Posts Tagged 'platon'

Platon och Aristoteles om det allmänna

Platon och Aristoteles om det allmänna

Varför pekar Platon uppåt medan Aristoteles pekar mot marken? Symboliken i  renässansmålaren Rafaels fresk ”Skolan i Aten” från 1500-talet förväxlar Platons syn på världen (som återfinns i Timaios) samt dennes kunskapsteori och teorin om språkets relation till verkligheten. Denna distinktion är ytterst viktigt för hur man ska tolka idéläran. Enligt Anthony Kenny i Västerlandets filosofi (2009) redovisas idéläran i Timaios helt utan inslag av vederläggning, vilket leder till följande fråga: Tolkas delar av Platons ontologiska begreppsapparat som något verkligt existerande? Frågan påminner om problematiken kring Kants teoretiska begrepp ”ting i sig” och dess ontologiska status.

Enligt Platon är världen uppdelad i sken och verklighet och att det går att skilja på dessa. Vi måste artikulera vad vi menar med verklighet och vad vi menar med sken. Eftersom skenet är blott ett sken, måste Platons teori om kunskap besvara vad det innebär att veta någonting samt hur man ska skilja på kunskap och andra trosföreställningar. Grottliknelsen i Staten visar att kunskap om världen bara är lättillgängligt för dem som är intellektuella. Platon anser att allt som existerar är avbilder av formerna och att allt existerar på en skala där idealet finns bortom sinnevärlden. De som genom förnuftet befriar sig når en kunskap om världen som är intellektuell och tillgänglig, men grottliknelsen visar faktiskt samtidigt att människorna via både förnuft och empiriska observationer når en bättre kunskap om världen. Om vi istället tolkar liknelsen metaforiskt så är idéerna medfödda och det är genom återerinringen om formerna som människorna befriar sig från skenet. Grottliknelsen är svårtolkad: Vi kan antingen diskutera den utifrån vad som är sant eller falskt eller hur vi når djupare kunskap om verkligheten genom förnuftet. Om allt som existerar är avbilder av formerna i olika skalor, är det inga problem att dessa inte finns i sinnevärlden. Platons poäng är att vårt förnuft kan ha säker sann kunskap om ting som 5+7=12, som vi inte kan bevisa med hjälp av vår sinnliga erfarenhet. Distinktionen skiljer mellan förnufts- och sinnevärld men båda är inbäddade i verkligheten och idévärlden är det enda sanna men verkligheten existerar som sken och inte som uppdelning i två separata världar.

Platon förnekar inte verklighetens existens, men att skenet är blott ett sken utgör nästan en tautologi som inte anger något konkret. Platons indelning av kunskapsteoretiska definitioner och begrepp (ontologi) kan lätt blandas ihop med tanken om att det finns en verklig åtskillnad mellan verklighet och sken. Om skenet är blott ett sken så finns det varken en verklig uppdelning eller ett sken, men används av Platon för att artikulera sin formlära. Men om sinnevärlden är ett sken, så är det i allra högsta grad något verkligt och påtagligt, och bör ha en realdefinition. Men eftersom vi inte har en realdefinition, och om skenet är overkligt, vad är då verkligheten? Och vad är då sken? Jag anser att skenets ontologiska status kan ses som grundad i en ontologisk hierarki där sanning utgörs av något statiskt (absolut), vilket leder oss tillbaka till Herakleitos diskussion om rörelse. Istället är det genom avskuggningar och återerinring som vi närmar oss världen samt verkligheten och skenet är därför ett ontologiskt gränsbegrepp.

