Inlägg taggade 'integritet'

Öppenhetens gränser

Idag släppte Timbro Medieinstitut en rapport från Nicklas Lundblad som heter ”Tre reformer för offentlighetsprincipen i informationssamhället” och TMI bjöd in till en diskussion om öppenheten. Medverkade gjorde Nicklas Lundblad (vice VD vid Stockholms Handelskammare), Isobel Hadley-Kamptz (författare, debattör och initiativtagare till Juliagruppen), Joakim Jardenberg (grundare av Mindpark) och Henrik von Sydow (riksdagsledamot (m)). Moderator för dagen var Roland Poirier Martinsson.

Nicklas Lundblad inledde med ett väldigt snabbt och sprudlande anförande där han ägnade sig åt att belysa huvuddragen ur rapporten. Lundblad pressade verkligen in flertalet punkter som han delade upp i fem stycken huvudpunkter:

1. Informationsexplosion
2. Nya verktyg
3. Nya medier
4. Aktiv transparens
5. Integritet

Informationsexplosion

Vi lever i ett brussamhälle där i allt snabbare takt fördubblar den totala mängden information. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men Nicklas hade räknat på hur snabbt det kommer att ta för hela världens informationsmängd att fördubblas om ungefär tio års tid eller något i den stilen, och kom fram till att det skulle ta 73 dagar (!) att fördubbla all världens information. Dessa cykler får kortare tidsintervaller och frågan vi måste ställa oss är: Hur hanterar vi bruset?

Nya verktyg

Nicklas syftesformulering för rapporten hade utgångspunkten i den grävande journalistiken, som kommer fortsätta att vara av största vikt för samhället om den får rätt verktyg i att kunna hitta relationer och samband i bruset. Visst har vi aktörer som Google som försöker att förenkla det för oss att hitta information, men vi behöver också verktyg som kan jämföra konkordanser, begreppsutvecklingar, statistik etc i dokument som är offentliga handlingar. Idag är inte alla offentliga handlingar tillgängliga i samma utsträckning som t.ex. någon internetmem eller det vi når genom att googla, vilket är ett problem i och med att vi borde sträva efter ökat medborgarengagemang.

I och med att informationssamhället förändras så förändras även massmedier. Det är inte längre lika självklart att Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kommer med årets ”scoop”, medborgarjournalistik börjar se dagens ljus, då vi kan förvänta oss att även journalisternas verktyg blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Om det tidigare har krävts redaktioner för att bidra med kunskap och resurser, har olika publiceringsverktyg givit plattformar och medier som på bred front kan granska vissa företeelser. Jag tror att Lundblad nämnde Castells begrepp ”mass self communication” som ett av många olika sätt i informationssamhället varpå vi kan hacka maktrelationer.

Uppdelningen av offentliga handlingar och allmänna handlingar har fram tills nu varit en tydligt avgränsad och definierad företeelse. Men informationsbruset har förändrat situationen. Idag bloggar politiker, vi har även ospecificerade och odefinierade gränsdragningar mellan det privata och det offentliga, vilket gör att uppdelningen mellan offentliga- och allmänna handlingar påverkas. Jag tror det var von Sydow som nämnde att bara under 2005 så ändrade man (sekretesslagen eller sekretessförordningen) upp till 13 gånger! Hur ska vi stå emot informationsexplosionen om vi måste uppdatera lagar i sådan rasande fart i förhållande till offentligheten?

Skriver Carl Bildt i form av sig själv eller som utrikesminister på sin blogg? Lundblad tog fram ett citat från utrikesdepartementet som tolkades på så sätt att de inte riktigt vet själva om Bildt bloggar privat eller offentligt i en roll som utrikesminister. Maktbloggandet är bara ett område där man måste ställa sig frågan om huruvida detta bör falla in under offentliga handlingar eller ej. Ska man kunna begära ut en hel blogg för att kunna söka samband och kritiskt granska den? Kommer man att kunna begära ut en lista på allt spam som fastnat i Bildts spamfilter? Alla dessa frågor är komplicerade och hitills oprövade.

Nya medier

Arkivering kommer att bli viktigare. Här ska vi inte förstå arkivering som arkivering av data i register, utan arkivering av den offentlighet som Lundblad tycker är viktig att kunna komma åt genom en tidslig uppföljning. Detta relaterar till uttrycket ”guldfiskminne” som kan sägas vara det att få en ”kort” transparens snarare än en ”lång” transparens. I dagsläget kan vi lätt kolla igenom de senaste inläggen från Carl Bildt och se hur han tycker och tänker just nu, men hur gör vi över en längre tidsperiod? Hur motverkar vi glömskan av information som vi ena dag läser om och som vi nästa dag har glömt bort?

Medier har förr haft en direkt medierande funktion i vårt samhälle, de kunde mediera makten direkt. I dagens informationsbrus är det inte alltid lika kategoriserat och avgränsat som förr. Informationsexplosionen kräver en viss ”informationsmärkning” enligt Lundblad, där man problematiserar och konkretiserar informationens karaktär, produktion och innehåll.

Aktiv transparens

Varför ska vi avgränsa? Utgångsläget bör vara en aktiv transparens, men hur kan vi utöka denna? Lundblad tänker sig att vi skulle kunna införa besöksloggar för myndigheter och departement så att man kan se vilka som rör sig i maktens korridorer och vilka som har insyn i det byråkratiska och det politiska. USA har infört liknande besöksloggar för att öka transparensen och varför skulle inte ett land som Sverige kunna anamma samma sak? Jag tycker personligen att Sverige med dess offentlighet och dess öppenhet är något unikt som vi måste värna om, om vi inför besöksloggar till maktens korridorer så är det ett av många sätt varpå vi skulle kunna uppdatera den öppna offentligheten.

Ett annat sätt att förbättra öppenheten vore om sök- och formatverktyg för både medborgare och myndigheter kunde utvecklas. I dagsläget finns det inte ens en sida som samlar alla remisser som skrivs, vilket visar på att detta är både ett problem för makten och för medborgarna. Hur ska medborgare bli mer politiskt engagerade och intresserade för politik om inte ens rådata eller olika handlingar blir sökbara och överblickbara? Lundblad menar att ett vanligt argument för att inte skapa fler e-dokument är att myndigheter inte har råd. Här har Google visat sig effektiva i hur de själva inleder en process där de skapar och tillhandahåller sökbara elektroniska dokument för allmänheten. Tänk om det vore enklare av aktivt tillgängliggöra sig handlingar tycks vara Lundblads vision.

Integritet

Det råder delade meningar om vad ett transparent samhälle kommer att leda till. Diskussionen är på många sätt tvådelad: Kommer samhället att förändras till det bättre eller sämre och ska vi lösa eventuella problem på det ena eller det andra sättet? Uppdelningen och motsatserna är olycklig eftersom den visar på många många intressanta glidningar utifrån vart transparens och integritetsvärnet är på väg. Vi bör inte prata om den ena eller den andra lösningen som att det ska finnas ett och allena synsätt på ett givet område. Det är inte meningen att vi ska avtäcka gränser för att upprätthålla dom, det är meningen att vi ska avtäcka gänsdragningar för att kunna förstå någonting på ett bättre sätt. En alltför hård kategorisering skulle innebära att vi ställer upp ytterligare problem för oss själva om samhället står in för än mer samhällsomvälvande fenomen än internet.

Är inte det här med att kategorisera lite paradoxalt? Anledningen till att vi håller den här diskussionen vid liv är ju att vi har insett att kategoriseringen inte håller, att vi måste ”patcha” lagar stup i kvarten och att det må vara fel angreppssätt, eller? Å andra sidan behöver vi definiera nya fenomen och hur de påverkar synen på offentligt/privat samt transparens och integritet. Hur kan vi ägna oss åt mer uppöppnande definitionssnickrande snarare än statiskt inlåsande av kategorier? Och hur kan vi utveckla lagmässig plasticitet och göra lagar mer anpassningsbara till vår samtid? Jag håller faktiskt intuitivt helt med Jardenberg här att man bara ska låta utvecklingen ske, anpassningarna kommer med tiden, både från medborgarperspektiv och från makten. Jag kan lika gärna passa på att ifrågasätta definitionen av ”makten”, av den simpla anledningen att så länge vi inte vet vilka som verkar i maktens korridorer (besöksloggarna revisited), kommer inte ”makten” vara ett genomskinligt begrepp.

Den digitala glömskan är en intressant infallsvinkel, men hur ska detta realiseras? Om jag är med i låt oss säga 50-100 register (vilket jag inte tror att jag är för jag har svårt att föreställa mig detta, eller ens få det bekräftat), hur ska den digitala glömskan hanteras? Här tänker jag mig att vi måste komma fram med fler begreppsramar för att ens inleda projektet med att ställa upp parametrar och kunna föreställa oss verktyg och tider för hur en viss typ av information ska sparas eller inte. Här snuddar vi vid vad datainspektionen borde utreda och dessutom att datalagringsdirektivet kanske inte ska på plats om vi aktivt vill arbeta med att låta information få ”försvinna”. Om det från borgerligt håll är av intresse att låta register få glömma information, eller att privat identitet kan göra det möjligt för människor att ta sig ut ur register, då tycker jag inte att de borde ämna att införa datalagringsdirektivet. Intuitivt sett så motverkar dessa två fenomen varann.

Pandeldebatt

Denna debatt inleddes med panelrepliker på vad Lundblad hade pratat om och gick senare över till en mycket kort debatt om de olika begreppsligheterna och infallsvinklar som Lundblad hade. Överlag innehåller rapporten många originella inslag, men panelen kom tillsammans med bred kritik som jag ska försöka återge nedan.

