Antigones funktion – Ett referat av Judith Butlers Antigone’s Claim

I Antigone’s Claim: Kinship Between Life and Death från 2000, omdefinierar Judith Butler karaktären Antigones funktion från Sofokles tragedi Antigone. Butlers tolkning av Antigone kritiserar och skiljer sig från G. W. F. Hegels klassiska tolkning från Andens Fenomenologi (1807), och inlägget nedan är ett omskrivet referat som sammanfattar de två första kapitlen i Antigone’s Claim samt Butlers syn på både Antigones funktion och Hegels tolkning.

I slutet av kapitel tre frågar Butler vem Antigone egentligen är, och vilken position hon har inom familjen samt det grekiska etiska livet. Butler frågar också hur vi ska se på Antigones dramatiska ord som utgör performativa akter. Butler hävdar att Antigone inte tillhör det mänskliga men att hennes språk tillhör mänsklighetens sfär. Antigone tillåts inte att agera, hon överträder förbudet och hennes agerande faller inte tillbaka på någon rådande norm. Antigone har inte rätt att utföra vissa handlingar eftersom hon regleras av lagar och sin position inom familjen, men hennes handlingar skakar om blodsförvantskapets vokabulär, vilket är en förutsättning för det mänskliga.

Butler menar att detta obetingat leder till att vi ställer oss frågan vilka dessa förutsättningar egentligen är. Antigone använder ett berättigat språk som hon samtidigt är utesluten från och tillskrivs ett språkbruk som inte kan ge henne en slutgiltig identitet. Butler konstaterar att om Antigone är mänsklig så drabbas det mänskliga (språket) av en katakres där vi inte längre vet hur vi ska använda språket på rätt sätt. Antigone fungerar som en korsställning (kiasm) inom de politiska normernas språk när hon använder ett språk som aldrig riktigt kan bli hennes.

Butlers slutsats är: Om blodsförvantskapet är en förutsättning för det mänskliga, så är Antigone subjektet för ett nytt fält inom det mänskliga, ett subjekt som uppstår genom politisk katakres där den icke-mänskliga talar som mänsklig, där könet blir förskjutet, och där blodförvantskapet grundas utifrån en uppsättning egna lagar. Antigone agerar, talar och blir till den individ vars handlingar är brottsliga, men denna olycka överskrider hennes liv och blir en del av en formell diskussion som Butler hävdar har ett eget lovande öde;  nämligen den sociala formens avvikande och okända framtid.

Kapitel 1 – Antigone’s Claim
Enligt Butler representerar Antigone ett förskjutet och förvridet släktband, vilket leder till att rådande klassiska representativa ideal hamnar i kris. Butler frågar oss: Vilka förutsättningar möjliggjorde Antigones liv och vilka relationer möjliggör de människoliv som uttryckligen motsätter sig blodsförvantskap och dess villkor?
I inledningen av kapitel ett frågar Butler vem Antigone är och menar att hennes arv präglas av Hegel, vars tolkning låter henne representera övergången från matriarkalt till patriarkalt styre och blodsförvantskap. Butler undersöker Antigones arv, kastar ljus på hennes betydelse, och frågar sig om Antigone verkligen är en representant för en feministisk politik samtidigt som dess funktion befinner sig i kris.

Butler tycker att Antigone inte representerar normativa principer för blodsförvantskap eftersom hennes arv präglas av incest, vilket omkullkastar hennes position inom blodsförvantskapet. Butler tolkar därmed Antigone utifrån ett humanistiskt perspektiv för att tragedin ställer många frågor om stat och blodsförvantskap, som i sin tur återkommer i andra kontexter. Butler menar att Hegel tolkar Antigone som en representativ karaktär för blodsförvantskapet samt dess upplösning, och att karaktären Kreon representerar en framväxande etisk ordning och statlig auktoritet baserad på universella principer. Butler förtydligar även att blodsförvantskapet finns med i utkanten av de termer som Hegel kallar ”the ethical order”, det politiska deltagandet och kulturella normer: det vill säga den sfär som justerar sittlichkeit genom lagar.

Hegel ser släktband som blodsförvantskap snarare än en normrelation, för att släktbanden inte ingår i det sociala som inleds när släktbanden åsidosätts. Butler kritiserar Hegels tolkning för att den förutsätter seperationen av släktband och stat, även fast det antas finnas en viktig relation mellan dem. Butler skriver att det således är svårt att föra fram en viss karaktär som representativ för blodsförvantskapet eller staten utan att förlora deras stabilitet och begriplighet. Butler anser att relationen har betydelse i en modern kontext där släktbandens politik bidragit till dess kris.

Enligt Butler talar Antigone i kraft av statens språk vilket hon gör uppror mot, och att hennes position är omoralisk samt oren, vilket pekar tillbaka på Antigones incestpräglade blodsförvantskap. Antigones språk liknar Kreons – en kung vars suveränitet vilar på blodslinjen – för att det präglas av både handling och auktoritet när Kreon blir utmanövrerad av Antigones motstånd. Butler hävdar att detta är ett tydligt exempel på att karaktärernas positioner går in i varandra och att det inte finns någon lättolkad relation mellan dem.

Konsekvensen av Antigones handlingar tar henne bortom både kön och släktbandsnormer och istället för att upprätthålla en idé om gränsöverskridandets misslyckande, hävdar Butler att Antigones funktion avslöjar blodsförvantskapets kontingenta karaktär. Antigone kallas ”manlig” av kören, Kreon och budbärarna, men Butler frågar sig om hon verkligen får denna roll och suveränitet. Butler poängterar att Antigone inte alls är konsekvent när det gäller att följa lagar och visar att varken Kreon eller Antigone har fasta positioner: när Antigone talar och agerar antar hon en manlig roll, medan Kreons position osäkras av hennes handlingar.

