”I’m sure there are still plenty of mistakes in the theory I will offer here, and I hope they are bold ones, for then they will provoke better answers by others” (Ur förordet till Consciousness Explained, xi)
Inledning
Daniel Dennetts beskrivning av medvetandet i Consciousness Explained har växt fram ur naturvetenskapliga diskussioner om olika filosofiska problem relaterat till medvetandet. Dennetts teori kännetecknas för dess darwinistiska och positivistiska idéer, vilka förser Dennett med ett teoretiskt ramverk som utmärker hans undersökning av medvetandets utveckling, och som ämnar belysa hur hjärnan ger upphov till medvetandet. Teorin har utformats tillsammans med kolleger vid Centret för Kognitiva Studier vid Tufts Universitet, som är en institution för forskningsprojekt i kognitiva studier. Slutresultatet blir i min mening att dess vetenskaplighet intresserar sig för hur ”hjärnan tänker” snarare än hur ”människan tänker”. Människan som individ och medvetandet innefattar dock mycket mer än abstraktionen att det är hjärnan ”som tänker”.
Till skillnad från exempelvis Thomas Nagel (1937-) och John Searle (1932-) som behandlar medvetandet såsom grundläggande, så är Dennetts strategi att redogöra för ”innehåll” oberoende av och mer grundläggande än medvetandet. Dennett vill beskriva medvetandet utifrån denna grundläggande förståelse av ”innehåll.” Dennett bemöter vare sig Nagel eller Searle i Consciousness Explained men menar att han inte tycker att det finns något bra sätt att begränsa de hundratals sidor med analys och argumentation till förmån för teorin om innehåll, samt för att bemöta konkurrerande argument. Detta är ytterst olyckligt och beklagligt för dessa filosofiska strömningar är i allra högsta grad relevanta i sin kritik av Dennetts gren inom den filosofiska traditionen.
Dennett ämnar förklara medvetandet genom att beskriva olika empiriska fenomen som utgör det som han menar är ”medvetandet” och visa hur hjärnans aktivitet med alla dess vitt skilda fysiska effekter har utvecklats och hur de har bidragit till att skapa illusioner om medvetandets egenskaper. Dennett vill att vi ska föreställa oss att sinnet är detsamma som hjärnan och att vi måste lära oss nya sätt att se på detta samband. Men Dennetts artikulation av begreppen och hur han använder dem för att exemplifiera vad som är utmärkande för medvetandet, medför problem.
Dennetts projekt är vetenskapligt i den traditionella naturvetenskapliga innebörden snarare än ett renodlat filosofiskt projekt. Dennett vill med hjälp av vetenskapliga fakta tagna från en kunskapsgren, beskriva medvetandet inom en annan. Det vill säga, han vill överföra teoretiska poänger och exempel från naturvetenskaperna till en filosofisk undersökning av medvetandet. Att analogierna ekar ihåliga och förklaringarna haltar verkar Dennett inte se som ett problem. Dennett använder sig av sin terminologi för att få oss att inta ett annat perspektiv, befria oss från traditionella anmärkningar om medvetandet samt tankevanor, hjälpa oss att organisera vetenskapliga fakta, och skapa en ”sammanhängande” syn på medvetandet som vänder traditionen ryggen. Dennett vill skissera en teori om biologiska mekanismer, samt ett sätt att tänka kring dessa mekanismer, som kommer att övertyga oss och få oss att inse hur de traditionella paradoxerna och ”mysterierna” om medvetandet kan lösas. Sättet att tänka kring dessa mekanismer påminner om den kritik som Dennet själv för fram mot Descartes mekanistiska teorier, och jag kommer att försöka visa hur Dennett misslyckas med att avmystifiera medvetandet som sådant, och att hans vetenskaplighet, samt verifikationism, missar målet med att förklara vad medvetandet är annat än blott fysiska mekanismer producerade av hjärnan, vilka vetenskapen säger sig ha funnit bevis för och som har abstraherats till modeller, vilka inte kan likställas med verkligheten.
Det visar sig att Descartes syn på tallkottkörteln har en poäng som Dennett helt enkelt har missat, som i sig inte är ett försvar för Descartes dualism, men som problematiserar Dennetts position inom det vetenskapliga projekt som han själv företar sig sett till hjärnans funktioner och medvetandet.
Dennett beskriver översiktligt problemen som vetenskapen står inför i fråga om att förstå medvetandet och etablerar sin metodologi för att lösa dessa problem. Dennett vill egentligen inte göra upp med traditionella filosofiska argument genom att bemöta dessa, utan han vill direkt gå vidare och ge ett utkast på en empiriskt baserad teori som Dennett kallar ”Multiple Drafts model of consciousness.”
