Tidigare i år publicerade Bokförlaget Atlas Johan Söderbergs Allt mitt är ditt som ämnade att belysa den filosofiska och historiska problematiken kring upphovsrätt, kulturindustri och marknadsliberalism. Boken innehåller också ett minst sagt knepigt första kapitel som tar sig an immaterialrätten.
Det var efter att jag läst Rasmus Fleischers recension av boken som jag fick reda på att boken hade publicerats. Ni kan läsa hans tankar och recension i del 1: Vilka nätpirater?, del 2: Hacking, eller kommunismen som silikonets högsta stadium, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet och del 4: Kultursidorna. Det är svårt att inte påverkas av vad han skriver, men jag ämnar att ha hans recension ”till hands” när jag beskriver boken.
”Johan Söderberg, född 1976, doktorerar på Avdelningen för Teknik- och Vetenskapstudier/Sociologi på Göteborgs Universitet. Han har tidigare skrivit Hacking Capitalism – The Free and Open Source Software Movement (Routledge, 2007)” -Atlas
Boken är indelad i sex olika kapitel:
Inledning
Immaterialrätt
Fri teknologi
Fri kultur
Vem betalar?
Vad är vänster i immaterialrättsdebatten?
Inledning
I inledningen bekantar vi oss med både Theodor Adorno och Karl Marx samt en ingång till kritik av kulturindustrin. Söderbergs resonemang tar sig an hur rättighetsinnehavare gör det svårare för personer som t.ex. vill göra vissa filosofer (eller diktatorer) mer tillgängliga för allmänheten. Immaterialrätten och innehavet av rättigheterna medför en kontrollkedja där privata uppoffringar för tillgänglighet av ett material till allmänheten blir kraftigt angripna, även fast denna tillgänglighet kanske är icke-kommersiell. Det kanske till och med finns en tanke bakom att publicera känsligt innehåll som tidigare har varit tillgängligt, men där rättighetsinnehavare kan gå in och stoppa denna process.
Innan inledningen är slut hinner Söderberg bygga vidare på idéerna om kulturindustrins agenda, att klanka ned på bloggsfären och att nämna Piratpartiet. Detta anger tonen för de kommande kapitlen i boken. Tyvärr antecknade jag inte speciellt rigoröst i början av boken men Söderberg tar också upp de liberala politiska landvinningarna och pekar på de två motsatta liberala tolkningarna av den immaterialrättsliga frågan.
Vänsterströmmningarna lyser med sin frånvaro. En generell tanke såhär efter att ha läst boken är att Söderbergs tankar angående de olika områdena inbegriper mer liberala synsätt än rent vänsterrelaterade. Är det någon annan som tycker som jag om detta? Undantaget tycker jag är det sista kapitlet om vad som är vänster i immaterialrättsdebatten.
Immaterialrätt
Immaterialrätten är ett begrepp som jag mer eller mindre har tvingats att sätta mig in i för att hänga med i debatten om delad kultur, fri kunskap och skyddat privatliv. Dessa begrepp har genererat ett intresse för frågeställningarna och problematiken som inte fanns där förut i mitt tänkande. Upphovsrätten är ju som bekant ett väldigt litet ord men desto mer omfattande begreppsligt. Söderberg redogör för begreppet immateriell egendom, en term som han vill relatera tillbaka till bland annat John Lockes arbetsteori. Hans arbetsteori kommer jag att försöka sätta mig in i framöver, men jag tror inte att boken som jag precis har beställt hem innehåller denna.
Grovt förenklat handlar detta bland annat om hur tankarna kring äganderätts- och privategendoms-begreppen, med dess lagar och regler, kan överföras till det immaterialrättsliga området. I debatten fördunklas en rad olika begrepp i och med alla olika definitioner och betydelser. ”The Multitude” (provar/lånar ett begrepp från Paolo Virno) måste ges möjligheter till en allmänt ökad förståelse i frågan. Rätten till flisen verkar vara det som driver ‘gammelartisterna’ i debatten om IPRED. Men denna rättighet ligger ju också djupt inbakad i det västerländska sättet att tänka när det gäller arbete med ”produkter”.
När arbete börjar glida över till ”tjänster” eller immateriella produkter så blir det allt knepigare att upprätthålla och definiera lagstiftningen.