Tolkningar av begreppen ”form” och ”individ” för oss att tro att det finns en existentiell åtskillnad mellan dem. Ändå anser Platon att det finns relationer mellan dem, om än oartikulerade. Om former och individer inte existerar så kan vi inte artikulera dessa, vilket medför att vi inte kan dela in världen i verklighet och sken. Platon beskriver egenskaper som hör till formernas samt individernas väsen och hans ontologi utreder på vilket sätt olika typer av ting existerar. Redan hos Platon kan man ana att verkligheten utgörs av gradskillnader snarare än separation mellan vara och icke-vara. Platon behöver ett begrepp och en statisk hemvist för sanning som inte strider mot hur vi upplever verkligheten. Formerna är det med nödvändighet enda sanna och verkliga som vi kan inse genom förnuftet, men om vi inte kan artikulera nödvändiga sanningar om verkligheten som sådan, var finns då sanningen?

Enligt Protagoras finns sanningen inte bortom verkligheten: Om X tycker att P är sant (eller falskt), så är P sant (eller falskt). Tesen anger en problematisk sanningsrelativism, men Platon försvarar Protagoras när han hävdar att verkligheten kanske består av olika perspektiv. Platon inför ett subjektivt sanningsbegrepp utan glapp mellan sken och verklighet för att vi utifrån en individualistisk tolkning talar om olika delar av verkligheten. Relativismen är skenbar på grund av att varje individ uttalar sig om sin del av verkligheten. Men, säger Platon, om P är sann innebär att P är sann för någon, så leder det till att innebörden av uttrycket är sann implicerar att det är sant för någon. Platons motargument är: Om Pt är sann och X tycker at Pt är falsk, så är Pt falsk för X. Platons självmotsägelseargument visar på den inneboende relativismen i Protagoras tes och Platons sanningsbegrepp måste därför redogöra för universell falskhet och sanning. Platons värdeteori måste skilja mellan fakta respektive värderingar, men för omdömen gäller det att vi inte kan tillämpa sanningsvärden på uttryck som är värderingar. Enligt Platon går det inte att formulera en sanningsrelativism på det universella sättet ovan men menar att det finns vissa egenskaper som i grunden är relativa. Dessa egenskaper kallas sekundära kvaliteter som t.ex. smak, färg och lukt. Platon måste visa att det även finns sanning och falskhet i värderingar och att dessa sanningar är absoluta.

En lyckad definition måste vara både existentiellt adekvat samt intensionellt informativ. På vilket sätt tänker sig då Platon att det allmänna existerar? Platons definition av dygd fångar inte in den klass av individer som dygden avser. Platons förslag till definition av dygd som förmågan att härska över andra människor lyckas inte med att fånga in den klass av individer som den avser samt att den varken har rätt omfång eller korrekt avgränsning. Definitionen av dygd som makten att förvärva det goda på ett rättvist sätt är även den otillräcklig på grund av att definitionen är cirkulär och förklarar inte omfånget för ”på ett rättvist sätt”. Satsen ”Sokrates är en människa” utgörs av en individ ”Sokrates” samt ”människa”. Platon menar att satsens delar refererar till olika saker. Varje individ faller under en eller flera former, där ordet refererar till en viss individ som hänger ihop med dess form. Platon förklarar skillnaderna mellan former och individer, men är formerna och individerna verkligen separerade? Formerna anses vara verkliga, oföränderliga, fullkomliga, otidsliga och endast tillgängliga genom förnuftet. Individerna i sin tur är mindre verkliga, föränderliga, ofullkomliga, tidsliga och endast tillgängliga genom sinnena. Jag anser att Platons begreppsapparat används för att artikulera verklighetens skala och talar för en ontologisk gradskillnad snarare än en existentiell separation.

Aristoteles förklaring av det allmännas existens skiljer sig från Platons distinktion. Aristoteles definierar det universella i De interpretatione som ”det som till sin natur är sådant att det kan utsägas om flera individer, individuellt åter det som inte kan det; så är t.ex. ”människa” något universellt, ”Kallias” däremot något individuellt” (MW1991:171). Samtidigt menar Aristoteles att det inte går att avskilja verkligheten; det som finns är allt det som finns omkring oss. Aristoteles tar Platons formvärld och kategoriserar den på ett annorlunda sätt, men om han ska artikulera och kategorisera olika företeelser, så måste han uttrycka och beskriva olika typer av förändring. I varje ting, såsom människor eller ekar, finns det en inneboende möjlighet att bli något annat. Eken kan potentiellt falla omkull men vi får  inga kausala förklaringar för detta, för Aristoteles menar att finala orsaker och potentialiteter finns hos tingen. Det är i kraft av materialiteten som tinget har potentialitet och eftersom allting eftersträvar fulländning kan vi beskriva hur enkla former utvecklas till mer komplexa former.

