Inlägg taggade 'sven-olov wallenstein'

Husserl’s Letter to Hofmannstahl – Phenomenology and Pure Art

Edmund Husserl & Phenomenology

Edmund Husserl (1859-1938) was the founder of the philosophical movement called ”phenomenology”, which was a method and philosophical outlook both rejected and embraced by his contemporaries and predecessors. The phenomenological method is at the heart of his philosophical legacy, having excercised an enormous influence on the development of continental philosophy, Husserl quickly became very renowned for his thoughts within movements such as existentialism, hermeneutics and deconstruction. Husserl also had a career in logic and mathematics, and his phenomenological method and outlook connect with analytical philosophy on many levels.

Husserl did not concive phenomenology right away, but gradually evolved it in various stages. In his early work Logical Investigations, Husserl coined the term descriptive psychology, which was the initial step towards a philosophical underlying unity. Husserl’s main concern with the term was that it described psychic experiences, which were characterized for their intentionality, thus enabling descriptive psychology to describe essential ”moments” of intentional experiences.

The descriptive psychology found its area of study through abstracting the psychological or psychic region from the world, in a similar manner as the natural sciences abstract the region of material nature from the world. Husserl could now describe experiences in relation to the contents noetic moments (their real contents), as well as also connecting his descriptions to the noematic (ir-real) moments of experience, in other words to their intentional content (objective content). Husserl thus needed a methodology to include these intentional moments of experience in the area of importance for the phenomenological investigation. Husserl’s solution became the transcendental-phenomenological reduction.

The transcendental-phenomenological reduction aims at directing the phenomenologist’s attention to the intentional relation between consciousness and its object, a correlation also concerning subjectivity and the phenomenon of the world. The phenomenologist sees phenomenology as a descriptive science, which seeks to pinpoint and correlate the essential moments and structures of the transcendental consciousness and its intentional experiences. It is of great importance that the phenomenologist [bracket] the world with the aid of the phenomenological reduction, because existence is not important when analysing phenomena during the early stages of the phenomenological method.

Phenomenology describes and categorises essential structures of intentionality and the required correlations between different experiences to the extent that these structures can be known through intuition. The analyses themselves are static and genetic; static meaning that a phenomenological abstraction is aimed at the temporality of experience. This means that static phenomenology identifies moments and structures belonging to a sort of nucleus of intentional experience and object. While the static phenomenology ‘leaves out time’, the genetic phenomenology return to the experiences in their complex temporality and tries to unfold the very origins of experiences in the temporal stream of consciousness.

The phenomenological method itself includes these main components:

1. The phenomenological reduction already mentioned above

2. The limitation, which is connected to a presupposition not to fall back on causal explanations, in order to describe the intentionality in given experiences

3. The eidetic reduction, which through eidetic variation reveals the essence, essential structures and experience

4. The eidetic intuition, in which the phenomenologist is given structures that the eidetic reduction revealed in an earlier stage of the phenomenological method

Husserl’s Letter to Hofmannstahl About Phenomenology and Art

In SITE Magazine 26-27.09 ISSN 1650-7894, Sven-Olov Wallenstein has translated a letter from Edmund Husserl to Hugo von Hofmannstahl, dated January 12th, 1907, Göttingen. The original letter is taken from Husserliana Dokumente, Briefwechsel, vol. VII, Wissenschaftlerkorrespondenz, (Dordrecht: Kluwer, 1994), 133-36, and concerns both phenomenology and art. The editors of SITE acknowledges that – even though Husserl has been on a quest seeking the phenomenological origins of the sciences, the experiences and the world – phenomenology in its developed forms from Heidegger and Habermas, has had a certain fondness of aesthetic experiences which might have been lacking in Husserl’s outlook.

In the letter to Hofmannstahl 1907 – where Husserl had just discovered the main components and outlines for his phenomenological method – he acknowledges a similarity between the intuitive and pure phenomenology and pure art. Husserl has extensively covered concepts such as phantasy, image, consciousness and memory, however, these concepts also constitute links between phenomenology and developments in modern art.

Husserl starts off with thanking Hofmannstahl for a gift that he recived during an earlier visit to Husserl on December 6, 1906, and goes on to discuss phenomenology and art, thus revealing some aesthetic connections between a pure phenomenology and pure art.

Husserl recognizes that Hofmannstahl’s art pictures ”inner states” as purely aesthetic. in a sphere not of ”pictures” but of ”aesthetic beauty”. The aesthetic states are important for the phenomenologist because of the objectification. Husserl draws a parallell between his work of reaching a lucid sense of the basic problems of philosophy, and moving onwards towards a method for the solution of these basic problems.

The phenomenological method and attitude is for the phenomenologists to be concerned with all forms of objectivity that departs from what is ”natural” in a fundamental way. This Husserl says is ”closely related to the attitude and stance in which your art, as something purely aesthetic, places us with respect to the presented objects and the whole of the surrounding world”.

Similar to the phenomenological attitude, the intuition of a pure aesthetic object of art is ‘represented’ in an perspective devoid of existential influences of the intellect, because the presuppositions attached with emotions and the will are connected with the existential outlook. When standing near a work of art, the work places the phenomenologist in a state of aesthetic intuition, leaving the inuition empty of the existential attitudes. Husserl pinpoints the aesthetic pureness of a work of art in the following description: the more the existential world comes to attention, and the more a work of art brings out an existential attitude, then the work of art is less aestetically pure, Husserl concludes.

For the phenomenologists the mind has a natural and existential stance – actual life and things we stand before, are actual in sensous ways and realities as such. Our acts of mind and will are caught up in these existing actualities, which are included in the existential attitude of the mind. Husserl claims that the opposite side of this stance – the pure aesthetic intuition with its corresponding emotional situation – is also the opposite counterpart of the phenomenological attitude of the mind. Husserl writes that the only way in which the phenomenologist can solve philosophical problems, is through the phenomenological attitude and the phenomenological method. The only way in which the phenomenologist can examine the basic problems of phenomenology, is to suspend the existential attitudes, especially in the critique of knowledge.