Den inneboende trögheten i rättssystemet får mig att jämföra den med den ‘snabbe’ Akilles som försöker springa fatt den ‘slöa’ sköldpaddan (användning, teknologi, samhällsförändring). När Akilles når fram till punkten där sköldpaddan började, så har sköldpaddan hunnit en bit längre. När Akilles kommer till denna punkt så har sköldpaddan krypit vidare lite till, och så vidare ad infinitum. Om ni bortser från att jag har låtit den slöa sköldpaddan representera ett fenomen som egentligen är ”snabbt” och fenomenet rättsystem som ”långsamt” så kanske ni har överseende med att jag försökte remixa Zenons strängt logiska resonemang, ett resonemang vars poäng i sin egentliga form leder till en felaktig slutsats.
Söderberg leder oss in i immaterialrättens historia och pekar på hur allmäningarna ute på den engelska landsbygden privatiserades. I samtiden ser vi hur ”kulturella, vetenskapliga och språkliga” allmäningar som hägnas in. Lagarna som som handlar om och skärper upphovsrätt, patentlagstiftning, digitala lås och elektroniska bevakningssystem haglar som spön i backen.
Söderberg tar också upp bakgrunden till författarens ställning och dennes rättigheter och utvecklar det vidare till termen copyright. Han fortsätter kapitlet med att att framställa olika aktörer (hackers, sociala banditer, författare, forskare etc.) och nämner att ”nationalstaten har förlorat något av sin suveränitet i cyberrymden” (34). Jag vill påstå att staten i allt större utsträckning avvecklar sin nationella prägel samt nedmonterar sin suveränitet i knät på EU. Den förlorar således inte bara sin suveränitet i en abstrakt cyberrymd.
Förstärkningen av immaterialrätten är inte bara en reaktion på teknologiutvecklingen, utan också på hur privatpersoner kommunicerar, vad de använder för verktyg i denna kommunikation och hur samhället utvecklas. Det är inte bara digitaliseringen som hotar att göra lagar verkningslösa, det är också de nämnda faktorerna ovan. Fler och fler människor reagerar på hur branscher och organisationer behandlar sina ‘artister’ och vad de får i ersättning för sina kontrakt. Söderberg hävdar att ”upphovsrättslagen gått från ett direkt förbud av icke-auktoriserad kopiering till att också förbjuda undanröjande av kopieringsspärrar” (36). Det både finns ett starkt motstånd och vad jag tror är okunskap om t.ex. DRM-teknik.
Fleischers kritik gentemot Söderberg handlar om en rad begrepp som den senare använder sig av, t.ex. ‘nätpiraterna‘
”Eftersom begreppet aldrig definieras kan författaren låta sig glida mellan två högst olika betydelser: dels de faktiskt involverade i diverse upphovsrättsöverträdelser via internet, dels de olika debattörer och grupper som via internet för en kritisk diskussion kring upphovsrättens funktion”
Jag kan inte göra annat än att hålla med Fleischer här, men jag gör det på basis av min egen förståelse. Söderbergs argumentation i den här delen är svajig. En annan sak att notera är hur Söderberg målar ut en svartvit debatt och förståelse för dynamiken, vilket är olyckligt med tanke på att det finns en rad olika konstellationer och sätt att se på saken. Dessutom kan vi fråga oss hur vänsterperspektivet går ihop med det binära i undersökningen. Boken innehåller också en del sakfel som antagligen kommer att korras i och med en framtida nyupplaga.
Söderberg rör sig över stora områden, belyser begrepp som tekniska lås, patentskydd, monopol och mjukvara. För mig är det mycket som är nytt och intressant, framförallt kopplingarna till John Locke, allmäningarna och teknikhistorien. Det är runt sidan 40 som jag börjar anteckna mer i marginalerna, här ger Söderberg en, för mig, genomarbetad översikt av patenter, kommersialiseringen av forskning och rapporterna om musikmarknaden. Han beskriver vidare historien om Napster, en tvivelaktig syn mot The Pirate Bay, Microsoftstandarder och hur stora bolag själva tjänar pengar på fildelning som de själva också vill kontrollera… förlåt, bekämpa.
