Inlägg taggade 'nicklas lundblad'

Fokus: När tekniken förändrar politiken

Foto: Fokus.se

Foto: Fokus.se

Samhället och världen förändras omkring oss samtidigt som det skapas konfliktytor med gamla värderingar, politiska ideologier och statiska system. Tekniken är en av många saker som påverkar men har kommit att få en alltför centrerad ställning i varför samhällen förändras. Teknikparadigmet är ju bara en typ av sammansättningsmöjligheter som konstituerar samhällsförändring. Vårt sätt att tänka och handla som människor i ett samhälle spelar ju också roll, vilket jag tycker försvinner i en för teknikcentrerad politisk diskussion. Samtidigt ska vi inte underskatta teknologin, som just nu är en starkt bidragande faktor till varför juridiken och politiken inte längre hänger med i utvecklingen.

Det är utifrån detta perspektiv som jag nu kommer att redogöra för den heldagskonferens ”När tekniken förändrar politiken” som anordnades igår av Fokus och Makthavare.se på Kägelbanan i Stockholm.

Vilka är nätets möjligheter och begränsningar när det gäller att utveckla politiken och demokratin? Efter halva dagen stod det mycket klart att, å ena sidan har vissa av journalisterna, debattörerna, politikerna, pr- och kommunikationsexperterna, opinionsbildare och tjänstemännen förstått att vi behöver värna om (samt än viktigare att utveckla) offentlighetsprincipen, transparensen och öppenhetsbegreppet, men å andra sidan att många inte vet hur denna förändring ska inledas eftersom de håller fast vid gamla statiska system och ideologier.

Den ”personliga integriteten” är en stor bromskloss och ”rådata” är det som får det lite ‘äldre klientelet’ att se problem, kostnader och långdragna processer, snarare än digital glömska, privat identitet, registerdumpning eller registerutredning som alternativa ingångspunkter.

Det står klart att en generation vill ”utreda” det diffusa begreppet ”integritet” och att de kan inte gå vidare förrän den diskussionen har kommit fram som folkrörelse(!) En yngre generation vill istället börja förändra direkt genom att t.ex. utreda hur många register det finns i Sverige, undersöka hur man kan kontrollera vad det står om en själv i handlingar och hur man kan främja transparensen och öppenheten. Dessa är bara några av den mängd olika vägar och saker som kan undersökas. I slutändan kommer det att visa sig att gränsöverskridande samarbeten mellan generationerna kommer att innebära en hel del för utvecklingen av öppenheten.

Över ett hundratal personer hade träffats för att ta del av heldagskonferensen, som utgjordes av fem föreläsningar i storformat och sex stycken mindre seminarier, varav Juliagruppen anordnade ett av dom och gick under namnet ”Nät och samtal II: Digital Demokratisering”. Mer om det seminariet senare. De övergripande frågeställningarna för dagen var dessa:

  • Hur har politiskt kampanjande och politisk kommunikation förändrats efter Obama och Piratpartiets framgångar, och vad händer i det svenska riksdagsvalet 2010?
  • Vilka möjligheter ger ny teknik till myndigheter och offentlig förvaltning på nationell och kommunal nivå? Hur utnyttjas dessa på bästa sätt?
  • Innebär den nya tidens möjligheter att demokratin stärks, i Sverige och världen? Vilka hörs, och vilka röster saknas?

Inget ont om Barack Obama som person, men som det har tjatats om honom det senaste året! Att politiker är så intresserade av dennes framgångar visar på hur pass lite dom kan om de här samtals- och teknikmöjligheterna. De är helt oförmögna att inse att de i sin teknikiver och sitt ”inzoomande” helt missar att självaste partistrukturen som partipolitisk ordning är på väg att bli förlegat. De missar helt att deras ideologiska enkelriktade envägskommunikativa kampanjer, politiska strategier och ingrodda system är det som måste hänga med i samtiden.

De förlitar sig för mycket på att teknologin ska vara ett valvinnande koncept så att de helt missar vad som inte sker inom de egna leden, vilka arbetssätt som inte utvecklats och vilka ideologier och positioner man inte velat lämna bakom sig.

Angående Piratpartiet så har deras närvaro på den politiska arenan medfört att de andra partierna fått panik och måste förhålla sig till det digitala på andra sätt. Detta är någonting bra för det svenska politiska klimatet. Men Piratpartiet är ett parti i behov av en ”extreme work makeover”, för att det inte ska bli som vilket annat parti som helst med fastlåsta positioner, ingrodda beslutsordningar, protokoll och avkapade initiativskott. Det bästa som kan ske är att det får bubbla upp från den breda medlemsbasen och se vad som kan skapas utifrån det.

Partipolitiken står inför en generationsväxling, men politikerna vägrar öppna ögonen. Vad som förut varit stabilt förankrade ideologiska plattformar och ‘maktsamlingspunkter’, ligger nu och flyter planlöst på ett decentraliserat hav i vår samtid. Jag undrar om det inte är dags att både utifrån och innifrån försöka förändra deras strukturella och organisatoriska form till att uppfylla helt andra behov och möjliggöra helt andra typer av samarbeten och samtal.

Foto: Fokus

Foto: Fokus

Alan Rosenblatt (Online Advocacy) inledde konferensen med ett anförande om Barack Obama och sociala medier där han i övergripande drag gick igenom hur Obamas kampanj kom att bli så framgångsrik och beskrev även USA:s kommande arbete med öppenhet och transparens.

Ämnet är verkligen inte min kopp te. Efter allt tjat om presidenten och den underbara kampanjen hade jag inga höga förväntningar på att man skulle få reda på något nytt och intressant om det som journalister och politiker i Sverige redan har analyserat flera varv runt. Alan inledde lite segt, kanske berodde det dock på att det var tidigt på morgonen, men han gjorde ingen besviken. Han fick upp ångan och tog faktiskt upp en del nya detaljer om kampanjarbetet och verkade ha vänner på den federala nivån och i vita huset, vilket gjorde samtalet till ett ”keynote speech” jämfört med om en svensk ”expert” hade försökt att återberätta samma skeende. Överlag var det en bra inledning på dagen men jag tänker inte skriva något mer om själva ämnet då jag riskerar att somna.

Panelen som kommenterade Alans anförande bestod av Billy McCormac, chef för förlag och kommunikation på tankesmedjan Timbro, och Katrine Kielos, Ledarskribent på Aftonbladet. Jag antecknade ingenting under deras debatt, men jag minns det rätt var både Billy och Katrine skeptiska till att de svenska partierna kan anamma nya innovativa kampanjstrategier.

Partierna har en förmåga att missa poängen med vad det egentligen behöver göra för att bli mer framgångsrika. De stirrar sig blinda på tekniken som mål. De missar att de istället för att kopiera Obamakampanjen måste förnya sig själva inom partistrukturerna, förändra systemen och förändra inställningen och synen på medborgarna.

Partierna ser och ”talar” fortfarande till medborgarna som väljare och inte som människor. De basunerar ut budskap och kampanjer, men de missar att ingå i de redan befintliga politiska samtalen som medborgare redan har mellan varandra. Partierna har helt missat att en vinnande strategi inför riksdagsvalet är att anamma polyfon kommunikation och samarbeten mellan medborgare och politiker.

De politiska plattformarnas och deras ideologidrivna strukturer är daterade och organisatoriskt sett har det inte skett någon revolutionerande omstrukturering av vare sig arbete eller hierarkier inom den svenska politiken på mycket länge. De politiska partierna är som fritt flytande bojar på det decentraliserade havet som letar febrilt efter fyrljus för att kunna navigera sig till valsegerns trygga hamn.

Juliagruppen ansvarade för seminariet ”Digital demokratisering” som ingår i den pågående serien ”Nät och samtal”. Följande information är tagen från Juliagruppens kalendarium:

”Utvecklingen på den digitala marknaden både kan och bör gå hand i hand med en global demokratiseringsprocess. Förutom politiska beslut och projekt finns många andra initiativ som syftar till att sprida teknik och teknisk “know-how” till utvecklingsländer och tekniskt eftersatta områden. Vilka intiativ finns det som driver frågor som rör e-bistånd och digital demokratisering?
Hur ser dessa processer ut, och är det något som går att utveckla?”

Medverkade gjorde Isobel Hadley-Kamptz (Juliagruppen), Henrik Pålsson (Ericsson/Networking@school), Stefan Larsson (Cybernormer) och George Joseph (på besök från Kerala, Indien). Tyvärr kunde Sebastian Büttrich (Wire.less.dk/Wireless Africa) inte komma på grund av att han var hemma sjuk i svininfluensan.

Social förändring är någonting mycket svårt. Hur introducerar man ny infrastruktur eller telekomlösningar i länder där man har helt andra grundförutsättningar än i väst och som har ett helt annan typ av samhälle? De medverkade pratade om olika sätt att främja deltagande i olika kulturer och betonade vikten av att man först måste lära sig om eventuella kulturella skillnader innan man kan etablera satsningar på infrastruktur i en given region. Vad är grundproblemen måste man som telekomföretag eller biståndsansvarig fråga sig själv. Några problem som man måste lösa är att det måste finnas basstationer där man kan ladda mobiltelefoner, det måste finnas solpaneler, rutiner för underhåll av utrustning och att förstå de grundläggande IT-tekniska problem som finns.

George Joseph som var på besök från Indien berättade tillsammans med Stefan Larsson om ett IT-projekt i Indien som ämnar att undersöka och främja barns kommunikation och internetnyttjande. Det är viktigt att barn tillåts leka fritt med både infrastruktur och internet då de upptäcker nya sätt att skapa sina egna röster. Stefan visste inte riktigt hur mycket ramar och regleringar av barns närhet och användande av datorer som vuxna ska använda sig av, men att detta faller tillbaka på kulturella skillnader. Ett problem som jag ser det idag är att föräldrar i allmänhet är rädda för internet. Detta är på grund av att de inte förstår internet på samma sätt som barn gör som växer upp med internet.

Effekten av utvidgandet av mobiltelefoni och nätverk, är att detta kompenserar för andra infrastrukturella problem som t.ex. internetuppkoppling. Det är just framförallt i skolor som det är störst chans att elever får tillgång till internet, snarare än att satsningar görs på att etablera företag som använder sig av och säljer tjänster, för att på så sätt få tillbaka något av de investeringar som görs.

Visst kan man etablera internetuppkopplingar genom att investera i företag och mobila nätverk i en stad, men detta är något kopplat till marknaden och har inget gagn för t.ex. utbildningssystemet. Därför är det viktigt att både investera i något som kan etablera lokala företag, samtidigt som bistånd går till främjandet av kommunikation och internet i utbildningssystemet.

Om man vill diskutera utifrån ett feministiskt perspektiv kan det vara intressant att diskutera möjligheterna till att stödja lokala nätdrivna företag som drivs på ett mer jämställt sätt. Och utifrån ett blivande lärarperspektiv tycker jag att det inom skolan ska ske satsningar som främjar kommunikationsmöjligheterna för alla barn. Det är iallfall viktigt att betona att vi behöver samtala mer om svenskt e-bistånd.

