Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.
Jag är inte intresserad av den där försäkringen.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.

Sardinen vill att burken öppnas emot havet.

Ur Under tiden (1972) av Werner Aspenström.

”I’m sure there are still plenty of mistakes in the theory I will offer here, and I hope they are bold ones, for then they will provoke better answers by others” (Ur förordet till Consciousness Explained, xi)

Inledning

Daniel Dennetts beskrivning av medvetandet i Consciousness Explained har växt fram ur naturvetenskapliga diskussioner om olika filosofiska problem relaterat till medvetandet. Dennetts teori kännetecknas för dess darwinistiska och positivistiska idéer, vilka förser Dennett med ett teoretiskt ramverk som utmärker hans undersökning av medvetandets utveckling, och som ämnar belysa hur hjärnan ger upphov till medvetandet. Teorin har utformats tillsammans med kolleger vid Centret för Kognitiva Studier vid Tufts Universitet, som är en institution för forskningsprojekt i kognitiva studier. Slutresultatet blir i min mening att dess vetenskaplighet intresserar sig för hur ”hjärnan tänker” snarare än hur ”människan tänker”. Människan som individ och medvetandet innefattar dock mycket mer än abstraktionen att det är hjärnan ”som tänker”.

Till skillnad från exempelvis Thomas Nagel (1937-) och John Searle (1932-) som behandlar medvetandet såsom grundläggande, så är Dennetts strategi att redogöra för ”innehåll” oberoende av och mer grundläggande än medvetandet. Dennett vill beskriva medvetandet utifrån denna grundläggande förståelse av ”innehåll.” Dennett bemöter vare sig Nagel eller Searle i Consciousness Explained men menar att han inte tycker att det finns något bra sätt att begränsa de hundratals sidor med analys och argumentation till förmån för teorin om innehåll, samt för att bemöta konkurrerande argument. Detta är ytterst olyckligt och beklagligt för dessa filosofiska strömningar är i allra högsta grad relevanta i sin kritik av Dennetts gren inom den filosofiska traditionen.

Dennett ämnar förklara medvetandet genom att beskriva olika empiriska fenomen som utgör det som han menar är ”medvetandet” och visa hur hjärnans aktivitet med alla dess vitt skilda fysiska effekter har utvecklats och hur de har bidragit till att skapa illusioner om medvetandets egenskaper. Dennett vill att vi ska föreställa oss att sinnet är detsamma som hjärnan och att vi måste lära oss nya sätt att se på detta samband. Men Dennetts artikulation av begreppen och hur han använder dem för att exemplifiera vad som är utmärkande för medvetandet, medför problem.

Dennetts projekt är vetenskapligt i den traditionella naturvetenskapliga innebörden snarare än ett renodlat filosofiskt projekt. Dennett vill med hjälp av vetenskapliga fakta tagna från en kunskapsgren, beskriva medvetandet inom en annan. Det vill säga, han vill överföra teoretiska poänger och exempel från naturvetenskaperna till en filosofisk undersökning av medvetandet. Att analogierna ekar ihåliga och förklaringarna haltar verkar Dennett inte se som ett problem. Dennett använder sig av sin terminologi för att få oss att inta ett annat perspektiv, befria oss från traditionella anmärkningar om medvetandet samt tankevanor, hjälpa oss att organisera vetenskapliga fakta, och skapa en ”sammanhängande” syn på medvetandet som vänder traditionen ryggen. Dennett vill skissera en teori om biologiska mekanismer, samt ett sätt att tänka kring dessa mekanismer, som kommer att övertyga oss och få oss att inse hur de traditionella paradoxerna och ”mysterierna” om medvetandet kan lösas. Sättet att tänka kring dessa mekanismer påminner om den kritik som Dennet själv för fram mot Descartes mekanistiska teorier, och jag kommer att försöka visa hur Dennett misslyckas med att avmystifiera medvetandet som sådant, och att hans vetenskaplighet, samt verifikationism, missar målet med att förklara vad medvetandet är annat än blott fysiska mekanismer producerade av hjärnan, vilka vetenskapen säger sig ha funnit bevis för och som har abstraherats till modeller, vilka inte kan likställas med verkligheten.
Det visar sig att Descartes syn på tallkottkörteln har en poäng som Dennett helt enkelt har missat, som i sig inte är ett försvar för Descartes dualism, men som problematiserar Dennetts position inom det vetenskapliga projekt som han själv företar sig sett till hjärnans funktioner och medvetandet.

Dennett beskriver översiktligt problemen som vetenskapen står inför i fråga om att förstå medvetandet och etablerar sin metodologi för att lösa dessa problem. Dennett vill egentligen inte göra upp med traditionella filosofiska argument genom att bemöta dessa, utan han vill direkt gå vidare och ge ett utkast på en empiriskt baserad teori som Dennett kallar ”Multiple Drafts model of consciousness.”

”Multiple Drafts”-teorin är ett alternativ till den traditionella teorin, vilken Dennett kallar den ”Cartesianska teatern”. ”Multiple Drafts”-teorin gör bland annat upp med idén om medvetandeströmmen och motsäger sig enligt Dennett den traditionella teorin om medvetandet. Multiple Drafts-teorin sägs ta upp fakta som tidigare har ignorerats av både forskare och filosofer och Dennett är inte sen med att ta upp, helt i linje med Wittgensteins filosofi och logisk positivism, teorier om språkets roll i förhållande till mänskligt medvetande. Dennett försöker ge en utförlig bakgrund till hur medvetandet har utvecklats, men han vinner inte mycket på att vända traditionen ryggen. Dennett vill undvika den traditionella synen på medvetandet till förmån för en vetenskaplig grundläggning, men även denna undersökning omges av ett dunkelt hölje tvetydigheter, och ersätter endast en uppsättning metaforer med andra.

De traditionella mysterierna om medvetandet förblir mysterier i vår nutid. Det finns saker vi människor aldrig kommer kunna att veta. Sådan är kunskapsläran. Filosofin har dock mycket att säga angående handlingar, introspektion, subjektivitet, tankar, förnimmelser, värderingar, viljan och medvetandet. Att tala om dessa företeelser är inte meningslöst till skillnad från vissa empiriska modeller och vad de sägs kunna verifiera, falsifiera eller förklara. Dennett vill både presentera en empirisk och filosofisk teori, men de modeller, teoretiska exempel och vetenskaplighet som kännetecknar den empiriska sidan av teorin lämnar mycket att önska kring analys och förståelse för mänskligt tänkande och dess evolution.

De filosofiska förklaringarna bortser från både traditionen och förnuftets roll och misslyckas med att säga någonting om fenomen som kännetecknar mänskligt rationellt agerande och medvetande som inte kan mätas med instrument, som ej kan kvantifieras och som ej kan operationaliseras in i empiriska modeller.

Vad skulle egentligen en förklaring av medvetandet kunna bestå av? Vad är de epistemologiska kriterierna för att kunna redogöra för medvetandet och samtidigt presentera en konkret och lättförståelig teori om hur mänskligt medvetande fungerar och hur vi upplever detta? Dennett styr rakt in i en empirisk återvändsgränd som han inte kan ta sig ur.

Dennetts argument om pengar

Dennett försöker exemplifiera att pengar, liksom medvetandet, är fenomen som ”till en överraskande grad beror på dess tillhörande koncept.”(1991:24). Dennett verkar tro att de papperslappar som stater trycker upp är pengar enbart för att staten tryckt upp dem, som outgrundligt accepteras av människor som pengar, men som skulle upphöra att existera om människor ”glömde bort” vad pengar var. Plötsligt inser jag varför Dennett ser pengar som ett kulturellt fenomen, eller som något så avlägset som ”kärlek.” Jag påstår att vi (ännu) inte kan förstå hur hjärnan fungerar, och än mindre förstå medvetandet, enbart utifrån naturvetenskaplig empirism. Dennets argument om pengar bygger på falska premisser och en felaktig definition av vad pengar är och som underbygger ett argument om medvetandet vilket avslöjar bristerna hos Dennetts positivistiska position.

Dennetts argument om pengar är obegripligt och meningslöst. Argumentet visar på hur hans kunskaper om pengar är bristfälliga och att han varken har definierat pengar på rätt sätt, eller insett att pengars funktion inte kan förklaras med hjälp av naturvetenskapliga metoder. De ekonomiska samband, eller i detta exempel; pengar, som Dennett använder för att beskriva något som karakteriserar medvetandet, existerar oavhängigt av kroppsliga kemiska substanser i hjärnan. Pengar är ett allmänt accepterat bytesmedel. Pengar uppstår ur den mänskliga insikten att det är bättre att koncentrera sig på att producera olika saker, och att man sedan byter dessa varor med varandra. Från utvecklingen av en enkel bytesekonomi inser människan snart att hon är mer angelägen om att acceptera vissa varor snarare än andra. Men alla varor är inte lika delbara, hållbara och portabla, vilket leder till att vissa andra varor börjar användas som pengar för att de har dessa specifika egenskaper. De varor som börjar användas som pengar är redan värdefulla på olika sätt, och historiskt sett har guld och silver fungerat som pengar för att de uppfyller en rad egenskaper som känntecknar sunda pengar.

Riktiga pengar fungerar som ett allmänt accepterat interpersonellt bytesmedel, har ett subjektivt värde som vilken annan produkt som helst och kan användas för ekonomisk kalkylering av priser, reala tillgångar och vinster. Dessutom förändras dess subjektiva värde över tiden beroende på konsumenternas preferenser. Ädelmetallerna är särskilt lämpliga som pengar för att de är hållbara, portabla, delningsbara, har samma värde som andra pengar med motsvarande vikt, samt att ädelmetallerna har egenskaper för industriella behov. Men guld och silver är pengar på grund av att marknaderna traditionellt sett etablerade dessa ädelmetaller som pengar, vilket inte behöver betyda att guld och silver kommer att vara bäst lämpade att vara pengar i framtiden.

Det visar sig att några av pengars mest betydelsefulla egenskaper inte bärs upp av ”kulturen”. Poängen med guld och silver är ju att ädelmetallernas mest betydelsefulla egenskaper både kännetecknar pengar med bra kvalitet och att egenskaperna i det avseendet är ”inneboende” i den fysiska strukturen. Subjektivt värde är dock något helt annat och är inte alls ”inneboende” i den fysiska metallen, utan är något som den logiska positivismen inte kan redogöra för med hjälp av naturvetenskaplig verifikationism.

Pengar är en av många fenomen som kännetecknar vår evolutionistiska utveckling såsom människor, och som inbegriper medvetet mänskligt ändamålsmässigt agerande. Argumentet om att pengar skulle upphöra att existera om vi ”glömde bort” vad pengar var, är totalt obegripligt och är en kontradiktion om vi ser till människans evolution. Pengar har varit inbegripna i våra mänskliga handlingar sedan tusentals år tillbaka. Det skulle vara som att säga att vi helt plötsligt går tillbaka i utvecklingen och glömmer bort arbetsdelningen, tidspreferens, byteshandel och vetenskapen om mänskligt agerande. Denna tanke innebär ingenting annat än en motsägelse för Dennett, vars filosofiska projekt grundläggs i medvetandets evolutionistiska utveckling.

Om Dennett hävdar att pengar är ett fenomen som är beroende av sina koncept, måste han, om han sannerligen var rationell, mena att papperslapparna som han själv använder är en monopolistisk kommandovaluta som inte backas upp av någonting och som inte har de egenskaper som kännetecknar riktiga pengar. Och Dennett har absolut ingenting att säga om det faktum att stater världen över upprätthåller denna bedrägliga form av fiatpengar för att berika sig själva, för att finansiera sina budgetunderskott, för att indirekt konfiskera pengar från människor — som omfördelas improduktivt från en grupp av individer till förmån för en annan grupp — och som tvingar människor att använda en valuta för både konsumtion och sparande.

