Posts Tagged 'öppenhet'

Bachtin to basics

Michail Bachtin, (r. Михаил Бахтин) föddes 1895 i Orjol, Moskva och är en av de främsta, om inte den främsta, ryska språkteoretikern och litteraturkritikern från Ryssland. Bachtins samlade verk visar prov på en imponerande bredd och dennes dynamiska språksyn har präglat områden som språkfilosofi, litteraturkritik och etik. Hans forskning har satt spår inom marxismen, semiotiken och strukturalismen, men Bachtins texter höll ett tag på att falla i glömska. Om det inte vore för ryska forskare och Julia Kristeva hade Bachtin kanske aldrig blivit återupptäckt och senare översatt.

Julia Kristeva kom i kontakt med Bachtins texter under sin universitetstid i Sofia, Bulgarien och var den som med hjälp av Tzvétan Todorov introducerade Bachtin för de franska strukturalisterna i sin essä ”Word, Dialogue and Novel”. Anledningen till att Kristeva blev den som introducerade Bachtin för strukturalisterna var på grund av att hon talade flytande ryska samt var dessutom marxistskolad och kunde därför läsa de ryska formalisterna på originalspråk. Detta bidrog till hennes intellektuella bakgrund och gjorde att hon fick en speciell position inom både strukturalismen såväl som poststrukturalismen.

Om man inte har läst Bachtin förut, kan det vara bra att få ett tips om var man kan börja. En möjlig ingång är essän ”Frågan om talgenrer”, där Bachtin försöker reda ut skillnaden mellan Ferdinand De Saussures lingvistik och språk som levande dialog.

”Frågan om talgenrer” är en informationspackad och klurig essä, men om man ägnar lite tid åt den kommer man att få någonting tillbaka. I essän skiljer Bachtin på vardagsspråket och det litterära språket, där genrer existerar i språk men också i kommunikation. Därav Bachtins intresse för det ‘dialogiska ordet’ som ni kanske har hört talas om förut.

Enligt Bachtin har traditionell språkteori primärt behandlat frågan om genrer inom retorik och litteratur, men dessa innefattar även områden som ligger ‘utanför’ dessa discipliner. Bachtins kritik belyser att dessa gränser är outforskade och inför en distinktion mellan primära och sekundära genrer. De primära genrerna omfattar vardagsspråket och de sekundära genrerna är vetenskaps- och lagtexter.

Tanken med denna post är att jag ämnar skriva ett referat och ge en grundläggande beskrivning av ”Frågan om talgenrer”, för att på så sätt ge en ingång till er som inte tidigare har läst något från Bachtin.

Bachtins originaltext är skriven cirka 1952-53 och publicerades postumt i antologin Estetika slovesnogo tvortjestva (ordkonstens estetik) från Sergej Averintsev och Sergej Botjarov, Moskva 1979. Essän har översatts av Helena Bodin och finns att läsa i Eva Haettner Aurelius och Thomas Götselius antologi Genreteori från 1997.

Frågan om talgenrer

Problemformulering och definition av talgenrerna

Enligt Bachtin är all mänsklig verksamhet förknippad med användningen av språket och språkanvändandet är lika varierande som alla de olika verksamhetsområden som människor ingår i. Detta är i sig ingenting som står i motsats till språket som generell enhet, men användningen av språket realiseras med ”yttranden” (i både tal och skrift) från människor som deltar i någon av alla de skilda verksamhetsområdena.

Yttrandena avslöjar syften och förutsättningar för varje område och kännetecknas av tre moment: det tematiska innehållet, stilen och konstruktionen. Dessa är i sin tur intimt kopplade till yttrandets helhet och får sin bestämning i en viss kommunikativ sfär.

Bachtins första begreppsdefinition är den för talgenrer:

”Varje enskilt yttrande är givetvis individuellt, men varje sfär av språkanvändningen utarbetar egna relativt fasta typer av sådana yttranden, typer som vi kallar talgenrer.” (1997:203)

Talgenrerna är oöverblickbara eftersom det finns enormt många typer och möjligheter till mänskliga verksamheter. Dessa innehåller alla även sin repertoar av talgenrer, vilka hela tiden växer inom den giva sfären och utvecklas till något mer komplext.

Både de muntliga och skriftliga talgenrerna är heterogena, vilket innebär att sammansättningarna utgörs av en salig blandning av olika språkliga komponenter. Till talgenrerna hör de korta repliker i vanliga dialoger, vars mångfald tillkommer på grund av alla de olika situationer, teman och deltagare som ingår i dialogen. Även vardagliga berättelser, brev, standardiserade militära kommandon, ”förordningen”, affärsdokument, journalistiska framställningar, vetenskapliga framställningar och litteräratexter hör till talgenrerna.

Är talgenrernas heterogenitet ett problem? Kan vi verkligen undersöka talgenrerna på en enda nivå? Den ”funktionella heterogeniteten” gör de gemensamma dragen alltför abstrakta och ”tomma” för att kunna analysera på ett bra sätt. Bachtin menar att detta kan förklara varför ingen tidigare har väckt den generella frågan om talgenrer. Innan Bachtins undersökningar inleddes har endast de litterära talgrenerna studeras ingående, men dessa har studerats utifrån en viss särart: den litterära. De har inte analyserats som specifika yttranden, som är skiljda från andra typer men som har en gemensam verbal natur.

Bachtin hävdar att den lingvistiska frågan om yttrandet och dess typer har förbisetts. Från antiken har man endast analyserat yttrandenas litterära särart, men också de retoriska genrerna, vilka präglas starkt av en verbal tradition där man beaktat relationen mellan yttrande och åhörare samt dennes inflytande på yttrandet och dess finalitet. Men de retoriska genrernas juridiska och politiska särarter har dolt det allmänlingvistiska.

Vidare har de vardagliga talgenrerna analyserats utifrån en Saussureansk lingvistisk utgångspunkt, men även de amerikanska behaviouristerna och vosslerianerna har studerat den vardagliga dialogens repliker.

Bachtin riktar kritik mot Saussure och de andra för att dom inte heller har kunnat finna en bra definition på yttrandes allmänlingvistiska natur. De amerikanska behvavioristerna gjorde till exempel en ofruktbar avgränsning genom att ibland studera det muntliga vardagliga talets särart och ibland orientera sig mot primitiva yttranden.

Bachtin påpekar att man inte ska underskatta talgenrernas heterogenitet. Bachtins sätt att skriva gör sig här påmint; hans skrivsätt är väldigt ‘återkommande’ till sin karaktär, han kommer hela tiden tillbaka med olika fraser och resonemang som han tidigare har nämnt i essän, för att tydligare betona vad andra har missuppfattat.

Det är svårt att få grepp om yttrandets allmänna karaktär, men genom att poängtera skillnaden mellan primära (enkla) och sekundära (komplexa) talgenrer, anger Bachtin en ny utgångspunkt för studiet av yttranden.

De sekundära talgenrerna (romaner, dramer, vetenskapliga undersökningar etc.) uppstår i en redan komplex och utvecklad organisation av kulturell kommunikation. Bachtin avser här skönlitterär och vetenskapliga skrifter, men hans poäng är att dessa drar till sig de primära talgenrerna och bearbetar dessa genom talkommunikation. Primära talgenrer ingår i de mer komplexa genrernas struktur och får därmed en viss karaktär. Bachtin menar att de förlorar ”den direkta förbindelsen med den reella verkligheten och med andra reella yttranden” (205).

Exempel: I en roman behåller den primära talgenren dialog sin form, men enbart på romanens innehållsplan och är en del av romanens helhet och verklighet. Romanen som helhet och de vardagliga dialogens repliker är yttranden, men endast det förstnämnda är ett komplext yttrande.

Här kan man ställa sig frågan: Hur förändras Bachtins talgenrebegrepp och definition av yttrandet i det postdigitala samhället? Hur skulle särskiljandet se ut om vi för en stund försökte arbeta vidare med Bachtins projekt? Ska man införa en ytterligare kategori för det digitala, eller tillkommer en ny parallell uppdelning av de primära och sekundära talgenrerna inom det digitala? Innebär inte detta en problematik givet att heterogenitet är extremt viktigt? Grovt förenklat: Kan vi bygga ut Bachtins särskiljande eller är det ett ofruktbart projekt för att beskriva de olika talgenrerna i vår samtid?

Om vi ser mängden av alla kommunikationssätt som givna parametrar, så har det digitala infört enormt många fler parametrar som påverkar mänskliga verksamhetsområden. Dessa tillkomna talgenrer och yttranden problematiserar heterogeniteten än mer och om det i Bachtins tänkande var ett oöverblickbart område, vad är det då inte nu?

Skillnaderna mellan primära och sekundära genrer är stor och därför kräver friläggningen av yttrandets natur att man analyserar både primära och sekundära genrer. Analysen behöver ta hänsyn till yttrandets komplexitet och att enbart förhålla sig till de primära genrerna innebär att man inte beaktar problemet tillräckligt bra. Bachtin riktar kritik mot den behavioristiska lingvistiken, som han menar missar yttrandets komplexitet. Relationerna mellan talgenrerna och den historiska process där de sekundära talgenrerna har uppstått, har belyst yttrandets relation på flera sätt, t.ex. till ideologin.

Bachtin upprepar att alla genrer inom olika områden av mänsklig verksamhet och yttrandet har en stor betydelse för lingvistiken och filologin. Varje arbete (vetenskapligt med språkligt material) har och göra med både skriftliga och muntliga yttranden. Bachtin förknippar dessa med vissa kommunikativa och verksamhetsrelaterade sfärer och han inkluderar bland annat lagtexter, officiella skrivelser, privatbrev och litterära genrer med mera. Han räknar även med de vardagliga replikerna som en källa för fakta som är nödvändig för att bedriva vetenskapligt arbete. Att ha en tydlig föreställning om yttrandets natur är nödvändig för varje forskningsinriktning.

Bachtin påpekar att om vi ignorerar yttrandet och missar talets egenartade genrer, leder vårt sökande till abstraktion och formalism. Kritiken mot ett formalistiskt synsätt avslöjar hur före sin tid Bachtin var som poängterade kopplingen mellan språket och livet. Bachtin hävdar att både språket och yttranden ingår i livet. Essän skiftar sen perspektiv och etablerar en övergång till språkvetenskapliga problem och områden.

Stilistik

Även stilen är kopplad till yttrandet och dess former. Varje yttrande är individuellt och har möjligheten att få en individuell stil. Varje yttrande har en individuell stil för att yttrandet riktar sig tillbaka till den talandes individualitet. Men Bachtin menar att alla genrer är inte lika bra lämpade för denna ”återspegling av den talandes individualitet i yttrandets språk” (206).