En annan viktig fråga är hur vi löser problemet med så kallat ”e-waste” i västvärlden. I dagsläget tror jag mycket av västvärldens förlegade elektronik skeppas till Afrika och Kina, där småbarn och tonåringar sitter och eldar kablar och andas in giftiga ångor för att komma åt värdefulla metaller, samtidigt som monitorer och andra elektroniska produkter antingen säljs på en svart marknad eller tas om hand på andra sidan jordklotet sett till var de ”användes”.

Rent generellt verkar det vara ett kretslopp där produkterna vi sitter och använder, den dator jag skriver detta med, kommer från andra delar av världen, används i väst och skickas sedan tillbaka som skrot till där de kom ifrån. Kan inte Miljöpartiet, eller något annat parti påbörja en debatt om hur Sverige hanterar ”e-waste”? I västvärlden tror jag rent generellt att ett motargument mot att ta hand om det är att det blir för ”dyrt”, men hur många gånger har vi inte hört detta argument förut och är det inte vårt ansvar att ta hand om vårt eget konsumerade material?

Om ni vill veta mer om Cybernormers pilotprojekt i Indien ber jag er att kontakta dem. De ställer säkert upp på intervjuer eller liknande och berättar mer om planer, målsättningar etc. Det vore kul om fler skulle höra av sig till dom framöver så de under projektets gång kan berätta om det och att vi som bryr oss kan komma med synpunkter och idéer kring projektet.

Jag vill passa på att be om ursäkt för att jag inte har en bättre redogörelse av seminariet. Anledningen till detta är att jag igår upptäckte att min autosave-funktion inte fungerade. Jag tappade cirka halva min post i samband med detta vilket gjorde att jag kände att luften gick ur mig. Den text ni precis har läst är betydligt fattigare än originaltexten som försvann.

Foto: Fokus

Foto: Fokus

Efter detta seminarium blev det dags att tala om politisk anpassning och arbetssätt i det problematiskt formulerade ”nya tiden”. Paneldeltagare var Rickard Falkvinge, partiledare för Piratpartiet, Joachim Åström. Lektor i statskunskap vid Örebro universitet och Anneli Philipson, Kommunalråd (v) i Malmö, med ansvar för demokratifrågor och det så kallade Malmöinitiativet.

Varför anpassar sig politikerna inte sitt sätt att jobba? Jag tror att det beror på att de stirrar sig blinda på helt fel saker. De tror generellt att en kopierad Obamakampanj ska göra susen och att använda alla de coola grejerna som kidsen använder sig av. Jag tror vi ska stanna upp och fundera lite här.

Jag tror att vi kan lära oss mycket mer om politisk strategi och demokratisk framtid genom att förstå internet, samt att titta närmre på valet i Iran snarare än på ”Obamaeffekten”. Att inte förstå internet kan på ytan uppfattas som en generationsklyfta, men jag tror att det handlar om något mer grundläggande än så.

Moderatorn Magnus Ljungkvist, Makthavare.se försökte blidka dom i publiken som ville ha tydliga svar, men det finns inga tydliga svar och det läggs för stor tilltro till exempelvis Piratpartiet att dom ska lära höger- och vänsterblocken att bedriva nätpolitik.

Detta är problematiskt. Jag tycker att partierna ska tänka mer på hur de kan gå vidare från sina ideologiska plattformar förankrade i gamla industrisamhället, till att bedriva virala samtal som smittar av sig och som når ut till redan befintliga diskussioner och initiativ. Kopiering är bra, men glöm för den skull inte att strukturera om politiken så det lättare uppstår ideologiska och systemuppluckrande mutationer.

Kanske borde vi prata om ”politiska samtal” snarare än ”politisk diskussion”. Myndighets- och marknadskommunikation bygger ju på teorin om att man i budskap kan rikta sig till en viss målgrupp eller en viss väljarbas. Det här resonemanget vilar i denna kontext på en felaktighet; nämligen att politiken riktar sig till ”väljaren” och inte ”medborgaren”.

Konsekvensen av detta är att meddelanden basuneras ut i tid och otid och en del av ”medborgarna” väljer att slå dövörat till och ägnar sig åt annat. En viralt dynamisk kommunikativ situation skulle vara en där politikerna rör sig i befintliga diskussioner och debatter och inte säger hur det ska vara men är med i samtalen och tar intryck från medborgarna.

Jag tror att många medborgare idag tycker att de ideologiska plattformarna är daterade och känns främmande. Man kan t.ex. väldigt förenklat sätt säga att många sakfrågor transcenderar den traditionella politiken med dess vänster-höger-skala. Resultatet blir att det finns människor inom alla samhällsklasser som vänder sig bort från partiplitiken utan att begränsa sitt politiska engagemang.

En framtida politik måste kunna föra gemensamma diskussioner och uppta medborgare från det att ett förslag diskuteras till att något införs som lag.

Som Joachim var inne på så finns det ju inte alls mycket forskning kring ämnet, vilket är ett problem när man intuitivt är mitt uppe i det men att man har svårt att sätta ord på det och vetenskapligt förklara det. En annan sak jag tänkte på är kopplat till vad Anneli sade om Malmöpanelen och Malmöinitiativet; tekniken är inte ny men politikerna försöker att förstå hur man ska kommunicera.

Men frågan som uppstod genast var: Men lockar inte dessa plattformar till sig samma gamla rättshaverister? Jo förvisso, men hur vore det istället om politikerna når ut och samtalar med dom som visar sig vara vanliga medborgare? Hade inte vanliga medborgare kunnat driva ett Malmöinitiativ som sedan politikerna är med och samtalar inom? Jag tycker att politiker måste våga experimentera med samtalsmodeller och arbetssätt.

Foto: Fokus

Foto: Fokus

Nästa diskussion hade titeln ”Makten och öppenheten”, vilket är något som jag tycker är mycket intressant. Panelen bestod av Mats Sjöstrand, Generaldirektör Skatteverket, ordförande i e-delegationen, Magnus Kolsjö, Politiskt sakkunnig Finansdepartementet (kul att du följer mig på twitter Magnus) och Lars Wiigh, Affärsansvarig för offentlig sektor IBM.

Denna diskussion tog avstamp i synen på den teknik som ger nya möjligheter till myndigheter och offentlig förvaltning och hur de utnyttjas på bästa sätt. Herrarna (var är kvinnorna?!) såg problemen och inte möjligheterna. Lars var mer positiv till att tillgängliggöra rådata och tyckte inte att vi skulle stanna upp på grund av den ”personliga integriteten”.

Kolsjö och Sjöstrand såg långa uttdragna processer och kostnader framför sig när de redogjorde för sin syn på möjligheterna. Det tycks på förhand redan vara idel problem och en massa jobb. Deras huvudproblem är att vi inte kan skilja på personlig data och offentlig data. Om vi inte kan skilja dessa datamängder åt, kommer vi inte att kunna garantera den personliga integriteten.

Sjöstrand, tillsammans med andra, tycker att sekretessbelagda dokument inte är något problem, men att skilja den offentliga datan och den privata datan åt är ett måste. Han vill in i det sista skydda vissa handlingar från att släppas fria för att han har en tydlig bild av vad den personliga integriteten innebär.

Vi medborgare måste komma med förslag här på hur vi kan skilja dessa datamängder åt. Kan vi inte börja med att be Regeringen ålägga någon myndighet att utreda exakt hur många register som finns i Sverige? Kan vi inte fortsättningsvis undersöka hur vi från ett utifrånperspektiv kan ge förslag till myndigheter hur de kan hantera datan bättre, och sedan konsulta inifrån myndigheterna tillsammans med dom för att ta fram rätt typ av processtrategiska lösningar? Det är här jag tycker att verktygen och samtalen måste få mer utrymme i politiken.

Jag kan mycket väl tänka mig att om myndigheter blir pliktskyldiga att lämna ut rådata (offentliga handlingar), kommer intresserade människor förr eller senare programmera verktyg eller göra något av den datamängd som de får tillgång till, som kommer att förändra myndigheternas egna arbete på sikt. Och detta kommer kanske inte innebära de ofantliga summor som herrarna tänker sig. Budget finns det alltid tillgång till, det är en fråga om effektivisering och omfördelningspolitik samtidigt som man vågar ta mer hjälp av sina medborgare.

Se inte problemen, se möjligheterna! En möjlig lösning skulle kunna vara att man inför en privat identitet, precis som Nicklas Lundblad har föreslagit. Det skulle innebära att man kan välja bort sig ur vissa register och att lättare kunna korrigera felaktigheter i datan. Det är sådana sidodiskussioner som måste uppstå och vi bör inte fastna i diskussionen om den personliga integriteten. Våga diskutera och tänka på hur vi skulle kunna uppdatera offentlighetsprincipen.

Efter lunchen fortsatte dagen med en diskussion som gick under namnet Global utblick. Har nätet medverkat till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter globalt? Hur nyhetsvärderar traditionell media digitala demonstrationer, och vad händer när stater använder bloggar och samtalen i propagandasyfte? Kajsa Klein, Doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap, JMK, Vilhelm Konnander, Rysslandsexpert, bloggare på Global Voices Online, Kinga Sandén. Utrikesredaktör Sydsvenska Dagbladet och Nicklas Lundblad. Tidigare Google, nu vice VD på Stockholms Handelskammare, forskare och medlem i regeringens IT-råd diskuterade företeelser som kommunikation, desinformation, källkritik etc. Modererade gjorde Isobel Hadley-Kamptz.

Klein och Sandén anser jag vara de som riktigt drev diskussionen framåt och visade på en imponerande bredd. Hur löser man problemet med desinformation? Journalister måste börja resa mer och etablera kontakter, vilket är även något som jag har diskuterat med andra journalister förut. Om det händer något i en region är det alltid bra om en journalist känner någon i regionen som denne kan förlita sig på. Ibland är det viktigare som nyhetsredaktion att få ut att någonting har hänt, men att man sedan jobbar mot ambassader och lokala medier för att ta reda på detaljerna.

I och med att sommarens val i Iran innebar att journalister ett tag skickades ut i landet, var det bara internetaktivister som lyckades säkra kommunikationen ut ur landet. Desinformation är ett minst lika stort hot för nätaktivisten som för journalisten. Om den senare förlitar sig på kända kontakter och nyhetsbyråer, är det inte lika självklart vilka kriterier och parametrar som är viktiga för nätaktivisten.

Det vore bra om journalistiskt arbete och maktstrukturer var mer transparenta. Jag tänker mig nämligen att nätaktivister skulle kunna lära sig ett och annat om källkritik och att värdera information, samtidigt som nätaktivisterna skulle kunna upprätthålla kommunikation som journalister kan nyttja för att snabbt kunna få ut information om vissa skeendet på ett globalt plan. Vilka samarbetsformer skulle kunna skapas mellan journalister och nätaktivister? Det vore bra att inleda en diskussion som berör denna möjliga relation, framförallt för att vi kommer att stå inför fler situationer där vi i demokratiska samhällen kommer att behöva bidra med värnet för en fri och skyddad kommunikation mellan människor i t.ex. regimer eller oroliga områden.

