Eurokrisen – Philipp Bagus

Mer QE är på väg – Centralbankerna gräver sig ett djupare hål

Av Detlev Schlichter

Kära läsare, först och främst, en ursäkt verkar vara på sin plats. Ett ovanligt gap mellan bloggposterna har framgått på ”Schlichter Files” i sommar. Anledningen är att jag reste med min familj i Östafrika under större delen av augusti, där jag njöt av spektakulära landskap och fascinerande djurliv och mötte några mycket intressanta människor. Men visserligen reste jag i stor komfort och Östafrika erbjuder idag tämligen bra internetuppkoppling, ofta även i ganska avlägsna områden, bestämde jag mig att inte läsa några tidningar, webbplatser eller ens min e-post under ett par veckor, och i stället försökt att inte tänka på det deprimerande ämnet monetär härdsmälta och förstörelsen av kapitalismen och det fria samhället i händerna på politiker och centralbanker. Så här är jag, tillbaka i London efter nästan en månad i den relativa vildmarken, kommer långsamt och motvilligt ikapp med händelser i den märkliga världen av 20:e århundradets ekonomi. Mitt första intryck är att jag inte har missat mycket i termer av den pågående krisen. Dynamiken har inte förändrats. Om något så  känner jag att mina ödesdigra förutsägelser och dystra utsikter återigen bekräftas av den senaste tidens händelser.

Var vi befinner oss

Förra månaden äntrade vi det sjätte året av denna kris, även om delar av media verkar fast beslutna att fortsätta kalla det en ”återhämtning”. Önsketänkande. Vi har befunnit oss i kontinuerlig kris under ett halvt decennium. Doser av Valium och Prozac – kallade ”QE” bland centralbankerna – har ibland lugnat nerverna och gett ett falskt intryck av helning.

”QE”, eller ”kvantitativa lättnader” är naturligtvis skapandet av massiva nya mängder monetära enheter och deras riktade injektion in i finansiella marknader i syfte att manipulera tillgångspriser och räntor, samt översvämma bankerna med extra fria reserver. ”QE” är en farlig drog. Det är en hallucinogen. Den kan göra att du känner dig bättre ett tag men det kommer inte att bota sjukdomen. I själva verket gör den dig sjuk. Den globala ekonomin lider av allvarliga snedvridningar som är resultatet av år och årtionden av artificiellt förbilligade krediter: överbelastade banker, för mycket skuld, uppdrivna tillgångspriser, felallokerat kapital. Att ytterligare förbilliga kredit – och ytterligare manipulera tillgångspriser – är dock Modus Operandi med kvantitativa lättnader. Kvantitativa lättnader uppmuntrar ytterligare till upplåning och ytterligare expansion av balansräkningar.

QE, ”Kvantitativa lättnader” – och nollräntor – är den politiska motsvarigheten till crack-kokain. Det gör det hela beroendeframkallande. Det finns inget slut på det.

Jag blev påmind om detta när jag öppnade tidningen i torsdags för första gången på nästan en månad, och fick veta att Federal Reserve kan vara på väg mot en ny runda av kvantitativa lättnader.

”Fed Minutes Signal Action Likely” rubricerade Wall Street Journal, ”Fed visar en stark enighet om åtgärder”, rubricerade Financial Times.

Varje gång den politiska eliten utlovar fler åtgärder så bör du bli mycket bekymrad.

Kvantitativa lättnader till det bittra slutet

Vid jämförelse med sina jämlikar bland det globala oligopolet av statsanaslutna pengatryckare har FED-byråkratin haft en ganska lugn period under de senaste 12 månaderna. FED genomförde bara några balansräknings-neutrala manipulationer av obligationspriser (”Operation Twist”) men avstod från pengatryckande värt att nämna. Sedan krisen började i juli 2007 när botten föll ur den amerikanska subprime-marknaden har FED naturligtvis skapat $1,900 miljarder i nya pengar i form av bankreserver. Balansräkningen har mer än tredubblats. Men de flesta av dessa pengar skapades under ”QE1” – efter kollapsen av Lehman 2008, då FED räddade det amerikanska banksystemet genom att ta över mer än $1,000 miljarder av dess exponering mot huslån – och sedan under QE2 – då FED skapade ytterligare $600 miljarder för att manipulera priserna på amerikanska statspapper. Men under krisens femte år – juli 2011 till juli 2012 – har den monetära basen varit oförändrad, för första gången under något år sedan juli 2007.