De skönlitterära genrerna lämpar sig bäst för den individuella stilen, då stilen ingår i yttrandets egentliga uppgift. De minst lämpade genrerna för ”individualitetens återspegling i språket” är talformer som kräver standardiserade former, t.ex. verbala signaler, militärkommandon och affärsdokument. Inom dessa genrer kommer endast den individuella stilen fram som ytliga fragment och förutom de skönlitterära genrerna innehåller en majoritet av talgenrerna inte den individuella stilen som Bachtin försöker beskriva.

Individualiteten kommer till uttryck i olika skikt och sidor. Den individuella stilen får olika relationer till det gemensamma språket. Bachtins syn på det generella och det individuella framställs här som någonting intimt kopplat till varandra, där det generella språket ”tar gestalt i en individuell form”. Frågan om stil och dess definition kräver således en grundläggande analys, vilket sägs gälla även för den individuella stilen.

Stil och genre är nära relaterade till varandra. Om varje verksamhetssfär använder vissa givna genrer, kan man även förstå att dessa sfärer har vissa specifika förutsättningar och att genrerna även motsvarar vissa stilar. Vissa funktioner och förutsättningar skapar genrer och dessa är ganska fasta till tema, form och stilistiska yttranden. Stil är alltså något som hänger samman med tematiska och formmässiga sammansättningar. Dessa kan t.ex. vara vissa former av konstruktioner eller vissa relationer mellan talare och deltagare. Bachtin skriver:

”Stilen ingår som ett element i yttrandets genremässiga enhet” (207)

Den språkliga stilen kan analyseras, men analysen blir bara fruktbar om man samtidigt erkänner genrenaturen hos de olika språkliga stilarna och talgenrerna. Bachtin kritiserar språkstilistiken för att ha saknat detta perspektiv då den bryter mot ett grundläggande krav på en enhetlig grund.

Bachtin kritiserar tidigare klassificeringar som dåliga och exemplifierar detta med att berätta om ryskans grammatik. Enligt denna delas språket in i skriftspråk, folkligt språk, abstrakt vetenskapligt, vetenskapligt tekniskt, dagspress-journalistikt, officiellt kommersiellt, familjärt vardagligt tal och vulgär ovårdad jargong. Dessa är språkliga stilar och de stilistisk-kategorierna omfattar direkta ord, fackuttryck och arkaismer.

Denna uppdelning är slumpmässig och principerna för denna uppdelning är splittrade snarare än enande. Bachtins kritik bygger på att förståelsen för språkliga stilarnas genrenatur har varit otillräcklig och att en väl avvägd klassificering lyser med sin frånvaro. Denna indelning har varken beaktat mänskliga verksamheterna eller de primära och sekundära genrerna.

Bachtin återknyter till ett historiskt förlopp och påpekar att språkliga stilarnas förändring är relaterade till talgenrerna och dess förändringar. Enlight Bachtin är det litterära språket ett:

”… komplext dynamiskt system av språkliga stilar, vilkas specifika vikt och inbördes relationer i det litterära språksystemet befinner sig i oavbruten förändring.” (207).

Litteraturens språk är på många sätt ett ännu mer komplext och organiserat system. Hur ska man egentligen analysera systemens historiska dynamik, genom att gå från det enkla till det svåra med att beskriva en historisk förklaring? Bachtin skriver att talgenrerna är ”drivremmarna från samhällets historia till språkets historia” (208), och att fonetiska, lexikaliska och grammatiska företeelser måste ha bearbetats i en genre innan dessa kan upptas av språksystemet.

Det litterära språkets utveckling tycks vara tvådelat: Både de primära och sekundära talgenrerna präglar den historiska utvecklingen. Litteraturspråket kan utvidgas ‘innifrån’ men också genom att andra skikt av språket gör sig påminda. Det är när utvidgningen samt skikten blandas som det sker en spridning och det innebär att företeelser blandas samt sprids vidare till olika talgenrer.

När man uppmärksammar de icke-litterära skikten, tittar man även på de talgenrer där dessa skikt realiseras. Det uppstår en dialogisering av de sekundära talgenrerna, som försvagar deras form, men det uppstår dessutom en ny känsla för deltagaren i ett samtal och nya former för helhetens finalisering tillkommer. Bachtin uttrycker det:

”Där det finns en stil, finns det också en genre.” (208)

När stilen vandrar från den ena genren till den andra ändras inte bara stilen, utan också genren i sig och genom att studera talgenrerna möjliggör man behandlingen av stilistikens alla frågor.

Grammatiken skiljer sig från stilistiken, men den förstnämnda kan i undersökningar inte borse från stilistiska exkurser och detaljer. Är gränsen mellan grammatik och stilistik obefintlig? Bachtin ser det som att stilistiken och grammatiken både möts och skiljs åt på samma gång i språkliga företeelser. Om man tittar på en språklig entitet inom språksystemet är det en grammatisk företeelse och om man ser det som ett yttrande eller en talgenres helhet är det en stilistisk företeelse.

Relationen dem emellan ska inte ses som mekanisk utan ska kombineras organiskt. Endast en bra förståelse för yttrandets egenskaper och talgenrerna kan komma bort ifrån simpla föreställningar om ”talströmmen” och kommunikationen. Då Bachtin skrev sin essä hade språkvetenskapen inte behandlat denna fråga överhuvudtaget och han han knyter an undersökningen av yttrandet ”som en reel enhet i talkommunikationen” med förståelsen för ”språksystemets enheter” (209).

Yttrandet som en enhet i talkommunikationen. Skillnaden mellan denna enhet och enheterna i språket (ord och satser)

I denna del redogör Bachtin för 1800-talets lingvistik hos Wilhelm von Humboldt som sköt språkets kommunikativa funktion åt sidan (bakgrunden) och och lyfte istället fram en funktion som gjorde tankebildningen oberoende av kommunikationen. Humboldts tes lyder:

”Utan att här alls ta upp kommunikationen människor emellan, är det språkliga uttrycket en nödvändig förutsättning för den enskildes tänkande i fullständig ensamhet.” (210)

Vosslerianerna placerade i sin tur den ”expressiva funktionen” i förgrunden, men trots de olika analyserna reduceras funktionen till talarens individuella värld. Språket riktar sig tillbaka på människan och hennes skapande kreativitet. Språkförståelsen ses från den talandes synvinkel men relationen till de andra deltagarna i kommunikationen blir olyckligt feldefinierad.

Jag förstår inte riktigt vad Bachtin menar men det inbegriper relationen mellan den talande och lyssnaren. I och med definitionen av språkets väsen uppfattar jag det som att man inte behöver någon annan en den talande. Om jag har uppfattat det rätt så behövs inte språkkollektivet eller den lyssnande överhuvudtaget.

Bachtin kritiserar lingvistiken på grund av att denna är tyngd med ”fiktioner”. ”Den lyssnande”, ”den förstående” och ”en enda talström” är begrepp som ger en felaktig föreställning om talkommunikationens komplexitet och mångsidighet. Häri uppstår en kritik mot det aktiva och passiva i talkommunikationen såsom t.ex. finns hos Saussure, där schemat visar på att talaren är den aktiva och att lyssnaren är den passiva.

Visserligen kan detta schema stämma för vissa specifika delar av verkligheten, men får inte uppfattas som talkommunikationens reella enhet. Detta om något är en fiktion och får inte upprätthållas.

Bachtin beskriver hur det egentligen förhåller sig. Lyssnaren får istället en aktiv roll som svarande position i förhållande till yttrandet. Lyssnaren reagerar ju på talet när denne hör det och formar sin position när denne lyssnar och förstår. All förståelse av tal har en aktivt svarande karaktär och förståelsen är fylld av svar. Den lyssnande blir den talande. Passiviteten blir till ett abstrakt moment i den mer aktiva svarande ”förståelsens reella helhet”. Detta innebär inte att det alltid måste komma ett svar, utan man kan mycket väl tänka sig att man efter ett visst givet yttrande ”svarar” med en handling. Men man kan också föreställa sig att ett visst yttrande, om det följs av en handling, en gång kommer att få ett verbalt svar. Således uppstår det en fördröjning, som med vissa ändringar och tillämpningar även gäller för skrivet och läst tal.

Jag skriver detta blogginlägg i en talande position, men jag riktar mig samtidigt till mottagare som läser min blogg eller som kanske är intresserade av just det här inlägget. Kanske har några av mina läsare inte kommit i kontakt med Bachtin förut och jag måste då anpassa min beskrivning av hans tankar och göra det mer förståeligt både för mig själv men också för de som läser inlägget. Samtidigt försöker jag lägga upp min genomgång på ett sätt så att de som är mer insatta i ämnet än jag ska ställa frågor eller kanske bättre beskriva delar av essän. Min poäng är att jag samtidigt tänker på eventuella svar och yttranden från mina läsare. Men låt oss gå tillbaka till Bachtins redogörelse.

Den som talar är i sin tur inriktad på att den som lyssnar även ska svara på ett visst specifikt yttrande. Det aktivt svarande förståelsen är något som den talande förväntar sig av den lyssnande och förväntar sig därför ett svar, en handling eller någonting som visar på en reaktion. Det-att-göra-sig-förstådd är bara en del av dennes helhetsavsikt med sitt tal. Bachtin går ännu längre och menar att även den talande utgör en svarande, då denne inte är den första som för första gången öppnar sin mun och häver ur sig ett visst yttrande. För dennes yttrande står i förhållande till andras men även dennes egna tidigare yttranden.

Bachtins poäng är att den lyssnande inom den allmänna lingvistikens schemabygge inte är densamma som deltagaren i talkommunikation. Schemat är en abstraktion: den visar något abstrakt moment, men det missar den reella helheten. Abstraktionen är självfallet accepterad, såtillvida den förklaras inom undersökningens ramar och inte ersätts som att vara en del av helheten. Schemat får bara uppfattas som abstraktion, om den uppfattas som reell förvandlas den bara till fiktion. Bachtin skriver att schemat inte får förvränga den verkliga bilden av talkommunikationen.

”Tal” och ”talström” är på intet sätt oproblematiska begrepp. De är förvisso viktiga termer som benämner vissa språkliga enheter, men de är ju segment av språket (fonem, stavelser, takt) och betydelsebärande entiteter (ord och sats) och sönderfaller ju inte i själva talkommunikationen på det sätt som lingvistikens analys slår fast. Bachtin menar att lingvistikens, fonetikens och lexikologins undersökningar bortser från det faktum att uppdelningen blir problematisk då man ska gå tillbaka till att beskriva talkommunikationen som helhet.  Således blir även ett begrepp som ”vårt tal” problematiskt då det inte blir självklart vad som menas med detta utifrån en lingvistisk synvinkel.

