Posts Tagged 'timbro'

Öppenhetens gränser

Idag släppte Timbro Medieinstitut en rapport från Nicklas Lundblad som heter ”Tre reformer för offentlighetsprincipen i informationssamhället” och TMI bjöd in till en diskussion om öppenheten. Medverkade gjorde Nicklas Lundblad (vice VD vid Stockholms Handelskammare), Isobel Hadley-Kamptz (författare, debattör och initiativtagare till Juliagruppen), Joakim Jardenberg (grundare av Mindpark) och Henrik von Sydow (riksdagsledamot (m)). Moderator för dagen var Roland Poirier Martinsson.

Nicklas Lundblad inledde med ett väldigt snabbt och sprudlande anförande där han ägnade sig åt att belysa huvuddragen ur rapporten. Lundblad pressade verkligen in flertalet punkter som han delade upp i fem stycken huvudpunkter:

1. Informationsexplosion
2. Nya verktyg
3. Nya medier
4. Aktiv transparens
5. Integritet

Informationsexplosion

Vi lever i ett brussamhälle där i allt snabbare takt fördubblar den totala mängden information. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men Nicklas hade räknat på hur snabbt det kommer att ta för hela världens informationsmängd att fördubblas om ungefär tio års tid eller något i den stilen, och kom fram till att det skulle ta 73 dagar (!) att fördubbla all världens information. Dessa cykler får kortare tidsintervaller och frågan vi måste ställa oss är: Hur hanterar vi bruset?

Nya verktyg

Nicklas syftesformulering för rapporten hade utgångspunkten i den grävande journalistiken, som kommer fortsätta att vara av största vikt för samhället om den får rätt verktyg i att kunna hitta relationer och samband i bruset. Visst har vi aktörer som Google som försöker att förenkla det för oss att hitta information, men vi behöver också verktyg som kan jämföra konkordanser, begreppsutvecklingar, statistik etc i dokument som är offentliga handlingar. Idag är inte alla offentliga handlingar tillgängliga i samma utsträckning som t.ex. någon internetmem eller det vi når genom att googla, vilket är ett problem i och med att vi borde sträva efter ökat medborgarengagemang.

I och med att informationssamhället förändras så förändras även massmedier. Det är inte längre lika självklart att Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kommer med årets ”scoop”, medborgarjournalistik börjar se dagens ljus, då vi kan förvänta oss att även journalisternas verktyg blir tillgängliga för en bredare allmänhet. Om det tidigare har krävts redaktioner för att bidra med kunskap och resurser, har olika publiceringsverktyg givit plattformar och medier som på bred front kan granska vissa företeelser. Jag tror att Lundblad nämnde Castells begrepp ”mass self communication” som ett av många olika sätt i informationssamhället varpå vi kan hacka maktrelationer.

Uppdelningen av offentliga handlingar och allmänna handlingar har fram tills nu varit en tydligt avgränsad och definierad företeelse. Men informationsbruset har förändrat situationen. Idag bloggar politiker, vi har även ospecificerade och odefinierade gränsdragningar mellan det privata och det offentliga, vilket gör att uppdelningen mellan offentliga- och allmänna handlingar påverkas. Jag tror det var von Sydow som nämnde att bara under 2005 så ändrade man (sekretesslagen eller sekretessförordningen) upp till 13 gånger! Hur ska vi stå emot informationsexplosionen om vi måste uppdatera lagar i sådan rasande fart i förhållande till offentligheten?

Skriver Carl Bildt i form av sig själv eller som utrikesminister på sin blogg? Lundblad tog fram ett citat från utrikesdepartementet som tolkades på så sätt att de inte riktigt vet själva om Bildt bloggar privat eller offentligt i en roll som utrikesminister. Maktbloggandet är bara ett område där man måste ställa sig frågan om huruvida detta bör falla in under offentliga handlingar eller ej. Ska man kunna begära ut en hel blogg för att kunna söka samband och kritiskt granska den? Kommer man att kunna begära ut en lista på allt spam som fastnat i Bildts spamfilter? Alla dessa frågor är komplicerade och hitills oprövade.

Nya medier

Arkivering kommer att bli viktigare. Här ska vi inte förstå arkivering som arkivering av data i register, utan arkivering av den offentlighet som Lundblad tycker är viktig att kunna komma åt genom en tidslig uppföljning. Detta relaterar till uttrycket ”guldfiskminne” som kan sägas vara det att få en ”kort” transparens snarare än en ”lång” transparens. I dagsläget kan vi lätt kolla igenom de senaste inläggen från Carl Bildt och se hur han tycker och tänker just nu, men hur gör vi över en längre tidsperiod? Hur motverkar vi glömskan av information som vi ena dag läser om och som vi nästa dag har glömt bort?

Medier har förr haft en direkt medierande funktion i vårt samhälle, de kunde mediera makten direkt. I dagens informationsbrus är det inte alltid lika kategoriserat och avgränsat som förr. Informationsexplosionen kräver en viss ”informationsmärkning” enligt Lundblad, där man problematiserar och konkretiserar informationens karaktär, produktion och innehåll.

