Archive for the 'Böcker' Category

Why I Hate School But Love Education

I, Pencil: The Movie

Hoppe’s Dangerous Books

The Following article has been written by 
Joakim Fagerström and Joakim Kämpe –

A few months ago we were invited to speak at the European Students For Liberty regional conference in Stockholm. Our institute has previously written articles for ESFL and we have also delivered a webinar for them, on May 1st on the topic The Myth of the Socialist Paradise Sweden. It was a great event with about 200 attendees and it was, to our knowledge, greatly appreciated. Thus, we were truly looking forward to speaking at a one of their conferences that was going to be held in our hometown.

The topic of the speech was ”How to achieve freedom”. In the speech we were going to bring up Mises and use him as a role model in the struggle for freedom, and how you had to be uncompromising in your struggle and never water down your message in order to better suit the masses. What mattered was devotion to truth and to your principles. After all, Mises in his memoirs concludes that if there was one thing that he regretted it was that he compromised too much (Memoirs, p. 60).

As a part of our attendance at the event we were planning on selling books from many of the great authors and legends like Ludwig von Mises, Murray Rothbard, Hans-Hermann Hoppe, Henry Hazlitt, Stephan Kinsella, Linda and Morris Tannehill and many more. Since these books are hard to get and a bit more expensive in Sweden we always try to sell them at good prices. We were granted the permission to have a table to sell the books from during the day. At this point everything was ok.

However, a few days before the event we announced at the ESFL event page that we were going to sell these books during the day and about ten minutes later we got a message from the organizers asking us to immediately remove the ”Hoppe comment”. After some clarification it was understood that what they wanted us to do was to remove the announcements about the books. The reason was that we were not allowed to sell Professor Hoppe’s books at the event. This was quite surprising, since according to their website, ESFL prides itself on embracing ”the diversity of justifications for liberty and encourages debate and discourse on the differing philosophies that underlie liberty”, and in being a big-tent movement. The explanation was that a person responsible for the event didn’t like Professor Hoppe, and that Hoppe’s ideas were deemed to be too controversial. In other words, an organization that claims that they are all for liberty doesn’t want to sell books written by one of the leading libertarian thinkers of our time because his ideas are deemed controversial.


For many people Professor Hoppe’s books have been and will always be too dangerous to allow. Once you read them you understand the great fiction of the state, and it becomes obvious to what extent you truly believe in property, freedom and society. Of course we fully understand that European Students For Liberty have every right to exclude whatever and whoever they want from their events. It is their property and their event and they can choose to exclude and discriminate in any way they see fit. Ironically, this is a point that Hoppe has made and been widely criticized for, and it is likely one of the main reasons why his ideas are deemed as being too controversial and uncomfortable, and why ESFL wants nothing to do with him.

It is however somewhat hypocritical to say that they want to include everyone in the freedom movement, from minarchists to anarchists, and that they are open to all ideas regarding freedom, but at the same time they are afraid of Hoppe’s ideas. Thus they have shown through their demonstrated preference that they don’t live up to the very ideal and vision they themselves have set up for the organisation.

To water down the message of liberty and shy away from controversies, with no regard to the truth, in order to gain a wider audience is not a behaviour that we think is conducive to the overall goal and can never be a good long-term strategy. It is coincidentally also one which both Mises and Hoppe would advise us against pursuing.

Obviously, since we hold Professor Hoppe in such a high esteem (he is even featured on our crest) and because he is an important reason as to why we started the Swedish Mises Institute we chose to not participate. Following the lead of Mises, and coincidentally even more so of Hoppe, we do not compromise and we are not willing to water down our message in order to better appease the masses. Instead we choose to stand fast in our uncompromising intellectual radicalism. Of course without our participation the event was more homogenous, with statists and bankers.


Also, an interesting detail that seems to have gone by completely unnoticed, is that ESFL at the event handed out a book with the name ”Marknader och demokrati” (”Markets and democracy” in English only available in Swedish) for free, by Björn Wahlroos. What they weren’t aware of is that in the book he references Professor Hoppe’s book Democracy The God That Failed, and even quotes Hoppe regarding the connection between democracy and a higher time preference.

In the end, it was a simple cost-benefit analysis on our part. Yes, it is true, we could have gained some followers in the short-run if we compromised and watered down our message, but we would have done so at the expense of denying who we are and what we stand for.

To conclude, and to paraphrase Shakespeare, there appears to be something rotten in the ESFL. While we are sure this article mostly will fall on deaf ears, we at least hope that someone within the ESFL realizes that something is not right and acts to change this. ESFL could be a strong and true force for libertarianism in the world, and it is likely an organization that will be with us for some time. However, to exclude ideas and authors because they are deemed to be too controversial or uncomfortable will in the end be the undoing of the organization and the overall goal. Only an adherence to non-compromising intellectual radicalism will help us achieve our goal. An adherence to pragmatism and gradualism will not. Because, it is just like the libertarian abolitionist of slavery William Lloyd Garrison put it: ”Gradualism in theory is perpetuity in practice.”

October 23, 2012

Joakim Fagerstrom [send him mail] is the President of Joakim Kämpe [send him mail] is the Editor of The Original article can be found at

Fem grundpelare i ekonomisk frihet

The Economics and Ethics of Private Property


Den stora debatten mellan kapitalism och socialism lider av en brist på klarhet kring definitioner. Det är därför som, när Walter Block föreläste hos Mises Brasilien förra veckan, var mycket noga med att skilja mellan kumpankapitalism och äkta kapitalism. Och det är därför som frågan omedelbart kom på tal när jag blev intervjuad: Vad exakt menar du med ”kapitalism”?

Varje dag kan vi till exempel läsa om hur den Europeiska ekonomiska röran är ”kapitalismens kris”. Ursäkta? Det har gått mer än ett sekel sedan staterna lät dessa ekonomier växa av sig själva utan att klubba ned dem med regler, beskattning, plundra allmänheten, nedskräpa finansiella system med falska pengar, kartellisera producenterna, skyffla ut sociala förmåner, finansiera gigantiska offentliga arbeten och liknande.

Vissa förespråkare av marknadsfrihet menar att begreppet ”kapitalism” bör kastas ut för all framtid eftersom det orsakar förvirring. Folk kanske tror att du föredrar att använda staten för att backa upp kapital mot arbetskraft med hjälp av allmän policy, på ett sätt som stöder framstående producenter framför konsumenter eller driver på politiska prioriteringar som främjar företag över arbetskraft.

Om ett begrepp belyser en idé med noggrannhet är det bra. Om det orsakar förvirring så ändra på det. Språket utvecklas hela tiden. Ingen särskild ordning av bokstäver inbäddar en oföränderlig mening. Och vad som står på spel i denna debatt om marknadsfrihet (eller kapitalism eller laissez faire eller den fria marknaden) är av djupgående betydelse.

Det är substansen och inte ord som vi bör bry oss om. Civilisationen hänger verkligen i balans.

Här är fem centrala inslag till denna idé om marknadsfrihet eller vad du vill kalla det. Det är min korta sammanfattning av den klassiska liberala visionen av det fria samhället och dess funktion, vilken inte bara handlar om ekonomi utan hela livet självt.

Vilja. Marknader handlar om människans val på alla nivåer av samhället. Dessa val omfattar alla sektorer och varje individ. Du kan välja ditt arbete. Ingen kan tvinga dig. Samtidigt kan du inte tvinga dig på någon arbetsgivare. Ingen kan tvinga dig att köpa något, men inte heller kan du tvinga någon att sälja till dig.

Rätten att välja erkänner den oändliga mångfalden inom den mänskliga familjen (Medan den statliga politiken måste anta att människor är utbytbara enheter). Vissa människor känner en kallelse till att leva ett liv av bön och kontemplation i en gemenskap med religiöst troende. Andra har en talang för att hantera högrisk-hedgefonder. Andra föredrar konst eller redovisning, eller något annat yrke eller kall som du kan tänka dig. Vad det än är kan du göra det förutsatt att det eftersträvas på ett fredligt sätt.

Du gör val, men i dina relationer med andra är ”avtal” mottot. Detta innebär maximal frihet för alla i samhället. Det innebär också en maximal roll för vad som kallas ”de medborgerliga rättigheterna.” Det innebär yttrandefrihet, frihet att konsumera, frihet att köpa och sälja, frihet att annonsera och så vidare. Ingen uppsättning av val är rättsligt skyddade över andra.

Ägande. I en värld av oändligt överflöd skulle det inte finnas något behov av ägande. Men så länge vi lever i den materiella världen kommer det att finnas potentiella konflikter om knappa resurser. Dessa konflikter kan lösas genom att slåss över saker eller genom erkännande av äganderätt. Om vi ​​föredrar lugn över krig, vilja över våldet, produktivitet snarare än fattigdom, behöver alla knappa resurser – utan undantag – privata ägare.

Alla kan använda hans eller hennes egendom på vilket som helst fredligt sätt. Det finns inga mandat för ackumulation eller begränsningar för ackumulering. Samhället kan inte förklara vem som helst som för rik eller förbjuda frivillig estetik genom att förklara vem som helst för fattig. Inte vid något tillfälle kan vem som helst ta vad är ditt utan din tillåtelse. Du kan tilldela äganderättigheter till arvtagare efter att du dör.

Socialismen är verkligen inte ett alternativ i den materiella världen. Det kan inte finnas något kollektivt ägande av någonting som är materiellt sällsynt. En eller annan fraktion kommer att hävda sin kontroll i samhällets namn. Fraktionen kommer oundvikligen vara den mest kraftfulla i samhället – det vill säga staten. Det är därför som alla försök att skapa socialism i sällsynta varor eller tjänster utvecklas till totalitära system.

Samarbete. Viljan och ägande beviljar rätten till någon att leva i ett tillstånd av ren självförsörjning. Å andra sidan kommer du inte långt med det. Du kommer att vara fattig och ditt liv kommer att bli kort. Människor behöver människor för att få ett bättre liv. Vi bedriver handel till ömsesidig förbättring. Vi samarbetar i arbetet. Vi utvecklar varje form av samarbete med varandra: kommersiella, familjära och religiösa. För oss alla förbättras våra liv genom vår förmåga att samarbeta i någon form med andra människor.

I ett samhälle baserat på vilja, ägande och samarbete, utvecklas nätverk av mänskligt samarbete över tid och rum för att skapa komplexiteterna hos den sociala och ekonomiska ordningen. Ingen är befälhavare över någon annan. Om vi ​​vill lyckas i livet kommer vi att värdera tjänandet av varandra på de bästa sätt vi kan. Företag tjänar konsumenterna. Chefer tjänar anställda precis som anställda tjänar företag.

Ett fritt samhälle är ett samhälle av utökad vänskap. Det är ett samhälle baserat på service och välvilja.

Lärande. Ingen föds in i denna värld vetandes mycket om någonting. Vi lär oss från våra föräldrar och lärare, men ännu viktigare, vi lär oss av de oändliga bitar av information som kommer till oss varje ögonblick av dagen alla under hela våra liv. Vi observerar framgång och misslyckande hos andra och vi är fria att acceptera eller förkasta dessa erfarenheter som vi vill. I ett fritt samhälle är vi fria att efterlikna andra, ackumulera och tillämpa visdom, läsa och absorbera idéer och extrahera information från vilken källa som helst och anpassa det för eget bruk.

All information vi stöter på i våra liv, förutsatt att de erhålls utan tvång, är en fri vara som inte omfattas av gränserna för brist, eftersom den är oändligt kopierbar. Du kan äga den och jag kan äga den och alla kan äga utan någon gräns.

Här finner vi den ”socialistiska” sidan av det kapitalistiska systemet. Recepten för framgång och misslyckande finns överallt och tillgängliga för att ta. Det är därför själva begreppet ”intellektuell egendom” är skadligt för frihet: Det innebär alltid att tvinga människor och därmed bryta mot principerna fri vilja, äkta ägande och samarbete.