Söderberg går vidare och beskriver bruksvärde och bytesvärde, straff, lagar och utlämning av abonnentuppgifter. Bevakningen håller på att utökas, branscher kommer att få mer att säga till om som kommer innebära integritetskränkning gentemot privatpersoner. Rättsskipningen får ej privatiseras. IPRED innebär mer än vad dess förespråkare vill medge.
Givetvis kommer jag att fortsätta att granska och sätta mig in i eventuella argument för IPRED, plus att jag kommer att putsa upp mina kunskaper i medie- och immaterialrätt, yttrandefrihetsrätt och upphovsrättens avtal. Jag avslutar med ett citat från summeringen som jag finner intressant.
”Nationalstatens suveränitet, medborgarskapets koppling till nationen, principerna för hur rättsstaten fungerar och de liberala politiska friheterna är alla under omförhandling.” (63)
Fri teknologi
Fleischer tycker att kapitlet om fri teknologi är starkt och jag finner den här delen av boken fascinerande och intressant. I det här kapitlet berättar Söderberg om saker relaterade till strider om viss typ av infrastruktur; infrastrukturer som kringgår censur och kunskapsmonopol till fördel för informationsutbyte. Han går igenom historien bakom striden för fri hårdvara och mjukvara, fria nätverk och fri kultur och börjar med beskrivningen av en hacker. Vi får reda på fakta om hur Internet skapades, hur Microsoft konkurrerade med Unix och historien bakom företag som tidigare nämnda företag för att nämna några ämnen.
Johan Huizinga illustrerade i Homo Ludens (1938) hur människan genom tiderna har skapat tekniska lösningar och uppnått stora kulturella genombrott genom att leka sig fram. Jag antar att det ligger en stor vikt i det med tanke på vad som driver en hacker att sätta sig in i kod från första början. Teknologin har i sin tur brutit sig loss från delar av den ekonomiska rationaliteten hos marknader och byråkrati.
Angående motiveringen till att få folk att arbeta kanske har något och göra med Paolo Virnos begrepp ”the multitude” och hans syn på både ”post-fordism” och arbete (se A Grammar of the Multitude (2004). Inte nog med att kontemporär kapitalism efterfrågar helt andra kvalitéer hos arbetaren, även lekelementet präglar vissa yrken. Detta får mig att tänka på Karl Palmås reflektioner angående ”tomt arbete” som var bland det första jag läste från honom. Finns det någon gräns mellan arbete och lek?
Kunskapsmonopolet bekymrar många idag, inte minst hackers. Elektronik och teknologi konstrueras mer och mer för att vi konsumenter ska använda oss av sakerna på vissa sätt. Vissa begränsade sätt. Dessa olika förlopp och vanor kan vara politiskt eller ekonomiskt motiverade. I och med att tekniken kommer med restriktioner så kommer användare av den tekniken att vilja kringgå spärrar och lås. In kommer DRM.
Digital Rights Management och liknande tekonologier kommer att bli allt mer vanliga. För några dagar sedan återuppmärksammades det faktum att det finns politiska element inom EU som vill använda sig av trojaner för att övervaka medborgare. Ni läste rätt, trojaner. Mot sina egna Europeiska medborgare. Se Computer Sweden.
Även om hackern inser att öppen kod och demokrati är viktigt och önskvärt i arbetet, så formas maktstrukturer lätt kring fenomen som genererar pengar. Titta bara på hur det gick för den lilla datorgruppen i Homebrew Computer Club när Bill Gates anklagade gruppen för stöld.
Den tidigare kontrollen över fabriksarbetaren flyttas nu in i vardagsrummet hos ”The Post-Ford worker”. Det är upp till oss och den fria mjukvarurörelsen att agera motvikt till det här. Free Software Foundation vill ”göra fri mjukvara till standard på alla datorer” (83). I och med att olika organisationer och människor världen över delar den här synen på kunskap och fri mjuk- och hårdvara, så växer kravet på aktioner mot de element som vill stänga ned friheter och öka kontrollen av dessa verktyg.