Jardenberg menade att ”brussamhället” utvecklas med ”best practice” där en införd tröghet bara skulle vara kontraproduktivt för de problem och de möjligheter som ligger bortom nätkrönet. Verktygen kommer att utveckla sig själva, sade jardenberg, och jag ser verkligen framför mig hur lagar och annan byråkrati som har och göra med kategoriseringar, informationshantering, sökningar, slagningar, register etc. kommer att bli omsprunget av informationsexplosionen. Detta är uppfattar jag liksom Jardenberg inte som något ont per se, utan en möjlighet att släppa på rådatan och ha öppna api:n så att fler människor kan engagera sig i remisskrivningar, databassystem, hantering av rådata, skapandet av verktyg, informationshantering, informationstolkning och kritik av maktspektrats byråkratiska apparat.

Jardenberg ställde frågan: Var behövs åtgärderna? Från Lundblads perspektiv kanske det var en statlig fråga och från Jardenbergs synvinkel så var det snarare någonting av mer offentlig karaktär. Vi behöver komma bort från begreppet ”handling” och Jardenberg frågade även hur vi ska hantera arbetsmaterialet?

Jardenberg hade invändningar mot Lundblads NIX-liknelse som jag tror Nicklas ämnade att koppla samman med hans tanke på ”opt out” från register etc. med hjälp av en privat identitet. Men Jardenbergs kritik av digital glömska var tydligare; kommer det inte bli så att det upprättas skuggdatabaser i de offentliga registrens frånvaro? Vi kan på intet sätt skydda oss mot detta om datan en gång väl har funnits som ”offentliga handlingar”.

Henrik von Sydow fick till slut ordet och pratade mycket om sekretesslagen och sekretessförordningen. Dessa har under senare år patchats väldigt mycket och det blir svårt för journalister att få en överblick över det om de inte har verktyg att spåra förändringarna. Här kunde man lägga in en push för Wikis, där man kan ersätta stora informationsmängder med andra för att sedan trycka på ”history” och på så sätt få fram exakt vilka formuleringar och ord som är annorlunda mellan två stycken versioner av en viss handling. Hur vore det om någon/några tar på sig att göra detta för sekretesslagen och sekretessförordningen? Så att man enkelt kan se de mest uppdaterade versionerna och kunna gå tillbaka till dess införande i Svea Rikes lag. Hur häftigt vore inte det (såtillvida man är jurist och har skills)?

Von Sydow tror att ny teknik kan ge ett ökat intresse för politiken. Om medborgare bara kunde få tillgång till ökad sökbarhet i alla offentliga register etc, så trodde han att det skulle uppstå mer engagemang för de aktuella diskussionerna som är kopplade till öppenhetsbegreppet.

Isobel Hadley-Kamptz fick sen ordet och gick direkt in på tanken om nätet som ett problematiserande av kategoriseringar. Nätet ser vi som både något privat och offentligt och de vanliga reglerna kan inte snappa upp de här glidningarna på bra sätt. Således bör vi problematisera mer kring uppdelningen mellan privat och offentligt, kan vi ens göra denna uppdelning? Kommer det visa sig vara ofruktbart?

Isobel tog upp transparens i förhållande till anonymitet som något viktigt. Är det inte så att vi med hjälp av bruset kan dölja oss själva? Att vi har flera olika ”masker” annat än det privata att ta till med hjälp av internet? Isobel menar att det finns en potential till anonymitet i ”bruset” och att bruset är någonting mycket bra för individens rätt till anonymitet.

Transparensen kan på sikt även göra oss mer toleranta, och om vi vänjer oss vid detta kanske det inte kommer att vara problematiskt. Personligen har jag svårt att tänka mig eventuella konsekvenser av ökad transparens, men min allmänna tanke är att konsekvenserna kommer att påverka de som inte redan har valt att bibehålla sin anonymitet på internet. Sett till politik och politiska institutioner finns det ingen tvekan från min sida att transparens är någonting av yttersta vikt.

Martinsson ställde följande fråga till von Sydow: Kan man begära ut opublicerade kommentarer från Bildts blogg? Von Sydow svarade att han inte visste och att det är någonting som antagligen kommer att behöva prövas och definieras innan det går att säga något mer angående Bildts spam.

Nicklas fortsate att ge en kommentar till Isobel och sade att det att ”tala om sig själv” är något nietzscheanskt och att det i ett transparent samhälle kommer vara svårt för alla att kunna gömma sig. Integriteten spelar fortfarande en stor roll för Lundblad och han ifrågasatte att toleransen som kan uppstå av ökad transparens, skulle komma ses som något universellt.

Kom inte ihåg vem som sade detta men jag tror att det var Jardenberg eller Nicklas: ”Privat identitet är systemfrämmande”.

Isobel kom tillbaka med kritik av identitetsbegreppet, som hon menade inte alls är enhetligt. Vill vi ens ha en enhetlig identitet? Jag är en person offentligt, jag har en identitet bland mina vänner och jag har en identitet på nätet. Vilka andra typer av identiteter kan man ha idag? Identitetsbegreppet är långtifrån enhetligt som definition.

Jag uppfattade det som att Isobel var skeptisk till tanken om att vi kommer att kunna avskärma oss från samhället. I och med att vi både har ”panopticon” och ”panspectron” som övervakningscheman i samhället, börjar det bli allt svårare att stiga åt sidan från samhället när vi av någon anledning känner för det eller behöver det.

Jardenberg fortsatte med att tala om full transparens och att vi ska låta det hända utan ett tröghetsskikt som implementeras från myndighetshåll. Det kommer att bli allt viktigare att verkligen sätta fingret på vilka verktyg som måste tillkomma och vad som myndigheter kanske ska överlåta till den granskande journalistiken eller medborgare att tycka till om i samband med offentlighetsprincipen. Vi är ju tillsammans samhället i den fulla transparensen.

Martinsson talade om regleringar, vilket inte kom som en överraskning. Men vi måste beakta, som Isobel var inne på, att internets utveckling har ju skett i relativt fredlig och öppen form fram tills nyligen. Visst har det funnits problem och regler sett till uppbyggnation av infrastruktur och trafikskötsel, men i det stora hela har internet varit enormt positivt för alla samhällen som har valt att tillhandahålla internetuppkoppling till sina medborgare. Jardenberg menar att vi håller på att bli en ny sorts människor på grund av den ökade transparensen, medan Lundblad tycker att vi däremot går tillbaka i utvecklingen. Lundblad nämnde gesellschaft (hoppas han menade detta begrepp) som exempel på denna utveckling.

Isobel problematiserade även denna uppdelning och konfliktsyta mellan det gamla och det nya. Att avgränsa och stirra sig blind på motsatser (eller två enskilda möjligheter eller definitioner) tycks vara fel väg att gå och minskar känsligheten för det att lagmässiga och offentliga kategorier redan är problematiska.

Martinsson öppnade upp för publikfrågor och någon frågade: ”Hur kan man välja bort ett antal register” Dvs. hur kan man ta bort sig själv som privatperson ur register. Isobel visste ej, men sade bestämt att vissa register borde inte finnas överhuvudtaget.

En annan publikfråga handlade om att lagstiftandet borde skydda dom ”svaga” mot felaktig eller dålig information. Von Sydow svarade att det borde finnas rättsmedel och verktyg för upprättelse.

Ytterligare en fråga från publiken berörde hur EU-lagstiftning påverkar svensk lagstiftning och försvårar transparens etc. Jag tror det var Von Sydow som svarade något i stil med att de svenska registren, som diskussionen rörde sig kring, inte är EU-verk.

Även om debatten var mycket kort så han panelisterna få ur sig en hel del kritik och tankar som är värda att spinna vidare på: Ska vi kategorisera mer eller mindre? Ska vi uppdatera offentlighetsprincipen? Ska vi se ökad transparens som ett problem eller som en möjlighet? Ska vi låta informationsexplosionen bara få ske eller skapa trögheter? Hur får vi medborgare att engagera sig mer i öppenhetsdiskussionen?

Tyvärr har jag inte tid att skriva en längre genomgång av Lundblads rapport, men jag hoppas att andra kommer att göra det framöver. För mer information om rapporten samt tillgång till PDF-dokument se här.

Ipred & Telekompaketet

Jag vaknade upp idag på grund av strålande solsken över Stockholm stad… men det är någonting som inte stämmer.

Ipred

Idag har Ipred-direktivet trätt i kraft, detta direktiv som enligt politiker och ”upplevelseindustrin” ser så bra ut på papper, men som blir totalt uddlöst mot de personer som direktivet riktar in sig på.

De personer som politiker och förlorande korporativistiska företag vill komma åt, det är dom som använder sig av anonymiseringstjänster som Ipredator, Relakks, Mullvad, Dold, Ivacy, PRQ, i2p2 eller Flashvpn för att nämna några alternativ.

Politiker och rättsväsendet tvingar inte bara in medvetna medborgare i anonymitet, de har dessutom sjösatt en lag som redan innan införandet är totalt verkningslös mot de personer som den är ämnad för. De gör det svårare för polis och rättsväsende att komma åt mer allvarlig brottslig verksamhet.

Om du är lite tekniskt kunnig är det inte svårt att kringgå detta skitdirektiv. Vad blir konsekvenserna av detta?

Ipred stoppar bara amatörer…

Politiker har en naiv inställning till och föreställning om vilka som kommer att drabbas. De vill inte kriminalisera en hel generation, men de har precis kriminaliserat flera olika generationer på en och samma gång.

Unga vuxna, vuxna och barn som inte är tillräckligt tekniskt kunniga och som tror på politikernas naivitet, (att de korporativistiska företagen är sjyssta) kommer att drabbas. Så har skett i andra länder och det finns ingenting som säger att det kommer bli annorlunda i Sverige. Lilla Sverige som är så bra.

Det är dags att slå hål på den här myten nu, för Sverige är inte världens bästa och mest schyssta land. Välkommen in i verkligheten.

Man kan undra om politikerna utförde en konkret riskanalys innan de bestämde sig för att stödja Ipred.

Man kan fråga sig huruvida politiker överhuvudtaget ska värna om ekonomiska intressen och en bransch som är på dekis på grund av att de inte kan anamma teknisk utveckling, som inte kan förändra sin syn på begreppen ”konsument” och ”producent”, vars agerande gör att deras potentiella kunder faktiskt avskyr dom och som jagar sina egna potentiella kunder.