Konkurrens. När människor tänker på kapitalismen är konkurrensen kanske den första idén som dom kommer att tänka på. Men idén är allmänt missförstådd. Det betyder inte att det måste finnas flera leverantörer av varje vara eller tjänst, eller att det måste finnas ett visst antal producenter av någonting. Det betyder bara att det inte bör finnas några rättsliga (tvingande) gränser för hur vi tillåts att tjäna varandra. Och det finns verkligen oändliga sätt varpå detta kan ske.

I idrott har konkurrensen ett mål: att vinna. Tävlingen har också ett mål i marknadsekonomin: service till konsumenten genom ständigt ökande grad av förträfflighet. Denna förträfflighet kan komma från tillhandahållandet av bättre och billigare produkter eller tjänster, eller genom att erbjuda nya innovationer som svarar mot människors behov på ett bättre sätt än befintliga produkter eller tjänster. Det betyder inte att “döda” konkurrensen, utan det innebär att sträva efter att göra ett bättre jobb än någon annan.

Varje tävlingsinriktad handling är en risk, ett språng in i en okänd framtid. Om bedömningen var rätt eller fel ratificeras av systemet för vinst och förlust, signaler som fungerar som objektiva mått för huruvida resurserna används klokt eller inte. Dessa signaler kommer från priser som faststäls fritt på marknaden – det vill säga att de återspeglar tidigare överenskommelser mellan väljande individer.

Till skillnad från idrott så finns det ingen slutpunkt för tävlingen. Det är en process som aldrig tar slut. Det finns ingen slutgiltig vinnare; det pågår en omväxling av förträfflighet mellan spelarna. Och vem som helst kan delta i spelet förutsatt att dom gör det fredligt.

Sammanfattningsvis, här har vi det: vilja, ägande, samarbete, lärande och konkurrens. Det är kapitalismen som jag förstår den, som den beskrivs i den klassiska liberala traditionen som förbättrats av de Österrikiska sociala teoretikerna på 1900-talet. Det är inte ett system lika mycket som en social miljö för alla tider och platser som gynnar mänskligt blomstrande.

Det är inte svårt att urskilja mitt politiska synsätt: Om det passar ihop med dessa grundpelare så är jag för det; om inte så är jag emot det. Nu säger du till mig: “Är krisen i Europa eller USA:s egna kris verkligen en kapitalismens kris?” Tvärtom. En äkta kapitalism är svaret på de största problemen i världen idag.

Följande artikel är en översättning och omarbetad version av Jeffrey Tuckers ”Five Pillars of Economic Freedom” från den 7:e maj 2012.

En introduktion till Murray N. Rothbards Education: Free and Compulsory

Education: Free & Compulsory

Av Robert P. Murphy

Murray Rothbard (1926-1995) var en ledande teoretiker och främjare av den Österrikiska skolan samt en av grundarna av den moderna frihetliga rörelsen. Men som han visar denna fantastiska monografi – ursprungligen publicerad 1971, i april och juli-augusti numret av Individualist – var Rothbard också en fenomenal arbetshäst som absorberade en häpnadsväckande mängd detaljer innan han skrev om ett historiskt ämne.

I Education: Free & Compulsory presenterar Rothbard sin enorma vetenskapliga noggrannhet och motbevisar sina kritiker. Rothbard är långt ifrån att vara den anti-empiriska ideolog som hans motståndare skulle anklaga honom för. I detta traktat är Rothbard mycket sparsam med teori och ägnar bara några få sidor till utbildningens väsen och dess ideala form för en fri människa.

Efter denna korta teoretiska diskussion fokuserar Rothbard huvuddelen av arbetet med historien om statens gradvisa intrång på de traditionella befogenheter föräldrarna hade i barnens utbildning. Även om berättelsen är vävd ur Rothbards uppenbara intresse för frihet, så lägger han opartiskt fram de faktiska omständigheterna, förklarar det gradvisa införandet av tvång i utbildningen, först i Europa och sedan i USA. Rothbard packar sidorna med en sådan täthet av detaljer och relevanta citat att en förespråkare av statliga ingripanden i utbildningen möjligtvis finner monografin mycket praktiskt som en referens.

Nuförtiden när statsmakten i USA når (i vissa dimensioner) oanade höjder, blir det svårt att hitta en övertygande analogi som kommer att få respons hos allmänheten.

Till exempel brukade jag personligen säga: ”Föreställ dig det absurda med att den federala staten driver bilföretag!” som en humoristisk reductio ad absurdum, men nu kan jag inte längre göra det inför vissa åhörare eftersom vår federala stat har blivit just det absurda. Det brukade också vara vanligt för libertarianer att debattera hälso- och säkerhetsförvaltarskap genom att varna, ”Vad kommer härnäst? Kommer staten att beskatta läsk och förbjuda Happy Meal?” Ack, även dessa lagförslag kommer till stånd mitt framför våra ögon.

I denna kontext är det uppfriskande att se – som vanligt – att Rothbard har kommit på en lysande analogi och en som allmänheten fortfarande kommer att finna helt intuitiv:

Vad skulle vi tycka om ett förslag till staten, federal eller kommunal, att använda skattebetalarnas pengar för att inrätta en rikstäckande kedja av offentliga tidningar och tvinga alla människor eller alla barn att läsa dem? Dessutom, vad skulle vi tro om statens förbud av alla andra tidningar, eller för den delen förbud av alla tidningar som inte lever upp upp till ”normer” om vad en statlig utredning tycker att barnen borde läsa? Ett sådant förslag skulle allmänt betraktas med skräck i Amerika och ändå är det exakt den typ av regim som staten har etablerat inom undervisningssfären.

Obligatoriska offentliga tryckpressar skulle betraktas som ett intrång i den grundläggande tryckfriheten, men är inte undervisningsfrihet minst lika viktigt som pressfrihet? Är inte båda viktiga medier för offentlig information och utbildning, för fri forskning och sökandet efter sanning? Det är uppenbart att undertryckandet av fri undervisning bör betraktas med ännu större fasa än undertryckandet av fri press, eftersom barnens oformade sinnen är inblandade här.

Hur lysande analogin än är vet vi att den tyvärr inte räcker. Även om nästan varje amerikan omedelbart skulle förkasta ett förslag till staten att reglera och framtvinga tidningarnas läskrets, av någon anledning har de köpt idén att statens styrning av utbildning är godartad.

Rothbard ger andra argument och fakta som stöd. Till exempel påpekar han att även till synes privata skolor fortfarande är föremål för statens godkännande och är i det avseendet bara förlängningar av staten (eller ”offentliga”) skolsystemet.

Vidare visar Rothbard att denna funktion är nödvändig i ett tvångsmässigt system med obligatorisk närvaro. För om staten meddelar att alla barn under en viss ålder måste gå i ”skola”, då är det naturligtvis nödvändigt för staten att fastställa vilka verksamheter som måste inspekteras. Det kommer knappast att duga med att låta en fabrik sätta upp en skylt som säger: ”Acmeskolan för det livliga barnet”, och sedan anställa barn för jobb åtta timmar om dagen vid ett löpande band. När väl tvång införs så är vi inte långt borta från en fullt utvecklad statlig kontroll av alla läroplaner och att alla föräldrabeslut ifrågasätts.

Det är inom detta område, föräldrarnas roll i utbildningen, som Rothbard verkligen skiner. Man kunde ha förväntat sig att en ekonom skulle prisa formell, institutionaliserad skolgång på grund av dess stordriftsfördelar och deltagande i arbetsfördelningen. Det skulle trots allt vara galet för ett barns föräldrar att försöka vara tandläkare, läkare, jordbrukare och skräddare. Av samma anledning kunde man då ha trott att Rothbard skulle föredra specialisering inom utbildning, där de bästa individerna blir lärare och sprider sina doser av tjänster till massor av barn.

Tvärtom går Rothbard inte den vägen överhuvudtaget. Istället framhäver han en-mot-en-utbildning som idealet och utser föräldern som den bästa läraren för ett litet barn. Även på en fri marknad är problemet med formaliserad institutionell instruktion att den tvingar läraren att införa en enda takt och läroplan för varje elev, oavsett hans begåvning eller intressen. Rothbard förklarar:

Det är därför uppenbart att den bästa typen av undervisning är individuell undervisning. En kurs där en lärare instruerar en elev är klart överlägset den bästa typen av kurs. Det är bara under sådana förhållanden som mänsklig potential kan utvecklas till sin högsta grad. Det är uppenbart att den formella skolan, kännetecknad av klasser där en lärare instruerar många barn, är ett oerhört underlägset system. Eftersom varje barn skiljer sig från de andra i intresse och förmåga och att läraren bara kan lära ut en sak i taget, är det uppenbart att varje skolklass måste stöpa all instruktion i en enhetlig form. Oavsett hur läraren instruerar, i vilken takt, timing, eller variation, våldför han sig på var och en av barnen. Varje skolutbildning medför missanpassning av varje barn till en prokrusteansk bädd av olämplig enhetlighet.

Rothbard medger att föräldrarna i praktiken kan hyra en handledare för att tillhandahålla denna individualiserade undervisning och han bekräftar ytterligare att många familjer kanske tycker att detta är för dyrt. Ändå är det intressant att se Rothbard effektivt kämpa för hemundervisningsrörelsen, vid en tidpunkt (1971) då den knappast var den kraft som den är idag.

Förutom dessa principiella argument kan kritikern av grundskolan bygga upp starka argument utifrån materialet som Rothbard samlat in i sin historiska diskussion. Till exempel, precis som det federala pensionssystemet hade sina rötter i autokratiska Preussen, så hade också obligatorisk utbildning det. Rothbard skulle komma att våndas ännu mer över den moderna ”progressiva” tolkningen när han fick veta att den amerikanska traditionen av obligatorisk utbildning var ett sidoskott till den dogmatiska protestantismen, som inte bara försökte sprida läskunnighet, utan även utrota kätteri.

Utbildningsfrihet är av avgörande betydelse. Det är ingen slump att den allmänna statsmakten växte pari passu med sin specifika roll inom utbildning, det är inte heller korrekt att visa den senare som en rent specifikt instansiering av den tidigare trenden. Tvärtom är det enda sättet för staten att kontinuerligt förstelna och utvidga dess framgångar att indoktrinera barn, stegvis förändra den undervisade läroplanen för varje efterföljande generation.

Det är sant att Internet har gjort det möjligt, som aldrig förr, att kringgå statens järngrepp om formell utbildning. Ändå är det fortfarande avgörande att förstå teorin och historien bakom statens insatser på detta område. För denna uppgift är Laissez Faire Books nya upplaga av Rothbards klassiska monografi väsentlig läsning.

Din tillgivne,

Robert P. Murphy
Consulting by RPM

Följande artikel är en översättning och omarbetad version av Robert P. Murphys ”Millions of Wasted Minds” från den 24:e augusti 2012. 

Tänk inte på elefanter

Av Jeffrey Tucker

Filmen Inception (2010), regisserad av Christopher Nolan, är en av de få filmer som jag har sett som tar idén om idéer i sig på allvar.

Den handlar om ett team av experter som specialiserat sig på industrispionage genom att extrahera information från drömmar. Den här gången är deras jobb mycket svårare: De uppmanas att implantera en ny idé i någons huvud med samma metoder.

Följande ordväxling sker för att illustrera en idés kraft:

”OK, det här jag, som planterar en idé i ditt sinne. Jag säger: Tänk inte på elefanter. Vad tänker du på?”

Jag förstår din poäng!

En annan karaktär förklarar den djupare frågan om att antingen extrahera eller implantera idéer:

”Vad är den mest motståndskraftiga parasiten? Bakterier? Ett virus? En tarmmask? En idé. Resilient… mycket smittsam. När en idé fått fäste i hjärnan är den nästan omöjligt att utrota. En idé som är helt fullt utvecklad – fullt förstådd – som fastnar – rätt där inne någonstans ”.

I verkliga livet implanterar människor idéer i våra huvuden hela tiden. Om du såg någon av de stora politiska konventen under den senaste veckan så vet du det. De säger att vi behöver dem för att hålla oss säkra, trygga, välmående, dygdiga och rättvisa. I deras frånvaro kommer något hemskt att hända.

