Posts Tagged 'filosofi'

Platon och Aristoteles om det allmänna

Platon och Aristoteles om det allmänna

Varför pekar Platon uppåt medan Aristoteles pekar mot marken? Symboliken i  renässansmålaren Rafaels fresk ”Skolan i Aten” från 1500-talet förväxlar Platons syn på världen (som återfinns i Timaios) samt dennes kunskapsteori och teorin om språkets relation till verkligheten. Denna distinktion är ytterst viktigt för hur man ska tolka idéläran. Enligt Anthony Kenny i Västerlandets filosofi (2009) redovisas idéläran i Timaios helt utan inslag av vederläggning, vilket leder till följande fråga: Tolkas delar av Platons ontologiska begreppsapparat som något verkligt existerande? Frågan påminner om problematiken kring Kants teoretiska begrepp ”ting i sig” och dess ontologiska status.

Enligt Platon är världen uppdelad i sken och verklighet och att det går att skilja på dessa. Vi måste artikulera vad vi menar med verklighet och vad vi menar med sken. Eftersom skenet är blott ett sken, måste Platons teori om kunskap besvara vad det innebär att veta någonting samt hur man ska skilja på kunskap och andra trosföreställningar. Grottliknelsen i Staten visar att kunskap om världen bara är lättillgängligt för dem som är intellektuella. Platon anser att allt som existerar är avbilder av formerna och att allt existerar på en skala där idealet finns bortom sinnevärlden. De som genom förnuftet befriar sig når en kunskap om världen som är intellektuell och tillgänglig, men grottliknelsen visar faktiskt samtidigt att människorna via både förnuft och empiriska observationer når en bättre kunskap om världen. Om vi istället tolkar liknelsen metaforiskt så är idéerna medfödda och det är genom återerinringen om formerna som människorna befriar sig från skenet. Grottliknelsen är svårtolkad: Vi kan antingen diskutera den utifrån vad som är sant eller falskt eller hur vi når djupare kunskap om verkligheten genom förnuftet. Om allt som existerar är avbilder av formerna i olika skalor, är det inga problem att dessa inte finns i sinnevärlden. Platons poäng är att vårt förnuft kan ha säker sann kunskap om ting som 5+7=12, som vi inte kan bevisa med hjälp av vår sinnliga erfarenhet. Distinktionen skiljer mellan förnufts- och sinnevärld men båda är inbäddade i verkligheten och idévärlden är det enda sanna men verkligheten existerar som sken och inte som uppdelning i två separata världar.

Platon förnekar inte verklighetens existens, men att skenet är blott ett sken utgör nästan en tautologi som inte anger något konkret. Platons indelning av kunskapsteoretiska definitioner och begrepp (ontologi) kan lätt blandas ihop med tanken om att det finns en verklig åtskillnad mellan verklighet och sken. Om skenet är blott ett sken så finns det varken en verklig uppdelning eller ett sken, men används av Platon för att artikulera sin formlära. Men om sinnevärlden är ett sken, så är det i allra högsta grad något verkligt och påtagligt, och bör ha en realdefinition. Men eftersom vi inte har en realdefinition, och om skenet är overkligt, vad är då verkligheten? Och vad är då sken? Jag anser att skenets ontologiska status kan ses som grundad i en ontologisk hierarki där sanning utgörs av något statiskt (absolut), vilket leder oss tillbaka till Herakleitos diskussion om rörelse. Istället är det genom avskuggningar och återerinring som vi närmar oss världen samt verkligheten och skenet är därför ett ontologiskt gränsbegrepp.

Tolkningar av begreppen ”form” och ”individ” för oss att tro att det finns en existentiell åtskillnad mellan dem. Ändå anser Platon att det finns relationer mellan dem, om än oartikulerade. Om former och individer inte existerar så kan vi inte artikulera dessa, vilket medför att vi inte kan dela in världen i verklighet och sken. Platon beskriver egenskaper som hör till formernas samt individernas väsen och hans ontologi utreder på vilket sätt olika typer av ting existerar. Redan hos Platon kan man ana att verkligheten utgörs av gradskillnader snarare än separation mellan vara och icke-vara. Platon behöver ett begrepp och en statisk hemvist för sanning som inte strider mot hur vi upplever verkligheten. Formerna är det med nödvändighet enda sanna och verkliga som vi kan inse genom förnuftet, men om vi inte kan artikulera nödvändiga sanningar om verkligheten som sådan, var finns då sanningen?

Enligt Protagoras finns sanningen inte bortom verkligheten: Om X tycker att P är sant (eller falskt), så är P sant (eller falskt). Tesen anger en problematisk sanningsrelativism, men Platon försvarar Protagoras när han hävdar att verkligheten kanske består av olika perspektiv. Platon inför ett subjektivt sanningsbegrepp utan glapp mellan sken och verklighet för att vi utifrån en individualistisk tolkning talar om olika delar av verkligheten. Relativismen är skenbar på grund av att varje individ uttalar sig om sin del av verkligheten. Men, säger Platon, om P är sann innebär att P är sann för någon, så leder det till att innebörden av uttrycket är sann implicerar att det är sant för någon. Platons motargument är: Om Pt är sann och X tycker at Pt är falsk, så är Pt falsk för X. Platons självmotsägelseargument visar på den inneboende relativismen i Protagoras tes och Platons sanningsbegrepp måste därför redogöra för universell falskhet och sanning. Platons värdeteori måste skilja mellan fakta respektive värderingar, men för omdömen gäller det att vi inte kan tillämpa sanningsvärden på uttryck som är värderingar. Enligt Platon går det inte att formulera en sanningsrelativism på det universella sättet ovan men menar att det finns vissa egenskaper som i grunden är relativa. Dessa egenskaper kallas sekundära kvaliteter som t.ex. smak, färg och lukt. Platon måste visa att det även finns sanning och falskhet i värderingar och att dessa sanningar är absoluta.

En lyckad definition måste vara både existentiellt adekvat samt intensionellt informativ. På vilket sätt tänker sig då Platon att det allmänna existerar? Platons definition av dygd fångar inte in den klass av individer som dygden avser. Platons förslag till definition av dygd som förmågan att härska över andra människor lyckas inte med att fånga in den klass av individer som den avser samt att den varken har rätt omfång eller korrekt avgränsning. Definitionen av dygd som makten att förvärva det goda på ett rättvist sätt är även den otillräcklig på grund av att definitionen är cirkulär och förklarar inte omfånget för ”på ett rättvist sätt”. Satsen ”Sokrates är en människa” utgörs av en individ ”Sokrates” samt ”människa”. Platon menar att satsens delar refererar till olika saker. Varje individ faller under en eller flera former, där ordet refererar till en viss individ som hänger ihop med dess form. Platon förklarar skillnaderna mellan former och individer, men är formerna och individerna verkligen separerade? Formerna anses vara verkliga, oföränderliga, fullkomliga, otidsliga och endast tillgängliga genom förnuftet. Individerna i sin tur är mindre verkliga, föränderliga, ofullkomliga, tidsliga och endast tillgängliga genom sinnena. Jag anser att Platons begreppsapparat används för att artikulera verklighetens skala och talar för en ontologisk gradskillnad snarare än en existentiell separation.

Aristoteles förklaring av det allmännas existens skiljer sig från Platons distinktion. Aristoteles definierar det universella i De interpretatione som ”det som till sin natur är sådant att det kan utsägas om flera individer, individuellt åter det som inte kan det; så är t.ex. ”människa” något universellt, ”Kallias” däremot något individuellt” (MW1991:171). Samtidigt menar Aristoteles att det inte går att avskilja verkligheten; det som finns är allt det som finns omkring oss. Aristoteles tar Platons formvärld och kategoriserar den på ett annorlunda sätt, men om han ska artikulera och kategorisera olika företeelser, så måste han uttrycka och beskriva olika typer av förändring. I varje ting, såsom människor eller ekar, finns det en inneboende möjlighet att bli något annat. Eken kan potentiellt falla omkull men vi får  inga kausala förklaringar för detta, för Aristoteles menar att finala orsaker och potentialiteter finns hos tingen. Det är i kraft av materialiteten som tinget har potentialitet och eftersom allting eftersträvar fulländning kan vi beskriva hur enkla former utvecklas till mer komplexa former.