Aktiv transparens

Varför ska vi avgränsa? Utgångsläget bör vara en aktiv transparens, men hur kan vi utöka denna? Lundblad tänker sig att vi skulle kunna införa besöksloggar för myndigheter och departement så att man kan se vilka som rör sig i maktens korridorer och vilka som har insyn i det byråkratiska och det politiska. USA har infört liknande besöksloggar för att öka transparensen och varför skulle inte ett land som Sverige kunna anamma samma sak? Jag tycker personligen att Sverige med dess offentlighet och dess öppenhet är något unikt som vi måste värna om, om vi inför besöksloggar till maktens korridorer så är det ett av många sätt varpå vi skulle kunna uppdatera den öppna offentligheten.

Ett annat sätt att förbättra öppenheten vore om sök- och formatverktyg för både medborgare och myndigheter kunde utvecklas. I dagsläget finns det inte ens en sida som samlar alla remisser som skrivs, vilket visar på att detta är både ett problem för makten och för medborgarna. Hur ska medborgare bli mer politiskt engagerade och intresserade för politik om inte ens rådata eller olika handlingar blir sökbara och överblickbara? Lundblad menar att ett vanligt argument för att inte skapa fler e-dokument är att myndigheter inte har råd. Här har Google visat sig effektiva i hur de själva inleder en process där de skapar och tillhandahåller sökbara elektroniska dokument för allmänheten. Tänk om det vore enklare av aktivt tillgängliggöra sig handlingar tycks vara Lundblads vision.

Integritet

Det råder delade meningar om vad ett transparent samhälle kommer att leda till. Diskussionen är på många sätt tvådelad: Kommer samhället att förändras till det bättre eller sämre och ska vi lösa eventuella problem på det ena eller det andra sättet? Uppdelningen och motsatserna är olycklig eftersom den visar på många många intressanta glidningar utifrån vart transparens och integritetsvärnet är på väg. Vi bör inte prata om den ena eller den andra lösningen som att det ska finnas ett och allena synsätt på ett givet område. Det är inte meningen att vi ska avtäcka gränser för att upprätthålla dom, det är meningen att vi ska avtäcka gänsdragningar för att kunna förstå någonting på ett bättre sätt. En alltför hård kategorisering skulle innebära att vi ställer upp ytterligare problem för oss själva om samhället står in för än mer samhällsomvälvande fenomen än internet.

Är inte det här med att kategorisera lite paradoxalt? Anledningen till att vi håller den här diskussionen vid liv är ju att vi har insett att kategoriseringen inte håller, att vi måste ”patcha” lagar stup i kvarten och att det må vara fel angreppssätt, eller? Å andra sidan behöver vi definiera nya fenomen och hur de påverkar synen på offentligt/privat samt transparens och integritet. Hur kan vi ägna oss åt mer uppöppnande definitionssnickrande snarare än statiskt inlåsande av kategorier? Och hur kan vi utveckla lagmässig plasticitet och göra lagar mer anpassningsbara till vår samtid? Jag håller faktiskt intuitivt helt med Jardenberg här att man bara ska låta utvecklingen ske, anpassningarna kommer med tiden, både från medborgarperspektiv och från makten. Jag kan lika gärna passa på att ifrågasätta definitionen av ”makten”, av den simpla anledningen att så länge vi inte vet vilka som verkar i maktens korridorer (besöksloggarna revisited), kommer inte ”makten” vara ett genomskinligt begrepp.

Den digitala glömskan är en intressant infallsvinkel, men hur ska detta realiseras? Om jag är med i låt oss säga 50-100 register (vilket jag inte tror att jag är för jag har svårt att föreställa mig detta, eller ens få det bekräftat), hur ska den digitala glömskan hanteras? Här tänker jag mig att vi måste komma fram med fler begreppsramar för att ens inleda projektet med att ställa upp parametrar och kunna föreställa oss verktyg och tider för hur en viss typ av information ska sparas eller inte. Här snuddar vi vid vad datainspektionen borde utreda och dessutom att datalagringsdirektivet kanske inte ska på plats om vi aktivt vill arbeta med att låta information få ”försvinna”. Om det från borgerligt håll är av intresse att låta register få glömma information, eller att privat identitet kan göra det möjligt för människor att ta sig ut ur register, då tycker jag inte att de borde ämna att införa datalagringsdirektivet. Intuitivt sett så motverkar dessa två fenomen varann.

Pandeldebatt

Denna debatt inleddes med panelrepliker på vad Lundblad hade pratat om och gick senare över till en mycket kort debatt om de olika begreppsligheterna och infallsvinklar som Lundblad hade. Överlag innehåller rapporten många originella inslag, men panelen kom tillsammans med bred kritik som jag ska försöka återge nedan.

Jardenberg menade att ”brussamhället” utvecklas med ”best practice” där en införd tröghet bara skulle vara kontraproduktivt för de problem och de möjligheter som ligger bortom nätkrönet. Verktygen kommer att utveckla sig själva, sade jardenberg, och jag ser verkligen framför mig hur lagar och annan byråkrati som har och göra med kategoriseringar, informationshantering, sökningar, slagningar, register etc. kommer att bli omsprunget av informationsexplosionen. Detta är uppfattar jag liksom Jardenberg inte som något ont per se, utan en möjlighet att släppa på rådatan och ha öppna api:n så att fler människor kan engagera sig i remisskrivningar, databassystem, hantering av rådata, skapandet av verktyg, informationshantering, informationstolkning och kritik av maktspektrats byråkratiska apparat.