Naturvetenskaplig empiri kan vare sig förklara, eller bekräfta, fenomen som befinner sig utanför dess undersökningsområde, eller gå bortom dess vetenskapliga omfång, även om vetenskapsmännens metodologiska anspråk upprätthåller tron på detta. Dennetts obegripliga jämförelse av pengar och medvetandet visar på hur den kunskapstradition som kännetecknar Dennetts vetenskapliga projekt inte intresserar sig för vad som kännetecknar mänskligt medvetande. Istället för realdefinitioner söker Dennett vetenskapliga förklaringar för okända orsaker som empirismen och verifikationismen vare sig kan kvantifiera eller operationalisera.

Min poäng är att det finns många fenomen som vi rationellt och filosofiskt kan diskutera utan att vi behöver begränsa oss till verifikationism eller empirism. Den tänkande individen kan medvetet beskriva fenomen som pengar och värde a priori, medan naturvetenskapen inte kan verifiera dessa a posteriori. Empiriska modeller visar sig vara direkt missvisande i det här argumentet och ger en direkt felaktig bild av verkligheten beroende på om de appliceras inom naturvetenskaperna, eller inom socialvetenskaperna. Modeller är inte detsamma som vare sig medvetandet eller verkligheten, faktum är att modellerna inte existerar, de är bara tankeverktyg och är inte heller detsamma som verkligheten. Skillnaderna mellan naturvetenskapen och socialvetenskaperna är grundläggande för hur vi ska se på Dennetts vetenskapliga projekt.

Descartes transcendentala argument

Dennetts kritik av Descartes dualism är generellt sett välriktad och nödvändig  men Dennetts metodologi och undersökning innehåller problematiska detaljer. Kritiken av uppdelningen mellan kropp och själ är helt och hållet befogad, för hjärnan är något fysiskt och vetenskapen blir allt bättre på att beskriva dess fysiska attribut väldigt ingående, men naturvetenskapen snubblar på mållinjen när den ska redogöra för sinnet, medvetandet och mänskligt agerande.

Dennett skriver att medvetandets knutpunkt i Descartes dualism utgörs av hjärnans tallkottkörtel och Dennett ifrågasätter huruvida dualisten kan bevisa att information överförs från tallkottkörteln till sinnet. Frågan är: Om det finns en uppdelning mellan kropp och själ, samtidigt som själen är icke-materiell, hur ska dualisten kunna redogöra för fysiska överföringar från den fysiska hjärnan, i Descartes fall via tallkottkörteln, till det själsliga sinnet? Descartes problem är att han inte kan artikulera hur själen interagerar med kroppen via tallkottkörteln, men det är inget problem att tallkottkörtelns kemiska substanser har ett kemiskt band till medvetandet. Dualisten står inför problem och vi kan med rätta ifrågätta Descartes i det här avseendet eftersom bevisbördan och argumenten för detta vilar på en felaktig grund. Men det visar sig att Descartes hade en poäng med att hävda att tallkottkörteln var centrum för medvetandet; att det finns fysiska kopplingar till något som påverkar medvetandet och att den i viss mening är ett centrum på liknande sätt som vetenskapsmännen pratar om ”språkcentra” eller ”syncentra”. Detta räddar inte Descartes dualism men vetenskapen har visat att tallkottkörteln producerar ett hormon som heter Seratonin som tillsammans med Melatonin tillhör indolaminerna. Seratonin har en rad kvaliteter som att det t.ex. fungerar som signalsubstans, styr hungern, påverkar om människan känner att hon befinner sig i en gynnsam eller ogynsam situation, påverkar anpassningsförmågan, och det har till och med förekommit tal om att Seratonin kontrollerar sömncykler, men att det senare är vetenskapligt oklart i dagsläget. Detta är alltså möjliga vetenskapliga bevis för att en genetisk programmering producerar ett centralstimulerande hormon som styr och reglerar medvetna fenomen och det mänskliga sinnets agerande, vilket får mig att inse att Descartes både hade en poäng med att ange tallkottkörteln som centrum för medvetandes processer, och att det är imponerande hur Descartes förde fram denna hypotes redan under tidigt 1600-tal. Han var inte bara en stor vetenskapsman utan även en originell tänkare, matematiker och en stark försvarare av det mänskliga förnuftet.

Dennett missar att Descartes filosofiska projekt utgör ett starkt försvar för förnuftet, kunskap, vetande samt förståelse, och är väldigt angelägen om att gå vidare från Descartes position utan att bedöma om det ligger någonting i det Descartes skrev om medvetandet. Det räddar på intet sätt descartes dualism, men det ger onekligen ett dåligt omdöme sett till Dennetts syn på Descartes filosofiska arv. Detta är ett exempel på hur empirin istället underminerar Dennetts egna position. Descartes idéer om tallkottkörteln och dualism lyckades inte med att konkret förklara vad medvetandet består av samt vad det är, eller på vilket sätt det är en del av det rationella förnuftet, men Dennett byter endast ut en uppsättning mysterier och ersätter dem med andra utan att ens titta närmare på Descartes ursprungliga vetenskapliga belägg. Diverse hormoner uppstår ju från tallkottkörteln och påverkar således fysiskt olika fenomen som vi är medvetna om, bara det att vi inte kan verifiera vad det exakt är som gör att vi känner att något är gynnsamt eller ogynnsamt, eller att dessa hormoner med vetenskapliga empirism inte kan verifiera vad medvetandet är.

Descartes om cogito ergo sum

Om jag tolkar Dennett rätt så skulle frågan ”är jag medveten nu?” inte vara en grundläggande fråga inom hans medvetandefilosofin eftersom Dennett anser att svaret på den frågan, antingen ”ja” eller ”nej”, inte är det primära i förhållande till det ”fysiska” innehåll som han vill avtäcka. Han vill ersätta en modell med en annan modell som beskriver hur levande fysiska kroppar i den fysiska världen kan producera ett fenomen som medvetandet. De definitioner av medvetandet som Dennett ämnar konstruera är på sin höjd stipulativa eller ostensiva, men är verkligen inte realdefinitioner. Därför tycker jag att det är viktigt att visa hur Descartes cogito ergo sum-argument kan belysa på vilka sätt Dennetts naturvetenskapliga projekt är bristande.

Om jag svarar ”ja” på frågan ”är jag medveten nu?” är det klart och tydligt att jag är medveten just nu, men Dennett skulle invända att det inte svarar på vad medvetandet är och och hur det har uppkommit. Dennetts materialistiska teori och metod vill etablera definitionen och användingen av ”medvetande” på ett bestämt sätt som ligger i linje med rådande naturvetenskapliga undersökningar i laboratorier, mätningar och beräkningar. Men det skulle kunna vara så att medvetandet kan definieras i kraft av sig självt, eller inom en annan kontext bortom naturvetenskapen. Terminologin ska peka ut det som den ämnar att verifiera eller falsifiera i den mån medvetandet som sådant endast är ett fysiskt fenomen. Här handlar det om att anpassa definitionen för Dennetts egna behov, men en för snävt naturvetenskapligt avgränsad teori bemödar vare sig med att djupstudera traditionell epistemologi eller medvetandet utifrån sig självt.

Sanningen är dock inte valbar. I och med att Dennett söker de ultimata orsakerna via det fysiska så favoriserar han ett teoretiskt konstruerat perspektiv framför ett introspektivt. I någon mening kan vi som subjekt i Dennetts metodologi aldrig vara säkra på något vi medvetet upplever eller tänker, eftersom allt som Dennett anser känneteckna medvetandet faller tillbaka på fysiska processer i hjärnan. De långtgående konsekvenserna tycks vara att vi egentligen inte kan vara säkra på någonting som vi vet utan hjälp av naturvetenskapliga undersökningar.

Vi måste ge upp konsensus inom den rådande medvetandefilosofin och den förutfattade meningen att vi inte kan ha klar och tydlig åtkomst till kunskap som vi var medvetna om för en stund sedan. En kunskap som vi har tillgång till i kraft av intellektet. Ett försvar av förnuftet och rationellt mänskligt tänkande intresserar sig precis för det som vi kan ha kunskap om, kunskap som anses vara självevident. Därmed skulle medvetandefilosofin kunna ta en annan vändning bort från dess naturvetenskapliga vägval, till förmån för en mer balanserad teori som också beaktar det mänskliga subjektet. Descartes metodiska tvivel och heuristiska metod har både sina styrkor och sina svagheter, och genom att titta närmare på argumenten kan vi ana att projektet inledningsvis har transcendentala kvaliteter.

Vad är säker kunskap och vad är kunskapens yttersta grund? Descartes kunskapsteori undersökte båda dessa frågor utifrån en positiv syn på kunskap såsom möjlig. Genom att börja om från början och söka efter kunskapens yttersta grund inleder Descartes ett metodiskt tvivel som söker förklaringar till vad som är kunskap och hur världen är utformad. Om Descartes lyckas med att finna en sann teori om kunskap kan han deduktivt härleda sanningar och konsekvenser ur axiomen, vilket innebär att de inte behöver verifieras eller korreleras med verkligheten. De är således nödvändigt sanna.

Betänk att sinnena ger oss en viss typ av kunskap om verkligheten men att dessa har sina begränsningar. Vi ser olika objekt på ett mer eller mindre klart och tydligt sätt beroende på hur nära vi befinner oss dessa objekt. Men för Descartes räcker det med ett enda exempel där sinnena är otillförlitliga för att han ska tvivla på sinnenas förmåga att förse oss med kunskap om verkligheten. Descartes drömargument innebär att vi agerar på olika sätt när vi drömmer på samma sätt som när vi är vakna. Om vi bedömer att vi gör en specifik sak när vi drömmer kan vi med säkerhet inte skilja på om vi drömmer eller om vi är vakna. Således har vi ingen tydlig kunskapsteoretisk yttersta grund för vårt agerande och vi kan aldrig vara säkra på att vi inte drömmer. Men, satsen 5+7=12 är nödvändigt sann i alla möjliga världar oavsett om vi drömmer eller är klarvakna. Detta är absolut nödvändigt och sant oberoende av sinnestillstånd. Detta kommer från det mänskliga förnuftet som inte får sin rättmätiga plats i Dennetts terminologi och metodologi. Det spelar ingen roll hur många spratt den onda demonen spelar oss, för satsen 5+7=12 kan inte betvivlas. Dessa nödvändiga sanningar är oberoende av t.ex. Gud (Leibniz skulle säga att Gud inte kan sätta sig över matematiska sanningar), vilket får mig att inse att Dennett vill komma bort från Descartes arv inte bara i fråga om den cartesianska teatern, utan även att nödvändiga sanningar och sann kunskap skulle kunna falla tillbaka på ”förnuftet”, ”Gud” eller ”naturen”.

Jag tror att Dennetts ateistiska perspektiv hämmar honom i projektet att undersöka medvetandet, för han missar att se på vilka sätt tro är kompatibelt med förnuftigt vetande, även om naturvetenskapen vare sig kan motbevisa eller bevisa Guds existens. Naturvetenskapligt perspektiv är också en fråga om religion och tro på ”det fysiska” i en viss mening, men jag skulle inte påstå att tro och kunskapsmässigt vetande i axiomatisk bemärkelse är inkommensurabla. Trosbekännelserna och vetenskapligheten skiljer sig åt mellan religiöst troende och naturvetenskapen, men jag tror inte att något av perspektiven och positionerna är oförenligt med förnuftigt och rationellt tänkande sett till olika, för perspektivet, vitt skilda kunskapsobjekt och fenomen.