Om vi betraktar eken så är dess aktualitet förknippat med dess form och dess potentialitet kopplas till hur eken växer upp från planta till träd och till jord igen. Aristoteles ontologi utgörs av gradskillnader mellan materia och form och menar att aktualiteten består i den form som objektet har, samtidigt som den är den inneboende egenskapen i tinget. Platons ontologiska hierarki utgår från det godas idé, men Aristoteles aktualitet och potentialitet undviker denna princip. För att materia ska existera behöver vi en form som Aristoteles kallar för ren materia, vilket ska ses som ett teoretiskt begrepp. Aristoteles söker efter huvudorsaken till kausalkedjor och eftersom orsakskedjan inte är oändlig kan vi spåra alla orsaker tillbaka till en första orsak, och denna orsak kallar Aristoteles för den orörda röraren. Aristoteles kritiserar Platon då han hävdar att det enda som existerar är de individuella tingen, men han vill grunda detta på kunskap som är sann med nödvändighet. Aristoteles förklarar verklighetens delar var för sig och söker efter de primära orsakerna och redogör för de grundläggande principer som gäller för världen i sin helhet. Den första filosofin undersöker principerna för det varande som varande. Aristoteles argumenterar för att den ontologiska frågan ”vad är?” måste besvaras genom att undersöka ”är” med dess olika innebörder. Han menar att ”är” uttrycker olika grader av verkligheten och frågor som hurdan? Hur stor? Och var? leder till svar som på olika sätt artikulerar vad som gäller för ett ting. Aristoteles hävdar att verkligheten består av olika kategorier och frågorna ovan besvarar vad som gäller för ett tings kvalitet, kvantitet och plats.

Det finns totalt tio kategorier och nio av dem är beroende av något annat för sin existens. Den tionde kategorin, eller substansen, är det som inte är beroende av något annat för sin existens. Kriterierna för substansen är att den existerar oberoende och att den är det som de andra kategorierna utsägs om, men som inte utsägs om något annat. Aristoteles menar att vi med hjälp av språket kan artikulera huruvida något utgör substans eller inte, men hans andra kriterium leder till problem för att satser som ”Sokrates är en människa” innehåller dels ”Sokrates” som substans i subjektsposition och dels substansen ”människor”. Aristoteles vill förklara primära och sekundära egenskaper men redogör inte för kategoriernas inre problematik. Filosofer innan Aristoteles har sett på varat (substans) såsom väsen, det allmänna universella, släkte eller såsom det underliggande. Aristoteles förnekar att varat skulle vara ett form av släktskap, men är beredd att hålla med om att substansen i vissa avseenden kan ses som väsen, allmänt eller underliggande.

Aristoteles kriterier för substansen anger att den måste vara utpekbar och urskiljbar som varande av ett visst slag. Substansen är antingen 1. Materia 2. Materia + form eller 3. Form. Aristoteles avfärdar att substansen skulle vara materia för att ren materia existerar inte. Substansen är inte heller en sammansättning av materia eller form eftersom att substansen måste grundas i kunskap. Därmed utgör formen substansen, för den är det enda vi artikulerar när vi t.ex. definierar Sokrates som tillhörande arten människa. I Aristoteles ontologi är formerna primära för att de är underliggande och således grundläggande för materia. Formen identifieras med dess aktualiteter och materia med dess potentialitet, vilket skiljer sig från Platon då formerna finns inneboende i varje ting, samtidigt som de fortfarande delar många av de platonska egenskaperna. I det stora hela lämnar Aristoteles Platons ontologi och metafysik bakom sig, men behåller dennes krav kunskapsteoretiska krav på vetbarhet.

Litteraturförteckning

Annas, Julia. 2003. Plato – A Very Short Introduction. Oxford. Oxford University Press.

Kenny, Anthony. 2009. Västerlandets filosofi. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Marc-Wogau, Konrad. 1991. Filosofin genom tiderna – Antiken, medeltiden, renässansen. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Annonser

Platon och Aristoteles om människans beskaffenhet

Platon och Aristoteles om människans beskaffenhet

Varför hävdar Platon att kriterierna för vad som utgör en god människa är detsamma som för den goda staten? Varför anser Aristoteles att människan är en besjälad varelse med förnuft och hur argumenterar Aristoteles för denna definition? Vad är det egentligen som artikuleras utifrån Aristoteles kunskapsteoretiska perspektiv? Och hur tolkar Aristoteles eudaimonia i sin filosofi?

Platon undersöker verkligheten som företeelse och grundar sig ytterst på ett enda axiomatiskt system. Formerna existerar oberoende av oss och Platon argumenterar intuitivt för att allt har en del i det enhetliga godas idé och att denna kategori går att artikulera med en realdefinition. Platon hävdar att det godas idé utgör den yttersta grunden och tänker sig att vad som gör en människa god är detsamma som det som gör en stat god. De ting i sinnevärlden som kan definieras har del i det godas idé såsom bättre eller sämre, vilket innebär att de kan ingraderas i en skala. Platon hävdar att den goda människan har del i både människans idé och det godas idé, men vilka är kriterierna och hur argumenterar Platon för detta? Platon undersöker vad det innebär att veta någonting och vill skilja på kunskap och andra trosföreställningar. För att kunna redogöra för hur världen är beskaffad vill Platon skilja på verklighet och sken och han tänker sig att en kunskapsteori, värdeteori, och teori om språkets relation till verkligheten ska besvara både frågan om människans beskaffenhet och om den ideala staten.

Platons utgångspunkt är två moralfilosofiska antaganden som säger att all moral antingen är en fråga om nomos eller att det existerar en moral enligt fysis. Är moralen blott något konstruerat och kulturellt betingat – vilket många skribenter i samtiden skulle hålla med om – eller finns det en naturmoral? Platon delar in den mänskliga naturen i två olika delar: den mänskliga själen och det mänskliga samhället. Platon tänker sig att moralen utgör en typ av råd för vad som utgör ett bra liv försöker således grundlägga moralen i den mänskliga naturen och samtidigt visa att det finns kunskap som är säker. I Platons syn på verkligheten och människan tillkommer en syn på kunskap som svåråtkomlig för människor förutom för ett fåtal intellektuella och grottliknelsen kan tolkas som att de som har brutit sig loss bör ha mer makt än andra. Detta ses i sin tur som ett indirekt argument för aristokratins och de intellektuellas särställning i idealstaten.

Allt som existerar är avbilder av formerna och definitionerna är beskrivningar av en ideal begreppsvärld. Via begreppsanalys (dialektik) vill Platon artikulera att allting som existerar existerar på en skala och att det för varje ting finns ett ting som är sådant att det är bäst i sitt slag. Idealet finns inte i sinnevärlden, utan skalan går från det ideala till den mindre bra sinnevärlden. Platon ogillar demokrati och anser att goda filosofer bör styra över människorna som utgör staten. Platon måste därmed artikulera: 1. Vad som utgör en idealstat och vilka som ska styra den, 2. Varför de som styr är visa och rättrådiga snarare än orättrådiga och 3. Hur en god människa är beskaffad. Genom dialektik definieras Platon hierarkin mellan människor och samhällen samt undersöker vad som utgör en rättrådig stat och vad som utgör en rättrådig människa. Platon skisserar först det ideala samhället och kopplar sedan samman det med definitionen av den rättrådiga staten.