Begreppet hacktivism, som förövrigt utgör del av Söderbergs andra bok: Hacking Capitalism: The Free and Open Source Software Movement, handlar om det politiska med hacking. Det är inte bara korporatism som står för utvecklingen av teknologier, även användarna är med och modifierar och bygger nya lösningar. Detta kan utföras för att det är kul, men det kan också göras som motkraft mot storföretagen. Söderberg väver in hacktivism med vanlig aktivism och hänvisar bland annat till protesterna mot WTO 1999. Det var inte bara miljö- och aktiviströrelsen som var på plats, utan också hackers och andra politiska element som också bidrog till orsakerna bakom WTO-mötets misslyckande det året.
Söderberg nämner också ”A Hackers Manifesto”, vilket kan vara lite kul att läsa. Kanske har den något och göra med synen på hur globaliseringen förändrar arbetet med fri mjuk- och hårdvara. Kapitlet fortsätter med att ta upp hur ojämn fördelningen är mellan industri- och utvecklingsländer, olika modeller för programmering, exempel på fri mjukvara (Linux), hur fri mjukvara fungerar etc. Vad som är värt att notera är att en stor grupp av amatörer mycket väl kan hålla jämna steg med program som utvecklas inom företag på klassiskt manér.
I delen om hur fri mjukvara fungerar hittar du Söderbergs genomgång av Eric Raymonds text ”Katedralen och basaren”. ”Katedralen” är ett sätt att beskriva ett projekt som är toppstyrt, där utvecklingsklimatet är slutet och enkelriktat. ”Basaren” däremot är en stort decentraliserat grupparbete där gränser mellan utvecklare och användare suddas ut. I denna typ av arbete delas en enorm mängd uppgifter upp mellan fler utvecklare. Detta kollektiv utgör en typ av intelligens som är annorlunda än den inom slutna system. För fler beskrivningar av denna relation se Copyriot, 99, our 68 och Intensifier.
De mest intressanta passagerna i resten av kapitlet tycker jag är:
”Striden om fri versus stängd mjukvara övergår i en drabbning om fri hårdvara och fria nätverk.” (106)
”Decentralisering av kommunikationerna, informationsfrihet och en absolut rätt till anonymitet på internet är viktiga stridsfrågor och utgången i dessa kommer att påverka samhällsutvecklingen i stort.” (116)
Fri kultur
Detta kapitel tycker Fleischer också är givande. Söderberg beskriver lajvet Futuredome (läs om det i boken) och poängterar att alla inblandade i ett sådant projekt deltar lika mycket i den konstnärliga processen. Han fortsätter att definiera deltagarkultur som något kollektivt, där rollfördelningen mellan olika typer av deltagare suddas ut. Har har vi inte och göra med enbart sändare eller mottagare utan deltagarkulturen innehåller flytande gränser. Denna kultur är inte institutionaliserad.
Efter definitionen av deltagarkulturen tar han sig an en historisk översikt över författarskapet. Beskrivningen tar oss via bilden av författaren som en upphöjd figur till en kommande övergångsfas där författaryrket blir till vilket jobb som helst. Upphovsrätter som tidigare var för författaren och möjliggjorde en marknad i kultur, vilar nu inlåsta hos en rad olika konglomerat.
”I händerna på mediebolagen blir upphovsrättslagen till ett verktyg för att tvinga fram reformer av arbetsvillkoren inom kultursektorn.” (125)
Söderberg tar in Roland Barthes i resonemanget som under revolutionsåret 1968 utlyste författarens död. Den ”individuella författaren” var inte längre ensam skapare till det litterära verket. Denna del fungerar som en övergång till delen om framväxt av kollektiva skapandeformer.
Det postmodernistiska tänkandet placerar varenda gräns under lupp och där det möjligtvis kanske går att se en gräns så osäkras den likväl. Just gränsen mellan det kollektiva och det individuella författarskapet är således som alla andra gränser, oskarpa och flytande. Jag frågar mig om det verkligen alltid är så bara för att vi fortfarande påverkas av postmodernismen. När kommer fokuseringen på språk att mattas av?
Söderberg går vidare och nämner fanfiction, Danger Mouses The Grey Album, och deltagarkulturen kopplat till moralpanik. Det senare tycker jag verkligen fortfarande har relevans. Det ligger verkligen något i det att när medierna rasar är det ett ”utslag av äldre generationers ängslan över att etablerade värderingar omkullkastas av en yngre kull” (129). Är det inte något liknande som vi ser nu med debatten om FRA och IPRED?