Vad har dessa begrepp för utsträckning? Om vi inte definierar dess början och dess slut, hur ska vi då kunna tala om segment? Enligt Bachtin har längd, enheter och utsträckning inte definierats. Vad betecknar begreppen? Missar man var begreppen innebär det att man utgår från godtycklighet och osäkerhet då man åtar sig att analysera de språkliga enheterna i förhållande till talkommunikationen. När vi pratar om ”tal”, menar vi då talprocessen (tal) eller talgenre? Vem är agenden bakom begreppet ”vårt tal” när vi till exempel kollar i en akademisk genomgång av grammatiken?

Lingvistiken har fram tills nu haft ett undersökningsraster som inneburit att man satt upp en terminologisk vaghet som förvirrat lingvistikens utgångspunkt. Lingvistiken har helt enkelt missat yttrandet som talkommunikationens reella enhet. ”talet” existerar bara mellan människor och påverkas av yttrandets form från ett visst talsubjekt. Oavsett form, längd, innehåll etc. har dessa talkommunikativa enheter strukturella drag och klara gränser.

Bytet av talsubjekt bestämmer gränserna för varje konkret yttrande. Varje yttrande har enligt Bachtin en absolut början och ett absolut slut. Jag förstår inte hur Bachtin menar här men jag ser användningen av det ”absoluta” som ett exotiskt inslag från Hegel/Marx som bör ha präglat Bachtins förståelse och samtid. Här får vi akta oss så att vi inte hamnar i en ofruktbar återvändsgränd och vi kan distansera oss från denna statiska ingång i Bachtins tänkande.

Yttrandet är ingen konventionell enhet. Det är en avgränsad företeelse som ett byte mellan talsubjekt och avslutas genom att ordet lämnas över till den andre. Vi kan tänka oss att förenklade begrepp som t.ex. ”talöverlämnande” och ”talavslutande” skulle kunna förklara dessa gränser.

Jag tycker att det är problematiskt hur Bachtin hela tiden återvänder till dialogen som den klassiska formen av talkommunikation. Har den en alldeles speciell placering i Bachtins språksyn, eller återvänder han till den för att den exemplifierar den reella enheten av talkommunikation? Jag tror det beror på att vi måste definiera repliker, påståenden, invändningar och instämmanden inom en givet avgränsad reell situation. Dialogen rör sig med sina speciella relationer och har en annan förklaringsmodell och en mindre komplicerad natur än tre- eller fyrpartssamtal. Bachtins poäng är däremot att relationerna mellan hela yttranden inte låter sig beskrivas grammatiskt; de är ju inte möjliga ”mellan” enheterna i språket, varken i språksystemet eller i ett yttrande.

Finns det något som motsäger Bachtins tes? Inom de sekundära talgenrerna finns det en möjlighet till kritik av Bachtins syn. Vi kan ju svara på våra egna yttranden, ifrågasätta dom och kommer med egna invändningar. Det förekommer inget byte av talsubjekt och så förhåller det sig inom de sekundära genrerna. Även om relationerna inte kan beskrivas grammatiskt så hamnar de inom gränserna för ett yttrande. Min förklaring haltar här men detta relaterar till synen på bytet av talsubjekt, det att relationerna inte kan beskrivas grammatiskt och att de sekundära genrerna skiljer sig från de primära.

Satsen är en enhet i språket och yttrandet är en enhet i tallkommunikationen och gränserna för satsen som enhet i språket bestäms inte av bytet av talsubjekt.

Bachtin beskriver satsen i förhållande till ett yttrande och verkar mena att satsens kontext är ett och samma talsubjekts. Bachtin tycks dela in satsen i en utomverbal kontext och att satsen inte förhåller sig direkt utan via sin kontext. Satsen förhåller sig direkt och till sig själv i yttrandet. Pauser är de grammatiska företeelser som är planerade och avsiktliga och är endast möjliga inom en talandes tal. Pauserna är reella.

I sekundära genrer är pauser skapade av någon, men de skiljer sig från grammatiska och talkommunikationens pauser. Satsen i sig inte har vissa egenskaper eller en viss natur, utan dessa realiseras först i yttrandet. satsens natur uppstår dock i satsen och denna har ingen direkt relation till andra yttranden, eller har ingen förmåga att framkalla ett svar från den talande. Bachtin verkar mena att man ska skilja på satsens såväl som yttrandets natur och förstå hur de verkar och inte kan påverka varandra.

Lingvistiken sammanblandar satsen med yttrandet. Vad studerar lingvistiken? Studerar de satsen och yttrandet var för sig eller undersöker de en slags hybrid av sats och yttrande? Bachtin menar att lingvistiken ägnar sig åt det sistnämnda och skriver att man bara kan byta yttranden med varann. Ett yttrande kan se ut på olika sätt och det spelar ingen roll om en sats eller ett ord utgör ett yttrande: detta kommer inte att förvandla en språklig enhet till en enhet i talkommunikationen.

Eftersom det inte finns någon teori om yttrandet, leder det till att definitionen av satsen och yttrandet blir problematisk, och distinktionen dem emellan leder till att de istället för att skiljas från varann istället sammanblandas. Hur förhåller sig detta till den reella dialogen?

Som jag skrev ovan trodde jag att Bachtin intresserat sig för dialogen som den klassiska formen för talkommunikation för att det är den enklaste formen. Mycket riktigt visar det sig att jag hade rätt. Dialogen som form exemplifierar en förklaringsmodell för hur gränserna framställs och ska förstås. Det visar sig att replikerna avgränsas på samma sätt i olika typer av texter. Det spelar ingen roll om vi har och göra med en dialog i tallkommunikation eller en i litteratur, avgränsningen sker på liknande sätt, men det uppstår ett behov av att analysera en författares individualitet genom stilen.

Som jag tidigare har visat i min C-uppsats ”Tillvaron hitom havsklippan – En analys av narrativ struktur och berättarsperspektiv i Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad och Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken från 2009 är stilen är intimt kopplat till det litterära perspektivet och om vi ska tro Bachtin även till författarens individualitet. Häri finns även en utgångspunkt för begrepper ”intertextualitet”, som senare presenterades av Julia Kristeva. Intetextualitetsbegreppet har påverkat både litteraturkritik men framförallt analys av sakprosa.

Som jag visade i min c-uppsats skiljer sig Söderberg från Kyrklund i att den förra mer ämnar att ingå i en dialog med sina läsare där denne förväntar sig ett svar. Således har Söderberg mer inslag av ett uppfostrande inflytande på sina läsare än vad Kyrklund har. Kyrklund är dessutom en av fyrtiotalisterna som skiljer sig från sin samtid genom att denne undflyr detta stilistiska krav och ansvar. Verk och litteratur är förbundna med det att bestämma den andres svarande position, men hos Kyrklund får vi inga givna svar eller yttranden för bestämningen av denna position som konstituerande för vårt aktiva svarande.

Ok, det kanske finns absoluta gränser för ett givet avgränsat ord eller sats… men jag tror fortfarande inte att det finns absoluta gränser för talkommunikationen. Vad skulle dessa bestå av?

Det första konstituerande särdraget hos yttrandet är att bytet av talsubjekt ramar in yttrandet och ger det en fast och avgränsad form. Det andra konstituerande särdraget hos yttrandets är dess specifika finalitet. Yttrandets finalitet är bytet av talsubjektets ”inre” sida, som äger rum om den talande har sagt allt han eller hon vill i ett visst ögonblick. Vi hör således om någon har ”talat till punkt”; detta är dess finalitet. Den svarande kan sedan välja att svara på det eller inta en svarande position gentemot den talande. Finaliteten är nödvändig för att vi ska kunna reagera på ett yttrande. Bachtin vill fånga ”hela” yttrandet i och med beskrivningen av yttrandets finalitet.

Den finala helheten bestäms av tre moment: den referentiellt semantiska uttömdheten, den talandes avsikt eller vilja med talet och finaliseringens typiska kompositionella genreformer.

Det första momentet relaterar till att det inom olika genrer finns olika typer av uttömdhet. Om någonting blir ett tema för ett yttrande inom någon talgenre, kommer det att få specifika förutsättningar. Detta moment hänger samman med den talandes avsikt med talet, som är det andra momentet.

I varje yttrande, från vardagliga repliker till vetenskaplig text, tycks vi förstå den talandes avsikt eller vilja med talet och detta bestämmer yttrandets helhet. I och med att vi föreställer oss vad den talande vill säga bestämmer vi även yttrandets finalitet. Avsikten bestämmer även genreform och avgränsar även yttrandet och förbinder den med talkommunikationen.

Det tredje momentet har och göra med fasta genreformer, vilket delvis innebär att talaren väljer en specifik talgenre. Sfären kopplas till talkommunikationens situation och den talandes yttrande utvecklas och formas på ett visst sätt givet sin avsikt och genreformen. Bachtin menar att bestämda talgenrer har stabila och typiska former för att konstruera en helhet. Vi som talande varelser har redan en repertoar som vi dagligen använder men som vi verkligen inte kan förklara. Oberoende av talsituation tycks vi återvända till till dessa givna genreformer.

Bachtin vänder sig till modersmålet, som han menar är något som vi behärskar men som vi inte har lärt känna, utan som vi har fått en känsla för genom yttranden i konkret talkommunikation. Både genreformer och modersmål kopplas till något som vi tillgängliggör oss genom dynamiska och konkreta språksituationer snarare än genom teorin. Att lära sig att tala innebär inte att vi enbart lär oss teori, utan vi lär oss att sätta ihop yttranden och svara på dessa.

Bachtin ser hur talgenrerna organiserar talet ungefär på liknande sätt som grammatiken. Bara det att inta en svarande position innebär att vi kan gissa vilken genre vi står inför och inom vilken genre vi ska svara. Vi får också intuitivt en känsla för hur vi ska svara och hur långt yttrandet kommer vara med dess finalitet. Om inte talgenrerna skulle sägas existera, skulle vi behöva skapa dessa ”on the fly” i och med talkommunikationen. Bachtin hävdar att det skulle innebära en omöjlighet.