Platon delar in människor i tre klasser: arbetare, väktare och filosofer. Dessa klasser utför olika sysslor i samhället och har olika funktioner för hur staten ska drivas på bästa sätt. Platon övertar således sofisternas idé om den mänskliga naturen och delar in den i tre delar. Dygden vishet förknippas med själsdelen förnuft, vilken kännetecknar klassen av filosofer. Dygden mod förknippas med själsdelen thymeidos (starka känslor överhuvud taget, alternativt självaktning), vilken kännetecknar klassen av väktare. Dygden måttfullhet kopplas samman med själsdelen begär, vilken vi finner hos klassen av alla arbetare. Rättrådigheten är det som kännetecknar både själsdelen och klasserna. Filosofen är både moraliskt och intellektuellt överlägsen de andra klasserna och makten ligger hos filosoferna, vilket innebär att det lägre folket inte ska lägga sig i styret av staten. Platon menar att demokrati är en förkastlig styrelseform och anser istället att aristokratin borde regera, vilket leder till att den vanligaste tolkningen av Platons Staten är att den framför allt handlar om den ideala staten. Men gränsdragningen mellan det politiska och det kulturella är otydlig. I Staten finns det en tydlig koppling mellan Platons kunskapsanspråk för vad som utgör den ideala staten och hans moralfilosofi.

Eudaimonia
, eller lycka som slutmål, är något som man åstadkommer. Lycka för Platon handlar om att människan måste göra något med den rikedom, hälsa, utseende etc. som hon besitter, och samtidigt göra rätt saker för att nå slutmålet. I Platons filosofi blir det goda livet ett hantverk där dygderna är det som får oss att använda våra materiella och förnuftiga egenskaper på ett fördelaktigt sätt. Enligt Platon lever den goda människan ett värdigt filosofiskt liv, i ett samhälle utan individuella konflikter och utan att föra så mycket väsen av sig. Hon vet sin plats och ifrågasätter inte auktoritet och respekterar dem som styr. Man kan tolka det som att Platons argumentation för den ideala staten och det goda livet bottnar i kritiken mot demokratin, vilken försöker kringgå kravet på folkstyre genom att göra moralfilosofin och den goda människan till något naturenligt samtidigt som allt sägs kunna härledas ur det godas idé. Det förefaller som om Platons argumentation är en intuitiv efterhandskonstruktion som ämnat att gynna den klass av individer som han själv tillhör och som ligger i linje med hans egna principer och åsikter.

Slutligen. Platons själsbegrepp går ut på att själen ses som substans, vilken existerar oberoende av kroppen. Platon anser att själen existerar självständigt och en förklaring till varför han anser detta kanske är för att det goda livet, dvs. eudaimonia och det man gör med sina egenskaper, ses som något ständigt pågående i absolut mening. Genom livet ska man sträva efter lycka men utan att ange ett slutmål för sitt filosofiska liv.
Aristoteles utvecklar Platons idé om den mänskliga naturen och anser även han att den mänskliga själen är tredelad, men kritiserar det godas idé och artikulerar nio stycken kategorier som fångar in olika aspekter av verkligheten. Dessa kategorier är dock beroende av något annat för sin existens, men den 10:e kategorin substansen är det som existerar oberoende och det de andra kategorierna utsägs om, men som inte utsägs om något annat. I Aristoteles filosofi är det formerna som är primära och grundläggande i förhållande till materia.

Aristoteles definierar människan som ett besjälat och förnuftigt djur som med hjälp av intellektuella dygder och vishet strävar efter ett gott liv. Individerna existerar på det mest grundläggande sättet såsom substans, vilken är utpekbar och urskiljbar som varande av ett visst slag. Substansen är en sammansättning av materia och form och själen är livsprincipen som handlar om det att vara levande och Aristoteles förnekar att själen skulle vara odödlig. Aristoteles anser att förnuftet är den främsta egenskapen som skiljer människan från alla andra djur och och han definierar individen Sokrates som tillhörande en viss art (människor) och definierar människan som ett förnuftigt djur. Aristoteles artikulerar inte materian med denna definition, utan det som artikuleras är formen, och formen är det mest grundläggande och primära i förhållande till materia.

Aristoteles behåller Platons kunskapsteoretiska krav på verbarhet, men han lämnar dennes ontologi och metafysik bakom sig. Aristoteles avvisar också dialektiken som metod och ställer istället upp slutledningsregler för sin argumentation (logik). Aristoteles kritiserar Platons tanke om det godas idé bland annat för att formläran faller på att predikaten har en del i sina egna klasser. Egenskaper som gör X bra behöver inte vara samma egenskaper som gör Y bra och tvärtom. Samtidigt är godheten i sig är ogripbar för att den saknar allmängiltighet. Aristoteles tycker till skillnad från Platon att det inte finns något enhetligt begrepp för det goda och undersöker verklighetens företeelser var för sig, vilket innebär att det finns flera olika axiomatiska system. Etiken tillskrivs naturen som hos Platon, utan faller ytterst tillbaka på den individuella människan och hennes val hon gör i strävan efter ett gott liv.

Om man inte är god lever man inte det bästa livet som passar en bäst. Vad är då det bästa för människan? Vad gör en människa god? Saker är bra för någonting och älskade i allmänhet. Målet för Aristoteles ”medelväg” uppfattas som något värdefullt och människan måste därför utveckla sitt förnuft för att leva ett gott liv. Aristoteles begrepp aktualitet och potentialitet aktualiseras när beskriver människans inneboende förmåga att utveckla sina egenskaper mot en högre form av självförverkligande.

Platon hävdade att lyckan utgjorde slutmålet men enligt Aristoteles måste en korrekt definition av eudaimonia beskriva vad som ryms i ett gott liv. Definitionen måste stämma överens med kloka människors uppfattning, vara tillräckligt inklusiv så att den som är maximalt lycklig inte önskar sig något mer och stämma överens med människans natur. Ett gott liv innebär bokstavligt talat att vara försedd med en välvillig skyddsande, men samtidigt tänker sig Aristoteles att det krävs intellektuella dygder för att förnuftets teoretiska och praktiska sida skall kunna sträva efter samt realisera det bästa livet. Aristoteles artikulerar eudaimonia som något man gör, lever och handlar och menar att det goda livet kännetecknas av praxis. Aristoteles hävdar att det högsta goda har intrisikalt värde, dvs. värde som mål och han måste därmed identifiera vad som har intrisikalt värde. Ingen av Platons dygder har intrinsikalt värde och för Aristoteles är njutning det högsta goda för djur och vishet är det viktigaste målet för människan.


Det är istället de intellektuella dygderna som är avgörande för om man ska bli framgångsrik i det intellektuella livet. Förnuftets teoretiska sida består av den teoretiska visheten (sofia) som utgörs av logisk stringens (episteme) och intuitiv intelligens (nous). Förnuftets praktiska sida består av den praktiska visheten (fronesis) som utgörs av hantverksskickligheten eller den praktiska begåvningen (techne) och produktion. Enligt Aristoteles kännetecknas den goda människans beskaffenhet av att denne på ett förnuftigt sätt övar sina färdigheter och konsekvent väljer medelvägen mellan två ytterligheter då hon handlar. Människans potentiella egenskaper bestämmer vad som är det bästa livet och vad som är den bästa människan. Samtidigt strävar människan efter utveckling och det är den bästa människan som i slutänden lever det bästa livet.

Litteraturförteckning

Annas, Julia. 2003. Plato – A Very Short Introduction. Oxford. Oxford University Press.

Kenny, Anthony. 2009. Västerlandets filosofi. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Marc-Wogau, Konrad. 1991. Filosofin genom tiderna – Antiken, medeltiden, renässansen. Stockholm. Bokförlaget Thales.