Om vi betraktar eken så är dess aktualitet förknippat med dess form och dess potentialitet kopplas till hur eken växer upp från planta till träd och till jord igen. Aristoteles ontologi utgörs av gradskillnader mellan materia och form och menar att aktualiteten består i den form som objektet har, samtidigt som den är den inneboende egenskapen i tinget. Platons ontologiska hierarki utgår från det godas idé, men Aristoteles aktualitet och potentialitet undviker denna princip. För att materia ska existera behöver vi en form som Aristoteles kallar för ren materia, vilket ska ses som ett teoretiskt begrepp. Aristoteles söker efter huvudorsaken till kausalkedjor och eftersom orsakskedjan inte är oändlig kan vi spåra alla orsaker tillbaka till en första orsak, och denna orsak kallar Aristoteles för den orörda röraren. Aristoteles kritiserar Platon då han hävdar att det enda som existerar är de individuella tingen, men han vill grunda detta på kunskap som är sann med nödvändighet. Aristoteles förklarar verklighetens delar var för sig och söker efter de primära orsakerna och redogör för de grundläggande principer som gäller för världen i sin helhet. Den första filosofin undersöker principerna för det varande som varande. Aristoteles argumenterar för att den ontologiska frågan ”vad är?” måste besvaras genom att undersöka ”är” med dess olika innebörder. Han menar att ”är” uttrycker olika grader av verkligheten och frågor som hurdan? Hur stor? Och var? leder till svar som på olika sätt artikulerar vad som gäller för ett ting. Aristoteles hävdar att verkligheten består av olika kategorier och frågorna ovan besvarar vad som gäller för ett tings kvalitet, kvantitet och plats.

Det finns totalt tio kategorier och nio av dem är beroende av något annat för sin existens. Den tionde kategorin, eller substansen, är det som inte är beroende av något annat för sin existens. Kriterierna för substansen är att den existerar oberoende och att den är det som de andra kategorierna utsägs om, men som inte utsägs om något annat. Aristoteles menar att vi med hjälp av språket kan artikulera huruvida något utgör substans eller inte, men hans andra kriterium leder till problem för att satser som ”Sokrates är en människa” innehåller dels ”Sokrates” som substans i subjektsposition och dels substansen ”människor”. Aristoteles vill förklara primära och sekundära egenskaper men redogör inte för kategoriernas inre problematik. Filosofer innan Aristoteles har sett på varat (substans) såsom väsen, det allmänna universella, släkte eller såsom det underliggande. Aristoteles förnekar att varat skulle vara ett form av släktskap, men är beredd att hålla med om att substansen i vissa avseenden kan ses som väsen, allmänt eller underliggande.

Aristoteles kriterier för substansen anger att den måste vara utpekbar och urskiljbar som varande av ett visst slag. Substansen är antingen 1. Materia 2. Materia + form eller 3. Form. Aristoteles avfärdar att substansen skulle vara materia för att ren materia existerar inte. Substansen är inte heller en sammansättning av materia eller form eftersom att substansen måste grundas i kunskap. Därmed utgör formen substansen, för den är det enda vi artikulerar när vi t.ex. definierar Sokrates som tillhörande arten människa. I Aristoteles ontologi är formerna primära för att de är underliggande och således grundläggande för materia. Formen identifieras med dess aktualiteter och materia med dess potentialitet, vilket skiljer sig från Platon då formerna finns inneboende i varje ting, samtidigt som de fortfarande delar många av de platonska egenskaperna. I det stora hela lämnar Aristoteles Platons ontologi och metafysik bakom sig, men behåller dennes krav kunskapsteoretiska krav på vetbarhet.