Jardenberg ställde frågan: Var behövs åtgärderna? Från Lundblads perspektiv kanske det var en statlig fråga och från Jardenbergs synvinkel så var det snarare någonting av mer offentlig karaktär. Vi behöver komma bort från begreppet ”handling” och Jardenberg frågade även hur vi ska hantera arbetsmaterialet?

Jardenberg hade invändningar mot Lundblads NIX-liknelse som jag tror Nicklas ämnade att koppla samman med hans tanke på ”opt out” från register etc. med hjälp av en privat identitet. Men Jardenbergs kritik av digital glömska var tydligare; kommer det inte bli så att det upprättas skuggdatabaser i de offentliga registrens frånvaro? Vi kan på intet sätt skydda oss mot detta om datan en gång väl har funnits som ”offentliga handlingar”.

Henrik von Sydow fick till slut ordet och pratade mycket om sekretesslagen och sekretessförordningen. Dessa har under senare år patchats väldigt mycket och det blir svårt för journalister att få en överblick över det om de inte har verktyg att spåra förändringarna. Här kunde man lägga in en push för Wikis, där man kan ersätta stora informationsmängder med andra för att sedan trycka på ”history” och på så sätt få fram exakt vilka formuleringar och ord som är annorlunda mellan två stycken versioner av en viss handling. Hur vore det om någon/några tar på sig att göra detta för sekretesslagen och sekretessförordningen? Så att man enkelt kan se de mest uppdaterade versionerna och kunna gå tillbaka till dess införande i Svea Rikes lag. Hur häftigt vore inte det (såtillvida man är jurist och har skills)?

Von Sydow tror att ny teknik kan ge ett ökat intresse för politiken. Om medborgare bara kunde få tillgång till ökad sökbarhet i alla offentliga register etc, så trodde han att det skulle uppstå mer engagemang för de aktuella diskussionerna som är kopplade till öppenhetsbegreppet.

Isobel Hadley-Kamptz fick sen ordet och gick direkt in på tanken om nätet som ett problematiserande av kategoriseringar. Nätet ser vi som både något privat och offentligt och de vanliga reglerna kan inte snappa upp de här glidningarna på bra sätt. Således bör vi problematisera mer kring uppdelningen mellan privat och offentligt, kan vi ens göra denna uppdelning? Kommer det visa sig vara ofruktbart?

Isobel tog upp transparens i förhållande till anonymitet som något viktigt. Är det inte så att vi med hjälp av bruset kan dölja oss själva? Att vi har flera olika ”masker” annat än det privata att ta till med hjälp av internet? Isobel menar att det finns en potential till anonymitet i ”bruset” och att bruset är någonting mycket bra för individens rätt till anonymitet.

Transparensen kan på sikt även göra oss mer toleranta, och om vi vänjer oss vid detta kanske det inte kommer att vara problematiskt. Personligen har jag svårt att tänka mig eventuella konsekvenser av ökad transparens, men min allmänna tanke är att konsekvenserna kommer att påverka de som inte redan har valt att bibehålla sin anonymitet på internet. Sett till politik och politiska institutioner finns det ingen tvekan från min sida att transparens är någonting av yttersta vikt.

Martinsson ställde följande fråga till von Sydow: Kan man begära ut opublicerade kommentarer från Bildts blogg? Von Sydow svarade att han inte visste och att det är någonting som antagligen kommer att behöva prövas och definieras innan det går att säga något mer angående Bildts spam.

Nicklas fortsate att ge en kommentar till Isobel och sade att det att ”tala om sig själv” är något nietzscheanskt och att det i ett transparent samhälle kommer vara svårt för alla att kunna gömma sig. Integriteten spelar fortfarande en stor roll för Lundblad och han ifrågasatte att toleransen som kan uppstå av ökad transparens, skulle komma ses som något universellt.

Kom inte ihåg vem som sade detta men jag tror att det var Jardenberg eller Nicklas: ”Privat identitet är systemfrämmande”.

Isobel kom tillbaka med kritik av identitetsbegreppet, som hon menade inte alls är enhetligt. Vill vi ens ha en enhetlig identitet? Jag är en person offentligt, jag har en identitet bland mina vänner och jag har en identitet på nätet. Vilka andra typer av identiteter kan man ha idag? Identitetsbegreppet är långtifrån enhetligt som definition.

Jag uppfattade det som att Isobel var skeptisk till tanken om att vi kommer att kunna avskärma oss från samhället. I och med att vi både har ”panopticon” och ”panspectron” som övervakningscheman i samhället, börjar det bli allt svårare att stiga åt sidan från samhället när vi av någon anledning känner för det eller behöver det.

Jardenberg fortsatte med att tala om full transparens och att vi ska låta det hända utan ett tröghetsskikt som implementeras från myndighetshåll. Det kommer att bli allt viktigare att verkligen sätta fingret på vilka verktyg som måste tillkomma och vad som myndigheter kanske ska överlåta till den granskande journalistiken eller medborgare att tycka till om i samband med offentlighetsprincipen. Vi är ju tillsammans samhället i den fulla transparensen.