As soon as our attitudes towards pre-given knowledge and pre-given being (towards the assumed reality and the sciences) have changed, we know that the fundamental question of knowledge has changed, and made it possible for the phenomenologist to conceive a knowledge through subjective experiences, which at the same time contain an in-itself existing objectivity. The phenomenologist can only solve basic problems of philosophy if being in the very same sphere as the philosophical problems and question all knowledge. No existence should be accepted as pre-given. All reality and all science thus become phenomena, and what remains is a pure intuition – with its abstractions and analyses – and meaning immanent in the phenomena. The phenomenologists do not have to go beyond phenomena, and they don’t pressupose transcendent existences intended in phenomena. The phenomenologist does not have to clarify what knowledge as such and objectivity means according to their own immanent essence.

Given that all knowledge is questionable, we are only left with the phenomena ‘knowledge’ and if the phenomenologist is to accept any other form of knowledge, then she has to return to the phenomenological attitude. What does validity mean? Phenomenology is concerned with the ”intuiting”, the ”evident” and ”insightful” forms of knowing, and this symbolic thought in relation to evident knowing, requires a phenomenological analysis of essences.

Aesthetic intuition in pure art is closely connected to the phenomenological intuiting, however, this should not be associated with any sort of aesthetic pleasure, due to the fact that phenomenology only considers the investigations and cognitive phenomena. The phenomenologist is not concerned with the sphere of art, but of the sphere of philosophy. The artist observes the world and gains knowledge of man and nature in a way which slightly relates to how the phenomenologist observes the world. The world is not observed through the natural attitude, nor through the practical observing of man. For the phenomenologists the world becomes but a phenomena, rendering all existence unimportant. The artist on the other hand, doesn’t try to find the ‘meaning’ of the phenomenon of the world and grasp its concepts, but intuitively appropriates when gathering matter, in order to create the aesthetic shapes and forms.

Husserl returns to a more informal and non lecturing way of writing by referring to himself as a ”hopeless and typical professor! He cannot even open his mouth, without giving a lecture”. Husserl means that both the philosophical essence of a lecture and academic freedom is that there is an absence of a demand for an answer, and hopes that Hofmannstahl doesn’t feel the need to respond in relation to Husserl’s ”lecture”. Husserl wishes Hofmannstahl his best, hoping that the world will find interest in his inner development and growth. Perhaps this was needed due to the fact that Husserl admits being reluctant to comment Hofmannstahl’s work: that Husserl’s praise and comments would be uninteresting for Hofmannstahl.

In the end of the letter Husserl describes the three golden rules for an artist: 1. ”He shall have genius”, otherwise ”he is not an artist”. 2. ”He shall follow, purely and solely, his daimonion, which, from within, drives him to an intuitingblind production”. 3. ”Everyone else knows better, thus he observes them all-in a purely aesthetic and phenomenological fashion”.

Phenomenology and the Possibility of a Pure Art – Sven-Olov Wallenstein Comments Husserl’s Letter to Hofmannstahl

Now what is the significance of art and aesthetics for philosophy, and in this case for phenomenology? From a german idealistic outlook, is art even an object of study with its own investigative sphere, that can be restricted in its own autonomy, or is the object of art in a dimension that goes beyond the philosophical sphere, something external to philosophy, and more intimate, ”close” and connected with the foundations of thought?

The first outlook is the one attached to a Husserlian sphere, focusing on the aesthetic object and its a priori conditions. The second outlook is linked with Heidegger’s dismissal of the concept of aesthetics, where he acknowledges that the work of art as an ”event”, requires that thought reconsiders its concepts and is directed back at the transformation of the entire concept of philosophy per se. This outlook also meant that it became of historical importance to return to the greeks, and especially Plato, since poetry was considered superior to philosophy.

The question of art in general and as an object of investigation within the phenomenological tradition, developed mainly in the hermeneutic and deconstructive branches of the continental branch of philosopy, however, Husserl himself has not written a lot about the same phenomenon in his own oeuvre, so to trace the concept of art in Heidegger, Sartre, Ricoeur, Merleau-Ponty and Gadamer back to Husserl’s thought, is a quite burdensome project.

Husserl did suggest that the phenomenological reduction – with its [bracketing] of existential matters – was favoured over the investigation of the aesthetic attitude and the sense of existential postulates. Sven-Olov Wallenstein writes that Husserl never considered the primacy of the theoretical attitude, however, the transcendental turn of phenomenology saw some attempts at to create a phenomenology of art, which lead Werner Ziegenfuss to write Die phänomenologische Ästhetik (1927), which is a phenomenological survey where he analysed artworks from a phenomenological point of view. Roman Ingarden also wrote an investigation named Das literarische Kunstwerk (1931), looking into the layers of signification in work of art within the lirerary genre. Finally, Mikel Dufrenne analysed the aesthetic experiences in Phénoménologie de l’expérience esthétique (1953). All in all, the phenomenological outlook seems to be fruitful when it comes to investigations connected with art.

The different forms of inquiry have not entirely been developed without each other, influences have been flowing through different traditions and outlooks, which has produced some hybrid forms of investigating aesthetics from a phenomenological perspective. Although phenomenological aesthetics is yet to be developed, it might have had a better chance of developing if hadn’t been inferior to the movement of contemporary art, which favours a more canonical approach rather than an analytical perspective. Is there a possibility of a phenomenological aesthetics?

Husserl’s own aesthetic points and ponderings are scattered within his oeuvre, however, he did discuss it extensivey in Phantasie, Bildbewusstsein, Erinnerung, attempting to examine phantasy with the phenomenological attitude.  Husserl brings up the possibility of a demarcation between the phenomenological reduction and the reduction of art, and the volume ends with the letter to Hofmannstahl, which in its interity is rather brief, however, philosophically dense and important.

At the time of Husserl’s letter to Hofmannstahl, Husserl himself was busy at work in the development of the phenomenological reduction, which occupies a fundamental place in the evolution of his phenomenological method. Wallenstein sees Husserl’s unintrest in the aesthetic questions as a consequence of his general interest in Frege, mathematics and the philosophy of arithmetic. Husserl’s main concern in his early writings is to move away from psychologism and naturalism, attempting to secure the foundations of mathematics and logical principles. This meant that the study of the human and social sciences never interested Husserl in a major way.

