avgränsas.

I analysen av satsen ser jag den både som tydligt avgränsad gentemot yttrandet, men också som en del av det. Vi behöver tänka mer på varför vi kategoriserar entiteter och företeelser och hur det kan te sig problematiskt. Hur kan vi undvika att kategorisera ord och begrepp utifrån en förvirrad godtycklighet som gör mer skada än nytta? Hur kan vi använda oss av kategoriseringen samtidigt som vi inte tar denna abstraktion som det verkliga flöde som dessa företeelser ingår i?

Jag tror att man kan öva upp en viss begreppskänslighet, som på intet sätt vill abstrahera verkligheten, utan som använder kategorisering och definitioner för att försöka närma sig den reella enheteligheten. När vi deskriptivt redogör saker och ting får vi försöka att undvika ofruktbara återvändsgränder och språkglapp. Abstraktionerna och den reella enhetligheten är en del av samma verklighet men vi får se upp med att sammanblanda dessa. Bachtins tänkande framstår mer och mer som en språkfilosofisk systemkritik i dennes dynamiska redogörelse för det bortglömda yttrandet.

Bachtin har kommit fram till det tredje särdraget hos yttrandet: yttrandets relation till den talande själv och till andra deltagare i talkommunikationen. Varje yttrande är en länk i en längre kedja och får ett visst semantiskt innehåll. De språkliga medlen och talgenren bestäms utifrån talsubjektets avsikt, vilket är det första momentet som sätter yttrandets stilistiska natur. Det andra momentet sätter yttrandets form och stil, vilket är det expressiva och värderande förhållandet till det semantiska innehållet i yttrandet.

Finns det neutrala yttranden? Bachtin tror inte det, utan det tillkommer alltid värderande förhållanden till ämnet samt valet av språkliga medel för yttrandet. Yttrandets stil bestäms genom dess expressiva sida. Men finns det en expressiv sida hos språkliga enheter såsom ord och satser? Bachtin är skeptisk, språket som system har en hel palett med verktyg till den talandes förfogande, men dessa är neutrala i förhållande till ”varje särskild reell värdering” (225).

”Ordet älskling – som är ömsint såväl i sin rotbetydelse som sitt suffix – är i sig, som enhet i språket, lika neutralt som ordet fjärran.” (225)

Den verkliga värderingen kan bara realiseras i och med yttrandet. Ordet tillhör ingen, men dess relation och värderande gör det i yttrandet. Detta kännetecknar även satsen, som inte heller har någon expressiv sida annat än i ett konkret yttrande. Alla yttranden uppfattas ju givet en viss situation, men som satser i språket saknar de expressivitet. Hur kan man då realisera en viss expressivitet i ett yttrande?

Intonationen är ett av medlen som är emotionellt värderande. Enligt Bachtin finns intonationen inte i språksystemet, dvs. inte utanför yttrandet. Han tänker sig att om ett ord redan från början uttalas med expressiv intonation, då har det övergått till att bli ett yttrande. Det förekommer dock värderande talgenrer som uttrycker olika saker i typiska utrop som: ”underbart!”, ”utmärkt!” och ”bravo!” som språkliga standardiseringar.

Yttrandet upprättar en relation med den reella verkligheten, dvs. yttrandets innehåll har i en viss situation relaterats till verkligheten. Vi förstår inte bara ordet som form i det språkliga systemet, utan vi förstår även dess innehållsliga karaktär i yttrandet. Expressiviteten hos yttrandet är ett av de språkdrag som hör till yttrandet och inte till ordet.

Har ordet inte en egen ”inneboende” expressiv ton? Väljer vi inte ordet ”älskling” för att det redan motsvarar en expressivitet i vårt yttrande som redan motsvarar det att hälsa på sin käresta i samband med soluppgången? Vi står inför aberrationen. När vi väljer ett ord utgår vi från att vi planerar yttrandets helhet och denna planerande karaktär är alltid expressiv. Denna expressivitet påverkar det ord vi väljer genom att den ”smittar ordet med helhetens expressivitet” (227). Vi väljer ett ord för dess betydelse, som inte är något expressivt, men som i yttrandets helhet kan svara mot vårt expressiva syfte.

