Platon och Aristoteles om det allmänna

Platon och Aristoteles om det allmänna

Varför pekar Platon uppåt medan Aristoteles pekar mot marken? Symboliken i  renässansmålaren Rafaels fresk ”Skolan i Aten” från 1500-talet förväxlar Platons syn på världen (som återfinns i Timaios) samt dennes kunskapsteori och teorin om språkets relation till verkligheten. Denna distinktion är ytterst viktigt för hur man ska tolka idéläran. Enligt Anthony Kenny i Västerlandets filosofi (2009) redovisas idéläran i Timaios helt utan inslag av vederläggning, vilket leder till följande fråga: Tolkas delar av Platons ontologiska begreppsapparat som något verkligt existerande? Frågan påminner om problematiken kring Kants teoretiska begrepp ”ting i sig” och dess ontologiska status.

Enligt Platon är världen uppdelad i sken och verklighet och att det går att skilja på dessa. Vi måste artikulera vad vi menar med verklighet och vad vi menar med sken. Eftersom skenet är blott ett sken, måste Platons teori om kunskap besvara vad det innebär att veta någonting samt hur man ska skilja på kunskap och andra trosföreställningar. Grottliknelsen i Staten visar att kunskap om världen bara är lättillgängligt för dem som är intellektuella. Platon anser att allt som existerar är avbilder av formerna och att allt existerar på en skala där idealet finns bortom sinnevärlden. De som genom förnuftet befriar sig når en kunskap om världen som är intellektuell och tillgänglig, men grottliknelsen visar faktiskt samtidigt att människorna via både förnuft och empiriska observationer når en bättre kunskap om världen. Om vi istället tolkar liknelsen metaforiskt så är idéerna medfödda och det är genom återerinringen om formerna som människorna befriar sig från skenet. Grottliknelsen är svårtolkad: Vi kan antingen diskutera den utifrån vad som är sant eller falskt eller hur vi når djupare kunskap om verkligheten genom förnuftet. Om allt som existerar är avbilder av formerna i olika skalor, är det inga problem att dessa inte finns i sinnevärlden. Platons poäng är att vårt förnuft kan ha säker sann kunskap om ting som 5+7=12, som vi inte kan bevisa med hjälp av vår sinnliga erfarenhet. Distinktionen skiljer mellan förnufts- och sinnevärld men båda är inbäddade i verkligheten och idévärlden är det enda sanna men verkligheten existerar som sken och inte som uppdelning i två separata världar.

Platon förnekar inte verklighetens existens, men att skenet är blott ett sken utgör nästan en tautologi som inte anger något konkret. Platons indelning av kunskapsteoretiska definitioner och begrepp (ontologi) kan lätt blandas ihop med tanken om att det finns en verklig åtskillnad mellan verklighet och sken. Om skenet är blott ett sken så finns det varken en verklig uppdelning eller ett sken, men används av Platon för att artikulera sin formlära. Men om sinnevärlden är ett sken, så är det i allra högsta grad något verkligt och påtagligt, och bör ha en realdefinition. Men eftersom vi inte har en realdefinition, och om skenet är overkligt, vad är då verkligheten? Och vad är då sken? Jag anser att skenets ontologiska status kan ses som grundad i en ontologisk hierarki där sanning utgörs av något statiskt (absolut), vilket leder oss tillbaka till Herakleitos diskussion om rörelse. Istället är det genom avskuggningar och återerinring som vi närmar oss världen samt verkligheten och skenet är därför ett ontologiskt gränsbegrepp.