Husserl later returns to the concepts phantasy and time, however, this work – like most projects in Husserls oeuvre – wasn’t finished during his lifetime. Aesthetic matter flow in the phenomenological sphere, though subordinated to image consciousness and phantasy. Husserl defines modes of representation (Vergegenwärtigung) which is opposite of the direct perception (presentation), and so Husserls examines those experiences of consciousness attached to art phenomena.

What is phantasy then? Is phantasy is a world of its own or is it a neutralisation of existential matters at hand? Phantasy is very important in phenomenology because phantasy is what opens up the field of essences. Compared with perception, memory and expectation, phantasy is an inventitive act rather than a positing one. The object of phanatasy is not lucidly given, yet it still right there close to the phenomenologist.

Wallenstein claims that Husserl returns to Kant for certain terminological reasons, and a few concepts that can be traced back to Kant are disinterestedness, purposelessness and play, which all are within the phantasy sphere. Another tricky concept that is attached to phantasy is freedom, as well as a kind of indeterminatedness. It has a subjective capacity as well as distinctiveness seperated from the external world. Is the object of phantasy possible? Or does phantasy constitute an object of its own? Husserl believes in the latter, thus phenomenology and the study of phantasy points towards the phenomenology of art, however, ”pure art” was never an object undergoing investigation for Husserl, as I understand it.

Coming from the image consciousness-side of the phenomenological perspective, Husserl tries to analyse the phenomena of the material art object, with its substratum and peculiarness. The phenomenologist ought to seperate the thing of art from the aesthetic object of art, where the aesthetic object has its special intentionality etc. So which object should the phenomenologist study?

The reciprocal relationship between ideality and materiality, is mediated by the image object, in this way the object becomes public given its materiality and private in terms of phantasy. Now, the point Husserl wants to make here is that there is the canvas which is the real existing object and physical image, the image subject that can be fictional, and the image object that which is perceived, even though it has no existence at all.

Cubism and Suprematism (Picasso, Braque, Malevich etc.)  are mainly concerned with the analytical: to break up, re-arrange, displace, re-assemble and to experiment with geometrical forms. The phenomenological outlook becomes a tool for creation, strenghtening the artist’s activity almost as an analytic philosopher. Husserl’s own development of the phenomenological epoqué coincides with the syntheses found in Hofmannstahl’s art. Does the syntheses in Hofmannstahl point towards the same phenomena as the phenomenological reduction with its abstraction tends to uncover?

Cubism and Suprematism departed from the natural and the existential and focused on geomterical forms and more analytic concepts. These movements are linked to a similar counterpart which phenomenology also links to. Art has to be unattached from all influences of the mind and the will and in relation to this perspective, and Wallenstein brings up Husserl’s concern with the aesthetic purity of a work. According to Wallenstein, Husserl claims that the more of the existential matters that seep into the consciousness upon experiencing a work of art, the less aesthetically pure it is:

”whereas the world opened up by phenomenology and the epoche is a field of pure intuiting, a conversion that lays bare a new foundation for our epistemic, ethical, and aesthetic stances.”

If everything is questionable (Descartes) and incomprehensible, the phenomenologist has to place herself in the very same sphere as this foundation of uncertainty. Aesthetic intuiting is then close to phenomenological intuiting, and the aesthetic intuiting: the suspension of positings of value and existential matters, gives the phenomenologist certain clues about the phenomenological intuiting and what it means.

Husserl’s thoughts about the artist as genius (echo of Kant), that art doesn’t have to present its steps and procedures toward becoming art, brings forth the notion of the artist that doesn’t follow the world so to speak, but from a phenomenological point of view observes the world. The production of the artist can then be seen as a resemblance to the phenomenological attitude and intuiting, creating a possibility for the intertwining of pure art and phenomenology. Wallenstein concludes that other philosophers came to critique the modernist understanding of the pureness in art, however, they returned to other concepts in the development towards a phenomenology of art, such as temporality and kinaesthesia.

The development of a phenomenology of art is the very potential of a development of the concept of art per se, of the concept of pureness as well as of the intuitive artist. This is an enormous area of potential development within a movement, which after so many years still has a legitimate placement in the history of philosophy and of mankind.

I hope that you’ve been enjoying this article, although it might be filled with misinterpretations (be sure to let me know about them), I still hope that I have been able to introduce two of my favourite fields: the philosophical movement phenomenology and conceptual art. Please do not hesitate to comment this post.



I de intelligenta maskinernas tidsålder

I fredags hölls ett arbetsseminarium på Institutionen för Kultur och Kommunikation på Södertörns Högskola i Stockholm, där Karl Palmås och Christopher Kullenberg hade bjudits in för att tala om vad de sedan en tid tillbaka har forskat i, utvecklat och föreläst om: Teknologier, diagram och subjektivitet.

Palmås forskar om teknikens ekonomi och organisation vid Chalmers Tekniska Högskola och Kullenberg är doktorand i Idéhistoria och Vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Tillsammans har de från olika perspektiv försökt att belysa och analysera framväxt av informations- och kommunikationsteknologier i skenet av mänsklighetens identitet och teknikrelationer i dagens samhälle.

Ny teknologi medför nya arbetssätt och teorier. Hur påverkar den tekniska utvecklingen vår syn på människan, robotar och sammansättningar? Palmås och Kullenberg tar hjälp av bland andra Félix Guattari, Gilles Deleuzes, Michel Foucault, Michel Serres, och Gabriel Tarde för att med hjälp av deras terminologi redogöra för framväxten av panspektriska samhällsdiagram i relation till de panoptiska, att problematisera begrepp som människa och samhälle samt belysa olika verktyg som ger upphov till nya övervakningsmöjligheter och samhällsfunktioner som tidigare varit omöjliga.

Dessa funderingar och spår omfattar även det politiska. I ett samhälle som antingen präglas av demokrati eller av förtryck kommer dessa möjligheter, verktyg och diagram att få olika uttryck och konnotationer. Ett studie av det politiska omfattas i samtiden av olika handlingar och uttrycks som flätats samman med både panspektriska och panoptiska diagram.