Vi är sannerligen både tänkande ting och individer. Satsen ”jag tänker” är utifrån mitt förstaperspektiv någonting säkert då jag tänker på denna sats. Detta är ett axiom jag inte kan betvivla för om jag hävdar negationen av satsen skulle jag behöva erkänna att jag ägnar mig åt precis det som jag vill förneka. Denna kunskap når jag endast i kraft av introspektion och har tydliga transcendentala kvaliteter. Naturvetenskapen har ännu inte kunnat definiera eller verifiera alla vitt skilda medvetandeaktiviteter utifrån rent empiriska grunder, och satsen ”jag tänker” är besläktad med satsen ”jag är medveten” på ett sätt som liknar den sats som jag inledde stycket med ovan: ”Är jag medveten nu?”

Dennett tar inte alls upp något av detta då han formulerar sin modell, eftersom ingenting av det jag belyst faller inom ramen för det naturvetenskapliga. När Dennett tittar in i den mänskliga hjärnan är det ingen hemma. För honom är ingen specifik punkt i hjärnan den tänkande som tänker eller kännaren som känner. Enligt de funktionell materialism kan vi i princip redogöra för varje mentalt fenomen genom att använda samma fysiska principer, lagar, och råmaterial som räcker för att förklara vetenskapliga saker. Att Dennett förnekar medvetandet ett centrum är problematiskt, för hur kommer det sig att medvetandet är något decentraliserat men att Dennett accepterar alla andra hjärncentrum, även om dessa också till viss del är decentraliserande sett till dess funktioner? Argumentet tycks vara inkonsekvent och otillräckligt artikulerat. Vi vet ännu inte vad det mänskliga sinnet är och kanske är en grundläggande utvidgning av de fysiska vetenskapernas ontologi nödvändig för att kunna redogöra för medvetandet som fenomen.

Att utsagan ”jag tänker” kan tolkas som transcendental beror inte på att den är sann, utan för att dess sanning måste förutsättas och att den alltså inte meningsfullt kan betvivlas. Oavsett scenario, om Descartes blir lurad av den onda demonen eller inte, så kan han vara säker på att han tänker för det tycks som att satsen härleds transcendentalt via slutledning baserat på rena begrepp som kommer från Descartes tänkande och förstånd. Huruvida detta är en strikt logisk slutledning eller inte behöver undersökas, men vad skulle den grundläggande utvidgningen av de fysiska vetenskapernas ontologi bestå i om inte slutledningar och förnuftsbaserade satser som denna? Är det inte så att Dennett själv faller ned i sin egna ”Casper-det-vänliga-spöket-fälla” genom att begränsa förklaringen av medvetandet till fysisk ontologi, eller, att ifrågasätta eller falskt bedöma eller förneka filosofins historia och dess försök att till korrekt ontologi och förklaring av medvetandet utifrån en icke-positivistisk position?

Varför hävdar Dennett att Descartes dualism är anti-vetenskaplig? Var det på grund av att den innehöll felaktiga hypoteser eller för att den försökte att använda förnuftiga resonemang för att logiskt förstå medvetandet som fenomen? Att säga och påstå att Descartes var ovetenskaplig är rent nonsens och förutsätter alltid dogmatiska åsikter. Descartes skulle ha sett fördelarna med både a priori-vetenskap och a posteriori-vetenskap. Det vore dogmatiskt att inta en position som helt och hållet förnekar någon av dem utan ordentligt underbyggda argument. En komplett logik och resonemang kring detta är möjligt. Det vore dumt att förneka vetenskapen tillgång till sinnet och hjärnan, men det skulle vara lika dumt att förneka a priori-resonemang och ge en vetenskaplig grund av medvetandet, rationalitet, förnuftet och mänskligt medvetet agerande utan hjälp av begreppet ”sinnesstoff”. Vad skulle förnekandet leda till? Med ett ord: dogmatism. Du behöver inte vara en empiriker för att förstå, förklara och ha kunskap om rationalitet, förnuftet och medvetandet som fenomen. Det mänskliga sinnet är, men vetenskapliga teorier och förklaringar av sinnesstoff försöker förklara mysterier. Det behövs inga hjärnforskare för att förklara medvetandet eftersom de inte kan mäta eller ”hitta” dess subjektiva egenskaper.

Dennets största blunder (eller med andra ord för snäva avgränsning) är att han vill försöka förklara varje förbryllande inslag hos medvetandet inom ramen för nutida naturvetenskapen (40). Han ämnar att empiriskt söka varje fysisk funktion hos mevetandet via erfarenheten. Men hur är det med propositioner a priori som grundar sig på förnuftet och de icke-fysiska förklaringarna av medvetandets egenskaper och funktioner? Dennetts position blir den dogmatiska vetenskapens sista utväg.

Dennetts andra blunder består i att han redan på förhand inte kommer bemöda sig med att detaljgranska alla empiriska detaljer. Han kommer ”försöka” att få alla vetenskapliga fakta ”rätt”, men han kommer bara gå vidare och hoppa över den problematiska delen med kontroversiella vetenskapliga teorier och han begränsar sig samtidigt till ramen för samtida naturvetenskap, dock ser han inte ett problem i att han inte begränsar sig själv till ”fakta som har lyckats ta sig in i läroböckerna”. Vad säger detta oss i fråga om vetenskapliga ”fakta”? Dennett öppnar upp dörren in till godtycklig relativism. Vad är då skillnaden mellan vetenskapliga hypoteser a priori och hypoteser a posteriori inom naturvetenskaperna?

Dennett begränsar sitt projekt till naturvetenskapen men inte den långa vägen mot att upprätta vetenskapliga fakta. Kritiska delar av hans metod är teoretiskt skissarbete. Varför tror Dennett att det var en dålig idé när Descartes hävdade att tallkottkörteln var en sådan knutpunkt för interaktion mellan sinnet och hjärnan? Det faktum att tallkottkörteln har fysiska egenskaper som reglerar medvetandet är något som Dennett helt förbiser och han förlorar sig själv i grammatiska och språkliga trivialiteter och ett dåligt förmulerat koncept om uppdelningen mellan kropp och själ. Ändå fann Descartes ett orsakssamband som förband medvetandet med tallkottkörteln, men inte beviset för interaktionen mellan kropp och själ inom ramen för den dualistiska positionen. Det finns en stor skilland i det här som går förlorad i en icke-rationell tolkning. Men återigen, Dennett är inte intresserad av att pedantiskt undersöka empiriska detaljer.

Jag vill inte överge Descartes rationalistiska och förnuftsbaserade arv, bara den fysiska seperationen mellan kropp och själ, och samspelet mellan dessa två världar. Det är en stor skillnad i att förneka en vetenskaplig förklaring av uppdelningen mellan kropp och själ och tallkottkörteln som centrum för samverkan mellan dem, och separering, genom språket, artikulation av kropp och själ och försöket att ge en beskrivning av medvetandet a priori. Det finns två vägar här och Dennett försöker dölja en av dem. Vad är och vad är inte? Det finns en till skillnad mellan omdömen a priori och propositioner såsom vetenskapliga hypoteser. Om fenomenologi har misslyckats med att hitta en enda avgörande metod som alla kunde enas om, vad händer då med naturvetenskapens och dess metod samt omfattning? Har den haft enhällig framgång inom alla områden den har tillämpats? Målet och syftet med att hitta en ny grund för all kunskap och filosofi är ädelt, medan den vetenskapliga metoden inom naturvetenskaperna har visat sig vara ett problem inom andra områden som till exempel inom samhällsvetenskaperna, det vill säga inom filosofin. Detta exemplifierar en ”hjärnans härdsmälta” inom den positivistiska skolan; naturvetenskapen som den vetenskapliga förklaringens sista utväg och rätta tro.

Dennett önskar hitta en materialistisk motivering för inneboende kvaliteter och andra fenomen av mental karaktär. Är Dennetts heterofenomenologi en neutral metod? Descartes använde sig av ett förstapersonsperspektiv medan empiristerna Locke och Berkeley skrev om introspektion. Men hur hjärnan fungerar och verkar är för oss inte tillgängligt via introspektion och Locke, att dömma av Dennetts tolkning av Locke, ville undvika svårgreppbara deduktioner eller a priori-teori, att enbart att fastställa observerbara fakta och påminna om vad som uppenbarar sig för de som tittar efter. Dennett vill undvika antagandet om ett förstapersonsplural-perspektiv. Men exakt vad är fel med att resonera kring medvetandet från ett förstapersons-perspektiv? Är inte Lockes praktik även den förvillande? Är vetenskapen, såsom i naturvetenskapen, immun för misstag? Vi tror att vi är mycket mer immuna mot att begå misstag än vad vi verkligen är. Vad har a priori-kunskap att göra med imunitet mot att ha fel? Utmaningen för Dennett är att skapa en teori om mentala händelser med hjälp av data som den naturvetenskapliga metoden tillåter. Enligt Dennett kommer en sådan teori att konstrueras från tredjepersonsperspektivet (då enligt Dennett både förstapersons- och förstapersonsplural-perspektivet inte är immuna mot felaktigheter), eftersom naturvetenskapen är uppbyggd från det perspektivet. Men långtifrån all vetenskap är grundat i detta perspektiv. För att citera Thomas Nagel:

Det finns saker med världen och livet och oss själva som inte kan tillräckligt kan förstås utifrån en maximalt objektiv synvinkel, hur mycket det än kan öka vår förståelse bortom den punkt från vilken vi började. En hel del är i huvudsak kopplat till en viss ståndpunkt, eller typ av synpunkt, och försöket att lämna en fullständig redogörelse för världen i objektiva termer fristående från dessa perspektiv leder oundvikligen till falska reduktioner eller rätt och slätt till förnekande att vissa uppenbarligen verkliga fenomen inte alls existerar. [Nagel, 1986, s.7, min översättning]

Sedan är frågan vilken definition av medvetande vi egentligen är ute efter. Om vi, som en del tror, vill återskapa articifiellt medvetande kan vi inte avgränsa medvetandet såsom något som endast kännetecknar människan, det vill säga mänskligt medvetande. I det avseendet är medvetandet något mer grundläggande och generellt definierbart än mänskligt medvetande, som blir en specifik särart av medvetande, som samtidigt är det som kännetecknar människan och dess evolution. Vi kan inte utesluta olika definitioner eller sätt att vetenskapligt redogöra för dessa olika perspektiv. Dennetts materialism och verifikationism ställer validering genom empiriska experiment mot validering genom logiska resonemang. En konsekvens i snävheten i Dennetts filosofi är att han ändå, till exempel, använder sig av mentala bilder på ett problematiskt sätt. Varför argumentera mot förekomsten av mentala bilder med hjälp av mentala bilder såsom en metafor? Eftersom Dennett hävdar att hans teori är en neutral stig som går från den objektiva fysiska vetenskapen och dess insisterande på ett tredjepersonsperspektiv, till en metod för fenomenologisk beskrivning som (i princip) kan göra de mest privata och outsägliga subjektiva upplevelser rättvisa, och som samtidigt aldrig överger naturvetenskapens metodologiska överskott, undrar jag om Dennett verkligen har producerat en neutral metod? Vad innebär egentligen det som Dennett skriver? Är perspektivet något öppet för empiriska tester? Frågan jag ställer mig är: Varför skulle introspektion vara mindre värd eller mindre hjälpsam som ett vetenskapligt förhållningssätt än naturvetenskapen?

I Dennetts filosofi är verkligheten medierad och denna mediering av verkligheten är Dennetts alldeles egna talkottkörtel. Han placerar modellen om mediering av verkligheten såsom redigerande processer och det som överbryggar klyftan mellan sinnliga stimuli och medvetna upplevelser. Kan dessa redigerande processer redogöra för resonemang a priori? Redigerande processer placeras innan medvetna upplevelser. Varför inte tvärtom precis som det uppfattas subjektivt? Och hur blir det med den heterofenomenologiska positionen om medvetna upplevelser är sekundära i förhållande till fysiska och sinnliga stimuli?