Min generation har sedan åttiotalet fått anpassa sig otroligt mycket efter strömningar i samhället. Graffiti, raves, lajv och andra rätt ”nya” subversiva företeelser har alla fått genomgå kraftiga regleringar. Kommisioner har upprättats och aktiviteter har begränsats och tvingats in i kommersialiseringens grepp. Ungdomarnas beteende accepteras helt enkelt inte och begränsas av element och personer som varken själva är delaktiga i kulturen eller förstår den.
Foucault och Walter Benjamin nämns, vilket gör det allt mer relevant för mig att sätta mig in i vad både Benjamin och Foucault har skrivit. Dagens konst och kultur präglas inte enbart av diskussioner om konstverket, utan också makt och olika deltagares status. På sidan 135 har vi föresten den felaktiga titeln på Benjamins artikel. Rätt titel är ”Konstverket i reproduktionsåldern” (Das Kunstwerk im Zeitalter Seiner Technischen Reproduzierbarkeit), 1936. Den engelska titeln är däremot ”The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction”.
Söderberg fortsätter med beskrivningar av relationell estetik, relationen mellan skådespelare och publik i teater (Fleischer har nyligen skrivit om teater), deltagarjournalistik (bloggsfär kontra ‘gammelmedia’) och källgranskning. Nyhetsvärde vilar på en tillförlitlighet och trovärdighet. Traditionella medier vilar på en inneboendes tillförlitlighet, en tillförlitlighet som ett sorts immateriell värde och vikt av ledarsidornas fetstilta rubriker. Om jag sitter på en nyhet och är först med att publicera den, då kommer det att krävas enormt mycket mer faktagranskande och resurser från min sida för att skapa denna immateriella trovärdighet som vilar inneboende på redaktioner runt om i landet. Att bli läst och granskad är en oerhört viktig del i att öka sin trovärdighet. Och misströsta inte, i dagens medieklimat så förlitar sig journalisterna mer och mer på privatpersoner som råkar vara ”på plats”. Vi får inte bara fotografera åt dom eller tipsa dom om nyheter, privatpersoner får även skriva artiklar och debattera i konkurrens med de fast anställda journalisterna.
Söderberg går vidare och tar oss via Slashdot samt Wikipedia till genomgången av tvivel kring medborgarjournalistik och amatörforskning. Inom den akademiska världen skrattar man fortfarande åt Wikipedia och Googlesökningar, men inom bloggsfären ligger detta implicit i användningen av verktygen och själva bloggandet per se. Formatet kräver hyperlänkar, och kunskapsomfånget kräver definitioner, begrepp och ordförståelse. Wikipedia är en av de fenomen bloggaren måste kunna hantera, vilket kan jämföras med letandet i databaser, faktagranskning och andrahandslitteratur inom den akademiska sfären.
Medborgarjournalistik och journalistik har olikartade men besläktade kontrollsystem. I och med att de mer och mer börjar att bolla med varann så kommer gränserna även här att bli otydligare med tiden. Häri kanske prototypen till en syntes mellan fälten kommer att utkristallisera sig med tiden. Båda sfärer har både fördelar och nackdelar som borde kunna slipas till i och med ett utbyte sinsemellan. Branschen och amatörjournalisterna har fortfarande olika krav på kvalitetskontroll, normerna för dessa är dock under omförhandling.
Vad Söderberg vill komma till är att kvalitén på kollektivt skapande verkligen kan nå upp till ”professionell” standard. Detta var precis det han sade i det tidigare kapitlet om fri mjukvara; ”Amatörerna” håller jämna steg med den ”professionella” branschen. Ifrågasättandet av kvalitetsbegrepp går tillbaka till bland annat Marcel Duchamps syn på konsten. Om ni någon gång skulle få för er att läsa konstfilosofi så skulle ni självklart få läsa om den radikala brytningen med det klassiska måleriet, föreställandets måleri. Inte nog med att vi kan bryta med traditionella värden, vi kan också gå våra egna vägar och kanske bortse ifrån, eller omvärdera de traditionella värden som ligger inom konsten eller journalistiken. Argumentet om att amatörernas kollektiva skapande håller sämre kvalité än traditionella aktörer håller således inte längre.