Martinsson talade om regleringar, vilket inte kom som en överraskning. Men vi måste beakta, som Isobel var inne på, att internets utveckling har ju skett i relativt fredlig och öppen form fram tills nyligen. Visst har det funnits problem och regler sett till uppbyggnation av infrastruktur och trafikskötsel, men i det stora hela har internet varit enormt positivt för alla samhällen som har valt att tillhandahålla internetuppkoppling till sina medborgare. Jardenberg menar att vi håller på att bli en ny sorts människor på grund av den ökade transparensen, medan Lundblad tycker att vi däremot går tillbaka i utvecklingen. Lundblad nämnde gesellschaft (hoppas han menade detta begrepp) som exempel på denna utveckling.

Isobel problematiserade även denna uppdelning och konfliktsyta mellan det gamla och det nya. Att avgränsa och stirra sig blind på motsatser (eller två enskilda möjligheter eller definitioner) tycks vara fel väg att gå och minskar känsligheten för det att lagmässiga och offentliga kategorier redan är problematiska.

Martinsson öppnade upp för publikfrågor och någon frågade: ”Hur kan man välja bort ett antal register” Dvs. hur kan man ta bort sig själv som privatperson ur register. Isobel visste ej, men sade bestämt att vissa register borde inte finnas överhuvudtaget.

En annan publikfråga handlade om att lagstiftandet borde skydda dom ”svaga” mot felaktig eller dålig information. Von Sydow svarade att det borde finnas rättsmedel och verktyg för upprättelse.

Ytterligare en fråga från publiken berörde hur EU-lagstiftning påverkar svensk lagstiftning och försvårar transparens etc. Jag tror det var Von Sydow som svarade något i stil med att de svenska registren, som diskussionen rörde sig kring, inte är EU-verk.

Även om debatten var mycket kort så han panelisterna få ur sig en hel del kritik och tankar som är värda att spinna vidare på: Ska vi kategorisera mer eller mindre? Ska vi uppdatera offentlighetsprincipen? Ska vi se ökad transparens som ett problem eller som en möjlighet? Ska vi låta informationsexplosionen bara få ske eller skapa trögheter? Hur får vi medborgare att engagera sig mer i öppenhetsdiskussionen?

Tyvärr har jag inte tid att skriva en längre genomgång av Lundblads rapport, men jag hoppas att andra kommer att göra det framöver. För mer information om rapporten samt tillgång till PDF-dokument se här.

Folkhjälte, diva och ledamot

Under Timbros frihetsvecka tidigare i vår fick vi reda på att Camilla Lindberg (fp) skulle börja blogga. Hon insåg antagligen till slut, efter mycket tjat från vänner och kolleger, att det är bra att blogga och att det kan generera en hel del positiva kommentarer och nya perspektiv.

Camilla Lindberg vill ha möjlighet att ”förklara ställningstagande och beslut. Att någonstans kunna på ett sansat sätt beskriva hur man ser på saker och ting. Det blir ofta så förenklat när man i en mening eller på 30 sekunder i Tv, ska förklara hur man tänker och varför.”

Camilla tror att ingen kommer att läsa det hon skriver, ge henne därför en anledning för henne att fortsätta och hälsa henne varmt välkommen på hennes blogg.

”Lindberg röstade som enda borgerliga riksdagsledamot nej till den så kallade FRA-lagen i riksdagsomröstningen den 18 juni 2008. Hon motiverade sitt ställningstagande i en debattartikel i Expressen. I en intervju i Rapport berättade hon om hur hon, inför beslutet, utsatts för mobbning och hot om utfrysning av personer i folkpartiets partiledning om hon inte röstade ja till lagen. Bland annat ska partikamrater ha sagt till henne att ”när du kommer tillbaka har du inga kompisar kvar”. Lindberg fick dock stort stöd från allmänheten för sitt agerande och fick bland annat hundratals blombuketter skickade till sin arbetsplats. Den nionde Augusti 2008 erhöll Camilla Lindberg Bertil Ohlin-medaljen av Liberala Ungdomsförbundet för sitt motstånd mot FRA-lagen och sin nejröst.”[]

Är klimatdebatten ett miljöhot?

”Rapporten Klimatdebatten – ett miljöhot? ställer frågan om medierna är så angelägna att rapportera om klimatförändringar att man i praktiken upphört med att skriva om andra miljöproblem. Undersökningens svar är tydligt: klimatdebatten har tagit över rapporteringen.

Materialet ger dock upphov till ytterligare frågor. En del observationer tyder samtidigt på att klimatdebatten inneburit att det totala miljöengagemanget växt. Det finns också vissa skäl att tro att klimatdebatten som mediefenomen har passerat toppen.”

Så beskrivs Tobias Holdstocks och Roland Poirier Martinssons Timbrorapport ”Klimatdebatten – ett miljöhot?”, där både klimatdebatten och miljörapporteringen problematiseras.

På vilket sätt är klimatdebatten ett miljöhot? Är den kontraproduktiv? Om så är fallet, vad är det som gör att det är svårare för oss att bedömma olika risker samt att bemöta dessa? Är det så att engagemanget för miljön har växt eller är det så att vi mitt under finanskris ser hur denna debatt börjar ebba ut som mediefenomen?

Inledning

Enligt Holdstock och Poirier Martinsson har frågor om miljön varit högt värderade inom media sedan 1960-talet. Det finns minst två skäl till varför rapporteringen fortfarande är aktuell. Det är dels väldigt enkelt att retoriskt spela på eventuella förödande konsekvenser samt katastrofer, som kommer att ske om vi inte gör något åt problemen och dels att det är enkelt att sälja lösnummer på att måla upp olika hotbilder relaterat till vår hälsa.