Riskanalysen skulle således ha genererat frågor som ”Kommer vi att kunna stoppa fildelning?, ”Vilka rättigheter riskerar att kränkas?”, ”Hur påverkar det här ett redan tungt belastat svenskt rättsväsende?”.

Ipred-direktivet bygger på den naiva tron om att skiv- och filmbolag alltid ska gå med vinst och som dessutom ska öka exponentiellt. Det finns inga argument som jag kan komma på som säger att dessa förutsättningar ska få finnas för enskilda aktörer på en fri marknad där teknisk utveckling har stor betydelse.

Oproduktiva, stagnerande och oseriösa företag fasas med tiden ut. Bättre alternativ tar över, ökar produktiviteten, har en progressiv syn på teknik samt möjligheter och behöver inte jaga medborgare med blåslampa.

Sverige bör värna om medborgarnas frihet och totalt rasera storföretagens politiska och ekonomiska friheter som inbegriper integritetskränkningar och upprätthållandet av svunna tider.

Ipred är ett riktigt dåligt direktiv och lobbyn har uppenbarligen lobotomiserat europas politiker till att tro på det här som något positivt. Jag tror att det här är ett stort minus för marknaden, jag tror att det påverkar mänskliga rättigheter på ett negativt sätt, jag tror även att det här kommer att kosta skattebetalarna en massa onödiga pengar – enbart för att ekonomiska intressen under åratal har bölat på grund av förlorade intäkter. Att förlora intäkter är, tro det eller ej, en helt normal risk i och med vanligt företagande.

Hur gör vi motstånd? Jo genom att öppna nätverken. Emma föreslår t.ex. att vi upprättar Ipredia som en positiv motkraft.

Vad tycker musikerna? Ofantligt många musiker har ju fått munkavle på sig. De vet att deras bolag är de som gör att de har en inkomst, denna marknadens mellanhand har under många år, genom många hundratals mediala och marknadsmässiga felaktigheter, förstärkt tron på det svenska musikundret som en stor ekonomisk kraft.

Dessa föreställningar är fantasier och har ingen realistisk grund. Generellt sätt har musikerna gått förlorande ur skivbolagens allt större inkomster. Systemet har ju varit toppstyrt och har genererat mer pengar till några få artister än att fördela pengarna mer rättvist. Ta er tid och läs mer om myten kring det svenska musikundret här.

Inkomster ska fördelas på ett sådant sätt som innebär att de som är villiga att arbeta hårdast också ska ha möjlighet att ha störst inkomster. Men som vi vet stämmer inte detta riktigt in på den ekonomiska modellen inom musikvärlden.

Telekompaketet

Var ska jag börja? Jag blir så matt bara jag tänker på hur EU lindar in sina förslag i ogenomträngliga dokument, som man ibland låser in och som ibland anses vara för komplicerade för vanliga medborgare så politikerna känner att vi inte riktigt vet vad vi vill.

EU vill reglera Internets. Ja ni läser rätt… de europeiska politikerna vill begränsa vårt sätt att använda oss av Internets. Vi kommer dessutom allt närmre beslut om dessa möjliga begränsningar av något som vi numera tar för givet.

Huvudutskottet har redan röstat ja till Telekompaketet. Fri användning av Internets är ej garanterad och företag kan komma att överta myndigheters befogenheter. Politikerna har röstat ja till Telekompaketet men de tycker att ”paketet” är för luddigt utformat.

Man kan undra vilka som egentligen håller i trådarna när de marionettklädda politikerna i Europaparlamentet kommer fram till sina åsikter.

Förslaget med Telekompaketet är så luddigt formulerat att det kan innebära att det blir fritt för en rad olika tolkningsmöjligheter. Det verkar finnas en så stor iver bland politikerna till att utforma ännu ett direktiv så att det finns en massa olika möjliga kompromisser inbakade i den beska EU-kakan. Kompromissandet har i fallet med Telekompaketet gjort att det har tagit ett steg tillbaka till att mer likna det ursprungliga förslaget som var än mer oroande.

FRA, IPRED, ACTA, Datalagringsdirektivet och snart Telekompaketet. Hur mycket kan vi tåla? Är det här ok? Om så är fallet varför tycker ni att det är ok?

Jag är allvarligt bekymrad över hur alla de här direktiven kommer att påverka min och andra medborgares frihet. Jag är oroad vad detta innebär för integriteten och det som så klyschigt kallas för ”det öppna samhället”.

Solen gick i moln… dagen blev genast mycket mörkare. Jag är inte alls nöjd med texten ovan men jag skyller på att jag är förkyld och lyssnade på jazz.

Foto från flickr.

Förlag inleder jakt på filderlare

Jag är ditt Internet och förstör ditt Internet

Så tankar du anonymt

Ljudboksförlag begär ut namn på uppladdare

Första Ipred-fallet i tingsrätten

Ipred-lagen urholkar rättssäkerheten

Att stänga det öppna samhället – Anders R Olsson

Tusculum Förlag publicerade förra året Anders R Olssons Att stänga det öppna samhället. Enligt Tusculum (vars namn har kopplingar till bland annat Cicero och lantställen) ska de ge ut böcker inom samhällsdebatt och skönlitteratur och det verkar som om det ska publiceras ett par titlar om året.

Anders R Olsson är journalist och författare samt har följt lagstiftandet kring medborgerliga fri- och rättigheter i över trettio år.

”Anders R Olsson, född 1953, har som journalist, författare, universitetslärare och forskare arbetat med demokratifrågor i trettio år. Hans handbok i Yttrande- och tryckfrihet kommer fortlöpande ut i ny, uppdaterad version och används på redaktioner och medieutbildningar över hela landet. År 2000 mottog han Sveriges Advokatsamfunds Journalistpris och 2004 Söderbergska stiftelsernas journalistpris i juridik. Anders R Olsson är medlem av Svenska Författarförbundets styrelse.”

I och med dagens ja till IPRED i riksdagen så fick jag rejält bråttom att få klart den här recensionen. Jag är inte alls nöjd med resultaten och jag beklagar att jag stressade fram den här recensionen men den hade annars riskerat att hamna på is då jag står inför en hektisk vår med en massa saker att ta tag i. Som ni kommer att märka har jag har t.ex. ägnat mer tid åt bokens första kapitel än de sista kapitlen, detta på grund av att läsningen har dragit ut på tiden och att annat har kommit emellan. Bokens sista två kapitel har jag inte skrivit om alls. Jag har dock gått igenom de flesta kapitlen en och en och på slutet kommer ett par sammanfattande reflektioner. Så här ser det ut:

Förord

1. Det öppna samhället – och det stängda
2. Människa, flockdjur och integritet
3. Yttrande- och informationsfrihet: En snabbkurs
4. Lagarna som bytte fiende
5. Integritetsskydd eller yttrandefrihet? En fördjupning
6. Integritetsskydd eller offentlighetsprincip?
7. Offentlighetsprincipen: En nekrolog
8.Vad vet egentligen Storebror?
Slutord

Men först beskriver jag (reflekterar om) bokens fram- och baksida.

Framsidan

Bokomslaget förbryllar mig. Vad är egentligen tanken bakom illustrationen på bokens framsida? Mot en blå botten ser vi två gestalter, föreställande en ”vuxen” och ett ”barn” som håller varandra i  handen. De båda figurerna tittar på varandra, barnet tittar upp mot den ”vuxna” gestalten och denne tillbaka ned på ”barnet”.

Hur väljer ni att se på denna symbolik? Själv väljer jag och se den längre gestalten som en form av övervakning (kanske staten, kanske andra organisationer, vem vet) och den korta gestalten som medborgaren, den övervakade. När jag tänker lite till så ändrar jag mig. Denna sammansättning blir verkligen en sammanslutning, en sammanslutning som utgörs av gestalternas CCTV-”huvuden”. Synen av två stycken CCTV, eller ”closed-curcuit television”, skapar direkt problem kring tolkningen av symboliken. Hur är maskineriet uppbyggt? Var tar signalerna vägen? Vem övervakar vem? Finns det ingen perfekt modell för övervakning? Är talet om privatliv bara ett språkligt luftslott närd av medborgare som har för stor tilltro för den i vårt ”öppna” samhälle? Det kan möjligtvis riktas mot en starkare sammankoppling mellan människa, maskin och flöden.

Utan att ta det för långt, illustrationens framsida har en större betydelse för begreppsligheten och det strukturella än vad som är synligt i början. Går det verkligen att rama in denna diskussion och begreppslighet? Måste vi inte röra oss bort från den och utveckla den till något annat? Finns det ”anonyma” med i ovan nämnda problematik?

Texten på bokens baksida

På bokens baksida ser vi en helt vanlig genomgång vad boken i stora drag kommer att ta upp. Kommunikationen är central och blir för varje dag mer central för alla typer av medborgare. Men benämningen av staten, internetoperatörerna, försäkringsbolagen och underhållningsindustrin som ”organ” tycker jag är lite olycklig. Organ i den här meningen uppfattar jag som någon form av avgränsning med en viss funktion, form och inre struktur. Men denna syn på makten tar inte hänsyn till de företeelser och fenomen som påverkar detta ”system”, något som omdefinierar dess gränser och tillstånd. Delar vi upp organen och isolerar dem mister de alla sina funktioner och betydelse, ligger de däremot och gnisslar och gnider sig mot varandra i en större struktur får de plötsligt sina funktioner och självändamål. Företeelser som myndigheter, stat, rättsväsende med dess funktioner och form påverkar varandra och påverkas av andra maktstrukturer.

Kraven på effektivare övervakning är skyhöga, fler och fler förbud mot saker och ting ska införas och vi vill veta varför staten görs mer ogenomskinlig. Lagring, filtrering, signalspaning, förbud mot behandling av personuppgifter, fildelning – alla dessa begrepp är formbara på ett sätt som politiker och lobbyn tror sig via rättsväsendet och polisiära insatser kunna råda bot på. Väldigt få politiker stannar upp och frågar sig själva, vad kommer det här innebära för vissa självklara principer? Vart leder denna utveckling som vi kämpar med näbbar och klor för att driva igenom? Jag frågar mig också vem dom gör det för.

