Inlägg taggade 'upphovsrätt'

Säljes: Kurslitteratur i Medierätt 15hp

Förra veckan sålde jag Jan Roséns böcker Upphovsrättens avtal: regler för upphovsmäns, artisters, fonogram-, film- och databasproducenters, radio- och TV-bolags samt fotografers avtal (2006) och Medie- och immaterialrätt (2003), och nu vill jag även sälja resten av kursmaterialet i Medierätt 15hp vid stockholms Universitet.

Säljes: Kurslitteratur i Medierätt 15hp vid Stockholms Universitet

Rättsfallssamling I – HT08 (originalpris 100:-)
Rättsfallssamling II – HT08 (originalpris 160:-)
Rättsfallssamling III – HT08 (originalpris 90:-)
Kompendium B – HT08 (originalpris 155:-)
Lagtextsamling – HT08 (originalpris 95:-)

Originalpris för kurslitteratur:  600:-
Jag säljer materialet till dig för: 300:-

Materialet är i bra skick och är oanvänd. Min grundtanke var att jag på min fritid skulle läsa in hela kursen för att på så sätt förbättra mina kunskaper om det juridiska perspektivet på medierätt. Men det slutade med att jag inte hann att gå igenom materialet under 2008-2009 och nu har materialet totalt mist sin relevans för mig.

Vill Du köpa materialet? Hör av dig i kommentarerna med din mejladress för att komma i kontakt med mig. Om du bor i Stockholm kan vi ses på stan så du så snart som möjligt får tag i materialet.

Ipred & Telekompaketet

Jag vaknade upp idag på grund av strålande solsken över Stockholm stad… men det är någonting som inte stämmer.

Ipred

Idag har Ipred-direktivet trätt i kraft, detta direktiv som enligt politiker och ”upplevelseindustrin” ser så bra ut på papper, men som blir totalt uddlöst mot de personer som direktivet riktar in sig på.

De personer som politiker och förlorande korporativistiska företag vill komma åt, det är dom som använder sig av anonymiseringstjänster som Ipredator, Relakks, Mullvad, Dold, Ivacy, PRQ, i2p2 eller Flashvpn för att nämna några alternativ.

Politiker och rättsväsendet tvingar inte bara in medvetna medborgare i anonymitet, de har dessutom sjösatt en lag som redan innan införandet är totalt verkningslös mot de personer som den är ämnad för. De gör det svårare för polis och rättsväsende att komma åt mer allvarlig brottslig verksamhet.

Om du är lite tekniskt kunnig är det inte svårt att kringgå detta skitdirektiv. Vad blir konsekvenserna av detta?

Ipred stoppar bara amatörer…

Politiker har en naiv inställning till och föreställning om vilka som kommer att drabbas. De vill inte kriminalisera en hel generation, men de har precis kriminaliserat flera olika generationer på en och samma gång.

Unga vuxna, vuxna och barn som inte är tillräckligt tekniskt kunniga och som tror på politikernas naivitet, (att de korporativistiska företagen är sjyssta) kommer att drabbas. Så har skett i andra länder och det finns ingenting som säger att det kommer bli annorlunda i Sverige. Lilla Sverige som är så bra.

Det är dags att slå hål på den här myten nu, för Sverige är inte världens bästa och mest schyssta land. Välkommen in i verkligheten.

Man kan undra om politikerna utförde en konkret riskanalys innan de bestämde sig för att stödja Ipred.

Man kan fråga sig huruvida politiker överhuvudtaget ska värna om ekonomiska intressen och en bransch som är på dekis på grund av att de inte kan anamma teknisk utveckling, som inte kan förändra sin syn på begreppen ”konsument” och ”producent”, vars agerande gör att deras potentiella kunder faktiskt avskyr dom och som jagar sina egna potentiella kunder.

Riskanalysen skulle således ha genererat frågor som ”Kommer vi att kunna stoppa fildelning?, ”Vilka rättigheter riskerar att kränkas?”, ”Hur påverkar det här ett redan tungt belastat svenskt rättsväsende?”.

Ipred-direktivet bygger på den naiva tron om att skiv- och filmbolag alltid ska gå med vinst och som dessutom ska öka exponentiellt. Det finns inga argument som jag kan komma på som säger att dessa förutsättningar ska få finnas för enskilda aktörer på en fri marknad där teknisk utveckling har stor betydelse.

Oproduktiva, stagnerande och oseriösa företag fasas med tiden ut. Bättre alternativ tar över, ökar produktiviteten, har en progressiv syn på teknik samt möjligheter och behöver inte jaga medborgare med blåslampa.

Sverige bör värna om medborgarnas frihet och totalt rasera storföretagens politiska och ekonomiska friheter som inbegriper integritetskränkningar och upprätthållandet av svunna tider.

Ipred är ett riktigt dåligt direktiv och lobbyn har uppenbarligen lobotomiserat europas politiker till att tro på det här som något positivt. Jag tror att det här är ett stort minus för marknaden, jag tror att det påverkar mänskliga rättigheter på ett negativt sätt, jag tror även att det här kommer att kosta skattebetalarna en massa onödiga pengar – enbart för att ekonomiska intressen under åratal har bölat på grund av förlorade intäkter. Att förlora intäkter är, tro det eller ej, en helt normal risk i och med vanligt företagande.

Hur gör vi motstånd? Jo genom att öppna nätverken. Emma föreslår t.ex. att vi upprättar Ipredia som en positiv motkraft.

Vad tycker musikerna? Ofantligt många musiker har ju fått munkavle på sig. De vet att deras bolag är de som gör att de har en inkomst, denna marknadens mellanhand har under många år, genom många hundratals mediala och marknadsmässiga felaktigheter, förstärkt tron på det svenska musikundret som en stor ekonomisk kraft.

Dessa föreställningar är fantasier och har ingen realistisk grund. Generellt sätt har musikerna gått förlorande ur skivbolagens allt större inkomster. Systemet har ju varit toppstyrt och har genererat mer pengar till några få artister än att fördela pengarna mer rättvist. Ta er tid och läs mer om myten kring det svenska musikundret här.

Inkomster ska fördelas på ett sådant sätt som innebär att de som är villiga att arbeta hårdast också ska ha möjlighet att ha störst inkomster. Men som vi vet stämmer inte detta riktigt in på den ekonomiska modellen inom musikvärlden.

Telekompaketet

Var ska jag börja? Jag blir så matt bara jag tänker på hur EU lindar in sina förslag i ogenomträngliga dokument, som man ibland låser in och som ibland anses vara för komplicerade för vanliga medborgare så politikerna känner att vi inte riktigt vet vad vi vill.

EU vill reglera Internets. Ja ni läser rätt… de europeiska politikerna vill begränsa vårt sätt att använda oss av Internets. Vi kommer dessutom allt närmre beslut om dessa möjliga begränsningar av något som vi numera tar för givet.

Huvudutskottet har redan röstat ja till Telekompaketet. Fri användning av Internets är ej garanterad och företag kan komma att överta myndigheters befogenheter. Politikerna har röstat ja till Telekompaketet men de tycker att ”paketet” är för luddigt utformat.

Man kan undra vilka som egentligen håller i trådarna när de marionettklädda politikerna i Europaparlamentet kommer fram till sina åsikter.

Förslaget med Telekompaketet är så luddigt formulerat att det kan innebära att det blir fritt för en rad olika tolkningsmöjligheter. Det verkar finnas en så stor iver bland politikerna till att utforma ännu ett direktiv så att det finns en massa olika möjliga kompromisser inbakade i den beska EU-kakan. Kompromissandet har i fallet med Telekompaketet gjort att det har tagit ett steg tillbaka till att mer likna det ursprungliga förslaget som var än mer oroande.

FRA, IPRED, ACTA, Datalagringsdirektivet och snart Telekompaketet. Hur mycket kan vi tåla? Är det här ok? Om så är fallet varför tycker ni att det är ok?

Jag är allvarligt bekymrad över hur alla de här direktiven kommer att påverka min och andra medborgares frihet. Jag är oroad vad detta innebär för integriteten och det som så klyschigt kallas för ”det öppna samhället”.

Solen gick i moln… dagen blev genast mycket mörkare. Jag är inte alls nöjd med texten ovan men jag skyller på att jag är förkyld och lyssnade på jazz.

Foto från flickr.

Förlag inleder jakt på filderlare

Jag är ditt Internet och förstör ditt Internet

Så tankar du anonymt

Ljudboksförlag begär ut namn på uppladdare

Första Ipred-fallet i tingsrätten

Ipred-lagen urholkar rättssäkerheten

Sydsvenskans upphovsrättsspecial och rättegången mot The Pirate Bay

Jag måste tipsa om Sydsvenskans upphovsrättsspecial och framförallt Rasmus Fleischers och Fritz-Anton Fritzons korta artiklar där de från olika perspektiv tar sig an upphovsrättens vara. Passa också på att läsa uppföljningarna på deras respektive bloggar: Attack mot attacktalet och Replik till en upphovsrättstroende.

Nivån är riktigt hög och det finns en hel del intressanta anmärkningar och idéer att tänka vidare på, men jag känner att de inte fick tillräckligt med utrymme i artiklarna. Men debatten förstärks mer och mer nu med tanke på att rättegången mot The Pirate Bay närmar sig med stormsteg.

Idag börjar en omfattande bojkott av mediaindustrierna, rättegången mot The Pirate Bay inleds den 16:e februari, IT-eliten och mediaeliten står på tå just nu och besökte nyligen Media Evolution som gästades av Chris Anderson vars bok Free! Why $0.00 Is the Future of Business lanseras i dagarna. Dessutom inser fler människor att det som sker nu är större än fildelning och handlar om yttrandefriheten och tryckfriheten. Fler och fler priser delas ut och tjänster skänks bort till människor som engagerar sig i företeelserna ovan.

Just nu händer det riktigt mycket och inte nog med det, ni måste även se till att köpa eller ladda ned Anders Rydells och Sam Sundbergs Piraterna – De svenska fildelarna som plundrade Hollywood! Den boken och Tony Ernsts bok Sex miljoner sätt att jaga en älg på kompletterar verkligen varandra bra även om båda två tar upp gemensamma fakta.

Här är schemat till rättegången mot The Pirate Bay. Jag har kopierat texten från Christian Engström och ni kan läsa mer om rättegången här

”Huvudförhandlingsplan (kl. 09.00 – 12.00, 13.00 – senast 16.00)

Dag 1 – 16 februari 2009
Yrkanden och inställningar — åklagarens sakframställan och skriftliga bevisning.