En ode till Stockholms Stad

Gråa och regntunga skyar sveper förbi över mig där jag tänkandes går och promenerar genom Stockholm. Havsbrisen tar tag i mig och regnet faller på mina kinder, läppar och näsa. Gråten i halsgropen, men ingen ser… Regnet tillintetgör den synliga skillnaden mellan regn och de tårar som bildas vid sidan av mina ögon.

Sneddar över torget samtidigt som fåglar flyger förbi över mitt huvud – tänker på livet.

Vi lever i ett samhälle som föredrar och värdesätter verklighetsfrånvändande handlingar och inställningar. Vart vi än ser eller vistas, fylls vår tillvaro av en känsla av att det är fel att både vara och känna sig otillräcklig. Otillräckligheten avspeglas i hur vi är tillsammans med andra människor men också hur vi ser på oss själva. Verklighetsfrånvändandet inbegriper bortvändande ifrån det att vara otillräcklig, då vi upprättar höljen, ridåer och fasader mot våra medmänniskor istället för att våga vara oss själva.

Mer regn. Blickar upp mot Katarinahissen och Södermalm, funderar samtidigt på att ta bussen men känner att det är något som måste göras. En kvinna joggar förbi. Vill också springa… fastän mycket snabbare.

Det finns en allmän uppfattning om att man ska sträva efter att vara perfekt och sträva efter det perfekta. Det-att-vara-perfekt är något som är främmande för mig och som jag ser det är det inte en nyttig inställning till livet och samhället om det-att-vara-perfekt upprätthålls genom att man vänder sig bort från sig själv. Vad är det med vår fascination för verkligheten och sken? Varför beter vi oss på ett sätt utåt och ett helt annat när vi är ensamma? Det förvånar mig faktiskt inte alls att Platon fortfarande är aktuell i vår samtid.

Det är olyckligt att vi lever i en tid då härskartekniker används i större utsträckning än förut. Det är olyckligt att vi lever i en tid då vi fortfarande talar bakom ryggen på varandra och att det är allmänt vedertaget att tala illa om någon eller något så fort det passar oss. Det är olyckligt att vi lever i en tid då vi upprätthåller konstruktioner, normer och skeva tankesystem. Det är olyckligt att vi lever i en tid då vi inte vågar vara oss själva inför andra och än mindre inför oss själva. Och det är olyckligt att vi lever i en tid då vi sätter slutenhet i det första rummet på bekostnad av öppenhet.

Samtidigt som jag sveper förbi husknuten tittar jag mig noga för så att jag inte går omkull någon. Trafikljusens lyster sprids som långa penseldrag på den regnvåta asfalten. Halsduken studsar lätt mot jackan och bröstet. Tankesvepen förstärks.

Jag tror att många människor inte uppfattar mig som intelligent. Det här må vara något jag tänkte mer på när jag var yngre, men det är enklare att genomskåda vad människor egentligen tycker om mig nu än förut. Jag har ofta svårt att förklara saker, inte på grund av att jag inte har kapacitet till det, utan att jag inför vissa människor i vissa situationer stressar och låser mig i onödan och kanske säger eller skriver hälften av vad jag egentligen ville få fram, på grund av risken för att bli avbruten. Jag uppfattar det som att jag ofta blir avbruten och har svårt att säga till om det, så jag låter det fortgå. Jag är dessutom väldigt dålig med att minnas speciella citat eller så och jag har under senare år slutat att prata om filosofi och sådant som intresserar mig på fester eller när man träffar vänner. Kan det ligga någonting i det att jag förklarar dåligt frågar jag mig själv. En strategi har varit att gå in mer för att lyssna på människor som är smartare, skarpare och coolare än jag själv. Detta berikar självfallet mitt eget tänkande, men att man ibland känner sig förbisedd.

Minnen, historia och glömska är företeelser plötsligt dyker upp i mitt tänkande. promenaden väcker tankar om alla de minnen som man inte har kvar, att tidsligheten såsom uppfattad av tillvaron begränsar åtkomsten till historia och att glömskan sprider sig till de allra finaste av minnen snarare än till dom som man helst av allt vill glömma.

Att jag pratar mindre på grund av min omgivning är ett talande exempel på hur jag i rädslan för att visa otillräckligheten upprättar ett sätt att hantera en situation, som i sig bygger på förutfattade meningar som inte gagnar mig. Istället för att bara tala fritt och strunta i vad andra människor just tycker om mig, sätter jag upp ofruktbara strategier för mig själv i mitt eget tänkande. Detta är minst sagt kontraproduktivt.

Jag försöker dölja mig i mössan, även fast jag gillar att dela känslor med andra människor. Gatan tar mig dit den leder mig, men jag tar mig genom staden som jag själv vill. Inga människor sitter på bänkarna utmed det karga hamnområdet. Jag trivs med att gå just här.

Angående mitt intresse för filosofi ägnar jag mig åt något som jag uppfattar som: det-att-överblicka. Jag har inget problem med människor som använder citat, kända filosofer, författare, tänkare etc. för att låtsas som att de är pålästa, såtillvida diskussionerna genererar något bra och personligt och jag tycker även om de personer som helt ärligt säger när de inte känner till något specifikt. Det har alltid varit ok enligt mig.

Murgrönan färgar husfasaderna röda och jag sveper handen genom löven samtidigt som jag går och tittar åt ett annat håll på människorna på andra sidan gatan.

Personligen försöker jag att göra något nytt av allt jag läser och de tankesystem, metafysiska redogörelser, logiska härledningar, texter etc. som jag analyserar, genom att låta tänkandet kretsa kring att etablera vad som kan liknas vid helheter, eller ramverk. Dessa system eller undersökningar ska inte förstås som låsta strukturer eller absoluta helheter som ordens betydelser får oss att tro, men liknelsen ligger nära till hands när jag försöker beskriva hur jag skapar mig en bättre uppfattning om någonting. Givet att mina förutsättningar är tillräckliga och att jag har fått ett grepp om ett analysprojekt, ägnar jag mig sedan åt tänka på hur man kan få systemet att implodera.

Jag tycker också om att komma på nya begrepp genom att låta hela system explodera i mina tankar i relation med samtiden, för att sedan se om jag kan skapa något originellt med sprängstoff. Om jag är lyckosam eller inte det kan jag inte bedöma. Men om jag låser in detta i mig själv, hur ska då andra få ta del av eventuell kunskap om jag håller den hemlig under fikastunden, festen eller stjärnkikandet? Andra röster är nödvändiga i och med att man vill ta isär gamla värderingar och statiska idéer när man vill korrigera tänkandets måttstock. Jag försöker bilda mig en uppfattning om filosofins spektrum.

Andas in. Andas ut. Luften känns annorlunda mellan stadsdelarna. Jag vill fortsätta att gå så länge det inte blir för mörkt och jag vill inte förstöra den fina känslan av välbehag som tillvaron nu uppfylls med.

Även våra icke perfekta sidor utgör summan av oss själva och får på intet sätt förringas. Känslorna och hur vi handlar berättar för andra vilka vi är och genom att leva genom dessa utan att förneka dom är något som är oerhört belönande för de som vågar dra undan skynket och visa sig själva. Kanske till och med strunta i att man går med glansiga ögon genom Stockholm en regnig lördag. Man inser väldigt snabbt att man aldrig kommer att utvecklas om man verkligen inte känner att man lever, det vill säga att existera och att känna samhörighet med sin tillvaro.

Kyla. Jag går längs med vattnet i gamla stan och ser bolmande skärgårdsbåtar, strosande människor och ensamma parkbänkar. Jag vill egentligen sätta mig och bara ta det lugnt ett tag, men andra kan ju undra vad jag gör där på den blöta bänken. De där okända människorna som går förbi mig med sina paraplyer, fina jackor och skor som lämnar flyktiga avtryck på den våta asfalten.