Anders Olsson vill i boken göra upp med många ”dåligt underbyggda argument i den politiska debatten”. Han ställer sig också undrande till om yttrandefriheten och offentlighetsprincipen ska inskränkas för värnet om den personliga integriteten. Ska den personliga integriteten offras för att skapa ”ökad säkerhet”? Min känsla är att IPRED, IPRED2, ACTA, Datalagringsdirektivet, FRA-lagen och allt vad de heter inte kommer att öka min trygghet.

Olsson ska visa hur det ”öppna samhället” (han anger inte om han menar Sverige eller Europa) steg för steg stängs ned. Jag känner att han kommer att behöva definiera det ”öppna samhället” i boken, för om det är som han skriver lever väl vi egentligen inte längre i ett ”öppet” samhälle, utan något annat. Kanske befinner vi oss hitom det öppna samhället just nu; vi har ett begrepp som vi tror att vi förstår men som vi behöver kasta ned i kloakerna för att förvandlas till något annat. Det finns inget annat land som efter att ha infört åtgärder samtidigt har givit medborgare ett starkare integritetsskydd och fysisk säkerhet. ”Stängda samhällen ruttnar inifrån”…

Förord

Olsson börjar med att förknippa vissa personliga behov med den ”personliga integriteten” men skriver att det inte finns någon relevant definition för alla sammanhang. Han går vidare och beskriver fyra tekniska trender som höjer kraven för en alltmer central diskussion om integritetsfrågor.

En teknisk trend är att vi får fler och fler ”apparater” omkring oss som samlar information om allting, inklusive oss själva och som dessutom skickas vidare.
En annan teknisk trend är att det blir ”billigare” att samla och lagra dessa informationsmängder. Det vette katten alltså om det stämmer, vi har ju set artiklar i media som dedikeras till hur mycket av skattebetalarnas pengar som kommer behövas för att verkställa och upprätthålla FRA-lagen och IPRED. Så vad menas egentligen med billigare här? Olsson tar kanske upp det här senare i boken.
Den tredje tekniska trenden är att ”teknologierna konvergerar” (7). Detta innebär att vad som en gång endast var en kamera kan idag vara en telefon, en dator, en mp3-spelare etc. Kombinationerna är många och marknaden spenderar oerhörda summor med att stoppa in så mycket finesser som möjligt i prylarna. Olssons användning av ordet ”apparat” här känns lite gammaldags.
Den fjärde tekniska trenden är att dessa prylar är portabla. Vi ser till exempel att vanliga privatpersoner i större utsträckning gör medias jobb. Vi läser ständigt konstruktioner som ”Har du sett något? Är du på plats? Ring till X, e-post X” där vi sedan uppmanas att skicka in information, tänk om denna information skulle övervakas? Ja just det, den kommer ju att övervakas.

Olsson nämner lite fördelar med dessa prylar som har och göra med att hitta platser och hjälpa oss med olika saker, men de öppnar också upp en rad kommunikativa möjligheter. Olsson menar att vi i framtiden blir vandrande kommunikationscentraler som antingen övervakas eller skyddas. Vad menas här med ”central”? Han fortsätter också med att påstå att ”bara utpräglade IT-specialister kommer att kunna känna till hur det fungerar tekniskt [...]” (8). Jag efterlyser här vilka dessa IT-specialister är. Vi ser redan idag prov på hur vanliga privatpersoner upprättar wiki-sidor som hjälper människor att sätta sig in i hur saker och ting fungerar och vem som helst kan lägga till konkret information ifall de bara sätter sig in problematiken. Kolla bara på initiativen FRApedia, StoppaIPRED, StoppaACTA och Stoppa Datalagringsdirektivet, eller Kunskapsbanken för övervakning och kontroll för att bara nämna några exempel. Kryptering kommer också att bli ett allt vanligare ord framöver.

”Högteknologin” sägs ”tränga in” i den mänskliga sfären och utmana livs- och frihetsideal. Syftar han här i riktning mot en posthumanism? Avancerad teknologi finns också i den tekniska infrastrukturen som allt mer kommer att kontrolleras av stat och ”marknaden”. Eftersom information är lukrativt så kommer kontroll över denna information vara nödvändig för aktörerna.

”Att vi utvecklar ett ”informationssamhälle” betyder inte bara att mängden tillgänglig information ökar utan också att ”information” blir en alltmer central resurs i ekonomisk mening.” (8)

En hård kamp om informationen kommer växa tills sig som kommer att skicka lagstiftning om upphovsrätt och patent högt upp på den politiska agendan. Vilka möjligheter ges människor att verkligen hålla vårt samhälle ”öppet”?

Olsson verkligen överanvänder begreppet ”det öppna samhället” redan i bokens förord och mister sin mening och relevans i retoriken. Jag hoppas verkligen inte att begreppet fullständigt saturerar hela boken, för då kommer jag nog i fortsättningen inte alls referera till begreppet överhuvudtaget.
Ett annat begrepp som används flitigt men som Olsson inte heller leder någon vart är ”personlig integritet”, det saknas fortfarande insikter om hur behovet ska ta form. Termen missbrukas och det är inte alltid lätt att se hur, men missbruket leder till inskränkningar i informations- och yttrandefriheterna. Motiveringarna och argumenten för en försvagad ställning för individen i samhället håller helt enkelt inte. Olsson ämnar att visa hur just detta är fallet i dagens svenska samhälle.

Den personliga integriteten blir således ett paraplybegrepp för ”besläktade men skilda mänskliga behov” (9). Olsson inte bara delar upp begreppen informationsförbud och informationsfrihet, utan han delar även upp den personliga integriteten i två olika aspekter; vi har dels och göra med en personlig integritet och dels med en medborgerlig integritet. Han gör en uppdelning mellan integritet i mänskliga relationer och relationen mellan stat och individ. Jag ställer mig frågande till denna uppdelning för den måste ju ha med varandra och göra. Det är inte bara nätpolitiken som håller på att förändra begreppsligheten, har vi här och göra med en språklig, flödesaktig eller kanske fenomenell skillnad?

Individens relation till staten påverkar dennes relation till sina medmänniskor och relationen med våra medmänniskor förändrar och omförhandlar vår relation till staten. Sedan har vi ju alla andra processförhållanden som verkar mellan olika fenomen i samhället. Vi har således anledning att ifrågasätta denna språkliga uppdelning. Dock så har Olsson en poäng med sin uppdelning mellan den mänskliga och den politiska relationen och det är att det inte kan formuleras ett ”antingen eller”-val i relation till personlig integritet och personligt skydd. Stycket avslutas men ett, som jag uppfattar det, väldigt vanligt citat från Benjamin Franklin:

”Medborgare som ger upp sina rättigheter i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller andra.” (9)

Den nya typen av medborgare i efterkrigstidens Sverige var en ”aktiv” och ”kunskapssökande” individ som kände ansvar för samhället och som kanske anslöt sig till någon folkrörelse. Idag är förväntningarna på individens politiska kunskaper och engagemang mycket lägre:

”Medborgaren uppfattas snarare som passiv, skyddsbehövande och samhällsansvarig bara på valdagen, om ens då.” (10)

Detta är en rätt provokativ inställning som finns bland delar av våra politiker. Dock låter vi ju våra politiker göra detta i för stor utsträckning. Jag tror att det handlar om genomskinlighet, öppenhet, och närhet till sina väljare. Vi måste ha möjligheter att nå politiker, kanske ställa frågor över en fika, intervjua och ingå i konkreta diskussioner om saker och ting som rör vårt samhälle. Samtidigt måste politikerna få en chans att komma bort ifrån alla tusentals människor som hetsar efter dem för varje steg eller beslut som de tar. Rätten till ett privatliv är mycket viktigt.

Häri kanske det ligger något i Olssons uppdelning av personlig och politisk relation. Bloggar fungerar som en sorts diskussionsforum och sammarbete, politiker kan snabbt ta tempen på olika frågor, samtidigt som de har en viss distans till ”massan” som kan uppfattas som hetsande eller till och med kränkande. Det är som att vi vill ha ett samhälle där vi kan snacka med politiker, men att samhället har förändrats så drastiskt så det har skett en splittring mellan de folkvalda och folket.

Hur blir vi då mer ”aktiva” och samhällsansvariga? Jo vi behöver våra verktyg så vi kan kommunicera med varandra. Eftersom det finns ett avstånd mellan människor som delar vissa inställningar och ideologier och ett avstånd mellan individer och politiker, måste verktygen användas för att olika former av uppdelningar ska kunna ingå i sammansättningar. Det är inte bara politikernas fel att det genomförs lagändringar, utan det är också vårt ansvar. Makten utgår från folket. Vi måste engagera fler människor att sätta sig in i politiska frågor och ifrågasätta de partier som de varmt beskyddar.

Hur blir det då med definitionen av det öppna samhället? Olsson använder sig inte av Karl Poppers definition även om namnet nämns i förbifarten. Jag blir direkt nyfiken och undrar hur Popper (med sin bakgrund inom vetenskaps- och politisk filosofi) beskriver detta och vars begrepp hade varit användbart. Olsson formar ett eget motsatsbegrepp. Olsson menar att samhället ”stängs” när lagstiftaren:

  • inskränker yttrandefriheten, eller
  • minskar offentlighetens räckvidd, eller
  • skrämmer medborgare till tystnad genom beslut om statlig insyn i vanliga, icke brottsmisstänkta medborgares kommunicerande med omvärlden, eller
  • skrämmer medborgare till politisk och social passivitet genom att öka statens och andra starka samhällsaktörers insyn i enskildas privata förhållanden.