Genreformerna skiljer sig från språkets former i och med att de förra är friare och mer plastiska än de språkliga formerna. Genrernas mångfald är ett faktum som innebär att yttranden ingår i en mångfald av olika skiftningar och med olika ton. Talet har vissa intonationsmönster och struktur som kräver mycket av både den talande och den svarande, men som vi vet innebär ju även de minsta detaljer stora skillnader för yttranden. Om jag säger ”men vad snäll du är” till någon samtidigt som jag lägger huvudbetoningen på ”snäll” och himlar med ögonen, innebär det ju något helt annat än om jag använder mig av samma yttrande och lägger huvudbetoningen på ”är” samtidigt som jag brister ut i ett stort leende. Jag tror även att Bachtin hävdar att olika intonationsmönster kan innebära att yttrandet byter kommunikativ sfär från en till en annan.

Det finns såklart mer fria former av talkommunikation. Vardagliga samtal inom familjen flyter ju på i en helt annan takt och ton än vetenskapliga eller institutionella samtal som präglas av en viss diskursinlåsning. Dessa friare former av talkommunikation låter sig lättare formas och anpassas för att kunna kombineras i andra sammansättningar och sammanhang. Bachtin avslutar stycket med ett mycket viktigt påpekande, som en vän till mig även skulle säga gälla för skrivandets ädla konst:

” [...] man måste behärska genrerna väl för att fritt kunna använda sig av dem.” (221)

Om man ska kunna leka med genrer, tal och språk, då måste man verkligen kunna handskas med dessa kombinationsmöjligheter. Det handlar om att närma sig språket, bli en del av det och leva genom det. Det handlar om det svåra att sätta ord på och yttra sig om de saker som man trodde var omöjliga att beskriva eller förklara.

Men man kan mycket väl tänka sig att någon som är bra på att leka med språket, står handfallen inför olika typer av talgenrer. Jag kan mycket väl tänka mig att vissa språkligt begåvade människor kanske skulle känna sig malplacerade eller osäkra inom t.ex. en militär diskurs. Även ett outvidgat ordförrråd eller en abstrakt stil kan vara hinder på vägen för den språkbegåvade. Vi har väl alla någon gång känt att vi har kommit in helt fel i diskussioner eller inte riktigt kunna flyta med tillsammans med andra i dialogen.

När vi behärskar genrerna kan vi friare använda oss av dom på ett bra sätt. Bachtin ser det som att om vi behärskar talgenrerna på ett bra sätt har vi möjlighet av ge en fullständig realisering av vår fria avsikt med talet. Bachtin visar hur de grammatiska formerna i samverkan med yttrandes relation till talgenrer är nödvändigt för att vi ska kunna förstå språkets former. Grammatiken ses som mer statiskt än de mer plastiska talgenrerna för att de senare inte skapas av den talande utan dom ges till denne.

Vad lingvistiken missar är att yttrandet inte bara ingår i en individuell kombination och att de förbiser talgenrerna som en del av undersökningsområdet. Bachtin förklarar lingvisternas sammanblandning av begreppen och riktar därmed kritik mot de statiska satser som lingvistiken framhåller som viktiga för språket. Sats och yttrande är intimt kopplade till varandra och talkommunikationens helhet. Det är yttrandets hela form som kan ses som drivande för vår talprocess.

Bachtin tänker sig att ett skäl till att lingvistiken missar yttrandets former är att dessa är mycket heterogena sett till deras komposition. Lingvistiken tycks missa att knyta an satserna till talets längd och omfång. Lingvisterna har sökt något mellanting mellan sats och yttrande, vilket Bachtin nämnde ovan som en slags ”hybrid”. Men det finns ingen enhetlig förståelse för detta fenomen i dennes samtid och menar att begreppen ”frasen” hos Kartsevskij och ”kommunikationen” hos Sjachmatov inte motsvaras av någon klart avgränsad reell företeelse.

Dessa konstruktioner missar de så viktiga gränserna mellan yttrandena men de missar också ett av huvudkriterierna: finaliteten.

Satsen kan inte bestämma den talandes aktivt svarande position, utan får endast denna förmåga när den övergår i ett yttrande. Jag tror lingvistiken missar detta i och med att de analyserar det som en särskild syntaktisk kategori: att den enskilda satsen analyseras isolerad från kontexten. I detta resonemang kan man se ett kraftigt avvikande från den strukturalistiskt formade lingvistiken. Den klassiska linvgistiken missar således yttrandets finalitet.

Precis som orden så är satserna betydelsebärande enheter. När vi förstår en sats språkliga betydelse (”jag gillar dig”) innebär det att vi förstår dess möjliga roll i ett yttrande. Men, Bachtins poäng är att vi kan på intet sätt inta en svarande position om vi inte vet att den talande har sagt allt denne ville säga. Precis i denna situation övergår satsen från att vara sats till att bli ett yttrande i talkommunikationens reella enhet. Yttrandet ramas in vid bytet av talsubjekt och avgränsas.

I analysen av satsen ser jag den både som tydligt avgränsad gentemot yttrandet, men också som en del av det. Vi behöver tänka mer på varför vi kategoriserar entiteter och företeelser och hur det kan te sig problematiskt. Hur kan vi undvika att kategorisera ord och begrepp utifrån en förvirrad godtycklighet som gör mer skada än nytta? Hur kan vi använda oss av kategoriseringen samtidigt som vi inte tar denna abstraktion som det verkliga flöde som dessa företeelser ingår i?

Jag tror att man kan öva upp en viss begreppskänslighet, som på intet sätt vill abstrahera verkligheten, utan som använder kategorisering och definitioner för att försöka närma sig den reella enheteligheten. När vi deskriptivt redogör saker och ting får vi försöka att undvika ofruktbara återvändsgränder och språkglapp. Abstraktionerna och den reella enhetligheten är en del av samma verklighet men vi får se upp med att sammanblanda dessa. Bachtins tänkande framstår mer och mer som en språkfilosofisk systemkritik i dennes dynamiska redogörelse för det bortglömda yttrandet.

Bachtin har kommit fram till det tredje särdraget hos yttrandet: yttrandets relation till den talande själv och till andra deltagare i talkommunikationen. Varje yttrande är en länk i en längre kedja och får ett visst semantiskt innehåll. De språkliga medlen och talgenren bestäms utifrån talsubjektets avsikt, vilket är det första momentet som sätter yttrandets stilistiska natur. Det andra momentet sätter yttrandets form och stil, vilket är det expressiva och värderande förhållandet till det semantiska innehållet i yttrandet.

Finns det neutrala yttranden? Bachtin tror inte det, utan det tillkommer alltid värderande förhållanden till ämnet samt valet av språkliga medel för yttrandet. Yttrandets stil bestäms genom dess expressiva sida. Men finns det en expressiv sida hos språkliga enheter såsom ord och satser? Bachtin är skeptisk, språket som system har en hel palett med verktyg till den talandes förfogande, men dessa är neutrala i förhållande till ”varje särskild reell värdering” (225).

”Ordet älskling – som är ömsint såväl i sin rotbetydelse som sitt suffix – är i sig, som enhet i språket, lika neutralt som ordet fjärran.” (225)

Den verkliga värderingen kan bara realiseras i och med yttrandet. Ordet tillhör ingen, men dess relation och värderande gör det i yttrandet. Detta kännetecknar även satsen, som inte heller har någon expressiv sida annat än i ett konkret yttrande. Alla yttranden uppfattas ju givet en viss situation, men som satser i språket saknar de expressivitet. Hur kan man då realisera en viss expressivitet i ett yttrande?

Intonationen är ett av medlen som är emotionellt värderande. Enligt Bachtin finns intonationen inte i språksystemet, dvs. inte utanför yttrandet. Han tänker sig att om ett ord redan från början uttalas med expressiv intonation, då har det övergått till att bli ett yttrande. Det förekommer dock värderande talgenrer som uttrycker olika saker i typiska utrop som: ”underbart!”, ”utmärkt!” och ”bravo!” som språkliga standardiseringar.

Yttrandet upprättar en relation med den reella verkligheten, dvs. yttrandets innehåll har i en viss situation relaterats till verkligheten. Vi förstår inte bara ordet som form i det språkliga systemet, utan vi förstår även dess innehållsliga karaktär i yttrandet. Expressiviteten hos yttrandet är ett av de språkdrag som hör till yttrandet och inte till ordet.

Har ordet inte en egen ”inneboende” expressiv ton? Väljer vi inte ordet ”älskling” för att det redan motsvarar en expressivitet i vårt yttrande som redan motsvarar det att hälsa på sin käresta i samband med soluppgången? Vi står inför aberrationen. När vi väljer ett ord utgår vi från att vi planerar yttrandets helhet och denna planerande karaktär är alltid expressiv. Denna expressivitet påverkar det ord vi väljer genom att den ”smittar ordet med helhetens expressivitet” (227). Vi väljer ett ord för dess betydelse, som inte är något expressivt, men som i yttrandets helhet kan svara mot vårt expressiva syfte.

”Det är ordets neutrala betydelse som när den hänförs till en viss reell verklighet under vissa reella förutsättningar för talkommunikationen frambringar gnistan av expressivitet.” (227)

Expressivitetens konstitution uppstår i yttrandet och förhållandet mellan språket och verkligheten: Den finns varken i språksystemet eller i den objektivt existerande verkligheten omkring oss.

Ordets betydelse är av utomemotionell karaktär. Det finns ord som betecknar känslor som sorg och glädje, men dessa betydelser är neutrala, dess expressivitet får de endast genom ett yttrande. Men det finns något ännu mer komplext som vi måste beakta och det relaterar till ordvalet.

Om vi inte väljer ett ord för att vi vill konstruera ett yttrande, hämtar vi dom inte alltid från språksystemet. Isätllet hämtar vi ord från andra yttranden. Vi hämtar yttranden från besläktade talgenrer och utifrån vissa genremässiga specifikationer. Kanske vill vi istället hämta en viss typ av expressivitet? Denna typiska expressivitet tillhör inte ordet per se, dvs. det ingår inte i dess betydelse i sig, men återspeglar ett ord och dess betydelse sett till genren. Typisk intonation och expressivitet har genremässigt en mer friare normativitet. Bachtin tycks deskriptivt redogöra för en viss språklig lekfullhet i och med omaccentueringen av talgenrerna, som gör att vi med språket kan skapa något nytt, utan att för den delen stoppas av de språkliga enheternas begränsningar.

Bachtin beskriver den genremässiga expressiviteten som ordets ”stilistiska aura”, vilken inte ska tillskrivas ordet men som avser genren i vilken ordet vanligen figurerar. Bachtin skriver:

”Auran är en återklang av genrens helhet, klingande i ordet.” (228)

Ordets genremässiga expressivitet och intonationen är för den delen inte personlig. Inte heller talgenrerna är personliga, men ord kan komma in i vårt tal från individuella yttranden och ger då en återklang av dessa yttranden. Orden tillhör ingen, men vi kan bara höra dom i individuella yttranden, där de har fått en genremässig och expressiv språkdräkt som bestäms av kontexten.