Tolkningar av begreppen ”form” och ”individ” för oss att tro att det finns en existentiell åtskillnad mellan dem. Ändå anser Platon att det finns relationer mellan dem, om än oartikulerade. Om former och individer inte existerar så kan vi inte artikulera dessa, vilket medför att vi inte kan dela in världen i verklighet och sken. Platon beskriver egenskaper som hör till formernas samt individernas väsen och hans ontologi utreder på vilket sätt olika typer av ting existerar. Redan hos Platon kan man ana att verkligheten utgörs av gradskillnader snarare än separation mellan vara och icke-vara. Platon behöver ett begrepp och en statisk hemvist för sanning som inte strider mot hur vi upplever verkligheten. Formerna är det med nödvändighet enda sanna och verkliga som vi kan inse genom förnuftet, men om vi inte kan artikulera nödvändiga sanningar om verkligheten som sådan, var finns då sanningen?

Enligt Protagoras finns sanningen inte bortom verkligheten: Om X tycker att P är sant (eller falskt), så är P sant (eller falskt). Tesen anger en problematisk sanningsrelativism, men Platon försvarar Protagoras när han hävdar att verkligheten kanske består av olika perspektiv. Platon inför ett subjektivt sanningsbegrepp utan glapp mellan sken och verklighet för att vi utifrån en individualistisk tolkning talar om olika delar av verkligheten. Relativismen är skenbar på grund av att varje individ uttalar sig om sin del av verkligheten. Men, säger Platon, om P är sann innebär att P är sann för någon, så leder det till att innebörden av uttrycket är sann implicerar att det är sant för någon. Platons motargument är: Om Pt är sann och X tycker at Pt är falsk, så är Pt falsk för X. Platons självmotsägelseargument visar på den inneboende relativismen i Protagoras tes och Platons sanningsbegrepp måste därför redogöra för universell falskhet och sanning. Platons värdeteori måste skilja mellan fakta respektive värderingar, men för omdömen gäller det att vi inte kan tillämpa sanningsvärden på uttryck som är värderingar. Enligt Platon går det inte att formulera en sanningsrelativism på det universella sättet ovan men menar att det finns vissa egenskaper som i grunden är relativa. Dessa egenskaper kallas sekundära kvaliteter som t.ex. smak, färg och lukt. Platon måste visa att det även finns sanning och falskhet i värderingar och att dessa sanningar är absoluta.

En lyckad definition måste vara både existentiellt adekvat samt intensionellt informativ. På vilket sätt tänker sig då Platon att det allmänna existerar? Platons definition av dygd fångar inte in den klass av individer som dygden avser. Platons förslag till definition av dygd som förmågan att härska över andra människor lyckas inte med att fånga in den klass av individer som den avser samt att den varken har rätt omfång eller korrekt avgränsning. Definitionen av dygd som makten att förvärva det goda på ett rättvist sätt är även den otillräcklig på grund av att definitionen är cirkulär och förklarar inte omfånget för ”på ett rättvist sätt”. Satsen ”Sokrates är en människa” utgörs av en individ ”Sokrates” samt ”människa”. Platon menar att satsens delar refererar till olika saker. Varje individ faller under en eller flera former, där ordet refererar till en viss individ som hänger ihop med dess form. Platon förklarar skillnaderna mellan former och individer, men är formerna och individerna verkligen separerade? Formerna anses vara verkliga, oföränderliga, fullkomliga, otidsliga och endast tillgängliga genom förnuftet. Individerna i sin tur är mindre verkliga, föränderliga, ofullkomliga, tidsliga och endast tillgängliga genom sinnena. Jag anser att Platons begreppsapparat används för att artikulera verklighetens skala och talar för en ontologisk gradskillnad snarare än en existentiell separation.

Aristoteles förklaring av det allmännas existens skiljer sig från Platons distinktion. Aristoteles definierar det universella i De interpretatione som ”det som till sin natur är sådant att det kan utsägas om flera individer, individuellt åter det som inte kan det; så är t.ex. ”människa” något universellt, ”Kallias” däremot något individuellt” (MW1991:171). Samtidigt menar Aristoteles att det inte går att avskilja verkligheten; det som finns är allt det som finns omkring oss. Aristoteles tar Platons formvärld och kategoriserar den på ett annorlunda sätt, men om han ska artikulera och kategorisera olika företeelser, så måste han uttrycka och beskriva olika typer av förändring. I varje ting, såsom människor eller ekar, finns det en inneboende möjlighet att bli något annat. Eken kan potentiellt falla omkull men vi får  inga kausala förklaringar för detta, för Aristoteles menar att finala orsaker och potentialiteter finns hos tingen. Det är i kraft av materialiteten som tinget har potentialitet och eftersom allting eftersträvar fulländning kan vi beskriva hur enkla former utvecklas till mer komplexa former.