I och med klimatförändringen har det på, låt oss säga de fem senaste åren, blossat upp en klimathets utan dess like som gör det svårare för oss att ta tag i mer konkreta problem i vår vardag. Holdstock och Poirier Martinsson hävdar att klimatrapporteringen har kommit att ta upp allt större plats i media på grund av att rapporteringen spelar på människors känslor och klimatalarmismen.

Holdstock och Poirier Martinsson inser också att ju större pessimism rapporteringen visar prov på, desto mer oproblematiskt blir det att fasa ut rapporter av annat slag. Om vi således har och göra med miljöproblem som inte är relaterade till klimathotet, tror Holdstock och Poirier Martinsson att medias ”odelade uppmärksamhet” av klimathotet innebär att andra miljöproblem trycks undan av klimathotsbruset.

Utgör medias ”odelade uppmärksamhet” verkligen ett miljöhot?

Går det ens att bedöma vilka sorters miljöhot som förtjänar att uppmärksammas mer än andra? Olika typer av miljöproblem kanske inte kan rangordnas när man vill veta vad man ska rapportera om i större utsträckning.

Här uppstår det ett problem enligt H & PM; Vi som har en skeptisk hållning förstår att media bör rapportera om både lokala och internationella problem (dvs. allt möjligt), men en pessimistisk hållning medför att diskussionen om de metodologiska utmaningarna inte ens förs.

Det finns inga givna svar på frågor som relaterar sig till vad som är svårast att ”lösa”. Vad är farligast och  mest bråttom att åtgärda? Jag tycker att diskussionen om riskbedömning har kommit i skymundan i och med miljörapporteringen.

Vad handlar egentligen det svenska sättet att se på problem och lösningar om? Enligt MiljömålsrådetNaturvårdsverket så ska vi till nästa generation ”lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta”. Men kom igen! Är det ingen annan som har tröttnat på det här nollvisionstänket?

När ska någon på allvar totalt ödelägga den här övergripande målsättningshetsen i svensk politik? Annars kommer jag att undersöka möjligheterna till att försöka belysa fenomenet. Kanske kunde undersökningen heta något i stil med: ”Den svenska nollvisionen – En förlegad målsättningspolitik”.

Anledningen till att Holdstock och Poirier Martinsson i sin rapport tar upp Miljömålrådets 16 miljökvalitetsmål är att de tänker använda sig av dessa offentliga mål som Sverige har satt upp, för att dra nytta av kompetensen och för att analysera hur de har förhållit sig till media i sin egen kommunikation.

Miljömålsrådet ska även ska rapportera till regeringen angående hur det går med miljöarbetet. Häri ligger en dynamik gentemot makten att på ”rätt sätt” förhålla sig till vad som enligt svenska politiker är viktigt. Detta tror jag påverkar rådets arbete mer än media.

Miljömålsrådet viktigaste uppgifter är att:

  • följa upp och utvärdera utvecklingen mot miljökvalitetsmålen
  • rapportera till regeringen om hur arbetet mot miljömålen går och vad som ytterligare behöver göras
  • samordna informationsinsatser från miljömålsmyndigheterna
  • övergripande samordna regional fördelning av miljökvalitetsmål och delmål
  • fördela medel till miljöövervakning och miljömålsuppföljning.

Ytterligare ett metodologiskt problem är hur H & PM kvantitativt ska ta ”mäta” medias rapportering av miljöproblemen. Även här använder de sig av Miljömålrådets omdömen och kommunikation i relation till flödet i våra ”största dagstidningar”. Vilka tidningar räknas egentligen till de ”största? Är det Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet som åsyftas? Det verkar uppenbarligen så iallfall.

Holdstock och Poirier Martinsson skriver:

”Resultatet visar att den svenska miljön, enligt Miljömålsrådets egna prognoser, står inför många och allvarliga hot, men att den mediala uppmärksamheten runt dessa frågor är tynande såvida det inte handlar om klimatet. Trots de många målen bidrar Miljömålsrådet i sin kommunikation till den bilden. Frågor om giftfri miljö, ren luft, djur och växter diskuteras allt mindre, medan bevakningen av klimathotet tar allt större plats. Den fråga som infinner sig är om klimathotets dramaturgiska egenskaper tillåts väga tyngre än de vetenskapligt beskrivna reella riskerna och konsekvenserna.” (5)

Miljömålsrådet och medierna

Miljömålrådets arbete fortskrider i relation till nyhetsrapporteringen. De har dels intresse av att rapportera till oss samt även skyldighet att meddela medborgare om eventuella miljömål eller miljöproblem.

Holdstock och Poirier Martinsson fortsätter med att granska vad Miljömålsrådet har rapporterat om och hur rapporteringen har förändrats under årens lopp. Miljömålsrådet har gått ifrån att inte ha en fullständig rapport om dess miljömål till att ha med alla mål i olika rapporter från 2002 fram till 2007. Under denna tid analyserar Miljömålsrådet huruvida vilka olika problem som man kan lösa innan 2050.

Vad jag snabbt kan konstatera är att Miljömålsrådet har satt på tok för höga målsättningar i sitt arbete.