”Öppet” och ”stängt” diskuteras i rättsliga termer. Individen har sina kommunikativa verktyg och staten har lagarna som verktyg för att kunna styra samhället. Olsson påpekar att det är mycket viktigare att ta upp vad politikerna faktiskt gör än vad de säger att de gör. Vilka politiker argumenterar öppet för att ”stänga” samhället? I ett land som i vanliga fall verkligen ska utreda och undersöka alla sorters fenomen och förslag så är det underligt att ingen forskning finns som förespråkar ökad säkerhet.

”Det finns ingen forskning, eller praktisk, samhällelig erfarenhet som visar att medborgarna kan byta en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet mot större säkerhet.” (11)

I stängda samhällen finns det större risk att politiker begår fler felhandlingar med korruption, mutor och maktmissbruk som följd. Det är dock svårt att sia om framtiden, men ska vi verkligen låta lagar få röstas igenom bara för att se om det kommer att bli värre innan vi agerar? Tänk på att införandet av lagar kostar otroligt mycket för skattebetalarna och jag hoppas verkligen att de hellre vill betala skatt för ändringar i grundlagen som säkerställer vissa medborgarrättsliga förutsättningar, snarare än att betala för massavlyssning, massövervakning och för utvidgandet av kommersiella strukturer.

1970-talets ”kontrollsamhälle” är en definition som har kommit att få en annan betydelse i och med nya tekniska förutsättningar. George Orwells 1984 är inte längre lika aktuell och har fått ge vika för en ny form av framtidssyn som tar form i Philip K. Dicks roman The Minority Report (2000?) och påverkas av romaner som  William Gibsons Spook Country från 2007. Det går att informera om läget om ett kommande övervakningssamhälle och det finns en trend som visar på ett starkare intresse för dessa frågor. Olsson menar på det motsatta. Han skriver dessutom att teknologierna ”invaderar” våra liv och får mig direkt att tänka på posthumanistiska tendenser. Undersökandet av gråzoner och gränser för det Mänskliga behövs då människans ställning och karaktärsdrag har kommit att befinna sig i en sådan position att dess premisser ifrågasätts och luckras upp.

Vi kan inte hoppa av händelseförloppen och den tekniska utvecklingen. Ska det verkligen vara så att vi måste vänja oss vid att vara övervakade? Är Internets alltid ”offentliga platser”? Vilka är ”IT-specialisterna” som Olsson skriver om? Skisserar han här en sorts klasskillnad eller en specifik grupp? Jag vet inte om det beror på fackgranskning eller redigeringsarbetet innan publiceringen av boken, men vissa begrepp och ord vet jag inte hur de ska tolkas. När ord som ”on-line” används vet jag inte om jag ska se det som en fråga om ordval (”online” är väl rätt väl utbrett?) eller om det är på grund av begreppslig skillnad.

Olsson fortsätter vidare till ett resonemang om att en effekt av övervakningskamerors närvaro, är att de tränger ”undan brottslighet till platser där kameror saknas” (12-13). Är det verkligen så? Jag kommer och tänka på brittiskt producerade program om CCTV-övervakning, bankrån, överfall, skimming, bilstölder och många fler företeelser som fortfarande sker i övervakade områden. I analogi till detta hävdar jag att problemet med t.ex. grov brottslighet fortfarande kommer att vara ett problem i ett övervakat samhälle, speciellt på Internets. Om Olsson har rätt så kommer lagstiftningen att tvinga in brottsligheten i det fördolda, från en offentlig brottslighet till en anonym brottslighet. Det finns inte en chans att roten till problemen försvinner i och med ökad övervakning. Vi kan inte enbart förlita oss på lagstiftning för att lösa samhällsproblemen, vi måste också påverka samhällsutvecklingen på andra sätt än enbart genom lagstiftning.

Olsson avslutar stycket ganska tungt och skriver igen att politiska löften i fråga om dynamiken integritet/säkerhet inte ar någon täckning i forskning eller andra länders praktiska erfarenheter. Googla lite efter vad som skett i Danmark de senaste åren, de praktiska erfarenheterna från det danska rättsväsendet stödjer väl inte direkt de svenska politikernas löften. Reformerna som politikerna föreslår leder till minskad personlig integritet, försvagad demokrati och ytterligare beskattning.

Det behövs mer grundlagstiftning och rättsregler som skyddar individers personliga och medborgerliga integritet. Dagens ”skydd” fungerar dåligt och går ut över yttrande- och informationsfriheten. Nu plockar Olsson isär ett argument många av oss har kommit i kontakt med tidigare, nämligen ”rent-mjöl-i-påsen”-argumentet.

“Påståendet att “den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta av myndigheters övervakning” är precis så dumt som flertalet debattörer påstår. [...]” (13)

och

“”Rent-mjöl-i-påsen”-argumentet förutsätter att myndigheterna alltid är goda, alltid sätter den enskildes väl och ve främst, alltid fungerar i praktiken som de ska enligt statsvetenskaplig teori.” (14)

Vi måste diskutera, kritisera och undersöka makten i större utsträckning än vad vi gör idag. Låt inte politiker få fortsätta att passivisera oss.

Olsson går nu in på vad han kommer att skriva om i boken.
I första kapitlet
ska han närmare gå in på det öppna samhället och diskutera varför ett stängt samhälle är ett attraktivt alternativ. Han utlovar också en jämförelse med utvecklingen inom idrottsrörelsen som ska perspektivera det hela.
I det andra kapitlet kommer samarbetspartnern vara den amerikanske filosofen Ferdinand Schoeman, vars sociologiska, filosofiska och psykologiska resonemang ska användas för att visa på brister i svensk lagstiftning och politisk debatt. Även om kapitlet sägs vara svårbegripligt så menar Olsson att kapitlet förtjänar vår uppmärksamhet.
Bokens tredje kapitel ägnas åt att beskriva hur rättsregler är tänkta att fungera. Fjärde kapitlet tar upp en rad olika märkliga lagar som t.ex. Datalagen och Personuppgiftslagen. Dessa lagar känns som rester från något förgånget och ingen vill ändra dom. Olsson lovar också att diskutera intressekonflikter mellan ämbetsmän, forskare, intellektuella och politiker.
Kapitel fem ägnas åt att diskutera inskränkningar i yttrandefriheten. Motiveringar för och effekterna av företeelser som buggning, lagring av data och avlyssning kommer att presenteras i detta kapitel.
I det sjätte kapitlet går Olsson in på balansen mellan behovet av integritetsskydd och offentlighetsprincipen. Vilken information ska vi ha rätt att komma åt?
Sjunde kapitlet dedikeras till rättspraxis och politiska beslut. Det här kapitlet ska vara väldigt inriktat på fakta och dessa ska peka på avskaffningar av medborgarnas rätt att ta det av myndighetshandlingar i elektronisk form. Jag vill lägga till att detta är väldigt viktigt för genomskinligheten av myndigheterna.
Åttonde kapitlet problematiserar begreppet ”Storebror” som jag ovan redan har problematiserat. Olsson ser även han att hotbilden har förändrats och vill diskutera att myndigheter vet mindre om individer än vad de inser själva. Mot slutet av boken vill Anders sen försöka koppla ihop vissa saker men låta vissa begrepp vara.

Olsson skriver att han som journalist egentligen måste få åsiktsmotståndare komma till tals.
Just bokformatets diskussion brukar ju innebära att en författare för fram sina egna argument och sen bygger upp en polemik när de bearbetar andras argument. Vad jag menar är att man kan vara väl insatt i sina meningsmotståndares argument och områden, samtidigt som man inte behöver låta dem komma till tals. Det journalistiska kruxet handlar för mig mer om att man inte förvränger andras forskning, perspektivering eller på annat sätt förvanskar dess innehåll i sitt egna material. Om man undviker det, då behövs ingen annan ”debatt”-polemik. En bra författare är väl insatt i vad dennes meningsmotståndare står i vissa frågor. För att nämna ett exempel så uppfattade jag det som att Johan Söderberg skrev i Allt mitt är ditt mer om liberala idéer än vänsterrelaterade. Slutligen, det finns argument för införandet en rad lagar, media fullkomligt svämmar över av dem. Det är bara välja och vraka.

1. Det öppna samhället – och det stängda

Anders inleder kapitlet med en liknelse angående kontroll och övervakning inom idrottsvärlden. Det fanns en tid då sprinterlopp inte övervakades av monitorer, sensorer och rigorös kontroll. Idag kan en sprinter bara råka röra på sin fot lite fel innan start för att det ska bli tjuvstart. Vi har kommit till en punkt då starterna kontrolleras så hårt så att människans reaktioner inte är tillräckliga för att kunna bedömma vad som är rättvist eller inte. Detta innebär en bestraffning som för inte upprätthölls, det var någonting som man inte kunde uppfatta. Domarfunktionen inom vissa idrotter är under förändring, idag är det nödvändigt för till exempel domare i ishockey att titta på monitorer för att bedömma vissa tvivelaktiga situationer. Dopning är också ett fenomen som kräver hårdare övervakning. Trenden inom idrottsvärlden är ökad bevakning. Även om det är svårare att t.ex. fuska sig ur startblocken så utvecklas nya dopningspreparat i högre utsträckning, övervakningen har alltså tvingat fram den utvecklingen.

Skulle sporten verkligen gynnas av att automatisera övervakningen kring de aktiva? Antagligen om de själva inte känner att det kränker deras personliga integritet, men kan det även finnas positiva sidor för en medborgare i relation till en stat? Jag kan t.ex. tänka mig att vissa självövervakande tjänster och tekniska prylar kan vara bra, men att staten ska få allt större kontroll över enstaka individer tycker jag låter rätt illa. Jag skulle hellre vilja se att staten begränsas när det gäller insynen i tidigare ostraffade människors privatliv. Argumenten är ökad trygghet och säkerhet för oss medborgare, men blir vi verkligen tryggare och känner vi oss verkligen säkrare?