”Det är ordets neutrala betydelse som när den hänförs till en viss reell verklighet under vissa reella förutsättningar för talkommunikationen frambringar gnistan av expressivitet.” (227)

Expressivitetens konstitution uppstår i yttrandet och förhållandet mellan språket och verkligheten: Den finns varken i språksystemet eller i den objektivt existerande verkligheten omkring oss.

Ordets betydelse är av utomemotionell karaktär. Det finns ord som betecknar känslor som sorg och glädje, men dessa betydelser är neutrala, dess expressivitet får de endast genom ett yttrande. Men det finns något ännu mer komplext som vi måste beakta och det relaterar till ordvalet.

Om vi inte väljer ett ord för att vi vill konstruera ett yttrande, hämtar vi dom inte alltid från språksystemet. Isätllet hämtar vi ord från andra yttranden. Vi hämtar yttranden från besläktade talgenrer och utifrån vissa genremässiga specifikationer. Kanske vill vi istället hämta en viss typ av expressivitet? Denna typiska expressivitet tillhör inte ordet per se, dvs. det ingår inte i dess betydelse i sig, men återspeglar ett ord och dess betydelse sett till genren. Typisk intonation och expressivitet har genremässigt en mer friare normativitet. Bachtin tycks deskriptivt redogöra för en viss språklig lekfullhet i och med omaccentueringen av talgenrerna, som gör att vi med språket kan skapa något nytt, utan att för den delen stoppas av de språkliga enheternas begränsningar.

Bachtin beskriver den genremässiga expressiviteten som ordets ”stilistiska aura”, vilken inte ska tillskrivas ordet men som avser genren i vilken ordet vanligen figurerar. Bachtin skriver:

”Auran är en återklang av genrens helhet, klingande i ordet.” (228)

Ordets genremässiga expressivitet och intonationen är för den delen inte personlig. Inte heller talgenrerna är personliga, men ord kan komma in i vårt tal från individuella yttranden och ger då en återklang av dessa yttranden. Orden tillhör ingen, men vi kan bara höra dom i individuella yttranden, där de har fått en genremässig och expressiv språkdräkt som bestäms av kontexten.

Användningen av orden i talkommunikation är alltid av individuellt kontextuell art. För den talande existerar orden i tre aspekter: 1. Som neutralt och ej tillhörande någon 2. Som andra personers främmande ord 3. Som mitt eget ord.

Expressiviteten inkluderas i 2 och 3, men den tillhör inte ordet, utan den uppstår i och med kontakten mellan ordet och verkligheten i en viss situation. I varje epok och samhällsgrupp finns det auktoritiva och tongivande yttranden som man lutar sig tillbaka på eller präglas av. I varje epok finns det även vissa bevarade verksamheter och traditioner som kanske faller tillbaka på en given epoks ”tongivande tänkare”. Bachtin visar att våra yttranden ändå inte alltid är så personliga sätt till karaktären. Vårt individuella tal och erfarenhet utvecklas ju med hjälp av andras yttranden.

I slutändan vet vi inte vad som är vår egen röst och vad som är andras individuella yttranden som präglas av en viss expressivitet. Jag hävdar att det inte finns några positiva eller negativa värden att ta fasta på, men från ett perspektiv så innebär det att det krävs en god språkförmåga för att kunna förstå och använda sig av andras yttranden med dess expressivitet på ett bra sätt. Det krävs ännu mer kunskap om man ska kunna leka med andras expressiva yttranden och ord i talkommunikation.

Bachtin skriver väldigt upprepande och återkommer hela tiden till olika fraser och meningar för att på så sätt försöka hamra in budskapet i skallen: Ordet och satsen saknar expressivitet. Men vissa satser har dock en tendens att ha både en genremässig och en individuell expressivitet och Bachtin menar att dessa satser har hjälpt till att bibehålla illusionen om satsens expressiva natur.