Om ni inte redan är bekanta med vad Kullenberg och Palmås forskar om rekommenderar jag följande artiklar och texter som kan fungera som ingångar till deras projekt och begreppsapparat:

1. Kullenberg, C. (2008) “Robotar och krig”, Ord & Bild, nr 5.
2. Kullenberg, C. & K. Palmås (2008) “Smitto(nto)logi”, Glänta, nr 4.
3. von Busch, O. & K. Palmås (2006) “Intro”, från Abstract Hacktivism. London: Mute.

Vid seminariet deltog även bland annat Fredrika Spindler och Sven-Olov Wallenstein, vars respektive arbete i allra högsta grad berikar det svenska filosofiklimatet och som jag har stor respekt för.

Sven-Olov Wallenstein har jag haft nöjet att lyssna på vid flertalet tillfällen då han bland annat har pratat om samtida konst, estetik och filosofi. Han har även översatt texter från Kant, Heidegger, Deleuze, Derrida och Girogio Agamben, vilket vittnar om en bred teoretisk kunskap inom många olika områden och filosofiska projekt. Fredrika Spindlers bok om Spinoza, som jag kommer att skriva om framöver, publicerades nyligen och har redan fått bra kritik från olika håll. Jag tror att den boken kommer att bidra till att väldigt många produktiva idéer realiseras under det här året. Fredrika har även skrivit massor av artiklar och uppsatser som ni säkert hittar om ni söker på högskolans hemsida.

Seminariet gästades även av andra akademiker från institutionen och en hel del människor med olika teoretiska och praktiska erfarenheter. Det skulle visa sig att dagen skulle bli väldigt intressant. Sedan i fredags har jag gått omkring och tänkt på seminariet och att det var bra att jag tog mig dit och till slut lyckades att ramla in (stressad) på rätt ställe. Jag upplevde en intensifierad diskussion, vars affekter fick en nästan omtumlande effekt.

Jag ska på  ett osystematiskt sätt belysa en rad fruktbara spår och idéer samt att göra en sorts sammanställning av begreppslighet, filosofer och information. Jag vill återigen gå igenom begreppen och samtalet för att på så sätt bidra med mina personliga minnesanteckningar (vilka givetvis är fyllda med sakfel och osäkerhet) för att undslippa glömskans fasta grepp. Se redogörelsen för dagen som ett personligt filosoferande där jag retoriskt närmar mig ett sammelsurium av brottstycken från mitt anteckningsblock. Kommentera gärna.

Félix Guattaris och Gilles Deleuzes Anti-Oedipus (1972) och A Thousand Plateaus (1988)

Fredrika Spindler inledde med en presentation av begreppslighet från Félix Guattaris och Gilles Deleuzes Anti-Oedipus (1972) och A Thousand Plateaus (1988), där hon pratade om förståelsen av kroppar i skärningspunkten mellan kropp och teknik.

Synen på människan som mekanistisk kommer bland annat från Descartes mekanistiska kroppbegreppslighet, som såg människan som en sorts automat. Nietzsche nämndes även i sammanhanget men jag kommer inte ihåg vad som sades angående hur han såg på människan som maskinistisk, men jag tror att det generellt berörde förståelsen av tänkandet, kroppen och själen. Människan kan ses som en maskin, vars tänkande är en maskinistisk produkt. Deleuzes och Guattaris begreppslighet hyser dock en tanke om kroppen som polyfonisk samstämmighet i hela dess komplexa sammansättning.

Vad är betydelsen av kroppen och hur ter sig frågeställningen relaterat till kroppen? Spindler uppmanade oss att fästa uppmärksamheten vid första kapitlet i Anti-Oedipus och sjätte ”platån” i A Thousand Plateaus, där D&G närmar sig kroppen begreppsligt. Deleuze återkommer tydligen genom författarskapet till kroppsligheten med dess problematik och ställer sig frågande till hur man kan närma sig ”det stora förnuftet” (kroppen) som produktion och producerande.

Spinoza menar att vi ännu inte vet vad en kropp förmår. Är det någon som vet? Anti-Oedipus är ett radikalt ifrågasättande av Sigmund Freud och Jacques Lacan och den traditionella psykoanalysen och kritiserar denna på grund av dess uteslutning av en produktiv förklaringsmodell för psyket. Psykoanalysen missar en hel del poänger som D&G:s schizoanalys ska råda bot på. Detta deterritorialiserande projekt vill belysa människan som maskin med dess affekter. Spindler fortsatte sedan med att gå igenom begreppsligheten i Anti-Oedipus.

Vad är en begärsmaskin? Och vad är Begär? frågar sig D&G. Det produceras någonting, och det är maskinernas affekter, vilka inte ska ses som metaforer. Allt är maskiner. Världen är det enda som finns och varat är allt som är fallet. Detta är någonting som är univokt och varats delar är inte skilda från varandra. Maskindelarna är olika modi som uttrycker en enda substans och förhållanden som inbegriper en maskin i rörelse är något icke-naturligt som skiljer sig från det mänskliga subjektet. Maskinen har heller ingen egen vilja utan kräver en extern agent som kan programmera den att följa den logik som den är skapad för.

D&G håller inte med om att man ska förstå maskinen på detta sätt. För Deleuze och Guattari är det maskinistiska plus det mänskliga något sant som relaterar till produktionssammansättningar. Kroppen ingår alltid redan i sammansättningar där det maskinistiska uttrycks genom ständigt pågående processer. Maskinen relaterar till människan samt natur och separeras inte från dessa företeelser.

Hur förhåller det sig då mellan subjekt, objekt och maskin? För att ta reda på detta måste vi analysera ageranden och agenter för att kunna särskilja olika nivåer i t.ex. konkreta handlingar. Nietzsche beskriver aktiviteter av olika slag som krafter i spel och D&G försöker förklara hur relationen människa och maskin i en viss kraftfull sammansättning ger upphov till vissa effekter som har ett annat värde än den aktivitet som konstituerar denna. Spindler tog upp ett exempel där hon beskrev en sammansättning mellan en människa och en cykel, hur det i cyklandet uppkommer ett värde som överstiger relationen. Om jag har förstått det rätt så påverkas världen lika mycket som jag själv när jag ingår i olika sammansättningar och produktionen av specifika sammansättningar ter sig annorlunda från varandra. Maskiner skapar maskiner.

