Så röstade de svenska EU-parlamentarikerna om IPRED, datalagring, upphovsrätt, telekompaketet och Lambridinis-rapporten

Som ni kanske redan vet så kommer både IPRED-lagen och datalagringsdirektivet från den Europeiska Unionen. I och med att frågor om integritet och fri- och rättigheter har blivit alltmer viktigt i relation till hur ni röstar i EU-valet, kan det vara på sin plats att upplysa om hur de svenska parlamentarikerna egentligen har röstat tidigare.

Vilka är t.ex. för IPRED, datalagring, upphovsrättsförlängning, tillägg 138 och 166 i telekompaketet och Lambridinis-rapporten?

SvD har sammanställt en lättöverskådlig och enkel lista på hur våra parlamentariker har röstat.

Det vore trevligt om den grafiken skulle råka hamna på Politiskt minne, eller kanske som en fin lista som är lättöverskådlig och informativ.

EU stämmer även Sverige för att inte har implementerat det så kallade datalagringsdirektivet. Ärendet hamnar i EG-domstolen på grund av att Sverige fortfarande inte har lagt fram något lagförslag. Detta medför således att vi kan hjälpas åt att organisera argumentet att Sverige ska försvara sig med att säga att det är olagligt att implementera ett olagligt direktiv.

Internetfrågorna splittrar partierna i EU

Kommissionen stämmer Sverige, vi har sölat med datalagringsdirektivet
Sverige stäms för sen övervakningslag

Pressar moderaternas politik tillbaka progressivt liberala strömningar?

Vad innebär egentligen ”nya” i ”nya Moderaterna”? Moderaterna och även Alliansen står alltmer för ett samhälle som går mot den politiska ”mitten” med dess regleringar, lagstiftande och statlig kontroll. Kan det vara så att denna ”mittenväg” möjliggörs genom att moderaterna ideologiskt tvingar oliktänkande liberaler att mer eller mindre stödja den konservativa partilinjen? Är det så att denna centralisering i det politiska arbetet påverkar den inre konflikten mellan yngre medlemmar och den äldre generationen? Pressar moderaternas politik tillbaka progressivt liberala strömningar?

Splittringar mellan de olika generationerna synliggörs i en rad olika politiska frågor där en äldre generation går emot sin egen politiska plattform. Regerings- och riksdagspolitiker har en benägenhet att inte lyssna på sina medborgare och de ifrågasätter medborgarnas tankar och bekymmer över EU, lagstiftning och andra samhällsproblem. Jag vill försöka visa hur begreppet ”nya”  har en splittrad betydelse och hur begreppet döljer en inneboende djupt rotad toppstyrning och antiliberalt agerande i ett av Sveriges största politiska partier.

Ideologi och utveckling

Moderaterna var från början ett klassiskt konservativt och nationalistiskt parti. Successivt har moderaterna kommit att påverkas av liberala idéer och en fascination för det internationella.

”Idag är Moderata Samlingspartiets ideologi en förening av konservativ samhällssyn och liberala idéer.”

Denna formulering är missvisande. ”Föreningen” av konservativ samhällssyn och liberala idéer visar på en splittring inom partiet. ”Föreningen” är i detta avseende ett ”minusord” som moderaterna framhåller i positiva ordalag.

Moderaternas stöd för en EU-liknande konstruktion går ända tillbaka till stödet för EEC 1961. De konservativa idéerna tycks också ha förföljt partiet ända sedan det konstruerades vid ett möte i Stockholm 17-18 oktober 1904 och fick namnet Allmänna Valmansförbundet. Beskrivningen av moderaternas partipolitik är såklart oerhört textredigerad så den verkligen dryper av ren skär marknadskommunikation.

En av moderaternas huvuduppgifter är att ”lösa samhällsproblem”, men som vi alla vet så skapar strömningar inom Alliansen en grogrund för samhällsproblem som påverkar människors integritet, personliga frihet och jämlikhet. Detta är på inget sätt något som moderaterna som parti är ensamma om, men borgerligheten om några borde visa mer liberal framåtanda.

Dessa begrepp ovan är centrala i svensk lagstiftning och har haft starkt juridiskt skydd, fram tills nu. Dessutom är moderaternas jobbpolitik oförenlig med deras inställning till de nämnda parametrarna ovan. De vill inte bara underlätta för medborgare att få fast anställning och betala skatt, utan de vill göra det mer lönsamt för företagsverksamhet, den företagsverksamhet som har kopplingar till copyrightregimen och andra privata affärsverksamheter. Här någonstans går det snett i och med statens politiska klåfingrighet i privata intressen.

Finansiella intressen får allt kraftigare företräde gentemot gemene man och kvinna. Den fria marknaden ska inte begränsas till vissa aktörer, staten ska skilja mellan positiv ekonomisk tillväxt och bakåtsträvande åtgärder som bara gynnar ett fåtal företag i deras strävan att rädda förlegade ekonomiska modeller. Jag gör skillnad på å ena sidan ekonomiska lättnader och fördelar och å andra sidan förstärkt korporativism.

Moderaterna tar inte fullt ansvar för ökad frihet och öppenhet. De går emot sin egna politiska plattform genom att motverka öppenhet, trygghet och att använda EU som en ursäkt för alla dessa lagar som de vill få igenom. Deras politik ligger inte i linje med den tekniska utvecklingen. Deras fascination för hotet mot klimatet lämnar en bitter eftersmak i och med att miljöarbetet i traditionell mening inte kan drivas igenom tillräckligt bra om industrialismen och även jobbsektorn begränsas.

Vi behöver vissa typer av tjänster, teknologier och industrier för att motverka miljöproblemen. Vilket arbetarparti är redo att hävda att en progressiv syn på jobb och arbete går att genomföra i ett regressivt samhälle? Hur ska teknologierna som hjälper vårt klimat finansieras om vi inte satsar vidare?

Moderaternas partistyrelse tog i höstas fram ett förslag på en ny europaplattform.

”EU ska vara bra på det vi behöver lösa tillsammans i Europa. Miljöproblem, klimathot och internationell brottslighet är exempel på problem som vi inte kan lösa själva här hemma. Moderaterna vill dessutom använda samarbetet för att underlätta för fler jobb att skapas och för att stärka EU:s arbete för fred och demokrati i och utanför Europa.”

”- Den här hösten har EU satts på prov, och visat att samarbetet står pall och ger möjlighet att anta stora utmaningar. Att delta aktivt i och driva på samarbetet ger oss makt över det som påverkar oss här hemma, som till exempel finanskrisen och klimathotet. Det säger Anna Kinberg Batra, ordförande i den arbetsgrupp som tagit fram plattformen.”

Vad menar partistyrelsen egentligen med att EU har satts på prov och ”visat att samarbetet står pall och ger möjlighet att anta stora utmaningar”? De får det till att EU hjälper de stackars svenska politikerna att lösa problem på hemmaplan och att politikerna inte har tillräckligt med makt för att påverka själva. Eller hur menar dom?

Borde inte vi som vistas i landet och våra politiker vara tillräckligt kompetenta att avgöra själva vad som behöver göras i olika politiska frågor? Hur kommer det sig att en maktapparat som sitter långt utanför Sveriges gränser ska ha så mycket att säga till om innanför våra gränser? Moderaterna agerar på ett sätt som får mig att tro att de inte vill skapa något större missnöje med hur EU:s politik påverkar vårt samhälle och lagstiftning. Vi ska här förespråka öppenhet gentemot

Fredrik Reinfeldts traditionella ”jultal” ’08 innehöll bland annat snack om en satsning på våld- och brottsbekämpning. Visst verkar det vara så att svenskt rättsväsende eller åtminstone poliskåren är för dåligt rustad i dagens Sverige. Samhället måste ta ansvar för de problem som vi har med grov brottslighet och våld, men detta för inte gå ut över mänskliga rättigheter och en annan form av trygghet; en trygghet som har och göra med våra privatliv.

Visst tackar jag inte nej till 20.000 nya poliser på sikt och jag betalar gärna också skatt för utbyggnad av vård för personer etc. Dock ser jag stora problem med att kriminalisera stora delar av svenska folket för att de fildelar och använder sig av verktyg och tjänster som i sig är fullt lagliga. Och om det är som politiker säger, att de vill jaga ur ett top-down-perspektiv, hur ska de då se på resten av fildelarna som också ingår i strukturen av informationsutbyten? Reinfeldts förklaring om att han inte vill jaga en hel ungdomsgeneration håller tyvärr inte, varken retoriskt eller i praktiken.

Jag undrar hur långt moderaterna är villiga att gå när det gäller immateriella rättigheter och övervakning. IPRED-direktivet innebär att företag och branscher skickar hem kravbrev till folk som har fildelat ”fel” saker och i och med Polismetodutredningen kommer polisen att få liknande befogenheter utan att det föreligger en brottsmisstanke.

Kontentan är att brottsbekämpningen kommer utökas till hårdare skydd av immateriella och upphovsrättsliga rättigheter. Har någon ens lobbat för mer pengar till att bekämpa ”tyngre” brottslighet? IPRED-direktivet implementerades den 1:a april 2009 och bara branschen är nöjd med det. IPRED-direktivet kan dock komma att bli verkningslöst på grund av olika anynomyseringstjänster.

Allians för Sverige – politisk enkelriktat och centraliserat

Bilden av moderaterna som centraliserande parti förstärks i och med arbetet med och grundandet av Alliansen. Vad som visade sig vara en vinnande valstrategi för det borgerliga blocket, har nu omvandlats till något väldigt amerikaniserat och demokratisk enkelriktat.

De fyra individuella partierna håller på att luckras upp och glider mot den ”politiska mitten”. Detta politiska samarbete har fått negativa konsekvenser och situationen verkar förvärras. Vänsterblocket försöker till och med kopiera idén med Alliansen – de härmar t.ex. Alliansens koncept med att ha fyra representanter med på pressbilder. Det är bara ett problem och det är att vänsteralliansen består av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Den alliansen placerar således två språkrör i samband med presskonferenser, för de ska minsann också vara fyra stycken!