Anonymiteten är något mycket viktigt och grundläggande och går hand i hand med yttrandefriheten. Att vara anonym innebär att man kan vara någon annan än sig själv, våga uttrycka vissa saker som man i offentlighetens ljus kanske blir dömd och värderad negativt för etc. Men vi måste även intressera oss för pseudonymen som företeelse.

Ibland vill man inte vara helt anonym eller avkönad. Om jag vill kan jag ta på mig olika ”masker” på nätet och ha olika möjligheter att samtala med andra människor utan att röja min identitet. Om jag vill alltså. För än så länge är detta ett val och detta val innebär att jag känner att om jag säger eller skriver något kontroversiellt så kommer det att vara ok i ett demokratiskt Sverige såtillvida jag håller mig till lagen.

Men i ett samhälle där anonymiteten är hotad kommer vi att känna oss sedda hela tiden. Detta kommer att påverka oss på sätt som vi har svårt att föreställa oss, men vad kan vi göra åt saken? Anonymiteten må vara självklar i västvärlden, men i regimer är det en fråga om liv och död om man ska kunna blogga, samtala, eller avvika från sociala koder, normer och regler.

Värna om yttrandefriheten genom att värna om rätten till att kunna vara anonym.

Visst kan regimer använda sig av en hel palett av roliga verktyg för att kartlägga och förfölja sina medborgare, men vi kan tänka oss andra typer av verktyg och möjligheter som hjälper till att göra det svårare för regimer att jaga medborgare. Man kan säga att de sociala nätverken har en inbyggd förmåga att kunna sätta hårt mot hårt när det gäller att undvika regimernas sökarljus. Stäng ner en blogg och det skapas en till, radera ett twitterkonto och fem till ser dagens ljus, samla data från ett facebookkonto; som visar sig vara skapat för att sprida desinformation och stäng ner internet så sprids istället meddelanden smittontologiskt.

För varje nytt verktyg som används av en elak jävel, kan vi också se tendenser som motverkar och gör det svårare för den elake jäveln att lyckas med sin övervakning. Om vi programmerar något eller ska implementera lagar ska vi utgå från följande verifierande fråga: Hur skulle den här lagen användas av en riktigt elak jävel? (inspiration kommer från Pontus Walck, Juliagruppen)

Den svenska konsekvensanalysen lyser med sin frånvaro då vi implementerar FRA, IPRED, kanske datalagringsdirektivet, ett kompromissnedtyngt telekompaket och ACTA för att nämna några exempel. Dessa lagar och modeller kommer ju att exporteras runt om i världen! Hur blir det då med tron om en sann global demokrati? Premisserna är redan från början negativt utformade.

Det borde finnas initiativ där journalister och nätaktivister samarbetar för att lära mer av varandra. Jag skulle t.ex. gärna vill ha tips på litteratur som handlar om källkritik, desinformation, skrivande, värdering och objektivitet, mot att dela med mig av mina kunskaper inom de områden som jag är intresserad av.

Jag tycker att även vanliga människor i dag kan jobba mer journalistiskt utan att det ska påverka journalistiken och dess yrkesområde. Vi kan istället hjälpas åt mer och se varandra som kompetensreferenser. Vi medborgare kan också säkerligen hjälpa journalistiken att bli bättre och att finna sig till ro i brussamhällets informationsflöde, som medierna i dagsläget ser som ett hot. Jag ser dock detta som en möjlighet till att förändra journalistiken.

Jag håller med Nicklas Lundblad i det här avseendet att journalistiken måste sluta att titta bakåt på gamla förutsättningar och affärsmodeller. De får helt enkelt försöka att närma sig sina läsare ännu mer. Innebär inte detta en likhet med det jag nämnde ovan om att politiken måste närma sig medborgarna i befintliga samtal? Media behöver nå ut till de befintliga diskussionerna på ett bättre sätt och omvärdera varför man bedriver en verksamhet: Handlar det om att informera och ha en grävande maktbelysande funktion, eller handlar det om att tjäna pengar?

Foto: Fokus

Foto: Fokus

Nästa miniseminarium handlade om integriteten idag och igår. Medverkade gjorde från vänster till höger Lars Ilshammar, Historiker och journalist, debattör i frågor som rör media och informationsteknik, Annie Johansson, Riksdagsledamot Centerpartiet, Nicklas Lundblad och den sprudlande och snabbtänkte moderatorn Torbjörn Larsson, Fokus, som bara hade varit moderator en gång tidigare under dagen. Efter en dag med medföljande trötthet var det skönt att återigen vakna till.

Integritetsdiskussionen måste mer gå in på ”egenmakt” och dess möjligheter. Från det att integriteten blev viktig någon gång på 60-talet (rätta mig om jag har fel) i och med personnummer-debatten, har informationssamhället och ”bruset” tagit lagrummet på sängen och sprungit om de skyddsmekanismer som förr stod pall för trycket. Idag har vi inte pappershandlingar, utan även digitala handlingar och en mängd olika register, sekretessnivåer, datatyper etc. Vi står inför en föränderlig begreppslighet och hur gör vi då när vi står inför det att vi måste omdefiniera begreppen men också att öppna upp systemen?

Vi skulle kunna tänka oss en massa saker som kan förbättra offentlighetsprincipen och yttrandefriheten. Förvisso är värnet för dessa bra, men även dessa förordningar och lagar måste hänga med i tiden. För hade vi kanske bara möjlighet att granska makten, men idag har vi en balansgång mellan det privata och det offentliga som realiseras i och med internets gränslöshet.

Vi vill ha öppna och enkla system som pliktskyldigt tillhandahåller rådata så att vi kan samköra data för att granska myndigheter och makten. Men vi vill inte som medborgare utsättas för en mer omfattande datalagring, att bli ”samkörda” FRA-stylee i stora algoritmtriggersystem eller att inte veta hur många register vi finns med i.

Undersök möjligheterna till att utvidga e-offentligheten, hur långt digitaliseringsprincipen ska sträcka sig och försök att hitta en balans för lagstiftningen. Vi kan inte längre sitta och patcha lagarna 10-20 gånger per år, det håller inte i längden. Saker och ting måste bantas och effektiviseras, vilket inte innebär att myndigheterna med nödvändighet behöver bantas per se (lugn ni kan få jobba kvar), men hur myndigheter kan hantera data, intranät, arbetsförutsättningar etc. måste tillsammans med pliktskyldigheten till att dela ut rådata fungera i harmoni med rådande lagstiftning.

Ju färre definitioner och ju färre datamängder som omfattas av offentlighetsprincipen desto bättre. Det säger sig självt att en lag kommer att behöva patchas färre gånger om vi minskar antalet offentliga register i Sverige, samtidigt som medborgaren får möjlighet till privat identitet och mer medmakt över datamängden som ansamlats om en själv. Jag riktar denna fråga till experterna: Hur många register har vi totalt i Sverige och vilka sköter dom? Fråga vad medborgarna tycker om det innan ni stannar för det röda stoppljuset i samband med att ”integritetsdebatten” går över gatan…

Vi behöver inte ha en folkrörelse om de här sakerna för att inleda förändringar och komma med nya synsätt hur vi ska hantera, processa och dela ut data. Skyddet av datan finns redan där i och med sekretesslagen och sekretessförordningen.

Det var första gången jag hörde Annie Johansson tala, men jag blev inte övertygad om att just Centern har bra lösningar att komma med. Tyvärr. Lite mer generell kritik: Om man kallar sig liberal får man vara lite mer förutseende med möjligheterna till att det inte borde gå att samköra data om det samtidigt är möjligt att trigga system och algoritmflaggningar. Medborgare kommer bara göra det enklare för andra att nyttja ”masker” och värnet om anonymiteten kommer att förstärkas för att på så sätt glida undan dessa möjligheter. Glöm för den skull inte att vi även i Sverige kan få ”elaka jävlar” vid makten.

Efter fikat var vi i Juliagruppen lite trötta, så några av oss gjorde en räd mot kanelbullskorgarna och begav oss därifrån. Överlag var vi väldigt nöjda med dagen och samtalade med varandra om saker och ting en bra bit efteråt. Jag tror att vi behöver fler sådana här konferenser för att skynda på debatten och diskussionen. Vi behöver ta oss förbi stoppklossarna samtidigt som vi försöker lösa dom.

Å Juliagruppens vägnar vill jag tacka Fokus för att vi fick vara med under konferensen och ifall ni som har läst inlägget vill veta mer om oss se vår hemsida eller följ oss på twitter.

Missa inte Marcin De Kaminskis öppningsanförande på Parley! Där han talar om många saker som kanske inte nämndes under Fokuskonferensen. Sevärt och intressant.

Slutligen, missa inte Isobel Hadley-Kamptz medverkan i senaste numret av Fokus: ”Efter FRA-kriget”. Artikel ger tydliga signaler om vad vi gemensamt måste fortsätta samtala om, men framförallt vad vi måste värna om med början redan nu. Plocka gärna upp tidningen också så får ni se foton nere från Bahnhof-bunkern!

När tekniken förändrar politiken

Öppenhetens gränser

Idag släppte Timbro Medieinstitut en rapport från Nicklas Lundblad som heter ”Tre reformer för offentlighetsprincipen i informationssamhället” och TMI bjöd in till en diskussion om öppenheten. Medverkade gjorde Nicklas Lundblad (vice VD vid Stockholms Handelskammare), Isobel Hadley-Kamptz (författare, debattör och initiativtagare till Juliagruppen), Joakim Jardenberg (grundare av Mindpark) och Henrik von Sydow (riksdagsledamot (m)). Moderator för dagen var Roland Poirier Martinsson.

Nicklas Lundblad inledde med ett väldigt snabbt och sprudlande anförande där han ägnade sig åt att belysa huvuddragen ur rapporten. Lundblad pressade verkligen in flertalet punkter som han delade upp i fem stycken huvudpunkter:

1. Informationsexplosion
2. Nya verktyg
3. Nya medier
4. Aktiv transparens
5. Integritet

Informationsexplosion

Vi lever i ett brussamhälle där i allt snabbare takt fördubblar den totala mängden information. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men Nicklas hade räknat på hur snabbt det kommer att ta för hela världens informationsmängd att fördubblas om ungefär tio års tid eller något i den stilen, och kom fram till att det skulle ta 73 dagar (!) att fördubbla all världens information. Dessa cykler får kortare tidsintervaller och frågan vi måste ställa oss är: Hur hanterar vi bruset?