Människan har endast ett redskap för att bekämpa fel och det är förnuftet. Vad har vi åstadkommit genom att ersätta en bild med en annan ”rätt” bild i sinnet? Dennetts Consciousness Explained skulle vi kunna döpa om till Consciousness Explained Away, för ifrån mitt perspektiv lämnas jag som läsare med fler frågor än vad Dennett lyckas med att besvara. Halvvägs genom verket tänker jag: ”var har det mänskliga förnuftet tagit vägen?” För att sannerligen förstå Dennetts projekt måste man tillbaka i tiden och göra en grundläggande analys av Wittgensteins filosofi, för endast då kan man förstå Dennetts mål med sitt filosofiska projekt.

Litteraturlista

Dennett, Daniel. 1991. Consciousness Explained. New York. Little, Brown and Company.

Nagel, Thomas. 1986. The View from Nowhere. Oxford. Oxford University Press.

”Community, Identity, Stability”
– Aldous Huxley, Brave New World, Ch. 1

”Till at last the child’s mind is these suggestions, and the sum of the suggestions is the child’s mind. And not the child’s mind only. The adult’s mind too-all his life long. The mind that judges and desire and decides-made up of these suggestions. But all these suggestions are our suggestions… Suggestions from the State.”
– Aldous Huxley, Brave New World, Ch. 2

”The thought police would get him just the same. He had committed–would have committed, even if he had never set pen to paper–the essential crime that contained all others in itself. Thoughtcrime, they called it. Thoughtcrime was not a thing that could be concealed forever. You might dodge successfully for a while, even for years, but sooner or later they were bound to get you.”
– George Orwell, 1984, Book 1, Chapter 1

”Don’t you see that the whole aim of Newspeak is to narrow the range of thought?… Has it ever occurred to your, Winston, that by the year 2050, at the very latest, not a single human being will be alive who could understand such a conversation as we are having now?… The whole climate of thought will be different. In fact, there will be no thought, as we understand it now. Orthodoxy means not thinking-not needing to think. Orthodoxy is unconsciousness.”
– George Orwell, 1984, Book 1, Chapter 5

England är ett av västvärldens mest övervakade länder, och inte nog med det, England är ett bra exempel på en misslyckad demokrati och på randen till en ‘failed state’ i många avseenden. Miljoner CCTV-kameror är riktade mot dess medborgare, DNA-databaserna växer så det knakar och polisernas beteende samt uniformer är långt ifrån forna tiders ‘bobbies’ och påminner om militarism och ingenting annat.

Den engelska polisstaten lever på att dess befolkning vill känna sig säker och staten frodas eftersom social kontroll och falsk säkerhet går hand i hand. Det finns ett behov av och en anledning till att politiker väljer att betona ordet ”stabilitet” varje gång de presenterar nya ”stimulanser” och hårdare tag mot brottslighet. En ”stabilitet” som ger britterna mer otrygghet och ”stimulanser” som än mer urholkar deras köpkraft och som signalerar att sämre tider väntar.

En del människor stannar dock upp och reflekterar över denna känsla av falsk säkerhet, varför den premieras i demokratiska samhällen och varför det fortfarande finns en tillit till systemet, att statsmakten expanderar sin kontroll över medborgare i tron om att staten är moralisk och nödvändig. Vi lever i en era av rädslans politik.

Den senaste tidens kravaller i London lämnar mycket att önska kring journalisters rationella förmåga att se mönster, knyta ihop verklighetsförankrade punkter och presentera en djupare och kritisk analys på vad som faktiskt ligger och bubblar under ytan i det brittiska samhället. Just nu är mediarapporteringen inte mer än ideologiska dogmer, semantiska ordlekar och okunskap.

Det finns ett enormt missnöje bland delar av befolkningen som politikerna inte tar på allvar, och som kommer att förvärras nu när det kommer krav på hårdare tag, längre straff och mer avhumanisering och kontroll av medborgare. Allt för att människor vill känna sig säkra. Kommande kriser kommer endast att leda till ökad statism, ökad övervakning och ett minskat hopp inför framtiden. En hel ungdomsgeneration berövas möjligheterna till frihet och hopp om framtiden.

Det hela är mycket systematiskt och det har allt att göra med det osäkra ekonomiska läget och på grund av all manipulation av fiatvalutor, ekonomisk statistik, bostadsmarknader och priser. Det finns incitament för västvärldens demokratier att fortsätta låna av ofödda generationer och beröva pensionärer på deras pensioner, just på grund av att deras idéer och teorier ger dem mer rätt att konfiskera pengar från medborgare och leva över sina tillgångar utan några som helst konsekvenser på vare sig kort eller lång sikt.

Den brittiska polisstatens hårda behandling av dess medborgare är ingenting annat än upprätthållandet av en illusion av säkerhet och är en direkt attack på fri- och rättigheter. Givetvis ska skyddet för egendom och kontrakt upprätthållas, men många av de domar som har klubbats igenom sedan de brittiska upploppen är bortom alla rimliga gränser och sunt förnuft. Straffen är inte alls proportionerliga sett till många av de faktiska konsekvenserna av människors handlingar gentemot sina medmänniskor och egendom. Att människor visar sitt missnöje genom att förstöra samhället och använda våld är såklart inget förnuftigt sätt att lösa samhällsproblemen på. Faktum är att våld bara gör det värre. Statsmakten väljer att driva på den osäkra utvecklingen ännu mer och agerar hårt samt resolut för att få ännu mer legitimitet i värdelösa folkomröstningar. Men individer förstår att principer och etik, vad som anses vara ”rätt” och ”fel”, inte upprätthålls inom systemet; de är så att säga relativa för hur politiker agerar.

Politiker och byråkrater kommer att använda samtliga nya teknologier som kan användas för att öka ”säkerheten”, som ett sätt att vinna röster och för att öka kontrollen av samtliga medborgare. Det ska stärka gemenskapen i samhället sägs det, men det håller istället på att riva sönder det helt. Alla kriser, upplopp, nattliga brandräder, plundring, rån och grupper som möts på allmän plats, kommer att driva på kravet efter ökad säkerhet, en falsk förrädisk säkerhet som inte har någon plats i ett samhälle. En liten grupp människor bedriver denna övervakningsverksamhet som vi bara har sett början på. Tro mig. Dessa människor anser att människan är alltings mått och att Dom har de stora planerna, de storslagna planerna för att designa ett säkert och kontrollerat samhälle. På sikt kommer stater ha pejl på dina GPS-koordinater, objekt och människor kommer RFID-chippas direkt eller indirekt, kamerorna kommer krypa in i hemmet eller där vi tillåter dem att finnas.

Varningssignalerna blir fler och fler för varje dag. Men större delen av västvärlden är i förnekelse. Inte nog att vi inte säger ifrån att väst exporterar och säljer övervakningsmaterial till totalitära stater, regimer, misslyckade stater och lösa grupperingar som opererar hemligt, vi vägrar att se, höra, lägga märke till och klaga på att vi har kameror riktade mot oss, att våra telefoner kan skrapas på data och ge exakta koordinater på var vi befinner oss. Vi till och med meddelar var vi är någonstans och är med i ‘sociala’ nätverk där vi övervakar varandra(!) Och när vi plötsligt kommer på att bolag kanske har byggt in funktioner som skrapar data från våra telefoner, ja då blir människor förvånade?! Är det inte fler som förstår hur vrickat det här är? Hur långt det har gått?

Läget är minst sagt hopplöst. Journalisterna bara skruvar på sig och skriver om totalt oviktiga saker eller övar på sitt journalistiska ämbete i form av elaborerade copy paste-övningar där man tar material från TT och källor på nätet som skojsiga sidor som man har blivit tipsade om på twitter, och så ”skriver” man ihop lite sköna artiklar, lite myspys sådär (lägg till tjejfnitter eller gubbskratt). Men så länge lönen ger er krediter på banken och mer till bostadslån för lya på Söder, så är allt som det ska.

Jag saknar de djupare analyserna av de underliggande delarna av samhället. Jag väntar på de breda generella analyserna av statsmakten som sådan, det finansiella systemet, ekonomisk historia, det överbelastade välfärdssamhället, vad pengar är, vad kontrollstaten leder till, hur skuldekonomin fungerar, vad som försiggår i andra delar av världen och vilka ekonomiska teorier som ompaketerar merkantilismen i en annan pseudovetenskaplig form. En pseudovetenskap som förövrigt fullkomligt dominerar våra lärosäten. Men ni vet vad man säger: Om det inte fungerar första gången så provar vi igen, och igen och igen. Jag saknar civilkurage och en hederskodex inom journalistskrået, var är er integritet och vilja att skriva om storskaliga avslöjanden? Producera mer banbrytande och viktig journalistik? Bloggosfären gör ju ert jobb åt er; ni sitter ju bara och surfar runt efter färdigtuggat material om dagarna, inte konstigt att det går så bra för er.

Kanske är det så att ni som är anställda av Bonnierkoncernen och Schibsted bara följer vad er arbetsgivare säger åt er att göra. Ok. men ni har ju alla möjligheter i världen att vid sidan av ”arbetet”; bedriva seriös journalistik som är riktigt träffsäker och som berör saker som faktiskt utspelar sig i samhället. Men efter The News of the World-skandalen så kanske det är så att era redaktioner är avlyssnade, så ni kanske ska börja gräva där istället.

Nog om journalister. ‘No offence’, men situationen i England och andra aspekter av världen är mer relevant än ert arbete.

Tillbaka till London så är det ingen slump att upploppen kom just där. Denna storstad är fullkomligt dränkt av övervakningskameror. Det är så att säga en del av den urbana stadsbilden och CCTV-siluetten har fått en ikonisk och närmast symbolisk status världen över inom diverse kulturyttringar. Man glorifierar det man ogillar men man säger inte ifrån i tillräcklig utsträckning. Ett mer utbrett fredligt motstånd vore att föredra. Men i botten finns det en förståelse på gatorna för hur politikerna har levt och agerat, samt att de inte har behövt ta ansvar för sina egna handlingar och dess konsekvenser.

Hjälpte all övervakning, bevakning, kameror, poliser etc. till att förebygga brott i samband med upploppen? Nej, snarare har utvecklingen över de senaste 20-30 åren snarare underbyggt kommande tider av orolighet, misär, fattigdom, en misslyckad demokrati och en kommande kollaps av välfärdssamhället. Dels på grund av att systemet är illusoriskt och uppbyggt av lögner och pyramidspel, men dels också för att de som styrt och ställt över det och konfiskerat människors pengar för att bygga ut staten, är totalt ignoranta när det gäller att utröna och undersöka närmare implikationerna av deras egna beteenden och faktiska utfall av handlingar. Det finns en närmast religiös tro på idéer och dess korrekthet, men i deras totala övertygelse om teoriernas sanning så finns det inget intellektuellt utrymme för bedömningen av dess implikationer. Det finns inget förnuft och vilja att föra undersökande kritiska resonemang om deras teoriers tillämpbarhet om det riskerar att hota deras planering av samhället.

Att ekonomiska bekymmer är roten till det onda är många ense om, men man väljer att skylla ifrån sig på helt skilda saker. Alla famlar efter politiska halmstrån i form av höger-vänster skalan, men missar högen de gräver i. Ungdomar känner sig svikna av ledare som de trodde skulle frälsa dem. De ser inte enpartistaten lika tydligt som vissa andra. De är berövade hopp och framtid för att systemet inte är till för att ta svåra beslut, allt är central- och toppstyrt så det snarare skapar osäkerhet, missnöje, fattigdom, inflation, minskat välstånd för alla människor och en längtan efter frihet.