”Multiple Drafts”-teorin är ett alternativ till den traditionella teorin, vilken Dennett kallar den ”Cartesianska teatern”. ”Multiple Drafts”-teorin gör bland annat upp med idén om medvetandeströmmen och motsäger sig enligt Dennett den traditionella teorin om medvetandet. Multiple Drafts-teorin sägs ta upp fakta som tidigare har ignorerats av både forskare och filosofer och Dennett är inte sen med att ta upp, helt i linje med Wittgensteins filosofi och logisk positivism, teorier om språkets roll i förhållande till mänskligt medvetande. Dennett försöker ge en utförlig bakgrund till hur medvetandet har utvecklats, men han vinner inte mycket på att vända traditionen ryggen. Dennett vill undvika den traditionella synen på medvetandet till förmån för en vetenskaplig grundläggning, men även denna undersökning omges av ett dunkelt hölje tvetydigheter, och ersätter endast en uppsättning metaforer med andra.
De traditionella mysterierna om medvetandet förblir mysterier i vår nutid. Det finns saker vi människor aldrig kommer kunna att veta. Sådan är kunskapsläran. Filosofin har dock mycket att säga angående handlingar, introspektion, subjektivitet, tankar, förnimmelser, värderingar, viljan och medvetandet. Att tala om dessa företeelser är inte meningslöst till skillnad från vissa empiriska modeller och vad de sägs kunna verifiera, falsifiera eller förklara. Dennett vill både presentera en empirisk och filosofisk teori, men de modeller, teoretiska exempel och vetenskaplighet som kännetecknar den empiriska sidan av teorin lämnar mycket att önska kring analys och förståelse för mänskligt tänkande och dess evolution.
De filosofiska förklaringarna bortser från både traditionen och förnuftets roll och misslyckas med att säga någonting om fenomen som kännetecknar mänskligt rationellt agerande och medvetande som inte kan mätas med instrument, som ej kan kvantifieras och som ej kan operationaliseras in i empiriska modeller.
Vad skulle egentligen en förklaring av medvetandet kunna bestå av? Vad är de epistemologiska kriterierna för att kunna redogöra för medvetandet och samtidigt presentera en konkret och lättförståelig teori om hur mänskligt medvetande fungerar och hur vi upplever detta? Dennett styr rakt in i en empirisk återvändsgränd som han inte kan ta sig ur.
Dennetts argument om pengar
Dennett försöker exemplifiera att pengar, liksom medvetandet, är fenomen som ”till en överraskande grad beror på dess tillhörande koncept.”(1991:24). Dennett verkar tro att de papperslappar som stater trycker upp är pengar enbart för att staten tryckt upp dem, som outgrundligt accepteras av människor som pengar, men som skulle upphöra att existera om människor ”glömde bort” vad pengar var. Plötsligt inser jag varför Dennett ser pengar som ett kulturellt fenomen, eller som något så avlägset som ”kärlek.” Jag påstår att vi (ännu) inte kan förstå hur hjärnan fungerar, och än mindre förstå medvetandet, enbart utifrån naturvetenskaplig empirism. Dennets argument om pengar bygger på falska premisser och en felaktig definition av vad pengar är och som underbygger ett argument om medvetandet vilket avslöjar bristerna hos Dennetts positivistiska position.
Dennetts argument om pengar är obegripligt och meningslöst. Argumentet visar på hur hans kunskaper om pengar är bristfälliga och att han varken har definierat pengar på rätt sätt, eller insett att pengars funktion inte kan förklaras med hjälp av naturvetenskapliga metoder. De ekonomiska samband, eller i detta exempel; pengar, som Dennett använder för att beskriva något som karakteriserar medvetandet, existerar oavhängigt av kroppsliga kemiska substanser i hjärnan. Pengar är ett allmänt accepterat bytesmedel. Pengar uppstår ur den mänskliga insikten att det är bättre att koncentrera sig på att producera olika saker, och att man sedan byter dessa varor med varandra. Från utvecklingen av en enkel bytesekonomi inser människan snart att hon är mer angelägen om att acceptera vissa varor snarare än andra. Men alla varor är inte lika delbara, hållbara och portabla, vilket leder till att vissa andra varor börjar användas som pengar för att de har dessa specifika egenskaper. De varor som börjar användas som pengar är redan värdefulla på olika sätt, och historiskt sett har guld och silver fungerat som pengar för att de uppfyller en rad egenskaper som känntecknar sunda pengar.