Politikerna har också en enorm fascination för den så omtalade och överreklamerade Obamastrategin. Innan nästa val kommer vi att få se partier som kommer att försöka använda sig av denna förstelnade och redan omsprungna strategiska utångspunkt för att jaga väljare. Vi kommer att få se mer politiska filmer på Youtube, kanske kommer vi att bli uppringda av spamtjänster, bli spammade på våra telefoner, uppmanas att blogga om deras manifest och politik etc. Vi kommer att bli överrösta med ännu mer valfläsk i informationsflöden vi förut inte förknippat med valfläsk och politiska spel. Det kommer säkerligen att skapas verktyg för att kväva denna informationsstorm. Jag ser redan nu mönster på än bättre strategiska och taktiska verktyg samt förhållningssät gentemot väljarna, men frågan är om politikerna kommer att upptäcka dessa möjligheter i och med att de stirrar sig blinda på Obamas kampanjsrategi.

Allianserna liknar mer och mer ett politiskt system som jag förknippar med USA. Detta är inte bra för väljarna och ökar ett klimat där motpolerna förstärks. Väljarna får bara välja mellan två personer som förs fram som kandidater till statsministerposten och de får bara rösta på två stycken allianser. Att rösta på enstaka partier håller på att försvinna till förmån för en ny politisk modell. Är detta en liberal idé?

Denna nya politiska modell hänger också samman med hur de olika partierna börjar närma sig varandra i både ideologi och frågeställningar. Politiska frågor och plattformar kopieras hej vilt och samtliga partier drar emot ”valrörelsens mittpunkt”. De politiska tankarna och plattformarna spelar egentligen ingen som helst roll, när allt kommer till kritan är det makten som spelar roll.

Valfläsket kastas i ansiktet på oss, men betyder egentligen ingenting för hur politikerna senare utför sitt arbete. Detta spel för galleriet förstärks av att den politiska modellen centraliseras och förtunnas. I slutändan vill de största partierna ändå driva sin klåfingriga politik medan de inre konflikterna inom allianserna och de enskilda partierna dementeras och tystas ned på presskonferenser och i media, för att sedan hanteras internt på representationsmiddagar och liknande tillställningar.

När kommer politikernas förslag om att elektronisk röstning är en bra ide? Det ska bli intressant och se hur hetsig debatten kommer bli inför 2009 års val till EU.

Toppmoderater – kommunalpolitiker och affärsmän

Det finns toppmoderater som vill riva upp FRA-lagen, hur kommer det sig då att inte alla toppmoderater vill göra samma sak? Ett motstånd till FRA-lagen ligger helt i linje med vad nya moderaterna borde stå för. Internt finns det dock en helt annan agenda och logik som driver på lagtiftningen. Det finns till och med en splittring inom Alliansen angående FRA.

Vilka skillnader finns det mellan kommunalpolitik, riksdag och regering? Hur långt ned sträcker sig den ekonomiskt nedåtriktade spiralen? De 14 politikerna menar att ”massavlyssning är oförenlig med rättsstatens principer” och dom riktar sin kritik rakt mot Regeringen i och med deras debattinlägg i DN. Försvarets Radioanstalt ska inte ha rätt att avlyssna medborgare som inte är misstänkta för brott.

FRA-lagen är inte ett uttryck för Nya moderaternas partilinje. Finns det här en jämnt fördelad splittring inom partiet? Är detta en generationssplittring eller en splittring som kan kopplas samman med vilka liberala röster som tystas ned?

Det finns alltså liberala politiker inom moderaterna som tar starkt avstånd från massavlyssning av svenska folket. Dessa politiker tycker alltså att en lag som kommer att verkställas, ska omförhandlas för att den inte ligger i linje med partiets egen politik. Hur paradoxalt är inte detta? Dessa kommunalpolitiker, som faktiskt ännu vågar träffa sina väljare, kan inte svara på frågor om varför massavlyssning av svenska folket behövs. De pekar vidare på att moderaterna tidigare har begått en massa misstag men att de lär sig av misstagen och förnyat sin politik därefter.

Det råder alltså en tydlig splittring inte bara mellan kommunalpolitikers och toppolitikers arbetssituation, utan också i fråga om hur den egna partiplattformen ska tolkas. Det kompromisslösa försvaret av FRA-lagen ligger inte i linje för moderaternas egna politik och har inget brett stöd i svenskt samhälle. De är mycket tydliga att understryka hur de vill lösa medborgares problem snarare än att skapa nya.

Massavlyssning är fel väg att gå enligt politiker som arbetar nära sin väljarkrets. De skriver vidare om att partiet måste vara lyhörda och ta till sig alla argument i debatten. Vi har sett ur detta motverkats enormt mycket av Regeringen. Den kämpade med näbbar och klor för att få igenom den och de kommer att kämpa ännu mer för att uppgradera den.

Det abstrakta skyddet av Sverige leder till oförutsägbara och oacceptabla inskränkningar av friheter. Friheter som ska vara en central del av det nya moderaterna sätts medvetet inom parentes och alla argument mot dessa lagar sopas under mattan. Vad är deras syfte? Vilka är så inflytelserika så de påverkar ett helt partis självaste värdegrund?

Finns det en tydlig skillnad mellan hur politiker tar hand om lokala och globala problem? Statsråd formar sina allianser och politik inte bara utifrån nationella fenomen, men också på grund av internationella fenomen. Vi ser hur EU i alltför stor utsträckning påverkar svenska politiker till att ta ställning i frågor som de själva inte är insatta i. De försöker förstå hur internationell lagstiftning och omförhandling av globala begrepp ska gynna svenska medborgare.

Vad de missar är att denna agenda lämnar stora frågetecken angående vad som händer på en nationell nivå med vårt rättssamhälle.

”Integritet är inte något som enbart diskuteras i Riksdagen. Vi har många olika integritetsfrågor att hantera på lokal nivå. Resultatet av en åtgärd som är ett intrång i integriteten måste vägas mot hur stort intrånget är. Ett gott syfte är inte tillräckligt för att registrera och övervaka enskildas privata angelägenheter.”

Väldigt många väljare är emot massavlyssning och detta gäller över de traditionella blockgränserna som hela vår mossigt svenska demokrati vilar på. Justitiedepartementet, Advokatsamfundet, Journalistförbundet och Lagrådet har alla kritiserat lagen för att vara för integritetskränkande. Vissa grundläggande principer i en rättsstat kan inte bara lagstiftas bort i kampen mot terrorism och brottslighet.

Ironiskt nog var Justitieminister Beatrice Ask betydligt mer negativ till FRA-lagen före valet än vad hon är nu. Justitiedepartementet ska förövrigt utreda exakt hur datalagringsdirektivet ska genomföras i Sverige. Beatrice Ask är i allra högsta grad med och skapar ett otryggt land oavsett vem man är eller var man bor.

En annan intressant anmärkning är att Asken satt med i 2004 års arbetsgrupp inom Alliansen som hette ”Rättspolitik för trygghet”. Är inte det underbart? Men nog om Ask nu, jag ville bara visa att människor mycket väl kan ändra sig.

Civilrätten är inte enkel, rättsväsendet kommer i större utsträckning finnas till för dem som har råd att driva skadeståndsprocesser och betala för rättsligt skydd. FRA-lagen, IPRED1, IPRED2, ACTA och Datalagringsdirektivet är alla exempel på fenomen som kommer att förändra medborgares friheter och civilrätt till det sämre. Det finns många kompetenta, pålästa och väl insatta människor som engagerar sig i dessa frågor och som dessutom bidrar till en ökad medvetenhet och opinionsbildning.

Politikerna borde lyssna mer på medborgarna men börjar klubba igenom lagar som innebär att folket inte har annat än en symbolisk rätt att påverka makten. Staten inskränker allt mer medborgares friheter. Var är bevisen för att vi går emot ett mer otryggt samhälle? Och var är bevisen för att just dessa åtgärder ska göra allt ”bättre” och lösa problemen?

Lagar ska inte granskas efter att de har verkställts, utan detta ska ske innan de eventuellt röstas igenom. Det råder en stark teknikfientlighet och teknisk okunskap bland politikerna som jag tror många medborgare känner till. Och detta är samma politiker som driver igenom lagar och direktiv som motverkar tekniken!

Lagarna ska dessutom vara enkla och medborgarna ska ha förtroende för lagar och tycka att de är nödvändiga. Argumentet att det ska ske eftergranskning av lagen är svagt på grund av att konsekvenserna som lagen medför fortfarande kommer realiseras, med ett folkligt förändrat beteende som följd.

Posthemligheten måste hållas intakt. Vår identitet byggs verkligen upp av att vi kan kommunicera med vänner och bekanta utan att någon tredje part har rätt till insikt i denna kommunikation. Kommer telekompaketet, IPRED, FRA, ACTA etc. att förändra våra sätt att kommunicera med varandra? Kommer vi att bli mer inneslutna i oss själva?

I svenska brottsbalken, 4 kapitlet, paragraf 8 står det:

”Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller telemeddelande, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.”

Om datalagringsdirektivet går igenom så ryker väl denna rättighet till det privata. Det är väl ingen som hävdar att allt innehåll kommer att granskas, men det skulle ju vara lätt att ringa in vissa individer med hjälp av sociogram och för att sedan ta del av detta innehåll, för tillgången till materialet kommer de ju redan ha så då finns det inga garantier för att kommunikationen kommer att respekteras.

Toppmoderaterna i artikeln ovan är ju också här mycket kritiska till eventuella intrång i brevhemligheten. Intrång som deras egen parti kommer vilja få igenom politiskt, ett parti som egentligen värnar om denna rätt till brevhemligheten. Situationen är mycket märklig.

Landshövding Per Unkel (m) föreslår en rad olika förändringar i självaste grundlagen. Utan att nedvärdera alla dessa förslag så finns det däremot ett krav på att skyddet för privat egendom också ska stärkas. Kan detta vara ett tecken på att svensk grundlag ska mildras till förmån för en europeisk konstitution? För en försvagad suveränitet? En försvagad svensk stat?

Det ska inte gå att ändra grundlagar hur som helst! Vore det inte bra om vi medborgare ges tillfällen att aktivera genom att folkomrösta mer, istället för att vi passiviseras och göras till objekt av våra folkvalda politiker? Eller är det en liberal tanke att stärka skyddet för privat egendom?