Vad är då begäret? För D&G uppfattade jag det som att begäret är produktion; att producera är att begära. Det är inte någon som begär utan det har och göra med drivkrafter och rörelse. Är begäret modusets essens? Olika affektionsmöjligheter ger upphov till olika nivåer av komplexitet, som i sin tur ökar antalet kontaktytor. Människan har en förmåga av att kunna affekteras och affektera. Kroppen affkteras och begär blir således en förmåga att producera, allstra, eller forma något.

Begäret är inte en form av brist. Begäret saknar inget objekt utan begäret producerar verklighet. Men hyser begärsmaskinen en tautologi? Begär[s]maskin är ett begrepp som tycks utgöras av två definitioner, vars begreppslighet riktas åt samma håll, dvs. formuleringarna av begreppen tycks belysa samma sak. Jag var nära att fråga Spindler om hon kunde utveckla denna möjliga tautologi lite mer men det fanns andra relevanta frågor som behövde besvaras och utvecklas i olika riktningar.

Kroppen genomsyras av krafter och affekter, vars intensiteter river upp kroppen eller kombineras med den för att skapa nya konstellationer. Krafterna och kraftspelen desorganiserar och ger upphov till dysfunktionalitet, uppbrott och blandningar som utgör den gräns som är kroppen utan organ. Kroppen utan organ definieras kvalitativt av krafter som affekterar olika delar av kroppen. Ju mer desorganisering som sker desto mer bryts kroppens ekvilibrium upp. Även här kände jag för att be Spindler att utveckla, för jag förstod inte vad hon menade med kroppen ‘i vila’ eller balanserad. Givet att världen och kroppen genom kraftspel, sammansättningar och affektionsmöjlighet är föränderlig, är det då inte problematiskt att upprätthålla synen på kroppen som balanserar upp ett antal influenser? Även en kropp i ‘vila’ ingår väl i en rad kaosartade sammansättningar givet individens framhärdande i existensen?

Skizoanalysen ämnar bland annat att analysera vad som händer när subjektet överskrids. Kroppan utan organ uttrycker både motstånd och attraktion mot ändlighet. Vad innebär ren affektivitet och vad förmår egentligen en kropp upprepade Spindler och såg kroppen utan organ som den gräns som kroppen srävar mot. Hon fortsatte vidare att tala om den formaliserande organismen, tömmandet av kroppen på affekter, hur man kan se på kroppen utan organ med dess framställningar och modus och hur man kan göra sig en kropp utan organ på ett positivt sätt. Denna del rusade Spindler retoriskt igenom och mina anteckningar är mestadels ett myller av enstaka ord och fraser som jag inte lyckas återknyta på ett vettigt sätt. Men Spindler frågade sig hur mycket som kan desorganiseras innan kraftekvilibriumet faller isär. Vad sker i en sådan typ av uppbrytning? Sedan avslutade hon sitt tal med att återkoppla till det att det inte finns någon skillnad mellan människa och natur.

Under frågestunden efter Spindlers anförande inledde Wallenstein med att koppla Freuds begrepp eros till detorritalization och reterritorialization. Det diskuterades fram och tillbaka om produktion, antiproduktion, hur diskussionen relaterade sig till Heidegger och nihilismens öde och prat om felaktiga matriser i relation till Edmund Husserls fenomenologi.

Kopplingen till Freud verkade ha bäring, men jag uppfattade inte i vilka verk av Heidegger och Husserl som diskuterades i samband med det skizoanalytiska projektet. Jag frågade senare (rätta mig om jag har fel) Jakobsson(?) som satt bredvid mig angående var Husserl redogjorde för liknande saker som vi hade diskuterat och han svarade att jag skulle kolla upp Crisis of the European Sciences, de tidiga uppsatserna i matematik samt Logiska Undersökningar. De möjliga problem som man från ett fenomenologiskt perspektiv kunde skönja i samband med D&G:s maskinistiska redogörelse, inbegrep tematiseringen och att maskinmetaforen inte ger någonting filosofiskt sett men däremot sociologiskt. Jag får återkomma till det här för att försöka förstå hur denna kritik möjligtvis har bäring hos Husserl.

Spindler påpekade dock direkt att maskinen inte är en metafor och tog upp tankar om grunden i mekanismen samt överskrivanden. Rasmus Fleischer uppmärksammade oss på kopplingar mellan maskin och teater, vilket kan vara ett spår som Rasmus kanske tar upp framöver om han inte redan har gjort det. Diskussionen gled sedan in på en annan filosof som jag tycker verkar väldigt intressant men vars filosofi jag inte har studerat ingående: Leibniz. Jag kom inte ihåg vem det var som tog upp det, men samtalet gled in på Leibniz definition av monaden som den oändliga maskinen och att den naturliga maskinen inte har någon botten där. Jag vet inte om jag lyckas beskriva detta på rätt sätt men att studera Leibniz och Spinoza skulle kunna vara ett givande spår för vidare studier kring monader och substans.

Karl Palmås och Christopher Kullenberg om panspektriska diagram, robotar, krig och nätpolitik

Efter Spindlers intressanta och raketfartssnabba redogörelse blev tempot betydligt lugnare efter pausen. Palmås och Kullenberg började med en kort introduktion där de berättade lite om sig själva. Redan i inledningen nämnde de Cassirer och Heideggers tekniksyn. Eftersom ingen sade vad Cassirer hette i förnamn vet jag inte vem jag ska referera till. Vad heter han i förnamn?

K&P står i en form av sociologisk utgångspunkt som innefattar en rad olika områden som övervakning, nätpolitik, aktivism, diagram, teknologi etc. Jag uppfattar det som att delar av deras begreppsapparat är till för att göra samtida inzoomningar eller intensifieringar av speciella skeenden, såväl sociologiska som materiella sammansättningar. Två av de första begreppen som nämndes var D&Gs ”deterritorialization” och ”territorialization”.