När Antigone talar till Kreon utgör det en språklig handling som på samma gång förskjuter henne från sin egen handling. Om Antigone ska kunna hävda sig behöver hon anta maktens normer vilka hon paradoxalt nog motsätter sig. Antigone ställer sig inte bara emot lagen, utan hon antar även dess språk då hon begår handlingen som bryter mot lagen. Enligt Hegel har Antigone inga möjligheter att bidra med, eller ta emot erkännanden inom den etiska ordningen, och för Butler är Antigone en anti-generation som alltid redan är distanserad i förhållande till en tydlig representation.

Kapitel 2 – Unwritten Laws, Aberrant Transmissions
Antigone representerar en idé som motsätter sig både livet som sådant och det symboliska, och förutsättningarna för tillvaron etableras genom det symboliska som Antigone motsätter sig. Butler påminner oss om att Antigones handlingar leder till hennes död och frågar vad som får henne att agera på detta sätt. Kreon dödar inte Antigone utan förvisar henne enbart till att bli levande begravd, men Butler undrar om hennes öde är förutbestämt, eller om hennes död kanske framträder som nödvändig. Butler frågar sig om Antigones död signalerar något om nödvändighet och begriplighet inom den kulturella sfären och blodsförvantskapet.

Antigone övertar Kreons språk och talar i styrka av dennes politiska suveränitet, men Butler ifrågasätter auktoriteten hos Kreons ord. Orden bekräftas inte förrän hans suveränitet mottagits och överförts till kreons underordnade, vilket är vad kreon avser men som visar sig inte är fallet. Konflikt uppstår när Antigone vill samma sak som Kreon, vilket leder till att Antigones påståenden måste komma fram genom statens språk, men att dessa inte kan bekräftas inom statens sfär.

Hegel idealiserar blodsförvantskapet inom vilken Antigone agerar och Butler identifierar denna idealisering av blodsförvantskapet där Antigone representerar dess villkor, lagar och gudar. Butler hävdar att denna bild leder till konsekvenser och representationen i sin tur leder till ett brott i en annan publik sfär, samt att representanten för denna komplexitet faller utanför ramen för Andens Fenomenologi. Butler tar därför avstånd från Hegels tolkning och ämnar att ge sin egen.

Butler hävdar att Hegels tolkning av blodsförvantskapet definieras utifrån staten samtidigt  som blodsförvantskapet är en förutsättning för staten. För Butler representerar Antigone en forcerad förståelse av blodsförvantskapet i och med att hon bara delvis står utanför lagen. Varken blodsförvantskapets lagar eller statens lagar fungerar på individer som står under dessa och i Butlers tolkning upptar Antigone en position som är främmande för både blodsförvantskapet och staten.

Hegel menar att människor inom sfären för det etiska livet inte agerar som individer när de begår brott, utan ses endast som individer förutsatt att de tillhör gemenskapen. I Hegels filosofi är det ”jag” som agerar ett universellt ”jag” snarare än en individ, och när individen begår brott mister individen sin individualitet och blir ”vem som helst”. Hegel anser att den som begår ett brott, fastnar i en händelse där de bryter mot en lag då de följer en annan och tvärtom. En person kan antingen följa den gudomliga lagen eller den mänskliga lagen, men aldrig se båda samtidigt.

Hegel menar att skuld upplevs när dådet begås och Butler tar upp Oidipus, en karaktär som Hegel hävdar varken kan förneka brottet eller sin skuld. Hos Hegel finns det en koppling mellan skuld och rätt, men Butler inser att Antigone bekräftar att hon gjort rätt, även om hon samtidigt förstår att lagen som rättfärdigar hennes handling på samma gång är ett brott enligt Kreon. Butler menar att det inte går att rättfärdiga Antigones ställningstagande, för att lagen som hon åberopar kan bara användas på ett specifikt sätt och går inte att definieras som lag.

Butler kritiserar Hegel för att han separerar Oidipus från Antigone, i och med att han ursäktar Oidipus för dennes brott på grund av hans omedvetna handlingar, men skuldbelägger Antigone. Hos Hegel är det etiska medvetandet mer komplett, dess skuld oförlåtlig, och på grund av detta måste det etiska medvetandet erkänna det motsatta som sin egen aktualitet samt bekräfta skulden. Butler menar dock att även om Antigone bekräftar sin handling, så gör det bara saken värre för att hon inte förnekar att hon utfört den. Butler kritiserar Hegel för att hans tolkning leder till att kvinnor inte tillåts känna skuld: självmedvetandet hos den ångerfullt skyldiga är alltid redan med nödvändighet medierat av statens sfär.

Vad Hegel benämner som gemenskap, regering och stat, väljer Butler att benämna som den offentliga sfären, vilken Hegel menar säkerställer sin existens genom att inkräkta på familjen och skapar en inre fiende som Hegel identifierar som kvinnosläktet, vilket han kallar den eviga ironin i samhället. Butler kritiserar Hegel för att han förändrar Antigones språk så att det ska passa in i hans etiska format. Hegels analys och generalisering av kvinnor missar Antigones egenhet och utplånar hennes namn. Butler menar att utifrån Hegels analys så agerar kvinnor inte politiskt, men skapar privatisering av den politiska sfären, vilken regleras av universalitet.

Till sist, Butlers poäng är just att Antigone undviker den generalisering som Hegel redogör för, vilken suddar ut Antigone ur Andens Fenomenologi. Enligt Butler förvandlar Hegel Antigone så att hennes brott förlorar den lagenlighet som den skapar och tolkar Antigone som en modern kvinna. En modern kvinna som hon egentligen aldrig blir.

Referenser

Butler, Judith. 2000. Antigone’s Claim: Kinship Between Life and Death. Columbia University Press, New York.