Fildelning splittrar moderaterna – en generationsfråga

Många politiska ungdomsförbund har öppet gått emot sina egna partiers politik angående en rad olika fenomen. MUF har genom en motion visat hur de ställer sig till sitt egna moderparti. inte nog med att de har tagit ställning för att tillåta fildelning, de delar nu vissa åsikter med Piratpartiet.

Nu går det ju inte rösta på ungdomspartier till riksdagen och de traditionella partiernas strukturer utgörs till stor del av människor som generellt sett förmedlar en viss teknikfientlighet och förvånande okunnighet på området. Resonemanget inbegriper också att politiker som helst skulle vilja avknoppa både Apoteket och Systembolaget från det statliga monopolet samtidigt vill förstärka utgivares monopolfördel. En fördel som inte finns på andra marknader.

MUF är alltså ett ungdomsparti som vågar ta ställning mot sitt eget moderparti och som samtidigt stödjer sin egna partipolitiska plattform bättre än storebror. Motionen finns att läsa här. Jag hoppas att MUF fortsätter att gå hårt fram mot nya moderaterna och röker ut den mossiga och konservativa gammelgenerationen med sin verklighetskeva världssyn, till förmån för ett nytänkande, en progressiv debatt till förmån för medborgarrättsliga spörsmål och en stark liberalism.

Jag föreslår att MUF och även de andra ungdomsförbunden går till öppen retorisk attack mot de konservativa, verklighetsfråndvända och teknikfientliga elementen inom riksdagen som vägrar att lyssna på medborgarnas argument och kompetens. De får gärna gå till angrepp mot sina egna moderpartier också, det skulle inte skada.

Det är inte bara politikerna som förändras med tiden, utan också själva arbetet i sig. Om representanter för demokratin och ett öppet samhälle är okunniga på flertalet områden då tycker jag inte att de ska finnas kvar speciellt länge på högt uppsatta positioner.

En av de första saker som vi möts av när vi läser vad MUF tycker om integritet är ett citat från Benjamin Franklin:

”De som är beredda att ge upp väsentliga friheter för att få lite temporär säkerhet förtjänar varken frihet eller säkerhet”

Är du beredd att ge upp våran frihet? En frihet som vi dessutom tar för given i vårt samhälle? Vad händer om vi bara ser på när EUs lagstiftning får företräde framför svensk lagstiftning? Jag förstår inte hur vi ska kunna skydda våra medborgare om vi säljer ut vår lagstiftning.

Hur ska de liberala idéerna kunna få genomslag om de ”liberala” politikerna går emot sina egna ideal och partiplattformar?

Denna post är ämnad som konstruktiv kritik mot ett parti vars utveckling jag följer ingående. Om ni har några kommentarer är det bara att skriva nedan.

”Meningslöst att vara riksdagsledamot i moderaterna”
Anne-Marie Pålsson har inte lärt sig hur man påverkar

Obama kopierar Piratpartiet

So Long, and Thanks for All the Fish!

Telekompaketet och tillägg 138

Extra uppdatering:

EXTRA: Seger för tillägg 138 i utskottet. 40-4!

EU-nej till telekompaketet

EU-nej till att stänga av fildelare

EU: nej till att stänga av fildelare

Framgång för nätintegriteten

***

Huvudpost:

Det är nu eller aldrig

Om inte tillägg 138 (numera tillägg 46 och 135) kommer med i Telekompaketet under tisdagens omröstning i ITRE, kommer makten över Internet överlåtas till telekombranschen och operatörerna. Då kanske vårt älskade Internet står inför en kommande blackout, vars paketering, begränsning och övervakning hotar dess innersta väsen; den decentraliserade strukturen och det fria informationsflödet.

Operatörerna kanske inte enbart måste begränsa sitt utbud, utan också övervaka sina tjänster och tillhandahålla paketlösningar som inte kränker någon form av upphovsrätt. Vänsterpartiets Erik Josefsson skriver att Regeringen är av den uppfattningen att Internet ska regleras med konkurrensrätt.

Vad innebär då konkurrensrättslig reglering? Läs Josefssons post ovan och sätt in er i detaljerna, men ett citat tycker jag var både informativt och skrämmande:

”Torstenssons [Infrastrukturminister] vision är alltså att vissa interentleverantörer ska konkurrera med att tillåta Skype. Andra kanske med att tillåta Wikipedia, eller bittorrent, eller nåt annat. Om du vill ha Spotify måste du byta interentleverantör. Välkommen Till Internet Med Extra Allt!”

”Konsumenten” har kanske i framtiden rätten att välja paketlösning, men olika företag kommer få rätten till olika tjänster. Är inte detta en skrämmande vision på hur man stryper tjänster och teknisk mångfald?

Vanligtvis är jag för en fri marknad, där vissa tillhandahåller bättre tjänster eller produkter och som således överlever på en konkurrenskraftig marknad. Dessa företag överlever på bekostnad av andra företag som inte kan konkurrera på grund av att deras tjänster eller produkter inte är lika bra. Men i och med Internets struktur, så verkar inte den klassiska konkurrensrätten vara en speciellt bra modell för att gynna varken konsumenterna eller Internets.

Det är i slutändan telekombranschen som kommer att gynnas av detta, och Internet kommer att förändras för alltid.

Jag vet inte exakt om det är något annat tillägg som är viktigt inför omröstningen på Tisdag, men om ”fel” tillägg godkänns eller om 138:an slängs i papperskorgen, då hotas allt ifrån Internets framväxt, medborgares rättigheter till långsiktig europeisk innovation.

”Ändringsförslag 138 (nu nummer 46 och 135) säger att inga inskränkningar av internetanvändares fundamentala fri- och rättigheter får införas utan beslut i en domstol.

Diskussionerna mellan parlamentet och rådet handlar om framför allt två punkter: dels om hur hänvisningen till den beslutande instansen ska formuleras. I den rapport som antogs av parlamentet i höstas hänvisas det till en ”rättsvårdande myndighet”. Ministerrådet har i stället velat ha skrivningen ”legal kompetent myndighet”. Detta på begäran av bland annat Frankrike som håller på att anta en lag där en myndighet ska kunna stänga av användare från internet.” (Referens)

Istället för att omfamna Internet och dess själ, ta del av fri information och möjligtvis tillgängliggöra rådata, så slår politiker och telekombranschen nu undan de pelare som bär upp Internets framväxt, potential och innovationskraft. Och detta i konkurrensens namn; en konkurrensmöjlighet som egentligen borde gynna de positiva värdena ovan.

Det finns alltså en agenda från politiker och bransch att få kontroll över vad som händer och byggs i nätverken. Kontroll innebär profit och medför långtgående konsekvenser för kommunikation mellan dedikerade medborgare som tillsammans granskar fakta och ställer politiker mot väggen. Många har förstått att vi står inför stora förändringar i nätets infrastruktur.

Jag tror på ett fritt Internet som omfattas av lagen, gör du?

Jag vill uppmärksamma er på Telekompaketet.se som innehåller information vad som händer, hur man kan hjälpa till, vilka politiker man kan kontakta och hur man kan uppmärksamma dessa att man är bekymrad inför framtiden.

MEP:s i ITRE-utskottet

La Quadrature Du Net

Telecoms package

Telecoms package

Iptegrity

Slutstrid om telekompaketet

Svenska parlamentariker tar strid för rättssäkerheten i telekomförhandlingar

EU-bråk om hantering av fildelare

Erik Josefsson om Telekompaketet, del I, II, III.

Lena Ek (c): ”Jag stödjer och främjar 138:an”

Gunnar Hökmark (m): ”På väg till Strasbourg med telekompaket etc.”

Göran Färm (s) verkar också vara för 138:an.

Via DN.se kan ni hitta en fråga som lyder: ”Bör internet regleras i större utsträckning?” Ta er gärna tid och svara på DN:s enkätundersökning som ni just nu hittar under artikeln ”Svenska EU-parlamentariker tar strid mot telekompaketet”.

Ingen EU-omröstning om Internet ikväll eller? Det är osäkert vad som sker ikväll.

Piratbuktsskeppet kölhalat under undantagstillstånd

Enligt brokep ryktades det redan igår om att det skulle bli en fällande dom i rättegången mot The Pirate Bay och så blev det tillslut; samtliga fyra som stod åtalade i rättegången blev dömda.

Sam Sundberg skrev direkt om eventuella konsekvenser efter att domen kom, det gjorde även Henrik Pontén som vänder det till att detta är ”positiva nyheter för alla upphovsmän”. Jag är ganska säker på att det här istället är dåliga nyheter för de artister, författare och kreativa människor som söker alternativa marknader och anammar ny teknik.

Rasmus Fleischer tar domen med ro och påpekar att den närmast kan liknas som ett slag i luften. Han menar vidare att detta kommer att ”påverka diskussionen om vart internet är på väg och hur relationen mellan rättsväsendet och nätet kunnat utvecklas som den gjort”. I hans Twitterflöde gick det att läsa att Monique W lyckades med konststycket att läsa och bedömma domen, samt anse den som redo för HD, allt inom loppet av ett par minuter…

Marianne Levin, professor i straffrätt vid Stockholms universitet menar att ”domen kommer överklagas”, vilket jag även hörde en frustrerad advokat säga i svensk radio precis efter att domen kom. Det som verkar ha förvånat folk är att de kunde få till fängelsestraff för samtliga inblandade, men jag antar att upphovsrättsindustrin hurrar av glädje. Det här innebär att de kommer att kunna få representera många fler juridiska mål framöver och inleda öppen jaktsäsong på alla möjliga tänkbara aktörer och personer.

För er som vill bilda er egna åsikter och få en klar bild av händelseförloppet så rekommenderar jag att ni läser sammanfattningar av rättegången.

Det känns inte alls som att jag sticker ut hakan i och med att jag anser att det är någonting som är väldigt fel med denna dom. Även om alla inte kommer att vara överrens om eventuella konsekvenser, så är det väldigt många perspektiv som uppstår i och med utfallet. Dom döms till ett års fängelse(!) på grund av material som användare har delat samt gjort tillgängligt mellan varandra. Är det inte märkligt att alla bedömdes vara lika mycket ansvariga? Eller slog deras klusterorganisatoriska dynamik tillbaka mot dom?

Fler reaktioner efter domen kommer att totalt dominera dagens nyhetsflöde. Piratpartiet tror nu att de verkligen kommer in i Europaparlamentet efter valet den 7:e juni. Jag undrar också hur många nedladdningar Organismen och DJ Large får en sådan här dag då de luftar Organismens nya singel Den vita kaninen på The Pirate Bay.