Nu har polisen börjat övervaka sociala medier. Polisen har ju dock använt sig av sociala medier från första början på grund av att politiker vet hur farlig kommunikation kan vara om den är fri. Men det är ju ingen hemlighet att makten vill ha kontroll över dessa kanaler, det är bara att titta närmare på var pengarna tar vägen, vilka som äger de sociala nätverken och vilka som använder tekniken till ondo mot sina egna medborgare.

Det som är desto mer alarmerande är hur etablissemanget använder sociala medier som tillrättavisning, som ett sätt att kontrollera debatter, att tysta ned vad som man inte får diskutera, och återge ett sanktionerat manuskript och berättelse kring de saker som man får prata om, fast saker man får prata om på ett visst sätt. Det är lite som ett vuxenspel likt ”Följa John”, där ”John” kan referera till en viss ideologi, eller kanske en viss individ med ”rätt” ideologi, eller varför inte som en bloggosfärens ”Brady Bunch”, där individer får sin identitet bekräftad i gemenskapen; en gemenskap som kännetecknas för dess ryggdunkningar och glatta fanér.

Nu är det ju dock inte så att det är speciellt utstuderat, det uppkommer bara av att människor socialiserar sig med varandra på nya sätt, att det finns nya kanaler att uppta plats i och att störst går först. Väldigt spontant och självreglerande men de som har mest vänner vinner. De som alla vurmar mest för får flest Likes, och de som kommer med de rätta idéerna hyllas.

Allting som brittiska medborgare skriver på dessa socialiseringsmedier kan komma att användas emot dem, om inte av statsmakten så av människor som tycker olika. Mobbning får bara ske i en riktning; det råder så att säga ett mobbningsmonopol där vissa ges företräde att fördömma andras tankar, känslor, funderingar etc. Kritiken är ensidig och enkelriktad. Beteendet etableras, och unga människor är väldigt benägna att påverkas av detta beteende.

Jag har skrivit om det förut att jag tycker att unga människor är allra mest mottagliga för vuxnas beteenden. Så om t.ex. den brittiska statsmakten beter sig demokratiskt, straffar människor, konfiskerar dess tillgångar via en artificiell inflation, nedskärningar, mer centraliseringar och mer socialism, så kommer ju unga generationer att påverkas och ta efter. Beteendet skickar ut signaler om systemets oärlighet och korrupta drag. Vilka incitament har människor att göra rätt för sig? Medborgarna är individer som är ansvariga för sina egna handlingar, men de ser gång på gång att de politiker och människor som dikterar villkoren för deras samhälle gång på gång smiter från sina förpliktelser in i det dolda, att de inte lever som de lär, att de startar krig och konflikter utan mandat från befolkningen och att de utnyttjar systemet för egen vinning.

Vad som gör öppen kommunikation och informationsfrihet så bra är att den är decentraliserad och så tillgänglig. Men när staten börjar utnyttja denna öppna kommunikation och informationsfrihet så ser vi början på en attack mot öppen kommunikation i sig och början på ett kontrollövertagande av vår informationsfrihet, yttrandefrihet och rätt till avskildhet och enskildhet. Det finns ingenting som talar för att det inte kommer att bli värre över tiden.

I och med att så få spelare äger de största nätverken och mest optimerade applikationerna, så ser jag ingen annan anledning än att undvika dem helt och hållet. Information tenderar att läcka, och i händerna på dessa herrar och damer som värderar sina övervakningsapparater till fantasisummor, så kommer data att skrapas – data och sekretessuppgifter som kommer att användas för att övervaka dess användare och eventuellt ”drabba dem” om det visar sig att det finns åtminstone en ringa misstanke till brott eller osocialt beteende.

Nu när USA håller på att balkanisera mellanöstern i jakten på olja, flyga in med obemannade drönare som bombar sönder människor, förstör värden och avhumaniserar annorlunda människor, när västvärldens skulddrivna ekonomier håller på att drivas i botten av keynesianer, när euron och EUSSR-projektet är dömt att misslyckas för att dess icke-inröstade vaktmästare följer ologiska planer, ja då är det fullt möjligt att västvärldens demokrati kommer att börja använda de övervakningsteknologier och metoder som de sålt vidare till totalitära stater. Jag syftar på användningen av drönare i urban miljö för övervakning, ‘kill-switches’ till hela länders internetuppkopplingar och en utökad förmåga hos stater att bedriva krigsföring även på internet. Det känns som en fullt naturlig utveckling på vad västvärldens kära ignoranta ledare just nu håller på med.

Till er som känner igen sig i hur det ser ut på de sociala medierna och vad de används till, och av vilka, kan jag inte göra annat än att bekräfta era tankar om dessa sidor och hur övervakningen tycks fungera. Delar av dess användning kontrolleras av andra röster än dem man kanske kunde tro, så det torde se likadant ut för britter som för svenskar. Tillgången till bra och tillförlitlig information kommer att bli en bristvara framöver och då är det av yttersta vikt att öppenheten och informationsfriheten decentraliseras ytterligare. Hackare har förstått detta från dag ett. De förstår varför informationsfrihet är oumbärligt och varför anonymitet är livsviktigt.

Jag ser en framtid där saker du har sagt eller gjort för länge sedan, kommer att kunna användas mot dig av både stat, arbetsgivare och vänner för att på så sätt trycka ned dig eller förnedra dig. Det finns ingen anledning att synas och höras på sociala medier om du inte är villig att ta riskerna.

I en tid av propaganda och villfarelser av storskaliga mått finner man endast lugnet till att reflektera och analysera i lugn och ro för sig själv, och att man försöker att i så stor utsträckning som möjligt ta reda på saker själv och undersöka sin egna rationella förmåga. Först då tror jag att man kan göra de riktigt stora framstegen för att kunna koppla ihop punkterna för att på ett lättare sätt kunna se samhället och verkligheten för vad den är utifrån ens egna egenskaper och förmåga. För ditt egna kritiska tänkandes skull så tror jag inte att användning av dessa sociala medier kommer att gynna dig i det långa loppet, såtillvida du inte vill vara en del av stureplansnätet.

Sociala medier är ingenting annat än socialiseringsmedia. Vad som enkelt kan skrivas i 150 tecken i förbifarten är desto svårare att formulera i en gemenskap och samtal med sina vänner, bekanta och kritiker. I en tid av hopplöshet och osäkerhet inför framtiden som håller på att förstöras av diverse ideologiskt drivna politiker, ekonomer och självutnämnda vaktmästare, så vill jag bara påpeka att utvecklingen av er egna förnuft och rationalitet gör er mycket lyckligare och säkrare än materiella ting i era bostäder, eller CCTV-kameror nere på stan.

Med detta inlägg har jag presenterat ett hårt retoriskt budskap med en del poänger, men jag vill göra det fullständigt klart att jag är för fred, frihet och välstånd. Det kan ju vara bra att klärlägga det om ni sitter med hög puls nu.

”Det stora euro-projektet är en politisk snarare än ekonomisk skapelse. Konstruktionen garanterade från början att det skulle bli kortlivat. Utvecklingen mot sammanbrott bör uppmuntras och nedmontering snarast inledas för de europeiska folkens bästa.”

”Europrojektet innehåller en allmänningens tragedi. Det finns nämligen ett inbyggt incitament för varje stat att låna snabbare än de andra. Politikerna i länderna med de sämsta ekonomierna har mest att vinna på skuldrusningen. Eftersom de ivrigaste lånarnas agerande skadar de övriga staterna uppstår kraftiga spänningar mellan länderna och detta kommer leda till eurons sammanbrott.”

Klaus Bernpaintner Om Euron
Kaj Grüssner om Den grekiska tragedin 

Skulle man fråga hundra människor vad frihet betyder skulle man med stor sannolikhet få hundra mer eller mindre olika svar. Skulle man dessutom sprida ut frågorna till människor från olika länder och ursprung skulle sannolikt svaren variera ännu mer. Troligen skulle människor med erfarenheter från krig, förtryck och alla andra hemskheter som faktiskt förekommer i världen definiera frihet som att vara fri från just krig och förtryck, medan många svenskar sannolikt skulle svara att frihet är att ha den där fina bilen, det där fina huset, den där fina båten och den där sköna semestern.

Vad det innebär för mig har jag precis börjat inse. Att jag inte är fängslad eller utsatt för förtryck är jag naturligtvis tacksam för så på sätt och vis kan jag nog kalla mig fri och jag är medveten om att jag är lyckligt lottad i förhållande till större delen av världens befolkning.

Med det sagt så tänker jag ändå påstå att jag och majoriteten av svenskarna ändå inte är fria. Vi har någon sorts falsk frihet, en illusion av hög materiell standard och välfärd. Alla volvos, villor, sommarstugor och båtar är kattguld. Enklast är det kanske att jämföra med den nakne kejsaren även om liknelsen börjar bli sliten.

Illusionen eller kattguldet är så effektiv att många aldrig inser att det inte är på riktigt. Antagligen beror det på att det är en verklighet ingen vill se.

De flesta i min ålder vill naturligtvis ha det som generationen före oss har. Allt det vanliga i materiell välfärd, ni vet, villa, volvo och allt det där. Den bistra sanningen, verkligheten som ingen vill se, är att väldigt få av dom har det på riktigt. De flesta har aldrig funderat på att dom INTE äger sitt hus, sin bil, eller sin båt. Många kommer aldrig att äga sitt hus. Jag vet, det låter galet, men det är sanningen. Bilen tappar sitt värde så fort att den helt enkelt måste betalas av, men huset… Många i min generation har så stora skulder på just huset att det aldrig kommer att betalas av. Det är helt enkelt för mycket pengar för att klara av att betala under en livstid full av andra utgifter för mat, barn, transport och alla andra kostnader livet för med sig.

Det absolut genomsjuka i detta sjunker inte in. Man kan spekulera i om det beror på någon sorts psykologisk skyddsmekanism för att inte helt bli galen av vetskapen att huset man bor i, det som ska vara den trygga punkten i livet, i själva verket kräver en livstid av skuldslaveri och är allt annat än tryggt. Ja, slaveri. Den som har belånat hus kan prova att inte betala en månad och se efter vem huset tillhör. Med dagens huspriser får man alltså acceptera att för resten av livet inte ens äga huset man bor i utan hyra det av banken.

Det har passerat all vett och reson. Visst finns det delar av Sverige där man kan köpa ett hus och kunna betala av det och äga det men det är inte så där de flesta av någon anledning vill bo. Priserna är så långt förbi det vanligt folk har en chans att ha råd med att priset knappt är relevant längre hur konstigt det än låter. Visst, det har någon sorts sjuk logisk förklaring. Om huset kostar så mycket att beloppet är långt långt över vad en normal arbetarsvensson egentligen har råd med och det någonstans är givet att skulden kommer att jaga honom för resten av livet, spelar det någon roll med en miljon mer hit eller dit sålänge månadskostnad för boendet inte överstiger inkomsten? Argumentet ”det spelar ingen roll hur mycket man har i lån, det viktiga är vad det kostar per månad” är faktiskt vanligt. Bankerna använder det ju själva när dom så generöst ”beviljar” dig att få låna deras påhittade pengar mot ränta.

Tillgång och efterfrågan hör jag ofta som förklaring. Jag vill dock påstå att tillgången på kredit är avgörande. Om inte bankerna gav kredit skulle ingen i sanningens namn ha råd med dessa priser, därmed är tillgång och efterfrågan satt ur spel, eller åtminstonde manipulerade eller påverkade.

Jag har läst oräkneliga analyser av ekonomer och förståsigpåare och otaliga komplicerade förklaringar som motiverar prisnivån. Visst finns alternativet att det är jag som är en envis tjurskallig normalbegåvad mupp, självklart. Jag kan bara inte, om så mitt liv står på spel, se hur ett hus kan vara värt livslång skuldsättning med det praktiska resultatet att jobba ett helt liv för ett hus man aldrig får äga.