K&P försökte att förklara lite vad de höll på med och kom fram till någon liknelse där de försökte förklara att de kommer från ett ingengörperspektiv i och med att de frågar sig vad teknisk rationalitet är och ägnar sig åt teknisk arkeologi och utgrävningar för att belysa dessa fenomen. Deras forskning inbegriper lika mycket skapande såväl som filosofiska intensifieringar.

K&P ämnade att i 5 olika steg gå igenom sitt projekt, hur de försöker förklara olika fenomen, vilka verktyg som finns aktuella och hur olika tillämpningar av diagram, teknologier och övervakning går mot posthumanistiska ifrågasättandet av kroppsbegreppslighet.

1. Sammansättningar

K&P visar en bild på ett barn som sitter och använder en dator. Vad är det som händer här frågar K&P. Bilden manifesterar teknik som en abstraktion och en sorts kvalitativ förändring. Det att barnet sitter vid sin dator och använder den får bara sin mening genom vad som sker i sammansättningen barn-dator-internets/applikationer. Vi ställs inför en Deleuziansk immanens:

”The French 20th century philosopher Gilles Deleuze used the term immanence to refer to his ”empiricist philosophy”, which was obliged to create action and results rather than establish transcendentals. His final text was titled Immanence: a life…, spoke of a plane of immanence. Similarly, Giorgio Agamben writes in The Coming Community (1993): ”There is in effect something that humans are and have to be, but this is not an essence nor properly a thing: It is the simple fact of one’s own existence as possibility or potentiality”.”

Vi förstår alltså relationen mellan barn-dator-internets/applikation som något annat än subjektet i relation med objekten. Det är någonting i det att använda en dator som överskrider de ting vari detta användade grundar sig. Denna form av immanens berör även olika nivåer och sammansättningarna skapas och upplöses i föränderliga hastigheter.

Man kan ”exteritorialisera vad det är som uppstår mellan datorn, barnet och internet”. I sökandet efter mönster kan vi leta efter kopplingar mellan barnet och datorn, men mönstret är under ständig förändring. Om användandet ändras så ändras artefakterna. Egenskaperna bestäms således genom användaren och vilka datorer som datorn är sammankopplad med. De olika sammansättningarna, krafterna och förmågorna kan ge upphov till starka politiska och sociala uttryck.

Mot slutet av del ett började de tala om maskinerna och olika sammansättningar som proteser, vilka utgör de överskridande möjligheter som gör det alltmer nödvändigt att göra upp med begrepp som ”människa”, ”maskin”, och ”teknologi”. Se ”Actor-Network Theory”.

2. Singulariteten

När kommer datorerna att överskrida människans intelligens? När kommer datorer att få ett ”medvetande”? Är det ens möjlig för en dator att ha ett medvetande liknande det mänskliga? Singulariteten har delvis att göra med beräkningskraft, men det finns vissa specifika inriktningar där singulariteten problematiseras på olika sätt. Vi kan delvis tänka oss att datorerna vid något tillfälle blir mer intelligenta än människor på grund av att de får egenskaper som liknar mänskligt medvetande. Men vi kan också tänka oss ett scenario där vi når singulariteten när datorer klarar av självreplikering.

Vi måste dock omformulera våra frågeställningar. Kan en människa vara intelligent utan maskin? Om språket (skriftspråket) kan ses som en maskin då är det svårt att hävda att denna maskin inte tillför någonting till den mänskliga intelligensen. Enligt Deleuze och Guattari är språket en ”överkodning av trynet” och har och göra med systematiseringar av vissa regler. Proteserna är inte bristskapande för tänkandet och teknologier är sammansättningar i maskiner.

Jag tror att det var Tofan som i anslutningen till diskussionen sedan tog upp tråden angående ”gener”, ”memer” och ”temer”, vilket utgör ett spår som jag tror kan vara riktigt fruktbart. Susan Blackmore, som jag inte kände till sedan tidigare (däremot Richard Dawkins och Daniel Dennett), har tydligen skrivit en bok om begreppet ”temer”. Passa på att se denna TED-föreläsning där hon introducerar begreppen:

”Susan Blackmore studies memes: ideas that replicate themselves from brain to brain like a virus. She makes a bold new argument: Humanity has spawned a new kind of meme, the teme, which spreads itself via technology — and invents ways to keep itself alive.”

Tack för tipset Tofan, lägg till mig på msn!

3. Maskiniska eror

I den tredje delen berättade K&P att begrepp från datavärlden har haft tendenser att dyka upp i alla möjliga sammanhang och kontexter som de inte var ämnade till från första början. Hacking, mjukvara och hårdvara utgör begreppslighet som dyker upp mer och mer i traditionella kontexter och bidrar till att omforma dessa eller perspektivera dem så de hamnar i nytt ljus. Tyvärr antecknade jag inte så mycket i anknytning till vad som sades om maskinska eror och kommer inte ihåg så mycket om denna del.

4. Panspektrocism

Det panoptiska diagrammet konkurrerar nu med det panspektriska, men vi ska inte tolka det som att panspektrocismen är en utveckling av panoptikonmodellen eller ett systemskifte. De är fortfarande två högst aktuella sociala diagram som används inom många områden och kontexter. Vi ser hur olika diagram blir alltmer effektiva assemblage och att teknologi gör att olika komponenter utvecklas.

Jag skrev ovan att komplexa komponenter i olika intensiva och snabba sammansättningar ger upphov till mer kontaktytor och om själva komponentstrukturerna utvecklas kommer den materialiteten påverka de olika sammansättningarna mer än förut. Vi kan i detta avseende förstå hur mer komplicerade strukturer medför annorlunda kombinationer som även påverkas av entiteters eller immateriella värdens olika vara.

Michel Foucault beskrev i Övervakning och straff (Surveiller et punir: Naissance de la prison) (1975) det panoptiska fängelset och de panoptiska institutionerna. Foucault tar sig bland annat an Jeremy Benthams panoptiska modell för fängelser:

”Foucault also compares modern society with Jeremy Bentham‘s ”Panopticon” design for prisons (which was unrealized in its original form, but nonetheless influential): in the Panopticon, a single guard can watch over many prisoners while the guard remains unseen. The dark dungeon of pre-modernity has been replaced with the bright modern prison, but Foucault cautions that ”visibility is a trap”. It is through this visibility, Foucault writes, that modern society exercises its controlling systems of power and knowledge (terms which Foucault believed to be so fundamentally connected that he often combined them in a single hyphenated concept, ”power-knowledge”). Increasing visibility leads to power located on an increasingly individualized level, shown by the possibility for institutions to track individuals throughout their lives. Foucault suggests that a ”carceral continuum” runs through modern society, from the maximum security prison, through secure accommodation, probation, social workers, police, and teachers, to our everyday working and domestic lives. All are connected by the (witting or unwitting) supervision (surveillance, application of norms of acceptable behaviour) of some humans by others.”