En konsekvens jag ser i och med domen är att Piratpartiets medlemsantal kommer att stiga kraftigt under hela dagen. Kanske kommer deras medlemsantal överstiga Folkpartiets medlemsantal ganska snart…

Jag tror att det här kommer att skapa ännu mer missnöje mot underhållningsindustrin, jag tror även att många människor kommer att ställa sig upp och säga ifrån. ”Nej, nu får det vara nog, jag vill inte att det ska vara såhär!” Svenskt rättssväsende får inte överbelastas.

Medborgare ska kunna tycka att lagar som införs ska vara konsekventa och lätta att förstå. Jag tycker att det är dags för oss medborgare i Sverige att börja säga ifrån skarpare i politiska frågor när vi tycker att någonting är snett. Vi måste lära oss att säga ifrån på skarpen oavsett hur tabu den politiska frågan må vara, eller vad media anser om oss som är missnöjda.

Det är dags att sluta titta ned i marken av rädsla varje gång vi har och göra med politiskt prekära problem, vi får inte heller naivt bara se på när lagar, regleringar, domar och andra händelser förkunnas eller implementeras framför våra ögon. Det är dags och säga ifrån! Börja blogga och bidra till nyhetsflödet när vår individuella frihet hotas.

Unni Drougge tycker att det är ”djupt tragiskt att vi behöver dras med detta vettlösa och, kanske framförallt, vettskrämda etablissemang”. Vad tycker du? Kommer vi att minnas den 17:e april 2009 som dagen då kriget om framtiden inledes på allvar? Eller blir detta bara för många en historisk parentes?

Se även till att läsa följa utvecklingen på Second Opinion samt Newsmill. Inte nog med att utfallet strider mot Internets dynamik, logik och struktur, skivbranschen hindrar även musikens utveckling.

Ladda ned domen i PDF-format här.

Intressant på andra bloggar om Pirate Bay, tpb och fildelning.

Ipred & Telekompaketet

Jag vaknade upp idag på grund av strålande solsken över Stockholm stad… men det är någonting som inte stämmer.

Ipred

Idag har Ipred-direktivet trätt i kraft, detta direktiv som enligt politiker och ”upplevelseindustrin” ser så bra ut på papper, men som blir totalt uddlöst mot de personer som direktivet riktar in sig på.

De personer som politiker och förlorande korporativistiska företag vill komma åt, det är dom som använder sig av anonymiseringstjänster som Ipredator, Relakks, Mullvad, Dold, Ivacy, PRQ, i2p2 eller Flashvpn för att nämna några alternativ.

Politiker och rättsväsendet tvingar inte bara in medvetna medborgare i anonymitet, de har dessutom sjösatt en lag som redan innan införandet är totalt verkningslös mot de personer som den är ämnad för. De gör det svårare för polis och rättsväsende att komma åt mer allvarlig brottslig verksamhet.

Om du är lite tekniskt kunnig är det inte svårt att kringgå detta skitdirektiv. Vad blir konsekvenserna av detta?

Ipred stoppar bara amatörer…

Politiker har en naiv inställning till och föreställning om vilka som kommer att drabbas. De vill inte kriminalisera en hel generation, men de har precis kriminaliserat flera olika generationer på en och samma gång.

Unga vuxna, vuxna och barn som inte är tillräckligt tekniskt kunniga och som tror på politikernas naivitet, (att de korporativistiska företagen är sjyssta) kommer att drabbas. Så har skett i andra länder och det finns ingenting som säger att det kommer bli annorlunda i Sverige. Lilla Sverige som är så bra.

Det är dags att slå hål på den här myten nu, för Sverige är inte världens bästa och mest schyssta land. Välkommen in i verkligheten.

Man kan undra om politikerna utförde en konkret riskanalys innan de bestämde sig för att stödja Ipred.

Man kan fråga sig huruvida politiker överhuvudtaget ska värna om ekonomiska intressen och en bransch som är på dekis på grund av att de inte kan anamma teknisk utveckling, som inte kan förändra sin syn på begreppen ”konsument” och ”producent”, vars agerande gör att deras potentiella kunder faktiskt avskyr dom och som jagar sina egna potentiella kunder.

Riskanalysen skulle således ha genererat frågor som ”Kommer vi att kunna stoppa fildelning?, ”Vilka rättigheter riskerar att kränkas?”, ”Hur påverkar det här ett redan tungt belastat svenskt rättsväsende?”.

Ipred-direktivet bygger på den naiva tron om att skiv- och filmbolag alltid ska gå med vinst och som dessutom ska öka exponentiellt. Det finns inga argument som jag kan komma på som säger att dessa förutsättningar ska få finnas för enskilda aktörer på en fri marknad där teknisk utveckling har stor betydelse.

Oproduktiva, stagnerande och oseriösa företag fasas med tiden ut. Bättre alternativ tar över, ökar produktiviteten, har en progressiv syn på teknik samt möjligheter och behöver inte jaga medborgare med blåslampa.

Sverige bör värna om medborgarnas frihet och totalt rasera storföretagens politiska och ekonomiska friheter som inbegriper integritetskränkningar och upprätthållandet av svunna tider.

Ipred är ett riktigt dåligt direktiv och lobbyn har uppenbarligen lobotomiserat europas politiker till att tro på det här som något positivt. Jag tror att det här är ett stort minus för marknaden, jag tror att det påverkar mänskliga rättigheter på ett negativt sätt, jag tror även att det här kommer att kosta skattebetalarna en massa onödiga pengar – enbart för att ekonomiska intressen under åratal har bölat på grund av förlorade intäkter. Att förlora intäkter är, tro det eller ej, en helt normal risk i och med vanligt företagande.

Hur gör vi motstånd? Jo genom att öppna nätverken. Emma föreslår t.ex. att vi upprättar Ipredia som en positiv motkraft.

Vad tycker musikerna? Ofantligt många musiker har ju fått munkavle på sig. De vet att deras bolag är de som gör att de har en inkomst, denna marknadens mellanhand har under många år, genom många hundratals mediala och marknadsmässiga felaktigheter, förstärkt tron på det svenska musikundret som en stor ekonomisk kraft.

Dessa föreställningar är fantasier och har ingen realistisk grund. Generellt sätt har musikerna gått förlorande ur skivbolagens allt större inkomster. Systemet har ju varit toppstyrt och har genererat mer pengar till några få artister än att fördela pengarna mer rättvist. Ta er tid och läs mer om myten kring det svenska musikundret här.

Inkomster ska fördelas på ett sådant sätt som innebär att de som är villiga att arbeta hårdast också ska ha möjlighet att ha störst inkomster. Men som vi vet stämmer inte detta riktigt in på den ekonomiska modellen inom musikvärlden.

Telekompaketet

Var ska jag börja? Jag blir så matt bara jag tänker på hur EU lindar in sina förslag i ogenomträngliga dokument, som man ibland låser in och som ibland anses vara för komplicerade för vanliga medborgare så politikerna känner att vi inte riktigt vet vad vi vill.

EU vill reglera Internets. Ja ni läser rätt… de europeiska politikerna vill begränsa vårt sätt att använda oss av Internets. Vi kommer dessutom allt närmre beslut om dessa möjliga begränsningar av något som vi numera tar för givet.

Huvudutskottet har redan röstat ja till Telekompaketet. Fri användning av Internets är ej garanterad och företag kan komma att överta myndigheters befogenheter. Politikerna har röstat ja till Telekompaketet men de tycker att ”paketet” är för luddigt utformat.

Man kan undra vilka som egentligen håller i trådarna när de marionettklädda politikerna i Europaparlamentet kommer fram till sina åsikter.

Förslaget med Telekompaketet är så luddigt formulerat att det kan innebära att det blir fritt för en rad olika tolkningsmöjligheter. Det verkar finnas en så stor iver bland politikerna till att utforma ännu ett direktiv så att det finns en massa olika möjliga kompromisser inbakade i den beska EU-kakan. Kompromissandet har i fallet med Telekompaketet gjort att det har tagit ett steg tillbaka till att mer likna det ursprungliga förslaget som var än mer oroande.

FRA, IPRED, ACTA, Datalagringsdirektivet och snart Telekompaketet. Hur mycket kan vi tåla? Är det här ok? Om så är fallet varför tycker ni att det är ok?

Jag är allvarligt bekymrad över hur alla de här direktiven kommer att påverka min och andra medborgares frihet. Jag är oroad vad detta innebär för integriteten och det som så klyschigt kallas för ”det öppna samhället”.

Solen gick i moln… dagen blev genast mycket mörkare. Jag är inte alls nöjd med texten ovan men jag skyller på att jag är förkyld och lyssnade på jazz.

Foto från flickr.

Förlag inleder jakt på filderlare

Jag är ditt Internet och förstör ditt Internet

Så tankar du anonymt

Ljudboksförlag begär ut namn på uppladdare

Första Ipred-fallet i tingsrätten

Ipred-lagen urholkar rättssäkerheten

Nicklas Lundblad recenserar boken Piraterna

Jag fick just reda på att Nicklas Lundblad har recenserat Anders Rydells och Sam Sundbergs bok Piraterna – De svenska fildelarna som plundrade Hollywood. Recensionen hittar ni här.

6 miljoner sätt att jaga en älg på – av Tony Ernst

Jag har läst Gidappa!-Ernsts bok 6 miljoner sätt att jaga en älg på och blev positivt överraskad! Jag hade inte förväntat mig att den brokiga skara på tjugoen personer som Ernst intervjuat skulle ge en sådan dynamisk bild av fenomen som industrin, musik, ekonomi, upphovsrätt, skivsamlingen, skivor, skivaffärer, skivbolag, ”crate digging” och teknikinställning. I och med denna bok så tar litteraturen inom området ett steg framåt.

Ernst språk är personligt och flyter på bra – här blandas det friskt med opretantiösa formuleringar och Hip Hop-influenser – dessutom så är hans historiska genomgång av strukturer, parametrar och problem en bra påminnelse om hur tidigare konflikter och sammansättningar sett ut. Ernsts (eller om det är Reverbs) val att ha tjugoen stycken intervjuer insprängda i den historiska genomgången skapar bra förutsättningar för att dyka in och ut ur problematiken.