Nya verktyg

Nicklas syftesformulering för rapporten hade utgångspunkten i den grävande journalistiken, som kommer fortsätta att vara av största vikt för samhället om den får rätt verktyg i att kunna hitta relationer och samband i bruset. Visst har vi aktörer som Google som försöker att förenkla det för oss att hitta information, men vi behöver också verktyg som kan jämföra konkordanser, begreppsutvecklingar, statistik etc i dokument som är offentliga handlingar. Idag är inte alla offentliga handlingar tillgängliga i samma utsträckning som t.ex. någon internetmem eller det vi når genom att googla, vilket är ett problem i och med att vi borde sträva efter ökat medborgarengagemang.

I och med att informationssamhället förändras så förändras även massmedier. Det är inte längre lika självklart att Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kommer med årets ”scoop”, medborgarjournalistik börjar se dagens ljus, då vi kan förvänta oss att även journalisternas verktyg blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Om det tidigare har krävts redaktioner för att bidra med kunskap och resurser, har olika publiceringsverktyg givit plattformar och medier som på bred front kan granska vissa företeelser. Jag tror att Lundblad nämnde Castells begrepp ”mass self communication” som ett av många olika sätt i informationssamhället varpå vi kan hacka maktrelationer.

Uppdelningen av offentliga handlingar och allmänna handlingar har fram tills nu varit en tydligt avgränsad och definierad företeelse. Men informationsbruset har förändrat situationen. Idag bloggar politiker, vi har även ospecificerade och odefinierade gränsdragningar mellan det privata och det offentliga, vilket gör att uppdelningen mellan offentliga- och allmänna handlingar påverkas. Jag tror det var von Sydow som nämnde att bara under 2005 så ändrade man (sekretesslagen eller sekretessförordningen) upp till 13 gånger! Hur ska vi stå emot informationsexplosionen om vi måste uppdatera lagar i sådan rasande fart i förhållande till offentligheten?

Skriver Carl Bildt i form av sig själv eller som utrikesminister på sin blogg? Lundblad tog fram ett citat från utrikesdepartementet som tolkades på så sätt att de inte riktigt vet själva om Bildt bloggar privat eller offentligt i en roll som utrikesminister. Maktbloggandet är bara ett område där man måste ställa sig frågan om huruvida detta bör falla in under offentliga handlingar eller ej. Ska man kunna begära ut en hel blogg för att kunna söka samband och kritiskt granska den? Kommer man att kunna begära ut en lista på allt spam som fastnat i Bildts spamfilter? Alla dessa frågor är komplicerade och hitills oprövade.

Nya medier

Arkivering kommer att bli viktigare. Här ska vi inte förstå arkivering som arkivering av data i register, utan arkivering av den offentlighet som Lundblad tycker är viktig att kunna komma åt genom en tidslig uppföljning. Detta relaterar till uttrycket ”guldfiskminne” som kan sägas vara det att få en ”kort” transparens snarare än en ”lång” transparens. I dagsläget kan vi lätt kolla igenom de senaste inläggen från Carl Bildt och se hur han tycker och tänker just nu, men hur gör vi över en längre tidsperiod? Hur motverkar vi glömskan av information som vi ena dag läser om och som vi nästa dag har glömt bort?

Medier har förr haft en direkt medierande funktion i vårt samhälle, de kunde mediera makten direkt. I dagens informationsbrus är det inte alltid lika kategoriserat och avgränsat som förr. Informationsexplosionen kräver en viss ”informationsmärkning” enligt Lundblad, där man problematiserar och konkretiserar informationens karaktär, produktion och innehåll.

Aktiv transparens

Varför ska vi avgränsa? Utgångsläget bör vara en aktiv transparens, men hur kan vi utöka denna? Lundblad tänker sig att vi skulle kunna införa besöksloggar för myndigheter och departement så att man kan se vilka som rör sig i maktens korridorer och vilka som har insyn i det byråkratiska och det politiska. USA har infört liknande besöksloggar för att öka transparensen och varför skulle inte ett land som Sverige kunna anamma samma sak? Jag tycker personligen att Sverige med dess offentlighet och dess öppenhet är något unikt som vi måste värna om, om vi inför besöksloggar till maktens korridorer så är det ett av många sätt varpå vi skulle kunna uppdatera den öppna offentligheten.

Ett annat sätt att förbättra öppenheten vore om sök- och formatverktyg för både medborgare och myndigheter kunde utvecklas. I dagsläget finns det inte ens en sida som samlar alla remisser som skrivs, vilket visar på att detta är både ett problem för makten och för medborgarna. Hur ska medborgare bli mer politiskt engagerade och intresserade för politik om inte ens rådata eller olika handlingar blir sökbara och överblickbara? Lundblad menar att ett vanligt argument för att inte skapa fler e-dokument är att myndigheter inte har råd. Här har Google visat sig effektiva i hur de själva inleder en process där de skapar och tillhandahåller sökbara elektroniska dokument för allmänheten. Tänk om det vore enklare av aktivt tillgängliggöra sig handlingar tycks vara Lundblads vision.

Integritet

Det råder delade meningar om vad ett transparent samhälle kommer att leda till. Diskussionen är på många sätt tvådelad: Kommer samhället att förändras till det bättre eller sämre och ska vi lösa eventuella problem på det ena eller det andra sättet? Uppdelningen och motsatserna är olycklig eftersom den visar på många många intressanta glidningar utifrån vart transparens och integritetsvärnet är på väg. Vi bör inte prata om den ena eller den andra lösningen som att det ska finnas ett och allena synsätt på ett givet område. Det är inte meningen att vi ska avtäcka gränser för att upprätthålla dom, det är meningen att vi ska avtäcka gänsdragningar för att kunna förstå någonting på ett bättre sätt. En alltför hård kategorisering skulle innebära att vi ställer upp ytterligare problem för oss själva om samhället står in för än mer samhällsomvälvande fenomen än internet.

Är inte det här med att kategorisera lite paradoxalt? Anledningen till att vi håller den här diskussionen vid liv är ju att vi har insett att kategoriseringen inte håller, att vi måste ”patcha” lagar stup i kvarten och att det må vara fel angreppssätt, eller? Å andra sidan behöver vi definiera nya fenomen och hur de påverkar synen på offentligt/privat samt transparens och integritet. Hur kan vi ägna oss åt mer uppöppnande definitionssnickrande snarare än statiskt inlåsande av kategorier? Och hur kan vi utveckla lagmässig plasticitet och göra lagar mer anpassningsbara till vår samtid? Jag håller faktiskt intuitivt helt med Jardenberg här att man bara ska låta utvecklingen ske, anpassningarna kommer med tiden, både från medborgarperspektiv och från makten. Jag kan lika gärna passa på att ifrågasätta definitionen av ”makten”, av den simpla anledningen att så länge vi inte vet vilka som verkar i maktens korridorer (besöksloggarna revisited), kommer inte ”makten” vara ett genomskinligt begrepp.

Den digitala glömskan är en intressant infallsvinkel, men hur ska detta realiseras? Om jag är med i låt oss säga 50-100 register (vilket jag inte tror att jag är för jag har svårt att föreställa mig detta, eller ens få det bekräftat), hur ska den digitala glömskan hanteras? Här tänker jag mig att vi måste komma fram med fler begreppsramar för att ens inleda projektet med att ställa upp parametrar och kunna föreställa oss verktyg och tider för hur en viss typ av information ska sparas eller inte. Här snuddar vi vid vad datainspektionen borde utreda och dessutom att datalagringsdirektivet kanske inte ska på plats om vi aktivt vill arbeta med att låta information få ”försvinna”. Om det från borgerligt håll är av intresse att låta register få glömma information, eller att privat identitet kan göra det möjligt för människor att ta sig ut ur register, då tycker jag inte att de borde ämna att införa datalagringsdirektivet. Intuitivt sett så motverkar dessa två fenomen varann.

Pandeldebatt

Denna debatt inleddes med panelrepliker på vad Lundblad hade pratat om och gick senare över till en mycket kort debatt om de olika begreppsligheterna och infallsvinklar som Lundblad hade. Överlag innehåller rapporten många originella inslag, men panelen kom tillsammans med bred kritik som jag ska försöka återge nedan.

Jardenberg menade att ”brussamhället” utvecklas med ”best practice” där en införd tröghet bara skulle vara kontraproduktivt för de problem och de möjligheter som ligger bortom nätkrönet. Verktygen kommer att utveckla sig själva, sade jardenberg, och jag ser verkligen framför mig hur lagar och annan byråkrati som har och göra med kategoriseringar, informationshantering, sökningar, slagningar, register etc. kommer att bli omsprunget av informationsexplosionen. Detta är uppfattar jag liksom Jardenberg inte som något ont per se, utan en möjlighet att släppa på rådatan och ha öppna api:n så att fler människor kan engagera sig i remisskrivningar, databassystem, hantering av rådata, skapandet av verktyg, informationshantering, informationstolkning och kritik av maktspektrats byråkratiska apparat.

Jardenberg ställde frågan: Var behövs åtgärderna? Från Lundblads perspektiv kanske det var en statlig fråga och från Jardenbergs synvinkel så var det snarare någonting av mer offentlig karaktär. Vi behöver komma bort från begreppet ”handling” och Jardenberg frågade även hur vi ska hantera arbetsmaterialet?

Jardenberg hade invändningar mot Lundblads NIX-liknelse som jag tror Nicklas ämnade att koppla samman med hans tanke på ”opt out” från register etc. med hjälp av en privat identitet. Men Jardenbergs kritik av digital glömska var tydligare; kommer det inte bli så att det upprättas skuggdatabaser i de offentliga registrens frånvaro? Vi kan på intet sätt skydda oss mot detta om datan en gång väl har funnits som ”offentliga handlingar”.

Henrik von Sydow fick till slut ordet och pratade mycket om sekretesslagen och sekretessförordningen. Dessa har under senare år patchats väldigt mycket och det blir svårt för journalister att få en överblick över det om de inte har verktyg att spåra förändringarna. Här kunde man lägga in en push för Wikis, där man kan ersätta stora informationsmängder med andra för att sedan trycka på ”history” och på så sätt få fram exakt vilka formuleringar och ord som är annorlunda mellan två stycken versioner av en viss handling. Hur vore det om någon/några tar på sig att göra detta för sekretesslagen och sekretessförordningen? Så att man enkelt kan se de mest uppdaterade versionerna och kunna gå tillbaka till dess införande i Svea Rikes lag. Hur häftigt vore inte det (såtillvida man är jurist och har skills)?

Von Sydow tror att ny teknik kan ge ett ökat intresse för politiken. Om medborgare bara kunde få tillgång till ökad sökbarhet i alla offentliga register etc, så trodde han att det skulle uppstå mer engagemang för de aktuella diskussionerna som är kopplade till öppenhetsbegreppet.

Isobel Hadley-Kamptz fick sen ordet och gick direkt in på tanken om nätet som ett problematiserande av kategoriseringar. Nätet ser vi som både något privat och offentligt och de vanliga reglerna kan inte snappa upp de här glidningarna på bra sätt. Således bör vi problematisera mer kring uppdelningen mellan privat och offentligt, kan vi ens göra denna uppdelning? Kommer det visa sig vara ofruktbart?