Sådant lugn är inte bra för den mest kraftfulla centralbanken i världen, i synnerhet när Bank of England redan är igång med QE3 och ECB just har utökat sin balansräkning med mer än femtio procent. (Förresten skapade ECB, pantomimskurken bland internationella QE-entusiaster på grund av dess förment Bundesbank-inspirerade hårda linje med sunda pengar, mer pengar, åtminstone växelkursjusterat sedan 2007: €1,800 miljarder. Som jag säger, när jag tittar på världens stora centralbanker ser jag enformighet, inte divergens.)

Byråkrater kan naturligtvis inte sitta still för länge. Människor kan få för sig att de är värdelösa och att vi inte behöver dem, eller Gud förbjude, att deras arbete till och med är skadligt. Byråkraten kan inte tillåta dessa farhågor att växa. Genom ”åtgärder” måste han påminna allmänheten om sin avgörande betydelse för samhället. Däremot är privata företag satsningar som i slutändan styrs av konsumenternas efterfrågan och är därför vanligen begränsade i tiden. De dyker upp, växer och blomstrar, minskar och dör när konsumenternas smak ändras eller bättre konkurrenter kommer in på scenen. Så är det inte alls inom den monopolistiska statliga byråkratin. Den är byggd för evigheten. Oavsett hur störande, skadliga och snedvridna centralbankernas pågående pengainjektioner och policyer med billiga krediter varit under åren och årtiondena, och hur skyldiga FED (bland andra) har varit att skapa och upprätthålla stora obalanser, måste centralbanksbyråkraten gå vidare med sitt arbete. Han kan inte ifrågasätta sitt uppdrag utan att ifrågasätta sin egen existens.

En del av FED:s officiella uppdrag är bekant att öka sysselsättningen. Tanken bakom denna uppgift – det vill säga att en varaktig privat sysselsättning kan förbättras genom ständiga pengainjektioner och manipulationer av räntor – är rent ekonomisk nonsens. Det är dock existensberättigandet för FED. Det är deras linje och de hålla sig till det.

Att QE3 i slutändan skulle komma stod klart redan från det ögonblick som QE2 hade avslutats. Det var bara en tidsfråga. Men från centralbankchefens synvinkel skulle det vara ett misstag att helt enkelt återuppta QE utan att först iscensätta en utdragen och väl omskriven intern debatt. Annars kan allmänheten få för sig att modern centralbanksverksamhet helt enkelt var ”pengatryckning” snarare än en svår, komplicerad och intrikat affär som kräver otaliga ekonomiska analyser och noggrann finjustering.

FED:s nuvarande överläggningar verkar låta ungefär så här: Det finns en ”återhämtning” där ute men det ser inte ut att vara ”betydande och hållbar” nog. Vissa högre tillgångspriser, lägre räntor, stramare riskpremier eller mer generösa bankreserver – helst alla av de ovanstående – kan hjälpa ekonomin och se till att ”förstärkningen” är ”väsentlig och hållbar”. Låt oss trycka mer pengar!

Vad du kan förvänta dig

Jag har inga insikter i vad FED exakt håller på med, och ärligt talat, jag finner de expert-diskussioner bland analytiker på CNBC eller någon annanstans angående ämnet lite förnedrande och framkallar obehag som att titta på ett avsnitt av ”I am a celebrity, get me out of here ”. Inser dessa ”experter” hur mycket vi förflyttat oss bort från kapitalismen? Dessa finansiella analytiker kallar sig ofta ”ekonomer” när vad de gör mer liknar Sovjettidens Kreml-analytiker som försökte läsa mellan raderna i politiska uttalanden och politbyråns teblad.

För vad det är värt är min gissning att FED kommer att göra mer än de lama $600,000,000,000 de skapade förra gången. Och någon gång måste de också sluta betala ränta på det massiva kassaöverskott hos FED för att skjuta mer pengar tillbaka ut i ekonomin.