Den brokiga skaran av människor som har intervjuats utgörs av: Magnus Eriksson, Anders Mildner, Eva-Lena Jansson, David Djuphammar, Hans Haraldsson, Sissi Hagald, Karl Sigfrid, Andreas Ekström, Sophie Rimheden, Kjell Häglund, Christopher Silverberg, Anna Hellsten, Petter, Emil Arvidson, Martin Theander, Rasmus Fleischer, David Mortimer-Hawkins, Peter Thulin, Oscar Swartz, Horace Engdahl och Annika Norlin. Imponerande lista! Det spelar ingen roll var någonstans man står i frågan, jag tycker att flertalet olika synsätt, känslor och tankar som kommit fram i debatten under hösten ’08 och våren ’09 ger boken en viss karaktär som kanske inte hade kommit fram om det inte vore för den här boken.

Jag förundras över hur många av människorna ovan som faktiskt försöker göra någonting åt situationen eller att skapa sina egna förutsättningar för att både skydda sin musik och tjäna lite på den. Är det här ett tecken på att nya tankar, förhållningssätt och tekonologier börjar slå rot?

Mest intressant är skivbolaget Service som via en prenumeration gör det möjligt för lyssnare att komma åt alla deras digitala produkter. Detta måste kunna bli någonting för alla olika sorters artister. Jag kan tänka mig att vem som helst som har en hemmastudio skulle kunna ha möjligheten att arbeta med att skapa låtar och lägga upp beats, klipp, låtar etc. på en del musiksidor under en viss tid. Om det sedan finns ett fortsatt intresse för musiken, så skulle det kunna vara möjligt att via donationer, prenumerationer, livespelningar eller anda performanceliknande tjänster få in lite pengar.

Upphovsrätten behövs uppdateras. Artister har t.ex. fortfarande behov av skydd mot företag som kan tänkas använda deras musik i kommersiellt syfte utan att fråga artisterna om lov. Det finns alternativ med andra licenser på banan. Det måste också skapas nya sätt att ge lite slantar till musiker som man uppskattar. Dessa tekniska lösningar ska kunna användas av såväl kända som okända artister. Skivaffärer måste sälja andra produkter än enbart musik, t.ex. latte. Distributionskanalerna måste effektiviseras, produkterna måste förändras och bli unika eller till tjänster. Vad vi hitills har lärt oss om tjänster som Spotify är att kvalitén är låg och att skivbolag motverkar utvecklingen.

Jag tänker gå upp ur skyttegraven (metaforen för retoriken i fildelningsdebatten). Jag har fått nog och har argumenterat färdigt med de som har en annan åsikt än jag. Jag kommer att lämna detta nedgångna värn och söka andra strategier, vägval, teknologier, perspektiv och angreppssätt som inbegriper förändrat beteende och andra handlingar. Jag kommer fortsatt att vara mer tolerant mot alla som har en åsikt i frågan men det innebär inte att jag måste argumentera med dom. De som handlar och agerar är de som kommer att förändra verkligheten. Resurserna behöver fördelas vidare, idéer måste realiseras, viktigare sysslor finns på min radar hitom horisonten.

Den första april är ingenting att skämta om

Den första april 2009 börjar det så kallade IPRED-direktivet att gälla i Sverige.

”EG-direktivet om civilrättsliga sanktioner för att skydda immateriella rättigheter (Ipred) som antogs i april 2004 gäller för alla typer av immateriella rättigheter, dvs. upphovsrätt, patenträtt, varumärkesrätt etc., såväl i fysisk som i digital miljö. Regeringen har nu lagt fram propositionen 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG” (Regeringen.se).

Nu förhåller det sig så att Sverige inte alls behöver gå samma väg som inom EU. Det är upp till var och en av medlemsstaterna inom EU hur de vill gå vidare. Det verkar som att Alliansen tror att medborgare som inte är så inställda i vissa frågor ska börja ifrågasätta Sveriges medlemskap i EU, om det visar sig att en svensk regering ställer sig kritiska till lagförslag och direktiv som förespråkas inom EU.

Politikerna som ska vara pålästa i dessa frågor förlitar sig helt enkelt på tjänstemän, lobbygrupper samt politiska strömningar inom EU. En politiker har idag inte tillräckligt med tid att sätta sig in i frågor, vilket innebär att vi som inte är politiker blir lidande. För är det inte problematiskt att politiker litar mer på kommersiella intressen och mossigt ouppdaterade juridiska tankar och idéer än att själva sätta sig in i frågorna? Visst litar vi på politiker som värnar om sjukvården eller vårt försvar att de faktiskt sätter sig in i dessa frågor, verkligen brinner för dom och inte lämnar över sitt förtroende på några andra ”experter”? Är det inte på tiden att vissa inom det gamla gardet går ned ifrån sina höga hästar och erkänner att de inte alls har någon koll?

Likväl träder IPRED i kraft den första april, utan att politikerna har någon som helst koll på dess eventuella påföljder och händelser.

Handlingar medför konsekvenser.

Vi vanliga medborgare då? Hur tror vi att vi själva kommer att agera och forma oss efter den 1:a april? FRA-lagens bläck har knappt torkat och nu när lagen är ungefär en månad gammal har vi inte sett några blixtförändringar, men dess effekter tror jag kommer att manifestera sig mer under året som kommer. Däremot tror jag att IPRED kommer medföra en helt annan ”impact” inom olika sociala grupper och samhället i stort. Det har varit så mycket debatter och krig mellan olika grupperingar i frågan under i stort sätt hela förra året, men snart är det alltså dags att se hur det verkligen kommer att bli? Kommer stora kommersiella intressen att jaga folk med blåslampa? Jag är inte villig att ta några risker och få hem ett kravbrev på 20.000 för att jag genom andra människor har fått tag på något album eller liknande.

Hur tror ni att ni kommer att förändra ert beteende efter den första april? Jag har några idéer om hur jag antagligen kommer förändra mitt beteende, synd bara att det ska ske på grund av ett skitdirektiv.

• Jag upphör helt och hållet med att köpa nya CD-skivor, filmer och liknande förlegade produkter och tjänster och går tillbaka till att köpa begagnade vinylskivor
• Jag börjar att göra egen musik och satsar mer på att bygga upp en studio samt att experimentera med att göra låtar tillgängliga för gratis nedladdning och delning
• Jag fortsätter att köpa fysiska böcker
• Jag upphör med att besöka trackers och använda bittorrent för att verkligen försäkra mig om att inget vinstdrivande gammelföretag ska kunna kräva pengar från admin.
• Jag kommer att börja läsa på om anonymiserings-tjänster för att lösa problemet ovan
• Jag kommer att i allt större utsträckning nyttja olika streaming-tjänster, såtillvida de är gratis och inte svämmar över av fördummande reklam
• Jag kommer att antingen rösta ”utanför” det konservativa och ”pro amerikanska” politiska spektrat, eller inte rösta över huvudtaget, såtillvida ingenting händer med politikernas attityd gentemot medborgare samt EU

Punkterna ovan handlar enbart om hur jag tror att mitt eget handlande med dess eventuella konsekvenser kommer att te sig. Det är alltså djärva gissningar på hur jag tror jag kommer att agera, snarare än att jag moraliserar över dessa effekter som bra eller dåliga. Visst skulle jag kunna gå ett steg längre och beskriva vad som är bra eller dåligt med agerandet ovan, men det får i sådant fall bli en uppföljande bloggpost.

Så, hur tror ni att ni själva kommer att agera efter den första april? Och än viktigare, hur kommer de som ville ha direktivet att agera egentligen?

Allt mitt är ditt – Johan Söderberg om fildelning, upphovsrätt och försörjning

Tidigare i år publicerade Bokförlaget Atlas Johan Söderbergs Allt mitt är ditt som ämnade att belysa den filosofiska och historiska problematiken kring upphovsrätt, kulturindustri och marknadsliberalism. Boken innehåller också ett minst sagt knepigt första kapitel som tar sig an immaterialrätten.

Det var efter att jag läst Rasmus Fleischers recension av boken som jag fick reda på att boken hade publicerats. Ni kan läsa hans tankar och recension i del 1: Vilka nätpirater?, del 2: Hacking, eller kommunismen som silikonets högsta stadium, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet och del 4: Kultursidorna. Det är svårt att inte påverkas av vad han skriver, men jag ämnar att ha hans recension ”till hands” när jag beskriver boken.

”Johan Söderberg, född 1976, doktorerar på Avdelningen för Teknik- och Vetenskapstudier/Sociologi på Göteborgs Universitet. Han har tidigare skrivit Hacking Capitalism – The Free and Open Source Software Movement (Routledge, 2007)” -Atlas

Boken är indelad i sex olika kapitel:

Inledning
Immaterialrätt
Fri teknologi
Fri kultur
Vem betalar?
Vad är vänster i immaterialrättsdebatten?

Inledning

I inledningen bekantar vi oss med både Theodor Adorno och Karl Marx samt en ingång till kritik av kulturindustrin. Söderbergs resonemang tar sig an hur rättighetsinnehavare gör det svårare för personer som t.ex. vill göra vissa filosofer (eller diktatorer) mer tillgängliga för allmänheten. Immaterialrätten och innehavet av rättigheterna medför en kontrollkedja där privata uppoffringar för tillgänglighet av ett material till allmänheten blir kraftigt angripna, även fast denna tillgänglighet kanske är icke-kommersiell. Det kanske till och med finns en tanke bakom att publicera känsligt innehåll som tidigare har varit tillgängligt, men där rättighetsinnehavare kan gå in och stoppa denna process.

Innan inledningen är slut hinner Söderberg bygga vidare på idéerna om kulturindustrins agenda, att klanka ned på bloggsfären och att nämna Piratpartiet. Detta anger tonen för de kommande kapitlen i boken. Tyvärr antecknade jag inte speciellt rigoröst i början av boken men Söderberg tar också upp de liberala politiska landvinningarna och pekar på de två motsatta liberala tolkningarna av den immaterialrättsliga frågan.

Vänsterströmmningarna lyser med sin frånvaro. En generell tanke såhär efter att ha läst boken är att Söderbergs tankar angående de olika områdena inbegriper mer liberala synsätt än rent vänsterrelaterade. Är det någon annan som tycker som jag om detta? Undantaget tycker jag är det sista kapitlet om vad som är vänster i immaterialrättsdebatten.