Det känns som om tillvarons tidslighet blir snävare ju mer vi kommunicerar och påverkas av samhällshetsen. För att nämna ett exempel på hur jag själv påverkar min tidslighet så tycker nästan alla av mina vänner att jag går för snabbt och kanske är detta ett tecken på att jag hackar min egen tidslighet till något som jag egentligen försöker att undvika. Kanske borde jag istället tycka om att gå långsamt.

Regnet har en lugnande effekt på mig när den kyler ned mitt känslosvall. Det blåser kraftiga vindar längs med Stockholms kajplatser. Båtar ligger töjda längs med kajen, men tanken om en lång vinter kommer till mig från ingenstans då jag tar mig förbi Berzeli Park. I dessa kvarter kunde man förr i tiden se kungar gå förbi bland vanliga människor.

Livet är för kort för att ägna sig åt kompromissande, upprätthålla tvivelaktiga relationer och att vara andra till lags. Jag kan oftast vara för snäll och jag försöker att undvika att inte hävda mig mot andra, men ibland undrar jag om det inte behövs för min egen del. Jag dras till människor som är dynamiska och öppna, jag tycker om dem för att jag helst av allt skulle vilja vara lika trevlig, imponerande och produktiv. Om dessa människor dessutom är bra på att lyssna och är underbara blir det ännu bättre. Ömsesidig respekt och öppenhet är bland det viktigaste som finns mellan människor, men det är inte alltid vi lever upp till det.

Det är inte ok att spela på andra människor för att få igenom vad man själv vill. Om jag känner att jag blir manipulerad, utnyttjad eller åsidosatt behöver jag inte alls fundera speciellt länge på vad jag ska göra i dagsläget.

Luften doftar våt skogsdunge. Stigen som jag viker in på ligger öde för mina fötter och vinden susar genom lövverket och undervegetationen. Löv faller mot min kropp.

Otillräckligheten kan verkligen spela en ett spratt. Vad behöver jag förbättra och vad gör jag bra? Vilka saker kan jag inte ändra hos mig själv? Människor har beskrivit mig som för seriös och får det att låta som ett problem snarare än en tillgång. Jag finner dock det människorna uppfattar som ”seriöst” som en av mina allra främsta egenskaper. Låt mig förklara.

I mitt tänkande och handlande finner jag det intressant att gå bortom de kunskapsgränser och förutsättningar jag först trodde att jag inte kunde ta till mig och sen ta mig förbi. Det som andra människor uppfattar som extremt, uppfattar jag som någonting positivt för att kunna åstadkomma positiva saker. Om jag intresserar mig för ett område och lägger en del tid på det, då slutar jag inte förrän jag anser att det får vara nog. Jag hoppas att vissa människor ser det som en resurs hos mig och det är även kopplat lite till hur jag är i min personlighet. Om man inte accepterar detta kan man vända sig till någon annan.

Kylan gör sig påmind igen fastän på ett annat sätt, fukten tränger in igenom mina kläder och jacka. Människorna jag möter är unga och vackra. Grusgången längs med vattnet blir helt öde igen.

Människor är inte perfekta. Vi gör massa saker som vi ångrar, t.ex. att vi är dumma mot andra människor eller rör oss mot det extremt egoistiska. Vad finns det att lära sig här och tänka mer på? Jag må ha sårat människor, varit dum och visat mina allra sämsta sidor, men jag försöker verkligen att säga förlåt och att bry mig om andra människor samtidigt som man bryr sig om sig själv mer. Ingen har någon skyldighet att tycka om en igen bara för att man ber om ursäkt för något, men själva gesten att man visar att man har haft fel eller gjort någon orätt, den kan vara osjälvisk och geniun. Jag konstaterar ändå lite dystert att man i det här fallet måste råka göra någon annan eller sig själv orätt för att visa sin öppna sida.

Kommer ut på det öppna fältet, här känner man sig totalt fri, topografin är skiftande även fast fältet breder ut sig. Möter inga människor på vägen men jag har möte med mig själv.

Jag frågar mig själv när min personlighet ”tappade” suget efter perfektionism. Det måste ha varit något jag lämnade bakom mig efter nittiotalet, dels för att jag aldrig var i närheten av att passa i den rollen och dels för att jag upptäckte att mycket av de bra grejerna uppstår i glappen mellan det man tror är ”perfekt” och sin egen självkritik. Jag får nog säga att jag är rätt självkritisk, inte på grund av att man kanske har det i sin personlighet, men att man jämför sig med de man ser upp till och beundrar. Att beundra någons sätt att arbeta med text, att sätta ihop en låt, att uttrycka sig i tal, eller att få en att känna sig sedd och förstådd, är inget problematiskt utan en mycket fin egenskap. Problemen uppstår när man vill vara minst lika grym som sina jämlikar och vänner.

Hunden ute på fältet springer glatt omkring, jag går själv också lite gladare tvärsöver ett fält som just nu känns som jag. Min tanke rör sig nu med mig i den riktning jag färdas i.

Att jämföra sig själv med andra behöver man givetvis inte göra, men man tror att man behöver göra det så att man kan hålla jämna steg med dom som man själv vill ska uppmärksamma en och tycka om en. Är det en fråga om brist? Eller är detta ännu en norm som samhället framhåller som viktig och verklig?

Tre timmar senare och regnet har trängt in till min bara kropp och kyler ned den. Halsduken bär på tappra vattendroppar som håller sig kvar i det mjuka och mysiga tyget. Min tillvaro känns nu annorlunda till det bättre. Jag flyter fortfarande fram genom staden.

Hur kommer det sig att en promenad i regnet kan sprida ett sådant lugn? Hur kommer det sig att man steg för steg får halsgråt att försvinna och negativa tankar att skingras, såsom molnen under en förmiddag i Stockholm som bär på löftet om en solig sommardag? Ibland är det inte så viktigt att man vet allt, utan det räcker med att känna hur någonting förändras till det bättre.

Det finns ett gammalt talessätt från det feodala Japan som säger att man aldrig ska tala eller skriva om sina svagheter inför andra. Jag bor dock i Sverige och väljer att inte anamma detta talessätt i och med denna tankeredogörelse.

Jag tillägnar detta inlägg till mina föräldrar, de som har lämnat oss i förtid och mina vänner.

Stockholms Stad

”Fångarnas dilemma”

I samtidens politiska klimat och i samhället förövrigt, klarar vi oss inte långt om vi inte får möjligheter att samordna våra handlingar. Människan har sedan urminnes tider varit tvungen att samarbeta för att lösa problem, hålla ihop samhällen och bygga städer, men finns det några fenomen eller problem som exemplifierar detta på ett passande sätt? Det finns en hel del olika exempel på dessa ”fall”, men ett av de mest kända kallas ”fångarnas dilemma”, som är ett bra exempel att börja med om man inte har satt sig in i något filosofiskt problem förut. Jag ska försöka gå igenom olika filosofiska exempel på ett övergripande sätt och sedan knyta ihop det med eventuella problem som uppstått i och med gränslösheten hos internets.

Fångarnas dilemma

”Fångarnas dilemma” handlar just om… fångar. Så långt inga konstigheter. Tänk er följande scenario: Du och din kompis begår ett brott och ni förhörs på olika håll (standard protokoll). Ni ställs inför valet att antingen neka eller erkänna och ni måste bestämma er oberoende av varandra, för ni sitter ju i olika rum.