Målet här är en annan version av spionage. Vi håller på att övertalas att ge dem pengar att bedriva sina kampanjer och sedan på utsatt timme, marschera till den av staten anvisade platsen och markera röstsedeln på det sätt de vill att vi ska göra.

Färre och färre går med på detta men visar bara lagom foglighet för att ge intryck av samtycke. Miljontals har en idé implanterad i huvudet och de agerar på den. Det fungerar mer eller mindre. Det har fungerat under mycket lång tid. Systemet är inte så friskt som det brukade vara men det är fortfarande den bästa chansen som den styrande eliten har för att locka oss till samarbete.

Tänk om det mesta av vad som händer på dessa partiska konvent är illusion? Tänk om de verkliga krafter som driver våra liv till stor del är oberörda av röstning och val? Och vad händer om dessa verkliga befogenheter är så sårbara att om vi slutar tro på dem, så kommer de att förlora sin makt? Tänk om vägen till frihet var så tydlig som att upptäcka verkligheten efter en period av drömmande?

Detta är Hans-Hermann Hoppes ståndpunkt i The Great Fiction: Property, Economy, Society, and the Politics of Decline (2012).

The Great Fiction förklarar statens interna arbete som ingen annan bok. Hoppe gräver djupt i historien, om egendomens ursprung, maktens natur, sanningen om pengar och många andra ämnen för att visa att mycket av det vi brukar tro om systemet i huvudsak är en fabel.

Maktapparaten skyddar oss inte; den rånar oss. Den stabiliserar inte ekonomin; den suger ut rikedom från många till ett fåtal. Den håller oss inte säkra; den gör världen säker för dem men äventyrar våra liv och välstånd. Den intellektuella klassen som skickas för att försvara maktsystemet ser till sina egna intressen.

The Great Fiction är lögnen pådriven av den politiska klassen om att exploateringen vi står inför dagligen är nödvändig och oundviklig. Ingendera är sann. Som en del av den stora fiktionen finns det även många små fiktioner. Hoppe diskuterar var och en i tur och ordning: idén att staten ger oss säkerhet, att den skyddar våra pengar, att våra samhällen hanteras vetenskapligt av experter, att nationalstaten är något slags odödlig varelse som kommer att vara för evigt.

Hoppe är en av de ledande intellektuella i världen idag, en stor tänkare på samma nivå såsom en Hume, Hegel, Kant, Marx och Mises. Essäerna är några av hans skarpaste och mest långtgående, som handlar om egendom, pengar, samhälle, juridik, och även den vetenskapliga metoden. Hans anseende i Europa är så stort att folk ropar efter privata inbjudningar till hans salong. Han skrifter har översatts till ett tiotal språk.

Här är bara ett urval av materialet du kommer att finna i boken:

  • Tre utmärkande drag hos staten (som staten inte utannonserar)
  • Varför en befolkning står ut med skatter, mobbning och dålig service från staten
  • Varför intellektuella vänder sig till staten för stöd
  • Varför obligatorisk utbildning verkligen existerar
  • Varför och hur staten åstadkommer allas krig mot alla
  • Varför rättigheter existerar endast på grund av knapphet
  • Varför varje avvikelse från äganderätten leder till social förlust
  • Varför moderna livet är, på sätt och vis, mer vildsint än primitiv förhistorisk tid
  • Varför rikare stater är mer aggressiva
  • Varför och hur familjen uppstod som en ekonomisk enhet
  • Varför självförsörjning är vägen till fattigdom
  • Varför den malthusianska fällan är verklig och hur vi undflydde den
  • Varför tekniska förbättringar nödvändigtvis ökar från ägande och handel
  • Varför den avgörande ingrediensen som inledde moderniteten är mänsklig intelligens
  • Varför total privatisering inte bara är möjligt utan önskvärt
  • Varför det är naivt att förvänta sig att staten någonsin reformerar pengar
  • Varför invandringsfrågan är mer komplicerad än någon sida medger
  • Varför den bästa vägen framåt för frihet måste omfatta rätten till utträde
  • Varför sannerligen rättvisa lagar nödvändigtvis sträcker sig från privat egendom
  • Varför det inte kan finnas någon religiös frihet utan äganderätt

Om du inte är bekant med Hans-Hermann Hoppes verk, förbered dig för att The Great Fiction kommer att orsaka en grundläggande förändring i hur du ser på världen. Ingen nuvarande levande författare är mer effektiv på att skala bort illusioner som nästan alla har om ekonomi och det offentliga livet. Mer fundamentalt ger oss professor Hoppe möjligheten att finna sanningen om den mest kritiska frågan som mänskligheten står inför idag: valet mellan frihet och etatism.

Titeln kommer från ett citat av Frédéric Bastiat, 1800-tals-ekonomen och broschyrförfattaren: ”Staten är den stora fiktionen genom vilken alla försöker leva på bekostnad av alla andra.” Han säger inte att detta är en del av staten, en möjlig del av allmän ordning som gått fel, eller ett tecken på en stat som förändrats till det sämre i ett skifte från sin nattväktarroll till att bli konfiskatorisk. Bastiat karakteriserar statens innersta väsen per se.

Alla Hoppes skrifter om politik kan ses som ett klargörande av denna punkt. Han ser staten som ett gäng tjuvar som använder propaganda som ett medel att dölja dess sanna natur. Med detta innehåll har Hoppe skapat enorma bidrag till litteraturen som visar hur staten uppkommer och hur den intellektuella klassen hjälper till att föreviga denna mörkläggning, vare sig i vetenskapens eller religionens namn, eller genom tillhandahållandet av en viss tjänst som hälsa, säkerhet, utbildning, eller något annat. Ursäkterna förändras ständigt: statens funktion och målet för staten är alltid detsamma.

”Endast ett fåtal människor kan se genom hela charaden”, skriver han, ”och ännu färre har modet att uttala sig mot den.”

Det är då sant att Hoppe står med en lång rad av anarkistiska tänkare som ser staten som spelande en rent destruktiv roll i samhället. Men till skillnad från huvudlinjen av tänkare i denna tradition är Hoppes tänkande inte belastat med utopiska illusioner om samhället utan staten. Han följer Ludwig von Mises och Murray N. Rothbard i placeringen av privat egendom som ett centralt element i den sociala organisationen. I sin motivering av denna ståndpunkt går Hoppe långt utöver de traditionella lockeanska fraserna. Han ser privat egendom som en ofrånkomlig institution i en värld av knapphet och bygger på samtida europeisk filosofi för att göra sina anspråk mer robusta än någon av hans intellektuella föregångare.

Läsaren kommer att bli förvånad över Hoppes tillvägagångssätt eftersom det är mycket mer systematiskt och logiskt än folk förväntar sig av författare som behandlar dessa frågor. Han kom fram till sina åsikter efter en lång intellektuell kamp, som förflyttade sig systematiskt från att vara en konventionell vänster-socialist, till att bli grundaren av sin egen anarkokapitalistiska skola.

Den dramatiska förändringen skedde i forskarskolan, som han avslöjar i det biografiska avsnittet i denna bok. Han tar inget för givet under loppet av sin argumentation. Han leder läsaren noggrant igenom varje steg i sin kedja av resonemang. Detta tillvägagångssätt kräver extraordinär disciplin och en nivå av briljans utom räckhåll för de flesta författare och tänkare.

Denna speciella arbete går bortom politiken, emellertid för att visa hela skalan av Hoppe tankar om ekonomi, historia, vetenskaplig metodik, och tänkandets historia. I varje fält ger han samma nivå av noggrannhet, drivet för en kompromisslös trohet till logik och oräddhet inför radikala slutsatser.

Mot bakgrund av allt detta verkar det för begränsande att beskriva Hoppe som blott en medlem av den österrikiska eller frihetliga traditionen, för han har verkligen skapat nya vägar – på fler sätt än vad han synliggör i sina skrifter. Vi har verkligen att göra med ett universalgeni, vilket är just därför Hoppes namn dyker upp så ofta i diskussioner om nutidens stora levande intellektuella.

Det råkar vara så att Hoppe också är en mycket kontroversiell figur. Jag tror inte att han skulle vilja ha det på något annat sätt. Oavsett är det alltid fallet för verkligt kreativa tänkare som inte avviker från sina slutsatser som följer av premisserna. Perspektivet från vilket han skriver härrör från en passionerad men vetenskaplig anknytning till radikal frihet och hans arbete kommer till stånd i tider när staten är på frammarsch.

Allt han skriver går mot strömmen. Det bryter mot paradigm. Just när du tror att du har förstått hans tänkesätt tar han det i en riktning som du inte förväntade dig. Det är inte bara hans slutsatser som har betydelse, utan det mästerliga sätt med vilket han kommer fram till dem.

Var ser Hoppe att vår nuvarande kris slutar? Här är en passage som ger dig en vink:

Imperiebyggande bär på fröna till sin egen undergång. Ju närmare en stat kommer till det slutliga målet av världsherravälde och en världsstat, desto mindre anledning finns att bibehålla sin interna liberalism och istället göra vad alla stater är benägna att göra ändå, dvs. att slå ner på och öka utnyttjandet av de produktiva människor som fortfarande är kvar. Följaktligen, utan extra tillgängliga skatteskyldiga och inhemsk stagnerande eller fallande produktivitet, kan imperiets inre politik med bröd och skådespel inte längre upprätthållas. Den ekonomiska krisen inträffar och en förestående ekonomisk härdsmälta kommer att stimulera till decentraliserande tendenser, utbrytning och separatistiska rörelser, och leda till Imperiets upplösning. Vi har sett detta hända med Storbritannien och vi ser det nu med USA och dess imperium som uppenbarligen är på sista versen.

Det är min stora ära som chefredaktör för Laissez-Faire Books att publicera ett verk av denna betydelse. Det är mer än en samling i den frihetliga traditionen; det är ett bevis på att framsteg i idéer fortfarande är möjligt i vår tid. Så länge det fortfarande är sant, så länge som traditionen Hoppe representerar lever och förbättras, har vi anledning att tro att människans frihet inte har och inte kommer att ge vika för den stora fiktionen.

Din tillgivne,

Jeffrey Tucker

Följande artikel är en översättning och omarbetad version av Jeffrey Tuckers ”Don’t Think About Elephants” från den 7:e september 2012. 

Werner Aspenström, Sardinen på tunnelbanan

Sardinen på tunnelbanan

Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.
Jag är inte intresserad av den där försäkringen.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarrettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar stiga av vid Skärholmen.

Sardinen vill att burken öppnas emot havet.


Ur Under tiden (1972) av Werner Aspenström.

Consciousness Explained: Daniel C. Dennetts teori om medvetandet

”I’m sure there are still plenty of mistakes in the theory I will offer here, and I hope they are bold ones, for then they will provoke better answers by others” (Ur förordet till Consciousness Explained, xi)


Daniel Dennetts beskrivning av medvetandet i Consciousness Explained har växt fram ur naturvetenskapliga diskussioner om olika filosofiska problem relaterat till medvetandet. Dennetts teori kännetecknas för dess darwinistiska och positivistiska idéer, vilka förser Dennett med ett teoretiskt ramverk som utmärker hans undersökning av medvetandets utveckling, och som ämnar belysa hur hjärnan ger upphov till medvetandet. Teorin har utformats tillsammans med kolleger vid Centret för Kognitiva Studier vid Tufts Universitet, som är en institution för forskningsprojekt i kognitiva studier. Slutresultatet blir i min mening att dess vetenskaplighet intresserar sig för hur ”hjärnan tänker” snarare än hur ”människan tänker”. Människan som individ och medvetandet innefattar dock mycket mer än abstraktionen att det är hjärnan ”som tänker”.

Till skillnad från exempelvis Thomas Nagel (1937-) och John Searle (1932-) som behandlar medvetandet såsom grundläggande, så är Dennetts strategi att redogöra för ”innehåll” oberoende av och mer grundläggande än medvetandet. Dennett vill beskriva medvetandet utifrån denna grundläggande förståelse av ”innehåll.” Dennett bemöter vare sig Nagel eller Searle i Consciousness Explained men menar att han inte tycker att det finns något bra sätt att begränsa de hundratals sidor med analys och argumentation till förmån för teorin om innehåll, samt för att bemöta konkurrerande argument. Detta är ytterst olyckligt och beklagligt för dessa filosofiska strömningar är i allra högsta grad relevanta i sin kritik av Dennetts gren inom den filosofiska traditionen.