Litteraturförteckning

Annas, Julia. 2003. Plato – A Very Short Introduction. Oxford. Oxford University Press.

Kenny, Anthony. 2009. Västerlandets filosofi. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Marc-Wogau, Konrad. 1991. Filosofin genom tiderna – Antiken, medeltiden, renässansen. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Platon och Aristoteles om människans beskaffenhet

Platon och Aristoteles om människans beskaffenhet

Varför hävdar Platon att kriterierna för vad som utgör en god människa är detsamma som för den goda staten? Varför anser Aristoteles att människan är en besjälad varelse med förnuft och hur argumenterar Aristoteles för denna definition? Vad är det egentligen som artikuleras utifrån Aristoteles kunskapsteoretiska perspektiv? Och hur tolkar Aristoteles eudaimonia i sin filosofi?

Platon undersöker verkligheten som företeelse och grundar sig ytterst på ett enda axiomatiskt system. Formerna existerar oberoende av oss och Platon argumenterar intuitivt för att allt har en del i det enhetliga godas idé och att denna kategori går att artikulera med en realdefinition. Platon hävdar att det godas idé utgör den yttersta grunden och tänker sig att vad som gör en människa god är detsamma som det som gör en stat god. De ting i sinnevärlden som kan definieras har del i det godas idé såsom bättre eller sämre, vilket innebär att de kan ingraderas i en skala. Platon hävdar att den goda människan har del i både människans idé och det godas idé, men vilka är kriterierna och hur argumenterar Platon för detta? Platon undersöker vad det innebär att veta någonting och vill skilja på kunskap och andra trosföreställningar. För att kunna redogöra för hur världen är beskaffad vill Platon skilja på verklighet och sken och han tänker sig att en kunskapsteori, värdeteori, och teori om språkets relation till verkligheten ska besvara både frågan om människans beskaffenhet och om den ideala staten.

Platons utgångspunkt är två moralfilosofiska antaganden som säger att all moral antingen är en fråga om nomos eller att det existerar en moral enligt fysis. Är moralen blott något konstruerat och kulturellt betingat – vilket många skribenter i samtiden skulle hålla med om – eller finns det en naturmoral? Platon delar in den mänskliga naturen i två olika delar: den mänskliga själen och det mänskliga samhället. Platon tänker sig att moralen utgör en typ av råd för vad som utgör ett bra liv försöker således grundlägga moralen i den mänskliga naturen och samtidigt visa att det finns kunskap som är säker. I Platons syn på verkligheten och människan tillkommer en syn på kunskap som svåråtkomlig för människor förutom för ett fåtal intellektuella och grottliknelsen kan tolkas som att de som har brutit sig loss bör ha mer makt än andra. Detta ses i sin tur som ett indirekt argument för aristokratins och de intellektuellas särställning i idealstaten.

Allt som existerar är avbilder av formerna och definitionerna är beskrivningar av en ideal begreppsvärld. Via begreppsanalys (dialektik) vill Platon artikulera att allting som existerar existerar på en skala och att det för varje ting finns ett ting som är sådant att det är bäst i sitt slag. Idealet finns inte i sinnevärlden, utan skalan går från det ideala till den mindre bra sinnevärlden. Platon ogillar demokrati och anser att goda filosofer bör styra över människorna som utgör staten. Platon måste därmed artikulera: 1. Vad som utgör en idealstat och vilka som ska styra den, 2. Varför de som styr är visa och rättrådiga snarare än orättrådiga och 3. Hur en god människa är beskaffad. Genom dialektik definieras Platon hierarkin mellan människor och samhällen samt undersöker vad som utgör en rättrådig stat och vad som utgör en rättrådig människa. Platon skisserar först det ideala samhället och kopplar sedan samman det med definitionen av den rättrådiga staten.