Isobel tog upp transparens i förhållande till anonymitet som något viktigt. Är det inte så att vi med hjälp av bruset kan dölja oss själva? Att vi har flera olika ”masker” annat än det privata att ta till med hjälp av internet? Isobel menar att det finns en potential till anonymitet i ”bruset” och att bruset är någonting mycket bra för individens rätt till anonymitet.

Transparensen kan på sikt även göra oss mer toleranta, och om vi vänjer oss vid detta kanske det inte kommer att vara problematiskt. Personligen har jag svårt att tänka mig eventuella konsekvenser av ökad transparens, men min allmänna tanke är att konsekvenserna kommer att påverka de som inte redan har valt att bibehålla sin anonymitet på internet. Sett till politik och politiska institutioner finns det ingen tvekan från min sida att transparens är någonting av yttersta vikt.

Martinsson ställde följande fråga till von Sydow: Kan man begära ut opublicerade kommentarer från Bildts blogg? Von Sydow svarade att han inte visste och att det är någonting som antagligen kommer att behöva prövas och definieras innan det går att säga något mer angående Bildts spam.

Nicklas fortsate att ge en kommentar till Isobel och sade att det att ”tala om sig själv” är något nietzscheanskt och att det i ett transparent samhälle kommer vara svårt för alla att kunna gömma sig. Integriteten spelar fortfarande en stor roll för Lundblad och han ifrågasatte att toleransen som kan uppstå av ökad transparens, skulle komma ses som något universellt.

Kom inte ihåg vem som sade detta men jag tror att det var Jardenberg eller Nicklas: ”Privat identitet är systemfrämmande”.

Isobel kom tillbaka med kritik av identitetsbegreppet, som hon menade inte alls är enhetligt. Vill vi ens ha en enhetlig identitet? Jag är en person offentligt, jag har en identitet bland mina vänner och jag har en identitet på nätet. Vilka andra typer av identiteter kan man ha idag? Identitetsbegreppet är långtifrån enhetligt som definition.

Jag uppfattade det som att Isobel var skeptisk till tanken om att vi kommer att kunna avskärma oss från samhället. I och med att vi både har ”panopticon” och ”panspectron” som övervakningscheman i samhället, börjar det bli allt svårare att stiga åt sidan från samhället när vi av någon anledning känner för det eller behöver det.

Jardenberg fortsatte med att tala om full transparens och att vi ska låta det hända utan ett tröghetsskikt som implementeras från myndighetshåll. Det kommer att bli allt viktigare att verkligen sätta fingret på vilka verktyg som måste tillkomma och vad som myndigheter kanske ska överlåta till den granskande journalistiken eller medborgare att tycka till om i samband med offentlighetsprincipen. Vi är ju tillsammans samhället i den fulla transparensen.

Martinsson talade om regleringar, vilket inte kom som en överraskning. Men vi måste beakta, som Isobel var inne på, att internets utveckling har ju skett i relativt fredlig och öppen form fram tills nyligen. Visst har det funnits problem och regler sett till uppbyggnation av infrastruktur och trafikskötsel, men i det stora hela har internet varit enormt positivt för alla samhällen som har valt att tillhandahålla internetuppkoppling till sina medborgare. Jardenberg menar att vi håller på att bli en ny sorts människor på grund av den ökade transparensen, medan Lundblad tycker att vi däremot går tillbaka i utvecklingen. Lundblad nämnde gesellschaft (hoppas han menade detta begrepp) som exempel på denna utveckling.

Isobel problematiserade även denna uppdelning och konfliktsyta mellan det gamla och det nya. Att avgränsa och stirra sig blind på motsatser (eller två enskilda möjligheter eller definitioner) tycks vara fel väg att gå och minskar känsligheten för det att lagmässiga och offentliga kategorier redan är problematiska.

Martinsson öppnade upp för publikfrågor och någon frågade: ”Hur kan man välja bort ett antal register” Dvs. hur kan man ta bort sig själv som privatperson ur register. Isobel visste ej, men sade bestämt att vissa register borde inte finnas överhuvudtaget.

En annan publikfråga handlade om att lagstiftandet borde skydda dom ”svaga” mot felaktig eller dålig information. Von Sydow svarade att det borde finnas rättsmedel och verktyg för upprättelse.

Ytterligare en fråga från publiken berörde hur EU-lagstiftning påverkar svensk lagstiftning och försvårar transparens etc. Jag tror det var Von Sydow som svarade något i stil med att de svenska registren, som diskussionen rörde sig kring, inte är EU-verk.

Även om debatten var mycket kort så han panelisterna få ur sig en hel del kritik och tankar som är värda att spinna vidare på: Ska vi kategorisera mer eller mindre? Ska vi uppdatera offentlighetsprincipen? Ska vi se ökad transparens som ett problem eller som en möjlighet? Ska vi låta informationsexplosionen bara få ske eller skapa trögheter? Hur får vi medborgare att engagera sig mer i öppenhetsdiskussionen?

Tyvärr har jag inte tid att skriva en längre genomgång av Lundblads rapport, men jag hoppas att andra kommer att göra det framöver. För mer information om rapporten samt tillgång till PDF-dokument se här.

Nets and Conversations – August 19th, Stockholm, Sweden

The Julia Group (”Juliagruppen”) has presented the panel participants for the forthcoming seminar Nets and Conversations (”Nät och Samtal”) on Aug 19th at 13:00-19:00 CET, in Stockholm, Sweden. The seminar will be held at the National Museum of Science and Technology and it is a public seminar where participants are going to discuss, share thoughts and to picture a future about an open internet with its various challenges.

This seminar – unlike other recent seminars with similar subject matter – will aim at emphazising a user-driven, open and decentralized development and to create a community for the advancement of such an expansion. The Julia Group would appreciate if this initiative could spawn further conversations between different fields in research and academia, as this will be needed not only to advance the expansion of the ‘swedish’ net infrastructure, but also to develop ideas and tools in order for us to re-establish Sweden as one of the most advanced in terms of net activism and net political solutions to a wider audience.

Participants come from industry, academia and grass-roots initiatives and everyone will get a chance to get to know each other after the panel sessions. This intimate setting will hopefully enable people to dig deep into the different possible futures of the net.

The Julia Group is a newly formed coalition of people from research, journalism and industry previously engaged with the EU telecoms package who are now arranging a seminar series on different aspects of the future of the net. The aim is to examine and develop new political strategies and posibilities for working towards a future where openess and transparency is still a central and vital part of the internets project. With the seminars the hope is to establish a community of people working with these issues.

I recommend that you read material concerning law, regulation, anonymity, internet infrastructure, the European Union, net neutrality, HADOPI as well as the telecoms package etc. prior to the seminar.

Here are the details for the seminar:

13.00 – 14.45 – Infrastructure
Is there a future for an open and free internet? What type of obstacles, technical and political possibilities do we face during the forthcoming 5-10 years? Is net neutrality important in Sweden and in Europe? Is there a cause for concern within the IT-sphere? If yes, then how should we face and challenge this concern?

Panel participants:

Nicklas Lundblad (Swedish IT-committee),

Jonas Bosson (FFII)

Jan-Erik Fiske

Jussi Karlgren (Masudabreven)

15.00 Talk: Jeremie Zimmermann, La Quadrature du Net
Jeremie Zimmerman needs no lengthy introduction. As co-founder and spokesperson for the french initiative La Quadrature Du Net – which is an activist group that works with information and net political questions – Zimmerman will give a key note speech that connects the two fields with each other, thus introducing both the net political questions for a wider audience and hopefully give a few pointers about where we are heading in terms of an open internet with its different unregulated innovative solutions and possibilities. If you want to see a possible unification of European net activism and politics, then this is one of the key figures we ought to listen to.

15.15 – 17.00 – Net activism
Recently we have seen how the internet has spawned a realisation of democratic ideals, however, how do the newly formed net based grassroot initiatives work and what are links are there to legislators, politicians and the media? How important is anonymity and what net political tools do we want to develop during the forthcoming years? How do we develop net activism?

Panel participants:

Emma Marie Andersson (Net activist and blogger),

Joakim Jardenberg (Mindpark.se),

Johanna Nylander (Journalist and blogger, now at Expressen.se),

Erik Josefsson (Hired by the Green group in the European Parliament, working for the Swedish Pirate Party).

17.00 – 19.00 – Conversations

As this initiative aims to be a positive and forward thinking seminar where we all meet, discuss and envision a future with an open internet, we need to rethink our positions and how we can re-envision a fruitful and forward thinking path for the future. After the seminar, there will be at least two hours of discussion and a chance to meet new people, network and to gain new and valuable perspectives on how we all use the internet, as well as talk about where we are headed. Be sure to prepare those in-depth questions, to think about what concerns you, your profession or related to how you use or are affected by the internet.

The Julia Group hopes that this seminar will create a positive conversation and interconnect different views and spheres in the mutual interest for the future of the internet. Information is also available in swedish at the National Museum of Science and Technology or Juliagruppen.

Background:

When the huge impact of internet technologies on our society becomes clear to both politicians and businesses at the same time as an economy in crisis is looking for new areas of growth, the question about the future infrastructure of the net is once again at stake.

At the same time, internet users all over Europe have gained a new interest in the democratic process through issues such as immaterial property, digital civil rights and the role of digital technologies in shaping our networked society. These issues cut across traditional lines of conflict and create new methods, alliances, actors and publics. The internet is both the thing at stake and the platform used in this new political space.

The seminar will be broadcasted live @ http://bambuser.com/channel/juliagruppen

Juliagruppen

Nicklas Lundblad recenserar boken Piraterna

Jag fick just reda på att Nicklas Lundblad har recenserat Anders Rydells och Sam Sundbergs bok Piraterna – De svenska fildelarna som plundrade Hollywood. Recensionen hittar ni här.

Nicklas Lundblad angående slaget om fildelningen

Nicklas Lundblad har skrivit en artikel för SVD som är essentiell läsning för alla er som följer debatten kring upphovsrätt, immaterialrätt och yttrandefriheten. Värt att notera är hur Lundblad kommer åt den retorik som finns inom leden hos förespråkarna för hårdare straff, övervakning och den vinststinna underhållningsindustrin. Bra där Lundblad!

Slaget är större än fildelning. Den hårdare debatten angående övervakning och sociogram (FRA), skärpta straff, nypoliser och upprätthållande av marknader modell äldre (IPRED), kontroll av data- och telelagring (ACTA, Anti Counterfeiting Trade Agreement) samt Sveriges ställning till EU håller på att förskjuta en rad olika samhällsfenomen som bevisligen inte enbart är negativa för de som tjänar pengar på kultur.

Kampen sträcker sig enda in i maktens korridorer och fler och fler människor förstår att det här gäller vår demokrati, vår integritet, vårt sätt att handla och tänka. Staten och media trycker ned individer som lämnas retoriskt hjälplösa. Riksdagspolitikerna hör oss inte, ungdomsförbunden undrar vad som händer inom deras annars så ”liberala” moderpartier och dagens socialdemokrater är de tamaste i mannaminne.