Immaterialrätt

Immaterialrätten är ett begrepp som jag mer eller mindre har tvingats att sätta mig in i för att hänga med i debatten om delad kultur, fri kunskap och skyddat privatliv. Dessa begrepp har genererat ett intresse för frågeställningarna och problematiken som inte fanns där förut i mitt tänkande. Upphovsrätten är ju som bekant ett väldigt litet ord men desto mer omfattande begreppsligt. Söderberg redogör för begreppet immateriell egendom, en term som han vill relatera tillbaka till bland annat John Lockes arbetsteori. Hans arbetsteori kommer jag att försöka sätta mig in i framöver, men jag tror inte att boken som jag precis har beställt hem innehåller denna.

Grovt förenklat handlar detta bland annat om hur tankarna kring äganderätts- och privategendoms-begreppen, med dess lagar och regler, kan överföras till det immaterialrättsliga området. I debatten fördunklas en rad olika begrepp i och med alla olika definitioner och betydelser. ”The Multitude” (provar/lånar ett begrepp från Paolo Virno) måste ges möjligheter till en allmänt ökad förståelse i frågan. Rätten till flisen verkar vara det som driver ‘gammelartisterna’ i debatten om IPRED. Men denna rättighet ligger ju också djupt inbakad i det västerländska sättet att tänka när det gäller arbete med ”produkter”.

När arbete börjar glida över till ”tjänster” eller immateriella produkter så blir det allt knepigare att upprätthålla och definiera lagstiftningen.

Den inneboende trögheten i rättssystemet får mig att jämföra den med den ‘snabbe’ Akilles som försöker springa fatt den ‘slöa’ sköldpaddan (användning, teknologi, samhällsförändring). När Akilles når fram till punkten där sköldpaddan började, så har sköldpaddan hunnit en bit längre. När Akilles kommer till denna punkt så har sköldpaddan krypit vidare lite till, och så vidare ad infinitum. Om ni bortser från att jag har låtit den slöa sköldpaddan representera ett fenomen som egentligen är ”snabbt” och fenomenet rättsystem som ”långsamt” så kanske ni har överseende med att jag försökte remixa Zenons strängt logiska resonemang, ett resonemang vars poäng i sin egentliga form leder till en felaktig slutsats.

Söderberg leder oss in i immaterialrättens historia och pekar på hur allmäningarna ute på den engelska landsbygden privatiserades. I samtiden ser vi hur ”kulturella, vetenskapliga och språkliga” allmäningar som hägnas in. Lagarna som som handlar om och skärper upphovsrätt, patentlagstiftning, digitala lås och elektroniska bevakningssystem haglar som spön i backen.

Söderberg tar också upp bakgrunden till författarens ställning och dennes rättigheter och utvecklar det vidare till termen copyright. Han fortsätter kapitlet med att att framställa olika aktörer (hackers, sociala banditer, författare, forskare etc.) och nämner att ”nationalstaten har förlorat något av sin suveränitet i cyberrymden” (34). Jag vill påstå att staten i allt större utsträckning avvecklar sin nationella prägel samt nedmonterar sin suveränitet i knät på EU. Den förlorar således inte bara sin suveränitet i en abstrakt cyberrymd.

Förstärkningen av immaterialrätten är inte bara en reaktion på teknologiutvecklingen, utan också på hur privatpersoner kommunicerar, vad de använder för verktyg i denna kommunikation och hur samhället utvecklas. Det är inte bara digitaliseringen som hotar att göra lagar verkningslösa, det är också de nämnda faktorerna ovan. Fler och fler människor reagerar på hur branscher och organisationer behandlar sina ‘artister’ och vad de får i ersättning för sina kontrakt. Söderberg hävdar att ”upphovsrättslagen gått från ett direkt förbud av icke-auktoriserad kopiering till att också förbjuda undanröjande av kopieringsspärrar” (36). Det både finns ett starkt motstånd och vad jag tror är okunskap om t.ex. DRM-teknik.

Fleischers kritik gentemot Söderberg handlar om en rad begrepp som den senare använder sig av, t.ex. ‘nätpiraterna‘

”Eftersom begreppet aldrig definieras kan författaren låta sig glida mellan två högst olika betydelser: dels de faktiskt involverade i diverse upphovsrättsöverträdelser via internet, dels de olika debattörer och grupper som via internet för en kritisk diskussion kring upphovsrättens funktion”

Jag kan inte göra annat än att hålla med Fleischer här, men jag gör det på basis av min egen förståelse. Söderbergs argumentation i den här delen är svajig. En annan sak att notera är hur Söderberg målar ut en svartvit debatt och förståelse för dynamiken, vilket är olyckligt med tanke på att det finns en rad olika konstellationer och sätt att se på saken. Dessutom kan vi fråga oss hur vänsterperspektivet går ihop med det binära i undersökningen. Boken innehåller också en del sakfel som antagligen kommer att korras i och med en framtida nyupplaga.

Söderberg rör sig över stora områden, belyser begrepp som tekniska lås, patentskydd, monopol och mjukvara. För mig är det mycket som är nytt och intressant, framförallt kopplingarna till John Locke, allmäningarna och teknikhistorien. Det är runt sidan 40 som jag börjar anteckna mer i marginalerna, här ger Söderberg en, för mig, genomarbetad översikt av patenter, kommersialiseringen av forskning och rapporterna om musikmarknaden. Han beskriver vidare historien om Napster, en tvivelaktig syn mot The Pirate Bay, Microsoftstandarder och hur stora bolag själva tjänar pengar på fildelning som de själva också vill kontrollera… förlåt, bekämpa.

Söderberg går vidare och beskriver bruksvärde och bytesvärde, straff, lagar och utlämning av abonnentuppgifter. Bevakningen håller på att utökas, branscher kommer att få mer att säga till om som kommer innebära integritetskränkning gentemot privatpersoner. Rättsskipningen får ej privatiseras. IPRED innebär mer än vad dess förespråkare vill medge.

Givetvis kommer jag att fortsätta att granska och sätta mig in i eventuella argument för IPRED, plus att jag kommer att putsa upp mina kunskaper i medie- och immaterialrätt, yttrandefrihetsrätt och upphovsrättens avtal. Jag avslutar med ett citat från summeringen som jag finner intressant.

”Nationalstatens suveränitet, medborgarskapets koppling till nationen, principerna för hur rättsstaten fungerar och de liberala politiska friheterna är alla under omförhandling.” (63)

Fri teknologi

Fleischer tycker att kapitlet om fri teknologi är starkt och jag finner den här delen av boken fascinerande och intressant. I det här kapitlet berättar Söderberg om saker relaterade till strider om viss typ av infrastruktur; infrastrukturer som kringgår censur och kunskapsmonopol till fördel för informationsutbyte. Han går igenom historien bakom striden för fri hårdvara och mjukvara, fria nätverk och fri kultur och börjar med beskrivningen av en hacker. Vi får reda på fakta om hur Internet skapades, hur Microsoft konkurrerade med Unix och historien bakom företag som tidigare nämnda företag för att nämna några ämnen.

Johan Huizinga illustrerade i Homo Ludens (1938) hur människan genom tiderna har skapat tekniska lösningar och uppnått stora kulturella genombrott genom att leka sig fram. Jag antar att det ligger en stor vikt i det med tanke på vad som driver en hacker att sätta sig in i kod från första början. Teknologin har i sin tur brutit sig loss från delar av den ekonomiska rationaliteten hos marknader och byråkrati.

Angående motiveringen till att få folk att arbeta kanske har något och göra med Paolo Virnos begrepp ”the multitude” och hans syn på både ”post-fordism” och arbete (se A Grammar of the Multitude (2004). Inte nog med att kontemporär kapitalism efterfrågar helt andra kvalitéer hos arbetaren, även lekelementet präglar vissa yrken. Detta får mig att tänka på Karl Palmås reflektioner angående ”tomt arbete” som var bland det första jag läste från honom. Finns det någon gräns mellan arbete och lek?

Kunskapsmonopolet bekymrar många idag, inte minst hackers. Elektronik och teknologi konstrueras mer och mer för att vi konsumenter ska använda oss av sakerna på vissa sätt. Vissa begränsade sätt. Dessa olika förlopp och vanor kan vara politiskt eller ekonomiskt motiverade. I och med att tekniken kommer med restriktioner så kommer användare av den tekniken att vilja kringgå spärrar och lås. In kommer DRM.

Digital Rights Management och liknande tekonologier kommer att bli allt mer vanliga. För några dagar sedan återuppmärksammades det faktum att det finns politiska element inom EU som vill använda sig av trojaner för att övervaka medborgare. Ni läste rätt, trojaner. Mot sina egna Europeiska medborgare. Se Computer Sweden.

Även om hackern inser att öppen kod och demokrati är viktigt och önskvärt i arbetet, så formas maktstrukturer lätt kring fenomen som genererar pengar. Titta bara på hur det gick för den lilla datorgruppen i Homebrew Computer Club när Bill Gates anklagade gruppen för stöld.

Den tidigare kontrollen över fabriksarbetaren flyttas nu in i vardagsrummet hos ”The Post-Ford worker”. Det är upp till oss och den fria mjukvarurörelsen att agera motvikt till det här. Free Software Foundation vill ”göra fri mjukvara till standard på alla datorer” (83). I och med att olika organisationer och människor världen över delar den här synen på kunskap och fri mjuk- och hårdvara, så växer kravet på aktioner mot de element som vill stänga ned friheter och öka kontrollen av dessa verktyg.

Begreppet hacktivism, som förövrigt utgör del av Söderbergs andra bok: Hacking Capitalism: The Free and Open Source Software Movement, handlar om det politiska med hacking. Det är inte bara korporatism som står för utvecklingen av teknologier, även användarna är med och modifierar och bygger nya lösningar. Detta kan utföras för att det är kul, men det kan också göras som motkraft mot storföretagen. Söderberg väver in hacktivism med vanlig aktivism och hänvisar bland annat till protesterna mot WTO 1999. Det var inte bara miljö- och aktiviströrelsen som var på plats, utan också hackers och andra politiska element som också bidrog till orsakerna bakom WTO-mötets misslyckande det året.