Dessutom har satsen grammatiskt sätt en grammatisk men inte expressiv intonation. Den grammatiska intonationen förstår jag mer som något avslutande, förklarande, uppdelande etc. medan den frågande, påstående och uppmanande satsens intonation sammanblandas med genrens intonation. Expressiv intonation får satsen endast i ett yttrande. Detta medför att det expressiva momentet är ett konstituerande drag hos yttrandet.

Språket har formerna för att kunna uttrycka expressivitet, men språket självt med dess betydelsebärande enheter är neutrala och saknar således expressivitet. Yttrandets stil och komposition bestäms av både det semantiska och det expressiva momentet. Bachtin riktar kritik mot lingvistikens förståelse av språkliga medel som en uppdelning mellan semantiska och expressiva överväganden.

Bachtin sätter fingret på vad lingvistiken missar: Yttrandena färgas av varandra, de är fulla av återklang och gensvar från andra yttranden och de ska betraktas som svar på föregående yttranden. Varje yttrande inom varje kommunikationssfär, upptar en viss position. Denna position kan i sin tur inte bestämmas utan att den relateras till andra positioner. Bachtin försöker förklara yttrandenas dynamiska sida att de samtidigt kan sägas bära spår av andras yttrandes samtidigt som dess positionering innebär att det är möjligt att omaccentuera dessa.

”Yttrandets expressivitet svarar alltid i högre eller lägre grad, det vill säga uttrycker den talandes relation till andra yttranden och inte bara hans relation till ämndet för sitt yttrande.” (232)

Yttrandet är fyllt av ”dialogiska övertoner” som man måste ta hänsyn till när man ska förstå yttrandets stil. Lingvistiken missar detta fenomen och den måste beakta dessa samt tänkandet för att kunna analysera den komplexitet som beskrivits ovan.

Andras ord och yttranden är främmande för språket som system. Ovan har jag beskrivit lite av den komplexitet som Bachtin redogör för, som helt enkelt (grovt förenklat) kan sägas stå utanför det grammatiska språksystemet. Ta bara en sådan sak som byte av talsubjekt med dess komplexitet och vi kan inte ge en bra språksystemsmodell. Vi skulle genast hamna i en återvändsgränd med godtycklig abstraktion.

Bachtin gör helt andra avgränsningar än den traditionella lingvistiken. Begreppet ”främmandeskapet” introduceras i modellen och allt blir genast än mer komplicerat. De dialogiska övertoner och dolda ord, som jag medger är en del av språket, är fenomen och begreppslighet som lingvistiken helt har missat. Analysen sträcker sig så mycket längre bortom språksystemet än vad man först kunde tro. Hos Bachtin blir språksystemet något som är sammanflätat med situation, kontexter, positioneringar och historia. Såldes spränger han gränserna för det språkliga samtidigt som han gör upp med dom. Lingvistiken förändras till språkfilosofi:

”Varje enskilt yttrande är en länk i talkommunikationens kedja. Det har fasta gränser, bestämda av bytet av talsubjekt (talande), men inom dessa gränser återspeglar yttrandet, i likhet med Leibniz’ monad, talprocessen, andra yttranden, och framför allt föregående länkar i kedjan (ibland mer närliggande, och ibland – inom områden av kulturell kommunikation – också de mycket avlägsna).” (233)

Hur ska vi förstå ämnen inom talkommunikationen? Ämnet är ingenting som uppstår i ett språkligt vakuum och är heller aldrig något avslutat. Hur ska man språkliga kategorisera något så omfattande och svårt som ämnen? I Bachtinsk anda skulle man kunna återvända till bibeln och problematisera hela skapelseberättelsen givet att Adams röst bygger på vissa auktoriteter och tidigare röster och yttranden. Adams världsbild och uttryck måste ju komma från någonstans kan man tycka och i redogörelsen av dennes liv förutsätter det att någon annan redan har den språkliga förmågan som krävs för att återge dennes yttranden. Adam och Eva hade åtminstone en auktoritet.