Det har gått riktigt snabbt. Från det att kassettbanden kom till att Internet övergick till att vara mer än en fluga, har det kulturella begreppet fullkomligt blommat ut och berör så många fler fenomen och områden idag än för sig 10 år sedan. Medan politikerna och låtsaspolitikerna kastar sand på oss medborgare för många av oss har bättre koll begreppsutvecklingen, så inser vi att striden inte bara gäller musikfiler utan all möjlig information; allt från patent, kunskap, gener och materiella objekt. Politiken och juridiken har inte hängt med utvecklingen.

Rätten till forskning, produkter eller till och med idéer kan komma att skyddas genom immaterialrätt. Vad som kanske kommer att hända är att väldigt få konglomerat helt enkelt köper upp det mesta. Detta är ju inte alls någon garanti för att företagen fortsätter att forska om vissa gener, idéer eller grödor bara för att de sitter på rätten till sakerna. Hårdare regler inom immaterialrätten kommer att leda till att tänkbara fördelar med denna rätt helt blir fördunklade till förmån för problematiska fenomen som enskilda företag tjänar stora pengar på.

Avtal, direktiv, regleringar, lagar och förordningar haglar som spön i backen – och de håller på att tillintetgöra bra aspekter av immaterialrätten. I framtiden kommer den politiska striden hårdna och gälla information och kunskap. Stater kommer att hägna in kunskap och således strypa kunskap- och informationsflödet till folket. Det kommer att bli hårdare kontroll på vad pöbeln får komma åt och inte. Det här borde ju åtminstone få några ovetandes lattedrickare att rycka till. Visst, ni kanske inte berörs än eller bryr er nu, men det kan gå snabbt och då kanske det är försent att ändra sig. Alla ska ha rätt till en sin egen åsikt angående frågorna ovan och ha rätt att agera därefter, men att helt begrava sig i vardagen kan leda till en obehaglig kallsup när vi väl dyker upp i framtiden.

Angående min genomgång av Lundblads två böcker som publicerades av Timbro så kommer jag att fortsätta att skriva om dom i år. Det är väldigt intressant att se hur saker och ting, framförallt retoriken, har förändrats sedan 2000. Om någon av er som läser den här bloggen har läst dom så får ni gärna lämna ett par kommentarer.

Åtta år senare III – Vem bryr sig om lagarna?

Del tre i serien ”Åtta år senare” handlar om vem som bryr sig om lagarna. Frågan ”vem bryr sig om lagarna?” är på ytan naiv, men den döljer ett engagemang som har och göra med vad vi anser om vissa lagar och regleringar. I det här kapitlet tar Nicklas Lundblad upp grundvillkoren för vad som kan anses vara en effektiv regel. Lundblad nämner inte IPRED i kapitlet, utan det är jag som tar in begreppet för att tillföra något till hans resonemang.

Vad är en effektiv regel?

Spontant tycker jag att en effektiv regel borde vara en som antingen kontrolleras grundligt eller som avskräcker människor från att ägna sig åt vissa aktiviteter som denna regel omfattas av. Nu kan vi fråga oss själva om vi tycker att alla regler och lagar ska efterföljas i lika stor utsträckning och om alla subversiva aktiviteter ska drabbas lika hårt av denna reglering.

Lundblad öppnar med att Sveriges Riksdag kan lagstifta om vad som helst, vilket vi har sett i och med FRA-lagen och snart kommande antiliberala IPRED. Riksdagen ska formellt ha den yttersta makten i Sverige, dock inser många att våra förtroendevalda politiker i större utsträckning påverkas av tjänstemän nere i Bryssel och även i vår egen inrikespolitik. Sverige håller på att förlora denna ”konstitutionella allsmäktighet” till förmån för EU. En politisk konstruktion som EU skulle betyda mer för Europa om den var mindre toppstyrd och mindre progressiv när det gäller anspråk på en Europeisk konstitution där alla medlemsländer tvingas följa en centraliserad agenda och lagstiftning. Hur är det då med andra institutioner i samhället?

Arbetsgivare kan också införa regler. Dessa regler går ut över de anställda och ger upphov till integritetsproblem på arbetsplatser. I vilken utsträckning ska chefen få ha insyn i den teknik som arbetare använder sig av? Bara för att man har möjligheten att sätta upp regler om vad som helst så ska man inte göra det.

”… så förväntar sig knappast någon riksdagsman att bisarra och svårkontrollerade lagar ska följas” (77)

Det här stämmer inte. Resonemanget kanske stämde för åtta år sedan men denna förväntan finns hos politiker, kanske just för att en rad bisarra och svårförstådda lagar antingen är klubbade eller ligger och väntar som motioner. Det verkar inte spela någon roll att lagarna är svåra att kontrollera, de ska likväl verkställas. Det ska finnas ett rum för reglering som vi medborgare, med vår nivå av laglydighet, ska få tycka till om. Vad allmänheten anser ska kopplas ihop med den faktiska kontrollmöjligheten av lagförslag.

Vad utgör då en effektiv regel enligt Lundblad? En aspekt av det hela har och göra med kontroll av åtlydnaden. Vissa lagar och regleringar gör att polisen verkligen inte har en chans att efterleva dessa. Rättsväsendet står lamslaget inför en möjlig utbyggnad av immateriella rättigheter. Hur ska våra domstolar prioritera? Ska staten överbelasta vår polis och rättsväsende?

I takt med att regleringar införs i relation till Internet så kommer dessa regler vara svåra att kontrollera. Det går inte att kontrollera vad flera miljoner människor håller på med och ska verkligen företag få rätt att använda sig av polisiära metoder för att regler ska efterföljas? Kontrollmöjligheterna begränsas i takt med att medborgare engagerar sig och visar motstånd. Lundblad tycker att om en regel ska sägas vara effektiv måste åtminstone 50% av fallen där regeln appliceras kunna kontrolleras.

En regel är också effektiv om den håller för tester. I och med den inneboende trögheten i lagsystemet och eventuellt den rådande trögheten hos våra politiker, kan vi konstatera att det finns exempel på lagar och regleringar som efter att de har införts inte har hållit för tester i domstol. I fråga om IPRED kan ni själva kolla upp hur det danska rättsväsendet har agerat under de senaste åren. Öppna nätverk, tjänster för anonymitet och annan teknik kommer troligast innebära att när den effektiva regelns logiska form testas juridiskt, kommer det visa sig att den oftast inte är sann.

Politiker och rättsväsende har en helt annan syn på de lagmässiga ”klasserna” än vad vi medborgare har. Vi har generellt en intuitiv och kunskapsmässigt bättre förmåga att avgöra fallen där vi följer en regel, där vi bryter mot den och när vi bryter mot en regel fast ingenting kommer att hända. Fenomenen som politiker och rättsväsendet lagstiftar om är ständigt under förändring, precis som de marknader som de försöker rädda på juridisk väg. Jag undrar i vilken utsträckning som de konservativa politikerna diskuterar om regler som de vill införa är effektiva eller inte.

I informationssamhället räcker det med att fylla kunskapsluckor för att undvika vissa regleringar. Om en stor del av allmänheten tycker att lagar är ”idiotiska” och ”fel”, kommer dessa att kringgås. Vi kan ta kopieringen som ett exempel. Kopiering kommer inte att försvinna så länge själva funktionen ”ctrl c” inte regleras. Människor kommer att dela information med varandra så länge som vår kommunikation inte regleras och vi kommer att dela en massa saker med varandra så länge som vi inte reglerar kultur.

Det finns olika moraliska grunder för olika typer av regler. Regler som har och göra med immateriella rättigheter har inte lika stor moralisk grund som en stor mängd andra lagar i vårt samhälle. Den moraliska grunden och kontrollmöjligheten rörande ny teknologi är väldigt liten. Lundblad hävdar att lagar kommer att öka klyftan mellan människor som kan använda sig av tekniken och de som inte kan förstå den. De som inte kan kringgå lagar kommer att uppleva mindre nytta och nöje med den nya tekniken. Lagstiftning och reglering gör det svårare för människor att öka kunskapsnivån i informationssamhället.

Ett annat krav är att en effektiv regel måste vara lätt att förstå. Argumentationsnivån har ju varit rejält ojämn de senaste åren i anknytning till immaterialrätten och äganderätten. Jag tror verkligen att många av de som är för IPRED gör ett val att inte försöka sätta sig in i litteratur, artiklar och debatter på ett seriöst sätt. Jag uppfattar det som att många bara ”stänger av” och pekar på förlorade intäkter och ”stöld”, vilket de har all rätt att göra, men jag ser inte att de anstränger sig för att argumentera för en skärpt lagstiftning med hjälp av den litteratur som motståndare till IPRED sätter sig in i. Det finns de som vill förstå och så finns det dom som vill stoppa huvudet i sanden. Hur ska vi ha’t?

Rättsväsendet måste ju också förstå. Det är ju ett system som måste avgöra om något faller under en viss regel eller inte samt att den som ska följa regeln kanske inte vet vad den innebär. ”En regel som inte är enkel att förstå är knappast en regel” (82) skriver Lundblad och jag håller med honom. Även de som aktivt ”reglerar” måste ta hänsyn till kontexten och inte avfärda tusentals av medborgare, akademiker, jurister, aktivister och säkerhetspersonal som en minoritet.

10-procentregeln och den teknikberoende lagstiftningen

I den här delen går Lundblad in på personuppgiftslagen och datalagen. Lundblad går in på att behandlingen av denna lagstiftning ignoreras i stor utsträckning. Databehandling av personuppgifter har ju inte direkt fungerat i relation till lagstiftningen. Lagmässigt sätt ökar kränkningen av den personliga integriteten för varje dag på grund av att användandet av teknologin ökar. Reglerna är så bisarra och omöjliga att följa så att den mer eller mindre ignoreras. Personuppgiftslagen är inte praktisk. Det finns också tendenser till att personuppgifter kommer att vara framtiden, inte bara för svensk underättelsetjänst, utan också i ett globalt perspektiv. Det är inte bara personuppgifter som kommer att kunna registreras utan också personliga förehavanden, handlingar och sociala mönster. När får vi en lagstiftning mot insamling och användning av sociogram i kommersiella och underättelserelaterade syften?

Lundblad går vidare till begreppsproblematiken och anser att begrepp som ”personuppgift” i personuppgiftslagen inte är oproblematiskt. Han tar upp Martin Brinnens termer ”teknikoberoende” och ”teknikneutral” från rapporten ”Teknikberoende yttrandefrihetsreglering”. Viss terminologi och lagstiftning är mer eller mindre teknikberoende. I dagens debatt om IPRED är begreppen väldigt teknikberoende. Lundblad använder personuppgiftslagen för att visa hur teknikberoende begrepp med tiden förändras och föråldras. Denna föråldring innebär konsekvenser för lagstiftningens utformning och effekter.