Söderberg nämner också ”A Hackers Manifesto”, vilket kan vara lite kul att läsa. Kanske har den något och göra med synen på hur globaliseringen förändrar arbetet med fri mjuk- och hårdvara. Kapitlet fortsätter med att ta upp hur ojämn fördelningen är mellan industri- och utvecklingsländer, olika modeller för programmering, exempel på fri mjukvara (Linux), hur fri mjukvara fungerar etc. Vad som är värt att notera är att en stor grupp av amatörer mycket väl kan hålla jämna steg med program som utvecklas inom företag på klassiskt manér.

I delen om hur fri mjukvara fungerar hittar du Söderbergs genomgång av Eric Raymonds text ”Katedralen och basaren”. ”Katedralen” är ett sätt att beskriva ett projekt som är toppstyrt, där utvecklingsklimatet är slutet och enkelriktat. ”Basaren” däremot är en stort decentraliserat grupparbete där gränser mellan utvecklare och användare suddas ut. I denna typ av arbete delas en enorm mängd uppgifter upp mellan fler utvecklare. Detta kollektiv utgör en typ av intelligens som är annorlunda än den inom slutna system. För fler beskrivningar av denna relation se Copyriot, 99, our 68 och Intensifier.

De mest intressanta passagerna i resten av kapitlet tycker jag är:

”Striden om fri versus stängd mjukvara övergår i en drabbning om fri hårdvara och fria nätverk.” (106)

”Decentralisering av kommunikationerna, informationsfrihet och en absolut rätt till anonymitet på internet är viktiga stridsfrågor och utgången i dessa kommer att påverka samhällsutvecklingen i stort.” (116)

Fri kultur

Detta kapitel tycker Fleischer också är givande. Söderberg beskriver lajvet Futuredome (läs om det i boken) och poängterar att alla inblandade i ett sådant projekt deltar lika mycket i den konstnärliga processen. Han fortsätter att definiera deltagarkultur som något kollektivt, där rollfördelningen mellan olika typer av deltagare suddas ut. Har har vi inte och göra med enbart sändare eller mottagare utan deltagarkulturen innehåller flytande gränser. Denna kultur är inte institutionaliserad.

Efter definitionen av deltagarkulturen tar han sig an en historisk översikt över författarskapet. Beskrivningen tar oss via bilden av författaren som en upphöjd figur till en kommande övergångsfas där författaryrket blir till vilket jobb som helst. Upphovsrätter som tidigare var för författaren och möjliggjorde en marknad i kultur, vilar nu inlåsta hos en rad olika konglomerat.

”I händerna på mediebolagen blir upphovsrättslagen till ett verktyg för att tvinga fram reformer av arbetsvillkoren inom kultursektorn.” (125)

Söderberg tar in Roland Barthes i resonemanget som under revolutionsåret 1968 utlyste författarens död. Den ”individuella författaren” var inte längre ensam skapare till det litterära verket. Denna del fungerar som en övergång till delen om framväxt av kollektiva skapandeformer.

Det postmodernistiska tänkandet placerar varenda gräns under lupp och där det möjligtvis kanske går att se en gräns så osäkras den likväl. Just gränsen mellan det kollektiva och det individuella författarskapet är således som alla andra gränser, oskarpa och flytande. Jag frågar mig om det verkligen alltid är så bara för att vi fortfarande påverkas av postmodernismen. När kommer fokuseringen på språk att mattas av?

Söderberg går vidare och nämner fanfiction, Danger Mouses The Grey Album, och deltagarkulturen kopplat till moralpanik. Det senare tycker jag verkligen fortfarande har relevans. Det ligger verkligen något i det att när medierna rasar är det ett ”utslag av äldre generationers ängslan över att etablerade värderingar omkullkastas av en yngre kull” (129). Är det inte något liknande som vi ser nu med debatten om FRA och IPRED?

Min generation har sedan åttiotalet fått anpassa sig otroligt mycket efter strömningar i samhället. Graffiti, raves, lajv och andra rätt ”nya” subversiva företeelser har alla fått genomgå kraftiga regleringar. Kommisioner har upprättats och aktiviteter har begränsats och tvingats in i kommersialiseringens grepp. Ungdomarnas beteende accepteras helt enkelt inte och begränsas av element och personer som varken själva är delaktiga i kulturen eller förstår den.

Foucault och Walter Benjamin nämns, vilket gör det allt mer relevant för mig att sätta mig in i vad både Benjamin och Foucault har skrivit. Dagens konst och kultur präglas inte enbart av diskussioner om konstverket, utan också makt och olika deltagares status. På sidan 135 har vi föresten den felaktiga titeln på Benjamins artikel. Rätt titel är ”Konstverket i reproduktionsåldern” (Das Kunstwerk im Zeitalter Seiner Technischen Reproduzierbarkeit), 1936. Den engelska titeln är däremot ”The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction”.

Söderberg fortsätter med beskrivningar av relationell estetik, relationen mellan skådespelare och publik i teater (Fleischer har nyligen skrivit om teater), deltagarjournalistik (bloggsfär kontra ‘gammelmedia’) och källgranskning. Nyhetsvärde vilar på en tillförlitlighet och trovärdighet. Traditionella medier vilar på en inneboendes tillförlitlighet, en tillförlitlighet som ett sorts immateriell värde och vikt av ledarsidornas fetstilta rubriker. Om jag sitter på en nyhet och är först med att publicera den, då kommer det att krävas enormt mycket mer faktagranskande och resurser från min sida för att skapa denna immateriella trovärdighet som vilar inneboende på redaktioner runt om i landet. Att bli läst och granskad är en oerhört viktig del i att öka sin trovärdighet. Och misströsta inte, i dagens medieklimat så förlitar sig journalisterna mer och mer på privatpersoner som råkar vara ”på plats”. Vi får inte bara fotografera åt dom eller tipsa dom om nyheter, privatpersoner får även skriva artiklar och debattera i konkurrens med de fast anställda journalisterna.

Söderberg går vidare och tar oss via Slashdot samt Wikipedia till genomgången av tvivel kring medborgarjournalistik och amatörforskning. Inom den akademiska världen skrattar man fortfarande åt Wikipedia och Googlesökningar, men inom bloggsfären ligger detta implicit i användningen av verktygen och själva bloggandet per se. Formatet kräver hyperlänkar, och kunskapsomfånget kräver definitioner, begrepp och ordförståelse. Wikipedia är en av de fenomen bloggaren måste kunna hantera, vilket kan jämföras med letandet i databaser, faktagranskning och andrahandslitteratur inom den akademiska sfären.

Medborgarjournalistik och journalistik har olikartade men besläktade kontrollsystem. I och med att de mer och mer börjar att bolla med varann så kommer gränserna även här att bli otydligare med tiden. Häri kanske prototypen till en syntes mellan fälten kommer att utkristallisera sig med tiden. Båda sfärer har både fördelar och nackdelar som borde kunna slipas till i och med ett utbyte sinsemellan. Branschen och amatörjournalisterna har fortfarande olika krav på kvalitetskontroll, normerna för dessa är dock under omförhandling.

Vad Söderberg vill komma till är att kvalitén på kollektivt skapande verkligen kan nå upp till ”professionell” standard. Detta var precis det han sade i det tidigare kapitlet om fri mjukvara; ”Amatörerna” håller jämna steg med den ”professionella” branschen. Ifrågasättandet av kvalitetsbegrepp går tillbaka till bland annat Marcel Duchamps syn på konsten. Om ni någon gång skulle få för er att läsa konstfilosofi så skulle ni självklart få läsa om den radikala brytningen med det klassiska måleriet, föreställandets måleri. Inte nog med att vi kan bryta med traditionella värden, vi kan också gå våra egna vägar och kanske bortse ifrån, eller omvärdera de traditionella värden som ligger inom konsten eller journalistiken. Argumentet om att amatörernas kollektiva skapande håller sämre kvalité än traditionella aktörer håller således inte längre.

” … deltagarkultur producerar sina egna kriterier för vad kvalité är på en och samma gång som det möter kriterierna” (151)

Filmindustrin och musikindustrin måste hitta tillbaka till en viss uppriktighet. Det ser ju inte ut som om de kommer att göra det men konsumptionssamhällets industriella produktionskedja av materiella produkter med dess imateriella skydd, håller på att förändras. Iallfall vår syn på dessa företeelser och fenomen. I slutet av kapitlet tycker Söderberg ändå att Adorno varit för hård i sin kritik av kulturindustrin. Han menar att Adornos kritik av ”fans” gjorde att han inte såg den möjliga potential som låg latent i det kollektiva deltagandet. Personligen måste jag snabbast möjliga få tag i några texter från Adorno.

När vi kommer till summeringen möts vi av talet om konstverket som ”en aldrig avslutad, kollektiv process” (158), att gränsdragningen mellan aktörer är under omförhandling och har gjorts otydlig, samt att yrkesverksamma kulturarbetare nu konkurrerar med gratisarbetande amatörer. Amatöriseringen av kulturen innebär en ”amatörisering av ekonomin …” (158). Söderberg ger en dyster bild om att ”proffsens” positioner är under upplösning, men vars tanke har relevans för dagens kulturella situation.

Vem betalar?

Detta kapitel tar upp några viktiga begrepp som kan användas som verktyg i argumentationer som annars tenderar att bli väldigt binära.

För mig är bolagen en sorts mellanhand mellan aktörer i deltagarkulturen. Artist ”A” ingår i ett mindre lukrativt kontrakt med Bolag ”B” och vill såklart nå ut till sina lyssnare ”L”. Om vi generaliserar för en stund så vill ”B” ha så stor inkomst som möjligt. ”B” kanske då drar sig från att skriva guldkantade kontrakt med artister eller binder upp dessa på X antal album under X antal år. Å andra sidan vill ”B” ta så mycket betalt för sina ”produkter” som det bara går. ”B” Använder sig inte bara av de kanaler som ”L” tar för givet och har växt upp med, utan ”B” vill också kontrollera dessa flöden och på så sätt kontrollera ”L”s vanor. ”A” i sin tur tror att det gagnar honom att stötta ”B” när regleringar och böter kommer på tal. Dock är inte bara relationen mellan ”B” och ”L” hotad utan också relationen mellan ”A” och ”L”. Vad kan ”A” egentligen göra, säga, tycka i känsliga frågor? Kan ”A” ens gå emot sin egen arbetsgivare? Är inte det här ett sorts moment 22? Se försövrigt illustrationen som inleder kapitlet. ”A” har således hamnat i ett sorts dödläge, ett sorts statiskt bänknötande styrt av byråkrati. ”L” i sin tur sitter inte i ett dödläge.