Dag 2 – 17 feb
Forts. från dag 1.

Dag 3 – 18 feb
Målsägandenas sakframställningar (gärna genom i förväg ingivna skriftliga sakframställningar)
09.00 Sony BMG Music m.fl., Yellow Birds m.fl. och Warner Bros m.fl.
13.00 Åtalades sakframställningar

Dag 4 – 19 feb
Forts. åtalades sakframställningar
13.00 förhör Fredrik Neij
14.00 förhör Gottfrid Swartholm Warg
15.00 förhör Peter Sunde Kolmisoppi

Dag 5 – 20 feb
09.00 förhör Carl Lundström
13.00 ev. forts. förhör med den tilltalade

Dag 6 – 23 feb
Reserv

Dag 7 – 24 feb
09.00 vt-förhör Magnus Mårtensson
10.00 vt-förhör Anders Nilsson
11.00 vt-förhör Richard Carlswärd
13.00 vt-förhör Jim Keyzer (?)
15.30 vt-förhör John Stéenmark

Dag 8 – 25 feb
09.00 vt-förhör Tobias Andersson
10.00 vt-förhör John Kennedy (engelsk tolk)
11.00 vt-förhör Bertil Sandgren
11.30 vt-förhör Rasmus Ramstad
13.00 vt-förhör Pär Ekengren
14.30 vt-förhör Ludwig Werner
15.00 vt-förhör Per Sundin

Dag 9 – 26 feb
09.00 vt-förhör Kristoffer Schollin (alternativt att det får tas en annan dag om det blir det enda “tilltalade-förhöret”)

Dag 10 – 27 feb
09.00 vt-förhör Jim Keyzer (?)
Åtalen mot Fredrik Neij resp Gottfrid Warg
14.30 Personalia

Dag 11 – 2 mars
09.00 Åklgaren slutför
13.00 Sony BMG slutför
14.00 Yellow Birds
15.00 Warner Bros

Dag 12 – 3 mars
09.00 Fredrik Neij slutför
10.30 Gottfrid Swartholm Warg
13.00 Peter Sunde Kolmisoppi
14.30 Carl Lundström

Dag 13 – 4 mars
Reserv

Som framgår av schemat kan det säkert bli ändringar, men det här tycks vara planen.”

6 miljoner sätt att jaga en älg på – av Tony Ernst

Jag har läst Gidappa!-Ernsts bok 6 miljoner sätt att jaga en älg på och blev positivt överraskad! Jag hade inte förväntat mig att den brokiga skara på tjugoen personer som Ernst intervjuat skulle ge en sådan dynamisk bild av fenomen som industrin, musik, ekonomi, upphovsrätt, skivsamlingen, skivor, skivaffärer, skivbolag, ”crate digging” och teknikinställning. I och med denna bok så tar litteraturen inom området ett steg framåt.

Ernst språk är personligt och flyter på bra – här blandas det friskt med opretantiösa formuleringar och Hip Hop-influenser – dessutom så är hans historiska genomgång av strukturer, parametrar och problem en bra påminnelse om hur tidigare konflikter och sammansättningar sett ut. Ernsts (eller om det är Reverbs) val att ha tjugoen stycken intervjuer insprängda i den historiska genomgången skapar bra förutsättningar för att dyka in och ut ur problematiken.

Den brokiga skaran av människor som har intervjuats utgörs av: Magnus Eriksson, Anders Mildner, Eva-Lena Jansson, David Djuphammar, Hans Haraldsson, Sissi Hagald, Karl Sigfrid, Andreas Ekström, Sophie Rimheden, Kjell Häglund, Christopher Silverberg, Anna Hellsten, Petter, Emil Arvidson, Martin Theander, Rasmus Fleischer, David Mortimer-Hawkins, Peter Thulin, Oscar Swartz, Horace Engdahl och Annika Norlin. Imponerande lista! Det spelar ingen roll var någonstans man står i frågan, jag tycker att flertalet olika synsätt, känslor och tankar som kommit fram i debatten under hösten ’08 och våren ’09 ger boken en viss karaktär som kanske inte hade kommit fram om det inte vore för den här boken.

Jag förundras över hur många av människorna ovan som faktiskt försöker göra någonting åt situationen eller att skapa sina egna förutsättningar för att både skydda sin musik och tjäna lite på den. Är det här ett tecken på att nya tankar, förhållningssätt och tekonologier börjar slå rot?

Mest intressant är skivbolaget Service som via en prenumeration gör det möjligt för lyssnare att komma åt alla deras digitala produkter. Detta måste kunna bli någonting för alla olika sorters artister. Jag kan tänka mig att vem som helst som har en hemmastudio skulle kunna ha möjligheten att arbeta med att skapa låtar och lägga upp beats, klipp, låtar etc. på en del musiksidor under en viss tid. Om det sedan finns ett fortsatt intresse för musiken, så skulle det kunna vara möjligt att via donationer, prenumerationer, livespelningar eller anda performanceliknande tjänster få in lite pengar.

Upphovsrätten behövs uppdateras. Artister har t.ex. fortfarande behov av skydd mot företag som kan tänkas använda deras musik i kommersiellt syfte utan att fråga artisterna om lov. Det finns alternativ med andra licenser på banan. Det måste också skapas nya sätt att ge lite slantar till musiker som man uppskattar. Dessa tekniska lösningar ska kunna användas av såväl kända som okända artister. Skivaffärer måste sälja andra produkter än enbart musik, t.ex. latte. Distributionskanalerna måste effektiviseras, produkterna måste förändras och bli unika eller till tjänster. Vad vi hitills har lärt oss om tjänster som Spotify är att kvalitén är låg och att skivbolag motverkar utvecklingen.

Jag tänker gå upp ur skyttegraven (metaforen för retoriken i fildelningsdebatten). Jag har fått nog och har argumenterat färdigt med de som har en annan åsikt än jag. Jag kommer att lämna detta nedgångna värn och söka andra strategier, vägval, teknologier, perspektiv och angreppssätt som inbegriper förändrat beteende och andra handlingar. Jag kommer fortsatt att vara mer tolerant mot alla som har en åsikt i frågan men det innebär inte att jag måste argumentera med dom. De som handlar och agerar är de som kommer att förändra verkligheten. Resurserna behöver fördelas vidare, idéer måste realiseras, viktigare sysslor finns på min radar hitom horisonten.

Förlängd upphovsrätt för musik

Det finns strömningar inom Europaparlamentet som vill införa förlängd upphovsrätt för musik. Förslaget som är på tapeten tar upp möjligheten till förlängd upphovsrätt från 50 till 95 år. Nu kanske ni undrar hur detta kommer att gynna musiker? Det kommer att innebära en väldigt skev fördelning om detta går igenom.

Enligt Alexandersson har Sverige sagt nej till en förlängd upphovsrätt inom nationens gränser, men sannolikheten att Sverige hakar på ett eventuellt ja i Europaparlamentet är ju tyvärr rätt hög.

How copyright extension in sound recordings actually works

Åtta år senare II – Är upphovsrätten död?

Innan vi tar oss en titt på kapitel två från Nicklas Lindblads bok Teknotopier (2000) vill jag bara uppmärksamma er om en sak.

Då jag inte har läst på tillräckligt om Medie- och immaterialrätt, upphovsrättens avtal samt grundläggande yttrandefrihetsrätt, använder jag mig mycket av Wikipediaartklar. Jag inser att det är problematiskt men att det också blir lättare att själv försöka sätta sig in i begreppsligheten. Om ni ser något felaktigt som har och göra med juridiska termer eller praxis så vill jag gärna att ni poängterar det för mig.

I kapitlet ”Är upphovsrätten död?” går Nicklas Lundblad vidare och frågar vad det skulle innebära om upphovsrätten dödsförklarades. Kommer det ens att ske? Hur ser framtiden ut för upphovsrätten?

Upphovsrättens uppkomst, motiv och natur

Idén med upphovsrätten är att den som skapar ett ”verk” är den enda och endast denna, som har rättigheten (ensamrätt) över kopiering och distribution gällande ”verket”. Begreppet inbegriper också ”verkshöjd”, vilket är den modalitet som har och göra med verkets ”konstnärlighet”. Måttbarheten rör verkets orginalitet, självständighet och individualitet. Det är denna modell och koncept som är relevant i rättsprocesser där parter tvistar om en ”produkt” är imiterad eller kopierad. I svensk lagstiftning så skyddar upphovsrätten mot Plagiat (lat: plagium, människorov) som har och göra med ”form” och ”gestaltning”. ”Idén” bakom vissa gestaltningar och former är ännu inte en del av upphovsrätten, men som Johan Söderberg nämner i Allt mitt är ditt så finns det tendenser som tyder på att lagstiftningen successivt håller på att anpassas till skydda kreativa ”idéer”.

På grund av att det finns en möjlighet att ”idén” kan komma att lagstiftas in i upphovsrätten, kommer minst två frågor upp på dagordningen. Vad exakt har skaparen rätt till rörande ”verkets” form, gestaltning, kopiering, distribution etc? och Har skaparen rätt till det som skapats? Vem vet vad som kommer att hända med kulturen om rättigheter till innehåll och idéer börjar att hamna i händerna på ett fåtal konglomerat.

Upphovsrätten är en del av immaterialrätten. Vad skyddar  immaterialrätten? Vad för slags grund utgör den? Förenklat beskriver Lundblad det som att dessa rättigheter ska fungera som morot för fortsatt skapande och inte minst som en garanti för att skaparens inkomster från immateriella värden ska tillfalla denne och ingen annan.

Lundblad nämner andra skäl för upphovsrätten. Skaparen sägs ha moralisk rätt till att själv kontrollera verkets spridning och vidare historia. Nu förstår de flesta av oss att denna rätt befinner sig i skarp kontrast till verkligheten. Deltagarkulturer inte bara omformar spridning av kultur och distributionskanaler, utan de omskriver också verkets vidare historia. Det finns en rad exempel på hur det i deltagarkulturer går att remixa verk genom att parodisera, förlöjliga konstnären och artister etc. Vilken typ av spridning är kränkande? Är det all typ av spridning som skaparen motsätter sig eller all spridning som lagstiftningen ser som olämplig?