De flesta har dessutom lurats i att skenande huspriser är bra. Faktum är ju att det bara finns ett sätt att tjäna pengar på stigande huspriser och det är att sälja och sen inte köpa något nytt. Det här är en vanlig tankemiss. Om ditt hus stigit kraftigt i pris tillsammans med resten av husmarknaden och du säljer och köper ett annat, har då inte det huset med stor sannolikhet också ökat i pris? Du får en latent skatteskuld men inte mycket mer. Att göra bostadskarriär är alltså för flertalet, också en illusion. Om du ska tjäna pengar måste du hoppa av vilket de flesta inte gör.

För banker och mäklare är situationen naturligtvis angenäm och de gör tillsammans vad de kan för att folket inte ska inse att det är ett gigantiskt pyramidspel. Väldigt många svenska familjer kommer när luften går ur bubblan (alla bubblor spricker förr eller senare) att hamna i stora ekonomiska svårigheter och en del av dom kanske till och med blir tvungna att lämna sina hem. Det är mycket beklagligt och jag kan bara hoppas att alla som kommer att drabbas eller redan har drabbats riktar sin ilska åt rätt håll. Kanske för det något positivt med sig när dessa människor inser att de precis som kejsaren egentligen är nakna. Jag tycker inte heller att begreppet bolånetorsk är speciellt lyckat. Beteendet att skaffa en trygg plats, ett hem, är så hårt programmerat att det knappast går att undvika. Nedsättande ord bör nog användas om banker och mäklare istället som parasiterar på det för människan mycket grundläggande behovet att ha ett hem.

Kanske kan man också spekulera i om det faktum att de flesta av oss är skuldslavar och egentligen inte äger bilen och huset kan vara ett skäl till missförstånd mellan svenskar och många invandrare. Är det uppenbart för dom att svensken är skuldslav och det där fina huset och den där fina bilen med stora fälgar, extraljus och takbox egentligen inte är hans? Det är kanske fördomsfullt så det får stanna vid spekulationer och ingenting jag tänker påstå.

Det här är inte frihet, det är en form av modernt slaveri. Du får låna allt det där du så gärna vill ha av banken så länge du fortsätter att slava, men slutar du blir du av med allt. Banken kräver dig på ränta på pengar dom inte hade att låna ut från början, äger dessutom huset tills du betalat tillbaka alla pengar dom hittat på plus ränta. Misslyckas du med slaveriet och inte får ihop nog med pengar tar dom huset medans du har kvar din skuld. Frihet? Knappast.

Många missförstår mig när jag försöker förklara det här. Dom tror att jag inte vill jobba. Det handlar inte om det, jag har absolut ingenting emot att jobba, jag vill bara inte göra det under slaveriliknande tvång ständigt pressad av hotet att bli av med allt. Att jobba för att tjäna pengar till sig själv är en sak, att jobba åt banken en helt annan.

Vad är frihet för dig?

Vatten. Vatten är en grundförutsättning för att allt liv såsom människor, växter och organismer ska kunna leva och utvecklas. Utan tillgång till rent vatten så hämmas utvecklingen av liv och välmående, och precis så fria som vi är att andas in luften för att få syre, så är vi alla fria att släcka vår törst med rent vatten.

Vi behöver alla rent vatten för att överleva och för att leva ett hälsosamt liv. I Sverige är det än så länge en riklig resurs och nyttighet. Det finns i våra kranar, i våra brunnar, längs med våra kuster och i våra sjöar, men allt vatten behöver mer eller mindre renas innan vi kan dricka det, så vi inte får i oss farliga kemikalier, bakterier och andra otyg som organiska eller syntetiska substanser. Det finns alltså en stor efterfrågan på rent vatten.

Vad som gör mig väldigt upprörd är att Svenskt Vatten fortfarande inte har nolltolerans på fluorid i vårt dricksvatten. Fluorid är endast ett av många ämnen som omfattas av föreskrifter med tveksamma riktlinjer, men det fullt möjligt att ta bort fluorid ur dricksvatten.

Fluorid finns i naturligt höga halter i svenskt grundvatten och tillsätts i bland annat drycker, tandkräm och i diverse livsmedel, men återfinns också naturligt i till exempel fisk och grönsaker. De naturliga halter av fluorid som återfinns i just fisk och grönsaker kanske är svårt att få bukt med, men vi borde stanna upp och tänka efter om det inte är oerhört puckat att vi både tillåter höga halter av fluorid i andra livsmedel och att vi har det i vårt dricksvatten.

Enligt Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) om dricksvatten bedöms vattnet som otjänligt vid fluoridhalt 1,5 mg/l. Men den 16 mars 2011 kom det nya föreskrifter från Livsmedelverkets författningssamling: Föreskrifter om ändring i Livsmedelverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) om dricksvatten. I detta dokument står det fortfarande 1,5mg/l fluorid och riktlinjerna har inte sänkts, även om fler och fler röster höjs för att ämnet är direkt farligt.

1,5mg/l är 1,5mg/liter för mycket! Vårt dricksvatten ska inte alls innehålla fluorid. Varför ska vi som lever i Sverige tvingas till att dricka något som innehåller 1,5mg fluorid/liter? Ett ämne som anses ha kariesförebyggande effekter, men som barn inte alls borde komma i kontakt med för att det skadar deras utveckling. En hög koncentration av fluorid eller en lägre dosering över en lång tidsperiod kan orsaka skador på skelettet, hjärnan och sköldkörteln.

Så varför har vi ett riktmärke på 1,5mg/liter om ämnet bevisligen är skadligt? Hur kommer det sig? Hur kan Svenskt Vatten och människor som jobbar ute på våra reningsverk gå med på det här? Vem har givit dem mandat att fortsätta att tillåta fluorid i vårt vatten när det bevisligen är farligt för oss? När det går att ta bort?

Hur förhåller sig Miljöpartiet till detta? De om några borde ju ha lite koll. Men vid ett försök till sökning efter ”fluorid” på deras hemsida fick jag följande svar:

Vi har sedan en längre tid tekniska problem med sökfunktionen på mp.se. Vi ber om ursäkt för de besvär detta skapar.

Vi har bett vår webbkonsult lösa problemet.

Miljöpartiet kanske även skulle hyra in några konsulter som kan lösa problemet med skadliga ämnen i dricksvattnet för alla människor med kommunalt vatten. Eller Miljöpartiet kanske mer tittar på fluoridhalterna i miljön?

Vad som behövs för att lösa detta problem är inte ett miljöparti, utan ett människoparti; något lokalt gräsrotsinitiativ eller eldsjälar som outtröttligt ifrågasätter situationen och som ställer sig på människans sida i denna fråga.  Människor som tar diskussionen direkt till sin egen brunn, sitt lokala vattenreningsverk eller till tjänstemän vid rätt departement.

Vilka är då de långtgående konsekvenserna av denna policy? Vilka är hälsoriskerna? Policyn drabbar samtliga människor som dricker kommunalt vatten, och kontaminerar således alla människor med den godkända halten av fluorid; ett ämne som bevisligen utgör en hälsorisk.

Förväntas gravida kvinnor dricka vårt dricksvatten? Vad händer med foster under dess utveckling i mammans mage? Vilket vatten använder vi då vi gör välling till våra spädbarn? Vilka hälsorisker väntar våra barn när de växer upp? Och framförallt, vem utreder framtida konsekvenser för hela befolkningen och om det på sikt förändrar hela genpoolen över generationsskiften? Ingen eller väldigt få stannar upp och ifrågasätter vad vi egentligen håller på med.

När vi vet att något bevisligen är dåligt, varför utformas fördelningen av vårt dricksvatten på så sätt att dess otjänlighet och risker drabbar samtliga människor? Man häpnar över graden av inkompetens och ovilja att agera från myndigheternas sida. Er forskningsetik och civilkurage ger jag inte mycket för.

Det borde vara upp till var och en att som människa bestämma över sina egna beslut som har och göra med sin egen kropp och hälsa. Det borde vara min rätt att inget vattenreningsverk med flit utsätter mig för höga halter av skadliga ämnen då jag dricker mitt dricksvatten, och att det är mitt och ingen annan människas beslut att använda karieshämmande produkter om jag har problem med karies på mina tänder. Jag har bra tänder så jag behöver inte er fluorid och jag tror det är fler än jag som inte vill ha det i vårt dricksvatten.

Ibland undrar jag om inte Sverige börjar bli ett U-land i vissa avseenden. Var finns de teknologier som ska råda bot på detta? Kapitalet rinner ut ur landet och in i olika improduktiva tillgångar, vilket gör att det inte kommer att finnas pengar i framtiden att lösa den här typen av problem.

Nu när jag är vuxen kan jag ju lika gärna fortsätta att dricka vattnet i kranarna och bygga upp min kvot av hjärnskada och försämra mitt skelett, eftersom samhället ändå inte tycks premiera sundhet, intelligens och hälsosamma individer. Det känns inte som att det finns någon riktig respekt och omtanke för individens och människans livssituation i det här landet, om man ser till alla förändringar som har tillkommit över årtiondena.

Det är mitt individuella val vad jag vill äta och dricka. Jag, och endast jag, vet i det stora hela vad som är bäst för mig. Jag kan ta ansvar, studera och utreda alternativ, utvärdera hälsorisker, och bestämma vad som utgör risk och inte. Att bestämmelserna tvingar människor till att göra ohälsosamma val ser jag som fundamentalt fel och dåligt utformad policy.

Den information som jag söker efter idag kommer inte längre ifrån myndigheter och departement, utan jag vänder mig alltid först och främst till våra myndigheter och departement då jag söker efter information som bevisligen är felaktig.

Det här är långtifrån det enda området inom vilket staten, myndigheter och andra tvivelaktiga organisationer experimenterar med oss och utsätter befolkningen för hälsorisker. Men vi låter det bara ske. Staten jobbar snabbt och proaktivt om det gynnar den själv och regressivt när något faktiskt bevisligen utgör ett potentiellt hot mot alla människor.

Jag finner det här totalt oacceptabelt och principiellt oförsvarsbart. Jag går inte med på detta. Svenska folket borde omedelbart tillåtas rösta om vi ska fortsätta att tillåta halter av fluorid i vårt dricksvatten, både på ett nationellt och ett lokalt plan.

Jag tycker att FN och staten kan ta sina policyer och applicera dem på sig själva och sina egna barn istället. Jag har fått nog med era riktlinjer och sociala experiment med befolkningsmängden som snarare hämmar mänskligheten än hjälper den. Dessa bestämmelser har ingenting alls att göra med frihet och bryter mot icke-aggressionsprincipen.

Ämnen som har identifierats som farliga för oss ska omedelbart upphöra att förekomma i vårt dricksvatten om det finns någon med integritet och lite sunt förnuft nog att filtrera bort det. Jag ser detta som en självklarhet. Men det skulle inte förvåna mig om ingen vågar lyfta ett finger. De kan bara göra saker om de har fått klartecken från högre instanser, annars riskerar de att bli av med sina jobb.

Hur kommer det sig att privata aktörer och individer kan utveckla otroliga småskaliga lösningar och vattenreningstekniker för att möta den stora efterfrågan i många afrikanska länder, samtidigt som vattenreningsverken i Sverige inte satsar på nolltolerans mot skadliga ämnen och partiklar i vårt dricksvatten?

Det är således upp till var och en att försöka hantera riskerna och agera proaktivt. Speciellt om man precis ska skaffa barn, eller har unga barn som man älskar utöver allt annat här i världen. Man kan till exempel söka efter olika former av vattenrening, samt t.ex. filter som tar bort fluorid när man duschar.