Riktiga pengar fungerar som ett allmänt accepterat interpersonellt bytesmedel, har ett subjektivt värde som vilken annan produkt som helst och kan användas för ekonomisk kalkylering av priser, reala tillgångar och vinster. Dessutom förändras dess subjektiva värde över tiden beroende på konsumenternas preferenser. Ädelmetallerna är särskilt lämpliga som pengar för att de är hållbara, portabla, delningsbara, har samma värde som andra pengar med motsvarande vikt, samt att ädelmetallerna har egenskaper för industriella behov. Men guld och silver är pengar på grund av att marknaderna traditionellt sett etablerade dessa ädelmetaller som pengar, vilket inte behöver betyda att guld och silver kommer att vara bäst lämpade att vara pengar i framtiden.
Det visar sig att några av pengars mest betydelsefulla egenskaper inte bärs upp av ”kulturen”. Poängen med guld och silver är ju att ädelmetallernas mest betydelsefulla egenskaper både kännetecknar pengar med bra kvalitet och att egenskaperna i det avseendet är ”inneboende” i den fysiska strukturen. Subjektivt värde är dock något helt annat och är inte alls ”inneboende” i den fysiska metallen, utan är något som den logiska positivismen inte kan redogöra för med hjälp av naturvetenskaplig verifikationism.
Pengar är en av många fenomen som kännetecknar vår evolutionistiska utveckling såsom människor, och som inbegriper medvetet mänskligt ändamålsmässigt agerande. Argumentet om att pengar skulle upphöra att existera om vi ”glömde bort” vad pengar var, är totalt obegripligt och är en kontradiktion om vi ser till människans evolution. Pengar har varit inbegripna i våra mänskliga handlingar sedan tusentals år tillbaka. Det skulle vara som att säga att vi helt plötsligt går tillbaka i utvecklingen och glömmer bort arbetsdelningen, tidspreferens, byteshandel och vetenskapen om mänskligt agerande. Denna tanke innebär ingenting annat än en motsägelse för Dennett, vars filosofiska projekt grundläggs i medvetandets evolutionistiska utveckling.
Om Dennett hävdar att pengar är ett fenomen som är beroende av sina koncept, måste han, om han sannerligen var rationell, mena att papperslapparna som han själv använder är en monopolistisk kommandovaluta som inte backas upp av någonting och som inte har de egenskaper som kännetecknar riktiga pengar. Och Dennett har absolut ingenting att säga om det faktum att stater världen över upprätthåller denna bedrägliga form av fiatpengar för att berika sig själva, för att finansiera sina budgetunderskott, för att indirekt konfiskera pengar från människor — som omfördelas improduktivt från en grupp av individer till förmån för en annan grupp — och som tvingar människor att använda en valuta för både konsumtion och sparande.
Naturvetenskaplig empiri kan vare sig förklara, eller bekräfta, fenomen som befinner sig utanför dess undersökningsområde, eller gå bortom dess vetenskapliga omfång, även om vetenskapsmännens metodologiska anspråk upprätthåller tron på detta. Dennetts obegripliga jämförelse av pengar och medvetandet visar på hur den kunskapstradition som kännetecknar Dennetts vetenskapliga projekt inte intresserar sig för vad som kännetecknar mänskligt medvetande. Istället för realdefinitioner söker Dennett vetenskapliga förklaringar för okända orsaker som empirismen och verifikationismen vare sig kan kvantifiera eller operationalisera.
Min poäng är att det finns många fenomen som vi rationellt och filosofiskt kan diskutera utan att vi behöver begränsa oss till verifikationism eller empirism. Den tänkande individen kan medvetet beskriva fenomen som pengar och värde a priori, medan naturvetenskapen inte kan verifiera dessa a posteriori. Empiriska modeller visar sig vara direkt missvisande i det här argumentet och ger en direkt felaktig bild av verkligheten beroende på om de appliceras inom naturvetenskaperna, eller inom socialvetenskaperna. Modeller är inte detsamma som vare sig medvetandet eller verkligheten, faktum är att modellerna inte existerar, de är bara tankeverktyg och är inte heller detsamma som verkligheten. Skillnaderna mellan naturvetenskapen och socialvetenskaperna är grundläggande för hur vi ska se på Dennetts vetenskapliga projekt.
Descartes transcendentala argument
Dennetts kritik av Descartes dualism är generellt sett välriktad och nödvändig men Dennetts metodologi och undersökning innehåller problematiska detaljer. Kritiken av uppdelningen mellan kropp och själ är helt och hållet befogad, för hjärnan är något fysiskt och vetenskapen blir allt bättre på att beskriva dess fysiska attribut väldigt ingående, men naturvetenskapen snubblar på mållinjen när den ska redogöra för sinnet, medvetandet och mänskligt agerande.