Som politiskt skäl nämner Lundblad äganderätten. Först måste man definiera verket och dess rättsliga status. Marknadskrafterna inom olika branscher vill att fler fenomen och ”produkter” ska omfattas av äganderätten för att det innebär att marknaden blir mer effektiv för dom. Häri ligger bland annat tanken om att andra personer än skaparen inte ska kunna tjäna pengar på ett kopierat verk. Äganderätten som materiellt rättighetsanspråk kommer i framtiden juridiskt att påverka immaterialrätten i den mån branschen kräver det.

Lundblad går igenom upphovsrättens uppkomst och refererar till Bernkonventionen 1886. Upphovsrätten går ju längre tillbaka än så (vilket står i wikin), men Lundblads poäng har att göra med att gå tillbaka i tiden för att jämföra hur samhället har förändrats sedan 1800-talet. Dessa samhällsförändringar kräver inte bara att vi omförhandlar om dessa rättigheter, utan också att vi inser vad det är med dessa rättigheter som inte har stått pall för tidens påfrestningar på dess praxis.

Är det inte så att historien upprepar sig? I samtiden är det EU som kräver att medlemsländerna ska skydda upphovsrätten transnationellt, vilket intressant hänger ihop med den parallella utvecklingen av multinationella företag eller så kallade konglomerat. Är det inte så att företagen i större utsträckning har kommit att samarbeta över gränserna, inte bara för att skydda angrepp på deras rättigheter, utan för att skyddet av dessa rättigheter i sig utgör en hel industri med enorm potential? Detta formar ett motiv varför lobbygrupper och tjänstemän spenderar enorma summor för att försöka förändra lagstiftningen i ett globalt perspektiv.

Den digitala tekniken och förändrade förutsättningar för upphovsrätten

Jag tror att många håller med mig om att tekniken har förändrat förutsättningarna för upphovsrätten och även vår syn på den. Konstnärens rättigheter har väl inte förändrats markant, men däremot dennes rättigheter gentemot konsumenters spridning, användning och tillämpningar av verk.

Idag kan vi inom vissa områden göra perfekta kopior som inte kostar oss något och som görs snabbt. Vad vi egentligen ”kopierar” inom de olika områdena hänger ihop med skyddet av rättigheterna som är kopplade till dessa verk. Kanske är det mer kränkningen av distributionen som retar gallfeber på jurister, branschfolk och artister snarare än kopieringen. Det kanske är lättare för branschen att peka på distributionen som boven i dramat, för att kunna argumentera för ekonomisk skada.

Ekonomisk skada räknas ut på de mest godtyckliga sätt och har inte alls någon koppling som är rigoröst analyserad eller utvärderad. Så, är det ett fenomen som utgörs av både vissa medium och vår användning av teknik? Vill inte branschen att denna teknik ska vara exklusiv för att det ska bringa mer inkomster till dom? Branschen vill ju också kunna använda sig av gratis kopiering av verk på en industriell nivå, men den kan inte göras lukrativ om inte vanliga medborgares användning av tekniken begränsas. Skivbolagen vet exakt vad flera miljoner svenskar ägnar sig åt, men de vet inte vilka det är som gör det. Detta irriterar dom något enormt. Anonymiseringen gör det omöjligt för dom att nå ut med sin reklam eller dra konsumenter till domstol.

Den anonyma kopieringen har fullkomligt exploderat sedan 1886. Lundblad ser hur anonym kopiering knappast kunde ha förekommit i speciellt stor utsträckning på grund av tekniken och dess storlek. För att inte tala om själva användandet av den, hur många personer kunde hantera tryckutrustning med alla dess blytyper och bläckkunskaper?

”Att här föreligger en skillnad tycks mig uppenbart, och det intressanta är att skillnaden inte så mycket ligger i samhällets villkor för anonymitet som i den lätthet vilken kopiering sker” (48-49)

Den dag IPRED väl går igenom kommer det finnas ett flertal tjänster i olika tekniska kategorier som kommer att förenkla anonymiseringen på Internet. Det blir således svårare för bolagen att koppla ihop ip-nummer, användare, filer och teknik för att kräva ersättning för ekonomisk skada. Nu förstår jag mer varför organisationer vill åt rättigheter att fysiskt komma hem till medborgare för att kunna kräva ersättning.

Nu menar jag inte att det här är ett bra argument eller något, men jag kom och tänka på en liknelse. Tänk om SVT fick för sig att lobba angående hårdare lagstiftning kring fenomenet tv-licens. De personer som kommer för att kolla om du verkligen har betalat din tv-licens kanske skulle ha rätt att tränga sig in i huset eller lägenheten. Kanske skulle de kunna kräva ekonomisk kompensation för SVTs eventuella lidande när de väl har hittat en TV.

Lundblad funderar vidare om begreppet ”verk” har förändrats i samband med Internets intåg. Den definition av verk som gällde för upphovsrätten anno 1886 kanske inte längre är samma definition, samma fenomen eller samma grund för rättigheter. Vi bryter mot verkets naturliga ramar. Det är inte bara produkterna som håller på att förändras utan också konstverkets status. Som vi alla vet är det inte så att det juridiska området har ensamrätt på kulturella definitioner. Dessa är under ständig omförhandling av alla som tänker på kultur och som har en relation till kultur. Lundblad skisserar upp en skillnad mellan olika typer av fysiska verk. Men är det inte lagstiftningen som ska ses som fragmenterad snarare än ”konst” och ”verk”? Fragmenterar däremot  inte dessa den fåråldrade lagstiftningen?

Upphovsrättsindustrin förstår inte det kollektiva skapandet. De undrar vem som äger rättigheterna till detta skapande och har en helt annan syn på saken än de som ägnar sig åt kollektivt skapande. Rättigheterna tillfaller olika personer som kanske inte alls vill ge upp sina rättigheter till ett bolag.

När är en upphovsrätt möjlig?

Upphovsrätten är inte död. Bolagens inkomster är beroende av den. Artisterna är också beroende av den på grund av inkomster, men hur mycket de tjänar beror ju också på hur bolagen väljer att kompensera dom. Det kostar också en hel del för att upprätthålla rättigheterna. Finns det något sätt som medför att upprätthållandet av rättigheterna sköts mer effektivt?

Branschen tror ju att förändrad lagstiftning endast är till deras fördel. De kan ju själva stå för undersökningen och registrering och sedan gå till domstol med dessa uppgifter för att gå vidare med processer mot vanliga medborgare. Så visst förstärker dom en affärsidé, den att kräva människor på ekonomisk ersättning för eventuell ekonomisk skada, men de försvagar den traditionella affärsidén som utgörs av att sälja produkter. Spelar det någon roll om de har några artister överhuvudtaget? Räcker det inte bara med att äga rättigheterna till någons verk och sedan göra allt i sin makt för att hitta personer som kränker dessa rättigheter? Vad skönt det vore för dom om de slapp att kompensera artister.

Lundblad går vidare till en fallstudie av Napster som går igenom dess bakgrund, effekter och arkitektur. Kortfattat förstår jag det som att musikindustrins ansträngningar att krossa Napsters tjänst, gav upphov till en rad tekniska innovationer på området. Det skedde en utveckling från ett centraliserat Internet till decentraliserade rhizomatiska kluster av Internets. Förekomsten av mellanhänder elimineras successivt, kanske är detta något som kommer att omforma enheten konsument-skivbolag-artist. Om denna teknik även är Open-source så kommer det vara än svårare att bevisa vilka som ansvarar för viss teknik och dess underhåll.

Lundblads andra fallstudie handlar om länkning. Många av oss vet att det är lika enkelt att hitta länkar till upphovsskyddat material via sökmotorer som det är att använda sig av trackers. Ska det också lagstiftas om länkning? Hur långt är de villiga att gå för att begränsa användningen av Internet? Det har skrivits så otroligt mycket om det här redan av personer som är mycket mycket skarpare i sin argumentation än jag, om ni har några länkar till givande artiklar kan ni posta dom nedan.

Lundblad ansåg att upphovsrätten var i behov av reformer. I takt med att verkets status har förändrats så har branschen ej anpassat sina tjänster därefter. I just den här delen av boken inser jag hur mycket som har hänt sedan 2000 angående definiering av begreppen. Ta bara ett begrepp och fenomen som streaming. Det har hänt oerhört mycket med dess definition och användning sedan 2000. Jag frågar mig själv direkt hur många andra begrepp som är hopplöst föråldrade i boken. Bokens värde handlar således om att vi kan återkoppla och jämföra snarare än att uppdatera oss.

Om Lundblad trodde att upphovsrätten skulle bli förbisprungen så hade han lite rätt. Men idag försöker bolagen tillgodose sig nya lukrativa metoder för att lättare använda sig av upphovsrätten som affärsidé. Upphovsrätten har ännu inte dött. Generellt sätt så vill insatta människor inte ta bort upphovsrätten, utan omforma den. Branschen däremot behöver den nu för att få inkomster, och artisterna kämpar för den med näbbar och klor för att de inte har hittat marknader med andra former för ersättning som inte inbegriper mellanhänder. Lundblad skriver mot slutet av essän om ett problem han inte berör men som har hög relevans för dagens debatt.

”… upphovsrätten och den personliga integriteten är ett särskilt problemområde i den digitala ekonomin: samtidigt som vi vill värna om individens integritet vill vi genom olika typer av spårningsmekanismer slå vakt om upphovsrätten.” (76)


Tidigare inlägg i serien:

Åtta år senare – Nicklas Lundblad om reglering av Internet

Kommande inlägg i serien:

Åtta år senare III – Vem bryr sig om lagarna?
Åtta år senare IV – Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Åtta år senare V – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?
Åtta år senare VI – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?

Allt mitt är ditt – Johan Söderberg om fildelning, upphovsrätt och försörjning

Tidigare i år publicerade Bokförlaget Atlas Johan Söderbergs Allt mitt är ditt som ämnade att belysa den filosofiska och historiska problematiken kring upphovsrätt, kulturindustri och marknadsliberalism. Boken innehåller också ett minst sagt knepigt första kapitel som tar sig an immaterialrätten.

Det var efter att jag läst Rasmus Fleischers recension av boken som jag fick reda på att boken hade publicerats. Ni kan läsa hans tankar och recension i del 1: Vilka nätpirater?, del 2: Hacking, eller kommunismen som silikonets högsta stadium, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet och del 4: Kultursidorna. Det är svårt att inte påverkas av vad han skriver, men jag ämnar att ha hans recension ”till hands” när jag beskriver boken.