Det är bestämmelser, tvång och beslut som dessa som får mig att helt tappa hoppet inför framtiden. Och dessa lagar, regler, bestämmelser, policyer etc. rullas ständigt ut från lobbyorganisationer, institut, tankesmedjor, i en sådan volym att jag blir alldeles matt.

Det är helt enkelt för mycket som händer just nu och som totalt har förändrat världen bara sedan jag föddes. Vi ger upp våra fri- och rättigheter för en falsk säkerhet; en falsk profetia om en stundande utopi bortom nutidens faror och hot. Det är ren och skär lögn och propaganda att vi behöver ge upp fri- och rättigheter – som tog oss hundratals, om inte tusentals år att förverkliga – för att känna oss säkrare.

Jag är för frihet men i en tid då media och politiker bombarderar oss med skrämselpropaganda, felaktigheter, manipulerad statistik, regler, lagar, tvång, kontroll, våld och via TVns hypnos en tillrättalagd officiell berättelse, så känner jag mig väldigt ensam. Väldigt ensam och maktlöst inför framtiden och vad som komma skall.

Ni kanske tycker att jag gör en höna av en fjäder, men denna fjäder är blott en av tusentals fjädrar i det statliga åbäke som allt mer kväver mänskliga fri- och rättigheter. Förekomsten av fluorid i svenskt vatten lämnar en del övrigt att önska av Svenskt Vattens hantering och beredskap när det gäller skadliga substanser i vårt dricksvatten.

Sverige ut ur EU.

Dagen då dollarn dog
Sen jag va liten har dom sagt att den som spar han har
Å den som inga byxor har han står med röven bar
Jag kan aldrig satsa guldet mitt på deras lag
Kamikaze piloterna på börsen idag

Jag är inte involverad i deras derivat
Att dela säng med Lucifer är inte smart
Jag behåller hellre mina 24 karat
Som jag kan byta mot husrum kläder å mat

Refräng:
Alla log alla log men ingen förstod att det var mord
Dagen då dollarn dog

Big up till alla bönderna som odlar våran mat
Nu när skattemyndigheten verkligen satt fart
Å snart har laserturken inga stålar kvar
Inte heller någon sosse eller Sverigedemokrat

Herr Ingves Ben Bernanke å Joakim von Anka
låter alla fattiglappar gå på planka
Stackars dom som simmar runt bland lånehajarna
Dom kalasar på din kropp å själ med räntetänderna

Refräng:
Alla log alla log men ingen förstod att det var mord
Dagen då dollarn dog

Att dom kraschar alla bankerna är tydligt att se
Nordea Handelsbanken Swedbank å SEB
JP Morgan Federal Reserve å HSBC
Citigroup Goldman Sachs nä ingen tvekan om dé

Så dom med sedlar i madrassen kan inte längre le
När alla papperslapparna har blivit passé
Som i Weimarrepubliken 1923
Vi vet ju alla vad som hände efter det

Refräng:
Alla log alla log men ingen förstod att det var mord
Dagen då dollarn dog

För den som överhuvud taget bryr sig så har nu den så kallade Almedalsveckan inletts på Gotland och pågår mellan 3 och 10 juli. Stackars gotlänningar som får hysa detta spektakel och paradgren i oliktänkande likatänkande. Undrar om någon tänker elda upp några papperspengar i år igen.

Under veckan frotterar etablissemanget sig med makteliten, den så kallade samhällseliten, som är den grupp av individer som styr, och som gör anspråk på att styra över oss medborgare genom olika öppna och halvöppna initiativ. Det är bland dessa människor som vi återfinner dem som i framtiden vill designa samhället och styra över oss, dess medborgare. Fler och fler människor genomskådar nu dessa ”Stora ledare”, deras inkompetens och synnerligen oroväckande klåfingrighet.

Med hjälp av hot, förbud, tvång och kontroll vill de få oss att följa deras storartade planer och designa det så att det bäst gynnar dem själva. Via expropriering av tillgångar, indirekt och direkt beskattning, subventioner, bidrag, stödprogram, och en kontinuerlig inflation, vill de ta mer ifrån oss så de kan upphöja sig själva, samtidigt som vi utanför systemet är de stora förlorarna.

Omfördelningen i samhället gör varje människa fattigare utom de som är en del av makteliten, de vars jobb och tjänster finansieras genom dina hårt intjänade pengar. Kvar blir de småsmulor av dina tillgångar som ska gå till att betala dina räkningar, din el, din mat och din bensin. Några av dessa finns inte ens med i det officiella konsumentprisindexet, eftersom det manipuleras. Mer än motsvarande tre månader av ditt arbete försvinner varje år i statlig skatt, helt utan protester. Detta är både moraliskt och principiellt fel. Ett annat namn för detta är slaveri.

Den svenska välfärden fortsätter att erodera medan politikerna, journalisterna och ”inne-folket”, de så kallade ”intellektuella”, träffar varandra i Almedalen. Socialiseringen av samhället påskyndas för varje ny kris och maktelitens skikt som består av politiker, mediakoncerner, ekonomer och av staten subventionerade bolag och verksamheter, bestämmer vad vi får tala om och vad som vi inte alls får diskutera öppet. De finns där för att etablera och upprätthålla konsensus. Era utbildningar och yrken ger jag inte mycket för på grund av vad ni tvingar på andra.

Om man kommer med förslag till politiker på hur demokratin kan förbättras så blir man i bästa fall inbjuden till Riksdagen, där man möter märkbart besvärade politiker, som i bästa fall vill att du sticker därifrån efter att ha blivit bjuden på en kopp kaffe. De är rädda att förlora sina jobb, de är rädda att ”förbättringar” leder till att de avslöjas som inkompetenta, okunniga och oförmögna att uppfylla tjänstens kriterier. De är rädda att ni ska få reda på att alla är totalt utbytbara och att institutioner och samhällsfunktioner skulle fungera utan ledare. Belgien har väl fungerat rätt länge utan demokratiskt valda ledare nu? Det borde vara något sorts världsrekord i samhällsdrift utan styrande ledare. Politikerna tänker ”du säger att jag inte gör mitt jobb och att jag är utbytbar” och de säger till dig att ”vårt departement tänker redan på det och har implemiterat X, tack och hej då”.

På den fria marknaden utvecklar man sin karriär genom att främja andra – inom statliga tjänster så kommer man högre upp i hierarkin genom att trycka ned andra under en själv. Detta beteende återfinner vi även i övriga lobbyverksamheter.

Politiker: Era policyer, det vill säga, era styrdokument och eftertraktade mål, uppfyller inte ens de mest grundläggande krav på öppenhet och tydlighet. Lagar och direktiv blir än mer komplexa samtidigt som ni godtyckligt förändrar grundlagen till att passa era planer. Statligt anslutna ”intellektuella”, journalister och politiker verkar mot öppenhet och genomskinlighet och söker monopolställning kring vad som ska vara politiskt korrekt konsensus i mediadebatten.

Via olika så kallade socialiseringsmedia så tillrättavisar etablissemanget människor som hyser annorlunda åsikter, som inte accepterar de planer och system som makteliten vill införa och framför allt saker som de ser och upplever i samhället varje dag, som den styrande gruppen av individer blundar för eller viftar bort som oviktigt för samtliga människor.

Oliktänkande individer marginaliseras och förlöjligas, helst på ett så förnedrande sätt som möjligt, vilket applåderas av eliten, ett beteende som belönas inom den intellektuella maktelitens hierarkiska rangordning. Om inte människor gör som ni vill så kallar ni dem populister. Ni själva är blott ett gäng demagoger.

Jag ser och hör en väldans massa kvittrande ifrån er, men ingen av er kan flyga.

Med hjälp av internets och bloggosfären har ni i etablissemanget gjorts nakna, och det är ingen vacker syn. Människor ser rakt igenom er, ni är så lättlästa och genomskinliga att ni skulle kunna bytas ut mot fönstrena i Riksdagshuset eller respektive mediehus.

När väl sökarljusen riktas mot er själva så avslöjas det att ni inte lever som ni lär, att ni är kappvändare, fuskare, ideologiskt ignoranta och att ni är hycklare. Ni påpekar hur vi ska leva våra liv men ni följer inte era egna principer. Ni har inte ens några beundransvärda principer. Dessutom är ni snabba med att stämpla andra röster och diskussioner som ”tjafs”, ”strunt”, ”inkorrekt” och delar ut nedsättande stämplar på de människor som för en annan debatt som inte är konsensus. Media vinklar nästan allting till sin fördel som är av politiskt intresse. I morgonsofforna skruvar man besvärat på sig om någon avviker från manus.

Istället för att avreglera, ta bort skatter, rulla tillbaka statsapparaten, sänka era egna löner, ta bort bidrag, subventioneringar och kraftigt begränsa den ”svenska välfärden” för att öka den reella inkomsten för varje människa, så kommer ni istället att höja skatterna, reglera mer, öka bistånd till totalitära eller korrupta statsapparater, göra lagar än mer komplicerade (som om ni följer dem själva) och stärka ”välfärden”, allt på bekostnad av människor som producerar och som lever på sin inkomst.

Ni hinner ju inte ens att läsa igenom alla motioner och lagförslag som era partier tar fram, utan ni behöver en hel stab av personal och sekreterare för att göra ert jobb. Och när ni mot förmodan i en stund av insikt får en känsla av ärlighet, ödmjukhet, ansvar, principer, självdisciplin, mod, självförtroende, optimism och ett långsiktigt perspektiv i en sakfråga, ja då viner partipiskan och ni retierar gråtandes tillbaka till er kära konsensus.

Även om lönerna höjs nominellt så minskar våra löner ständigt eftersom Riksbanken har ett kontinuerligt inflationsmål på minst 2% (medelvärdet är nog betydligt högre i det långa loppet) som gör att våra pengar alltid eroderar när vi försöker simma mot strömmen.

Har det kanske någonting att göra med att vårt konsumtionssamhälle baseras på ständigt ökande skuldsättning, som mäts med tvivelaktiga mått som BNP, som bygger på att vi tvingas in i konsumtion? Ekonomiska policyer och inflationsmål gör att vi alla springer mot dörren för att först konsumera våra papperspengar. Människor vilseleds att tro på ekonomer och politiker, även om det dom säger är förenat med total oförståelse för faktiska problem av verklig art.

Idag är det människor i allmänhet som står för sunda och rättvisa värderingar, och de har fått nog. Att säga att inflation inte är naturligt och att vi istället borde ha en valuta som snarare stiger i värde med tiden, är som att begå politisk harakiri och kommer inte att belönas av etablissemanget.

De långsiktiga trenderna för alla människor i Sverige och för en rad olika samhällsinstitutioner pekar i lodrätt riktning, men i Riksdagshuset så viftar man bort det som kommer i dess väg. Debatten tystas ned. De som gärna ställer upp sockrade prognoser väljer att totalt bortse ifrån andra prognoser, som bygger på riktiga strukturella obalanser, och som visar en mer negativ bild av ekonomisk utveckling och vad som sker i samhället.

I Riksdagen är det sedan länge helt korrekt beteende att inte diskutera, tala med, kompromissa, förhandla, etc. med samtliga demokratiskt valda. Beteendet etableras och kommande generationer kommer att ta efter beteendet inom andra sektorer och samhällsskikt. Barn är speciellt känsliga för de vuxnas beteende. Beteendet och handlingarna skickar signaler till människor att man helt ska ignorera andra människor, att inte bry som om dem, och att inte ingå i fredliga diskussioner och utbyten med våra medmänniskor. Maktelitens agerande rättfärdigar omoraliska och suspekta praktiker och etablerar en kärvare ton i det politiska klimatet. Kanske ligger detta i linje med det hårdare samhällsklimatet i övrigt.