Språksynen kan spåra begrepp tillbaka till möjliga ursprung, men samtidigt är yttrandets natur som fenomen även relaterat till framtiden. Yttranden är ju länkar i talkommunikationen, där en länk slutar hakar en annan på och således fortsätter talkommunikationen. Yttrandet konstrueras inte bara för att återge något, utan också för att det ska bli besvarat. Detta innebär en viss framförskjutenhet, men det tillkommer även andra viktiga moment. Den svarande ses ju inte som något passivt utan intar en aktivt svarande position. Man kanske kan säga att den talande redan i konstruerandet av yttrandet dels länkar vidare till den svarande, men att dennes yttrande också ger upphov till möjligheten att haka i den svarandes länk i förhållande till talkedjan. Uppdelningen möjliggörs redan i och med den talandes yttrande och svetsas samman i talkedjan av den aktivt lyssnande.

Bachtin introducerar yttrandets addresivitet, dvs. dess riktadhet. Vi riktar oss alltid till någon då vi fäller ett yttrande. Orden i sig har ju ingen adressivitet, denna måste uppstå i och med yttrandet. Adressaten kan vara någon känd deltagare i en rad olika genrer eller situationer, men denne kan också vara en okänd ”other” som inte är konkretiserad. Yttrandets komposition, beror på vem det riktar sig till, hur den talande föreställer sig denna riktadhet och dess adressater, samt hur starkt inflytande på yttrandet adressaterna har. När vi bildar oss en uppfattning om riktadheten beaktar vi även någonting tidsligt ankommande. Yttrandet är så att säga redan förhanden, men svaret återstår ännu.

I den traditionella lingvistiken tänker jag mig att det inte finns så mycket undersökningar om olika taltyper som berör adressiviteten. Men inom studiet av kommunikation i tal och skrift samt text och textdesign, är behovet av förståelsen för adressaten av största vikt. I exemepelvis myndighets- och marknadskommunikation måste man studera olika adressattyper för att kunna rikta meddelanden, buskap och information till vissa specifika grupper eller människor. Inom dessa områden handlar det både om att man vill förstå hur man bäst gör sig förstådd i text, men också att nå ut till adressaterna och samtidigt framkalla vissa svar, reaktioner eller handlingar. Redogörelsen av adressiviteten kan sägas innehålla vissa förutsättningar för de ovan nämnda språkliga områdena.

Även inom yttrandet finns det adressivitet. Vem är aktör och vem är mottagare? Yttrandena i exempelvis reklamkampanjer eller myndighetstexter blir genast laddade med många olika röster och yttranden i en salig röra. Är det här Bachtins röstbegrepp kommer in? Vad består den särpräglat inre spänningen i yttrandet av? I vissa texter är textsampel och normsamspel tydligt och i vissa texter är de mer dolda. Får man t.ex. ett reklamblad från Apoteket har vi en given avsändare, men själva materialet innehåller ju många olika typer av röster som således får olika grader av adressivitet och där gränser suddas ut i och med redogörandet för t.ex. en viss typ av medicin eller smärta.

Bachtin nämner det kommersiella, men samtidigt även ”klassamhället” och ”ståndssamhälle”, vilket gör att jag återigen inser hur pass gammal den här texten ändå är. Bachtins redogörelse för adressiviteten är ju mycket före sin tid och dennes arbete möjliggjorde säkert flera av de områden som jag berättat om ovan.

När vi vänder oss till någon med ett yttrande spelar det roll hur nära man är den svarande. Är vi inne i en mer familjär talgenre eller talar vi i en annan mer formell talgenre? Dessa glidningar mellan det privata och det offentliga frambringar en särskild öppenhet i talet. Den spåkliga öppenheten är viktigt för i den ligger förmågan och möjligheten till att rasera maktdiskurser, göra upp med sin samtid och för att komma åt förbjudna skikt i språket. Vad anses vara maximal närhet mellan den talande och den svarande? Värden som är viktiga för att skapa närhet är förtroligheten, medkänslan, tilltron till adressaten, lyhördheten och välviljan.