”Lyckas bolagen med sin balansakt betalar de ett underpris för arbetsinsatsen samtidigt som konsumenterna förmås att betala fullpris för slutprodukten.” (162)

”L” omförhandlar och relaterar till begrepp som ”betalningsunderlag”, ”upphovsrätt”, ”immaterialrätt”, ”fildelning”, ”betalningsvilja”, ”bekvämlighet”, ”utbud”, ”frivilliga betalningsmodeller” etc. ”B” vill frysa denna omförhandling, reglera och begränsa. ”B” vill skärpa lagstiftningen för att koppla ett hårdare grepp om marknaden.

Går IPRED igenom kommer jag att återuppta mitt vinylsamlande igen, för vinylen har fortfarande en mycket bättre livslängd än en sönderfallande plastbit till cd. Bör ”L” återupprätta olika former av relationer till ”A” som inte inbegriper ”B”? Häri kan nyckeln till vissa delproblem ligga. Mitt tänkande vilar också på möjligheten att allt ovan kunde varit annorlunda.

Nu är det inte bara privatpersoner som hotar de yrkesverksamma, utan det är också bolagen själva. Söderberg nämner Getty Images och Corbis som exempel på aktörer som sitter på fullständiga rättigheter över outtömliga digitala fotoarkiv, vilket gör att behovet för nya foton minskar. Kanske ska de yrkesverksamma rikta uppmärksammhet och kritik åt det hållet istället för att gå i clinch med sina ”fans”.

”Rättigheterna över digitala bilder, musik och text har ansamlats under vingarna på ett fåtal multinationella företag.” (169)

Upphovsrätten håller på att omformas till att inte bara omfatta uttrycket utan också idén. Förskjutningen av upphovsrätten är oundviklig, branscherna lobotomiserar (jmf. lobbying & lobotomi) politiker hårt för att införa nya immaterialrättsliga egendomsformer. Tolkningarna och tillämpningarna blir mer töjbara ju mer pengar som pumpas in i mixen.

Söderberg fortsätter från sidan 170 och framåt med att nämna sampling och tar upp olika absurda och minst sagt skrattretande fall. Licenser gör det inte bara svårare för yrkesverksamma att skapa saker, utan de är även hämmande. Därför pågår det projekt med alternativa licenser, så kallade General Public Licenses.

Det finns en risk att alla datorer i framtiden kommer att drivas av både mjuk- och hårdvara som ägs av ett fåtal konglomerat. Denna kontroll kommer vara beroende av skärpt upphovsrättslagstiftning och införandet av mjukvarupatent. Men GNU är tänkt att fungera som en motkraft till detta möjliga scenario. Så länge som vissa villkor respekteras så får vem som helst modifiera, kopiera och distribuera källkoden. Upphovsrättsindustrin vill ju såklart gömma undan denna kod från sina användare genom att göra koden olsäslig. ”Trusted computing”, mjukvarupatent, DRM och skärpt immaterialrättsligt skydd underminerar och hotar den fria mjukvarurörelsen.

Creative Commons är en annan sorts licens som påverkas mycket av den fria mjukvarurörelsen. Denna licens ställer upp lite annorlunda licens som är applicerbar inom en rad olika områden. Mycket av licensieringen inbegriper olika distrubitionssätt och rekommendationer. Söderberg redogör för nätverkslogiken, hur denna har förändrat marknaden för hemelektronik. Denna stor i bjärt kontrast till nationalekonomins klassiska definitioner av kostnader och tillverkning. Nationalekonomernas (om jag får generalisera) syn är att individer utarmar de kollektiva ”nyttigheterna i allmänningen” (185). In kommer argument mot fildelaren. Denne får stå som bov i dramat för denna kollektiva utarmning. Det målas upp en hotbild där människor tar för sig av information utan att bidra. Någon måste ju betala för nyproduktionen av information.

Branscherna vill att rättsväsendet skall ”ingripa för att stoppa friåkarna på Internet. Först då blir det lönsamt för företagen att tillhandahålla fildelning som en betaltjänst” (186). I detta sammanhang hittar vi grunden till argumentationen att fildelning i sig är stöld. Utan att kommentera det sista så tror jag att kommersialiseringen av fildelningen självklart kommer att bli ett oerhört irriterande moment med usla gränssnitt och reklambudskap som slöar ned överföringshastigheten.

Möjligheten att skicka kravbrev till folk är ett spel för gallerierna. Branschen skapar ett klimat där de påstår att de förlorar oerhörda summor, skapar ett nytt område för en inkomstkälla, som de sedan utnyttjar till fullo.

”Gradvis har företagsledningarna uppdagat att intäkterna ökar när de misslyckas med att beivra sina rättighetsanspråk” (191 min kursivering).

Argumentationen om fildelaren som tjuvåkare underbygger hela detta spel för gallerierna. Ett väldigt lukrativt spel måste jag säga. Branschen vill inte kännas vid att konsumenterna faktiskt har en betalningsvilja, men att denna inte stor i proportion till vad branschen erbjuder, hur mycket de erbjuder och hur de marknadsför sina produkter. Sedan tillkommer ju även det faktum att de bedriver öppet krig mot sina potentiella kunder, men det är ju en annan sak.

Vi har väl inte tröttnat på att betala, vi har väl mer tröttnat på att relatera till kultur på statiska sätt? Passiviteten inom kulturindustrin är förlegad, statisk och ett minne blott i den framtida deltagarkulturen. Den dynamiska deltagarkulturen kommer inte bara förändra vår kultur, den kommer också att förändra oss själva och marknadsstrukturerna. Alternativa kompensationssystem kommer att etableras, artister kanske kommer att få pengar rakt i handen, de kanske etablerar scener vid sidan av de traditionella distributionskanalerna och maknadsstrukturerna. De artister som sätter sig in i frågorna kanske också kommer att hänga med i den våg av framsteg som med all sannolikhet kommer att komma i och med att alla i deltagarkulturen omformar betalningssätt, normer och distributionssätt.

Nyskapande exponering kommer att bli viktigt. Jag tror att trovärdigheten kommer att öka om artister och band gör reklam för sig själva snarare än att förlita på större bolag. Independent-bolag kommer att kunna erbjuda den samhörighet mellan artisterna och fansen som vanvårdats, de kommer dessutom att öka bekvämligheten i och med att de kommer att öka utbudet av betalningssätt, remixkultur och extratjänster som de inte själva enbart ser som luktrativa utan som sina fans också efterfrågar.

Precis som bloggandet mår bra av en större läskrets så mår kultur bra av en stor grupp av lyssnare eller läsare. Summeringen tar upp motsättningen mellan kulturarbetare och kulturindustri samt tanken med att en skärpt immaterialrätt faktiskt kan förvärra situationen för de kulturarbetare som förespråkar sådana skärpningar. Det ska inte lagstiftas om att bevara arbetstillfällen, utan det ska väl lagstiftas om skydd av den individuella integriteten och dessa kulturarbetares frihet? Söderberg menar på att det kommer att krävas andra juridiska överenskommelser för den framväxande deltagarkulturen med dess försörjningsmodeller.

Vad är vänster i immaterialrättsdebatten?

Jag skrev tidigare i recensionen att jag inte tyckte att Söderbergs ton är speciellt ”vänsterinriktag”, det känns ibland som han skriver mycket mer om liberala tankar än att återkoppla till hur vänsterströmningar har tagit sig an dessa frågor. Jag vet inte vad ni andra tycker, men redan i andra stycket i kapitlet så nämns Karl Sigfrid (m) och jag undrar om jag ändå inte har en poäng med mitt resonemang ovan.

Det räcker ju inte med att nämna Karl Marx i förbifarten i första stycket för att etablera ett ‘vänster’ i diskursen. Det skrivs om ”kapitalismens kreativa destruktion” (se Joseph Schumpeter), liberalerna, John Locke, moderater, Robert Nozick etc. Visst förstår jag om en sådan här fråga måste förstärkas av en politisk polemik, men vilka ämnen är viktiga för vänstern? Kan det kanske vara talet om ”gåvoekonomi” och ”censur”? Eller kanske kritiken mot den europeiska krigs- och säkerhetsindustrin? Ett starkt vänsterkritiskt ställningstagande jag ser hos Söderberg är i hans syn på hur övervakning hänger samman med den marknadsliberala, parlamentariska demokratin. Även begreppet ”maktkamp” har vänsterkonnotationer.

Ett av kapitlet sista och mest starka citat handlar om kopplingen mellan statsmakt och utveckling:

”Om statsmakterna lyckas i sitt uppsåt att bygga ett vattentätt säkerhetssystem där endast medborgare med rent mjöl i påsen kan känna sig säkra, finns det då kvar något utrymme för en samhällsutveckling i progressiv riktning?” (216)

Mina kommentarer

I det stora hela var det här en ganska lättläst bok med en ok balans mellan akademisk text och personlig reflektion. Hurvida boken är starkt vänster eller inte får ni avgöra själva men jag kanske hade förväntat mig mindre polemik med liberalerna och mer ingående analyser av arbetsteori, arbetsbegreppet, Marx och en rad andra värderingssystem och störmningar som präglar kontemporärt vänstertänkande. Jag kommer, om jag har tid framöver, även att läsa Söderbergs andra bok som nämns ovan. Om intresse finns så kanske jag recenserar den också.

”Allt mitt är ditt” är inte en uttömmande bok, den spretar åt alla olika håll. Jag förväntade mig verkligen mycket mer av bokens sista kapitel, men perspektiven ger oss likväl uppslag så vi själva kan söka vidare efter mer litteratur.

Att skriva konstruktiv kritik är knepigt, men att skriva en bok är desto svårare. Se även Johan Svedjedals recension av boken i DN och Anders Mildners recension i Syndsvenska Dagbladet. Jag har ingen koll på andra recensioner i bloggsfären, men om någon har skrivit en egen recension får ni höra av er till mig.