Vad blir konsekvenserna? Kommer detta att vara droppen som får bägaren att rinna över? Kommer det att putta det finansiella systemet över kanten? Kommer det slutligen att undergräva förtroendet för systemet? Kommer detta utlösa försäljningar av obligationer och utlösa en valutahärdsmälta? – Jag tvivlar på det. Inte än. Vi kan få vänta en smula längre för detta. Men det kommer säkert att adderas till de allvarliga snedvridningarna i vårt finansiella system. FED:s utvalda tillgångar får ett tillfälligt uppsving, några väl anslutna finansiella företag kommer att göra ansenliga oväntade vinster, och en del av den ekonomiska datan kanske förbättras ett tag. Jag tycker också att deflationister där ute som förväntar sig en krympande balansräkning och deflation i tillgångspriser återigen kommer att bli besvikna. Ytterligare en dos av Valium kommer förmodligen att ge stöd till tillgångspriser och även till konsument- och producentpriser i en uppåtgående trend. Alla dessa nya pengar måste förflyttas någonstans. Den artificiella förminskningen av papperspengar kommer att fortsätta. Guld kan komma att göra bra ifrån sig.

Naturligtvis kommer inget av detta kommer avsluta krisen. Det kommer säkerligen inte att sparka igång en ”god cirkel” av tillväxt och välstånd som Bernanke dåraktigt lovade redan 2010 då han senast var upptagen med QE. Att detta är den ”stimulans” som slutligen kommer att sätta ekonomin på självgående tillväxt på ”betydande och hållbar förstärkning” är groteskt och helt enkelt skrattretande. Denna politik kommer helt enkelt cementera de dislokationer och lägga till mer skuld i våra ekonomier. Den kan blåsa upp statsobligationsbubblan – den farligaste av alla bubblor – ytterligare och låta den amerikanska staten skapa ännu större underskott ännu längre (men visserligen fortsatte obligationsbubblan att växa även utan QE, på grund av den privata sektorns ”fristads”-flöden, även om bubblan också har fått kontinuerligt stöd genom nollräntor och gott om bankreserver, båda från FED). Det finansiella systemet kommer på marginalen att bli ännu mer beroende av pågående stöd från FED och extremlåg räntepolitik. Detta kommer att göra det omöjligt för FED att någonsin byta kurs.

Tanken att all denna monetära galenskap bara är tillfällig, bara för att hjälpa oss att komma ur krisen och att centralbankerna har en ”exitstrategi” – en term som jag inte har hört eller sett i någon diskussion om centralbankspolitik sedan våren 2011! – Blir mindre hållbart för varje dag. Det finns ingen exitstrategi. Inte i USA, inte i Storbritannien, inte i euroområdet.

I Storbritannien kräver före detta centralbankirerna Blanchflower och Posen att Bank of England, den globala QE mästaren, överger sina ”ångestfyllda religiösa etik” angående QE och slutligen köper ett bredare utbud av finansiella tillgångar, och inte bara statsobligationer. Tysklands Der Spiegel rapporterade den här månaden att ECB skulle kunna etablera övre ränteskillnader för icke-tyska statsobligationer och sedan försvara dem genom sina egna obligationsköp på öppna marknaden. Vart du än tittar finner du samma historia: mer pengar måste tryckas för att centralbanksbyråkratin ska kunna påverka, förvränga och manipulera alltfler tillgångspriser.

En dag kommer en tillräckligt stor del av allmänheten inse att centralbanken och staten inte har något alternativ till att trycka mer pengar och ta på sig allt mer skuld. Det enda sättet de vet hur de ska ”stimulera” ekonomin är genom att förbilliga kredit och uppmuntra mer utlåning och upplåning. Vid någon tidpunkt kommer förtroendet avdunsta, människor kommer frikopplas från obligationer och sedlar, inflationen kommer att stiga (när pengar blir en het potatis) och realräntorna kommer att stiga ännu snabbare (när obligationer också blir en het potatis). Ingen vet när det kommer att ske. Men vi vet en sak: den politiska byråkratin förblir obeveklig i sina ansträngningar att utföra de omfattande snedvridningarna av priserna, felaktiga användningen av kapital och göra den gigantiska skuldhögen större. Fler interventioner och manipulationer av marknaden är på väg. Alla är utformade för att motverka avvecklingen av obalanser och i stället uppmuntra till mer ackumulering av skuld. Målet verkar vara att göra slutspelet så katastrofalt som möjligt.

Det är den enda saken som centralbanksbyråkraterna och politikerna kommer att lyckas med.

Följande artikel är en översättning av Detlev Schlichters ”More QE is on the way – The central banks are digging themselves a deeper hole” från den 27:e augusti 2012.