Den talandes stil och expressivitet beror ju mycket på dennes förståelse för hur adressaten är utifrån värderna som jag nämnde ovan. Sedan tillkommer det ju såklart andra värden också, men Bachtins poäng verkar vara att stilen inte kan förklaras enbart utifrån det semantiska innehåll och talarens expressiva relation till innehållet. Således etableras relationen till den andre, eller till en ”other” som ett viktigt inslag när man vill undersöka och förstå talets genre eller stil.

Hur den den talande eller skrivande uppfattar och föreställer sig adressaten har stor betydelse för litteraturhistorien. Jag tänker till exempel på de svenska fyrtiotalisternas generella vändande till sina läsare, som har ett förhållningssätt som präglas av tanken ”nu ska jag berätta för er hur saker och ting förhåller sig i världen”.

Bachtins exempel handlar om att det inom olika epoker finns olika syn på adressaten. 40-talisterna hade sin syn på sin ”publik” och renässansen sin etc. En undersökning och studium av dessa historiska förändringar och uppfattningar är en viktig uppgift för litteraturvetenskapen.

Alla epoker har sina konventioner som förändrar sättet att se på tal, den talande, den lyssnande etc. De primära och sekundära talgenrerna färgar varandra och ger hela tiden upphov till något nytt och Bachtin höjer statusen på adressiviteten som det konstituerande särdraget för talkommunikationen som sådan:

”Det konstituerande särdraget hos yttrandet är sålunda dess riktning, dess adressivitet, utan vilken det inte finns och inte skulle kunna finnas något yttrande. De olika talgenrernas konstituerande, definierande särdrag är denna riktnings olika typiska former och de olika typiska uppfattningarna av adressaterna.” (238)

Orden och satserna saknar adressivitet; de riktar sig inte till någon och tillhör ingen. De saknar även relationer till andras yttranden och till någon annans ord. Så fort ett ord eller sats är riktat eller adresserat till någon, uppstår det ett yttrande. Riktningen hör således till yttrandet. Språksystemet ger oss en hel verktygslåda med språkliga medel att använda oss av, men riktningen får de endast genom ett konkret yttrande.

Problemet med att analysera satser åtskild från kontexten är att man på förhand förlorar riktningen och det ankommande svarets påverkan. De dialogiska återklangerna går förlorade och bytet av talsubjekt fördunklas. Allt detta ovan nämnda är en del av yttrandes helhet och om endast en av dessa företeelser försvinner, upphör yttrandets helhet att vara tillgängligt för den som analyserar. Trångsyntheten hos lingvistiken kan inte analysera stilens utifrån en analys av hela yttrandet som en icke åtskild länk i tallkommunikationens kedja.

Slutord

Sett till den linjära historiska kontexten var Bachtin mycket före sin tid på många områden. Han föreställde sig språket som något kopplat till verkligheten och inte som någon som kunde analyseras ner på kategorinivå utan att tappa kontakten med den reella verkligheten. I Bachtins tänkande bygger den traditionella samtidens grammatik på ett godtyckligt och felaktigt uppdelande in i språkliga kategorier med felaktiga abstraktionsmodeller sett till yttrandets helhet.

Om vi zoomar ut ur den historiska kontexten och istället ser på Bachtins tankar utifrån ett mer icke-linjärt och spektralfilosofiskt perspektiv, tänker jag mig att modellen haltar. Visst kan hans språkliga framåtriktadhet och förutsägande sägas fånga in en del av samtidens språkliga kategorier och fenomen, men sedan dess har det hänt väldigt mycket med vetenskapen samt mänskligt tänkande. Internet har etablerats och förändrat vårt sätt att tänka och handla, från vilket det har uppstått flera olika nya verksamhetsområden och talgenrer. Kanske man man här påpeka att epokerna inte längre förändras till det bättre eller sämre, utan att epokerna numera är så skiftande och omfattande att vi hela tiden har obegränsat antal många utvecklingsvägar och sammansättningsmöjligheter.