Dennett skriver att medvetandets knutpunkt i Descartes dualism utgörs av hjärnans tallkottkörtel och Dennett ifrågasätter huruvida dualisten kan bevisa att information överförs från tallkottkörteln till sinnet. Frågan är: Om det finns en uppdelning mellan kropp och själ, samtidigt som själen är icke-materiell, hur ska dualisten kunna redogöra för fysiska överföringar från den fysiska hjärnan, i Descartes fall via tallkottkörteln, till det själsliga sinnet? Descartes problem är att han inte kan artikulera hur själen interagerar med kroppen via tallkottkörteln, men det är inget problem att tallkottkörtelns kemiska substanser har ett kemiskt band till medvetandet. Dualisten står inför problem och vi kan med rätta ifrågätta Descartes i det här avseendet eftersom bevisbördan och argumenten för detta vilar på en felaktig grund. Men det visar sig att Descartes hade en poäng med att hävda att tallkottkörteln var centrum för medvetandet; att det finns fysiska kopplingar till något som påverkar medvetandet och att den i viss mening är ett centrum på liknande sätt som vetenskapsmännen pratar om ”språkcentra” eller ”syncentra”. Detta räddar inte Descartes dualism men vetenskapen har visat att tallkottkörteln producerar ett hormon som heter Seratonin som tillsammans med Melatonin tillhör indolaminerna. Seratonin har en rad kvaliteter som att det t.ex. fungerar som signalsubstans, styr hungern, påverkar om människan känner att hon befinner sig i en gynnsam eller ogynsam situation, påverkar anpassningsförmågan, och det har till och med förekommit tal om att Seratonin kontrollerar sömncykler, men att det senare är vetenskapligt oklart i dagsläget. Detta är alltså möjliga vetenskapliga bevis för att en genetisk programmering producerar ett centralstimulerande hormon som styr och reglerar medvetna fenomen och det mänskliga sinnets agerande, vilket får mig att inse att Descartes både hade en poäng med att ange tallkottkörteln som centrum för medvetandes processer, och att det är imponerande hur Descartes förde fram denna hypotes redan under tidigt 1600-tal. Han var inte bara en stor vetenskapsman utan även en originell tänkare, matematiker och en stark försvarare av det mänskliga förnuftet.
Dennett missar att Descartes filosofiska projekt utgör ett starkt försvar för förnuftet, kunskap, vetande samt förståelse, och är väldigt angelägen om att gå vidare från Descartes position utan att bedöma om det ligger någonting i det Descartes skrev om medvetandet. Det räddar på intet sätt descartes dualism, men det ger onekligen ett dåligt omdöme sett till Dennetts syn på Descartes filosofiska arv. Detta är ett exempel på hur empirin istället underminerar Dennetts egna position. Descartes idéer om tallkottkörteln och dualism lyckades inte med att konkret förklara vad medvetandet består av samt vad det är, eller på vilket sätt det är en del av det rationella förnuftet, men Dennett byter endast ut en uppsättning mysterier och ersätter dem med andra utan att ens titta närmare på Descartes ursprungliga vetenskapliga belägg. Diverse hormoner uppstår ju från tallkottkörteln och påverkar således fysiskt olika fenomen som vi är medvetna om, bara det att vi inte kan verifiera vad det exakt är som gör att vi känner att något är gynnsamt eller ogynnsamt, eller att dessa hormoner med vetenskapliga empirism inte kan verifiera vad medvetandet är.
Descartes om cogito ergo sum
Om jag tolkar Dennett rätt så skulle frågan ”är jag medveten nu?” inte vara en grundläggande fråga inom hans medvetandefilosofin eftersom Dennett anser att svaret på den frågan, antingen ”ja” eller ”nej”, inte är det primära i förhållande till det ”fysiska” innehåll som han vill avtäcka. Han vill ersätta en modell med en annan modell som beskriver hur levande fysiska kroppar i den fysiska världen kan producera ett fenomen som medvetandet. De definitioner av medvetandet som Dennett ämnar konstruera är på sin höjd stipulativa eller ostensiva, men är verkligen inte realdefinitioner. Därför tycker jag att det är viktigt att visa hur Descartes cogito ergo sum-argument kan belysa på vilka sätt Dennetts naturvetenskapliga projekt är bristande.