Det panspektriska diagrammet skiljer sig en hel del från det panoptiska. Manuel DeLanda beskriver panspektron i War in the Age of Intelligent Machines (1991):

”Instead of positioning some human bodies around a central sensor, a multiplicity of sensors is deployed around all bodies: its antenna farms, spy satellites and cable-traffic intercepts feed into its computers all the information that can be gathered. This the processed through a series of “filters” or key-word watch-lists. The Panspectron does not merely select certain bodies and certain (visual) data about them. Rather, it compiles information about all at the same time, using computers to select the segments of data relevant to its surveillance tasks.” (1991: 206)”

I takt med att teknologi blir allt mer lämplig för att lagra stora mängder data och hantera denna, kommer det innebära en medföljande effektivisering inom de områden där denna teknologi blir tillgänglig, till exempel inom ekonomi, krigsföring, övervakning etc. Systemen är inte längre centraliserade och kan användas för att förutspå mänskligt beteende. Algoritmer används för att hitta olika mönster i datan och logistisk styrning möjjliggör öppna labb, sniffande och loggande aktiviteter inom olika teknologiområden.

Gabriel Tardes sociologiska perspektiv kan tillämpas med dessa förutsättningar. En gång i tiden skrev Tarde om de materiella processer och komponenter som spreds likt smittor mellan människor och olika områden. Helt plötsligt kan vi med hjälp av datorer, processorer och lagringsutrymme komma åt de mikroprocesser och fenomen som intresserade Tarde. Vi kan även använda olika diagram för att hitta mönster som kan peka på vissa specifika fenomen på ett sätt som teknologin inte kunde hjälpa oss med förr i tiden. K&P:s projekt behöver studera Tarde och Manuel DeLanda för att belysa olika tillämpningar och praktiska möjligheter angående både materiella och immateriella processer.

5 Smittontologi

Émile Durkheim anses vara en sociologins och antropologins grundare och har under åratal kastat en stor skugga över Gabriel Tardes sociologiska projekt. Smittontologin uppehåller sig vid tankar, innovationer och associationer. I vissa avseenden driver dessa begrepp mot meme-begreppet, men dessa ”smittor” handlar även om materiella processer tillsammans med immateriella processer. Smittor sprids ju på alla möjliga sätt i oändligt antal möjliga kombinationer. Vi vill kunna sätta fingret på vad som skapar ”conformity of millions”.

Vi kan utifrån Tardes ontologi beskriva världen genom att spåra upp och logga smittor. När vi väl har datan kan vi göra rätt mycket med den om vi har rätt verktyg. Ta logistik eller lagerhantering som möjliga områden där man kan använda sig av en viss systematik som effektiviserar hela företagsstrukturen.


Projektets filosofisk-kritiska inriktning inbegriper analys av nya makttekniker som växer fram. Företag, myndigheter och nationer vill veta vad människor vill eller kommer att göra och de vill sedan kunna använda denna information inom en rad olika områden för att upprätthålla kontroll och ordning. Projektet studerar teknologi, logaritmer och statistik i anknytning till insamlandet av data.

Projektets positiva filosoferande riktar uppmärksamhet mot olika politiska handlingar som inbäddningar av något slag. I takt med att högteknologiska sammanhang blir alltmer tillgängliga för multituden kommer den politiska organiseringen att förändras. Paul Virillios Speed and Politics (1977) får relevans i detta sammanhang, för idag har det politiska subjektet större möjligheter att göra sig hörd och att snabbt förflytta sig fram och tillbaka genom olika offentliga diskurser.

Nätpolitiken är en extrem form av politik som är värd att analysera kvalitativt. Hastigheten är en stor fördel i att bedriva politik och dessa blixtsnabba miljöer tillgängliggörs i större utsträckning då fler människor använder Internet samt börjar att skapa och uttrycka sig tillsammans med andra medborgare. K&P är intresserade av de möjliga konsekvenser får politiken erfara i och med relationen till snabbheten. Palmås berättade om hur TV-sammansättningen människa/TV gör att subjektet blir både input och output, men att detta relaterar sig till ett maskinistiskt förslavande. En ny omedierad organisering och effektiv dubbelriktadhet handlar om att utforska nya former och förmågor oss till exempel politiken. Vari ligger teknologins väsen och gränser?

Det kom upp tankar om att nätpolitiken skulle vara någon form av nyliberalmarxism förunnat de som har tillgång till Internet och något som människor i andra delar av världen inte har tillgång till. Var ligger då värdet av denna typ av politik om det inte inbegriper alla politiska subjekt? Ser vi en hierarki här där en politisk elit skiljer sig från en förtryckt minoritet? Spindler kom med kommentarer om det möjliga värdet med K&P:s undersökning: Givet att vi har identifierat dessa maktstrukturer, varför inte undersöka dom närmre? Genom att undersöka dessa strukturer och öka människors förståelse för dessa, kommer idéerna (memer) och teknologi (temer) att kunna sprida dessa potentiella nätaktivistiska strukturer, verktyg och kunskap till andra delar av världen där människor i andra kulturer och situationer använder sig av teknologierna utifrån sina specifika förutsättningar. Nätpolitiken i exempelvis Burma, Kina och Egypten talar emot tesen om en möjlig hierarki.

”Den immanenta bubblan läcker hela tiden” [Spindler] och samhället definieras mer av vad som ”läcker”.