Om vi betraktar eken så är dess aktualitet förknippat med dess form och dess potentialitet kopplas till hur eken växer upp från planta till träd och till jord igen. Aristoteles ontologi utgörs av gradskillnader mellan materia och form och menar att aktualiteten består i den form som objektet har, samtidigt som den är den inneboende egenskapen i tinget. Platons ontologiska hierarki utgår från det godas idé, men Aristoteles aktualitet och potentialitet undviker denna princip. För att materia ska existera behöver vi en form som Aristoteles kallar för ren materia, vilket ska ses som ett teoretiskt begrepp. Aristoteles söker efter huvudorsaken till kausalkedjor och eftersom orsakskedjan inte är oändlig kan vi spåra alla orsaker tillbaka till en första orsak, och denna orsak kallar Aristoteles för den orörda röraren. Aristoteles kritiserar Platon då han hävdar att det enda som existerar är de individuella tingen, men han vill grunda detta på kunskap som är sann med nödvändighet. Aristoteles förklarar verklighetens delar var för sig och söker efter de primära orsakerna och redogör för de grundläggande principer som gäller för världen i sin helhet. Den första filosofin undersöker principerna för det varande som varande. Aristoteles argumenterar för att den ontologiska frågan ”vad är?” måste besvaras genom att undersöka ”är” med dess olika innebörder. Han menar att ”är” uttrycker olika grader av verkligheten och frågor som hurdan? Hur stor? Och var? leder till svar som på olika sätt artikulerar vad som gäller för ett ting. Aristoteles hävdar att verkligheten består av olika kategorier och frågorna ovan besvarar vad som gäller för ett tings kvalitet, kvantitet och plats.

Det finns totalt tio kategorier och nio av dem är beroende av något annat för sin existens. Den tionde kategorin, eller substansen, är det som inte är beroende av något annat för sin existens. Kriterierna för substansen är att den existerar oberoende och att den är det som de andra kategorierna utsägs om, men som inte utsägs om något annat. Aristoteles menar att vi med hjälp av språket kan artikulera huruvida något utgör substans eller inte, men hans andra kriterium leder till problem för att satser som ”Sokrates är en människa” innehåller dels ”Sokrates” som substans i subjektsposition och dels substansen ”människor”. Aristoteles vill förklara primära och sekundära egenskaper men redogör inte för kategoriernas inre problematik. Filosofer innan Aristoteles har sett på varat (substans) såsom väsen, det allmänna universella, släkte eller såsom det underliggande. Aristoteles förnekar att varat skulle vara ett form av släktskap, men är beredd att hålla med om att substansen i vissa avseenden kan ses som väsen, allmänt eller underliggande.

Aristoteles kriterier för substansen anger att den måste vara utpekbar och urskiljbar som varande av ett visst slag. Substansen är antingen 1. Materia 2. Materia + form eller 3. Form. Aristoteles avfärdar att substansen skulle vara materia för att ren materia existerar inte. Substansen är inte heller en sammansättning av materia eller form eftersom att substansen måste grundas i kunskap. Därmed utgör formen substansen, för den är det enda vi artikulerar när vi t.ex. definierar Sokrates som tillhörande arten människa. I Aristoteles ontologi är formerna primära för att de är underliggande och således grundläggande för materia. Formen identifieras med dess aktualiteter och materia med dess potentialitet, vilket skiljer sig från Platon då formerna finns inneboende i varje ting, samtidigt som de fortfarande delar många av de platonska egenskaperna. I det stora hela lämnar Aristoteles Platons ontologi och metafysik bakom sig, men behåller dennes krav kunskapsteoretiska krav på vetbarhet.