Holdstock och Poirier Martinsson anser att det från och med 2007 års pressmeddelande ”Miljömålen – i ett internationellt perspektiv” sker en dramatisk förändring i Miljömålrådets rapportering:

”Rapporterna till regeringen och budskapet till medierna präglades alltså länge av ett brett anslag med hänvisningar till ett antal skilda miljökvalitetsmål. En kritisk läsning visar att något sakta sker i pressmeddelandena: i 2007 års pressmeddelande är det enda miljökvalitetsmålet som skrivs ut Klimatmålet, alla övriga som nämns refereras bara i löpande text, utan särskilda nedslag.” (8)

Jag har inte läst rapporten i fråga så jag kan inte säga om detta stämmer eller inte, men i och med att H & PM även analyserar 2008 års rapport ”Miljömålen – Nu är det bråttom!”, verkar det som det verkligen finns en förskjutning i rapporteringen.

I rapporten från förra året ligger tyngdpunkten på klimatmålet. Klimatmålet tycks också framstå som huvudproblemet som måste lösas först av alla innan 2050.

I 2002 års rapport fanns det fortfarande en viss oro för att vissa miljömål skulle bli svåra att uppnå, som t.ex. målen om övergödning, levande skogar och överfiske. I 2008 års rapport däremot är det bara klimatmålet som är hotat, dvs. det enda problem som kan bli svårt att lösa fram till 2050.

Men vad visar det här egentligen? Låt oss säga att vi accepterar att Holdstock och Poirier Martinsson har hittat någon form av perspektivförskjutning här, beror det på medias rapportering eller på Miljömålsrådets rapportering? Var någonstans finns sambandet mellan medias ”odelade uppmärksamhet” och Miljömålsrådets förändrade miljömålspolicy?

I 2002 års rapport verkar alla mål få ungefär lika mycket uppmärksamhet, det rör sig om olika individuella mål. Men i förra årets rapport ingår alla andra mål som delmål i huvudmålet ”klimatmålet”.

Den miljökommunikation som först tycks ha tagit upp de olika individuella målen, omformas till ett stort klimatmål. Man behöver inte bedriva så mycket tankeverksamhet för att inse att om man bakar in alla individuella mål i ett paket att det kommer att bli svårare att lösa allt innan 2050.

Det som oroar mig är att det verkar finnas en officiell inställning i miljökommunikationen som manifesterar en tro om att vi löser alla andra individuella mål genom att leva upp till klimatmålet. Denna inställning är djupt okunnig, naiv och ytterst felaktig. Jag skulle gärna vilja ta del av den forskning som visar att alla andra miljöproblem är bieffekter av klimatproblemet…

Holdstock och Poirier Martinsson försöker alltså visa hur antalet omnämningar av miljömålsrådets mål har sjunkit sedan 2002. Detta är fallet på grund av att mer och mer uppmärksamhet riktas mot klimathotet. Detta mål tar upp mer utrymme och anses vara huvudproblemet, vars lösning per automatik bidrar till att lösa andra miljöproblem.

Kostnaden för Miljömålsrådets pressklipp har under åren stigit till rejäla summor. Under 2007 kostade varje pressklipp ungefär 182 142 kronor och med tanke på att de till antalet var 18 stycken så rör dig sig om enormt mycket pengar. Dessa pengar gick alltså till ”utåtriktad” verksamhet, vilket innebär att de ville locka tidningar att skriva om kommande rapporter.

Skulle det vara möjligt spara in mycket pengar genom att förändra praxis för Miljömålsrådets rapportering? Behöver de verkligen arbeta både med ”extern” och ”intern” kommunikation?

2008 års rapport ”Miljömålen – nu är det bråttom!” fick en artikel i DN Debatt och rapporten nämndes i över 16 tidningar.

Holdstock och Poirier Martinsson sammanfattar:

”Sammanfattningsvis visar Miljömålsrådets egna rapporter att Sverige står inför stora och varierande utmaningar på miljöfronten. Budskapet till medierna tecknar en annan verklighet, där inga andra miljökvalitetsmål än klimatmålet och klimatberoende mål bedöms vara värda att nämnas. Av de fem hårdast ansatta miljökvalitetsmålen förtjänar inte ett enda av dem ett omnämnande i kraft av att vara en källa till oro för miljön. Omnämnanden i passusar är vad som återstår för utsatta miljökvalitetsmål.” (12)

Miljö och klimat i pressen

I den här delen av rapporten undersöker Holdstock och Poirier Martinsson vilka typer av artiklar som har prioriterats i nyhetsrapporteringen i relation till Miljömålsrådets mål. De har läst igenom Dagens Nyheters förstasidor med start 2002 då Miljömålsrådet inledde sin rapportering.

Jag konstaterar snabbt att artiklar relaterade till en begränsad klimatpåverkan dominerar listan. Resultatet presenteras i procentdelar av totalt antal miljörelaterade artiklar. Jag ser också att andelen artiklar relaterat till begränsad klimatpåverkan sjönk betydligt 2008, året då finanskrisen ”startade”. Blev miljörapporteringen helt plötsligt inte lika viktig?

Vad sänder Dagens Nyheter ut för signaler med sin rapportering? Är finanskrisen viktigare än klimathotet? Utgör finanskrisen en mer reell risk för oss än klimathotet? Det uppstår en rad olika frågor som förtjänar att diskuteras öppet.