Användningen av orden i talkommunikation är alltid av individuellt kontextuell art. För den talande existerar orden i tre aspekter: 1. Som neutralt och ej tillhörande någon 2. Som andra personers främmande ord 3. Som mitt eget ord.

Expressiviteten inkluderas i 2 och 3, men den tillhör inte ordet, utan den uppstår i och med kontakten mellan ordet och verkligheten i en viss situation. I varje epok och samhällsgrupp finns det auktoritiva och tongivande yttranden som man lutar sig tillbaka på eller präglas av. I varje epok finns det även vissa bevarade verksamheter och traditioner som kanske faller tillbaka på en given epoks ”tongivande tänkare”. Bachtin visar att våra yttranden ändå inte alltid är så personliga sätt till karaktären. Vårt individuella tal och erfarenhet utvecklas ju med hjälp av andras yttranden.

I slutändan vet vi inte vad som är vår egen röst och vad som är andras individuella yttranden som präglas av en viss expressivitet. Jag hävdar att det inte finns några positiva eller negativa värden att ta fasta på, men från ett perspektiv så innebär det att det krävs en god språkförmåga för att kunna förstå och använda sig av andras yttranden med dess expressivitet på ett bra sätt. Det krävs ännu mer kunskap om man ska kunna leka med andras expressiva yttranden och ord i talkommunikation.

Bachtin skriver väldigt upprepande och återkommer hela tiden till olika fraser och meningar för att på så sätt försöka hamra in budskapet i skallen: Ordet och satsen saknar expressivitet. Men vissa satser har dock en tendens att ha både en genremässig och en individuell expressivitet och Bachtin menar att dessa satser har hjälpt till att bibehålla illusionen om satsens expressiva natur.

Dessutom har satsen grammatiskt sätt en grammatisk men inte expressiv intonation. Den grammatiska intonationen förstår jag mer som något avslutande, förklarande, uppdelande etc. medan den frågande, påstående och uppmanande satsens intonation sammanblandas med genrens intonation. Expressiv intonation får satsen endast i ett yttrande. Detta medför att det expressiva momentet är ett konstituerande drag hos yttrandet.

Språket har formerna för att kunna uttrycka expressivitet, men språket självt med dess betydelsebärande enheter är neutrala och saknar således expressivitet. Yttrandets stil och komposition bestäms av både det semantiska och det expressiva momentet. Bachtin riktar kritik mot lingvistikens förståelse av språkliga medel som en uppdelning mellan semantiska och expressiva överväganden.

Bachtin sätter fingret på vad lingvistiken missar: Yttrandena färgas av varandra, de är fulla av återklang och gensvar från andra yttranden och de ska betraktas som svar på föregående yttranden. Varje yttrande inom varje kommunikationssfär, upptar en viss position. Denna position kan i sin tur inte bestämmas utan att den relateras till andra positioner. Bachtin försöker förklara yttrandenas dynamiska sida att de samtidigt kan sägas bära spår av andras yttrandes samtidigt som dess positionering innebär att det är möjligt att omaccentuera dessa.

”Yttrandets expressivitet svarar alltid i högre eller lägre grad, det vill säga uttrycker den talandes relation till andra yttranden och inte bara hans relation till ämndet för sitt yttrande.” (232)

Yttrandet är fyllt av ”dialogiska övertoner” som man måste ta hänsyn till när man ska förstå yttrandets stil. Lingvistiken missar detta fenomen och den måste beakta dessa samt tänkandet för att kunna analysera den komplexitet som beskrivits ovan.

Andras ord och yttranden är främmande för språket som system. Ovan har jag beskrivit lite av den komplexitet som Bachtin redogör för, som helt enkelt (grovt förenklat) kan sägas stå utanför det grammatiska språksystemet. Ta bara en sådan sak som byte av talsubjekt med dess komplexitet och vi kan inte ge en bra språksystemsmodell. Vi skulle genast hamna i en återvändsgränd med godtycklig abstraktion.

Bachtin gör helt andra avgränsningar än den traditionella lingvistiken. Begreppet ”främmandeskapet” introduceras i modellen och allt blir genast än mer komplicerat. De dialogiska övertoner och dolda ord, som jag medger är en del av språket, är fenomen och begreppslighet som lingvistiken helt har missat. Analysen sträcker sig så mycket längre bortom språksystemet än vad man först kunde tro. Hos Bachtin blir språksystemet något som är sammanflätat med situation, kontexter, positioneringar och historia. Såldes spränger han gränserna för det språkliga samtidigt som han gör upp med dom. Lingvistiken förändras till språkfilosofi:

”Varje enskilt yttrande är en länk i talkommunikationens kedja. Det har fasta gränser, bestämda av bytet av talsubjekt (talande), men inom dessa gränser återspeglar yttrandet, i likhet med Leibniz’ monad, talprocessen, andra yttranden, och framför allt föregående länkar i kedjan (ibland mer närliggande, och ibland – inom områden av kulturell kommunikation – också de mycket avlägsna).” (233)

Hur ska vi förstå ämnen inom talkommunikationen? Ämnet är ingenting som uppstår i ett språkligt vakuum och är heller aldrig något avslutat. Hur ska man språkliga kategorisera något så omfattande och svårt som ämnen? I Bachtinsk anda skulle man kunna återvända till bibeln och problematisera hela skapelseberättelsen givet att Adams röst bygger på vissa auktoriteter och tidigare röster och yttranden. Adams världsbild och uttryck måste ju komma från någonstans kan man tycka och i redogörelsen av dennes liv förutsätter det att någon annan redan har den språkliga förmågan som krävs för att återge dennes yttranden. Adam och Eva hade åtminstone en auktoritet.

Språksynen kan spåra begrepp tillbaka till möjliga ursprung, men samtidigt är yttrandets natur som fenomen även relaterat till framtiden. Yttranden är ju länkar i talkommunikationen, där en länk slutar hakar en annan på och således fortsätter talkommunikationen. Yttrandet konstrueras inte bara för att återge något, utan också för att det ska bli besvarat. Detta innebär en viss framförskjutenhet, men det tillkommer även andra viktiga moment. Den svarande ses ju inte som något passivt utan intar en aktivt svarande position. Man kanske kan säga att den talande redan i konstruerandet av yttrandet dels länkar vidare till den svarande, men att dennes yttrande också ger upphov till möjligheten att haka i den svarandes länk i förhållande till talkedjan. Uppdelningen möjliggörs redan i och med den talandes yttrande och svetsas samman i talkedjan av den aktivt lyssnande.

Bachtin introducerar yttrandets addresivitet, dvs. dess riktadhet. Vi riktar oss alltid till någon då vi fäller ett yttrande. Orden i sig har ju ingen adressivitet, denna måste uppstå i och med yttrandet. Adressaten kan vara någon känd deltagare i en rad olika genrer eller situationer, men denne kan också vara en okänd ”other” som inte är konkretiserad. Yttrandets komposition, beror på vem det riktar sig till, hur den talande föreställer sig denna riktadhet och dess adressater, samt hur starkt inflytande på yttrandet adressaterna har. När vi bildar oss en uppfattning om riktadheten beaktar vi även någonting tidsligt ankommande. Yttrandet är så att säga redan förhanden, men svaret återstår ännu.

I den traditionella lingvistiken tänker jag mig att det inte finns så mycket undersökningar om olika taltyper som berör adressiviteten. Men inom studiet av kommunikation i tal och skrift samt text och textdesign, är behovet av förståelsen för adressaten av största vikt. I exemepelvis myndighets- och marknadskommunikation måste man studera olika adressattyper för att kunna rikta meddelanden, buskap och information till vissa specifika grupper eller människor. Inom dessa områden handlar det både om att man vill förstå hur man bäst gör sig förstådd i text, men också att nå ut till adressaterna och samtidigt framkalla vissa svar, reaktioner eller handlingar. Redogörelsen av adressiviteten kan sägas innehålla vissa förutsättningar för de ovan nämnda språkliga områdena.

Även inom yttrandet finns det adressivitet. Vem är aktör och vem är mottagare? Yttrandena i exempelvis reklamkampanjer eller myndighetstexter blir genast laddade med många olika röster och yttranden i en salig röra. Är det här Bachtins röstbegrepp kommer in? Vad består den särpräglat inre spänningen i yttrandet av? I vissa texter är textsampel och normsamspel tydligt och i vissa texter är de mer dolda. Får man t.ex. ett reklamblad från Apoteket har vi en given avsändare, men själva materialet innehåller ju många olika typer av röster som således får olika grader av adressivitet och där gränser suddas ut i och med redogörandet för t.ex. en viss typ av medicin eller smärta.

Bachtin nämner det kommersiella, men samtidigt även ”klassamhället” och ”ståndssamhälle”, vilket gör att jag återigen inser hur pass gammal den här texten ändå är. Bachtins redogörelse för adressiviteten är ju mycket före sin tid och dennes arbete möjliggjorde säkert flera av de områden som jag berättat om ovan.

När vi vänder oss till någon med ett yttrande spelar det roll hur nära man är den svarande. Är vi inne i en mer familjär talgenre eller talar vi i en annan mer formell talgenre? Dessa glidningar mellan det privata och det offentliga frambringar en särskild öppenhet i talet. Den spåkliga öppenheten är viktigt för i den ligger förmågan och möjligheten till att rasera maktdiskurser, göra upp med sin samtid och för att komma åt förbjudna skikt i språket. Vad anses vara maximal närhet mellan den talande och den svarande? Värden som är viktiga för att skapa närhet är förtroligheten, medkänslan, tilltron till adressaten, lyhördheten och välviljan.

Den talandes stil och expressivitet beror ju mycket på dennes förståelse för hur adressaten är utifrån värderna som jag nämnde ovan. Sedan tillkommer det ju såklart andra värden också, men Bachtins poäng verkar vara att stilen inte kan förklaras enbart utifrån det semantiska innehåll och talarens expressiva relation till innehållet. Således etableras relationen till den andre, eller till en ”other” som ett viktigt inslag när man vill undersöka och förstå talets genre eller stil.

Hur den den talande eller skrivande uppfattar och föreställer sig adressaten har stor betydelse för litteraturhistorien. Jag tänker till exempel på de svenska fyrtiotalisternas generella vändande till sina läsare, som har ett förhållningssätt som präglas av tanken ”nu ska jag berätta för er hur saker och ting förhåller sig i världen”.