Dennett ämnar förklara medvetandet genom att beskriva olika empiriska fenomen som utgör det som han menar är ”medvetandet” och visa hur hjärnans aktivitet med alla dess vitt skilda fysiska effekter har utvecklats och hur de har bidragit till att skapa illusioner om medvetandets egenskaper. Dennett vill att vi ska föreställa oss att sinnet är detsamma som hjärnan och att vi måste lära oss nya sätt att se på detta samband. Men Dennetts artikulation av begreppen och hur han använder dem för att exemplifiera vad som är utmärkande för medvetandet, medför problem.

Dennetts projekt är vetenskapligt i den traditionella naturvetenskapliga innebörden snarare än ett renodlat filosofiskt projekt. Dennett vill med hjälp av vetenskapliga fakta tagna från en kunskapsgren, beskriva medvetandet inom en annan. Det vill säga, han vill överföra teoretiska poänger och exempel från naturvetenskaperna till en filosofisk undersökning av medvetandet. Att analogierna ekar ihåliga och förklaringarna haltar verkar Dennett inte se som ett problem. Dennett använder sig av sin terminologi för att få oss att inta ett annat perspektiv, befria oss från traditionella anmärkningar om medvetandet samt tankevanor, hjälpa oss att organisera vetenskapliga fakta, och skapa en ”sammanhängande” syn på medvetandet som vänder traditionen ryggen. Dennett vill skissera en teori om biologiska mekanismer, samt ett sätt att tänka kring dessa mekanismer, som kommer att övertyga oss och få oss att inse hur de traditionella paradoxerna och ”mysterierna” om medvetandet kan lösas. Sättet att tänka kring dessa mekanismer påminner om den kritik som Dennet själv för fram mot Descartes mekanistiska teorier, och jag kommer att försöka visa hur Dennett misslyckas med att avmystifiera medvetandet som sådant, och att hans vetenskaplighet, samt verifikationism, missar målet med att förklara vad medvetandet är annat än blott fysiska mekanismer producerade av hjärnan, vilka vetenskapen säger sig ha funnit bevis för och som har abstraherats till modeller, vilka inte kan likställas med verkligheten.
Det visar sig att Descartes syn på tallkottkörteln har en poäng som Dennett helt enkelt har missat, som i sig inte är ett försvar för Descartes dualism, men som problematiserar Dennetts position inom det vetenskapliga projekt som han själv företar sig sett till hjärnans funktioner och medvetandet.

Dennett beskriver översiktligt problemen som vetenskapen står inför i fråga om att förstå medvetandet och etablerar sin metodologi för att lösa dessa problem. Dennett vill egentligen inte göra upp med traditionella filosofiska argument genom att bemöta dessa, utan han vill direkt gå vidare och ge ett utkast på en empiriskt baserad teori som Dennett kallar ”Multiple Drafts model of consciousness.”

”Multiple Drafts”-teorin är ett alternativ till den traditionella teorin, vilken Dennett kallar den ”Cartesianska teatern”. ”Multiple Drafts”-teorin gör bland annat upp med idén om medvetandeströmmen och motsäger sig enligt Dennett den traditionella teorin om medvetandet. Multiple Drafts-teorin sägs ta upp fakta som tidigare har ignorerats av både forskare och filosofer och Dennett är inte sen med att ta upp, helt i linje med Wittgensteins filosofi och logisk positivism, teorier om språkets roll i förhållande till mänskligt medvetande. Dennett försöker ge en utförlig bakgrund till hur medvetandet har utvecklats, men han vinner inte mycket på att vända traditionen ryggen. Dennett vill undvika den traditionella synen på medvetandet till förmån för en vetenskaplig grundläggning, men även denna undersökning omges av ett dunkelt hölje tvetydigheter, och ersätter endast en uppsättning metaforer med andra.

De traditionella mysterierna om medvetandet förblir mysterier i vår nutid. Det finns saker vi människor aldrig kommer kunna att veta. Sådan är kunskapsläran. Filosofin har dock mycket att säga angående handlingar, introspektion, subjektivitet, tankar, förnimmelser, värderingar, viljan och medvetandet. Att tala om dessa företeelser är inte meningslöst till skillnad från vissa empiriska modeller och vad de sägs kunna verifiera, falsifiera eller förklara. Dennett vill både presentera en empirisk och filosofisk teori, men de modeller, teoretiska exempel och vetenskaplighet som kännetecknar den empiriska sidan av teorin lämnar mycket att önska kring analys och förståelse för mänskligt tänkande och dess evolution.

De filosofiska förklaringarna bortser från både traditionen och förnuftets roll och misslyckas med att säga någonting om fenomen som kännetecknar mänskligt rationellt agerande och medvetande som inte kan mätas med instrument, som ej kan kvantifieras och som ej kan operationaliseras in i empiriska modeller.

Vad skulle egentligen en förklaring av medvetandet kunna bestå av? Vad är de epistemologiska kriterierna för att kunna redogöra för medvetandet och samtidigt presentera en konkret och lättförståelig teori om hur mänskligt medvetande fungerar och hur vi upplever detta? Dennett styr rakt in i en empirisk återvändsgränd som han inte kan ta sig ur.

Dennetts argument om pengar

Dennett försöker exemplifiera att pengar, liksom medvetandet, är fenomen som ”till en överraskande grad beror på dess tillhörande koncept.”(1991:24). Dennett verkar tro att de papperslappar som stater trycker upp är pengar enbart för att staten tryckt upp dem, som outgrundligt accepteras av människor som pengar, men som skulle upphöra att existera om människor ”glömde bort” vad pengar var. Plötsligt inser jag varför Dennett ser pengar som ett kulturellt fenomen, eller som något så avlägset som ”kärlek.” Jag påstår att vi (ännu) inte kan förstå hur hjärnan fungerar, och än mindre förstå medvetandet, enbart utifrån naturvetenskaplig empirism. Dennets argument om pengar bygger på falska premisser och en felaktig definition av vad pengar är och som underbygger ett argument om medvetandet vilket avslöjar bristerna hos Dennetts positivistiska position.

Dennetts argument om pengar är obegripligt och meningslöst. Argumentet visar på hur hans kunskaper om pengar är bristfälliga och att han varken har definierat pengar på rätt sätt, eller insett att pengars funktion inte kan förklaras med hjälp av naturvetenskapliga metoder. De ekonomiska samband, eller i detta exempel; pengar, som Dennett använder för att beskriva något som karakteriserar medvetandet, existerar oavhängigt av kroppsliga kemiska substanser i hjärnan. Pengar är ett allmänt accepterat bytesmedel. Pengar uppstår ur den mänskliga insikten att det är bättre att koncentrera sig på att producera olika saker, och att man sedan byter dessa varor med varandra. Från utvecklingen av en enkel bytesekonomi inser människan snart att hon är mer angelägen om att acceptera vissa varor snarare än andra. Men alla varor är inte lika delbara, hållbara och portabla, vilket leder till att vissa andra varor börjar användas som pengar för att de har dessa specifika egenskaper. De varor som börjar användas som pengar är redan värdefulla på olika sätt, och historiskt sett har guld och silver fungerat som pengar för att de uppfyller en rad egenskaper som känntecknar sunda pengar.

Riktiga pengar fungerar som ett allmänt accepterat interpersonellt bytesmedel, har ett subjektivt värde som vilken annan produkt som helst och kan användas för ekonomisk kalkylering av priser, reala tillgångar och vinster. Dessutom förändras dess subjektiva värde över tiden beroende på konsumenternas preferenser. Ädelmetallerna är särskilt lämpliga som pengar för att de är hållbara, portabla, delningsbara, har samma värde som andra pengar med motsvarande vikt, samt att ädelmetallerna har egenskaper för industriella behov. Men guld och silver är pengar på grund av att marknaderna traditionellt sett etablerade dessa ädelmetaller som pengar, vilket inte behöver betyda att guld och silver kommer att vara bäst lämpade att vara pengar i framtiden.

Det visar sig att några av pengars mest betydelsefulla egenskaper inte bärs upp av ”kulturen”. Poängen med guld och silver är ju att ädelmetallernas mest betydelsefulla egenskaper både kännetecknar pengar med bra kvalitet och att egenskaperna i det avseendet är ”inneboende” i den fysiska strukturen. Subjektivt värde är dock något helt annat och är inte alls ”inneboende” i den fysiska metallen, utan är något som den logiska positivismen inte kan redogöra för med hjälp av naturvetenskaplig verifikationism.

Pengar är en av många fenomen som kännetecknar vår evolutionistiska utveckling såsom människor, och som inbegriper medvetet mänskligt ändamålsmässigt agerande. Argumentet om att pengar skulle upphöra att existera om vi ”glömde bort” vad pengar var, är totalt obegripligt och är en kontradiktion om vi ser till människans evolution. Pengar har varit inbegripna i våra mänskliga handlingar sedan tusentals år tillbaka. Det skulle vara som att säga att vi helt plötsligt går tillbaka i utvecklingen och glömmer bort arbetsdelningen, tidspreferens, byteshandel och vetenskapen om mänskligt agerande. Denna tanke innebär ingenting annat än en motsägelse för Dennett, vars filosofiska projekt grundläggs i medvetandets evolutionistiska utveckling.

Om Dennett hävdar att pengar är ett fenomen som är beroende av sina koncept, måste han, om han sannerligen var rationell, mena att papperslapparna som han själv använder är en monopolistisk kommandovaluta som inte backas upp av någonting och som inte har de egenskaper som kännetecknar riktiga pengar. Och Dennett har absolut ingenting att säga om det faktum att stater världen över upprätthåller denna bedrägliga form av fiatpengar för att berika sig själva, för att finansiera sina budgetunderskott, för att indirekt konfiskera pengar från människor — som omfördelas improduktivt från en grupp av individer till förmån för en annan grupp — och som tvingar människor att använda en valuta för både konsumtion och sparande.

Naturvetenskaplig empiri kan vare sig förklara, eller bekräfta, fenomen som befinner sig utanför dess undersökningsområde, eller gå bortom dess vetenskapliga omfång, även om vetenskapsmännens metodologiska anspråk upprätthåller tron på detta. Dennetts obegripliga jämförelse av pengar och medvetandet visar på hur den kunskapstradition som kännetecknar Dennetts vetenskapliga projekt inte intresserar sig för vad som kännetecknar mänskligt medvetande. Istället för realdefinitioner söker Dennett vetenskapliga förklaringar för okända orsaker som empirismen och verifikationismen vare sig kan kvantifiera eller operationalisera.

Min poäng är att det finns många fenomen som vi rationellt och filosofiskt kan diskutera utan att vi behöver begränsa oss till verifikationism eller empirism. Den tänkande individen kan medvetet beskriva fenomen som pengar och värde a priori, medan naturvetenskapen inte kan verifiera dessa a posteriori. Empiriska modeller visar sig vara direkt missvisande i det här argumentet och ger en direkt felaktig bild av verkligheten beroende på om de appliceras inom naturvetenskaperna, eller inom socialvetenskaperna. Modeller är inte detsamma som vare sig medvetandet eller verkligheten, faktum är att modellerna inte existerar, de är bara tankeverktyg och är inte heller detsamma som verkligheten. Skillnaderna mellan naturvetenskapen och socialvetenskaperna är grundläggande för hur vi ska se på Dennetts vetenskapliga projekt.

Descartes transcendentala argument

Dennetts kritik av Descartes dualism är generellt sett välriktad och nödvändig  men Dennetts metodologi och undersökning innehåller problematiska detaljer. Kritiken av uppdelningen mellan kropp och själ är helt och hållet befogad, för hjärnan är något fysiskt och vetenskapen blir allt bättre på att beskriva dess fysiska attribut väldigt ingående, men naturvetenskapen snubblar på mållinjen när den ska redogöra för sinnet, medvetandet och mänskligt agerande.