Holdstock och Poirier Martinsson tar sedan hjälp av forskarna Johan Martinsson och Sverker Jagers vid Göteborgs Universitet, som har följt miljödebatten sedan 1985. J Martinsson och Jagers visar hur antalet klimatartiklar som andel av miljörelaterade artiklar har stigit rejält mycket sedan 1985. Några saker jag lägger märke till i figur 2 är att klimatdebatten hade kommit igång vid 2001 för att sedan mattas av rejält, antagligen på grund av 9/11, för att sedan börja ta alltmer plats i media. Från och med 2005 inleds själva ”hysterin” eller klimathetsen i den svenska opinionen, vilket jag tror leder till att många blir skeptiska till rapporteringen och kanske till och med skeptiska huruvida vi står inför ett klimat”-hot” eller ej.

Holdstock och Poirier Martinsson har även varit flitiga läsare av Aftonbladet och Expressen under de senaste tio åren. Genom att söka efter nyckelold har de försökt fastställa antalet artiklar i förhållande till Miljömålsrådets miljökvalitetsmål. I Aftonbladet har artiklar om ”frisk luft” varit den mest dominerande typen, medan det i Expressen de senaste 4-5 åren har varit mycket jämnt mellan artiklar om ”frisk luft” och ”övergödning”.

Den fras som fullkomligt får H & PM:s granskning att gå igenom taket är ”begränsad klimatpåverkan”. I figur 5 ser vi hur artiklar som innehåller den aktuella frasen nästan exponentiellt försvinner rakt uppåt. Det sker en enorm ökning av artiklar som innehåller nyckelfrasen ”begränsad klimatpåverkan”. Är det här ett tecken på en ”catch phrase” hos media eller är det en fråga om lobbypåverkan? Ni måste ladda hem rapporten och ta er en titt själva.

Om resultaten ovan var anmärkningsvärda, så är granskningen av Expressen i relation till frasen ”begränsad klimatpåverkan” än underligare. Omnämnandet av en ”begränsad klimatpåverkan” har varit dominerande i Expressens artikelflöde sedan 1997! Det verkar inte heller som om det skett någon drastisk ökning under de senare åren utan figur 6 visar hur antalet artiklar som innehåller frasen har sjunkit i Expressens nyhetsflöde.

”Materialet hittills antyder alltså att klimatet har tagit över som dominerande inslag i svensk miljörapportering.” (16)

”I materialet från kvällspressen kan man också konstatera att Aftonbladet kvantitativt går längre än Expressen i sin klimatbevakning, ett förhållande som delvis kompenseras av att Aftonbladet allmänt rapporterar mer om miljöproblem. En för Aftonbladet mindre smickrande tanke kan också vara att tidningen går längre i att följa alarmistiska och sensationalistiska impulser i sin nyhetsvärdering.” (16)

Holdstock och Poirier Martinsson har också granskat artiklar skrivna av DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs och SvD:s miljöreporter Susanna Baltscheffsky.

H & PM har hittat 419 artiklar ur Mediearkivet från Bojs och 460 artiklar från Baltscheffsky. I och med granskningen av artiklar från 1999, 2002 och 2007, menar H & PM att både Bojs och Balrscheffsky var tidigt ute med att skriva om klimathotet. Frågan har växt till att dominera deras journalistiska arbete.

H & PM argumenterar sedan för att både Bojs och Baltscheffsky under årens lopp har kommit att skriva allt mer om Klimathotet och miljökvalitetsmålen. Både journalisters produktion av antalet artiklar om miljökvalitetsmålen har ökat riktigt mycket mellan 2002 och 2007. Figur 8 visar antalet artiklar om miljökvalitetsmålen under de utvalda åren och resultatet är slående; både Bojs och Baltscheffsky har mer än fördubblat sin produktion av artiklar relaterade till miljökvalitetsmålen.

När det gäller klimatfrågan är det än ännu större ökning. Figur 9 visar andelen artiklar av dessa som rörde klimatfrågan. Jag uppfattar det som att Bojs skrev ungefär 40-50 fler artiklar om begränsad klimatpåverkan 2007 och Baltscheffsky skrev ungefär 50-60 fler artiklar om tidigare nämnda nyckelfras.

En problematiskt sak i det här fallet är att Baltscheffsky verkligen är miljöjournalist, medan Bojs är vetenskapsredaktör. Detta medför att deras olika produktionsflöden relaterat till deras miljö- och klimatrapportering blir aningen missvisande när de jämförs. Men H & PM tycks ändå se att både Bojs och Baltscheffsky närmar sig varandra i deras rapportering kring klimatmålet.

Holdstocks och Poirier Martinssons motivering för varför de valde att granska Bojs och Baltscheffskys artiklar har och göra med att de båda var tidigt ute att skriva om klimathotet. Vidare ser de Bojs som en av landets mest ansedda vetenskapsjournalister och att Baltscheffsky under många år har bevakat miljöfrågorna på ett mångsidigt sätt. De är helt enkelt bland landets främsta inom sina områden. Av granskningen framgår det enligt H & PM att:

”Genomgången av deras artiklar ger stöd åt hypotesen att den svenska miljöjournalistiken låtit bevakningen av klimathotet tränga undan övrig miljöjournalistik, men det finns heller inga skäl att tro att Bojs och Baltscheffsky i det avseendet syndat värre än andra journalister.” (19)

Sammanfattning och diskussion

Vad tycker du är mest oroande inför framtiden? FRA-lagen? Arbetslösheten? Finanskrisen? Kommande EU-direktiv? Regleringar av Internet?