En Bachtinsk språkmodell kan idag inte dynamiskt hantera en rad olika parametrar och fenomen dels för att de inte kan sägas falla in under någon av de kategorier som denne erkänner, men också för att det numera finns en hel del andra auktoriteter samt vetenskapliga områden som har uppstått just på grund av dennes upptäckter på 1900-talet.

Om dennes språksyn en gång var dynamisk, vars plasticitet användes för att rasera den traditionella lingvistikens skelettram, har den nu sakta stelnat i takt med att samtiden har sprungit om den. Skulle man kunna sätta fyr på dennes teorier och se vad som skulle uppstå ur askan? Eller ska man ta med sig de än gång dynamiska tankarna för att problematisera nya språkvetenskapliga och språkfilosofiska områden? Jag tror nog på det senare att vi måste tänka framåt och fortsätta att göra upp med språkliga kategoriseringar och begreppslig godtycklighet.

Om följande referat blev upprepande så beror det på att Bachtin som skribent är väldigt upprepande och återkommande till sättet. Jag valde att röra mig igenom detta karaktärsdrag istället för att sammanfatta, just på grund av att jag ville försöka förhålla mig till dennes resonerande tankegång.

Avslutningsvis vad är egentligen min röst och vad är Bachtins röst i referatet?

Tillvaron hitom havsklippan

Nu är det klart att jag har fått min kandidatuppsats i svenska godkänd, vilket innebär att jag kan ge er ett litet smakprov på vad jag ägnade mig åt att skriva under våren. Nedan kan ni läsa vad uppsatsen heter, samt delarna inledning och syfte. Ifall någon skulle vara intresserad av att läsa hela uppsatsen så hör av er, men tillsvidare får ni ett smakprov. Det finns ingen anledning för mig att hålla den för mig själv om någon skulle vara intresserad av att läsa den.

Tillvaron hitom havsklippan

En analys av narrativ struktur och berättarperspektiv i Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad och Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken

Existence on the Hither Side of the Sea Cliff

A Comparative Study of Narrative Structure and Perspective in Two Swedish Novels – Polyfem förvandlad by Willy Kyrklund and Den allvarsamma leken by Hjalmar Söderberg

Av: Daniel Risberg


Sammandrag:
I denna undersökning återges en perspektivanalys av textpartier ur Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad, med syfte att via perspektivet empiriskt åskådliggöra författarnas stil.  Undersökningen är komparativ och kvalitativ och innehåller förutom en empatimarkörsanalys även en makroanalys av mimesis och diegesis samt en analys av tidsligheten. Analysmaterialet visar på stora olikheter mellan Söderberg och Kyrklund, men också på vissa likheter dem emellan vad gäller tillämpningen av vissa retoriska figurer. Söderbergs prosa ter sig flertydig för läsaren och inger ett visst förtroende, men Kyrklunds stil är mångbottnad samt förvirrande för läsaren som ställs inför olika tolkningsalternativ.

1. INLEDNING ………………………………………………………………….. 3
1.1  Syfte  ………………………………………………………………………..  3
1.2 Bakgrund  …………………………………………………………………..  3
1.3 Verken  ……………………………………………………………………… 5
1.4 Tidigare forskning  ……………………………………………………….. 5
1.5 Teori  ………………………………………………………………………… 6
1.6 Material och metod  ………………………………………………………. 9

2. ANALYS 1 – MAKROSTRUKTUR ……………………………… 10
2.1 Övergripande narrativ struktur ……………………………………….  10
2.2 Makrostrukturen i Polyfem förvandlad ……………………………… 11
2.3 Makrostrukturen i Den allvarsamma leken ………………………… 18
2.4 Sammanfattning …………………………………………………………. 21