Bachtins exempel handlar om att det inom olika epoker finns olika syn på adressaten. 40-talisterna hade sin syn på sin ”publik” och renässansen sin etc. En undersökning och studium av dessa historiska förändringar och uppfattningar är en viktig uppgift för litteraturvetenskapen.

Alla epoker har sina konventioner som förändrar sättet att se på tal, den talande, den lyssnande etc. De primära och sekundära talgenrerna färgar varandra och ger hela tiden upphov till något nytt och Bachtin höjer statusen på adressiviteten som det konstituerande särdraget för talkommunikationen som sådan:

”Det konstituerande särdraget hos yttrandet är sålunda dess riktning, dess adressivitet, utan vilken det inte finns och inte skulle kunna finnas något yttrande. De olika talgenrernas konstituerande, definierande särdrag är denna riktnings olika typiska former och de olika typiska uppfattningarna av adressaterna.” (238)

Orden och satserna saknar adressivitet; de riktar sig inte till någon och tillhör ingen. De saknar även relationer till andras yttranden och till någon annans ord. Så fort ett ord eller sats är riktat eller adresserat till någon, uppstår det ett yttrande. Riktningen hör således till yttrandet. Språksystemet ger oss en hel verktygslåda med språkliga medel att använda oss av, men riktningen får de endast genom ett konkret yttrande.

Problemet med att analysera satser åtskild från kontexten är att man på förhand förlorar riktningen och det ankommande svarets påverkan. De dialogiska återklangerna går förlorade och bytet av talsubjekt fördunklas. Allt detta ovan nämnda är en del av yttrandes helhet och om endast en av dessa företeelser försvinner, upphör yttrandets helhet att vara tillgängligt för den som analyserar. Trångsyntheten hos lingvistiken kan inte analysera stilens utifrån en analys av hela yttrandet som en icke åtskild länk i tallkommunikationens kedja.

Slutord

Sett till den linjära historiska kontexten var Bachtin mycket före sin tid på många områden. Han föreställde sig språket som något kopplat till verkligheten och inte som någon som kunde analyseras ner på kategorinivå utan att tappa kontakten med den reella verkligheten. I Bachtins tänkande bygger den traditionella samtidens grammatik på ett godtyckligt och felaktigt uppdelande in i språkliga kategorier med felaktiga abstraktionsmodeller sett till yttrandets helhet.

Om vi zoomar ut ur den historiska kontexten och istället ser på Bachtins tankar utifrån ett mer icke-linjärt och spektralfilosofiskt perspektiv, tänker jag mig att modellen haltar. Visst kan hans språkliga framåtriktadhet och förutsägande sägas fånga in en del av samtidens språkliga kategorier och fenomen, men sedan dess har det hänt väldigt mycket med vetenskapen samt mänskligt tänkande. Internet har etablerats och förändrat vårt sätt att tänka och handla, från vilket det har uppstått flera olika nya verksamhetsområden och talgenrer. Kanske man man här påpeka att epokerna inte längre förändras till det bättre eller sämre, utan att epokerna numera är så skiftande och omfattande att vi hela tiden har obegränsat antal många utvecklingsvägar och sammansättningsmöjligheter.

En Bachtinsk språkmodell kan idag inte dynamiskt hantera en rad olika parametrar och fenomen dels för att de inte kan sägas falla in under någon av de kategorier som denne erkänner, men också för att det numera finns en hel del andra auktoriteter samt vetenskapliga områden som har uppstått just på grund av dennes upptäckter på 1900-talet.

Om dennes språksyn en gång var dynamisk, vars plasticitet användes för att rasera den traditionella lingvistikens skelettram, har den nu sakta stelnat i takt med att samtiden har sprungit om den. Skulle man kunna sätta fyr på dennes teorier och se vad som skulle uppstå ur askan? Eller ska man ta med sig de än gång dynamiska tankarna för att problematisera nya språkvetenskapliga och språkfilosofiska områden? Jag tror nog på det senare att vi måste tänka framåt och fortsätta att göra upp med språkliga kategoriseringar och begreppslig godtycklighet.

Om följande referat blev upprepande så beror det på att Bachtin som skribent är väldigt upprepande och återkommande till sättet. Jag valde att röra mig igenom detta karaktärsdrag istället för att sammanfatta, just på grund av att jag ville försöka förhålla mig till dennes resonerande tankegång.

Avslutningsvis vad är egentligen min röst och vad är Bachtins röst i referatet?

Öppenhetens gränser

Idag släppte Timbro Medieinstitut en rapport från Nicklas Lundblad som heter ”Tre reformer för offentlighetsprincipen i informationssamhället” och TMI bjöd in till en diskussion om öppenheten. Medverkade gjorde Nicklas Lundblad (vice VD vid Stockholms Handelskammare), Isobel Hadley-Kamptz (författare, debattör och initiativtagare till Juliagruppen), Joakim Jardenberg (grundare av Mindpark) och Henrik von Sydow (riksdagsledamot (m)). Moderator för dagen var Roland Poirier Martinsson.

Nicklas Lundblad inledde med ett väldigt snabbt och sprudlande anförande där han ägnade sig åt att belysa huvuddragen ur rapporten. Lundblad pressade verkligen in flertalet punkter som han delade upp i fem stycken huvudpunkter:

1. Informationsexplosion
2. Nya verktyg
3. Nya medier
4. Aktiv transparens
5. Integritet

Informationsexplosion

Vi lever i ett brussamhälle där i allt snabbare takt fördubblar den totala mängden information. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men Nicklas hade räknat på hur snabbt det kommer att ta för hela världens informationsmängd att fördubblas om ungefär tio års tid eller något i den stilen, och kom fram till att det skulle ta 73 dagar (!) att fördubbla all världens information. Dessa cykler får kortare tidsintervaller och frågan vi måste ställa oss är: Hur hanterar vi bruset?

Nya verktyg

Nicklas syftesformulering för rapporten hade utgångspunkten i den grävande journalistiken, som kommer fortsätta att vara av största vikt för samhället om den får rätt verktyg i att kunna hitta relationer och samband i bruset. Visst har vi aktörer som Google som försöker att förenkla det för oss att hitta information, men vi behöver också verktyg som kan jämföra konkordanser, begreppsutvecklingar, statistik etc i dokument som är offentliga handlingar. Idag är inte alla offentliga handlingar tillgängliga i samma utsträckning som t.ex. någon internetmem eller det vi når genom att googla, vilket är ett problem i och med att vi borde sträva efter ökat medborgarengagemang.

I och med att informationssamhället förändras så förändras även massmedier. Det är inte längre lika självklart att Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kommer med årets ”scoop”, medborgarjournalistik börjar se dagens ljus, då vi kan förvänta oss att även journalisternas verktyg blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Om det tidigare har krävts redaktioner för att bidra med kunskap och resurser, har olika publiceringsverktyg givit plattformar och medier som på bred front kan granska vissa företeelser. Jag tror att Lundblad nämnde Castells begrepp ”mass self communication” som ett av många olika sätt i informationssamhället varpå vi kan hacka maktrelationer.

Uppdelningen av offentliga handlingar och allmänna handlingar har fram tills nu varit en tydligt avgränsad och definierad företeelse. Men informationsbruset har förändrat situationen. Idag bloggar politiker, vi har även ospecificerade och odefinierade gränsdragningar mellan det privata och det offentliga, vilket gör att uppdelningen mellan offentliga- och allmänna handlingar påverkas. Jag tror det var von Sydow som nämnde att bara under 2005 så ändrade man (sekretesslagen eller sekretessförordningen) upp till 13 gånger! Hur ska vi stå emot informationsexplosionen om vi måste uppdatera lagar i sådan rasande fart i förhållande till offentligheten?

Skriver Carl Bildt i form av sig själv eller som utrikesminister på sin blogg? Lundblad tog fram ett citat från utrikesdepartementet som tolkades på så sätt att de inte riktigt vet själva om Bildt bloggar privat eller offentligt i en roll som utrikesminister. Maktbloggandet är bara ett område där man måste ställa sig frågan om huruvida detta bör falla in under offentliga handlingar eller ej. Ska man kunna begära ut en hel blogg för att kunna söka samband och kritiskt granska den? Kommer man att kunna begära ut en lista på allt spam som fastnat i Bildts spamfilter? Alla dessa frågor är komplicerade och hitills oprövade.

Nya medier

Arkivering kommer att bli viktigare. Här ska vi inte förstå arkivering som arkivering av data i register, utan arkivering av den offentlighet som Lundblad tycker är viktig att kunna komma åt genom en tidslig uppföljning. Detta relaterar till uttrycket ”guldfiskminne” som kan sägas vara det att få en ”kort” transparens snarare än en ”lång” transparens. I dagsläget kan vi lätt kolla igenom de senaste inläggen från Carl Bildt och se hur han tycker och tänker just nu, men hur gör vi över en längre tidsperiod? Hur motverkar vi glömskan av information som vi ena dag läser om och som vi nästa dag har glömt bort?

Medier har förr haft en direkt medierande funktion i vårt samhälle, de kunde mediera makten direkt. I dagens informationsbrus är det inte alltid lika kategoriserat och avgränsat som förr. Informationsexplosionen kräver en viss ”informationsmärkning” enligt Lundblad, där man problematiserar och konkretiserar informationens karaktär, produktion och innehåll.

Aktiv transparens

Varför ska vi avgränsa? Utgångsläget bör vara en aktiv transparens, men hur kan vi utöka denna? Lundblad tänker sig att vi skulle kunna införa besöksloggar för myndigheter och departement så att man kan se vilka som rör sig i maktens korridorer och vilka som har insyn i det byråkratiska och det politiska. USA har infört liknande besöksloggar för att öka transparensen och varför skulle inte ett land som Sverige kunna anamma samma sak? Jag tycker personligen att Sverige med dess offentlighet och dess öppenhet är något unikt som vi måste värna om, om vi inför besöksloggar till maktens korridorer så är det ett av många sätt varpå vi skulle kunna uppdatera den öppna offentligheten.

Ett annat sätt att förbättra öppenheten vore om sök- och formatverktyg för både medborgare och myndigheter kunde utvecklas. I dagsläget finns det inte ens en sida som samlar alla remisser som skrivs, vilket visar på att detta är både ett problem för makten och för medborgarna. Hur ska medborgare bli mer politiskt engagerade och intresserade för politik om inte ens rådata eller olika handlingar blir sökbara och överblickbara? Lundblad menar att ett vanligt argument för att inte skapa fler e-dokument är att myndigheter inte har råd. Här har Google visat sig effektiva i hur de själva inleder en process där de skapar och tillhandahåller sökbara elektroniska dokument för allmänheten. Tänk om det vore enklare av aktivt tillgängliggöra sig handlingar tycks vara Lundblads vision.