Johan Söderberg, född 1976, doktorerar på Avdelningen för Teknik- och Vetenskapstudier/Sociologi på Göteborgs Universitet. Han har tidigare skrivit Hacking Capitalism – The Free and Open Source Software Movement (Routledge, 2007)” -Atlas

Boken är indelad i sex olika kapitel:

Inledning
Immaterialrätt
Fri teknologi
Fri kultur
Vem betalar?
Vad är vänster i immaterialrättsdebatten?

Inledning

I inledningen bekantar vi oss med både Theodor Adorno och Karl Marx samt en ingång till kritik av kulturindustrin. Söderbergs resonemang tar sig an hur rättighetsinnehavare gör det svårare för personer som t.ex. vill göra vissa filosofer (eller diktatorer) mer tillgängliga för allmänheten. Immaterialrätten och innehavet av rättigheterna medför en kontrollkedja där privata uppoffringar för tillgänglighet av ett material till allmänheten blir kraftigt angripna, även fast denna tillgänglighet kanske är icke-kommersiell. Det kanske till och med finns en tanke bakom att publicera känsligt innehåll som tidigare har varit tillgängligt, men där rättighetsinnehavare kan gå in och stoppa denna process.

Innan inledningen är slut hinner Söderberg bygga vidare på idéerna om kulturindustrins agenda, att klanka ned på bloggsfären och att nämna Piratpartiet. Detta anger tonen för de kommande kapitlen i boken. Tyvärr antecknade jag inte speciellt rigoröst i början av boken men Söderberg tar också upp de liberala politiska landvinningarna och pekar på de två motsatta liberala tolkningarna av den immaterialrättsliga frågan.

Vänsterströmmningarna lyser med sin frånvaro. En generell tanke såhär efter att ha läst boken är att Söderbergs tankar angående de olika områdena inbegriper mer liberala synsätt än rent vänsterrelaterade. Är det någon annan som tycker som jag om detta? Undantaget tycker jag är det sista kapitlet om vad som är vänster i immaterialrättsdebatten.

Immaterialrätt

Immaterialrätten är ett begrepp som jag mer eller mindre har tvingats att sätta mig in i för att hänga med i debatten om delad kultur, fri kunskap och skyddat privatliv. Dessa begrepp har genererat ett intresse för frågeställningarna och problematiken som inte fanns där förut i mitt tänkande. Upphovsrätten är ju som bekant ett väldigt litet ord men desto mer omfattande begreppsligt. Söderberg redogör för begreppet immateriell egendom, en term som han vill relatera tillbaka till bland annat John Lockes arbetsteori. Hans arbetsteori kommer jag att försöka sätta mig in i framöver, men jag tror inte att boken som jag precis har beställt hem innehåller denna.

Grovt förenklat handlar detta bland annat om hur tankarna kring äganderätts- och privategendoms-begreppen, med dess lagar och regler, kan överföras till det immaterialrättsliga området. I debatten fördunklas en rad olika begrepp i och med alla olika definitioner och betydelser. ”The Multitude” (provar/lånar ett begrepp från Paolo Virno) måste ges möjligheter till en allmänt ökad förståelse i frågan. Rätten till flisen verkar vara det som driver ‘gammelartisterna’ i debatten om IPRED. Men denna rättighet ligger ju också djupt inbakad i det västerländska sättet att tänka när det gäller arbete med ”produkter”.

När arbete börjar glida över till ”tjänster” eller immateriella produkter så blir det allt knepigare att upprätthålla och definiera lagstiftningen.

Den inneboende trögheten i rättssystemet får mig att jämföra den med den ‘snabbe’ Akilles som försöker springa fatt den ‘slöa’ sköldpaddan (användning, teknologi, samhällsförändring). När Akilles når fram till punkten där sköldpaddan började, så har sköldpaddan hunnit en bit längre. När Akilles kommer till denna punkt så har sköldpaddan krypit vidare lite till, och så vidare ad infinitum. Om ni bortser från att jag har låtit den slöa sköldpaddan representera ett fenomen som egentligen är ”snabbt” och fenomenet rättsystem som ”långsamt” så kanske ni har överseende med att jag försökte remixa Zenons strängt logiska resonemang, ett resonemang vars poäng i sin egentliga form leder till en felaktig slutsats.

Söderberg leder oss in i immaterialrättens historia och pekar på hur allmäningarna ute på den engelska landsbygden privatiserades. I samtiden ser vi hur ”kulturella, vetenskapliga och språkliga” allmäningar som hägnas in. Lagarna som som handlar om och skärper upphovsrätt, patentlagstiftning, digitala lås och elektroniska bevakningssystem haglar som spön i backen.

Söderberg tar också upp bakgrunden till författarens ställning och dennes rättigheter och utvecklar det vidare till termen copyright. Han fortsätter kapitlet med att att framställa olika aktörer (hackers, sociala banditer, författare, forskare etc.) och nämner att ”nationalstaten har förlorat något av sin suveränitet i cyberrymden” (34). Jag vill påstå att staten i allt större utsträckning avvecklar sin nationella prägel samt nedmonterar sin suveränitet i knät på EU. Den förlorar således inte bara sin suveränitet i en abstrakt cyberrymd.

Förstärkningen av immaterialrätten är inte bara en reaktion på teknologiutvecklingen, utan också på hur privatpersoner kommunicerar, vad de använder för verktyg i denna kommunikation och hur samhället utvecklas. Det är inte bara digitaliseringen som hotar att göra lagar verkningslösa, det är också de nämnda faktorerna ovan. Fler och fler människor reagerar på hur branscher och organisationer behandlar sina ‘artister’ och vad de får i ersättning för sina kontrakt. Söderberg hävdar att ”upphovsrättslagen gått från ett direkt förbud av icke-auktoriserad kopiering till att också förbjuda undanröjande av kopieringsspärrar” (36). Det både finns ett starkt motstånd och vad jag tror är okunskap om t.ex. DRM-teknik.

Fleischers kritik gentemot Söderberg handlar om en rad begrepp som den senare använder sig av, t.ex. ‘nätpiraterna

”Eftersom begreppet aldrig definieras kan författaren låta sig glida mellan två högst olika betydelser: dels de faktiskt involverade i diverse upphovsrättsöverträdelser via internet, dels de olika debattörer och grupper som via internet för en kritisk diskussion kring upphovsrättens funktion”

Jag kan inte göra annat än att hålla med Fleischer här, men jag gör det på basis av min egen förståelse. Söderbergs argumentation i den här delen är svajig. En annan sak att notera är hur Söderberg målar ut en svartvit debatt och förståelse för dynamiken, vilket är olyckligt med tanke på att det finns en rad olika konstellationer och sätt att se på saken. Dessutom kan vi fråga oss hur vänsterperspektivet går ihop med det binära i undersökningen. Boken innehåller också en del sakfel som antagligen kommer att korras i och med en framtida nyupplaga.

Söderberg rör sig över stora områden, belyser begrepp som tekniska lås, patentskydd, monopol och mjukvara. För mig är det mycket som är nytt och intressant, framförallt kopplingarna till John Locke, allmäningarna och teknikhistorien. Det är runt sidan 40 som jag börjar anteckna mer i marginalerna, här ger Söderberg en, för mig, genomarbetad översikt av patenter, kommersialiseringen av forskning och rapporterna om musikmarknaden. Han beskriver vidare historien om Napster, en tvivelaktig syn mot The Pirate Bay, Microsoftstandarder och hur stora bolag själva tjänar pengar på fildelning som de själva också vill kontrollera… förlåt, bekämpa.

Söderberg går vidare och beskriver bruksvärde och bytesvärde, straff, lagar och utlämning av abonnentuppgifter. Bevakningen håller på att utökas, branscher kommer att få mer att säga till om som kommer innebära integritetskränkning gentemot privatpersoner. Rättsskipningen får ej privatiseras. IPRED innebär mer än vad dess förespråkare vill medge.

Givetvis kommer jag att fortsätta att granska och sätta mig in i eventuella argument för IPRED, plus att jag kommer att putsa upp mina kunskaper i medie- och immaterialrätt, yttrandefrihetsrätt och upphovsrättens avtal. Jag avslutar med ett citat från summeringen som jag finner intressant.

”Nationalstatens suveränitet, medborgarskapets koppling till nationen, principerna för hur rättsstaten fungerar och de liberala politiska friheterna är alla under omförhandling.” (63)

Fri teknologi

Fleischer tycker att kapitlet om fri teknologi är starkt och jag finner den här delen av boken fascinerande och intressant. I det här kapitlet berättar Söderberg om saker relaterade till strider om viss typ av infrastruktur; infrastrukturer som kringgår censur och kunskapsmonopol till fördel för informationsutbyte. Han går igenom historien bakom striden för fri hårdvara och mjukvara, fria nätverk och fri kultur och börjar med beskrivningen av en hacker. Vi får reda på fakta om hur Internet skapades, hur Microsoft konkurrerade med Unix och historien bakom företag som tidigare nämnda företag för att nämna några ämnen.

Johan Huizinga illustrerade i Homo Ludens (1938) hur människan genom tiderna har skapat tekniska lösningar och uppnått stora kulturella genombrott genom att leka sig fram. Jag antar att det ligger en stor vikt i det med tanke på vad som driver en hacker att sätta sig in i kod från första början. Teknologin har i sin tur brutit sig loss från delar av den ekonomiska rationaliteten hos marknader och byråkrati.

Angående motiveringen till att få folk att arbeta kanske har något och göra med Paolo Virnos begrepp ”the multitude” och hans syn på både ”post-fordism” och arbete (se A Grammar of the Multitude (2004). Inte nog med att kontemporär kapitalism efterfrågar helt andra kvalitéer hos arbetaren, även lekelementet präglar vissa yrken. Detta får mig att tänka på Karl Palmås reflektioner angående ”tomt arbete” som var bland det första jag läste från honom. Finns det någon gräns mellan arbete och lek?

Kunskapsmonopolet bekymrar många idag, inte minst hackers. Elektronik och teknologi konstrueras mer och mer för att vi konsumenter ska använda oss av sakerna på vissa sätt. Vissa begränsade sätt. Dessa olika förlopp och vanor kan vara politiskt eller ekonomiskt motiverade. I och med att tekniken kommer med restriktioner så kommer användare av den tekniken att vilja kringgå spärrar och lås. In kommer DRM.