Platon delar in människor i tre klasser: arbetare, väktare och filosofer. Dessa klasser utför olika sysslor i samhället och har olika funktioner för hur staten ska drivas på bästa sätt. Platon övertar således sofisternas idé om den mänskliga naturen och delar in den i tre delar. Dygden vishet förknippas med själsdelen förnuft, vilken kännetecknar klassen av filosofer. Dygden mod förknippas med själsdelen thymeidos (starka känslor överhuvud taget, alternativt självaktning), vilken kännetecknar klassen av väktare. Dygden måttfullhet kopplas samman med själsdelen begär, vilken vi finner hos klassen av alla arbetare. Rättrådigheten är det som kännetecknar både själsdelen och klasserna. Filosofen är både moraliskt och intellektuellt överlägsen de andra klasserna och makten ligger hos filosoferna, vilket innebär att det lägre folket inte ska lägga sig i styret av staten. Platon menar att demokrati är en förkastlig styrelseform och anser istället att aristokratin borde regera, vilket leder till att den vanligaste tolkningen av Platons Staten är att den framför allt handlar om den ideala staten. Men gränsdragningen mellan det politiska och det kulturella är otydlig. I Staten finns det en tydlig koppling mellan Platons kunskapsanspråk för vad som utgör den ideala staten och hans moralfilosofi.

Eudaimonia
, eller lycka som slutmål, är något som man åstadkommer. Lycka för Platon handlar om att människan måste göra något med den rikedom, hälsa, utseende etc. som hon besitter, och samtidigt göra rätt saker för att nå slutmålet. I Platons filosofi blir det goda livet ett hantverk där dygderna är det som får oss att använda våra materiella och förnuftiga egenskaper på ett fördelaktigt sätt. Enligt Platon lever den goda människan ett värdigt filosofiskt liv, i ett samhälle utan individuella konflikter och utan att föra så mycket väsen av sig. Hon vet sin plats och ifrågasätter inte auktoritet och respekterar dem som styr. Man kan tolka det som att Platons argumentation för den ideala staten och det goda livet bottnar i kritiken mot demokratin, vilken försöker kringgå kravet på folkstyre genom att göra moralfilosofin och den goda människan till något naturenligt samtidigt som allt sägs kunna härledas ur det godas idé. Det förefaller som om Platons argumentation är en intuitiv efterhandskonstruktion som ämnat att gynna den klass av individer som han själv tillhör och som ligger i linje med hans egna principer och åsikter.

Slutligen. Platons själsbegrepp går ut på att själen ses som substans, vilken existerar oberoende av kroppen. Platon anser att själen existerar självständigt och en förklaring till varför han anser detta kanske är för att det goda livet, dvs. eudaimonia och det man gör med sina egenskaper, ses som något ständigt pågående i absolut mening. Genom livet ska man sträva efter lycka men utan att ange ett slutmål för sitt filosofiska liv.
Aristoteles utvecklar Platons idé om den mänskliga naturen och anser även han att den mänskliga själen är tredelad, men kritiserar det godas idé och artikulerar nio stycken kategorier som fångar in olika aspekter av verkligheten. Dessa kategorier är dock beroende av något annat för sin existens, men den 10:e kategorin substansen är det som existerar oberoende och det de andra kategorierna utsägs om, men som inte utsägs om något annat. I Aristoteles filosofi är det formerna som är primära och grundläggande i förhållande till materia.

Aristoteles definierar människan som ett besjälat och förnuftigt djur som med hjälp av intellektuella dygder och vishet strävar efter ett gott liv. Individerna existerar på det mest grundläggande sättet såsom substans, vilken är utpekbar och urskiljbar som varande av ett visst slag. Substansen är en sammansättning av materia och form och själen är livsprincipen som handlar om det att vara levande och Aristoteles förnekar att själen skulle vara odödlig. Aristoteles anser att förnuftet är den främsta egenskapen som skiljer människan från alla andra djur och och han definierar individen Sokrates som tillhörande en viss art (människor) och definierar människan som ett förnuftigt djur. Aristoteles artikulerar inte materian med denna definition, utan det som artikuleras är formen, och formen är det mest grundläggande och primära i förhållande till materia.