Sverige präglas mycket av ”nollvisions-tänk” där vi t.ex. har som mål att det varje år ska ske 0 dödsfall i trafiken, att vi inom många andra områden som brottslighet, ekonomi etc. ska sträva efter orealistiska mål som vars verklighetsförankring egentligen visar på en helt annan bild av verkligheten. Politikerna kanske tror att övervakningen av oss är bra för att de kan upptäcka brottslighet i samhällets gråzoner, men hur ska polisen någonsin kunna få resurser för denna ökade informationsmängd om Sveriges medborgare? Polisen och vårt rättsväsende är redan överbelastat med arbetsuppgifter som tar tid från att lösa brott, få personer dömda i domstol, att förebygga brott, och att säkra den egentliga tryggheten och säkerheten i samhället.

Media har på senare år framställt våldsbrott och våldsstatistik på ett sådant sätt så att vanliga personer har börjat demonstrera mot våldet. Detta ger dock en skev bild av verkligheten. Visst har flera människor fått sätta livet till under de senaste åren, vilket är djupt tragiskt, men media bär en stor del av skulden till att vi ser samhällets rop på ökad övervakning och att det tydligen är mer tragiskt när någon blir misshandlad till döds på Kungsholmen än att en människa från förorten drabbas av samma sak. Trissar media upp dessa snedvridna verklighetssyner så tycker jag vi lika gärna kan börja nedmontera våra större dagstidningar runt om i landet. Om jag går hem från krogen och blir nedsparkad, så blir jag fortfarande lika nedsparkad oavsett om det finns kameror på plats eller inte. Och att jag blir nedsparkad är inte mer tragiskt än om en person ute i orten blir misshandlad. Det finns en för stor tro om att man ska kunna stoppa våldsbrott med denna övervakning. Mer realistiskt vore om att människorna i vårt land inte övervakades per se utan att om det finns skälig misstanke om att någon håller på med brottslighet (grov sådan) så kan polisen och vårt rättsväsende efter beslut sätta in övervakningsresurser på den individen för att lösa brott.

”Att övervaka alla människor i samhället för att avslöja någon av flera hundra otillåtna handlingar är ett projekt av närmast ofattbar komplexitet” (24).

Som Olsson påpekar faller liknelsen med idrotten på att kravet på kontroll försvinner när idrottarna lämnar arenan, vi vanliga människor som bara lever i samhället kan inte försvinna från arenan på samma sätt. Det är dags att människor börjar förstå att de som driver på hårdast för ökad kontroll och övervakning drivs av egna intressen. Vare sig det är hjälpmedel eller för ekonomisk vinning så ska det ifrågasättas. Ifall det är lobbyn som driver på utvecklingen så är det för att de vill öka sina intäkter, ifall det är politikerna eller tjänstemännen som driver på utvecklingen är det för att stärka sina positioner och att folket inte ska kritisera samhällsfunktioner och makten. Om polisen driver på utvecklingen är det för att de vill ha bättre hjälpmedel.

När det gäller vår otroligt kuragelösa piskade höger så är det för att de inte vill att vi ska kritisera EU, ta en funderare över hur de agerar mot oss genom att kolla på vad de driver igenom för lagar och regler både inom EU och på hemmaplan. Avståndet mellan politiker och medborgare bara ökar och ökar. När det gäller vår totalt ointressanta och lättviktsopposition, som kan vara den tamaste i mannaminne, så vet man inte riktigt alls var de står. De var ju ändå den politiska makt som först började att ta fram förslag på övervakning och kontroll. Förr i tiden kunde man förvänta sig att den politiska oppositionen alltid skulle ställa sig ifrågasättande mot den styrande makten i alla möjliga förslag och beslut. Idag ser jag dock hur blocken närmar sig varandra rent politiskt och vi röstar inte längre på flera partier utan vi röstar på två block och två på förhand upphaussade kandidater till statsministerposten. Hur kan vi förhindra denna utveckling? Vad kan vi göra för att gynna politisk dynamisk mångfald?

2. Människa, flockdjur och integritet

Detta kapitel handlar om kränkningar, makt och övergrepp. Visst finns det poänger med att ta upp kränkningar, övergrepp osv i media men journalistiken missar rätt ofta att ta upp en debatt om själva begreppen. Vad är egentligen ”personlig integritet”? Nyhetsrapporteringen förenklar, moraliserar, brister i objektivitet, upprätthåller svart-vitt tänkande för att sälja lösnummer eller få fler läsare. Här tycker jag att det finns en stor poäng i att blogga, om någon har lust att skriva ett inlägg på 5000 tecken om hur en dagstidning  har misslyckats med en artikel, innebär det att ingen kommer att säga att artikeln är för lång eller onödig. Tidningen kommer antagligen inte att granska sig själv. Kan det här vara en mediabevakning som kommer att få större utrymme framöver?

3. Yttrande- och informationsfrihet: En snabbkurs

Debatter angående yttrande- och informationsfrihet brukar präglas av oklarheter och missförstånd menar Olsson. Han är intresserad av yttrandefriheten i en juridisk mening som ofta blandas ihop med moraliska och politiska aspekter. Enligt svenska grundlagar råder det yttrandefrihet och det rättsliga skyddet för yttrandefriheten är en beredskapslagstiftning.

Olsson ger oss tre argument för yttrandefriheten. Sanningsargumentet går ut på att om alla typer av yttranden är tillåtna så kommer människor så småningom att kunna skilja på vad som är sant från falskt. Jag tänker lite på det här, är det verkligen så? Olsson går dock vidare till något väldigt viktigt, att historien visar hur viktigt det är att även de mest väletablerade sanningar får ifrågasättas. Ja! Detta är jätteviktigt, vi måste få ifrågasätta givna sanningar om vi t.ex. ska kunna bedriva vetenskaplig forskning. Problemet som uppstår är självklart att forskning ska vara vinstdrivande och finansierat, så om du som forskare tror på kontroversiella åsikter kan de förpassas till den vetenskapliga skamvrån främst på grund av politiska anledningar. Om viss forskning stämmer kommer det att gynna mänskligheten och om fakta visar sig vara grundade på osanningar så kommer de inte överleva i miljöer där alla perspektiv tillåts.

Demokratiargumentet går ut på att man inte i förväg kan förbjuda framförandet av vissa åsikter för då sätts demokratin ur spel. Av samma skäl som man inte bör förbjuda lögner borde man ej förbjuda obehagliga åsikter.

Argumentet om personlig frihet handlar om att den enskildes mänskliga rättigheter möjliggör att denne kan uttala sig fritt. Efter detta glider han in på informationsfrihet och på offentlighetsprincipen. Denna princip brukar motiveras utifrån rättsäkerheten, effektiviteten och demokratin. Myndigheterna ska behandla människor lika, de ska kunna vara genomskinliga så att de kan granskas lättare och all information som myndigheter samlar in om oss ska göras tillgänglig för att denna gör oss kunnigare och gynnar demokratin. Olsson tycker att insyn är en förutsättning för rättssäkerhet och demokrati men verkligen inte någon garanti.

”Den svenska traditionen av öppenhet kan dock inte längre tas för given.” (51)

Det förefaller så att lagstiftandet och rättspraxis har under en lång tid bidragit till att myndigheter som ej vill lämna ut information elektroniskt kan komma undan kravet på insyn. Olsson ser medlemskapet i EU som en bidragande faktor vilket jag är benägen att hålla med om. När jag var yngre kändes det, efter ett par år, som att medlemskapet i EU hade förändrat Sverige på flera sätt. Denna förändring är svårt att sätta fingret på men nu är det inte bara Sveriges lagstiftning man som medborgare måste ha koll på utan också lagstiftningen och direktivhetsandet inom EU.

Offentlighetsprincipen håller på att urholkas och var redan livligt debatterad redan inom folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994. Olsson menar att nedmonteringen redan började på 70-talet när jag inte ens var född och att denna nedmontering kanske kan spåras till att politiker eventuellt inte vill jobba inför öppen ridå, på grund av att deras felbedömningar, misstag, okunskap och ignorans lätt kan spridas som en löpeld i dagens mediala landskap. Olsson avslutar sedan detta kapitel med en två sidor om Peter Seipel som jag inte tänker gå in på.

4. Lagarna som bytte fiende

Nedslag i ett kapitel om olika lagar

”Ligger det inte en fara i att samhällets starkaste aktörer, framförallt staten samlar alltmer information om befolkningen i stora databaser?” (58)

Angående 1969-1986 års kritik:

”Kritik mot den datoriserade statsmakten levererades mest från höger, där man varnade för en utveckling i riktning mot kommunistiska och andra centralstyrda statsskick.” (61)

Angående debatten om forskningsprojektet Metropolit 1986:

”Det paradoxala är alltså att integritetsfrågorna försvann, från såväl den svenska politiken som de svenska massmedierna, vid just den tid då teknikutvecklingen började göra dem alltmer relevanta för medborgaren.” (62)

Om datalagen:

”Den fara som datalagen skulle skydda mot hade redan vid slutet av 1970-talet ändrat skepnad.” (64)

Om den fria marknaden:

”Fri konkurrens förutsätter ju ett fritt flöde av information, inklusive persondata, över gränserna.” (70)

Om Sveriges rättsposition:

”I Sverige är vi rättspositivister. Riksdagen förväntas noga beakta varje ny lagregels effekter och funktion i förhållande till all annan lagstiftning.” (73)

EUs påverkan på svensk rättspraxis:

”Med EU-medlemsskapet utsätts den svenska rättskulturen för allt starkare influenser av detta främmande slag. Det skapar redan konflikter [...]” (73)

Om mindre bra synsätt:

”Varje förslag och beslut om nya statliga tvångsmedel – buggning, teledatalagring, Internet[s]-övervakning med mera – lanseras numera med de varmaste hyllningar till den personliga integriteten.” (75, min parentisering)

Om anonymitet i digital-urbana miljöer:

”Anonymiteten är ett grundvillkor (default-läge) för livet i storstaden, och att med stränga dataskyddslagar ytterligare vidga avståndet människor emellan försvagar snarare än stärker integritetsskyddet.” (76)

Övervakning:

”Det kan inte stå säkerhetspolisen eller skattemyndigheten fritt att, enbart med myndighetsintresset för ögonen, övervaka medborgarna.” (76)

5. Integritetsskydd eller yttrandefrihet? En fördjupning

I det här kapitlet skriver Olsson om Ramsbrofallet, Lindqvistfallet, att stänga med filtrering, filtrering som juridiskt problem, att stänga med hänvisning till äganderätt och vad folket anser. I kapitlet går Olsson in mycket på konflikter mellan nationell och internationell rättspraxis, obskyra juridiska tolkningar, paparazziaktiviteter och idéerna bakom filtrering av Internets. I denna delen av boken kan vi se på en del skumma konsekvenser av förslag från politiker och befintlig lagstiftning. Jag tänker inte gå in på dessa saker i mer detalj utan ni får helt enkelt läsa boken.