Dennett skriver att medvetandets knutpunkt i Descartes dualism utgörs av hjärnans tallkottkörtel och Dennett ifrågasätter huruvida dualisten kan bevisa att information överförs från tallkottkörteln till sinnet. Frågan är: Om det finns en uppdelning mellan kropp och själ, samtidigt som själen är icke-materiell, hur ska dualisten kunna redogöra för fysiska överföringar från den fysiska hjärnan, i Descartes fall via tallkottkörteln, till det själsliga sinnet? Descartes problem är att han inte kan artikulera hur själen interagerar med kroppen via tallkottkörteln, men det är inget problem att tallkottkörtelns kemiska substanser har ett kemiskt band till medvetandet. Dualisten står inför problem och vi kan med rätta ifrågätta Descartes i det här avseendet eftersom bevisbördan och argumenten för detta vilar på en felaktig grund. Men det visar sig att Descartes hade en poäng med att hävda att tallkottkörteln var centrum för medvetandet; att det finns fysiska kopplingar till något som påverkar medvetandet och att den i viss mening är ett centrum på liknande sätt som vetenskapsmännen pratar om ”språkcentra” eller ”syncentra”. Detta räddar inte Descartes dualism men vetenskapen har visat att tallkottkörteln producerar ett hormon som heter Seratonin som tillsammans med Melatonin tillhör indolaminerna. Seratonin har en rad kvaliteter som att det t.ex. fungerar som signalsubstans, styr hungern, påverkar om människan känner att hon befinner sig i en gynnsam eller ogynsam situation, påverkar anpassningsförmågan, och det har till och med förekommit tal om att Seratonin kontrollerar sömncykler, men att det senare är vetenskapligt oklart i dagsläget. Detta är alltså möjliga vetenskapliga bevis för att en genetisk programmering producerar ett centralstimulerande hormon som styr och reglerar medvetna fenomen och det mänskliga sinnets agerande, vilket får mig att inse att Descartes både hade en poäng med att ange tallkottkörteln som centrum för medvetandes processer, och att det är imponerande hur Descartes förde fram denna hypotes redan under tidigt 1600-tal. Han var inte bara en stor vetenskapsman utan även en originell tänkare, matematiker och en stark försvarare av det mänskliga förnuftet.

Dennett missar att Descartes filosofiska projekt utgör ett starkt försvar för förnuftet, kunskap, vetande samt förståelse, och är väldigt angelägen om att gå vidare från Descartes position utan att bedöma om det ligger någonting i det Descartes skrev om medvetandet. Det räddar på intet sätt descartes dualism, men det ger onekligen ett dåligt omdöme sett till Dennetts syn på Descartes filosofiska arv. Detta är ett exempel på hur empirin istället underminerar Dennetts egna position. Descartes idéer om tallkottkörteln och dualism lyckades inte med att konkret förklara vad medvetandet består av samt vad det är, eller på vilket sätt det är en del av det rationella förnuftet, men Dennett byter endast ut en uppsättning mysterier och ersätter dem med andra utan att ens titta närmare på Descartes ursprungliga vetenskapliga belägg. Diverse hormoner uppstår ju från tallkottkörteln och påverkar således fysiskt olika fenomen som vi är medvetna om, bara det att vi inte kan verifiera vad det exakt är som gör att vi känner att något är gynnsamt eller ogynnsamt, eller att dessa hormoner med vetenskapliga empirism inte kan verifiera vad medvetandet är.

Descartes om cogito ergo sum

Om jag tolkar Dennett rätt så skulle frågan ”är jag medveten nu?” inte vara en grundläggande fråga inom hans medvetandefilosofin eftersom Dennett anser att svaret på den frågan, antingen ”ja” eller ”nej”, inte är det primära i förhållande till det ”fysiska” innehåll som han vill avtäcka. Han vill ersätta en modell med en annan modell som beskriver hur levande fysiska kroppar i den fysiska världen kan producera ett fenomen som medvetandet. De definitioner av medvetandet som Dennett ämnar konstruera är på sin höjd stipulativa eller ostensiva, men är verkligen inte realdefinitioner. Därför tycker jag att det är viktigt att visa hur Descartes cogito ergo sum-argument kan belysa på vilka sätt Dennetts naturvetenskapliga projekt är bristande.

Om jag svarar ”ja” på frågan ”är jag medveten nu?” är det klart och tydligt att jag är medveten just nu, men Dennett skulle invända att det inte svarar på vad medvetandet är och och hur det har uppkommit. Dennetts materialistiska teori och metod vill etablera definitionen och användingen av ”medvetande” på ett bestämt sätt som ligger i linje med rådande naturvetenskapliga undersökningar i laboratorier, mätningar och beräkningar. Men det skulle kunna vara så att medvetandet kan definieras i kraft av sig självt, eller inom en annan kontext bortom naturvetenskapen. Terminologin ska peka ut det som den ämnar att verifiera eller falsifiera i den mån medvetandet som sådant endast är ett fysiskt fenomen. Här handlar det om att anpassa definitionen för Dennetts egna behov, men en för snävt naturvetenskapligt avgränsad teori bemödar vare sig med att djupstudera traditionell epistemologi eller medvetandet utifrån sig självt.

Sanningen är dock inte valbar. I och med att Dennett söker de ultimata orsakerna via det fysiska så favoriserar han ett teoretiskt konstruerat perspektiv framför ett introspektivt. I någon mening kan vi som subjekt i Dennetts metodologi aldrig vara säkra på något vi medvetet upplever eller tänker, eftersom allt som Dennett anser känneteckna medvetandet faller tillbaka på fysiska processer i hjärnan. De långtgående konsekvenserna tycks vara att vi egentligen inte kan vara säkra på någonting som vi vet utan hjälp av naturvetenskapliga undersökningar.

Vi måste ge upp konsensus inom den rådande medvetandefilosofin och den förutfattade meningen att vi inte kan ha klar och tydlig åtkomst till kunskap som vi var medvetna om för en stund sedan. En kunskap som vi har tillgång till i kraft av intellektet. Ett försvar av förnuftet och rationellt mänskligt tänkande intresserar sig precis för det som vi kan ha kunskap om, kunskap som anses vara självevident. Därmed skulle medvetandefilosofin kunna ta en annan vändning bort från dess naturvetenskapliga vägval, till förmån för en mer balanserad teori som också beaktar det mänskliga subjektet. Descartes metodiska tvivel och heuristiska metod har både sina styrkor och sina svagheter, och genom att titta närmare på argumenten kan vi ana att projektet inledningsvis har transcendentala kvaliteter.

Vad är säker kunskap och vad är kunskapens yttersta grund? Descartes kunskapsteori undersökte båda dessa frågor utifrån en positiv syn på kunskap såsom möjlig. Genom att börja om från början och söka efter kunskapens yttersta grund inleder Descartes ett metodiskt tvivel som söker förklaringar till vad som är kunskap och hur världen är utformad. Om Descartes lyckas med att finna en sann teori om kunskap kan han deduktivt härleda sanningar och konsekvenser ur axiomen, vilket innebär att de inte behöver verifieras eller korreleras med verkligheten. De är således nödvändigt sanna.

Betänk att sinnena ger oss en viss typ av kunskap om verkligheten men att dessa har sina begränsningar. Vi ser olika objekt på ett mer eller mindre klart och tydligt sätt beroende på hur nära vi befinner oss dessa objekt. Men för Descartes räcker det med ett enda exempel där sinnena är otillförlitliga för att han ska tvivla på sinnenas förmåga att förse oss med kunskap om verkligheten. Descartes drömargument innebär att vi agerar på olika sätt när vi drömmer på samma sätt som när vi är vakna. Om vi bedömer att vi gör en specifik sak när vi drömmer kan vi med säkerhet inte skilja på om vi drömmer eller om vi är vakna. Således har vi ingen tydlig kunskapsteoretisk yttersta grund för vårt agerande och vi kan aldrig vara säkra på att vi inte drömmer. Men, satsen 5+7=12 är nödvändigt sann i alla möjliga världar oavsett om vi drömmer eller är klarvakna. Detta är absolut nödvändigt och sant oberoende av sinnestillstånd. Detta kommer från det mänskliga förnuftet som inte får sin rättmätiga plats i Dennetts terminologi och metodologi. Det spelar ingen roll hur många spratt den onda demonen spelar oss, för satsen 5+7=12 kan inte betvivlas. Dessa nödvändiga sanningar är oberoende av t.ex. Gud (Leibniz skulle säga att Gud inte kan sätta sig över matematiska sanningar), vilket får mig att inse att Dennett vill komma bort från Descartes arv inte bara i fråga om den cartesianska teatern, utan även att nödvändiga sanningar och sann kunskap skulle kunna falla tillbaka på ”förnuftet”, ”Gud” eller ”naturen”.

Jag tror att Dennetts ateistiska perspektiv hämmar honom i projektet att undersöka medvetandet, för han missar att se på vilka sätt tro är kompatibelt med förnuftigt vetande, även om naturvetenskapen vare sig kan motbevisa eller bevisa Guds existens. Naturvetenskapligt perspektiv är också en fråga om religion och tro på ”det fysiska” i en viss mening, men jag skulle inte påstå att tro och kunskapsmässigt vetande i axiomatisk bemärkelse är inkommensurabla. Trosbekännelserna och vetenskapligheten skiljer sig åt mellan religiöst troende och naturvetenskapen, men jag tror inte att något av perspektiven och positionerna är oförenligt med förnuftigt och rationellt tänkande sett till olika, för perspektivet, vitt skilda kunskapsobjekt och fenomen.

Vi är sannerligen både tänkande ting och individer. Satsen ”jag tänker” är utifrån mitt förstaperspektiv någonting säkert då jag tänker på denna sats. Detta är ett axiom jag inte kan betvivla för om jag hävdar negationen av satsen skulle jag behöva erkänna att jag ägnar mig åt precis det som jag vill förneka. Denna kunskap når jag endast i kraft av introspektion och har tydliga transcendentala kvaliteter. Naturvetenskapen har ännu inte kunnat definiera eller verifiera alla vitt skilda medvetandeaktiviteter utifrån rent empiriska grunder, och satsen ”jag tänker” är besläktad med satsen ”jag är medveten” på ett sätt som liknar den sats som jag inledde stycket med ovan: ”Är jag medveten nu?”

Dennett tar inte alls upp något av detta då han formulerar sin modell, eftersom ingenting av det jag belyst faller inom ramen för det naturvetenskapliga. När Dennett tittar in i den mänskliga hjärnan är det ingen hemma. För honom är ingen specifik punkt i hjärnan den tänkande som tänker eller kännaren som känner. Enligt de funktionell materialism kan vi i princip redogöra för varje mentalt fenomen genom att använda samma fysiska principer, lagar, och råmaterial som räcker för att förklara vetenskapliga saker. Att Dennett förnekar medvetandet ett centrum är problematiskt, för hur kommer det sig att medvetandet är något decentraliserat men att Dennett accepterar alla andra hjärncentrum, även om dessa också till viss del är decentraliserande sett till dess funktioner? Argumentet tycks vara inkonsekvent och otillräckligt artikulerat. Vi vet ännu inte vad det mänskliga sinnet är och kanske är en grundläggande utvidgning av de fysiska vetenskapernas ontologi nödvändig för att kunna redogöra för medvetandet som fenomen.

Att utsagan ”jag tänker” kan tolkas som transcendental beror inte på att den är sann, utan för att dess sanning måste förutsättas och att den alltså inte meningsfullt kan betvivlas. Oavsett scenario, om Descartes blir lurad av den onda demonen eller inte, så kan han vara säker på att han tänker för det tycks som att satsen härleds transcendentalt via slutledning baserat på rena begrepp som kommer från Descartes tänkande och förstånd. Huruvida detta är en strikt logisk slutledning eller inte behöver undersökas, men vad skulle den grundläggande utvidgningen av de fysiska vetenskapernas ontologi bestå i om inte slutledningar och förnuftsbaserade satser som denna? Är det inte så att Dennett själv faller ned i sin egna ”Casper-det-vänliga-spöket-fälla” genom att begränsa förklaringen av medvetandet till fysisk ontologi, eller, att ifrågasätta eller falskt bedöma eller förneka filosofins historia och dess försök att till korrekt ontologi och förklaring av medvetandet utifrån en icke-positivistisk position?