Digital Rights Management och liknande tekonologier kommer att bli allt mer vanliga. För några dagar sedan återuppmärksammades det faktum att det finns politiska element inom EU som vill använda sig av trojaner för att övervaka medborgare. Ni läste rätt, trojaner. Mot sina egna Europeiska medborgare. Se Computer Sweden.

Även om hackern inser att öppen kod och demokrati är viktigt och önskvärt i arbetet, så formas maktstrukturer lätt kring fenomen som genererar pengar. Titta bara på hur det gick för den lilla datorgruppen i Homebrew Computer Club när Bill Gates anklagade gruppen för stöld.

Den tidigare kontrollen över fabriksarbetaren flyttas nu in i vardagsrummet hos ”The Post-Ford worker”. Det är upp till oss och den fria mjukvarurörelsen att agera motvikt till det här. Free Software Foundation vill ”göra fri mjukvara till standard på alla datorer” (83). I och med att olika organisationer och människor världen över delar den här synen på kunskap och fri mjuk- och hårdvara, så växer kravet på aktioner mot de element som vill stänga ned friheter och öka kontrollen av dessa verktyg.

Begreppet hacktivism, som förövrigt utgör del av Söderbergs andra bok: Hacking Capitalism: The Free and Open Source Software Movement, handlar om det politiska med hacking. Det är inte bara korporatism som står för utvecklingen av teknologier, även användarna är med och modifierar och bygger nya lösningar. Detta kan utföras för att det är kul, men det kan också göras som motkraft mot storföretagen. Söderberg väver in hacktivism med vanlig aktivism och hänvisar bland annat till protesterna mot WTO 1999. Det var inte bara miljö- och aktiviströrelsen som var på plats, utan också hackers och andra politiska element som också bidrog till orsakerna bakom WTO-mötets misslyckande det året.

Söderberg nämner också ”A Hackers Manifesto”, vilket kan vara lite kul att läsa. Kanske har den något och göra med synen på hur globaliseringen förändrar arbetet med fri mjuk- och hårdvara. Kapitlet fortsätter med att ta upp hur ojämn fördelningen är mellan industri- och utvecklingsländer, olika modeller för programmering, exempel på fri mjukvara (Linux), hur fri mjukvara fungerar etc. Vad som är värt att notera är att en stor grupp av amatörer mycket väl kan hålla jämna steg med program som utvecklas inom företag på klassiskt manér.

I delen om hur fri mjukvara fungerar hittar du Söderbergs genomgång av Eric Raymonds text ”Katedralen och basaren”. ”Katedralen” är ett sätt att beskriva ett projekt som är toppstyrt, där utvecklingsklimatet är slutet och enkelriktat. ”Basaren” däremot är en stort decentraliserat grupparbete där gränser mellan utvecklare och användare suddas ut. I denna typ av arbete delas en enorm mängd uppgifter upp mellan fler utvecklare. Detta kollektiv utgör en typ av intelligens som är annorlunda än den inom slutna system. För fler beskrivningar av denna relation se Copyriot, 99, our 68 och Intensifier.

De mest intressanta passagerna i resten av kapitlet tycker jag är:

”Striden om fri versus stängd mjukvara övergår i en drabbning om fri hårdvara och fria nätverk.” (106)

”Decentralisering av kommunikationerna, informationsfrihet och en absolut rätt till anonymitet på internet är viktiga stridsfrågor och utgången i dessa kommer att påverka samhällsutvecklingen i stort.” (116)

Fri kultur

Detta kapitel tycker Fleischer också är givande. Söderberg beskriver lajvet Futuredome (läs om det i boken) och poängterar att alla inblandade i ett sådant projekt deltar lika mycket i den konstnärliga processen. Han fortsätter att definiera deltagarkultur som något kollektivt, där rollfördelningen mellan olika typer av deltagare suddas ut. Har har vi inte och göra med enbart sändare eller mottagare utan deltagarkulturen innehåller flytande gränser. Denna kultur är inte institutionaliserad.

Efter definitionen av deltagarkulturen tar han sig an en historisk översikt över författarskapet. Beskrivningen tar oss via bilden av författaren som en upphöjd figur till en kommande övergångsfas där författaryrket blir till vilket jobb som helst. Upphovsrätter som tidigare var för författaren och möjliggjorde en marknad i kultur, vilar nu inlåsta hos en rad olika konglomerat.

”I händerna på mediebolagen blir upphovsrättslagen till ett verktyg för att tvinga fram reformer av arbetsvillkoren inom kultursektorn.” (125)

Söderberg tar in Roland Barthes i resonemanget som under revolutionsåret 1968 utlyste författarens död. Den ”individuella författaren” var inte längre ensam skapare till det litterära verket. Denna del fungerar som en övergång till delen om framväxt av kollektiva skapandeformer.

Det postmodernistiska tänkandet placerar varenda gräns under lupp och där det möjligtvis kanske går att se en gräns så osäkras den likväl. Just gränsen mellan det kollektiva och det individuella författarskapet är således som alla andra gränser, oskarpa och flytande. Jag frågar mig om det verkligen alltid är så bara för att vi fortfarande påverkas av postmodernismen. När kommer fokuseringen på språk att mattas av?

Söderberg går vidare och nämner fanfiction, Danger Mouses The Grey Album, och deltagarkulturen kopplat till moralpanik. Det senare tycker jag verkligen fortfarande har relevans. Det ligger verkligen något i det att när medierna rasar är det ett ”utslag av äldre generationers ängslan över att etablerade värderingar omkullkastas av en yngre kull” (129). Är det inte något liknande som vi ser nu med debatten om FRA och IPRED?

Min generation har sedan åttiotalet fått anpassa sig otroligt mycket efter strömningar i samhället. Graffiti, raves, lajv och andra rätt ”nya” subversiva företeelser har alla fått genomgå kraftiga regleringar. Kommisioner har upprättats och aktiviteter har begränsats och tvingats in i kommersialiseringens grepp. Ungdomarnas beteende accepteras helt enkelt inte och begränsas av element och personer som varken själva är delaktiga i kulturen eller förstår den.

Foucault och Walter Benjamin nämns, vilket gör det allt mer relevant för mig att sätta mig in i vad både Benjamin och Foucault har skrivit. Dagens konst och kultur präglas inte enbart av diskussioner om konstverket, utan också makt och olika deltagares status. På sidan 135 har vi föresten den felaktiga titeln på Benjamins artikel. Rätt titel är ”Konstverket i reproduktionsåldern” (Das Kunstwerk im Zeitalter Seiner Technischen Reproduzierbarkeit), 1936. Den engelska titeln är däremot ”The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction”.

Söderberg fortsätter med beskrivningar av relationell estetik, relationen mellan skådespelare och publik i teater (Fleischer har nyligen skrivit om teater), deltagarjournalistik (bloggsfär kontra ‘gammelmedia’) och källgranskning. Nyhetsvärde vilar på en tillförlitlighet och trovärdighet. Traditionella medier vilar på en inneboendes tillförlitlighet, en tillförlitlighet som ett sorts immateriell värde och vikt av ledarsidornas fetstilta rubriker. Om jag sitter på en nyhet och är först med att publicera den, då kommer det att krävas enormt mycket mer faktagranskande och resurser från min sida för att skapa denna immateriella trovärdighet som vilar inneboende på redaktioner runt om i landet. Att bli läst och granskad är en oerhört viktig del i att öka sin trovärdighet. Och misströsta inte, i dagens medieklimat så förlitar sig journalisterna mer och mer på privatpersoner som råkar vara ”på plats”. Vi får inte bara fotografera åt dom eller tipsa dom om nyheter, privatpersoner får även skriva artiklar och debattera i konkurrens med de fast anställda journalisterna.

Söderberg går vidare och tar oss via Slashdot samt Wikipedia till genomgången av tvivel kring medborgarjournalistik och amatörforskning. Inom den akademiska världen skrattar man fortfarande åt Wikipedia och Googlesökningar, men inom bloggsfären ligger detta implicit i användningen av verktygen och själva bloggandet per se. Formatet kräver hyperlänkar, och kunskapsomfånget kräver definitioner, begrepp och ordförståelse. Wikipedia är en av de fenomen bloggaren måste kunna hantera, vilket kan jämföras med letandet i databaser, faktagranskning och andrahandslitteratur inom den akademiska sfären.

Medborgarjournalistik och journalistik har olikartade men besläktade kontrollsystem. I och med att de mer och mer börjar att bolla med varann så kommer gränserna även här att bli otydligare med tiden. Häri kanske prototypen till en syntes mellan fälten kommer att utkristallisera sig med tiden. Båda sfärer har både fördelar och nackdelar som borde kunna slipas till i och med ett utbyte sinsemellan. Branschen och amatörjournalisterna har fortfarande olika krav på kvalitetskontroll, normerna för dessa är dock under omförhandling.

Vad Söderberg vill komma till är att kvalitén på kollektivt skapande verkligen kan nå upp till ”professionell” standard. Detta var precis det han sade i det tidigare kapitlet om fri mjukvara; ”Amatörerna” håller jämna steg med den ”professionella” branschen. Ifrågasättandet av kvalitetsbegrepp går tillbaka till bland annat Marcel Duchamps syn på konsten. Om ni någon gång skulle få för er att läsa konstfilosofi så skulle ni självklart få läsa om den radikala brytningen med det klassiska måleriet, föreställandets måleri. Inte nog med att vi kan bryta med traditionella värden, vi kan också gå våra egna vägar och kanske bortse ifrån, eller omvärdera de traditionella värden som ligger inom konsten eller journalistiken. Argumentet om att amatörernas kollektiva skapande håller sämre kvalité än traditionella aktörer håller således inte längre.

” … deltagarkultur producerar sina egna kriterier för vad kvalité är på en och samma gång som det möter kriterierna” (151)

Filmindustrin och musikindustrin måste hitta tillbaka till en viss uppriktighet. Det ser ju inte ut som om de kommer att göra det men konsumptionssamhällets industriella produktionskedja av materiella produkter med dess imateriella skydd, håller på att förändras. Iallfall vår syn på dessa företeelser och fenomen. I slutet av kapitlet tycker Söderberg ändå att Adorno varit för hård i sin kritik av kulturindustrin. Han menar att Adornos kritik av ”fans” gjorde att han inte såg den möjliga potential som låg latent i det kollektiva deltagandet. Personligen måste jag snabbast möjliga få tag i några texter från Adorno.