Aristoteles behåller Platons kunskapsteoretiska krav på verbarhet, men han lämnar dennes ontologi och metafysik bakom sig. Aristoteles avvisar också dialektiken som metod och ställer istället upp slutledningsregler för sin argumentation (logik). Aristoteles kritiserar Platons tanke om det godas idé bland annat för att formläran faller på att predikaten har en del i sina egna klasser. Egenskaper som gör X bra behöver inte vara samma egenskaper som gör Y bra och tvärtom. Samtidigt är godheten i sig är ogripbar för att den saknar allmängiltighet. Aristoteles tycker till skillnad från Platon att det inte finns något enhetligt begrepp för det goda och undersöker verklighetens företeelser var för sig, vilket innebär att det finns flera olika axiomatiska system. Etiken tillskrivs naturen som hos Platon, utan faller ytterst tillbaka på den individuella människan och hennes val hon gör i strävan efter ett gott liv.

Om man inte är god lever man inte det bästa livet som passar en bäst. Vad är då det bästa för människan? Vad gör en människa god? Saker är bra för någonting och älskade i allmänhet. Målet för Aristoteles ”medelväg” uppfattas som något värdefullt och människan måste därför utveckla sitt förnuft för att leva ett gott liv. Aristoteles begrepp aktualitet och potentialitet aktualiseras när beskriver människans inneboende förmåga att utveckla sina egenskaper mot en högre form av självförverkligande.

Platon hävdade att lyckan utgjorde slutmålet men enligt Aristoteles måste en korrekt definition av eudaimonia beskriva vad som ryms i ett gott liv. Definitionen måste stämma överens med kloka människors uppfattning, vara tillräckligt inklusiv så att den som är maximalt lycklig inte önskar sig något mer och stämma överens med människans natur. Ett gott liv innebär bokstavligt talat att vara försedd med en välvillig skyddsande, men samtidigt tänker sig Aristoteles att det krävs intellektuella dygder för att förnuftets teoretiska och praktiska sida skall kunna sträva efter samt realisera det bästa livet. Aristoteles artikulerar eudaimonia som något man gör, lever och handlar och menar att det goda livet kännetecknas av praxis. Aristoteles hävdar att det högsta goda har intrisikalt värde, dvs. värde som mål och han måste därmed identifiera vad som har intrisikalt värde. Ingen av Platons dygder har intrinsikalt värde och för Aristoteles är njutning det högsta goda för djur och vishet är det viktigaste målet för människan.


Det är istället de intellektuella dygderna som är avgörande för om man ska bli framgångsrik i det intellektuella livet. Förnuftets teoretiska sida består av den teoretiska visheten (sofia) som utgörs av logisk stringens (episteme) och intuitiv intelligens (nous). Förnuftets praktiska sida består av den praktiska visheten (fronesis) som utgörs av hantverksskickligheten eller den praktiska begåvningen (techne) och produktion. Enligt Aristoteles kännetecknas den goda människans beskaffenhet av att denne på ett förnuftigt sätt övar sina färdigheter och konsekvent väljer medelvägen mellan två ytterligheter då hon handlar. Människans potentiella egenskaper bestämmer vad som är det bästa livet och vad som är den bästa människan. Samtidigt strävar människan efter utveckling och det är den bästa människan som i slutänden lever det bästa livet.

Litteraturförteckning

Annas, Julia. 2003. Plato – A Very Short Introduction. Oxford. Oxford University Press.

Kenny, Anthony. 2009. Västerlandets filosofi. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Marc-Wogau, Konrad. 1991. Filosofin genom tiderna – Antiken, medeltiden, renässansen. Stockholm. Bokförlaget Thales.


DOOM4

En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from www.kitco.com]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.