Lagförslag som inbegriper reglering av användning och beteenden på Internet står i skarp kontrast till den tekniska verkligheten. Politiker och tjänstemän har en övertro på att kunna reglera den progressiva teknologin. Vi medborgare har redan tillgång till avancerad teknik. Om alla begrepp är påverkade av en teknisk kontext innebär det att förespråkare av IPRED måste omvärdera de traditionella begrepp och argumentation som används.

Lundblad nämner Ludwig Wittgensteins språkspel i förbifarten och relaterar det till att alla begrepp är ”situerade i språkspel” (88). Vad syftar Lundblad på? Vilken beskrivning av begreppet ”språkspel” motsvarar den i Lundblads användning? Menar han att språkspel är kontexten? Han skriver förvisso i noterna att han använder det i en ”Wittgensteinfrämmande” och ”naiv” betydelse. Men varför tar han då upp begreppet?

Efter en snabbtitt i Tractatus logico-philosophicus och Filosofiska undersökningar uppfattar jag det som att Wittgensteins begrepp utgörs av flera olika begreppsliga sammanflätningar som har och göra med språkets logik. Wittgensteins tanke handlar om språk som en analogi till spel av olika slag. Ord har enbart mening givet en mänsklighet med sina aktiviteter och kommunikation. Wittgenstein uttrycker sig så här i Filosofiska undersökningar:

”… i språkundervisningen möter man emellertid följande procedur: den som lär sig benämner föremålen, dvs. han uttalar ordet när läraren pekar på stenen. – Ja, här möter man den ännu enklare övningen: lärljungen säger efter de ord som läraren förestavar. Bäggedera är språkliknande processer.
Vi kan också tänka oss, att hela användningen av orden i (2) är ett av de spel genom vilka barnen lär sig sitt modersmål. Jag kommer att kalla dessa spel ”språkspel”, och jag kommer ibland att tala om ett primitivt språk som ett språkspel.
Och man kunde också kalla de processer, som består i att benämna stenarna och att eftersäga de förestavade orden, för språkspel. Tänk på många av sätt att använda ord som förekommer i ringlekar.
Jag kommer också att kalla helheten, som består av språket och de därmed sammanvävda aktiviteterna, för ”språkspelet”.” (14)

Språk och aktiviteter. Om Lundblad här är ute efter en annan typ av kontext än de mänskliga aktiviteter som ”färgar” begreppen utöver den systematiska förståelsen på ordnivå, kan jag förstå honom. Men om han är ute efter hur språkliga processer (analoga och digitala) konstituerar denna tekniska kontext, hade han behövt att beskriva detta. Det andra problemet hade ju varit att försöka visa hur denna kontext påverkar ett begrepp.

Lundblad målar upp en traditionell bild av att jurister inte har tid eller lust att ägna sig åt inläsning av ett område som de inte är intresserade av. Men, faktum är att mycket har hänt, det ligger i tiden att sätta sig in i detta område. Det ser ut som att de jurister som läser på mest inom detta område kommer att få hur mycket som helst att göra framöver. Detta är ett lukrativt område som behöver utvidgas, och där det finns pengar kommer det även att finnas kunniga jurister som är redo att försvara just immaterialrättsliga rättigheter. Såklart de behöver teknikkunskap!
Nicklas avslutar stycket med att skriva att juristerna faktiskt börjar visa intresse för tekniken samt området. Han hoppas att lagstiftningen kommer att anpassas mer till tekniken framöver. Åtta år senare är jag inte riktigt insatt vad olika grupperingar inom svenskt rättsväsende tänker kring dessa frågor. Om vi vill förändra en uråldrig och ineffektiv lagstiftning måste fler juristerna få upp ögonen för relationen mellan teknik och lagstiftning.

För mer om språkspel och ”språkspår” rekommenderar jag Staffan Larssons post ”Sociosomatisk Semantik” på bloggen Tes Antites Protes.

Lundblad går vidare och resonerar kring hur naturrätten påverkat rättssynen historiskt. Det finns strömningar som har sett tekniken som samhällsförändrande och som framkallar rättsregler. Tanken vilar på att rätten är en konvention som har objektiv sanning i verkligheten. Leder verkligheten till en viss typ av lagstiftning eller är det våra lagstiftare vars tolkning leder till denna lagstiftning? Juridiskt sätt måste teknologin vara en del av ett modernt rättsväsende och kan inte uteslutas från detta område.

Den teknikfientliga inställningen är skadlig för ”informationssamhällets utveckling och rättsäkerhet” (90). Teknikoberoendet möjliggör ett mer godtyckligt juridiskt ramverk, vars fuskbygge manipuleras och tolkas av de högst betalda och kunnigaste juristerna. Dessutom blir lagarna svårare att förstå och att följa. Hur många lagar kan idag bara förstås av jurister? Hur hur ska vi tolka deras förståelse av lagarna om de har ett stort juridiskt svängrum sätt till lagarnas inramning? Kunskapsklyftorna och irritationen mot rättsväsendet ökar.

Cyberklaturan och lagstiftningens effekter

Hur påverkar reglerna användarna och vilka användare påverkas mest? De som påverkas mest av reglerna är de som inte förstår tekniken så bra.

Lagstiftningen förändrar kriminalitet snarare än att gå till roten med problem. Många av de negativa aspekter av IPRED innebär att sådant som förut skedde i det ”öppna” nu kommer att ”döljas”. När begrepp och företeelser döljs blir det svårare att bilda sig en uppfattning om dessa och uppmana till ett ställningstagande i frågan. Lundblad menar att de som drabbas av ett visst förbud är möjligtvis de som inte vet särskilt mycket om det reglerade fenomenet. De kanske inte ens är en del av en viss subkultur eller ett visst subversivt beteende som lagen är tänkt att reglera.

Det råder en för stor tro inom de politiska leden om att lagstiftning minskar illegala informationsflöden på Internet. Att lagstifta mot viss typ av propaganda kanske till och med gör den än mer slagkraftig och attraktiv. Förbud mot vissa företeelser kan också göra det svårare för de som vill bedriva en öppen debatt samt bekämpa vissa fenomen. Lundblad hävdar att det tycks finnas tendens till ”accepterande av sanningen i teserna” (92) i relation till förbudet av fenomen. Ett öppet samhälle bör ha en djup syn på yttrandefrihet, med vissa kontinuerligt utvärderade restriktioner.

Vad är då en cyberklatura? Jo, Lundblad skriver att det är en utvald grupp som kan ”hantera den nya teknikens alla vindlingar” (93) och kan agera motkraft för att kringgå ny lagstiftning och reglering. Det räcker med ett fåtal människor för att knäcka tekniska hinder och kopieringsskydd för att sedan göra det tillgängligt för allmänheten. Lundblad nosar på att denna förmåga eller kunskap att nyttja teknologi kan skapa en sorts informationsklasser där tillgång till information blir mer eller mindre lätttillgänglig för människor.

Lundblad tycks missa det faktum att cyberklaturor också gör detta privilegium tillgängligt för en bredare allmänhet i större utsträckning. Bara för att ett fåtal individer först tar sig förbi vissa hinder innebär inte att de lämnar allmänheten på andra sidan en Berlinmur. Muren är riven i och med fenomenet ”kringgå”. Vanliga människor kan också öka sin förmåga att ta till sig information. Om vi tittar tillbaka på lagstiftningen så kanske den delar upp människor i olika grupper, men tekniken delar inte upp människor utan den sprids också till människor varpå andra grupperingar formas. Alla typer av resonemang som bygger på murar, klyftor och hinder ska ifrågasättas.

I och med att integriteten lagstiftas bort, är det upp till medborgare att samla information som stärker deras integritet? Tror vi verkligen att mänskligheten kommer att utvecklas moraliskt? Jag ställer mig oerhört negativ gentemot detta. Vad innebär det då att vissa sitter och har insyn och kontroll över DNA-register, kameror, personuppgifter, sociogram och en rad andra fenomen som med största sannolikhet kommer att dyka upp?

Det transparenta samhället kan bli en mardröm enligt David Brin. Han argumenterar i The Transparent Society för integritetens död i den moderna samhället. Demokrati, frihet, jämlikhet är relaterade till det att ha tillgång till information. Vill vi ha ett öppet samhälle med mycket tillgång till information eller vill vi ha ett samhälle där begränsningar av informationstillgång är ett faktum?

Det tycks som att stat och rättsväsende bygger upp olika förutsättningar för människor och teknologin gör det möjligt att omförhandla dessa.

Lästips:

Wittgenstein, Ludwig. 1992. Filosofiska undersökningar. Stockholm. Bokförlaget Thales.
Wittgenstein, Ludwig. 1997. Tractatus logico-philosophicus. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Tidigare inlägg i serien:

Åtta år senare – Nicklas Lundblad om reglering av Internet
Åtta år senare II – Är upphovsrätten död?

Kommande inlägg i serien:

Åtta år senare IV – Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Åtta år senare V – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?
Åtta år senare VI – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?

Åtta år senare II – Är upphovsrätten död?

Innan vi tar oss en titt på kapitel två från Nicklas Lindblads bok Teknotopier (2000) vill jag bara uppmärksamma er om en sak.

Då jag inte har läst på tillräckligt om Medie- och immaterialrätt, upphovsrättens avtal samt grundläggande yttrandefrihetsrätt, använder jag mig mycket av Wikipediaartklar. Jag inser att det är problematiskt men att det också blir lättare att själv försöka sätta sig in i begreppsligheten. Om ni ser något felaktigt som har och göra med juridiska termer eller praxis så vill jag gärna att ni poängterar det för mig.

I kapitlet ”Är upphovsrätten död?” går Nicklas Lundblad vidare och frågar vad det skulle innebära om upphovsrätten dödsförklarades. Kommer det ens att ske? Hur ser framtiden ut för upphovsrätten?

Upphovsrättens uppkomst, motiv och natur

Idén med upphovsrätten är att den som skapar ett ”verk” är den enda och endast denna, som har rättigheten (ensamrätt) över kopiering och distribution gällande ”verket”. Begreppet inbegriper också ”verkshöjd”, vilket är den modalitet som har och göra med verkets ”konstnärlighet”. Måttbarheten rör verkets orginalitet, självständighet och individualitet. Det är denna modell och koncept som är relevant i rättsprocesser där parter tvistar om en ”produkt” är imiterad eller kopierad. I svensk lagstiftning så skyddar upphovsrätten mot Plagiat (lat: plagium, människorov) som har och göra med ”form” och ”gestaltning”. ”Idén” bakom vissa gestaltningar och former är ännu inte en del av upphovsrätten, men som Johan Söderberg nämner i Allt mitt är ditt så finns det tendenser som tyder på att lagstiftningen successivt håller på att anpassas till skydda kreativa ”idéer”.