När vi kommer till summeringen möts vi av talet om konstverket som ”en aldrig avslutad, kollektiv process” (158), att gränsdragningen mellan aktörer är under omförhandling och har gjorts otydlig, samt att yrkesverksamma kulturarbetare nu konkurrerar med gratisarbetande amatörer. Amatöriseringen av kulturen innebär en ”amatörisering av ekonomin …” (158). Söderberg ger en dyster bild om att ”proffsens” positioner är under upplösning, men vars tanke har relevans för dagens kulturella situation.

Vem betalar?

Detta kapitel tar upp några viktiga begrepp som kan användas som verktyg i argumentationer som annars tenderar att bli väldigt binära.

För mig är bolagen en sorts mellanhand mellan aktörer i deltagarkulturen. Artist ”A” ingår i ett mindre lukrativt kontrakt med Bolag ”B” och vill såklart nå ut till sina lyssnare ”L”. Om vi generaliserar för en stund så vill ”B” ha så stor inkomst som möjligt. ”B” kanske då drar sig från att skriva guldkantade kontrakt med artister eller binder upp dessa på X antal album under X antal år. Å andra sidan vill ”B” ta så mycket betalt för sina ”produkter” som det bara går. ”B” Använder sig inte bara av de kanaler som ”L” tar för givet och har växt upp med, utan ”B” vill också kontrollera dessa flöden och på så sätt kontrollera ”L”s vanor. ”A” i sin tur tror att det gagnar honom att stötta ”B” när regleringar och böter kommer på tal. Dock är inte bara relationen mellan ”B” och ”L” hotad utan också relationen mellan ”A” och ”L”. Vad kan ”A” egentligen göra, säga, tycka i känsliga frågor? Kan ”A” ens gå emot sin egen arbetsgivare? Är inte det här ett sorts moment 22? Se försövrigt illustrationen som inleder kapitlet. ”A” har således hamnat i ett sorts dödläge, ett sorts statiskt bänknötande styrt av byråkrati. ”L” i sin tur sitter inte i ett dödläge.

”Lyckas bolagen med sin balansakt betalar de ett underpris för arbetsinsatsen samtidigt som konsumenterna förmås att betala fullpris för slutprodukten.” (162)

”L” omförhandlar och relaterar till begrepp som ”betalningsunderlag”, ”upphovsrätt”, ”immaterialrätt”, ”fildelning”, ”betalningsvilja”, ”bekvämlighet”, ”utbud”, ”frivilliga betalningsmodeller” etc. ”B” vill frysa denna omförhandling, reglera och begränsa. ”B” vill skärpa lagstiftningen för att koppla ett hårdare grepp om marknaden.

Går IPRED igenom kommer jag att återuppta mitt vinylsamlande igen, för vinylen har fortfarande en mycket bättre livslängd än en sönderfallande plastbit till cd. Bör ”L” återupprätta olika former av relationer till ”A” som inte inbegriper ”B”? Häri kan nyckeln till vissa delproblem ligga. Mitt tänkande vilar också på möjligheten att allt ovan kunde varit annorlunda.

Nu är det inte bara privatpersoner som hotar de yrkesverksamma, utan det är också bolagen själva. Söderberg nämner Getty Images och Corbis som exempel på aktörer som sitter på fullständiga rättigheter över outtömliga digitala fotoarkiv, vilket gör att behovet för nya foton minskar. Kanske ska de yrkesverksamma rikta uppmärksammhet och kritik åt det hållet istället för att gå i clinch med sina ”fans”.

”Rättigheterna över digitala bilder, musik och text har ansamlats under vingarna på ett fåtal multinationella företag.” (169)

Upphovsrätten håller på att omformas till att inte bara omfatta uttrycket utan också idén. Förskjutningen av upphovsrätten är oundviklig, branscherna lobotomiserar (jmf. lobbying & lobotomi) politiker hårt för att införa nya immaterialrättsliga egendomsformer. Tolkningarna och tillämpningarna blir mer töjbara ju mer pengar som pumpas in i mixen.

Söderberg fortsätter från sidan 170 och framåt med att nämna sampling och tar upp olika absurda och minst sagt skrattretande fall. Licenser gör det inte bara svårare för yrkesverksamma att skapa saker, utan de är även hämmande. Därför pågår det projekt med alternativa licenser, så kallade General Public Licenses.

Det finns en risk att alla datorer i framtiden kommer att drivas av både mjuk- och hårdvara som ägs av ett fåtal konglomerat. Denna kontroll kommer vara beroende av skärpt upphovsrättslagstiftning och införandet av mjukvarupatent. Men GNU är tänkt att fungera som en motkraft till detta möjliga scenario. Så länge som vissa villkor respekteras så får vem som helst modifiera, kopiera och distribuera källkoden. Upphovsrättsindustrin vill ju såklart gömma undan denna kod från sina användare genom att göra koden olsäslig. ”Trusted computing”, mjukvarupatent, DRM och skärpt immaterialrättsligt skydd underminerar och hotar den fria mjukvarurörelsen.

Creative Commons är en annan sorts licens som påverkas mycket av den fria mjukvarurörelsen. Denna licens ställer upp lite annorlunda licens som är applicerbar inom en rad olika områden. Mycket av licensieringen inbegriper olika distrubitionssätt och rekommendationer. Söderberg redogör för nätverkslogiken, hur denna har förändrat marknaden för hemelektronik. Denna stor i bjärt kontrast till nationalekonomins klassiska definitioner av kostnader och tillverkning. Nationalekonomernas (om jag får generalisera) syn är att individer utarmar de kollektiva ”nyttigheterna i allmänningen” (185). In kommer argument mot fildelaren. Denne får stå som bov i dramat för denna kollektiva utarmning. Det målas upp en hotbild där människor tar för sig av information utan att bidra. Någon måste ju betala för nyproduktionen av information.

Branscherna vill att rättsväsendet skall ”ingripa för att stoppa friåkarna på Internet. Först då blir det lönsamt för företagen att tillhandahålla fildelning som en betaltjänst” (186). I detta sammanhang hittar vi grunden till argumentationen att fildelning i sig är stöld. Utan att kommentera det sista så tror jag att kommersialiseringen av fildelningen självklart kommer att bli ett oerhört irriterande moment med usla gränssnitt och reklambudskap som slöar ned överföringshastigheten.

Möjligheten att skicka kravbrev till folk är ett spel för gallerierna. Branschen skapar ett klimat där de påstår att de förlorar oerhörda summor, skapar ett nytt område för en inkomstkälla, som de sedan utnyttjar till fullo.

”Gradvis har företagsledningarna uppdagat att intäkterna ökar när de misslyckas med att beivra sina rättighetsanspråk” (191 min kursivering).

Argumentationen om fildelaren som tjuvåkare underbygger hela detta spel för gallerierna. Ett väldigt lukrativt spel måste jag säga. Branschen vill inte kännas vid att konsumenterna faktiskt har en betalningsvilja, men att denna inte stor i proportion till vad branschen erbjuder, hur mycket de erbjuder och hur de marknadsför sina produkter. Sedan tillkommer ju även det faktum att de bedriver öppet krig mot sina potentiella kunder, men det är ju en annan sak.

Vi har väl inte tröttnat på att betala, vi har väl mer tröttnat på att relatera till kultur på statiska sätt? Passiviteten inom kulturindustrin är förlegad, statisk och ett minne blott i den framtida deltagarkulturen. Den dynamiska deltagarkulturen kommer inte bara förändra vår kultur, den kommer också att förändra oss själva och marknadsstrukturerna. Alternativa kompensationssystem kommer att etableras, artister kanske kommer att få pengar rakt i handen, de kanske etablerar scener vid sidan av de traditionella distributionskanalerna och maknadsstrukturerna. De artister som sätter sig in i frågorna kanske också kommer att hänga med i den våg av framsteg som med all sannolikhet kommer att komma i och med att alla i deltagarkulturen omformar betalningssätt, normer och distributionssätt.

Nyskapande exponering kommer att bli viktigt. Jag tror att trovärdigheten kommer att öka om artister och band gör reklam för sig själva snarare än att förlita på större bolag. Independent-bolag kommer att kunna erbjuda den samhörighet mellan artisterna och fansen som vanvårdats, de kommer dessutom att öka bekvämligheten i och med att de kommer att öka utbudet av betalningssätt, remixkultur och extratjänster som de inte själva enbart ser som luktrativa utan som sina fans också efterfrågar.

Precis som bloggandet mår bra av en större läskrets så mår kultur bra av en stor grupp av lyssnare eller läsare. Summeringen tar upp motsättningen mellan kulturarbetare och kulturindustri samt tanken med att en skärpt immaterialrätt faktiskt kan förvärra situationen för de kulturarbetare som förespråkar sådana skärpningar. Det ska inte lagstiftas om att bevara arbetstillfällen, utan det ska väl lagstiftas om skydd av den individuella integriteten och dessa kulturarbetares frihet? Söderberg menar på att det kommer att krävas andra juridiska överenskommelser för den framväxande deltagarkulturen med dess försörjningsmodeller.

Vad är vänster i immaterialrättsdebatten?

Jag skrev tidigare i recensionen att jag inte tyckte att Söderbergs ton är speciellt ”vänsterinriktag”, det känns ibland som han skriver mycket mer om liberala tankar än att återkoppla till hur vänsterströmningar har tagit sig an dessa frågor. Jag vet inte vad ni andra tycker, men redan i andra stycket i kapitlet så nämns Karl Sigfrid (m) och jag undrar om jag ändå inte har en poäng med mitt resonemang ovan.

Det räcker ju inte med att nämna Karl Marx i förbifarten i första stycket för att etablera ett ‘vänster’ i diskursen. Det skrivs om ”kapitalismens kreativa destruktion” (se Joseph Schumpeter), liberalerna, John Locke, moderater, Robert Nozick etc. Visst förstår jag om en sådan här fråga måste förstärkas av en politisk polemik, men vilka ämnen är viktiga för vänstern? Kan det kanske vara talet om ”gåvoekonomi” och ”censur”? Eller kanske kritiken mot den europeiska krigs- och säkerhetsindustrin? Ett starkt vänsterkritiskt ställningstagande jag ser hos Söderberg är i hans syn på hur övervakning hänger samman med den marknadsliberala, parlamentariska demokratin. Även begreppet ”maktkamp” har vänsterkonnotationer.