Litteraturförteckning

Annas, Julia. 2003. Plato – A Very Short Introduction. Oxford. Oxford University Press.

Kenny, Anthony. 2009. Västerlandets filosofi. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Marc-Wogau, Konrad. 1991. Filosofin genom tiderna – Antiken, medeltiden, renässansen. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Platon och Aristoteles om människans beskaffenhet

Platon och Aristoteles om människans beskaffenhet

Varför hävdar Platon att kriterierna för vad som utgör en god människa är detsamma som för den goda staten? Varför anser Aristoteles att människan är en besjälad varelse med förnuft och hur argumenterar Aristoteles för denna definition? Vad är det egentligen som artikuleras utifrån Aristoteles kunskapsteoretiska perspektiv? Och hur tolkar Aristoteles eudaimonia i sin filosofi?

Platon undersöker verkligheten som företeelse och grundar sig ytterst på ett enda axiomatiskt system. Formerna existerar oberoende av oss och Platon argumenterar intuitivt för att allt har en del i det enhetliga godas idé och att denna kategori går att artikulera med en realdefinition. Platon hävdar att det godas idé utgör den yttersta grunden och tänker sig att vad som gör en människa god är detsamma som det som gör en stat god. De ting i sinnevärlden som kan definieras har del i det godas idé såsom bättre eller sämre, vilket innebär att de kan ingraderas i en skala. Platon hävdar att den goda människan har del i både människans idé och det godas idé, men vilka är kriterierna och hur argumenterar Platon för detta? Platon undersöker vad det innebär att veta någonting och vill skilja på kunskap och andra trosföreställningar. För att kunna redogöra för hur världen är beskaffad vill Platon skilja på verklighet och sken och han tänker sig att en kunskapsteori, värdeteori, och teori om språkets relation till verkligheten ska besvara både frågan om människans beskaffenhet och om den ideala staten.

Platons utgångspunkt är två moralfilosofiska antaganden som säger att all moral antingen är en fråga om nomos eller att det existerar en moral enligt fysis. Är moralen blott något konstruerat och kulturellt betingat – vilket många skribenter i samtiden skulle hålla med om – eller finns det en naturmoral? Platon delar in den mänskliga naturen i två olika delar: den mänskliga själen och det mänskliga samhället. Platon tänker sig att moralen utgör en typ av råd för vad som utgör ett bra liv försöker således grundlägga moralen i den mänskliga naturen och samtidigt visa att det finns kunskap som är säker. I Platons syn på verkligheten och människan tillkommer en syn på kunskap som svåråtkomlig för människor förutom för ett fåtal intellektuella och grottliknelsen kan tolkas som att de som har brutit sig loss bör ha mer makt än andra. Detta ses i sin tur som ett indirekt argument för aristokratins och de intellektuellas särställning i idealstaten.

Allt som existerar är avbilder av formerna och definitionerna är beskrivningar av en ideal begreppsvärld. Via begreppsanalys (dialektik) vill Platon artikulera att allting som existerar existerar på en skala och att det för varje ting finns ett ting som är sådant att det är bäst i sitt slag. Idealet finns inte i sinnevärlden, utan skalan går från det ideala till den mindre bra sinnevärlden. Platon ogillar demokrati och anser att goda filosofer bör styra över människorna som utgör staten. Platon måste därmed artikulera: 1. Vad som utgör en idealstat och vilka som ska styra den, 2. Varför de som styr är visa och rättrådiga snarare än orättrådiga och 3. Hur en god människa är beskaffad. Genom dialektik definieras Platon hierarkin mellan människor och samhällen samt undersöker vad som utgör en rättrådig stat och vad som utgör en rättrådig människa. Platon skisserar först det ideala samhället och kopplar sedan samman det med definitionen av den rättrådiga staten.