Om jag svarar ”ja” på frågan ”är jag medveten nu?” är det klart och tydligt att jag är medveten just nu, men Dennett skulle invända att det inte svarar på vad medvetandet är och och hur det har uppkommit. Dennetts materialistiska teori och metod vill etablera definitionen och användingen av ”medvetande” på ett bestämt sätt som ligger i linje med rådande naturvetenskapliga undersökningar i laboratorier, mätningar och beräkningar. Men det skulle kunna vara så att medvetandet kan definieras i kraft av sig självt, eller inom en annan kontext bortom naturvetenskapen. Terminologin ska peka ut det som den ämnar att verifiera eller falsifiera i den mån medvetandet som sådant endast är ett fysiskt fenomen. Här handlar det om att anpassa definitionen för Dennetts egna behov, men en för snävt naturvetenskapligt avgränsad teori bemödar vare sig med att djupstudera traditionell epistemologi eller medvetandet utifrån sig självt.
Sanningen är dock inte valbar. I och med att Dennett söker de ultimata orsakerna via det fysiska så favoriserar han ett teoretiskt konstruerat perspektiv framför ett introspektivt. I någon mening kan vi som subjekt i Dennetts metodologi aldrig vara säkra på något vi medvetet upplever eller tänker, eftersom allt som Dennett anser känneteckna medvetandet faller tillbaka på fysiska processer i hjärnan. De långtgående konsekvenserna tycks vara att vi egentligen inte kan vara säkra på någonting som vi vet utan hjälp av naturvetenskapliga undersökningar.
Vi måste ge upp konsensus inom den rådande medvetandefilosofin och den förutfattade meningen att vi inte kan ha klar och tydlig åtkomst till kunskap som vi var medvetna om för en stund sedan. En kunskap som vi har tillgång till i kraft av intellektet. Ett försvar av förnuftet och rationellt mänskligt tänkande intresserar sig precis för det som vi kan ha kunskap om, kunskap som anses vara självevident. Därmed skulle medvetandefilosofin kunna ta en annan vändning bort från dess naturvetenskapliga vägval, till förmån för en mer balanserad teori som också beaktar det mänskliga subjektet. Descartes metodiska tvivel och heuristiska metod har både sina styrkor och sina svagheter, och genom att titta närmare på argumenten kan vi ana att projektet inledningsvis har transcendentala kvaliteter.
Vad är säker kunskap och vad är kunskapens yttersta grund? Descartes kunskapsteori undersökte båda dessa frågor utifrån en positiv syn på kunskap såsom möjlig. Genom att börja om från början och söka efter kunskapens yttersta grund inleder Descartes ett metodiskt tvivel som söker förklaringar till vad som är kunskap och hur världen är utformad. Om Descartes lyckas med att finna en sann teori om kunskap kan han deduktivt härleda sanningar och konsekvenser ur axiomen, vilket innebär att de inte behöver verifieras eller korreleras med verkligheten. De är således nödvändigt sanna.
Betänk att sinnena ger oss en viss typ av kunskap om verkligheten men att dessa har sina begränsningar. Vi ser olika objekt på ett mer eller mindre klart och tydligt sätt beroende på hur nära vi befinner oss dessa objekt. Men för Descartes räcker det med ett enda exempel där sinnena är otillförlitliga för att han ska tvivla på sinnenas förmåga att förse oss med kunskap om verkligheten. Descartes drömargument innebär att vi agerar på olika sätt när vi drömmer på samma sätt som när vi är vakna. Om vi bedömer att vi gör en specifik sak när vi drömmer kan vi med säkerhet inte skilja på om vi drömmer eller om vi är vakna. Således har vi ingen tydlig kunskapsteoretisk yttersta grund för vårt agerande och vi kan aldrig vara säkra på att vi inte drömmer. Men, satsen 5+7=12 är nödvändigt sann i alla möjliga världar oavsett om vi drömmer eller är klarvakna. Detta är absolut nödvändigt och sant oberoende av sinnestillstånd. Detta kommer från det mänskliga förnuftet som inte får sin rättmätiga plats i Dennetts terminologi och metodologi. Det spelar ingen roll hur många spratt den onda demonen spelar oss, för satsen 5+7=12 kan inte betvivlas. Dessa nödvändiga sanningar är oberoende av t.ex. Gud (Leibniz skulle säga att Gud inte kan sätta sig över matematiska sanningar), vilket får mig att inse att Dennett vill komma bort från Descartes arv inte bara i fråga om den cartesianska teatern, utan även att nödvändiga sanningar och sann kunskap skulle kunna falla tillbaka på ”förnuftet”, ”Gud” eller ”naturen”.