Ett av kapitlet sista och mest starka citat handlar om kopplingen mellan statsmakt och utveckling:

”Om statsmakterna lyckas i sitt uppsåt att bygga ett vattentätt säkerhetssystem där endast medborgare med rent mjöl i påsen kan känna sig säkra, finns det då kvar något utrymme för en samhällsutveckling i progressiv riktning?” (216)

Mina kommentarer

I det stora hela var det här en ganska lättläst bok med en ok balans mellan akademisk text och personlig reflektion. Hurvida boken är starkt vänster eller inte får ni avgöra själva men jag kanske hade förväntat mig mindre polemik med liberalerna och mer ingående analyser av arbetsteori, arbetsbegreppet, Marx och en rad andra värderingssystem och störmningar som präglar kontemporärt vänstertänkande. Jag kommer, om jag har tid framöver, även att läsa Söderbergs andra bok som nämns ovan. Om intresse finns så kanske jag recenserar den också.

”Allt mitt är ditt” är inte en uttömmande bok, den spretar åt alla olika håll. Jag förväntade mig verkligen mycket mer av bokens sista kapitel, men perspektiven ger oss likväl uppslag så vi själva kan söka vidare efter mer litteratur.

Att skriva konstruktiv kritik är knepigt, men att skriva en bok är desto svårare. Se även Johan Svedjedals recension av boken i DN och Anders Mildners recension i Syndsvenska Dagbladet. Jag har ingen koll på andra recensioner i bloggsfären, men om någon har skrivit en egen recension får ni höra av er till mig.

Åtta år senare – Nicklas Lundblad om reglering av Internet

För ungefär åtta år sedan skrev Nicklas Lundblad boken Teknotopier som handlade om de då de nya tekniker och rättens framtid. Det var en personlig reflektion grundat på egna åsikter och bokens innehåll med dess alla frågeställningar skulle ej ge några uttömande svar. Hur skulle spelet mellan teknik, samhälle och regler och lagar att se ut i framtiden? Teknotopier grundade sig på denna oerhört komplexa fråga och består av en rad olika essäer som tittar närmre på olika aspekter och frågeställningar som är en del av ursprungsfrågan ovan. Följande frågeställningar hade Lundblad.

Går det att reglera Internet?
Är upphovsrätten död?
Vem bryr sig om lagarna?
Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Vad händer med lagarna i framtiden?

Lundblad försöker att svara på dessa frågor i slutet av essäerna, jag å andra sidan vill försöka reflektera över vad som har hänt under dessa åtta år sedan essäerna skrevs. Jag inleder bloggandet med att börja med en serie om essäerna i boken. Dels gör jag det på grund av att essäerna till sin längd är rätt korta och dels för att jag vill komma in mer i mitt skrivande innan jag ger mig in i den samtida diskussionen om FRA, IPRED, Lissabonfördraget samt inrikes- och utrikespolitik. Bloggande individer utgör en maktfaktor, vars bidrag till informationsmängden om frågor liknande dom ovan, gör att maktförskjutningar uppstår. Detta är en viktig poäng i Lundblads resonemang som tydligt går att reflektera över här och nu 2008. Nu till själva genomgången av essän ”Går det att relgera Internet?”

Lundblad såg en nödvändighet i att det går att reglera Internet. Grundarkitekturen var troligen inte menad att fungera på det sättet som vi använder Internet till idag. Internet har vissa protokoll, som är regler för hur flera noder i ett nätverk eller datorer ska kommunicera med varandra. En av grundförutsättningarna är alltså ett kommunikationsprotokoll. Givet att det finns en mångfald av kommunikation och tekniska förutsättningar och en rad olika sätt att använda sig av teknik och Internet, ligger det även till grund vissa gemensamma förutsättningar och regler. Lundblad menade att Internet är ”ett utmärkt exempel på spontan ordning” (9) (se F.A. Hayek och M. Polanysis Frihetens grundvalar s 189). Ordning ur kaos. Kanske kan vi istället leka med tanken om att vi har och göra med ett komplext kaos som uppstår ur ordning. Och visst är det fler aktörer med i spelet som inte enbart försöker att skapa ordning för sig själva och andra användare av Internet, utan som också försöker skapa kaos och störa ordningen för oss?

Olika aktörer eftersträvar olika saker. Men hur stora företag eller individer skapar kontroll eller kaos, beror på vad de anser av reglering av Internet och hur det påverkar deras olika behov. Finns det inte här en konflikt mellan vad företag vill kontrollera och skapa och vad individer vill åstadkomma med användningen av Internet?

Lundblad tycker sig se att det går att förhindra olagliga händelser som begås med hjälp av Internet, men att priset blir för högt. Självklart ska viss brottslig verksamhet regleras och definieras, men vi kan inte överbelasta vårt rättsväsende och polis med definitioner och regleringar som blir oproportionerliga att följa upp. Regleringen av Internet sker med för stor tillit till att vad som lagstiftas ‘bort’ på nätet också efterlevs i vårt samhälle. Kontroll och lagstiftning av internet fungerar inte i sig, vårt samhälle måste också visa sitt samtycke till dessa regler och de instanser som har lagstiftat fram vissa regler måste se till att de fyller en funktion i vårt samhälle.

Vi ska verkligen inte sträva efter fullständig laglydnad. Kommunikationskanalerna och Internets omfattning gör att en rigorös reglering av detsamma innebär för stora uppoffringar och en stor börda för vårt samtida rättsväsende. Genom lagar och regler tar vi inte bort vissa brott från varken Internet eller vårt samhälle. Angående kommunikation mellan t.ex. individer så går detta att reglera om det går att kontrollera de informationsmängder som utbyts. Det kanske bara räcker med övervakning av dessa informationsmängder…

Ett stort hot mot lagstiftningen är givetvis att vi idag ser en explosionsartad utveckling av teknik. Vad som är nytt idag kan vara gammal och mossigt inom några månader och individer får mer och mer kunskap om hur just deras användning av Internet ser ut och vilka verktyg de dagligen använder sig av. Lundblad ser hur den tekniska utvecklingen förändrar samhällens maktstruktur.

Teknik och makt hänger ihop i Lundblads resonemang och ställer sig frågande till om det är effektivt att lagstifta om Internet.

”Effektiva lagar kräver att det finns möjligheter. ges möjligheter, att sanktionera och kontrollera att lagarna efterföljs” (12)

Vilka möjligheter finns att reglera ny teknik? Begreppet ‘ny’ är här i sig rätt dunkelt med tanke på teknikens kontinuella utvecklingsflöde. Teknik är också ett begrepp som måste utsättas för rigorösa analyser om det ska kunna vara ett tydligt föremål för reglering. Det kanske är just det som är problemet, att tekniken ses som ett föremål istället för ett flöde. Lundblad ger oss fyra olika kategorier av sammanhang eller flöden som kan diskuteras.

  1. Införsel av teknik i ett samhälle
  2. Innehav av teknik
  3. Användning av teknik
  4. Utformning av teknik

Lundblad menar att just införandet av ny teknik i samhällen ”sker nästan aldrig genom att staten eller någon annan beslutande organisation godkänner den” (15). Jag undrar om han menar införandet av teknik till folket eller införandet av teknik till andra maktfaktorer, som t.ex. FRA. Finns det teknik som vi individer aldrig kommer att kunna kontrollera? Ett exempel på detta tycks vara det som Lundblad skriver om nämligen krypteringsteknik. Numera verkar det dock inte som att det är speciellt svårt att sprida fritt och snabbt.

Angående innehavet av teknik så går det att reglera detta. Det kan vara olagligt att inneha utrustning som ”gör det möjligt att piratkopiera skyddade verk” (16). i den mån lagstiftare och rättsväsende (samt lobbygrupper) verkligen ens förstår en bråkdel av vad de vill och hur de definierar det som de vill reglera, är det just detta som kommer att bli vanligare. Ta tillslaget mot The Pirate Bay som exempel. Jag tror att grupperna och personerna bakom tillslaget mot Pirate Bay inte alls hade koll på varken tekniken eller hur arkitekturen såg ut. Själva tillslaget var uppenbarligen bara en kraftmätning på order från en Amerikansk filmindustri och en anledning till att pröva om de överhuvudtaget sysslar med något kriminellt. Jag vet inte hur många analyser av detta som jag har läst under de senaste åren, men rättegången har fortfarande inte ägt rum. Tillslaget skedde den 31:a maj 2006.

Lundblad nämner EUs förslag till upphovsrättsdirektiv, som ämnar att göra det olagligt att göra det olagligt att inneha teknik som kränker upphovsrätten. Jag är osäker angående vilket direktiv som han menar men EU kommer att ligga på angående att få igenom lagstiftning som begränsar individernas användning av Internet och verktyg. En annan aspekt av detta är att olika branscher antagligen kommer att börja samarbeta och ta fram en ”säker dator” där fler och fler verktyg och kommunikationssätt begränsas och kontrolleras i preventivt syfte samt för att kunna utnyttjas av en ekonomiska intressen. Kontroll och reglering av innehav är svårt att försvara. Denna kontroll meför ofantliga politiska och sociala kostnader.

”Betänk att det skulle vara möjligt för polisen att göra intrång i din bostad för att se om du har piratkopierat dataprogram – vore det ett samhälle värt att leva i? Är avvägningen mellan den privata sfären och upphovsrätten då korrekt balanserad?” (17)

Citatet går i allra högtsta grad att relatera till dagens debatt om IPRED. I dagens debatt tycker jag frågan om balans och proportionalitet är ett vanlig inslag i olika typer av resonemang. Jag vill inte leva i ett samhälle där andra grupper och intressen skickar hem kravbrev till mig eller någon annan medborgare som ägnar sig åt något privat och icke-kommersiellt. Dessa begrepp är dock allt annat än klara. Lobbygrupperingar vill ju helst göra detta till en realitet, branschen vill ju få in så mycket pengar för de upphovsrättsbrott som begås. I och med att IPRED medvetandegörs, realiseras en del bakomliggande resonemang kopplat till citatet ovan. Det finns så många olika problem med lagen så att jag inte vet var jag ska börja: Att låta organisationer få göra polisens jobb och låta dom få utpressa misstänkta privatpersoner är inte ok. Utöver detta är det inte självklart att det ens går att bevisa ansvar plus att de eventuella brottens ringa omfattning gör att lagapparaten är helt ojämnt balanserad. Bör inte vårt rättsväsende och polis få mer pengar till att hämma annan grov brottslighet och att ens hinna med det som ska regleras?