Platon delar in människor i tre klasser: arbetare, väktare och filosofer. Dessa klasser utför olika sysslor i samhället och har olika funktioner för hur staten ska drivas på bästa sätt. Platon övertar således sofisternas idé om den mänskliga naturen och delar in den i tre delar. Dygden vishet förknippas med själsdelen förnuft, vilken kännetecknar klassen av filosofer. Dygden mod förknippas med själsdelen thymeidos (starka känslor överhuvud taget, alternativt självaktning), vilken kännetecknar klassen av väktare. Dygden måttfullhet kopplas samman med själsdelen begär, vilken vi finner hos klassen av alla arbetare. Rättrådigheten är det som kännetecknar både själsdelen och klasserna. Filosofen är både moraliskt och intellektuellt överlägsen de andra klasserna och makten ligger hos filosoferna, vilket innebär att det lägre folket inte ska lägga sig i styret av staten. Platon menar att demokrati är en förkastlig styrelseform och anser istället att aristokratin borde regera, vilket leder till att den vanligaste tolkningen av Platons Staten är att den framför allt handlar om den ideala staten. Men gränsdragningen mellan det politiska och det kulturella är otydlig. I Staten finns det en tydlig koppling mellan Platons kunskapsanspråk för vad som utgör den ideala staten och hans moralfilosofi.

Eudaimonia, eller lycka som slutmål, är något som man åstadkommer. Lycka för Platon handlar om att människan måste göra något med den rikedom, hälsa, utseende etc. som hon besitter, och samtidigt göra rätt saker för att nå slutmålet. I Platons filosofi blir det goda livet ett hantverk där dygderna är det som får oss att använda våra materiella och förnuftiga egenskaper på ett fördelaktigt sätt. Enligt Platon lever den goda människan ett värdigt filosofiskt liv, i ett samhälle utan individuella konflikter och utan att föra så mycket väsen av sig. Hon vet sin plats och ifrågasätter inte auktoritet och respekterar dem som styr. Man kan tolka det som att Platons argumentation för den ideala staten och det goda livet bottnar i kritiken mot demokratin, vilken försöker kringgå kravet på folkstyre genom att göra moralfilosofin och den goda människan till något naturenligt samtidigt som allt sägs kunna härledas ur det godas idé. Det förefaller som om Platons argumentation är en intuitiv efterhandskonstruktion som ämnat att gynna den klass av individer som han själv tillhör och som ligger i linje med hans egna principer och åsikter.

Slutligen. Platons själsbegrepp går ut på att själen ses som substans, vilken existerar oberoende av kroppen. Platon anser att själen existerar självständigt och en förklaring till varför han anser detta kanske är för att det goda livet, dvs. eudaimonia och det man gör med sina egenskaper, ses som något ständigt pågående i absolut mening. Genom livet ska man sträva efter lycka men utan att ange ett slutmål för sitt filosofiska liv.
Aristoteles utvecklar Platons idé om den mänskliga naturen och anser även han att den mänskliga själen är tredelad, men kritiserar det godas idé och artikulerar nio stycken kategorier som fångar in olika aspekter av verkligheten. Dessa kategorier är dock beroende av något annat för sin existens, men den 10:e kategorin substansen är det som existerar oberoende och det de andra kategorierna utsägs om, men som inte utsägs om något annat. I Aristoteles filosofi är det formerna som är primära och grundläggande i förhållande till materia.

Aristoteles definierar människan som ett besjälat och förnuftigt djur som med hjälp av intellektuella dygder och vishet strävar efter ett gott liv. Individerna existerar på det mest grundläggande sättet såsom substans, vilken är utpekbar och urskiljbar som varande av ett visst slag. Substansen är en sammansättning av materia och form och själen är livsprincipen som handlar om det att vara levande och Aristoteles förnekar att själen skulle vara odödlig. Aristoteles anser att förnuftet är den främsta egenskapen som skiljer människan från alla andra djur och och han definierar individen Sokrates som tillhörande en viss art (människor) och definierar människan som ett förnuftigt djur. Aristoteles artikulerar inte materian med denna definition, utan det som artikuleras är formen, och formen är det mest grundläggande och primära i förhållande till materia.