Jag tror att Dennetts ateistiska perspektiv hämmar honom i projektet att undersöka medvetandet, för han missar att se på vilka sätt tro är kompatibelt med förnuftigt vetande, även om naturvetenskapen vare sig kan motbevisa eller bevisa Guds existens. Naturvetenskapligt perspektiv är också en fråga om religion och tro på ”det fysiska” i en viss mening, men jag skulle inte påstå att tro och kunskapsmässigt vetande i axiomatisk bemärkelse är inkommensurabla. Trosbekännelserna och vetenskapligheten skiljer sig åt mellan religiöst troende och naturvetenskapen, men jag tror inte att något av perspektiven och positionerna är oförenligt med förnuftigt och rationellt tänkande sett till olika, för perspektivet, vitt skilda kunskapsobjekt och fenomen.
Vi är sannerligen både tänkande ting och individer. Satsen ”jag tänker” är utifrån mitt förstaperspektiv någonting säkert då jag tänker på denna sats. Detta är ett axiom jag inte kan betvivla för om jag hävdar negationen av satsen skulle jag behöva erkänna att jag ägnar mig åt precis det som jag vill förneka. Denna kunskap når jag endast i kraft av introspektion och har tydliga transcendentala kvaliteter. Naturvetenskapen har ännu inte kunnat definiera eller verifiera alla vitt skilda medvetandeaktiviteter utifrån rent empiriska grunder, och satsen ”jag tänker” är besläktad med satsen ”jag är medveten” på ett sätt som liknar den sats som jag inledde stycket med ovan: ”Är jag medveten nu?”
Dennett tar inte alls upp något av detta då han formulerar sin modell, eftersom ingenting av det jag belyst faller inom ramen för det naturvetenskapliga. När Dennett tittar in i den mänskliga hjärnan är det ingen hemma. För honom är ingen specifik punkt i hjärnan den tänkande som tänker eller kännaren som känner. Enligt de funktionell materialism kan vi i princip redogöra för varje mentalt fenomen genom att använda samma fysiska principer, lagar, och råmaterial som räcker för att förklara vetenskapliga saker. Att Dennett förnekar medvetandet ett centrum är problematiskt, för hur kommer det sig att medvetandet är något decentraliserat men att Dennett accepterar alla andra hjärncentrum, även om dessa också till viss del är decentraliserande sett till dess funktioner? Argumentet tycks vara inkonsekvent och otillräckligt artikulerat. Vi vet ännu inte vad det mänskliga sinnet är och kanske är en grundläggande utvidgning av de fysiska vetenskapernas ontologi nödvändig för att kunna redogöra för medvetandet som fenomen.
Att utsagan ”jag tänker” kan tolkas som transcendental beror inte på att den är sann, utan för att dess sanning måste förutsättas och att den alltså inte meningsfullt kan betvivlas. Oavsett scenario, om Descartes blir lurad av den onda demonen eller inte, så kan han vara säker på att han tänker för det tycks som att satsen härleds transcendentalt via slutledning baserat på rena begrepp som kommer från Descartes tänkande och förstånd. Huruvida detta är en strikt logisk slutledning eller inte behöver undersökas, men vad skulle den grundläggande utvidgningen av de fysiska vetenskapernas ontologi bestå i om inte slutledningar och förnuftsbaserade satser som denna? Är det inte så att Dennett själv faller ned i sin egna ”Casper-det-vänliga-spöket-fälla” genom att begränsa förklaringen av medvetandet till fysisk ontologi, eller, att ifrågasätta eller falskt bedöma eller förneka filosofins historia och dess försök att till korrekt ontologi och förklaring av medvetandet utifrån en icke-positivistisk position?
Varför hävdar Dennett att Descartes dualism är anti-vetenskaplig? Var det på grund av att den innehöll felaktiga hypoteser eller för att den försökte att använda förnuftiga resonemang för att logiskt förstå medvetandet som fenomen? Att säga och påstå att Descartes var ovetenskaplig är rent nonsens och förutsätter alltid dogmatiska åsikter. Descartes skulle ha sett fördelarna med både a priori-vetenskap och a posteriori-vetenskap. Det vore dogmatiskt att inta en position som helt och hållet förnekar någon av dem utan ordentligt underbyggda argument. En komplett logik och resonemang kring detta är möjligt. Det vore dumt att förneka vetenskapen tillgång till sinnet och hjärnan, men det skulle vara lika dumt att förneka a priori-resonemang och ge en vetenskaplig grund av medvetandet, rationalitet, förnuftet och mänskligt medvetet agerande utan hjälp av begreppet ”sinnesstoff”. Vad skulle förnekandet leda till? Med ett ord: dogmatism. Du behöver inte vara en empiriker för att förstå, förklara och ha kunskap om rationalitet, förnuftet och medvetandet som fenomen. Det mänskliga sinnet är, men vetenskapliga teorier och förklaringar av sinnesstoff försöker förklara mysterier. Det behövs inga hjärnforskare för att förklara medvetandet eftersom de inte kan mäta eller ”hitta” dess subjektiva egenskaper.