Om båda erkänner döms ni till tre års fängelse, om den ene erkänner och den andre nekar belönas den av er som erkänner och får ett års fängelse, och den andre får då fyra års fängelse. Om båda nekar kan ingen döma er för brottet, men ni döms för mindre förseelser till två år vardera. Det finns fyra möjliga utfall:

Din kompis erkänner Din kompis nekar
Du erkänner
3 år för båda 1 år för dig, 4 år för din kompis
Du nekar
4 år för dig, 1 år för din kompis 2 år för båda

Såtillvida ni inte vill sitta i fängelse så föreslår jag att ert mål är att sitta så kort tid som möjligt i fängelse. Vi kan direkt konstatera att det du väljer att göra kommer att bero på vad din kompis gör. Om din kompis t.ex. erkänner så bör du också erkänna, för du kommer att få sitta av tre år i fängelse istället för fyra år. Men om din kompis nekar, då bör du också erkänna. Om du erkänner under dessa förutsättningar behöver du bara sitta i fängelse i ett år istället för två. Det är rimligt att du erkänner oavsett vad din kompis gör.

Om båda erkänner måste båda två sitta i fängelset under tre år, men om båda nekar måste ni bara sitta av två år. Poängen här, och det är detta som är det paradoxala, är att även om ni handlar rationellt – givet målet att sitta i fängelse så kort tid som möjligt – så kommer ni att få sitta längre tid relaterat till om båda hade handlat annorlunda.

Folke Tersman beskriver i Fem filosofiska frågor (2001) exemplet på följande sätt: ”Detta exempel visar att vi kan tänka oss situationer för vilka gäller att om var och en i en grupp handlar rationellt i strävan att för egen del få det så bra som möjligt så leder det till ett resultat som är sämre för alla jämfört med om alla hade handlat annorlunda” (2001:11).  Det finns situationer där om var och en handlar rationellt och samtidigt strävandes efter ett egenintresse, så kommer vars och ens egenintresse uppfyllas i mindre grad jämfört med om alla hade handlat annorlunda. Häri finns relationen till spelteori på grund av hur egenintresset krockar med målsättningen.

Merrill Flood och Melvin Dresher var de som upptäckte problematiken som kännetecknar ”fångarnas dilemma” och var först med att konstruera exempel på forskningsinstitutet RAND Corp. under femtiotalet. Själva exemplet med ”fångarnas dilemma” skapades dock av Albert Tucker, när han skulle förklara Floods och Dreshers konstruerade problem för sina studenter. Viktigt här är att Flood och Dresher antagligen forskade i denna problematik på grund av den amerikanska kapprustningen mot dåvarande Sovjetunionen.

”Fångarnas dilemma” må vara abstrakt och det kan vara svårt att förstå problematiken, men det säger faktiskt en hel del om hur vi människor och våra samhällen fungerar. Nu halkar diskussionen in på politik, moral och hur vår samt jordens överlevnad krasst kan beskrivas beroende av hur vi reagerar på den problematik som exemplet påvisar och hur vi kan göra för att lösa dessa problem.

Sam(tink)

Genom att samarbeta kan vi ta tag i befintliga problem eller förutse framtida problem, men fångarnas dilemma visar att samarbete är mer problematiskt än vad man tror. Ta ett konkret miljöproblem som försurning i en specifik sjö, hur ska de som bor runt sjön samarbeta för att de ska kunna bada i den och samtidigt kunna fiska mer? Hur viktigt är det för alla att de ska kunna fiska? Vilka vill kunna bada?

Nu kanske det är så att en möjlig lösning på detta problem tar itu med både försurning och återväxten av fiskbestånd i sjön, men det finns ju större problem där ens egna inställning kanske inte stämmer överens med multitudens. I fallet med sjön så kanske allas medverkan är viktigt på grund av att det säkert kostar en del om man inte får bidrag från kommun eller landsting, plus att det ska röjas upp i sjön, kanske muddras och plantera in fisk.

I ”fångarnas dilemma” är det förnuftiga att erkänna, även ifall ett nekande skulle ge kortare tid i fängelse. Det finns en rad konsekvenser i och med detta för hur vi agerar och tar beslut. Vår strävan och rationalitet relaterat till hur vi vill uppnå något som är fördelaktigt för oss, skapar situationer som är farliga, inte bara för oss själva, utan även för andra.

Man kan lätt hamna snett i försöket om man drar in idén om kollektivet eller att den ene vet vad den andre ska göra etc. Häri finns det en konflikt mellan individuell och kollektiv rationalitet. I fallet med fångarnas dilemma bygger dock exemplet på att parterna inte vet vad den andre ska göra eller säga. Hur ska de exempelvis komma fram till ett gemensamt beslut när de inte kan kommunicera med varandra?

Sannolikheten av att du agerar på ett sätt som är både fördelaktigt för dig och för din vän har inte heller någonting att göra med dilemmat. Tersman beskriver att ”vi förutsätter att sannolikheten för att den andre ska erkänna inte längre är högre om man själv väljer att erkänna, jämfört med om man nekar” (14). Exemplet visar ju att det är förnuftigt att erkänna oavsett vad den andre gör. Således är sannolikheten för att den andre ska neka totalt oviktig i det här exemplet. Glöm inte att parterna handlar oberoende av varandra.

Vad din kompis beslutar påverkar ej din handling, men det påverkar däremot strafflängden. Och dilemmat blir inte mindre problematiskt om det skulle visa sig att du och din vän får prata ihop er. Givet att er högsta önskan är att sitta kortare tid i fängelse är det stor chans att ni vill få er kompis att agera på ett visst sätt som sedan gagnar er själva.

Pendlarnas dilemma

Filosofen Derek Parfit tar i Reasons and Persons (1986) upp fångarnas dilemma i en kontext där flera aktörer inblandade. Det finns exempel där kriterierna för strukturen hos fångarnas dilemma är uppfyllda. Det är nu som andra mer moderna exempel kommer in, såsom ”pendlarnas dilemma”, vars problematik handlar om förhållandet mellan tillgängligheten på vägarna för morgonpendlare som antingen tar bussen eller bilen till jobbet.

”Pendlarnas dilemma” går ut på att ditt främsta mål som pendlare är att komma till jobbet så snabbt som möjligt. Om det är så att du tror att alla kommer att ta bussen då är det bäst att ta bilen, på grund av att en buss måste stanna vid hållplatserna. Men om alla andra tar bilen kommer det bli fler trafikstockningar och bussen måste stanna vid hållplatser oavsett. Det spelar ingen roll vad de andra gör, vilket innebär att det är vettigast att ta bilen till jobbet. Om alla tar bilen kommer alla att komma senare till jobbet än om alla tar bussen, vilket innebär att även om du handlar på ett förnuftigt sätt och vill komma till jobbet så snabbt som möjligt på morgonen, kommer alla sent till jobbet jämfört med om de tagit sig till jobbet på något annat sätt.

Mitt beslut att ta bussen påverkar antagligen inte andras beslut. Visst skulle jag kunna påverka de jag känner att samåka eller ta bussen så att mina vänner som äger bil, har körkort och inte har något annat val, kommer fram snabbare i morgontrafiken. Men dilemmat kräver att ännu fler ändrar sina handlingar eller reseplaner för att problemet ska kunna lösas. Jämför detta med miljöproblem där många måste ”dra sitt strå till stacken” för att det ska göra någon större skillnad.

Alla som väljer att ta bilen till jobbet bidrar möjligtvis till att öka växthuseffekten, men om en familj inte har tre stycken Hummers, kommer deras individuella utsläpp av CO2 vara försumbart i det stora hela. Vi bör ju inte ändra vår livsföring, eller påverka andra nationer och världsdelar att inte ändra sina livsmönster till det bättre, men om ingen ändrar denna livsföring som bidrar till konkreta miljöproblem i närområden så medför det att det blir sämre för alla än om alla skulle tänka på vad de gör för miljön.