Varför hävdar Dennett att Descartes dualism är anti-vetenskaplig? Var det på grund av att den innehöll felaktiga hypoteser eller för att den försökte att använda förnuftiga resonemang för att logiskt förstå medvetandet som fenomen? Att säga och påstå att Descartes var ovetenskaplig är rent nonsens och förutsätter alltid dogmatiska åsikter. Descartes skulle ha sett fördelarna med både a priori-vetenskap och a posteriori-vetenskap. Det vore dogmatiskt att inta en position som helt och hållet förnekar någon av dem utan ordentligt underbyggda argument. En komplett logik och resonemang kring detta är möjligt. Det vore dumt att förneka vetenskapen tillgång till sinnet och hjärnan, men det skulle vara lika dumt att förneka a priori-resonemang och ge en vetenskaplig grund av medvetandet, rationalitet, förnuftet och mänskligt medvetet agerande utan hjälp av begreppet ”sinnesstoff”. Vad skulle förnekandet leda till? Med ett ord: dogmatism. Du behöver inte vara en empiriker för att förstå, förklara och ha kunskap om rationalitet, förnuftet och medvetandet som fenomen. Det mänskliga sinnet är, men vetenskapliga teorier och förklaringar av sinnesstoff försöker förklara mysterier. Det behövs inga hjärnforskare för att förklara medvetandet eftersom de inte kan mäta eller ”hitta” dess subjektiva egenskaper.

Dennets största blunder (eller med andra ord för snäva avgränsning) är att han vill försöka förklara varje förbryllande inslag hos medvetandet inom ramen för nutida naturvetenskapen (40). Han ämnar att empiriskt söka varje fysisk funktion hos mevetandet via erfarenheten. Men hur är det med propositioner a priori som grundar sig på förnuftet och de icke-fysiska förklaringarna av medvetandets egenskaper och funktioner? Dennetts position blir den dogmatiska vetenskapens sista utväg.

Dennetts andra blunder består i att han redan på förhand inte kommer bemöda sig med att detaljgranska alla empiriska detaljer. Han kommer ”försöka” att få alla vetenskapliga fakta ”rätt”, men han kommer bara gå vidare och hoppa över den problematiska delen med kontroversiella vetenskapliga teorier och han begränsar sig samtidigt till ramen för samtida naturvetenskap, dock ser han inte ett problem i att han inte begränsar sig själv till ”fakta som har lyckats ta sig in i läroböckerna”. Vad säger detta oss i fråga om vetenskapliga ”fakta”? Dennett öppnar upp dörren in till godtycklig relativism. Vad är då skillnaden mellan vetenskapliga hypoteser a priori och hypoteser a posteriori inom naturvetenskaperna?

Dennett begränsar sitt projekt till naturvetenskapen men inte den långa vägen mot att upprätta vetenskapliga fakta. Kritiska delar av hans metod är teoretiskt skissarbete. Varför tror Dennett att det var en dålig idé när Descartes hävdade att tallkottkörteln var en sådan knutpunkt för interaktion mellan sinnet och hjärnan? Det faktum att tallkottkörteln har fysiska egenskaper som reglerar medvetandet är något som Dennett helt förbiser och han förlorar sig själv i grammatiska och språkliga trivialiteter och ett dåligt förmulerat koncept om uppdelningen mellan kropp och själ. Ändå fann Descartes ett orsakssamband som förband medvetandet med tallkottkörteln, men inte beviset för interaktionen mellan kropp och själ inom ramen för den dualistiska positionen. Det finns en stor skilland i det här som går förlorad i en icke-rationell tolkning. Men återigen, Dennett är inte intresserad av att pedantiskt undersöka empiriska detaljer.

Jag vill inte överge Descartes rationalistiska och förnuftsbaserade arv, bara den fysiska seperationen mellan kropp och själ, och samspelet mellan dessa två världar. Det är en stor skillnad i att förneka en vetenskaplig förklaring av uppdelningen mellan kropp och själ och tallkottkörteln som centrum för samverkan mellan dem, och separering, genom språket, artikulation av kropp och själ och försöket att ge en beskrivning av medvetandet a priori. Det finns två vägar här och Dennett försöker dölja en av dem. Vad är och vad är inte? Det finns en till skillnad mellan omdömen a priori och propositioner såsom vetenskapliga hypoteser. Om fenomenologi har misslyckats med att hitta en enda avgörande metod som alla kunde enas om, vad händer då med naturvetenskapens och dess metod samt omfattning? Har den haft enhällig framgång inom alla områden den har tillämpats? Målet och syftet med att hitta en ny grund för all kunskap och filosofi är ädelt, medan den vetenskapliga metoden inom naturvetenskaperna har visat sig vara ett problem inom andra områden som till exempel inom samhällsvetenskaperna, det vill säga inom filosofin. Detta exemplifierar en ”hjärnans härdsmälta” inom den positivistiska skolan; naturvetenskapen som den vetenskapliga förklaringens sista utväg och rätta tro.

Dennett önskar hitta en materialistisk motivering för inneboende kvaliteter och andra fenomen av mental karaktär. Är Dennetts heterofenomenologi en neutral metod? Descartes använde sig av ett förstapersonsperspektiv medan empiristerna Locke och Berkeley skrev om introspektion. Men hur hjärnan fungerar och verkar är för oss inte tillgängligt via introspektion och Locke, att dömma av Dennetts tolkning av Locke, ville undvika svårgreppbara deduktioner eller a priori-teori, att enbart att fastställa observerbara fakta och påminna om vad som uppenbarar sig för de som tittar efter. Dennett vill undvika antagandet om ett förstapersonsplural-perspektiv. Men exakt vad är fel med att resonera kring medvetandet från ett förstapersons-perspektiv? Är inte Lockes praktik även den förvillande? Är vetenskapen, såsom i naturvetenskapen, immun för misstag? Vi tror att vi är mycket mer immuna mot att begå misstag än vad vi verkligen är. Vad har a priori-kunskap att göra med imunitet mot att ha fel? Utmaningen för Dennett är att skapa en teori om mentala händelser med hjälp av data som den naturvetenskapliga metoden tillåter. Enligt Dennett kommer en sådan teori att konstrueras från tredjepersonsperspektivet (då enligt Dennett både förstapersons- och förstapersonsplural-perspektivet inte är immuna mot felaktigheter), eftersom naturvetenskapen är uppbyggd från det perspektivet. Men långtifrån all vetenskap är grundat i detta perspektiv. För att citera Thomas Nagel:

Det finns saker med världen och livet och oss själva som inte kan tillräckligt kan förstås utifrån en maximalt objektiv synvinkel, hur mycket det än kan öka vår förståelse bortom den punkt från vilken vi började. En hel del är i huvudsak kopplat till en viss ståndpunkt, eller typ av synpunkt, och försöket att lämna en fullständig redogörelse för världen i objektiva termer fristående från dessa perspektiv leder oundvikligen till falska reduktioner eller rätt och slätt till förnekande att vissa uppenbarligen verkliga fenomen inte alls existerar. [Nagel, 1986, s.7, min översättning]

Sedan är frågan vilken definition av medvetande vi egentligen är ute efter. Om vi, som en del tror, vill återskapa articifiellt medvetande kan vi inte avgränsa medvetandet såsom något som endast kännetecknar människan, det vill säga mänskligt medvetande. I det avseendet är medvetandet något mer grundläggande och generellt definierbart än mänskligt medvetande, som blir en specifik särart av medvetande, som samtidigt är det som kännetecknar människan och dess evolution. Vi kan inte utesluta olika definitioner eller sätt att vetenskapligt redogöra för dessa olika perspektiv. Dennetts materialism och verifikationism ställer validering genom empiriska experiment mot validering genom logiska resonemang. En konsekvens i snävheten i Dennetts filosofi är att han ändå, till exempel, använder sig av mentala bilder på ett problematiskt sätt. Varför argumentera mot förekomsten av mentala bilder med hjälp av mentala bilder såsom en metafor? Eftersom Dennett hävdar att hans teori är en neutral stig som går från den objektiva fysiska vetenskapen och dess insisterande på ett tredjepersonsperspektiv, till en metod för fenomenologisk beskrivning som (i princip) kan göra de mest privata och outsägliga subjektiva upplevelser rättvisa, och som samtidigt aldrig överger naturvetenskapens metodologiska överskott, undrar jag om Dennett verkligen har producerat en neutral metod? Vad innebär egentligen det som Dennett skriver? Är perspektivet något öppet för empiriska tester? Frågan jag ställer mig är: Varför skulle introspektion vara mindre värd eller mindre hjälpsam som ett vetenskapligt förhållningssätt än naturvetenskapen?

I Dennetts filosofi är verkligheten medierad och denna mediering av verkligheten är Dennetts alldeles egna talkottkörtel. Han placerar modellen om mediering av verkligheten såsom redigerande processer och det som överbryggar klyftan mellan sinnliga stimuli och medvetna upplevelser. Kan dessa redigerande processer redogöra för resonemang a priori? Redigerande processer placeras innan medvetna upplevelser. Varför inte tvärtom precis som det uppfattas subjektivt? Och hur blir det med den heterofenomenologiska positionen om medvetna upplevelser är sekundära i förhållande till fysiska och sinnliga stimuli?

Människan har endast ett redskap för att bekämpa fel och det är förnuftet. Vad har vi åstadkommit genom att ersätta en bild med en annan ”rätt” bild i sinnet? Dennetts Consciousness Explained skulle vi kunna döpa om till Consciousness Explained Away, för ifrån mitt perspektiv lämnas jag som läsare med fler frågor än vad Dennett lyckas med att besvara. Halvvägs genom verket tänker jag: ”var har det mänskliga förnuftet tagit vägen?” För att sannerligen förstå Dennetts projekt måste man tillbaka i tiden och göra en grundläggande analys av Wittgensteins filosofi, för endast då kan man förstå Dennetts mål med sitt filosofiska projekt.


Dennett, Daniel. 1991. Consciousness Explained. New York. Little, Brown and Company.

Nagel, Thomas. 1986. The View from Nowhere. Oxford. Oxford University Press.

Descartes om Cogito ergo sum

Descartes om Cogito ergo sum

”Är jag medveten nu?” är en grundläggande fråga inom medvetandefilosofin som ämnar besvara huruvida man är medveten eller inte. Om jag svarar ”ja” på frågan är det klart och tydligt att jag är medveten just nu, men det besvarar inte vad medvetandet är och hur det har uppkommit. Susan Blackmore menar i Consciousness – A Very Short Introduction (2005) att vi måste ge upp våra förutfattade tankar om att vi har klar och tydlig åtkomst till kunskap om vad vi var medvetna om för en stund sen. Blackmore hävdar även att vi ska tvivla på vår egen förmåga att analysera medvetandets innehåll (2005:49). Hur har Descartes meditationer och heuristiska metod revolutionerat filosofins historia? Och vad kan vi lära oss av hans tvivel? Jag ska beskriva de fem första stegen i Descartes tvivel, visa på argumentens styrkor och svagheter, samt argumentera för att Descartes argument inledningsvis kan tolkas som transcendentala.

Descartes kunskapsteori har sin utgångspunkt i sökandet efter säker kunskap samt kunskapens yttersta grund. På grund av sitt metodiska tvivel inser han att han inte kan vara säker på någonting. Descartes har en positiv syn på kunskap, tvärtemot skeptikerna som hävdar att kunskap inte är möjlig. Han anser att kunskap är möjlig men vill börja om från början och söka kunskapens grundvalar. Descartes skiljer sig från de antika filosoferna och Augustinus på grund av att han anger sin kunskapsteori som den första filosofin samtidigt som han vill ta reda på hur verkligheten är beskaffad och vad som utgör kunskap. Vi kan ha en sann teori om kunskap och ur den kan vi härleda sanningar, men Descartes kritiserar skolastikerna och accepterar inte vad tidigare filosofer har sagt före honom. Om Descartes tvivlar det minsta så accepterar han inte någonting som sant och utifrån sin metodologiska skepticism använder han sig av skeptiska argument utan att själv vara skeptiker.