3. ANALYS 2 – MIKROSTRUKTUR ……………………………. 22
3.1 Kvalitativ analys av empatimarkörer ……………………………….. 22
3.2 Mikrostrukturen i Polyfem förvandlad ………………………………. 22
3.3 Mikrostrukturen i Den allvarsamma leken …………………………. 24
3.4 Sammanfattning …………………………………………………………. 27

4. ANALYS 3 – TIDSLIGHETEN …………………………………. 29
4.1 Tidsligheten och berättelsens diskurs ……………………………….. 29
4.2 Tidsligheten i Polyfem förvandlad …………………………………… 29
4.3 Tidsligheten i Den allvarsamma leken ………………………………. 31
4.4 Sammanfattning …………………………………………………………. 33
5. SAMMANFATTANDE DISKUSSION ………………………….. 33

6. LITTERATUR OCH KÄLLOR …………………………………….. 35

1. Inledning

Willy Kyrklunds författarskap omfattar noveller, surrealistiska och modernistiska berättelser, subtil berättarteknik och ironi. Novellerna Tvåsam, Solange och Mästaren Ma är på ”på ytan” lättlästa, men är inte språkligt lättillgängliga; Kyrklunds stil öppnar upp för olika tolkningar av texterna och kräver mycket av läsaren. Olle Widhe menar i Vandringar – Willy Kyrklunds trolösa estetik (2002) att Polyfem förvandlad fungerar som ”en viktig ingång till Kyrklunds komplexa textvärld”(2002:4). Därför är Kyrklunds Polyfem förvandlad en novell som lämpar sig bäst för analys. Motiv och teman i Kyrklunds prosa har anknytning till skepticismen. Kyrklunds litterära framställningsformer anknyter till karaktärernas inre samt deras tillvaro. Skepticismen och ironin återkommer i Kyrklunds prosa och i Polyfem förvandlad innehåller den narrativa framställningen anknytningar till både existentialismen och den avvisande tonen. Hjalmar Söderbergs stil är raka motsatsen till Kyrklunds. Söderbergs prosa är lättläst, enkel och försöker inte lura läsaren. Här finns det ingen berättare eller berättande som försöker dölja något för läsaren.  Både Den allvarsamma leken och Polyfem förvandlad har sedan tidigare en rad olika litteraturteoretiska tolkningsmöjligheter. Ingen har tidigare analyserat perspektivet i någon av dessa verk samt komparativt studerat hur analysresultaten skulle kunna stödja tolkningsmöjligheterna.

1.1 Syfte
Min analys ämnar att jämföra Söderbergs Den allvarsamma leken med Kyrklunds Polyfem förvandlad utifrån ett språkvetenskapligt perspektiv. Syftet med undersökningen är att jag vill pröva en metod och utföra ett närstudium av den språkliga framställningsformen. Med metoden vill jag komma åt Söderbergs och Kyrklunds litterära stil, för att på så sätt öka validiteten av tidigare forskningsresultat och tolkningar. Finns det några likheter i framställningsform? Vilken roll spelar perspektivvalet för den språkliga formen? Perspektivet är grundläggande för litteratur och avgör hur den språkliga formen uppstår. Om Kyrklunds litterära stil kännetecknas av skepticism och ironi, innehåller även Söderbergs konstlöst litterära stil ironi och framställningsformerna har en tydlig framtoning i strukturen, men det går inte att se väven förän man har analyserat perspektivet. Kyrklunds prosa är mer komplex och skiljer sig från Söderbergs sätt att perspektivera. Hur använder sig författarna av retoriska figurer? För att hitta dessa olikheter och likheter behöver vi analysera perspektivet. Genom att välja två verk som språkligt-stilistiskt ter sig som konträra motsatser kan jag pröva om min analysmetod fungerar på två olika typer av prosa.


DOOM4

En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from www.kitco.com]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.