” … deltagarkultur producerar sina egna kriterier för vad kvalité är på en och samma gång som det möter kriterierna” (151)
Filmindustrin och musikindustrin måste hitta tillbaka till en viss uppriktighet. Det ser ju inte ut som om de kommer att göra det men konsumptionssamhällets industriella produktionskedja av materiella produkter med dess imateriella skydd, håller på att förändras. Iallfall vår syn på dessa företeelser och fenomen. I slutet av kapitlet tycker Söderberg ändå att Adorno varit för hård i sin kritik av kulturindustrin. Han menar att Adornos kritik av ”fans” gjorde att han inte såg den möjliga potential som låg latent i det kollektiva deltagandet. Personligen måste jag snabbast möjliga få tag i några texter från Adorno.
När vi kommer till summeringen möts vi av talet om konstverket som ”en aldrig avslutad, kollektiv process” (158), att gränsdragningen mellan aktörer är under omförhandling och har gjorts otydlig, samt att yrkesverksamma kulturarbetare nu konkurrerar med gratisarbetande amatörer. Amatöriseringen av kulturen innebär en ”amatörisering av ekonomin …” (158). Söderberg ger en dyster bild om att ”proffsens” positioner är under upplösning, men vars tanke har relevans för dagens kulturella situation.
Vem betalar?
Detta kapitel tar upp några viktiga begrepp som kan användas som verktyg i argumentationer som annars tenderar att bli väldigt binära.
För mig är bolagen en sorts mellanhand mellan aktörer i deltagarkulturen. Artist ”A” ingår i ett mindre lukrativt kontrakt med Bolag ”B” och vill såklart nå ut till sina lyssnare ”L”. Om vi generaliserar för en stund så vill ”B” ha så stor inkomst som möjligt. ”B” kanske då drar sig från att skriva guldkantade kontrakt med artister eller binder upp dessa på X antal album under X antal år. Å andra sidan vill ”B” ta så mycket betalt för sina ”produkter” som det bara går. ”B” Använder sig inte bara av de kanaler som ”L” tar för givet och har växt upp med, utan ”B” vill också kontrollera dessa flöden och på så sätt kontrollera ”L”s vanor. ”A” i sin tur tror att det gagnar honom att stötta ”B” när regleringar och böter kommer på tal. Dock är inte bara relationen mellan ”B” och ”L” hotad utan också relationen mellan ”A” och ”L”. Vad kan ”A” egentligen göra, säga, tycka i känsliga frågor? Kan ”A” ens gå emot sin egen arbetsgivare? Är inte det här ett sorts moment 22? Se försövrigt illustrationen som inleder kapitlet. ”A” har således hamnat i ett sorts dödläge, ett sorts statiskt bänknötande styrt av byråkrati. ”L” i sin tur sitter inte i ett dödläge.
”Lyckas bolagen med sin balansakt betalar de ett underpris för arbetsinsatsen samtidigt som konsumenterna förmås att betala fullpris för slutprodukten.” (162)
”L” omförhandlar och relaterar till begrepp som ”betalningsunderlag”, ”upphovsrätt”, ”immaterialrätt”, ”fildelning”, ”betalningsvilja”, ”bekvämlighet”, ”utbud”, ”frivilliga betalningsmodeller” etc. ”B” vill frysa denna omförhandling, reglera och begränsa. ”B” vill skärpa lagstiftningen för att koppla ett hårdare grepp om marknaden.
Går IPRED igenom kommer jag att återuppta mitt vinylsamlande igen, för vinylen har fortfarande en mycket bättre livslängd än en sönderfallande plastbit till cd. Bör ”L” återupprätta olika former av relationer till ”A” som inte inbegriper ”B”? Häri kan nyckeln till vissa delproblem ligga. Mitt tänkande vilar också på möjligheten att allt ovan kunde varit annorlunda.
Nu är det inte bara privatpersoner som hotar de yrkesverksamma, utan det är också bolagen själva. Söderberg nämner Getty Images och Corbis som exempel på aktörer som sitter på fullständiga rättigheter över outtömliga digitala fotoarkiv, vilket gör att behovet för nya foton minskar. Kanske ska de yrkesverksamma rikta uppmärksammhet och kritik åt det hållet istället för att gå i clinch med sina ”fans”.