Enligt 1986 års SOM-undersökning svarade 72% av de som ställde upp i undersökningen att ”miljöförstöringen” var det som var mest oroande. Konstigt nog sjönk sedan antalet personer som svarade att miljöförstöringen var det som var mest bekymmersamt, för att sedan stiga igen. 2007 var hela 61% av de som svarade oroade för framtiden.

Holdstock och Poirier Martinsson hävdar också att svenskarna under 2000-talet allmänt varit mer intresserade av miljöförstöringen än klimatförändringarna

Angående klimatalarmismen och sensationalismen; Är inte det här motsägelsefullt:

”Alarmism och sensationslystnad är inte nödvändigtvis dåliga inslag i journalistiken. Vid en välvillig tolkning innebär de att medierna slår larm när det behövs och vinklar artiklar på ett sätt som tydliggör faror. Men man får ofta känslan att alarmismen löper amok – ozonlager, fågelinfluensa, akrylamid – och att sensationalismen går över styr.” (21)

Vidare till om klimatdebattens potential till att bli ett miljöhot:

”[…] men man kan kanske inte säga att medierna direkt framkallar fara med den typen av alarmism och sensationalism.” (21)

Holdstocks och Poirier Martinssons slutkläm är att:

”Ovan har vi undersökt om medierna tappat bort sin bevakningsplikt när det gäller viktiga miljöfrågor. Vi har ställt frågan om det beror på överdriven alarmism och sensationalism. Om svaret på båda frågorna är: ”Ja, så är det”, då följer omedelbart frågan hur negativt detta är för miljön. Att Miljömålsrådet, som samordnar statens största miljösatsningar, tycks ha svårt att stå emot stämmer till eftertanke.” (21)

Jag uppfattar det som att den här rapporten endast leder fram till en utgångspunkt för kommande undersökningar om miljödebatten. Vi ställer oss fortfarande frågan: Går det genom riskbedömning och empiriska undersökningar att visa hur klimatdebatten verkligen är ett miljöhot?

Mina anmärkningar

Jag tycker inte att Holdstock och Poirier Martinsson problematiserar begreppet ”media” tillräckligt mycket. Även om H & PM väljer att inte granska artiklar i bloggsfären eller på dags- och kvällstidningarnas Internetflöden, kunde det ändå ha varit på sin plats att motivera varför man ej valt att granska dessa media.

Det är mycket märkligt att Miljöpartiet inte har gått framåt i och med att klimathetsen har förvärrats. Och hur kommer det sig egentligen att tidningar, tv-kanaler och mer traditionell ”gammelmedia” nästan totalt upphörde med sin klimathotshets i och med början på 2008 års finanskris? Kan det här vara något form av bevis på H & PM:s tro på medias ”odelade uppmärksamhet” månne? Är det här även ett tecken på en mer generell och folklig ”odelad uppmärksamhet”.

Angående mina funderingar om Miljöpartiets ringa storlek, det kan vara så att de inte har gått fram på grund av att nästan alla andra partier kallar sig ”gröna” partier numera. Har miljörapporteringen kanske tvingat alla andra partier att ta tag i miljöfrågorna, på liknande sätt som när Feministiskt Initiativ tvingade andra partier att börja hävda sig som ”feministiska” i media.

Miljöpartiet står still i någon form av ingenmansland, Socialdemokraterna befinner sig för tillfället i ett politiskt fritt fall och Vänsterpartiet går bakåt. Kommer Miljöpartiet gå framåt nu? Om så är fallet så visar det att snabbhet påverkar politiken mer än åratal av klimathets.

En sak blir tydlig; medias ”odelade uppmärksamhet” blottlägger antingen en västvärld full av kålsupare och kappvändare, eller så har de hela tiden målat upp en felaktig bild av människors miljöengagemang. Jag kan bara relatera till mig själv i det här avseendet och min syn på det hela är att jag hela tiden har tänkt på vad jag själv köper och vad jag gör i min vardag för att ”värna mer om närmiljön” istället för att bidra till hetsen om att världen håller på att gå under.

Bevakning i media har fått mig att ifrågasätta om klimatförändringen verkligen utgör ett hot mot människan.

Holdstock och Poirier Martinsson pekar på ett fenomen och ett samband mellan Miljömålsrådets och medias sätt att rapportera om miljömålen. Men, precis som en av mina vänner påpekade för mig; De kommer inte fram till speciellt mycket mer. H och PM tyddliggör en tendens och fenomen i rapporteringen, men de visar knappast huruvida klimatdebatten verkligen utgör ett miljöhot.

Jag tycker att rapporten saknar en nödvändig reflektion och riskbedömning i relation till granskningen. Hur skulle utebliven miljörapportering kunna försvåra eller ”hota” befintligt miljöarbete? Är detta ett teoretiskt eller praktiskt hot? Hur bör vi som medbogare reagera?

Andra som bloggar om rapporten

Jag släcker inte lampan på lördag
Klimatdebatt på Timbro
Klimatdiskussion på Timbro
Är klimatdebatten ett miljöhot?

Tobias Holdstock är projektledare på Timbro
Roland Poirier Martinsson är chef för Timbro medieinstitut


DOOM4

En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from www.kitco.com]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.