Dennets största blunder (eller med andra ord för snäva avgränsning) är att han vill försöka förklara varje förbryllande inslag hos medvetandet inom ramen för nutida naturvetenskapen (40). Han ämnar att empiriskt söka varje fysisk funktion hos mevetandet via erfarenheten. Men hur är det med propositioner a priori som grundar sig på förnuftet och de icke-fysiska förklaringarna av medvetandets egenskaper och funktioner? Dennetts position blir den dogmatiska vetenskapens sista utväg.
Dennetts andra blunder består i att han redan på förhand inte kommer bemöda sig med att detaljgranska alla empiriska detaljer. Han kommer ”försöka” att få alla vetenskapliga fakta ”rätt”, men han kommer bara gå vidare och hoppa över den problematiska delen med kontroversiella vetenskapliga teorier och han begränsar sig samtidigt till ramen för samtida naturvetenskap, dock ser han inte ett problem i att han inte begränsar sig själv till ”fakta som har lyckats ta sig in i läroböckerna”. Vad säger detta oss i fråga om vetenskapliga ”fakta”? Dennett öppnar upp dörren in till godtycklig relativism. Vad är då skillnaden mellan vetenskapliga hypoteser a priori och hypoteser a posteriori inom naturvetenskaperna?
Dennett begränsar sitt projekt till naturvetenskapen men inte den långa vägen mot att upprätta vetenskapliga fakta. Kritiska delar av hans metod är teoretiskt skissarbete. Varför tror Dennett att det var en dålig idé när Descartes hävdade att tallkottkörteln var en sådan knutpunkt för interaktion mellan sinnet och hjärnan? Det faktum att tallkottkörteln har fysiska egenskaper som reglerar medvetandet är något som Dennett helt förbiser och han förlorar sig själv i grammatiska och språkliga trivialiteter och ett dåligt förmulerat koncept om uppdelningen mellan kropp och själ. Ändå fann Descartes ett orsakssamband som förband medvetandet med tallkottkörteln, men inte beviset för interaktionen mellan kropp och själ inom ramen för den dualistiska positionen. Det finns en stor skilland i det här som går förlorad i en icke-rationell tolkning. Men återigen, Dennett är inte intresserad av att pedantiskt undersöka empiriska detaljer.
Jag vill inte överge Descartes rationalistiska och förnuftsbaserade arv, bara den fysiska seperationen mellan kropp och själ, och samspelet mellan dessa två världar. Det är en stor skillnad i att förneka en vetenskaplig förklaring av uppdelningen mellan kropp och själ och tallkottkörteln som centrum för samverkan mellan dem, och separering, genom språket, artikulation av kropp och själ och försöket att ge en beskrivning av medvetandet a priori. Det finns två vägar här och Dennett försöker dölja en av dem. Vad är och vad är inte? Det finns en till skillnad mellan omdömen a priori och propositioner såsom vetenskapliga hypoteser. Om fenomenologi har misslyckats med att hitta en enda avgörande metod som alla kunde enas om, vad händer då med naturvetenskapens och dess metod samt omfattning? Har den haft enhällig framgång inom alla områden den har tillämpats? Målet och syftet med att hitta en ny grund för all kunskap och filosofi är ädelt, medan den vetenskapliga metoden inom naturvetenskaperna har visat sig vara ett problem inom andra områden som till exempel inom samhällsvetenskaperna, det vill säga inom filosofin. Detta exemplifierar en ”hjärnans härdsmälta” inom den positivistiska skolan; naturvetenskapen som den vetenskapliga förklaringens sista utväg och rätta tro.