Nätaktivism

Låt mig försöka måla upp en sorts analogi till nätaktivism. Mitt bidragande till nätpolitiska flöden är försumbart, detta utgör absolut ingenting i det stora hela, utan det är i sammansättningar med andra människors erfarenheter, projekt och kommunikationen där emellan som det sker någon form av process. Ingen får komma och tala om för mig eller någon annan att ändra på sina nätpolitiska ambitioner och arbetssätt på ett visst sätt, detta leder till stagnation och regress, men om inte individer ändrar på sina arbetssätt kommer de ej att kunna bidra till nätaktivism i någon större utsträckning på progressiva och dynamiska sätt.

Hur förhåller sig denna analogi till strukturen i ”fångarnas dilemma”? Jo jag tror att vi på ett nätpolitiskt plan behöver kunna förhålla oss till individuella och kollektiva handlingar i en pågående kommunikativ rörelse som präglas av transparens och en politisk frånkoppling. Dilemmat visar gång på gång hur våra individuella mål, egoism och målsättningar, inte drar jämt med vad som både är bäst för en själv och för multituden. Exemplet visar hur individens rationalitet kan sätta käppar i hjulet både för de egna och kollektivets målsättningar, och för förmågan att lösa dilemman.

Givet att internets är gränslösa, böljande, världsliga,  djupa och formbara, bör nätpolitiken uppehålla sig i dess gränslöshet – guppa med i strömmarna och via vågorna få perspektiv på nationella såväl som globala företeelser – samtidigt som det ur djupen kommer upp nya tinkologier som vi använder oss av för att utforska de stora världsnäten. Internets är inte på något sätt ”färdiga”, eller färdigkonstruerade. Vi lägger ut nät och ser om det blir någon fångst, för tinkologi är en framåtriktad process och kräver fingertoppkänsla. Vi lär oss av olika nät som är för handen och vår digitala fångst går på intet sätt förlorad om vi ger tillbaka till det pågående böljandet, det världsligt gränslösa, de mörka och kalla djupen samt de formbara tinkologierna. Vi lär oss av världen – vi ger tillbaka till världen genom att gynna den nätontologiska mångfalden. För vad är fångsten annat än blott kopiering?

Om våra innersta önskningar, målsättningar och rationella handlingar inte drar jämt med vad som är bäst för till exempel internets, oss själva eller multituden, kommer vi behöva inta en ödmjuk och öppen position då vi sammankopplar såväl politiska som moraliska lösningar i en öppen, transparent och världslig diskussion mellan medborgare. Politiska lösningar innebär att det finns organisationer, partier, regeringar och myndigheter som skapar initiativ, och upprätthåller ett system med åtgärder som löser ”dilemmat”. I ett land som Sverige finns det ju fullt av dessa system med allt i från bussfiler till fiskekvoter, men dessa suveränt nationella lösningar är på intet sätt globala.

Vad finns det för problem med politiska lösningar? Ja vi behöver inte tänka speciellt länge för att komma på att beskattning eller reglering för vissa företeelser kan inbegripa människor och grupper som egentligen inte bör skatta för upprätthållandet av dessa system. Och hur tänker vi när vi röstar och när vi handlar politiskt? Våra åsikter och handlingar kommer i konflikt med kollektivets rationalitet. En av poängerna med demokratin, såsom den är utformad nu, formar ju oss till att agera mer som ett kollektiv, som ett vi. Men oavsett om vi agerar individuellt eller kollektivistiskt så kommer vi inte bort från dilemmat. Vi är ju trots allt väldigt individuella i våra handlingar och intressen, vilket i längden inte kommer att gynna kollektivet. Men de politiska lösningarna är problematisk och vi ska inte förhasta oss i att försöka reglera bort problem om vi inte har kommit att inse dynamiken och komplexiteten hos ett dilemma inom ett visst område.

Stater, myndigheter, organisationer och politiska partier har ju en förmåga att helt missa poängen med saker eller att inte se problematiken för vad den är. Det är här moraliska lösningar kommer in i bilden. Det blir aktuellt att gynna kollektiva nyttigheter, att hjälpa till med olika initatiativ för att inte enstaka individer ska behöva ta på sig att upprätthålla system. Men moralen kan göra mer skada än nytta om den fördelas från staten vidare ner till multituden som konstituerar staten. Att tvinga individer att rätta sig in i leden tycks som en väldigt negativ väg att gå, istället för att uppmuntra till omtanke och omvårdande av kollektivt bidragande.

Politiken föredrar en katedralliknande struktur med top-down kommunikation och beslutsfattning. Denna modell är ännu inte helt förlegad, men om de politiska partierna ska hänga med i samtiden bör de anamma en bazaarliknande struktur. De organisationer, partier, myndigheter, nationer och människor som inte tar till sig detta, kommer att bli hopplöst omsprungna och hamna ur fas med samtiden. Se the Cathedral and the Bazaar.

Att individer och medborgare ska ”rätta sig i leden” får sägas vara det rådande klimatet inom både politiska partier och mellan politiker och medborgare. Trenden borde vara det motsatta om man vill föra en modern och dynamisk diskussion samtidigt som man tar sig an dilemman på gränslösa plan. Jag tror att vi inte ska stirra oss blinda på det individuella som en konflikt med det kollektiva, även om dilemmat innebär en sådan konflikt. Vi bör istället fortsätta att kommunicera om hur vi ser på dilemman utifrån vår individualitet som en del i en multitud på lokala, nationella och globala nivåer. Möjliggörandet av lösningar på strukturella problem som ”fångarnas dilemma” exemplifierar, borde uppstå i en omfattande medborgardiskussion där politiker ingår i samdiskussionen. Glöm inte heller bort att lösningarna inte behöver ligga i själva samtalen utan i ‘tinket’.

Det finns ännu en dimension av ”fångarnas dilemma” och den relaterar till frågan ”hur skulle det gå om alla gjorde så?”. Individer eller olika grupperingar bara ser till konsekvenserna av sina egna handlingar (om ens det), istället för att överväga hur det skulle vara om alla handlade på ett visst sätt. I vissa fall som t.ex. med fiskekvoter är det så att om alla fiskare skulle fiska så mycket de kan så skulle det bli sämre för alla, men om alla höll sig till kvoten skulle alla kunna upprätthålla verksamheten samtidigt som fiskebeståndet inte minskar lavinartat. Det är när vi börjar komma in på moraliska överväganden som vi måste läsa Kant. Rasmus skrev innan EU-valet om det ”kategoriska imperativet” och jag tycker ni ska ta er tid och läsa hans inlägg.

Detta var endast en översiktlig genomgång av ”fångarnas dilemma” och det finns självklart mer att läsa om för den som vill. Ha en fortsatt trevlig sommar och tipsa mig gärna om andra ämnen och företeelser som ni skulle vilja läsa om. Boktips uppskattas också.

En argumentationsanalytisk snabbis

En tes kan vara ett påstående, vilket som helst, ens eget eller någon annans. ”Södermalm ligger i Sverige” är till exempel ett påstående och ”Södermalm är Sveriges mest dynamiska stadsdel” är ett annat, dock ospecificerat. Tes kommer från grekiskans thesis och betyder ungefär ”det att sätta eller ställa” och är därmed ett påstående framställt som varande sant. Jämför med antites.

En tes kan vara ett faktuellt eller deskriptivt påstående, dvs. något som säger någonting om världen som antingen är sant eller falsk. Det ska alltså gå att empiriskt och rationellt bevisas. Påståendet ”Södermalm ligger i Sverige” kan således bevisas utan större problem.

Inom argumentation däremot är dessa påståenden oftast normativa, det innebär att vi har och göra med moraliska påståenden och handlar om hur något bör vara fallet. Normativ etik är ett område inom den praktiska filosofin som handlar om hur vi bör handla och undersöker således moralnormering.