Lundblad har en poäng i att han inte tycker att balansen mellan personlig integritet och upphovsrätten är lyckad. Piratkopiering är inte ett brott (om ens brott) i samma klass som liknande brott som gör det rimligt för polisen att göra intrång i en bostad.

Den digitala kopieringstekniken har medfört en omfattande diskussion om regler i samband med teknikutvecklingen, som inte var speciellt omfattande då Lundblad skrev boken. Allt ifrån ‘tunga’ akademiker, universitetsstuderande, jurister, privatpersoner, webbutvecklare, feminister etc. bidrar till en decentraliserad debatt angående reglering av teknik och vad dessa regler eventuellt medför. Dagens debatt präglas också av större faror mot den personliga integriteten än de argument och diskussioner om t.ex. fildelning och andra mer specifika problem relaterat till upphovsrätten. Kontroll- och regleringssamhället med drivande lobbygrupper är en stor kraft vars handlingars omfattning ger upphov till maktförändringar. Detta måste den frihetsintresserade individen visa motstånd mot. Det är av största vikt att om ni känner frustration över något politiskt, att ni ges chans att bidra med åsikter och debattera regler, normer, moral och lagar på ett öppet sätt. Lundblad ansåg att den rättsliga avvägningen ”bör sammanfalla med demokratisk eftertanke” (18).

Utformningen av tekniken är den tredje punkten som Lundblad tar upp i essän. Kruxet handlar om huruvida den ständigt pågående regleringen av informations- och kommunikationsteknik står i konflikt med t.ex. skydd för individer. Denna sektion i Lundblads resonemang är ganska otydlig och jag får inte grepp om vad han är ute efter. Processer som han vill tänkas fånga här är ständigt pågående flöden i och med att tekniken hela tiden utvecklas och att användarna av tekniken ständigt förändrar sin relation med tekniken.

Det är dock lättare att förstå delen där han skriver om användningen av tekniken. Mängden av användningsområden och användare gör det ständigt svårare för lagstiftningen att se till att eventuella lagar och regelverk efterföljs. Regleringen ämnar i längden att styra vår användning av de nya medierna. Sådana saker som kopiering, fildelning, bärbara hårddiskar, operativsystem etc. kan komma att förändras till användarnas nackdel om branscher och lobbygrupper får som de vill. Kontrollmanin kan komma att spilla över in på andra områden som t.ex. informationsflöden.

Informationsflöden handlar om väldigt många parametrar, men jag känner en oro för hur personlig och privat kommunikation kommer att begränsas/regleras/övervakas i framtiden. De kontakter vi användare får, responsen, publiken etc skapar mer strömmar av åsikter och kommunikation om bland annat element som har kopplingar till maktstrukturer. Vissa flöden är mer suspekta än andra, men vi individer måste ha rätt att få tänka på åsikter som är allt annat än rumsrena utan att behöva riskera bli registrerade i register eller att våra sociala mönster blir föremål för bedömning helt utan giltig anledning.

Ett problem som också uppstår är att olika länder har olika lagstiftning. Om t.ex. EU får mer makt i och med eventuellt införande av Lissabonfördraget så kommer det antagligen bli svårare att få igenom nationella beslut. Dessa kommer att få lämna företräde för centraliserade beslut från maktapparaten EU.

Faran som politikerna och lobbygrupperna ser är att ”ju större informationsmängden blir, desto mindre blir möjligheterna att kontrollera vad den innehåller”(24). Detta innebär ju att det blir svårare och svårare att överblicka vad vi individer (konsumtenter) vill, tycker och tänker. Lundblad inför begreppet ”bruspunkt” och/eller ”brusgräns” för det faktum att det kommer att komma någon form av gråzon där även de snabbaste superdatorerna och en armé av kostymnissar kommer få det svårt att tyda informationsflödet och sätta in individer och grupper till sociogram. Detta är inte riktigt lundblads resonemang, men med tanke på att många av oss nu vet vad sociogram är så utvecklas ju tekniken kring övervakning vid sidan av ökningen av informationsmängden. Jag tror att element inom t.ex. EU lägger oerhört stora summor på att utveckla och forska om övervakningsteknik. Se t.ex. Anders R Olssons artikel i Sydsvenska Dagbladet ”Dörrarna stängs”.

Lundblad tror jag tänker sig att Internet blir alltmer svårare att kontrollera i takt med att sidantalet växer. Han tar upp två stycken figurer i anslutning till denna del av essän. Dessa visar egentligen grovt förenklat hur Internet blir allt svårare att kontrolleras när det expanderar och den andra figuren handlar om relationen mellan värdet av en viss information och tiden det tar att lokalisera den. Här följer ett resonemang om olika system som jag inte finner speciellt givande men sen kommer han med en del nya funderingar av värde.

Sanktionskostnaderna för något omfattande är såklart mycket höga. Men det är inte det enda problemet. Regleringen av någonting måste innehålla definitioner av det som skall regleras.

”Den som inbillar sig att man kan kontrollera vissa typer av material glömmer lätt att man först måste identifiera det givna materialet som tillhörigt en klass vilken särskilt bör granskas” (28)

Nu gäller detta självklart också definitioner av begreppen dessa material inbegriper. Vi måste diskutera vad det kommer att innebära att följa IPRED, påverkas av FRA och andra regler och även vad det innebär att bryta mot den. Allt för att vi ska försöka närma oss en bättre förståelse av dessa regler. Den tekniska utvecklingen samt även lagstiftningen skapar nya handlingssätt hos användarna. Visserligen kanske vissa möjligheter och handlingssätt försvinner i och med ny lagstiftning men dessa kommer att förändras.

Dagens debatt borde mer handla om hur värdelösa och uddlösa dessa lagar kommer att bli om de går igenom för att de kommer att vara daterade redan innan de blir aktuella. Den inneboende trögheten i rättsväsendet och lagstiftningsprocessen är så otroligt långsam att användarna och tekniken springer i cirklar runt den slöa lagstiftningen. Vi riskerar att få lagar som bara klubbas igenom för att sedan ligga som stoppklossar för ekonomisk och integritet- och frihetsmässig utveckling. Lobbyisterna förvärrar i förlängningen en situation som de vill råda bot på. Jag tycker inte vi ska acceptera lagar och regleringar som hämmar andra områden än vad de klubbas igenom för att reglera. Jag vill inte heller se att kryphål i dessa lagar medför att de utnyttjas till annat än syftet med varför de ens klubbades igenom i första taget. Lagarna får inte vara obegripliga för medborgarna, men de får inte heller vara föråldrade redan innan de blir verkställda.

Det måste finnas en punkt där ”ansvar kan utkrävas” (31). Själva grunden till detta perspektiv grundar sig på individen som ansvarspunkt. Vi som är någorlunda pålästa vet att Internet, dess användare och verktyg stärker decentraliseringar som gör det svårt att peka på en viss punkt av ansvar. Om ett program t.ex. är framtaget i öppen källkod kommer det t.ex. vara oerhört svårt för lagstiftningen att peka på exakt vilka som ska ansvara för programmets eventuella hot mot t.ex. vissa artisters upphovsrätt. Om vi går tillbaka till regleringens inneboende tröghet så tycker Lundblad att lagstifning ska ta lång tid därför att utredningar och processer ska vara effektiva. Lundblads argument är att det bra att ”skydda oss mot förhastade beslut” (33).

Så, lagar får inte vara föråldrade redan då de klubbas igenom och de får inte tillämpas på andra fenomen. Dessa tillämpningar kan få oanade konsekvenser, konsekvenser som kanske individer flaggar för men som branschen bara viftar bort och avfärdar som nonsens.

Användningen av tekniken blir det verktyg varpå en decentralisering av rådande maktstrukturer kan äga rum, detta ser Lundblad som ett fenomen som går hand i hand med ”den långtgående rörelse mot individualisering som det moderna samhället har genomgått” (37). Men sedan tycker han även att själva tekniken gör det möjligt för förskjutningar av makten samt förändringar som framförallt pågår i västvärlden. Vår individualisering och våra åsikter vi för fram i t.ex. bloggar och artiklar bidrar till en värdeförskjutning som Lundblad hävdar är ”mycket viktigt att komma ihåg” (37). Tekniken är inte bara ett verktyg, det är också den effekt som förskjuter makt skriver Lundblad. Lundblad ser det som att vi lever i en teknotopi. Uppdelningen mellan verktygsamhällen och cymbiotiska samhällen är lite otydlig men pekar på att vi lever i en tid då tekniken mer eller mindre är integrerad i samhället. Men detta är väl inte helt självklart, det kunde ha varit annorlunda.

I takt med att vi blir mer och mer beroende av teknik så förändras också teknikens roll i samhället. Beroendet för tekniken samt dess betydelse medför att användningen av kommunikationsteknik ”förskjuter makten över regleringen av samhället mot individens inflytandesfär” (41). I och med att vi individer bloggar, gräver i arkiv, gör efterforskningar, kommer med åsikter och tankar, använder vi oss av teknik som när den används omkonfigurerar maktflödet. Denna spontana process över i och med att informationsflödet ökar. Jag ser detta som ett tecken på att en bloggsfär ska uppmuntra människor till att just bedriva denna typ av åsiktsbildning. Politikerna och partierna kanske ska uppmuntra medbogare att uttrycka sig om politik och obekväma saker och inte bara be sina väljare att tuta ur sig partipropaganda. Kanske är det dags för väljarna att kritisera samtliga partier utifrån granskande perspektiv för att försöka förändra politiken och hur politikerna agerar.

Jag tänker inte skriva något mer nu även om Lundblads slutord har en del poänger. Denna post är bra mycket längre än vad jag hade tänkt att den skulle bli från början. Jag hoppas att ni har överseende med det, det känns ju helt klart ringrostigt så här i början av ett bloggprojekt. Jag avslutar med ett till citat från Lundblad.

”tekniken förändrar maktförhållandena i samhället, ofta till individens fördel, men denna makt är inte per se något positivt om den inte används av oss. Vi styrs inte av tekniken, utan tekniken ger oss utrymme att agera i” (42, min kursivering)

Kommande inlägg i serien:

Åtta år senare II – Är upphovsrätten död?
Åtta år senare III – Vem bryr sig om lagarna?
Åtta år senare IV – Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Åtta år senare V – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?
Åtta år senare VI – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?


DOOM4

En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from www.kitco.com]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.