Dennett önskar hitta en materialistisk motivering för inneboende kvaliteter och andra fenomen av mental karaktär. Är Dennetts heterofenomenologi en neutral metod? Descartes använde sig av ett förstapersonsperspektiv medan empiristerna Locke och Berkeley skrev om introspektion. Men hur hjärnan fungerar och verkar är för oss inte tillgängligt via introspektion och Locke, att dömma av Dennetts tolkning av Locke, ville undvika svårgreppbara deduktioner eller a priori-teori, att enbart att fastställa observerbara fakta och påminna om vad som uppenbarar sig för de som tittar efter. Dennett vill undvika antagandet om ett förstapersonsplural-perspektiv. Men exakt vad är fel med att resonera kring medvetandet från ett förstapersons-perspektiv? Är inte Lockes praktik även den förvillande? Är vetenskapen, såsom i naturvetenskapen, immun för misstag? Vi tror att vi är mycket mer immuna mot att begå misstag än vad vi verkligen är. Vad har a priori-kunskap att göra med imunitet mot att ha fel? Utmaningen för Dennett är att skapa en teori om mentala händelser med hjälp av data som den naturvetenskapliga metoden tillåter. Enligt Dennett kommer en sådan teori att konstrueras från tredjepersonsperspektivet (då enligt Dennett både förstapersons- och förstapersonsplural-perspektivet inte är immuna mot felaktigheter), eftersom naturvetenskapen är uppbyggd från det perspektivet. Men långtifrån all vetenskap är grundat i detta perspektiv. För att citera Thomas Nagel:
Det finns saker med världen och livet och oss själva som inte kan tillräckligt kan förstås utifrån en maximalt objektiv synvinkel, hur mycket det än kan öka vår förståelse bortom den punkt från vilken vi började. En hel del är i huvudsak kopplat till en viss ståndpunkt, eller typ av synpunkt, och försöket att lämna en fullständig redogörelse för världen i objektiva termer fristående från dessa perspektiv leder oundvikligen till falska reduktioner eller rätt och slätt till förnekande att vissa uppenbarligen verkliga fenomen inte alls existerar. [Nagel, 1986, s.7, min översättning]
Sedan är frågan vilken definition av medvetande vi egentligen är ute efter. Om vi, som en del tror, vill återskapa articifiellt medvetande kan vi inte avgränsa medvetandet såsom något som endast kännetecknar människan, det vill säga mänskligt medvetande. I det avseendet är medvetandet något mer grundläggande och generellt definierbart än mänskligt medvetande, som blir en specifik särart av medvetande, som samtidigt är det som kännetecknar människan och dess evolution. Vi kan inte utesluta olika definitioner eller sätt att vetenskapligt redogöra för dessa olika perspektiv. Dennetts materialism och verifikationism ställer validering genom empiriska experiment mot validering genom logiska resonemang. En konsekvens i snävheten i Dennetts filosofi är att han ändå, till exempel, använder sig av mentala bilder på ett problematiskt sätt. Varför argumentera mot förekomsten av mentala bilder med hjälp av mentala bilder såsom en metafor? Eftersom Dennett hävdar att hans teori är en neutral stig som går från den objektiva fysiska vetenskapen och dess insisterande på ett tredjepersonsperspektiv, till en metod för fenomenologisk beskrivning som (i princip) kan göra de mest privata och outsägliga subjektiva upplevelser rättvisa, och som samtidigt aldrig överger naturvetenskapens metodologiska överskott, undrar jag om Dennett verkligen har producerat en neutral metod? Vad innebär egentligen det som Dennett skriver? Är perspektivet något öppet för empiriska tester? Frågan jag ställer mig är: Varför skulle introspektion vara mindre värd eller mindre hjälpsam som ett vetenskapligt förhållningssätt än naturvetenskapen?
I Dennetts filosofi är verkligheten medierad och denna mediering av verkligheten är Dennetts alldeles egna talkottkörtel. Han placerar modellen om mediering av verkligheten såsom redigerande processer och det som överbryggar klyftan mellan sinnliga stimuli och medvetna upplevelser. Kan dessa redigerande processer redogöra för resonemang a priori? Redigerande processer placeras innan medvetna upplevelser. Varför inte tvärtom precis som det uppfattas subjektivt? Och hur blir det med den heterofenomenologiska positionen om medvetna upplevelser är sekundära i förhållande till fysiska och sinnliga stimuli?
Människan har endast ett redskap för att bekämpa fel och det är förnuftet. Vad har vi åstadkommit genom att ersätta en bild med en annan ”rätt” bild i sinnet? Dennetts Consciousness Explained skulle vi kunna döpa om till Consciousness Explained Away, för ifrån mitt perspektiv lämnas jag som läsare med fler frågor än vad Dennett lyckas med att besvara. Halvvägs genom verket tänker jag: ”var har det mänskliga förnuftet tagit vägen?” För att sannerligen förstå Dennetts projekt måste man tillbaka i tiden och göra en grundläggande analys av Wittgensteins filosofi, för endast då kan man förstå Dennetts mål med sitt filosofiska projekt.
Litteraturlista
Dennett, Daniel. 1991. Consciousness Explained. New York. Little, Brown and Company.
Nagel, Thomas. 1986. The View from Nowhere. Oxford. Oxford University Press.
Senaste kommentarer