Descartes utvecklar sin metodologiska skepticism i tre steg. Först frågar han sig vilken typ av kunskap sinnena ger oss om verkligheten men finner att sinnena har begränsningar, vilket gör dem otillförlitliga. Varseblivningen av små och stora föremål är sådan att vi har en klarare och tydligare varseblivning av objekt på nära håll än vad vi har på långt håll. Något som ser fyrkantigt ut på nära håll kan t.ex. se runt ut på långt avstånd. Descartes kritiserar inte sinnena helt och hållet eftersom han använder sin egna sinnlighet, men det räcker med att Descartes hittar ett enda fall för att han ska tvivla på dess tillförlitlighet.

Andra steget kallas för drömargumentet och går ut på att vi gör olika saker när vi drömmer trots att vi sover. Om vi fäller omdömen om att vi sätter oss ned i en stol när vi drömmer, så kan vi inte skilja drömtillstånd från vaket tillstånd. Vi har därför inte alls någon tydlig kunskapsteoretisk grund för våra handlingar och vi kan aldrig vara säkra på att vi inte drömmer. Men satsen 5+7=12 gäller med nödvändighet i alla möjliga världar och vi kan vara absolut säkra på att 5+7=12 är nödvändigt sant oberoende av sinnestillstånd. De två första stegen i Descartes metodologiska skepticism rör således våra sinnen, men i det tredje steget vänder han sin blick mot det mänskliga förnuftet.

Descartes introducerar idén om den onda demonen. Om vi tittar på satsen 5+7=12 så tycks den vara omöjlig att betvivla, men Descartes frågar sig om han verkligen kan utesluta att det finns en ond demon som bedrar honom genom att få honom att tro att satsen 5+7=12 är sann fast den inte är det? Leibniz hävdar att Gud är begränsad av sanningar som 5+7=5 för att Gud inte kan sätta sig över matematiska sanningar. Descartes hävdar istället att det finns nödvändiga sanningar, men att dessa inte gäller för Gud själv. Förnuftet verkar inte kunna ge oss någon säker kunskap och vi kan varken lite på sinnena eller förnuftet. Är de nödvändiga sanningarna nödvändiga relativt människan? Är kunskap ens möjlig?

Descartes för fram klara och rimliga kunskapsteoretiska teorem och försöker leda sig ur sitt metodiska tvivel. Descartes utgår ifrån sitt förstapersonsperspektiv och konstaterar inledningsvis att han ändå kan vara säker på att han tänker. Satsen ”Jag tänker” utgör ett axiom som vi vi inte kan betvivla, för om Gud bedrar oss visar det att detta något som bedrar oss tänker. Jag hävdar att axiomet är en del av argumentet som har transcendentala kvaliteter. Mer om det nedan. Vidare täcker begreppet cogito in all slags medvetandeaktivitet och en omformulering av axiomet ”Jag tänker”, skulle kunna vara satsen ”Jag är medveten”. Denna sats uppvisar likheter med den för nutida medvetandefilosofin grundläggande frågan: ”Är jag medveten nu?”

Vad är ett transcendentalt argument och varför har det relevans för Descartes teorem och heuristiska metod? Ett transcendentalt argument är enligt Filosofilexikonet (1988) ett argument ”inte för att en viss utsaga är sann, utan för att sanningen hos den måste förutsättas, i t.ex. en viss verksamhet eller i språkanvändning överhuvudtaget, och därmed för att utsagan ej meningsfullt kan betvivlas” (554). Hur härleder Descartes argumentet via den första slutsatsen ur axiomet? Vad innebär det att satsen ”Jag tänker” implicerar ”Jag existerar”? Argumentet har tre steg och beskrivs förenklat på följande vis med hjälp av den logiska formen modus ponens: A ⇒ B, A, Alltså B, som är ett steg i argumentationen och ett exempel på satslogisk härledningsregel. Implikationen utgör ett inbäddat transcendentalt argument i slutledningen och detta innebär att om A är sann så är B också sann, och om A är falsk så är ingenting sagt om B. Om Descartes tvivlar huruvida B är sann så måste Descartes bevilja att A är sann, men om A är sann följer det att B är sann. Alltså, om Descartes betvivlar att B är sann så måste han gå med på att B är sann, vilket innebär att om Descartes betvivlar att han existerar så måste han medge att han finns. Men utgör detta en logisk slutledning i strikt mening? Nej, utan jag tror att själva betingelserna för att Descartes ska kunna förneka sin existens är att han existerar.

Eftersom inget av de skeptiska argumenten vederlägger satsen  ”Jag tänker”, så kan Descartes kan vara helt säker på att han tänker. Om vi bortser från begreppet ”jag” så verkar satsen kunna härledas transcendentalt via slutledningen samt de rena begrepp som har sin hemvist i Descartes tänkande och förstånd. Argumentet undkommer den onda demonen för att det inte finns något scenario – oavsett om demonen bedrar Descartes eller inte – där satsen ”Jag tänker” är falsk. Inte ens genom att negera satsen blir den falsk. Ur denna sats härleder Descartes sedan en hel kunskapsteori och metafysik som blir mer problematisk när han introducerar sitt första teorem ”Jag existerar”. Descartes saknar också nödvändiga härledningsregler för sitt metodiska tvivel. Om vi däremot försöker rädda tolkningen av Descartes argument såsom transcendentalt behöver vi omformulera Cogito ergo sum till satsen ”Jag tänker, alltså finns jag” (alternativt ”jag tänker, alltså är jag”, istället för satsen ”jag tänker, alltså existerar jag”. Det går även att försöka omformulera satsen ”Jag tänker” till ”Det finns tänkande” men egentligen kanske det är viktigare att vi frågar oss vilken relation satserna ”Jag tänker” och ”Jag existerar” har till varandra.

Det är inte alls är självklart hur Descartes kan vara så säker på att slutsatsen följer ur axiomet. Descartes kanske har dold premiss i åtanke i form av satsen ”Allt som tänker existerar”, som kan tolkas som del av en syllogism där en premiss inte syns. Descartes argument om den onda demonen visar att förnuftet kan vilseleda oss, men det verkar som Descartes intuitivt och omedelbart tänker sig att om vi vet att vi tänker, så vet vi att vi existerar; dvs. att tänkande implicerar existens. Ett motargument är att tänkande inte alls implicerar existens. Jag kan tänka mig att det finns minst en värld i vilken jag inte existerar i materiell bemärkelse, med kännedom om de primära och sekundära kvaliteter som jag tycker mig uppleva här och nu. Ett annat mer konkret motargument är att min existens inte alls är nödvändig utan är kontingent. Cogito är det centrala begreppet i teoremet men det är ”existensen” som är mest problematiska. Om vi istället omformulerar satsen till ”Jag finns” så undviker vi en del problem genom att sätta existensen inom parentes, samtidigt som vi länkar samman intentionalitetens innehåll med cogito. Det viktiga är att tänkandet kan ses som ett medvetande-om någonting från någons perspektiv snarare än att man måste tillskriva jaget existens. För även om vi åsidosätter existensen[1] så kan vi fortfarande säga en hel del om fenomen som rör vårt eget tänkande (medvetandet per se) samt våra tankar om medvetandets innehåll (intentionala objekt).

Slutledningen med axiomet ”Jag tänker” och slutsatsen ”Jag existerar” är omedelbar eftersom premisserna följer på varann stegvis: Alla A är B, något C är A, alltså: Något C är B.  Om vi vet att A och B är sann tänker sig Descartes att det ingår att A är sann. Descartes omedelbara slutledningsform kan ses som en garant för att komma bort från den onda demonen, men en invändning är att vi även ur t.ex. satsen ”Jag promenerar” kan härleda att vi existerar. Men detta leder oss tillbaka till drömargumentet som fick oss att betvivla huruvida vi kunde skilja mellan vaket tillstånd och drömmande. Anledningen till att vi kan härleda ”Jag existerar” ur ”Jag tänker” är att slutledningen har en annan struktur som gör att vi kan vara säkra på att vi tänker.

Descartes andra teorem ”Jag existerar såsom ett tänkande ting” följer ur det första. Descartes hävdar att det i medvetandet finns idéer som utgör mentala objekt och skiljer sig därför från Platon som hävdar att formerna inte utgör mentala objekt. Vi inte kan betvivla de idéer vi har och i början utvecklar Descartes sin teori i medvetandet, och beskriver samtidigt upplevelser och känslor som idéer. Om vi återvänder till teoremet ”Jag existerar såsom ett tänkande ting”, hittar vi ett motargument som går ut på att Descartes inte definierar vad existens är samt ett annat motargument som säger att han inte ger någon realdefinition för vad som utgör ett tänkande ting, dvs. substans. Jag hävdar i samband med detta teorem att Descartes – om inte metodiskt så definitivt begreppsligt – lämnar medvetandet för att han använder sig av förutfattade meningar.

Idébegreppet är tvetydigt: Dels tänker sig Descartes att en idé kan vara ett mentalt tillstånd och dels att en idé kan vara ett tankeobjekt, men han hävdar även att det finns lika många mentala tillstånd som det finns medvetanden. Malebranche kritiserar Descartes för uppdelningen av idéer i mentala tillstånd och tankeobjekt och påpekar att det är stor skillnad mellan mentala tillstånd och tankens objekt. Om vi tillsammans tänker på Stockholms stadshus så finns det bara ett mentalt objekt som vi riktar oss mot, dvs. ett intentionalt objekt. Idéerna riktar sig utifrån sig själva och syftar således även utanför medvetandet.

Descartes anger en ny riktning för sitt metodiska tvivel när han hämtar förutsättningar från antiken och skolastiken för att rädda möjligheten till kunskap om något som finns utanför medvetandet. Descartes borde ha gjort upp med begreppen ”jag”, ”existens”, ”tänkande ting” och Guds existens då han stötte på dem i sin heurestik.

Finns det någon idé som vi kan vara säkra på som inte är orsakad av oss själva? Descartes hävdar att allt som finns måste vara orsakat och tänker sig att orsaker måste ha minst lika stor realitet som dess verkan, vilket betyder att orsaken till en idé måste ha minst lika stor formell realitet som idén har objektiv realitet. I Descartes terminologi ska objektiv realitet förstås som subjektiv eller mental realitet i nutida mening och formell realitet ska förstås som objektiv realitet. Vi alla har idéer som vi kan  granska och vi kan även definiera idéer som är en del av begrepp samtidigt som vi själva har en tillräckligt stor formell realitet. Idéerna har dock en mental realitet och för att Descartes ska ta sig vidare från detta problem behöver han postulera en garant för kunskap som sådan.

Vi har alla en idé om Gud. Descartes hämtar sitt gudsbegrepp från den filosofiska traditionen och tänker sig att vi utifrån definitionen av Gud vet att Gud är en allsmäktig och allvetande varelse. Descartes anser att människan inte kan vara upphovsman till något som är fullkomligt vilket leder honom att tro att han har identifierat en idé som inte på något sätt har sitt säte i hans eget medvetande. Eftersom vi alla har en idé om Gud som vi inte har skapat, så måste Gud existera.

Descartes tredje teorem säger att ”Gud existerar” och Descartes skapar ett sanningskriterium som säger att klara och tydliga idéer är sanna och att dessa ger oss kunskap om verkligheten utifrån vårt medvetande. Att idéerna är tydliga innebär att de är distinkta och klarheten innebär att vissa saker är så uppenbara att vi måste hålla dem för sanna. Gud är således en sådan idé som för Descartes är klar och tydlig och härleder därmed en form av metafysik från axiomet samt de två teoremen vidare till en kunskapsteori med sanningskriterium. Descartes exempel på en sådan klar och tydlig idé är förutom idén om Gud även satsen ”Jag tänker”. Idén om Gud må vara självklar men varför ska vi lita på den? Om vi håller Gud som garant för kunskap om klara och tydliga idéer så tycks vi hamna i ett cirkelargument. Detta leder till att om man vill ha en idé om Gud så måste Gud existera för att det ska kunna vara möjligt. Descartes femte teorem säger därför att Gud är garant för ett sanningskriterium, vilket Hume invänder mot på följande sätt i Simon Blackburns Dictionary of Philosophy (1996): To have recourse to the veracity of the supreme Being, in order to prove the veracity of our senses, is surely making a very unexpected circuit. (101)


Annas, Julia. 2003. Plato – A Very Short Introduction. Oxford. Oxford University Press.