Wallenstein kommenterade även K&P:s anförande och drog upp Benthams abstrakta framställning av panoptikon som en kontrollmekanism med specifika uttryck. Han uttryckte också även kopplingar till Marx som jag tyckte verkade vara ett intressant och fruktbart spår. Det kanske visar sig senare att det lönat sig att läsa Hegel då jag planerar att läsa mer marxistisk litteratur för att se om dett finns några begrepp eller spår som kan användas för att ge perspektiv till diskussionen. Vem hittar kopplingarna mellan Marx, Deleuze & Guattari och K&P:s projekt?

Vilka subjekt växer fram i sammansättningarna? Wallenstein passade också på att nedmontera den antropomorfiska kritiken genom att poängtera att panoptikon som diagram inte är ett system som producerar sina subjekt, utan ett diagram för maktkontroll. Vi kan inte förklara de subjektsammansättningar som uppkommer i samhället genom att peka på system, vi behöver belysa de olika sammansättningarna och smittorelationer som manifesteras eller dyker upp som fenomen. Datan avslöjar mer om subjekten än det abstrakta systemet vari vi hittar empirin.

Nästa fråga som kom på tal var det ”virituella” i Deleuziansk mening kommer in i K&P:s projekt: Var finns metafysiken i projektet? Jag tror att Deleuze och Guattari ägnar sig åt det potentiella och det virituella i sin metafysik medan Manuel DeLandas analyser belyser fysiska processer. Sammansättningar finns både på en de facto-nivå och en virituell nivå i Deleuzes egen ontologiska apparat, medan det i nätpolitiken de facto ”sker” i att något är totalt aktualiserat. K&P passade på frågan om de vet var det virituella kommer in i deras eget projekt, men gissningsvis är det inte en ontologisk nivå som de har intresserat sig för eller tänkt på tidigare. Sedan medför ju Deleuzes egen begreppslighet att det kanske inte skulle vara speciellt givande att ta in det virituella i en diskurs där den virituella verklighetens begreppslighet skulle försvåra vår förståelse.

För den som är intresserad av fraktaler och singularitet tror jag Kullenberg berättade att sista kapitlet i Mille Plateaux (A Thousand Plateaus) tar upp just dessa företeelser. Det kan även ha varit i samband med prat om potentialer för helheten.

Rasmus Fleischer tog återigen upp problemet med glömskan och minnet i det digitalfilosofiska arbetet. Hur bra minns vi olika händelser? Hur snabbt glömmer vi bort viktiga detaljer som vi ständigt tar till oss? Vi måste ta upp dessa frågor på bordet igen och försöka formulera och skapa hjälpmedel och verktyg som förbättrar vårt Intern[et]minne och organiserar stora mängder information angående t.ex. politiska fenomen och händelser. Jag ska försöka att skriva något om detta, kanske under sommaren, och kanske koppla ihop detta med begreppslighet från Husserl och Paul Ricoeur.

Jag har tröttnat på att höra om Obamas presidentkampanj. Vad är det som är så speciellt med den? När jag jämför Obamas kampanj med exempelvis utvecklingen i Sverige de senaste veckorna tycker jag att nätpolitiken hanterar teknologin och verktyg på ett mycket bättre sätt. Istället för envägskommunikation förespråkar nätpolitiken polyfonska sätt att kommunicera. Det kommer att visa sig nästa år att Obamaskampanj är förlegad, men då kommer det redan vara försent på grund av alla partier som har satsat stenhårt på förlegad informationsspridning istället för att satsa på berikande möten, dialoger och sammansättningar.

Wallenstein återvände hela tiden till Marx och ville inte släppa spåret. Han berättade om Slavoj Žižeks Organs Without Bodies (2003) och att den kanske hade relevans i sammanhanget. Wallenstein trodde att Žižek anade vad Deleuze kanske skulle ha skrivit i sin bok om Marx om han inte avlidit innan. Deleuze, Guattari, Žižek, Marx och Hegel… Var finns kopplingarna? Jag har lagt till Organs Without Bodies till min lista för jag tror att Wallensteins bidrag kan visa sig vara givande.

I förbifarten gled samtalet in på kapitalismen och tron på dess sammanbrott. Nu visade det sig att Marx inte talar om ett sammanbrott utan om ett upphävande. Men om vi ska ta tesen om att allt är föränderligt på allvar medför detta att Hegels ändamålsenlighet, som jag antar återfinns hos Marx, inte riktigt håller i längden och att detta trappstegstänkande medför problem för tron på kapitalismens förfall eller nedmontering.

Mot slutet gled vi in på hur K&P:s projekt kan ses som positivt. I och med alla de multipliceringar och stegringar som K&P försöker belysa, formas en produktiv filosofi som inte bara står på håll och kategoriserar utan den kastar sig in i olika aktiviteter och produktiva sammansättningar. Avståndet mellan K&P:s projekt och dess studium är obefintligt. Var börjar forskningen och var slutar politiken? Båda två använder sig i lika stor utsträckning av de algoritmer och databasfunktioner vars ansamlande maskinistiska sammansättningar de ämnar att analysera.

Spindler avslutade diskussionen med att förneka kapitalismens sammanbrott och istället belysa förändringen av den. För den som är intresserad av att veta mer om tron på upphävning av kapitalismen råder jag er att läsa Marx och antagligen Hegel som bör ha skrivit om former av upphävanden i sin redogörelse av världshistorien. Fredrika tog också upp en tanke som relaterade till parlamentarisk terminologi; vi puttas (förskjuts) in i andra sammanhang. Mänskligheten har inte längre teknologiska verktyg för handen – mänsklig aktivitet och produktion byter flöden på nya sätt som vi aldrig har stött på förut. Finns det inte ett värde i att undersöka dessa fenomen? Jag tycker personligen att det finns mycket positiva saker att lära sig av ny teknologi och nya sammansättningar.

Det här var mina anteckningar från arbetsseminariet och jag hoppas att ni hittar något av värde. Jag vill passa på att tacka K&P för möjligheten att komma förbi samt institutionen för Kultur och Kommunikation för ett bra seminarium och format och ser fram emot att närvara på fler seminarier och föreläsningar i höst.

68 och 99: Intensiva flöden och PR-folk

Blixten blixtrar inte
Nätpolitikens nollpunkt

Spinozas sammanhang


En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism


Få meddelanden om nya inlägg via e-post.