Integritet

Det råder delade meningar om vad ett transparent samhälle kommer att leda till. Diskussionen är på många sätt tvådelad: Kommer samhället att förändras till det bättre eller sämre och ska vi lösa eventuella problem på det ena eller det andra sättet? Uppdelningen och motsatserna är olycklig eftersom den visar på många många intressanta glidningar utifrån vart transparens och integritetsvärnet är på väg. Vi bör inte prata om den ena eller den andra lösningen som att det ska finnas ett och allena synsätt på ett givet område. Det är inte meningen att vi ska avtäcka gränser för att upprätthålla dom, det är meningen att vi ska avtäcka gänsdragningar för att kunna förstå någonting på ett bättre sätt. En alltför hård kategorisering skulle innebära att vi ställer upp ytterligare problem för oss själva om samhället står in för än mer samhällsomvälvande fenomen än internet.

Är inte det här med att kategorisera lite paradoxalt? Anledningen till att vi håller den här diskussionen vid liv är ju att vi har insett att kategoriseringen inte håller, att vi måste ”patcha” lagar stup i kvarten och att det må vara fel angreppssätt, eller? Å andra sidan behöver vi definiera nya fenomen och hur de påverkar synen på offentligt/privat samt transparens och integritet. Hur kan vi ägna oss åt mer uppöppnande definitionssnickrande snarare än statiskt inlåsande av kategorier? Och hur kan vi utveckla lagmässig plasticitet och göra lagar mer anpassningsbara till vår samtid? Jag håller faktiskt intuitivt helt med Jardenberg här att man bara ska låta utvecklingen ske, anpassningarna kommer med tiden, både från medborgarperspektiv och från makten. Jag kan lika gärna passa på att ifrågasätta definitionen av ”makten”, av den simpla anledningen att så länge vi inte vet vilka som verkar i maktens korridorer (besöksloggarna revisited), kommer inte ”makten” vara ett genomskinligt begrepp.

Den digitala glömskan är en intressant infallsvinkel, men hur ska detta realiseras? Om jag är med i låt oss säga 50-100 register (vilket jag inte tror att jag är för jag har svårt att föreställa mig detta, eller ens få det bekräftat), hur ska den digitala glömskan hanteras? Här tänker jag mig att vi måste komma fram med fler begreppsramar för att ens inleda projektet med att ställa upp parametrar och kunna föreställa oss verktyg och tider för hur en viss typ av information ska sparas eller inte. Här snuddar vi vid vad datainspektionen borde utreda och dessutom att datalagringsdirektivet kanske inte ska på plats om vi aktivt vill arbeta med att låta information få ”försvinna”. Om det från borgerligt håll är av intresse att låta register få glömma information, eller att privat identitet kan göra det möjligt för människor att ta sig ut ur register, då tycker jag inte att de borde ämna att införa datalagringsdirektivet. Intuitivt sett så motverkar dessa två fenomen varann.

Pandeldebatt

Denna debatt inleddes med panelrepliker på vad Lundblad hade pratat om och gick senare över till en mycket kort debatt om de olika begreppsligheterna och infallsvinklar som Lundblad hade. Överlag innehåller rapporten många originella inslag, men panelen kom tillsammans med bred kritik som jag ska försöka återge nedan.

Jardenberg menade att ”brussamhället” utvecklas med ”best practice” där en införd tröghet bara skulle vara kontraproduktivt för de problem och de möjligheter som ligger bortom nätkrönet. Verktygen kommer att utveckla sig själva, sade jardenberg, och jag ser verkligen framför mig hur lagar och annan byråkrati som har och göra med kategoriseringar, informationshantering, sökningar, slagningar, register etc. kommer att bli omsprunget av informationsexplosionen. Detta är uppfattar jag liksom Jardenberg inte som något ont per se, utan en möjlighet att släppa på rådatan och ha öppna api:n så att fler människor kan engagera sig i remisskrivningar, databassystem, hantering av rådata, skapandet av verktyg, informationshantering, informationstolkning och kritik av maktspektrats byråkratiska apparat.

Jardenberg ställde frågan: Var behövs åtgärderna? Från Lundblads perspektiv kanske det var en statlig fråga och från Jardenbergs synvinkel så var det snarare någonting av mer offentlig karaktär. Vi behöver komma bort från begreppet ”handling” och Jardenberg frågade även hur vi ska hantera arbetsmaterialet?

Jardenberg hade invändningar mot Lundblads NIX-liknelse som jag tror Nicklas ämnade att koppla samman med hans tanke på ”opt out” från register etc. med hjälp av en privat identitet. Men Jardenbergs kritik av digital glömska var tydligare; kommer det inte bli så att det upprättas skuggdatabaser i de offentliga registrens frånvaro? Vi kan på intet sätt skydda oss mot detta om datan en gång väl har funnits som ”offentliga handlingar”.

Henrik von Sydow fick till slut ordet och pratade mycket om sekretesslagen och sekretessförordningen. Dessa har under senare år patchats väldigt mycket och det blir svårt för journalister att få en överblick över det om de inte har verktyg att spåra förändringarna. Här kunde man lägga in en push för Wikis, där man kan ersätta stora informationsmängder med andra för att sedan trycka på ”history” och på så sätt få fram exakt vilka formuleringar och ord som är annorlunda mellan två stycken versioner av en viss handling. Hur vore det om någon/några tar på sig att göra detta för sekretesslagen och sekretessförordningen? Så att man enkelt kan se de mest uppdaterade versionerna och kunna gå tillbaka till dess införande i Svea Rikes lag. Hur häftigt vore inte det (såtillvida man är jurist och har skills)?

Von Sydow tror att ny teknik kan ge ett ökat intresse för politiken. Om medborgare bara kunde få tillgång till ökad sökbarhet i alla offentliga register etc, så trodde han att det skulle uppstå mer engagemang för de aktuella diskussionerna som är kopplade till öppenhetsbegreppet.

Isobel Hadley-Kamptz fick sen ordet och gick direkt in på tanken om nätet som ett problematiserande av kategoriseringar. Nätet ser vi som både något privat och offentligt och de vanliga reglerna kan inte snappa upp de här glidningarna på bra sätt. Således bör vi problematisera mer kring uppdelningen mellan privat och offentligt, kan vi ens göra denna uppdelning? Kommer det visa sig vara ofruktbart?

Isobel tog upp transparens i förhållande till anonymitet som något viktigt. Är det inte så att vi med hjälp av bruset kan dölja oss själva? Att vi har flera olika ”masker” annat än det privata att ta till med hjälp av internet? Isobel menar att det finns en potential till anonymitet i ”bruset” och att bruset är någonting mycket bra för individens rätt till anonymitet.

Transparensen kan på sikt även göra oss mer toleranta, och om vi vänjer oss vid detta kanske det inte kommer att vara problematiskt. Personligen har jag svårt att tänka mig eventuella konsekvenser av ökad transparens, men min allmänna tanke är att konsekvenserna kommer att påverka de som inte redan har valt att bibehålla sin anonymitet på internet. Sett till politik och politiska institutioner finns det ingen tvekan från min sida att transparens är någonting av yttersta vikt.

Martinsson ställde följande fråga till von Sydow: Kan man begära ut opublicerade kommentarer från Bildts blogg? Von Sydow svarade att han inte visste och att det är någonting som antagligen kommer att behöva prövas och definieras innan det går att säga något mer angående Bildts spam.

Nicklas fortsate att ge en kommentar till Isobel och sade att det att ”tala om sig själv” är något nietzscheanskt och att det i ett transparent samhälle kommer vara svårt för alla att kunna gömma sig. Integriteten spelar fortfarande en stor roll för Lundblad och han ifrågasatte att toleransen som kan uppstå av ökad transparens, skulle komma ses som något universellt.

Kom inte ihåg vem som sade detta men jag tror att det var Jardenberg eller Nicklas: ”Privat identitet är systemfrämmande”.

Isobel kom tillbaka med kritik av identitetsbegreppet, som hon menade inte alls är enhetligt. Vill vi ens ha en enhetlig identitet? Jag är en person offentligt, jag har en identitet bland mina vänner och jag har en identitet på nätet. Vilka andra typer av identiteter kan man ha idag? Identitetsbegreppet är långtifrån enhetligt som definition.

Jag uppfattade det som att Isobel var skeptisk till tanken om att vi kommer att kunna avskärma oss från samhället. I och med att vi både har ”panopticon” och ”panspectron” som övervakningscheman i samhället, börjar det bli allt svårare att stiga åt sidan från samhället när vi av någon anledning känner för det eller behöver det.

Jardenberg fortsatte med att tala om full transparens och att vi ska låta det hända utan ett tröghetsskikt som implementeras från myndighetshåll. Det kommer att bli allt viktigare att verkligen sätta fingret på vilka verktyg som måste tillkomma och vad som myndigheter kanske ska överlåta till den granskande journalistiken eller medborgare att tycka till om i samband med offentlighetsprincipen. Vi är ju tillsammans samhället i den fulla transparensen.

Martinsson talade om regleringar, vilket inte kom som en överraskning. Men vi måste beakta, som Isobel var inne på, att internets utveckling har ju skett i relativt fredlig och öppen form fram tills nyligen. Visst har det funnits problem och regler sett till uppbyggnation av infrastruktur och trafikskötsel, men i det stora hela har internet varit enormt positivt för alla samhällen som har valt att tillhandahålla internetuppkoppling till sina medborgare. Jardenberg menar att vi håller på att bli en ny sorts människor på grund av den ökade transparensen, medan Lundblad tycker att vi däremot går tillbaka i utvecklingen. Lundblad nämnde gesellschaft (hoppas han menade detta begrepp) som exempel på denna utveckling.

Isobel problematiserade även denna uppdelning och konfliktsyta mellan det gamla och det nya. Att avgränsa och stirra sig blind på motsatser (eller två enskilda möjligheter eller definitioner) tycks vara fel väg att gå och minskar känsligheten för det att lagmässiga och offentliga kategorier redan är problematiska.

Martinsson öppnade upp för publikfrågor och någon frågade: ”Hur kan man välja bort ett antal register” Dvs. hur kan man ta bort sig själv som privatperson ur register. Isobel visste ej, men sade bestämt att vissa register borde inte finnas överhuvudtaget.