”Rättigheterna över digitala bilder, musik och text har ansamlats under vingarna på ett fåtal multinationella företag.” (169)
Upphovsrätten håller på att omformas till att inte bara omfatta uttrycket utan också idén. Förskjutningen av upphovsrätten är oundviklig, branscherna lobotomiserar (jmf. lobbying & lobotomi) politiker hårt för att införa nya immaterialrättsliga egendomsformer. Tolkningarna och tillämpningarna blir mer töjbara ju mer pengar som pumpas in i mixen.
Söderberg fortsätter från sidan 170 och framåt med att nämna sampling och tar upp olika absurda och minst sagt skrattretande fall. Licenser gör det inte bara svårare för yrkesverksamma att skapa saker, utan de är även hämmande. Därför pågår det projekt med alternativa licenser, så kallade General Public Licenses.
Det finns en risk att alla datorer i framtiden kommer att drivas av både mjuk- och hårdvara som ägs av ett fåtal konglomerat. Denna kontroll kommer vara beroende av skärpt upphovsrättslagstiftning och införandet av mjukvarupatent. Men GNU är tänkt att fungera som en motkraft till detta möjliga scenario. Så länge som vissa villkor respekteras så får vem som helst modifiera, kopiera och distribuera källkoden. Upphovsrättsindustrin vill ju såklart gömma undan denna kod från sina användare genom att göra koden olsäslig. ”Trusted computing”, mjukvarupatent, DRM och skärpt immaterialrättsligt skydd underminerar och hotar den fria mjukvarurörelsen.
Creative Commons är en annan sorts licens som påverkas mycket av den fria mjukvarurörelsen. Denna licens ställer upp lite annorlunda licens som är applicerbar inom en rad olika områden. Mycket av licensieringen inbegriper olika distrubitionssätt och rekommendationer. Söderberg redogör för nätverkslogiken, hur denna har förändrat marknaden för hemelektronik. Denna stor i bjärt kontrast till nationalekonomins klassiska definitioner av kostnader och tillverkning. Nationalekonomernas (om jag får generalisera) syn är att individer utarmar de kollektiva ”nyttigheterna i allmänningen” (185). In kommer argument mot fildelaren. Denne får stå som bov i dramat för denna kollektiva utarmning. Det målas upp en hotbild där människor tar för sig av information utan att bidra. Någon måste ju betala för nyproduktionen av information.
Branscherna vill att rättsväsendet skall ”ingripa för att stoppa friåkarna på Internet. Först då blir det lönsamt för företagen att tillhandahålla fildelning som en betaltjänst” (186). I detta sammanhang hittar vi grunden till argumentationen att fildelning i sig är stöld. Utan att kommentera det sista så tror jag att kommersialiseringen av fildelningen självklart kommer att bli ett oerhört irriterande moment med usla gränssnitt och reklambudskap som slöar ned överföringshastigheten.
Möjligheten att skicka kravbrev till folk är ett spel för gallerierna. Branschen skapar ett klimat där de påstår att de förlorar oerhörda summor, skapar ett nytt område för en inkomstkälla, som de sedan utnyttjar till fullo.
”Gradvis har företagsledningarna uppdagat att intäkterna ökar när de misslyckas med att beivra sina rättighetsanspråk” (191 min kursivering).
Argumentationen om fildelaren som tjuvåkare underbygger hela detta spel för gallerierna. Ett väldigt lukrativt spel måste jag säga. Branschen vill inte kännas vid att konsumenterna faktiskt har en betalningsvilja, men att denna inte stor i proportion till vad branschen erbjuder, hur mycket de erbjuder och hur de marknadsför sina produkter. Sedan tillkommer ju även det faktum att de bedriver öppet krig mot sina potentiella kunder, men det är ju en annan sak.
Vi har väl inte tröttnat på att betala, vi har väl mer tröttnat på att relatera till kultur på statiska sätt? Passiviteten inom kulturindustrin är förlegad, statisk och ett minne blott i den framtida deltagarkulturen. Den dynamiska deltagarkulturen kommer inte bara förändra vår kultur, den kommer också att förändra oss själva och marknadsstrukturerna. Alternativa kompensationssystem kommer att etableras, artister kanske kommer att få pengar rakt i handen, de kanske etablerar scener vid sidan av de traditionella distributionskanalerna och maknadsstrukturerna. De artister som sätter sig in i frågorna kanske också kommer att hänga med i den våg av framsteg som med all sannolikhet kommer att komma i och med att alla i deltagarkulturen omformar betalningssätt, normer och distributionssätt.