Aristoteles behåller Platons kunskapsteoretiska krav på verbarhet, men han lämnar dennes ontologi och metafysik bakom sig. Aristoteles avvisar också dialektiken som metod och ställer istället upp slutledningsregler för sin argumentation (logik). Aristoteles kritiserar Platons tanke om det godas idé bland annat för att formläran faller på att predikaten har en del i sina egna klasser. Egenskaper som gör X bra behöver inte vara samma egenskaper som gör Y bra och tvärtom. Samtidigt är godheten i sig är ogripbar för att den saknar allmängiltighet. Aristoteles tycker till skillnad från Platon att det inte finns något enhetligt begrepp för det goda och undersöker verklighetens företeelser var för sig, vilket innebär att det finns flera olika axiomatiska system. Etiken tillskrivs naturen som hos Platon, utan faller ytterst tillbaka på den individuella människan och hennes val hon gör i strävan efter ett gott liv.
Om man inte är god lever man inte det bästa livet som passar en bäst. Vad är då det bästa för människan? Vad gör en människa god? Saker är bra för någonting och älskade i allmänhet. Målet för Aristoteles ”medelväg” uppfattas som något värdefullt och människan måste därför utveckla sitt förnuft för att leva ett gott liv. Aristoteles begrepp aktualitet och potentialitet aktualiseras när beskriver människans inneboende förmåga att utveckla sina egenskaper mot en högre form av självförverkligande.

Platon hävdade att lyckan utgjorde slutmålet men enligt Aristoteles måste en korrekt definition av eudaimonia beskriva vad som ryms i ett gott liv. Definitionen måste stämma överens med kloka människors uppfattning, vara tillräckligt inklusiv så att den som är maximalt lycklig inte önskar sig något mer och stämma överens med människans natur. Ett gott liv innebär bokstavligt talat att vara försedd med en välvillig skyddsande, men samtidigt tänker sig Aristoteles att det krävs intellektuella dygder för att förnuftets teoretiska och praktiska sida skall kunna sträva efter samt realisera det bästa livet. Aristoteles artikulerar eudaimonia som något man gör, lever och handlar och menar att det goda livet kännetecknas av praxis. Aristoteles hävdar att det högsta goda har intrisikalt värde, dvs. värde som mål och han måste därmed identifiera vad som har intrisikalt värde. Ingen av Platons dygder har intrinsikalt värde och för Aristoteles är njutning det högsta goda för djur och vishet är det viktigaste målet för människan.

Det är istället de intellektuella dygderna som är avgörande för om man ska bli framgångsrik i det intellektuella livet. Förnuftets teoretiska sida består av den teoretiska visheten (sofia) som utgörs av logisk stringens (episteme) och intuitiv intelligens (nous). Förnuftets praktiska sida består av den praktiska visheten (fronesis) som utgörs av hantverksskickligheten eller den praktiska begåvningen (techne) och produktion. Enligt Aristoteles kännetecknas den goda människans beskaffenhet av att denne på ett förnuftigt sätt övar sina färdigheter och konsekvent väljer medelvägen mellan två ytterligheter då hon handlar. Människans potentiella egenskaper bestämmer vad som är det bästa livet och vad som är den bästa människan. Samtidigt strävar människan efter utveckling och det är den bästa människan som i slutänden lever det bästa livet.

Litteraturförteckning

Annas, Julia. 2003. Plato – A Very Short Introduction. Oxford. Oxford University Press.

Kenny, Anthony. 2009. Västerlandets filosofi. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Marc-Wogau, Konrad. 1991. Filosofin genom tiderna – Antiken, medeltiden, renässansen. Stockholm. Bokförlaget Thales.