På grund av att det finns en möjlighet att ”idén” kan komma att lagstiftas in i upphovsrätten, kommer minst två frågor upp på dagordningen. Vad exakt har skaparen rätt till rörande ”verkets” form, gestaltning, kopiering, distribution etc? och Har skaparen rätt till det som skapats? Vem vet vad som kommer att hända med kulturen om rättigheter till innehåll och idéer börjar att hamna i händerna på ett fåtal konglomerat.

Upphovsrätten är en del av immaterialrätten. Vad skyddar  immaterialrätten? Vad för slags grund utgör den? Förenklat beskriver Lundblad det som att dessa rättigheter ska fungera som morot för fortsatt skapande och inte minst som en garanti för att skaparens inkomster från immateriella värden ska tillfalla denne och ingen annan.

Lundblad nämner andra skäl för upphovsrätten. Skaparen sägs ha moralisk rätt till att själv kontrollera verkets spridning och vidare historia. Nu förstår de flesta av oss att denna rätt befinner sig i skarp kontrast till verkligheten. Deltagarkulturer inte bara omformar spridning av kultur och distributionskanaler, utan de omskriver också verkets vidare historia. Det finns en rad exempel på hur det i deltagarkulturer går att remixa verk genom att parodisera, förlöjliga konstnären och artister etc. Vilken typ av spridning är kränkande? Är det all typ av spridning som skaparen motsätter sig eller all spridning som lagstiftningen ser som olämplig?

Som politiskt skäl nämner Lundblad äganderätten. Först måste man definiera verket och dess rättsliga status. Marknadskrafterna inom olika branscher vill att fler fenomen och ”produkter” ska omfattas av äganderätten för att det innebär att marknaden blir mer effektiv för dom. Häri ligger bland annat tanken om att andra personer än skaparen inte ska kunna tjäna pengar på ett kopierat verk. Äganderätten som materiellt rättighetsanspråk kommer i framtiden juridiskt att påverka immaterialrätten i den mån branschen kräver det.

Lundblad går igenom upphovsrättens uppkomst och refererar till Bernkonventionen 1886. Upphovsrätten går ju längre tillbaka än så (vilket står i wikin), men Lundblads poäng har att göra med att gå tillbaka i tiden för att jämföra hur samhället har förändrats sedan 1800-talet. Dessa samhällsförändringar kräver inte bara att vi omförhandlar om dessa rättigheter, utan också att vi inser vad det är med dessa rättigheter som inte har stått pall för tidens påfrestningar på dess praxis.

Är det inte så att historien upprepar sig? I samtiden är det EU som kräver att medlemsländerna ska skydda upphovsrätten transnationellt, vilket intressant hänger ihop med den parallella utvecklingen av multinationella företag eller så kallade konglomerat. Är det inte så att företagen i större utsträckning har kommit att samarbeta över gränserna, inte bara för att skydda angrepp på deras rättigheter, utan för att skyddet av dessa rättigheter i sig utgör en hel industri med enorm potential? Detta formar ett motiv varför lobbygrupper och tjänstemän spenderar enorma summor för att försöka förändra lagstiftningen i ett globalt perspektiv.

Den digitala tekniken och förändrade förutsättningar för upphovsrätten

Jag tror att många håller med mig om att tekniken har förändrat förutsättningarna för upphovsrätten och även vår syn på den. Konstnärens rättigheter har väl inte förändrats markant, men däremot dennes rättigheter gentemot konsumenters spridning, användning och tillämpningar av verk.

Idag kan vi inom vissa områden göra perfekta kopior som inte kostar oss något och som görs snabbt. Vad vi egentligen ”kopierar” inom de olika områdena hänger ihop med skyddet av rättigheterna som är kopplade till dessa verk. Kanske är det mer kränkningen av distributionen som retar gallfeber på jurister, branschfolk och artister snarare än kopieringen. Det kanske är lättare för branschen att peka på distributionen som boven i dramat, för att kunna argumentera för ekonomisk skada.

Ekonomisk skada räknas ut på de mest godtyckliga sätt och har inte alls någon koppling som är rigoröst analyserad eller utvärderad. Så, är det ett fenomen som utgörs av både vissa medium och vår användning av teknik? Vill inte branschen att denna teknik ska vara exklusiv för att det ska bringa mer inkomster till dom? Branschen vill ju också kunna använda sig av gratis kopiering av verk på en industriell nivå, men den kan inte göras lukrativ om inte vanliga medborgares användning av tekniken begränsas. Skivbolagen vet exakt vad flera miljoner svenskar ägnar sig åt, men de vet inte vilka det är som gör det. Detta irriterar dom något enormt. Anonymiseringen gör det omöjligt för dom att nå ut med sin reklam eller dra konsumenter till domstol.

Den anonyma kopieringen har fullkomligt exploderat sedan 1886. Lundblad ser hur anonym kopiering knappast kunde ha förekommit i speciellt stor utsträckning på grund av tekniken och dess storlek. För att inte tala om själva användandet av den, hur många personer kunde hantera tryckutrustning med alla dess blytyper och bläckkunskaper?

”Att här föreligger en skillnad tycks mig uppenbart, och det intressanta är att skillnaden inte så mycket ligger i samhällets villkor för anonymitet som i den lätthet vilken kopiering sker” (48-49)

Den dag IPRED väl går igenom kommer det finnas ett flertal tjänster i olika tekniska kategorier som kommer att förenkla anonymiseringen på Internet. Det blir således svårare för bolagen att koppla ihop ip-nummer, användare, filer och teknik för att kräva ersättning för ekonomisk skada. Nu förstår jag mer varför organisationer vill åt rättigheter att fysiskt komma hem till medborgare för att kunna kräva ersättning.

Nu menar jag inte att det här är ett bra argument eller något, men jag kom och tänka på en liknelse. Tänk om SVT fick för sig att lobba angående hårdare lagstiftning kring fenomenet tv-licens. De personer som kommer för att kolla om du verkligen har betalat din tv-licens kanske skulle ha rätt att tränga sig in i huset eller lägenheten. Kanske skulle de kunna kräva ekonomisk kompensation för SVTs eventuella lidande när de väl har hittat en TV.

Lundblad funderar vidare om begreppet ”verk” har förändrats i samband med Internets intåg. Den definition av verk som gällde för upphovsrätten anno 1886 kanske inte längre är samma definition, samma fenomen eller samma grund för rättigheter. Vi bryter mot verkets naturliga ramar. Det är inte bara produkterna som håller på att förändras utan också konstverkets status. Som vi alla vet är det inte så att det juridiska området har ensamrätt på kulturella definitioner. Dessa är under ständig omförhandling av alla som tänker på kultur och som har en relation till kultur. Lundblad skisserar upp en skillnad mellan olika typer av fysiska verk. Men är det inte lagstiftningen som ska ses som fragmenterad snarare än ”konst” och ”verk”? Fragmenterar däremot  inte dessa den fåråldrade lagstiftningen?

Upphovsrättsindustrin förstår inte det kollektiva skapandet. De undrar vem som äger rättigheterna till detta skapande och har en helt annan syn på saken än de som ägnar sig åt kollektivt skapande. Rättigheterna tillfaller olika personer som kanske inte alls vill ge upp sina rättigheter till ett bolag.

När är en upphovsrätt möjlig?

Upphovsrätten är inte död. Bolagens inkomster är beroende av den. Artisterna är också beroende av den på grund av inkomster, men hur mycket de tjänar beror ju också på hur bolagen väljer att kompensera dom. Det kostar också en hel del för att upprätthålla rättigheterna. Finns det något sätt som medför att upprätthållandet av rättigheterna sköts mer effektivt?

Branschen tror ju att förändrad lagstiftning endast är till deras fördel. De kan ju själva stå för undersökningen och registrering och sedan gå till domstol med dessa uppgifter för att gå vidare med processer mot vanliga medborgare. Så visst förstärker dom en affärsidé, den att kräva människor på ekonomisk ersättning för eventuell ekonomisk skada, men de försvagar den traditionella affärsidén som utgörs av att sälja produkter. Spelar det någon roll om de har några artister överhuvudtaget? Räcker det inte bara med att äga rättigheterna till någons verk och sedan göra allt i sin makt för att hitta personer som kränker dessa rättigheter? Vad skönt det vore för dom om de slapp att kompensera artister.

Lundblad går vidare till en fallstudie av Napster som går igenom dess bakgrund, effekter och arkitektur. Kortfattat förstår jag det som att musikindustrins ansträngningar att krossa Napsters tjänst, gav upphov till en rad tekniska innovationer på området. Det skedde en utveckling från ett centraliserat Internet till decentraliserade rhizomatiska kluster av Internets. Förekomsten av mellanhänder elimineras successivt, kanske är detta något som kommer att omforma enheten konsument-skivbolag-artist. Om denna teknik även är Open-source så kommer det vara än svårare att bevisa vilka som ansvarar för viss teknik och dess underhåll.

Lundblads andra fallstudie handlar om länkning. Många av oss vet att det är lika enkelt att hitta länkar till upphovsskyddat material via sökmotorer som det är att använda sig av trackers. Ska det också lagstiftas om länkning? Hur långt är de villiga att gå för att begränsa användningen av Internet? Det har skrivits så otroligt mycket om det här redan av personer som är mycket mycket skarpare i sin argumentation än jag, om ni har några länkar till givande artiklar kan ni posta dom nedan.

Lundblad ansåg att upphovsrätten var i behov av reformer. I takt med att verkets status har förändrats så har branschen ej anpassat sina tjänster därefter. I just den här delen av boken inser jag hur mycket som har hänt sedan 2000 angående definiering av begreppen. Ta bara ett begrepp och fenomen som streaming. Det har hänt oerhört mycket med dess definition och användning sedan 2000. Jag frågar mig själv direkt hur många andra begrepp som är hopplöst föråldrade i boken. Bokens värde handlar således om att vi kan återkoppla och jämföra snarare än att uppdatera oss.

Om Lundblad trodde att upphovsrätten skulle bli förbisprungen så hade han lite rätt. Men idag försöker bolagen tillgodose sig nya lukrativa metoder för att lättare använda sig av upphovsrätten som affärsidé. Upphovsrätten har ännu inte dött. Generellt sätt så vill insatta människor inte ta bort upphovsrätten, utan omforma den. Branschen däremot behöver den nu för att få inkomster, och artisterna kämpar för den med näbbar och klor för att de inte har hittat marknader med andra former för ersättning som inte inbegriper mellanhänder. Lundblad skriver mot slutet av essän om ett problem han inte berör men som har hög relevans för dagens debatt.

”… upphovsrätten och den personliga integriteten är ett särskilt problemområde i den digitala ekonomin: samtidigt som vi vill värna om individens integritet vill vi genom olika typer av spårningsmekanismer slå vakt om upphovsrätten.” (76)


Tidigare inlägg i serien:

Åtta år senare – Nicklas Lundblad om reglering av Internet

Kommande inlägg i serien:

Åtta år senare III – Vem bryr sig om lagarna?
Åtta år senare IV – Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Åtta år senare V – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?
Åtta år senare VI – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?


DOOM4

En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from www.kitco.com]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.