Nyskapande exponering kommer att bli viktigt. Jag tror att trovärdigheten kommer att öka om artister och band gör reklam för sig själva snarare än att förlita på större bolag. Independent-bolag kommer att kunna erbjuda den samhörighet mellan artisterna och fansen som vanvårdats, de kommer dessutom att öka bekvämligheten i och med att de kommer att öka utbudet av betalningssätt, remixkultur och extratjänster som de inte själva enbart ser som luktrativa utan som sina fans också efterfrågar.
Precis som bloggandet mår bra av en större läskrets så mår kultur bra av en stor grupp av lyssnare eller läsare. Summeringen tar upp motsättningen mellan kulturarbetare och kulturindustri samt tanken med att en skärpt immaterialrätt faktiskt kan förvärra situationen för de kulturarbetare som förespråkar sådana skärpningar. Det ska inte lagstiftas om att bevara arbetstillfällen, utan det ska väl lagstiftas om skydd av den individuella integriteten och dessa kulturarbetares frihet? Söderberg menar på att det kommer att krävas andra juridiska överenskommelser för den framväxande deltagarkulturen med dess försörjningsmodeller.
Vad är vänster i immaterialrättsdebatten?
Jag skrev tidigare i recensionen att jag inte tyckte att Söderbergs ton är speciellt ”vänsterinriktag”, det känns ibland som han skriver mycket mer om liberala tankar än att återkoppla till hur vänsterströmningar har tagit sig an dessa frågor. Jag vet inte vad ni andra tycker, men redan i andra stycket i kapitlet så nämns Karl Sigfrid (m) och jag undrar om jag ändå inte har en poäng med mitt resonemang ovan.
Det räcker ju inte med att nämna Karl Marx i förbifarten i första stycket för att etablera ett ‘vänster’ i diskursen. Det skrivs om ”kapitalismens kreativa destruktion” (se Joseph Schumpeter), liberalerna, John Locke, moderater, Robert Nozick etc. Visst förstår jag om en sådan här fråga måste förstärkas av en politisk polemik, men vilka ämnen är viktiga för vänstern? Kan det kanske vara talet om ”gåvoekonomi” och ”censur”? Eller kanske kritiken mot den europeiska krigs- och säkerhetsindustrin? Ett starkt vänsterkritiskt ställningstagande jag ser hos Söderberg är i hans syn på hur övervakning hänger samman med den marknadsliberala, parlamentariska demokratin. Även begreppet ”maktkamp” har vänsterkonnotationer.
Ett av kapitlet sista och mest starka citat handlar om kopplingen mellan statsmakt och utveckling:
”Om statsmakterna lyckas i sitt uppsåt att bygga ett vattentätt säkerhetssystem där endast medborgare med rent mjöl i påsen kan känna sig säkra, finns det då kvar något utrymme för en samhällsutveckling i progressiv riktning?” (216)
Mina kommentarer
I det stora hela var det här en ganska lättläst bok med en ok balans mellan akademisk text och personlig reflektion. Hurvida boken är starkt vänster eller inte får ni avgöra själva men jag kanske hade förväntat mig mindre polemik med liberalerna och mer ingående analyser av arbetsteori, arbetsbegreppet, Marx och en rad andra värderingssystem och störmningar som präglar kontemporärt vänstertänkande. Jag kommer, om jag har tid framöver, även att läsa Söderbergs andra bok som nämns ovan. Om intresse finns så kanske jag recenserar den också.
”Allt mitt är ditt” är inte en uttömmande bok, den spretar åt alla olika håll. Jag förväntade mig verkligen mycket mer av bokens sista kapitel, men perspektiven ger oss likväl uppslag så vi själva kan söka vidare efter mer litteratur.
Att skriva konstruktiv kritik är knepigt, men att skriva en bok är desto svårare. Se även Johan Svedjedals recension av boken i DN och Anders Mildners recension i Syndsvenska Dagbladet. Jag har ingen koll på andra recensioner i bloggsfären, men om någon har skrivit en egen recension får ni höra av er till mig.
Senaste kommentarer