En annan publikfråga handlade om att lagstiftandet borde skydda dom ”svaga” mot felaktig eller dålig information. Von Sydow svarade att det borde finnas rättsmedel och verktyg för upprättelse.

Ytterligare en fråga från publiken berörde hur EU-lagstiftning påverkar svensk lagstiftning och försvårar transparens etc. Jag tror det var Von Sydow som svarade något i stil med att de svenska registren, som diskussionen rörde sig kring, inte är EU-verk.

Även om debatten var mycket kort så han panelisterna få ur sig en hel del kritik och tankar som är värda att spinna vidare på: Ska vi kategorisera mer eller mindre? Ska vi uppdatera offentlighetsprincipen? Ska vi se ökad transparens som ett problem eller som en möjlighet? Ska vi låta informationsexplosionen bara få ske eller skapa trögheter? Hur får vi medborgare att engagera sig mer i öppenhetsdiskussionen?

Tyvärr har jag inte tid att skriva en längre genomgång av Lundblads rapport, men jag hoppas att andra kommer att göra det framöver. För mer information om rapporten samt tillgång till PDF-dokument se här.

Den nätpolitiska hösten

Förra veckans seminarium i serien ”Nät och samtal anordnat av Juliagruppen, inledde den ack så vackra hösten, vars färgsprakande lyster kommer att bli en perfekt bakgrund när vi tillsammans ska säkra de kritiska punkterna i den kommande uppdateringen av lagar för telekommarknaden.

Seminariet ämnade att inleda fruktbara samtal om internets utveckling samt framtid och att under hösten på allvar gemensamt börja tänka innovativt samt visionärt kring hur vi vill ha internet. Ett öppet, decentraliserat och användardrivet internet är ett måste om vi ska kunna främja dess potential som demokratiskt verktyg.

Jag kan inte nog betona hur viktiga dessa fundamentala värden är för en fortsatt utveckling av interkommunikation och demokrati i världen. Varje avvikelse som underminerar nätets öppenhet, rätten till anonymitet eller dess sprängkraft som politiskt verktyg, ska mötas med konstruktiv kritik och stor skepsis.

Främjandet av medborgerlig interkommunikation utgör en del av den konstitution av staten, det band mellan människor och stat, vars grundläggande överenskommelse fortfarande innehåller ett frö till en politics proper, där medborgaren verkligen har en politisk röst.

Det blir allt mer tydligt att innehållsindustrin och operatörerna kommer att braka samman i fler långtgående konflikter framöver. Stämningar, avstängningar och aktioner på telekommarknaden kan liknas närmast vid krig om den så klyschigt kallade ”digitala marknaden” och kan beskrivas i nästan militärstrategiska termer.

Vi står inför en utveckling som hotar innovation och demokratiska lösningar. Några av de infrastrukturella system som vi utvecklar i västvärlden, används av länder i Afrika, Mellanöstern och Asien för att blockera användare och att hämma utvecklingen av internet på ett globalt plan. Det är i relation till detta som jag tycker att de större aktörerna på marknaden borde sätta sig ned och ta en funderare kring varför de hämmar marknader som de själva gynnas av i långtgående perspektiv. De borde också tänka på sina aktioner som att de häftar fast vid deras varumärken och kommer att slå tillbaka mot dom förr eller senare.

Det är hur internet ser ut och fungerar i västvärlden som kommer att avgöra hur nätet kommer att bli i resten av världen. Blir det fel nu när internet börjar regleras sönder, kommer det inte att bli bättre någon annanstans, såtillvida inte andra länder lyckas öka innovationen och öppna upp nätet mer än i västvärlden.

Nationer borde lägga mer pengar på att hjälpa andra världsdelar med infrastrukturella lösningar. Men istället lägger nationer pengar på helt andra saker som kan relatera till vapenexport eller andra mer tvivelaktiga ekonomiska utbyten. Man skulle kunna fundera en stund på hur många miljarder dollar som USA skulle kunna lägga på att ta fram lättkopierade infrastrukturlösningar för Afrika, Mellanöstern eller Asien, istället för att lägga dessa värden på vapenskrammel och upprätthållandet av sin krigsekonomi.

Sydamerika är ett annat exempel på hur utbyggnaden av internet möter andra problem men också nya möjligheter. Stora avstånd kräver att mindre städer kanske måste ta fram meshnets, där man via ny teknologi upprätthåller sin egen infrastruktur och som sedan kopplas ihop genom att länka samman en eller flera huvuduppkopplingar som i ett stort rhizomskt nät. På detta sätt skulle man kunna tänka sig att medborgare är operatörerna.

Istället satsar företag i västvärlden sina investeringar på teknologier som gör att suveräna nationer har access till kill switches för internet, mobiltelefoni och det vanliga markbundna telenätet.

Nätaktivismen och dess politiska vänner bör tala sig varma för dessa lösningar som gör att människor världen över upprätthåller sin egen infrastruktur och möjligheter till interkommunikation mellan sig själva eller med resten av vår omvärld. Detta om något är ju en nödvändighet om vi i framtiden ska ha ett nätneutralt internet.

Jag förstår verkligen inte hur telekomföretagen kan gå in och investera i icke-demokratiska länder. Är deras it-system så älskvärda att de mest fundamentala värdena inte betyder någonting för dom som tar besluten till dessa investeringar? Det borde finnas ”addons” i browsers som talar om för användare när man surfar till företag som investerar i lösningar som hämmar nätets öppenhet och decentralisering.

Om IT&Telekomföretagen levererar teknologi till länder och hävdar att de inte ska lägga sig i vad kunden ska använda denna teknologi till, ja då tycker jag att de inte ska bry sig om vad som skickas mellan användare på ett öppet och decentraliserat nät. Än så länge tror jag att operatörerna är med på noterna och förstår internet mycket bättre än innehållsindustrin, men båda ”storheterna” dras med sina respektive problem och syn på framtiden.

Det är utifrån de stora värdena som värnet om anonymiteten, internet som en rättighet på samma nivå som el, vatten eller tak över huvudet, demokrati och decentralisering som vi kan närma varandra och ”transcendera” den bakåtsträvande och i flera avseenden förlegade vänster-högerskalan.

För varje grind med tillhörande grindvakt som uppstår, kommer internets decentraliserade struktur kringgå alla dessa hinder, bygga nya grindar och hoppa över stängslet på andra sätt. I värsta fall kommer det sannolikt skapas andra subnät eller toppnät, som på olika sätt nyttjar befintlig infrastruktur eller drivs med annan teknologi. Internet kommer alltid att tillhandahålla nycklar för de lås som hämmar utvecklingen av grundläggande demokratiska värden.


Om IT&Telekomföretagen samt politiker missar poängerna med ett fortsatt öppet, nätneutralt och oreglerat internet, så är det på tiden att vi inleder mer långtgående samtal där vi gemensamt sätter upp taktiker och strategier för värnet av internet. Detta är inte en integritetsdebatt – detta är en internedebatt. Punkt.

Jag ser gärna samarbeten och regelbundna samtal med PTS, representanter från Regeringen (oberoende av vilka som sitter vid makten) och mellan nätpolitiskt aktiva och partibundna politiker. Det är av högsta prioritet att vi inte bara slutar nu och ser hur internets framtid och utformning lagstiftas bort under hösten. Vi har en liten möjlighet att påverka telekompaketet till det bättre så varför tar vi nu inte chansen och försöker lösa det här gemensamt under Sveriges ordförandeskap i EU?

En fågel kvittrade i mitt öra att i dagsläget underbygger telekompaketet 3-strikes (HADOPI), ”ACTA”, internetblockering av p2p och censur. Detta är mycket farligt för det öppnar upp möjligheter för nationer, telekomoperatörer och innehållsindustrin att genomskjuta medborgares interkommunikation. Detta faktum kommer alltså att vara systemhämmande och vi kommer inte kunna göra mycket åt det när lagstiftningen är på plats.

Vi har ett mycket litet fönster där vi kan agera – om vi inte får till telekompaketet som gör att Sverige framstår som ett föredöme både för demokratin och telekommarknaden, kommer vi ångra oss en lång tid framöver.

Av detta framgår det att vi måste lägga in en högre växel på att informera om telekompaketet, jämföra skrivningar, hålla koll på samtal bakom låsta dörrar och gemensamt lägga tid på telekompaketet. Om vi kan påverka utformningen av telekompaketet kommer det även att påverka ACTA, HADOPI etc.

Ingenting rör sig innan telekompaketet är på plats.

Det är upp till oss att värna om mere conduit; Det vill säga det att operatörer inte ska hållas ansvariga för vilka paket som skickas var och mellan vilka. Detta gäller ju även vad som skickas mellan användare.

Det är även upp till oss att bidra med lösningar och verktyg till människor så de kan kringgå övervakningssystem. Nätaktivister kommer att fortsätta att bidra med kunskap och lösningar om människor från andra delar av världen rapporterar tillbaka till oss och ropar på hjälp. Politiker som så gärna talar sig varma för fri- och rättigheter bör ta stor lärdom av hur internet aktivt arbetar för att främja de ideal och positiva värden som finns i själva begreppet demokrati.

Alla dessa nämnda företeelser tycks vara flera olika separata ämnen till viss del, men alla ingår de i de sammansättningar som uppstår och försvinner i de ständigt pågående flöden som präglar internets rhizomatiska interorganism.

Man löser inga problem genom att endast prata om det – man måste omvandla ord till handlingar av olika slag. Om det är att tyda ”eu-speak”, ringa en politiker eller sätta upp tekniska lösningar och etablera interkommunikation, spelar ingen roll. All hjälp är välkommen och samtidigt så nödvändig för att förändra.

Erik Josefsson planerar t.ex. ett seminarium om telekompaketet den 7:e september och följande har bjudits in till panelen:

- Jeffrey Lawrence, Intel Corporation
- Andriani Ferti, Clifford Chance LLP
- Paolo Brini, www.scambioetico.org
- Francisco Mingorance, BSA
- Julia Group Representative, www.juliagruppen.se

Detta är ett av många seminarier som kommer under hösten och det är viktigt med bra uppslutning kring dessa för att vi ska kunna göra någon skillnad. Om ni skulle ha funderingar eller tankar angående sätt att hjälpa till eller frågor kring nätverkande så är det bara att höra av er i kommentarerna.

För er som kanske surfar förbi den här bloggen för första gången kan jag tipsa er om att kolla denna guide: Så håller du koll på våra EU-parlamentariker på internet.


DOOM4

En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from www.kitco.com]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.