6. Integritetsskydd eller offentlighetsprincip?

Ska politiker få använda sig av medborgarnas okunskap och rädslor för att driva igenom lagar? Olsson försöker bena u politikernas strategier och hur de argumenterar för implementering av lagar, samt att försöka beskriva hur pass lite skydd eller mycket skydd vi medborgare faktiskt har. Han frågar vidare, är det verkligen så lätt att få reda på allt om sin granne som politikerna vill få oss att tro? Det har väl inte blivit mer information som gjorts tillgänglig, vi har alltid kunna hitta uppgifter i olika arkiv osv, men dessa har varit pappershandlingar. I dagens digital-analoga flux av informationssörja blir själva enkelheten i kombination med tillgängligheten ett hot mot integriteten för åtminstone politikerna. Vi får inte heller glömma att vi lever i en tid då fler och fler faktiskt visar sig öppet på nätet på liknande sätt som afk.

Olsson målar upp en bild av att om vi verkligen vill täppa igen alla håll för att värna om vårt integritetskydd modell stenålder, så måste vi i princip förbjuda hela Internets. Undrar hur många som skulle vilja gå med på det, är det någon som tycker det vore en bra idë? Vi får inte låta vår abstrakta oro (i stil med Heidegger‘s koncept om ångest (angst)) utan något riktigt objekt, få fäste och kunna användas för att stärka politiska åsikter.

Samhället är antagligen inte mycket våldsammare idag än låt oss säga för 30 år sen innan jag föddes. Vi får en bild av media och reaktioner från våra politiker att så inte är fallet och dessa tjänar på att hålla oss rädda. Vi är som rädda individer kontrollerbara individer och medborgarna kan lättare föras bakom ljuset i den politiska verkligheten som idag blir alltmer påtaglig i Sverge.

Olsson nämner också USA’s agerande efter den elfte september för ”säkerhetsteater” och detta är inte första gången som vi har hört begreppet användas i politiskt sammanhang, se bara på rättegången mot The Pirate Bay där begrepp som ‘teater’ och ‘spektakel nämnas i samband med rättegången. I det sista fallet har vi förvisso och göra med en annan typ av progressiv begreppslighet som likt en smitta sjunker in i det politiska och drar undan mattan för intressen som med näbbar och klor försöker försvara föråldrade ståndpunkter kring ekonomi, politik, klutur och spridning.

Vi måste göra upp med obehaget kring personsuppgifter. All information kommer inte användas emot dig. Om du tror så (per default) innebär att du möjligtvis föreställer saker och har en skev bild av verkligheten. Fråga dig själv hur många gånger du har känt att din integritet har hotats. Fråga nu om det hotet har varit ett reelt hot och om det kommit från någon medborgare eller från statliga myndigheter. Hur uppstår detta obehag? Varför är vi så rädda? Vi får inte heller glömma bort att det kan förekomma generationsskillnader som gör frågan alltmer komplicerad. Jag tror t.ex. att unga människor har mycket lättare för att använda teknik än vad äldre generationer har. De yngre människorna upplever inte heller Internet som en annan värld utan är en del av verkligheten som ska skyddas med alla medel. Det finns obehagliga saker på Internets precis som det finns olika obehagliga saker i vår tillvaro.

7. Offentlighetsprincipen: En nekrolog

8.Vad vet egentligen Storebror?

Slutord

I det stora hela tycker jag att denna bok blev förbisedd förra året. Den är helt klart värd att läsa. Högstadie- och gymnasieelever skulle t.ex. mycket väl kunna läsa den här boken i samhällsvetenskaplig undervisning, för att få en inblick i problematiken kring anonymitet, integritet, offentlighetsprincipen, yttrandefriheten etc.

Hur många recenserade föresten boken när den kom förra året? Förutom Johanna Nylander kommer jag speciellt många andra som skrev recensioner. Har jag fel så posta gärna länkar till recensioner i den här tråden.

Dörren som stängs – av Johanna Nylander
Helsingborgs Dagblad
Uppsala Nya Tidning
Tidningen Kulturen

Här kan du beställa boken:

Tusculum

Bokus
Adlibris
Bokia
Akademibokhandeln

Mobilspårning och samkörning av lagar

Johanna Nylander har skrivit ett kort ledare/debattinlägg på Expressen vars sista stycke lämnar en bitter eftersmak på utvecklingen just nu:

”FRA-lagen tillåter staten att avlyssna all elektronisk kommunikation som passerar landets gränser. Datalagringsdirektivet ser till att all kommunikationsdata lagras. Ipred-direktivet låter privata intressen få tillgång till personuppgifter.
Polismetodutredningen tar ännu ett steg, sänker kraven för att tvångsmedel ska kunna användas, spårar mobiltelefoner till geografisk plats och förvandlar internetoperatörernas kundregister till polisens egna att söka i vid minsta lilla brottsmisstanke. Nästa steg är att samköra lagarna, effektivisera och skapa de verktyg som behövs för att hålla koll på var medborgare befinner sig, vilka som kommunicerar med vilka och vad som sägs. Vill vi verkligen ge staten den möjligheten?”

Om många fler lagar börjar införas och samköras så kommer människor antingen att förändra sitt beteende eller på olika sätt försöka ta sig runt dessa lagar genom olika hack. Det håller på att ske en upptrappning av lagförslag som går ut över medborgerlig och personlig integritet, är det inte dags att fler börjar basunera ut sitt missnöje över utvecklingen? Vad händer vid kommande maktskiften? Vad händer om staten inte längre är god som vi fortfarande naivt tar för givet?


Stoppa den nya fildelningslagen

Henrik Alexandersson har dragit igång en kampanj för att göra fler människor uppmärksamma på IPRED-lagen, samt att samla in pengar för en annonsplats på SVD.se.

Ifall du inte har en aning om vad IPRED-lagen är så se här. Ifall du själv vill läsa igenom lagförslaget så titta på regeringens hemsida. Om du tycker att det är någonting med lagen som verkar bra eller dåligt har du möjlighet att skriva till politikerna här.

Jag tar ställning mot införandet av denna lag för den är oklar, dåligt utformad, inkonsekvent och inte rättssäker. Det här är en politisk fråga som borde engagera oss alla. Bryr du dig om integritet, rättssäkerhet och rättsstaten? Visa vad ni tycker och se till att även sätta er in i era meningsmotståndares argument och tankar för att öka förståelsen för hur begreppen ovan relaterar till lagförslaget.

Åtta år senare II – Är upphovsrätten död?

Innan vi tar oss en titt på kapitel två från Nicklas Lindblads bok Teknotopier (2000) vill jag bara uppmärksamma er om en sak.

Då jag inte har läst på tillräckligt om Medie- och immaterialrätt, upphovsrättens avtal samt grundläggande yttrandefrihetsrätt, använder jag mig mycket av Wikipediaartklar. Jag inser att det är problematiskt men att det också blir lättare att själv försöka sätta sig in i begreppsligheten. Om ni ser något felaktigt som har och göra med juridiska termer eller praxis så vill jag gärna att ni poängterar det för mig.

I kapitlet ”Är upphovsrätten död?” går Nicklas Lundblad vidare och frågar vad det skulle innebära om upphovsrätten dödsförklarades. Kommer det ens att ske? Hur ser framtiden ut för upphovsrätten?

Upphovsrättens uppkomst, motiv och natur

Idén med upphovsrätten är att den som skapar ett ”verk” är den enda och endast denna, som har rättigheten (ensamrätt) över kopiering och distribution gällande ”verket”. Begreppet inbegriper också ”verkshöjd”, vilket är den modalitet som har och göra med verkets ”konstnärlighet”. Måttbarheten rör verkets orginalitet, självständighet och individualitet. Det är denna modell och koncept som är relevant i rättsprocesser där parter tvistar om en ”produkt” är imiterad eller kopierad. I svensk lagstiftning så skyddar upphovsrätten mot Plagiat (lat: plagium, människorov) som har och göra med ”form” och ”gestaltning”. ”Idén” bakom vissa gestaltningar och former är ännu inte en del av upphovsrätten, men som Johan Söderberg nämner i Allt mitt är ditt så finns det tendenser som tyder på att lagstiftningen successivt håller på att anpassas till skydda kreativa ”idéer”.

På grund av att det finns en möjlighet att ”idén” kan komma att lagstiftas in i upphovsrätten, kommer minst två frågor upp på dagordningen. Vad exakt har skaparen rätt till rörande ”verkets” form, gestaltning, kopiering, distribution etc? och Har skaparen rätt till det som skapats? Vem vet vad som kommer att hända med kulturen om rättigheter till innehåll och idéer börjar att hamna i händerna på ett fåtal konglomerat.

Upphovsrätten är en del av immaterialrätten. Vad skyddar  immaterialrätten? Vad för slags grund utgör den? Förenklat beskriver Lundblad det som att dessa rättigheter ska fungera som morot för fortsatt skapande och inte minst som en garanti för att skaparens inkomster från immateriella värden ska tillfalla denne och ingen annan.

Lundblad nämner andra skäl för upphovsrätten. Skaparen sägs ha moralisk rätt till att själv kontrollera verkets spridning och vidare historia. Nu förstår de flesta av oss att denna rätt befinner sig i skarp kontrast till verkligheten. Deltagarkulturer inte bara omformar spridning av kultur och distributionskanaler, utan de omskriver också verkets vidare historia. Det finns en rad exempel på hur det i deltagarkulturer går att remixa verk genom att parodisera, förlöjliga konstnären och artister etc. Vilken typ av spridning är kränkande? Är det all typ av spridning som skaparen motsätter sig eller all spridning som lagstiftningen ser som olämplig?