Blackburn, Simon. 1996. Dictionary of Philosophy. Oxford. Oxford University Press.

Blackmore, Susan. 2005. Consciousness – A Very Short Introduction. Oxford. Oxford University Press.

Kenny, Anthony. 2009. Västerlandets filosofi. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Marc-Wogau, Konrad. 1992. Filosofin genom tiderna – 1600-talet, 1700-talet. Stockholm. Bokförlaget Thales.

[1] Jmf. med Husserls epoché.

Platon och Aristoteles om människans beskaffenhet

Platon och Aristoteles om människans beskaffenhet

Varför hävdar Platon att kriterierna för vad som utgör en god människa är detsamma som för den goda staten? Varför anser Aristoteles att människan är en besjälad varelse med förnuft och hur argumenterar Aristoteles för denna definition? Vad är det egentligen som artikuleras utifrån Aristoteles kunskapsteoretiska perspektiv? Och hur tolkar Aristoteles eudaimonia i sin filosofi?

Platon undersöker verkligheten som företeelse och grundar sig ytterst på ett enda axiomatiskt system. Formerna existerar oberoende av oss och Platon argumenterar intuitivt för att allt har en del i det enhetliga godas idé och att denna kategori går att artikulera med en realdefinition. Platon hävdar att det godas idé utgör den yttersta grunden och tänker sig att vad som gör en människa god är detsamma som det som gör en stat god. De ting i sinnevärlden som kan definieras har del i det godas idé såsom bättre eller sämre, vilket innebär att de kan ingraderas i en skala. Platon hävdar att den goda människan har del i både människans idé och det godas idé, men vilka är kriterierna och hur argumenterar Platon för detta? Platon undersöker vad det innebär att veta någonting och vill skilja på kunskap och andra trosföreställningar. För att kunna redogöra för hur världen är beskaffad vill Platon skilja på verklighet och sken och han tänker sig att en kunskapsteori, värdeteori, och teori om språkets relation till verkligheten ska besvara både frågan om människans beskaffenhet och om den ideala staten.

Platons utgångspunkt är två moralfilosofiska antaganden som säger att all moral antingen är en fråga om nomos eller att det existerar en moral enligt fysis. Är moralen blott något konstruerat och kulturellt betingat – vilket många skribenter i samtiden skulle hålla med om – eller finns det en naturmoral? Platon delar in den mänskliga naturen i två olika delar: den mänskliga själen och det mänskliga samhället. Platon tänker sig att moralen utgör en typ av råd för vad som utgör ett bra liv försöker således grundlägga moralen i den mänskliga naturen och samtidigt visa att det finns kunskap som är säker. I Platons syn på verkligheten och människan tillkommer en syn på kunskap som svåråtkomlig för människor förutom för ett fåtal intellektuella och grottliknelsen kan tolkas som att de som har brutit sig loss bör ha mer makt än andra. Detta ses i sin tur som ett indirekt argument för aristokratins och de intellektuellas särställning i idealstaten.

Allt som existerar är avbilder av formerna och definitionerna är beskrivningar av en ideal begreppsvärld. Via begreppsanalys (dialektik) vill Platon artikulera att allting som existerar existerar på en skala och att det för varje ting finns ett ting som är sådant att det är bäst i sitt slag. Idealet finns inte i sinnevärlden, utan skalan går från det ideala till den mindre bra sinnevärlden. Platon ogillar demokrati och anser att goda filosofer bör styra över människorna som utgör staten. Platon måste därmed artikulera: 1. Vad som utgör en idealstat och vilka som ska styra den, 2. Varför de som styr är visa och rättrådiga snarare än orättrådiga och 3. Hur en god människa är beskaffad. Genom dialektik definieras Platon hierarkin mellan människor och samhällen samt undersöker vad som utgör en rättrådig stat och vad som utgör en rättrådig människa. Platon skisserar först det ideala samhället och kopplar sedan samman det med definitionen av den rättrådiga staten.

Platon delar in människor i tre klasser: arbetare, väktare och filosofer. Dessa klasser utför olika sysslor i samhället och har olika funktioner för hur staten ska drivas på bästa sätt. Platon övertar således sofisternas idé om den mänskliga naturen och delar in den i tre delar. Dygden vishet förknippas med själsdelen förnuft, vilken kännetecknar klassen av filosofer. Dygden mod förknippas med själsdelen thymeidos (starka känslor överhuvud taget, alternativt självaktning), vilken kännetecknar klassen av väktare. Dygden måttfullhet kopplas samman med själsdelen begär, vilken vi finner hos klassen av alla arbetare. Rättrådigheten är det som kännetecknar både själsdelen och klasserna. Filosofen är både moraliskt och intellektuellt överlägsen de andra klasserna och makten ligger hos filosoferna, vilket innebär att det lägre folket inte ska lägga sig i styret av staten. Platon menar att demokrati är en förkastlig styrelseform och anser istället att aristokratin borde regera, vilket leder till att den vanligaste tolkningen av Platons Staten är att den framför allt handlar om den ideala staten. Men gränsdragningen mellan det politiska och det kulturella är otydlig. I Staten finns det en tydlig koppling mellan Platons kunskapsanspråk för vad som utgör den ideala staten och hans moralfilosofi.

, eller lycka som slutmål, är något som man åstadkommer. Lycka för Platon handlar om att människan måste göra något med den rikedom, hälsa, utseende etc. som hon besitter, och samtidigt göra rätt saker för att nå slutmålet. I Platons filosofi blir det goda livet ett hantverk där dygderna är det som får oss att använda våra materiella och förnuftiga egenskaper på ett fördelaktigt sätt. Enligt Platon lever den goda människan ett värdigt filosofiskt liv, i ett samhälle utan individuella konflikter och utan att föra så mycket väsen av sig. Hon vet sin plats och ifrågasätter inte auktoritet och respekterar dem som styr. Man kan tolka det som att Platons argumentation för den ideala staten och det goda livet bottnar i kritiken mot demokratin, vilken försöker kringgå kravet på folkstyre genom att göra moralfilosofin och den goda människan till något naturenligt samtidigt som allt sägs kunna härledas ur det godas idé. Det förefaller som om Platons argumentation är en intuitiv efterhandskonstruktion som ämnat att gynna den klass av individer som han själv tillhör och som ligger i linje med hans egna principer och åsikter.

Slutligen. Platons själsbegrepp går ut på att själen ses som substans, vilken existerar oberoende av kroppen. Platon anser att själen existerar självständigt och en förklaring till varför han anser detta kanske är för att det goda livet, dvs. eudaimonia och det man gör med sina egenskaper, ses som något ständigt pågående i absolut mening. Genom livet ska man sträva efter lycka men utan att ange ett slutmål för sitt filosofiska liv.
Aristoteles utvecklar Platons idé om den mänskliga naturen och anser även han att den mänskliga själen är tredelad, men kritiserar det godas idé och artikulerar nio stycken kategorier som fångar in olika aspekter av verkligheten. Dessa kategorier är dock beroende av något annat för sin existens, men den 10:e kategorin substansen är det som existerar oberoende och det de andra kategorierna utsägs om, men som inte utsägs om något annat. I Aristoteles filosofi är det formerna som är primära och grundläggande i förhållande till materia.

Aristoteles definierar människan som ett besjälat och förnuftigt djur som med hjälp av intellektuella dygder och vishet strävar efter ett gott liv. Individerna existerar på det mest grundläggande sättet såsom substans, vilken är utpekbar och urskiljbar som varande av ett visst slag. Substansen är en sammansättning av materia och form och själen är livsprincipen som handlar om det att vara levande och Aristoteles förnekar att själen skulle vara odödlig. Aristoteles anser att förnuftet är den främsta egenskapen som skiljer människan från alla andra djur och och han definierar individen Sokrates som tillhörande en viss art (människor) och definierar människan som ett förnuftigt djur. Aristoteles artikulerar inte materian med denna definition, utan det som artikuleras är formen, och formen är det mest grundläggande och primära i förhållande till materia.

Aristoteles behåller Platons kunskapsteoretiska krav på verbarhet, men han lämnar dennes ontologi och metafysik bakom sig. Aristoteles avvisar också dialektiken som metod och ställer istället upp slutledningsregler för sin argumentation (logik). Aristoteles kritiserar Platons tanke om det godas idé bland annat för att formläran faller på att predikaten har en del i sina egna klasser. Egenskaper som gör X bra behöver inte vara samma egenskaper som gör Y bra och tvärtom. Samtidigt är godheten i sig är ogripbar för att den saknar allmängiltighet. Aristoteles tycker till skillnad från Platon att det inte finns något enhetligt begrepp för det goda och undersöker verklighetens företeelser var för sig, vilket innebär att det finns flera olika axiomatiska system. Etiken tillskrivs naturen som hos Platon, utan faller ytterst tillbaka på den individuella människan och hennes val hon gör i strävan efter ett gott liv.

Om man inte är god lever man inte det bästa livet som passar en bäst. Vad är då det bästa för människan? Vad gör en människa god? Saker är bra för någonting och älskade i allmänhet. Målet för Aristoteles ”medelväg” uppfattas som något värdefullt och människan måste därför utveckla sitt förnuft för att leva ett gott liv. Aristoteles begrepp aktualitet och potentialitet aktualiseras när beskriver människans inneboende förmåga att utveckla sina egenskaper mot en högre form av självförverkligande.

Platon hävdade att lyckan utgjorde slutmålet men enligt Aristoteles måste en korrekt definition av eudaimonia beskriva vad som ryms i ett gott liv. Definitionen måste stämma överens med kloka människors uppfattning, vara tillräckligt inklusiv så att den som är maximalt lycklig inte önskar sig något mer och stämma överens med människans natur. Ett gott liv innebär bokstavligt talat att vara försedd med en välvillig skyddsande, men samtidigt tänker sig Aristoteles att det krävs intellektuella dygder för att förnuftets teoretiska och praktiska sida skall kunna sträva efter samt realisera det bästa livet. Aristoteles artikulerar eudaimonia som något man gör, lever och handlar och menar att det goda livet kännetecknas av praxis. Aristoteles hävdar att det högsta goda har intrisikalt värde, dvs. värde som mål och han måste därmed identifiera vad som har intrisikalt värde. Ingen av Platons dygder har intrinsikalt värde och för Aristoteles är njutning det högsta goda för djur och vishet är det viktigaste målet för människan.

Det är istället de intellektuella dygderna som är avgörande för om man ska bli framgångsrik i det intellektuella livet. Förnuftets teoretiska sida består av den teoretiska visheten (sofia) som utgörs av logisk stringens (episteme) och intuitiv intelligens (nous). Förnuftets praktiska sida består av den praktiska visheten (fronesis) som utgörs av hantverksskickligheten eller den praktiska begåvningen (techne) och produktion. Enligt Aristoteles kännetecknas den goda människans beskaffenhet av att denne på ett förnuftigt sätt övar sina färdigheter och konsekvent väljer medelvägen mellan två ytterligheter då hon handlar. Människans potentiella egenskaper bestämmer vad som är det bästa livet och vad som är den bästa människan. Samtidigt strävar människan efter utveckling och det är den bästa människan som i slutänden lever det bästa livet.


Annas, Julia. 2003. Plato – A Very Short Introduction. Oxford. Oxford University Press.

Kenny, Anthony. 2009. Västerlandets filosofi. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Marc-Wogau, Konrad. 1991. Filosofin genom tiderna – Antiken, medeltiden, renässansen. Stockholm. Bokförlaget Thales.


En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism