1984 av George Orwell, som oftast nämns i samband med diskussioner kring övervakning och statens framtida inflytande, är en novell om en dystopisk framtid där statens totalitära absolutism upprätthåller en fasad genom felaktig historieskrivning, avrättning av människor, social kontroll och övervakning.
Huvudkaraktären Winston, som jobbar för staten, tycks minnas dåtiden som en utopi (vilket ofta kopplas samman med framtiden men är här dubbelriktat) och ser igenom statens lögnaktiga fasad men som auto-korrigerar sig själv och sitt eget beteende för att han tror att han hela tiden övervakas.
En rad olika möjliga perspektiv och företeelser presenterar sig i boken. Jag tänker på följande områden och begrepp:
- Föränderlighet och oföränderlighet som fenomen
- Medvetandeakten ”att minnas”, minnen och dess ekologi
- Sociogram, förändrade umgängessätt och social despotism
- Hjärntvättning ”inom” staten och förtryck av folket
- Behovet av en ickelinjär historieskrivning
- Kontrollerar man språket kontrollerar man retoriken (polaritet). Kontrollerar man retoriken kontrollerar man media, kontrollerar man media kontrollerar man historieskrivningen. Kontrollerar man historieskrivningen kontrollerar man sanningen. Kontrollen är inte absolut och ”smittor” uppstår ur de olika kontrollmekanismerna som påverkar de människor som berörs av dessa
- Övervakningens och kontrollens godtycklighet. Människan som vakar över sitt eget beteende. Winston får mig att tänka på huvudkaraktären i Kafkas Processen Josef K, som fysiskt blir bortförd och utsatt för någon form av process, men vi får inte reda på mycket angående denna process. I ett öppet rättssamhälle ska det vara korten på bordet om man anklagas för någonting. Är Winstons farhågor och paranoia en produkt av en bra men även olyckligt upprepande text?
- Ett samhälle där en människa förväxlar kärlek med förföljelse och spioneri är ett samhälle som är illa ute
- Ekonomin, katedraler och basarer
- Den Inre partikretsen anklagar kapitalisterna i historieskrivningen för någonting som den inre kretsen själva upprätthåller
- Winston som en feg självisk ynkrygg som påstår sig ta stora risker men som i själva verket ger ett sken av falsk kurage
- Frånvaron av konst och kultur i ett obalanserat samhälle
- Vapenskrammel, vapenindustrin och krigsekonomi
- Homo Sacer
- Nödvändigheten i att medborgare intresserar sig för politik och språk
- Att kunna säga nej till, att hacka och att undvika politiska och övervakningsrelaterade ”teleskärmar”
Visst skulle den som var intresserad kunna göra en strukturalistisk, post-strukturalistisk, dekonstruktionistisk, feministisk, queerteoretisk, psykoanalytisk, eller postkolonial närläsning av denna bok (som medför förutfattade meningar och teorier på en text), men personligen skulle jag hellre använda mig av en fenomenologisk metod och/eller försöka sätta ihop en posthumanistisk metod att ledsaga mitt fenomenologiska perspektiv.
Jag tror att vi skulle kunna bygga något nytt utifrån en sådan synvinkel. En posthumanistisk metod skulle inte heller bara kunna användas som förutsättningslöst filter på litteratur, utan också användas på t.ex. materiella och immateriella processer, gråzoner, system, relationer och inom vetenskaper. Vi behöver komma vidare från de binära motsatserna.
I det stora hela är det här en obehaglig bok, vars sista del gör den värt besväret. Två ställen i boken utmärkte sig som iögonfallande och jag läste om dessa rader flera gånger:
””Den verkliga makten, den makt som vi måste kämpa för dygnet runt, är inte makt över föremål utan över människor.” Han tystnade och anlade för ett ögonblick igen sin uppsyn av lärare som ställer frågor till en lovande elev: ”Hur bevisar en människa sin makt över en annan, Winston?”
Winston tänkte efter. ”Genom att göra henne illa”, sade han. […] Makt ligger i att vålla smärta och förödmjukelse” (240).
och,
”Under en sekund, två sekunder, hade de växlat en mångtydig blick, och det var det hela. Men också det var en minnesvärd händelse i den tillbommade ensamhet där man var tvungen att leva” (21).
Senaste kommentarer