Som politiskt skäl nämner Lundblad äganderätten. Först måste man definiera verket och dess rättsliga status. Marknadskrafterna inom olika branscher vill att fler fenomen och ”produkter” ska omfattas av äganderätten för att det innebär att marknaden blir mer effektiv för dom. Häri ligger bland annat tanken om att andra personer än skaparen inte ska kunna tjäna pengar på ett kopierat verk. Äganderätten som materiellt rättighetsanspråk kommer i framtiden juridiskt att påverka immaterialrätten i den mån branschen kräver det.

Lundblad går igenom upphovsrättens uppkomst och refererar till Bernkonventionen 1886. Upphovsrätten går ju längre tillbaka än så (vilket står i wikin), men Lundblads poäng har att göra med att gå tillbaka i tiden för att jämföra hur samhället har förändrats sedan 1800-talet. Dessa samhällsförändringar kräver inte bara att vi omförhandlar om dessa rättigheter, utan också att vi inser vad det är med dessa rättigheter som inte har stått pall för tidens påfrestningar på dess praxis.

Är det inte så att historien upprepar sig? I samtiden är det EU som kräver att medlemsländerna ska skydda upphovsrätten transnationellt, vilket intressant hänger ihop med den parallella utvecklingen av multinationella företag eller så kallade konglomerat. Är det inte så att företagen i större utsträckning har kommit att samarbeta över gränserna, inte bara för att skydda angrepp på deras rättigheter, utan för att skyddet av dessa rättigheter i sig utgör en hel industri med enorm potential? Detta formar ett motiv varför lobbygrupper och tjänstemän spenderar enorma summor för att försöka förändra lagstiftningen i ett globalt perspektiv.

Den digitala tekniken och förändrade förutsättningar för upphovsrätten

Jag tror att många håller med mig om att tekniken har förändrat förutsättningarna för upphovsrätten och även vår syn på den. Konstnärens rättigheter har väl inte förändrats markant, men däremot dennes rättigheter gentemot konsumenters spridning, användning och tillämpningar av verk.

Idag kan vi inom vissa områden göra perfekta kopior som inte kostar oss något och som görs snabbt. Vad vi egentligen ”kopierar” inom de olika områdena hänger ihop med skyddet av rättigheterna som är kopplade till dessa verk. Kanske är det mer kränkningen av distributionen som retar gallfeber på jurister, branschfolk och artister snarare än kopieringen. Det kanske är lättare för branschen att peka på distributionen som boven i dramat, för att kunna argumentera för ekonomisk skada.

Ekonomisk skada räknas ut på de mest godtyckliga sätt och har inte alls någon koppling som är rigoröst analyserad eller utvärderad. Så, är det ett fenomen som utgörs av både vissa medium och vår användning av teknik? Vill inte branschen att denna teknik ska vara exklusiv för att det ska bringa mer inkomster till dom? Branschen vill ju också kunna använda sig av gratis kopiering av verk på en industriell nivå, men den kan inte göras lukrativ om inte vanliga medborgares användning av tekniken begränsas. Skivbolagen vet exakt vad flera miljoner svenskar ägnar sig åt, men de vet inte vilka det är som gör det. Detta irriterar dom något enormt. Anonymiseringen gör det omöjligt för dom att nå ut med sin reklam eller dra konsumenter till domstol.

Den anonyma kopieringen har fullkomligt exploderat sedan 1886. Lundblad ser hur anonym kopiering knappast kunde ha förekommit i speciellt stor utsträckning på grund av tekniken och dess storlek. För att inte tala om själva användandet av den, hur många personer kunde hantera tryckutrustning med alla dess blytyper och bläckkunskaper?

”Att här föreligger en skillnad tycks mig uppenbart, och det intressanta är att skillnaden inte så mycket ligger i samhällets villkor för anonymitet som i den lätthet vilken kopiering sker” (48-49)

Den dag IPRED väl går igenom kommer det finnas ett flertal tjänster i olika tekniska kategorier som kommer att förenkla anonymiseringen på Internet. Det blir således svårare för bolagen att koppla ihop ip-nummer, användare, filer och teknik för att kräva ersättning för ekonomisk skada. Nu förstår jag mer varför organisationer vill åt rättigheter att fysiskt komma hem till medborgare för att kunna kräva ersättning.

Nu menar jag inte att det här är ett bra argument eller något, men jag kom och tänka på en liknelse. Tänk om SVT fick för sig att lobba angående hårdare lagstiftning kring fenomenet tv-licens. De personer som kommer för att kolla om du verkligen har betalat din tv-licens kanske skulle ha rätt att tränga sig in i huset eller lägenheten. Kanske skulle de kunna kräva ekonomisk kompensation för SVTs eventuella lidande när de väl har hittat en TV.

Lundblad funderar vidare om begreppet ”verk” har förändrats i samband med Internets intåg. Den definition av verk som gällde för upphovsrätten anno 1886 kanske inte längre är samma definition, samma fenomen eller samma grund för rättigheter. Vi bryter mot verkets naturliga ramar. Det är inte bara produkterna som håller på att förändras utan också konstverkets status. Som vi alla vet är det inte så att det juridiska området har ensamrätt på kulturella definitioner. Dessa är under ständig omförhandling av alla som tänker på kultur och som har en relation till kultur. Lundblad skisserar upp en skillnad mellan olika typer av fysiska verk. Men är det inte lagstiftningen som ska ses som fragmenterad snarare än ”konst” och ”verk”? Fragmenterar däremot  inte dessa den fåråldrade lagstiftningen?

Upphovsrättsindustrin förstår inte det kollektiva skapandet. De undrar vem som äger rättigheterna till detta skapande och har en helt annan syn på saken än de som ägnar sig åt kollektivt skapande. Rättigheterna tillfaller olika personer som kanske inte alls vill ge upp sina rättigheter till ett bolag.

När är en upphovsrätt möjlig?

Upphovsrätten är inte död. Bolagens inkomster är beroende av den. Artisterna är också beroende av den på grund av inkomster, men hur mycket de tjänar beror ju också på hur bolagen väljer att kompensera dom. Det kostar också en hel del för att upprätthålla rättigheterna. Finns det något sätt som medför att upprätthållandet av rättigheterna sköts mer effektivt?

Branschen tror ju att förändrad lagstiftning endast är till deras fördel. De kan ju själva stå för undersökningen och registrering och sedan gå till domstol med dessa uppgifter för att gå vidare med processer mot vanliga medborgare. Så visst förstärker dom en affärsidé, den att kräva människor på ekonomisk ersättning för eventuell ekonomisk skada, men de försvagar den traditionella affärsidén som utgörs av att sälja produkter. Spelar det någon roll om de har några artister överhuvudtaget? Räcker det inte bara med att äga rättigheterna till någons verk och sedan göra allt i sin makt för att hitta personer som kränker dessa rättigheter? Vad skönt det vore för dom om de slapp att kompensera artister.

Lundblad går vidare till en fallstudie av Napster som går igenom dess bakgrund, effekter och arkitektur. Kortfattat förstår jag det som att musikindustrins ansträngningar att krossa Napsters tjänst, gav upphov till en rad tekniska innovationer på området. Det skedde en utveckling från ett centraliserat Internet till decentraliserade rhizomatiska kluster av Internets. Förekomsten av mellanhänder elimineras successivt, kanske är detta något som kommer att omforma enheten konsument-skivbolag-artist. Om denna teknik även är Open-source så kommer det vara än svårare att bevisa vilka som ansvarar för viss teknik och dess underhåll.

Lundblads andra fallstudie handlar om länkning. Många av oss vet att det är lika enkelt att hitta länkar till upphovsskyddat material via sökmotorer som det är att använda sig av trackers. Ska det också lagstiftas om länkning? Hur långt är de villiga att gå för att begränsa användningen av Internet? Det har skrivits så otroligt mycket om det här redan av personer som är mycket mycket skarpare i sin argumentation än jag, om ni har några länkar till givande artiklar kan ni posta dom nedan.

Lundblad ansåg att upphovsrätten var i behov av reformer. I takt med att verkets status har förändrats så har branschen ej anpassat sina tjänster därefter. I just den här delen av boken inser jag hur mycket som har hänt sedan 2000 angående definiering av begreppen. Ta bara ett begrepp och fenomen som streaming. Det har hänt oerhört mycket med dess definition och användning sedan 2000. Jag frågar mig själv direkt hur många andra begrepp som är hopplöst föråldrade i boken. Bokens värde handlar således om att vi kan återkoppla och jämföra snarare än att uppdatera oss.

Om Lundblad trodde att upphovsrätten skulle bli förbisprungen så hade han lite rätt. Men idag försöker bolagen tillgodose sig nya lukrativa metoder för att lättare använda sig av upphovsrätten som affärsidé. Upphovsrätten har ännu inte dött. Generellt sätt så vill insatta människor inte ta bort upphovsrätten, utan omforma den. Branschen däremot behöver den nu för att få inkomster, och artisterna kämpar för den med näbbar och klor för att de inte har hittat marknader med andra former för ersättning som inte inbegriper mellanhänder. Lundblad skriver mot slutet av essän om ett problem han inte berör men som har hög relevans för dagens debatt.

”… upphovsrätten och den personliga integriteten är ett särskilt problemområde i den digitala ekonomin: samtidigt som vi vill värna om individens integritet vill vi genom olika typer av spårningsmekanismer slå vakt om upphovsrätten.” (76)


Tidigare inlägg i serien:

Åtta år senare – Nicklas Lundblad om reglering av Internet

Kommande inlägg i serien:

Åtta år senare III – Vem bryr sig om lagarna?
Åtta år senare IV – Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Åtta år senare V – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?
Åtta år senare VI – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?


DOOM4

En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from www.kitco.com]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.