Polisen lyckas inte att upprätthålla de mest grundläggande kraven på säkerhet. Till brottslingarnas stora lycka. Svenskt rättsväsende är löjeväckande, framför allt utomlands, och ostabiliserar samhället eftersom tilliten till systemet minskar för varje dag, timme för timme. Den grova brottsligheten ökar men de stora satsningarna går till att öka polisernas genusmedvetenhet och till att spärra in människor som inte utgör någon fara för sina medmänniskor, eller till att sätta dit människor som till exempel är för fildelning och informationsfrihet, och som har genomskådat immaterialrätten som ett direkt hot mot äganderätten.

De som sedan bevisats skyldiga inom det svenska systemet placerar vi på olika anstalter och fängelser runt om i landet utan att försöka lösa problemet med återrehabilitering och terapi. Politiker och människor i allmänhet vill gömma undan obekväma delar av befolkningen som är annorlunda, eller bara besvärliga, men som inte utgör ett direkt hot mot andra människor. Det finns ett utbrett förakt och hat mot människor som ni inte tar på allvar. Om ni sedan inte vill leva mitt bland dessa ”annorlunda” människor så flyttar ni istället därifrån, även om det strider mot era tidningars policyer eller era jämlikar inom makteliten. Problem? ”Nej här finns inget problem”. ”Allt är bra och vår ideologi gäller för alla och ni har ingenting att säga till om”.

Människor är oroligare idag, och de måste få tillåtas vara det utan att ni viftar bort oron och rädslan, och man ska inte vifta bort att de är rädda att röra sig i samhället på grund av att det håller på att förändras. Förändras på ett sådant sätt som gör att det är svårt att hänga med och acceptera delar av den snabba förändringen som inte utgör ett direkt hot mot dem. Speciellt inte om många samtidigt har en viss nivå av tolerans och ser hur policyer och omfördelningspolitiken utvecklas i verkligheten. En omfördelningspolitik som bygger på beskattning.

Skattemyndigheten drar in enorma summor i skatt men svenska välfärden blir allt mer sämre. Är jag helt ensam om att tycka att Sverige har försämrats jättemycket sedan inträdet i EU? Att det inte bara är en imaginär abstraktion från min sida? Var tar pengarna vägen? Istället för att bara sänka skatterna, ta bort reavinst- och kapitalskatt för att gynna sparande och investerande etc. så tycks varje ny subventionering, bidrag, skatt, regel och förbud bara göra det än värre.

Alla ska ha det lika dåligt. Såtillvida du inte är politiker, ekonom eller medlem av någon annan snoffsig grupp. Svenska skattebetalare kommer att förlora miljarder under de kommande åren eftersom deras exproprierade tillgångar omfördelas till europeiska krisfonder och ”stimulans”-paket. Dessutom så blöder vårat pensionssystem och andra instanser eftersom tilliten till dessa fortfarande är stor bland människor. Jag har inte den blekaste aning om varför inte fler säger ifrån. Jag är övertygad om att jag inte kommer att få en pension om jag lever tills jag är 65. Jag är samtidigt tvärsäker på att jag inte är ensam om att tro detta.

Dessa ”stimulanser” kommer alltid att vara improduktiva och staten kommer att öka dess utgifter i tron om att vi kan hejda den kommande tidens finansiella och monetära motvindar. Tron på att dessa priskontroller och interventioner gör saker och ting bättre är otroligt naivt och blåögt. Man bortser helt och hållet från vad som faktiskt sker ute i samhället och vart vi är på väg i ett större perspektiv. Människor bryr sig inte om att lägga tid på att förstå. Det är helt enkelt inte logiskt och rationellt att säga att dessa ekonomiska interventioner för något gott med sig, för på sikt så kommer dessa ökande statliga utgifter föra med sig ännu större och ännu fler problem.

Politikerna vet ju inte ens vad pengar faktiskt är och frågar man dem om en definition så kommer man inte få något speciellt bra svar. Staten kontrollerar priser och subventionerar diverse sektorer och branscher, och gör det extra gynnsamt för de som gillar krediter, snabba pengar och lyxiga lyor. Människor gör val varje dag som på kort eller lång sikt kommer att visa sig vara misstag. Vi har rätt att göra misstag, men investeringar i kapitalvaror från riktiga besparingar lyser med sin frånvaro. Bolagsskatterna är bland de högsta i världen och alla politiker undrar varför jobben inte kommer. Detta konstituerar faktiska obalanser som man måste försöka förstå och agera utifrån i sin ekonomiska vardag.

Svensk sjukvård är underdimensionerad och lider av enorma köer och maskiner och sjukvårdsutrustning som går sönder i tid och otid, vilket gör att människorna som jobbar inom sjukvården måste jobba i en väldigt stressande arbetsmiljö. Vem vill sitta en halv dag i ett väntrum i väntan på en strålningsbehandling som var inbokad sedan länge?

Det behövs fler privata alternativ för att avlasta detta system, det skulle både gynna de höginkomsttagare som tycker det är värt att slippa långa köer, samt göra så att medel- och låginkomsttagare inte skulle behöva vänta så länge på behandling. Dessutom kanske personalens vardag skulle förbättras och miljön förändras till det bättre. Äldrevården är underbemannad och vi låter våra nära och kära äldre att tyna bort ensamma för sig själva för att det inte finns bättre alternativ.

Försvarsdepartementet kan vi döpa om till Anfallsdepartementet. Vad gör vi i Libyen? Varför är vi där? Interventionismen är så utbredd så man undrar ju om inte delar av vår svenska riksdag består av neokonservativa. Dessa människor är farliga och är man för frihet ska man ta varje tillfälle till att argumentera mot interventionism. Politikerna är totalt omedvetna om långsiktigt geopolitiska risker. Men de vill minsann sälja JAS och vapenmateriell till andra länder, så prioriteringar klarar de av att göra, det är bara det att de är helt uppåt väggarna när det gäller att upprätthålla ett grundläggande försvar av landet.

Den svenska skolan är exceptionellt dålig. Den socialistiska plantskolan indoktrinerar alla i likatänkande och lär ut att man inte ska tro att man är något. Passivitet och ett institutionaliserat förakt mot kritiskt tänkande är en del av läroplanen och ju högre upp i systemet man kommer desto värre blir det. De professorer och docenter som bedriver de mest ljusskygga och märkliga verksamheterna är de som får mest pengar från staten. De får pengar för att lära ut saker som motbevisats med hjälp av logik, sunda värderingar, argumentation och alternativa förklaringar som eftersträvar sanningen. Korrekta beskrivningar av våran verklighet ges inget utrymme. Det är ju nästan så att jag vill söka efter riskkapitalister som är intresserade av att starta frimarknadsskolor, både på gymnasie- och universitetsnivå.

Jag finner det mycket märkligt att ekonomi och självhushållning inte är ett av våra grundämnen, samtidigt som staten misstänkliggör all form av konkurrens, inte bara inom utbildning, utan inom alla områden.

Privatskolorna visar att det finns alternativ till den statliga skolan, men debatten styrs mot att kritisera företag som går med vinst. Människor som kritiserar företag för att de går med vinst vägrar förstå eller bekräfta hur entreprenörskap och företagsverksamhet fungerar på riktigt. De är uppvuxna med tron att staten alltid bailar ut företag som gått omkull och att man med beskattning kan omfördela hur mycket pengar som helst till den svenska skolan. Jag förstår att alla har olika förutsättningar för att utbilda sig själva i hur bolag fungerar etc. Själv lär jag mig något nytt varje dag och strävar efter ökad förståelse. Jag har ofta haft fel men lär mig av mina misstag. Jag ser maktlös på medan den svenska skolan blir allt sämre samtidigt som många av landets kommuner drivs med allt högre skulder och låg sysselsättning.

Det är mycket synd att diskussionen om konkurrens alltid leder till exploatering, kapitalism och snyfthistorier, eftersom många av dessa exempel förstoras upp till enorma proportioner, samtidigt som man inte beaktar det större perspektivet kring bolagens verksamhet och företagsekonomi. Det är lätt att påverka människor till att läxa upp andra människor. Media tar upp dessa ytterligheter bara för att röra om och för att det ligger i deras intresse. Man skapar stormar i vattenglas men skyr de underliggande förklaringarna och de rationella diskussionerna. Man kan inte driva bolag i välgörande syfte utan någon som helst vinst, såtillvida de inte drivs av staten, för då kan de finansieras via beskattning och alla får betala oavsett om man vill eller inte.

Vad vi istället bör diskutera är hur myndigheter med hot och tvång kan ta era barn ifrån er om ni mot förmodan skulle vara intresserade av hemundervisning. För all form av utbildning och undervisning är per definition fel om inte staten kontrollerar den. Det är dags att begrava det argumentet och ståndpunkten. Det är ju inte era barn i etablissemanget som behöver undervisas hemma, ni har ju era privatskolor som ni kan skicka era barn till medan ni gör karriär.

Ett utbrett förstatligande av samhällets tillgångar, bolag, verksamheter, debatter, utbildning etc. är helt fel väg att gå. Det kommer att visa sig med tiden, när politiker, ekonomer, centralbankirer etc. gång på gång inför varje ny kris kommer försöka att göra oss rädda så att människor antingen vänder sig mot varandra, eller gör precis som etablissemanget vill.

Till exempel gör vi ju inget som helst motstånd mot att ge bort pengar till andra blödande länder med utbrett fusk och korruption, och som fjättras av skumma organisationer som IMF, ECB, Världsbanken etc., allt för att man säger att jorden kommer att gå under om vi inte gör det. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite av våra tillgångar som försvinner ut ur landet, det är principiellt och moraliskt fel. Det är dessutom dålig ekonomisering.

Är det någon som verkligen vågar påstå att Sverige borde gå med i EMU? Var är du Björklund? Du som sade att valutan var så bra och så nödvändig. Jag misstänker att du inte kan någonting om ekonomi, för du går rakt emot själva idén med ditt så kallade socialliberala parti. Men det förvånar mig inte längre, i själva verket så är politikernas beteende mycket lättare att förstå nu med tanke på bevakningen bland bloggare som gör att man kan utvärdera allt vad politikerna säger och sedan jämföra dessa med deras handlingar och agerandets faktiska utfall.

Om du, som jag, ser de enorma ekonomiska, geopolitiska och samhällspolitiska motvindarna, så kommer all form av centralisering, socialisering och nationalisering bara leda till ökande problem. Det vill säga ökad socialism.

Jag ser det i folks blickar på stan, jag ser det i hur människor går in i varandra, jag ser det i hur folk går på stan och försöker ta sig fram före alla andra, jag ser det i desperationen hos människor, jag ser det i folks agerande, jag ser det i hur de argumenterar, hur de ser på framtiden, vad de gör åt saken och vad de gör för att ignorera det och låtsas som att det regnar.

Det ligger något och bubblar i samhället, något subversivt som hos människor uttrycker sig på olika sätt men som kan tolkas som missnöje, ilska, rädsla, ovisshet, osäkerhet, hat och definitivt förnekelse.

I veckan festar man i Almedalen. Alla de partier, grupper och människor som vill styra dig de de kommande åren finns där. Alla är de en del av systemet, alla vill de ha mer pengar och makt. Alla tjänar de på att du tjänar allt mindre. Din välfärd blir allt mer begränsad för att etablissemanget, det vill säga, makt- och samhällseliten, växer för varje år samtidigt som din inkomst minskar med motsvarande del.

Jag tycker du ska fråga dig själv, är det värt det? Hur kan jag göra motstånd? Vad kan jag göra för att skydda min köpkraft? Hur kan jag ta reda på mer? Vad borde jag utbilda mig själv i som etablissemanget inte vill att jag ska ta del av?

All min respekt går till gräsrötterna, till er som själva planerar era egna liv mot ökad frihet och respekt för era medmänniskor.

Bottom-up > Top-down

Och slutligen,

Sverige ut ur EU.