Men inom argumentationsanalys riktar man in sig på att dessa normativa begrepp ska kunna verifieras eller falsifieras utifrån givna argument och premisser som dels visar på eventuella sakfel, men också utifrån hur påståendena är framställda.

Ett exempel på tes av normativ grad är ”Jag bör ge pengarna till välgörenhet”. Ett problem med en tes som denna är att den inte är speciellt preciserad. Vad avser tesen egentligen? Hur mycket pengar rör det sig om? Vad är välgörenhet?

Precision är något väldigt viktigt när vi formar olika normativa påståenden, för givet att vi skapar långa kedjor av argument för den givna tesen, måste begreppen vara klara och tydliga rakt igenom själva argumentationsstrukturen.

Om vi går tillbaka till tesen ”Jag bör ge pengarna till välgörenhet”, så behöver vi antingen pro-argument för att stödja detta påstående, eller kontra-argument som kan undergräva påståendet. Det är nu det är av allra största vikt att ord och begrepp betyder samma sak genom hela den argumentationsanalytiska strukturen. Begrepp måste genomgående referera till samma sak och ord måste tolkas lika genom hela analysen. Vi vill således undvika ekvivokation.

Kontra-argument är påståenden som underminerar tesen, alltså negationer. Pro-argument är de som stödjer tesen. Men vilka påståenden har vi då belägg för? Givet att vi kommer med ett pro-argument, måste även argumenteten få ett visst stöd för att vara relevanta och starka. Vi måste höja argumentets relevans genom upprättandet av olika premisser.

Premisser etablerar relevans och är ett antagande man utgår från i en mer omfattande härledning eller argumentation. Genom att upprätta relevans hos de argument man framställer, svarar man på frågan ”so what?”. Denna fråga måste alltid ställas givet att vi ställs inför olika påståenden under en argumentation.

”Jag bör ge pengarna till välgörenhet”, men so what? Mitt bidrag är antagligen närmast försumbart. Mitt bidrag skulle också vara i ringa omfattning på grund av att jag studerar och således anser att jag inte har rätt ekonomiska förutsättningar. En normativ princip säger att vi inte kan gå direkt från ”är” till ”bör”, vilket innebär att vi behöver premisser som normativa principer.

Tesen är det mest överordnade argumentet i en argumentation och en gyllene regel är att i en text – till exempel en uppsats, avhandling, bloggpost – får texter sin styrka på grund av att den samlas runt en överordnad tes. Ju starkare tes desto bättre.

Detta kan te sig väldigt trivialt och simpelt, men många av er vet hur svårt det kan vara att bibehålla en röd tråd genom en akademisk skrift samtidigt som man i varje kapitel och stycke underbygger sin egen tes och dessutom försöker framställa motargument mot sina akademiska meningsmotståndare.

Så, vi har fått veta lite mer om ett arguments relevans, men vi kan också prata om ännu ett begrepp som har och göra med om vi ska ta ett argument på allvar eller ej.

Relevans och hållbarhet utgör tillsammans ett arguments beviskraft. Om det föreligger god beviskraft hos ett pro-argument hjälper den till att stödja den överordnade tesen. Om inte, så bidrar detta till att förminska argumentationskedjans stöd gentemot den överordnade tesen. Ett arguments hållbarhet attackeras genom att ställa frågan ”oh really?”. Exempel:

”Välfärdsökningen blir större om jag ger pengarna till välgörenhet”, oh really? Hur menar du?

I argumentationsanalys behöver man ha pro-argument för pro-argument. Det är nu första och andra ordningens argument kommer in. Ju fler pro-argument och premisser vi behöver för att stödja en tes, desto större argumentationsanalytisk struktur kommer vi behöva framställa.

Detta innebär att vi inte enbart kan ha stöd för den överordnade premissen, utan vi måste också ha pro-argument för de främsta pro-argumenten, således blir det ännu ett led med premisser osv.

Låt oss nu titta på ett exempel

Tes: ”Jag bör ge pengarna till välgörenhet”.

Pro-argument 1: ”Välfärdsökningen blir större om jag ger pengarna till välgörenhet”.

Kontra-argument 1: ”Välfärdsökningen blir inte större om jag ger pengarna till välgörenhet”.
Premiss: ”Vi bör öka den totala välfärden”.

Pro-argument för pro-argument 1: ”Minskande marginalnyttan”.
Kontra-argument mot pro-argument: ”Att ge pengarna till välgörenhet gör ingen skillnad för någon”.
Premiss:Om handlingen påverkar välfärdsnivån gör handlingen en märkbar skillnad för någon”.

Nu till en kort del om satslogiska härledningsregler:

Om, så…

Modus tollens

Om p så q
¬ q
_______
¬ p

Modus ponens

om p så q
p
________
q

Avslutande kommentarer

Nu har jag lite kortfattat gått igenom en del grunder för hur vi framställer goda, relevanta och hållbara argument. Jag har beskrivit en del fällor och givit en del enkla tips om hur man kan slipa till sin argumentation om man t.ex. skriver akademiska uppsatser, bloggar eller bara diskuterar med sina vänner.

Hur skulle ni fortsätta på exemplet? Givet att den överordnade tesen ”Jag bör ge pengar till välgörenhet” är genomskinlig och begriplig, hur bör vi gå tillväga för att antingen underminera eller underbygga denna tes? Om vi har ett par hundralappar över, vilka argument finns det som är extra starka som kan få oss att ge bort lite pengar och vilka argument skulle få oss att använda pengarna till att exempelvis köpa lite sköna birra för?

Bidra gärna med kommentarer och tankar i kommentarerna. Om jag har skrivt fel någonstans så påpeka gärna det.

En sista sak, alla tips på böcker om argumentationsanalys är mycket välkomna. Det vore bra att både få lite tips på grundläggande litteratur för universitetsstudier och lite mer ingående och kända verk om argumentationsanalys.

I de intelligenta maskinernas tidsålder

I fredags hölls ett arbetsseminarium på Institutionen för Kultur och Kommunikation på Södertörns Högskola i Stockholm, där Karl Palmås och Christopher Kullenberg hade bjudits in för att tala om vad de sedan en tid tillbaka har forskat i, utvecklat och föreläst om: Teknologier, diagram och subjektivitet.

Palmås forskar om teknikens ekonomi och organisation vid Chalmers Tekniska Högskola och Kullenberg är doktorand i Idéhistoria och Vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Tillsammans har de från olika perspektiv försökt att belysa och analysera framväxt av informations- och kommunikationsteknologier i skenet av mänsklighetens identitet och teknikrelationer i dagens samhälle.

Ny teknologi medför nya arbetssätt och teorier. Hur påverkar den tekniska utvecklingen vår syn på människan, robotar och sammansättningar? Palmås och Kullenberg tar hjälp av bland andra Félix Guattari, Gilles Deleuzes, Michel Foucault, Michel Serres, och Gabriel Tarde för att med hjälp av deras terminologi redogöra för framväxten av panspektriska samhällsdiagram i relation till de panoptiska, att problematisera begrepp som människa och samhälle samt belysa olika verktyg som ger upphov till nya övervakningsmöjligheter och samhällsfunktioner som tidigare varit omöjliga.

Dessa funderingar och spår omfattar även det politiska. I ett samhälle som antingen präglas av demokrati eller av förtryck kommer dessa möjligheter, verktyg och diagram att få olika uttryck och konnotationer. Ett studie av det politiska omfattas i samtiden av olika handlingar och uttrycks som flätats samman med både panspektriska och panoptiska diagram.

Om ni inte redan är bekanta med vad Kullenberg och Palmås forskar om rekommenderar jag följande artiklar och texter som kan fungera som ingångar till deras projekt och begreppsapparat:

Texter:
1. Kullenberg, C. (2008) “Robotar och krig”, Ord & Bild, nr 5.
http://christopherkullenberg.se/wp-content/uploads/2009/02/ordochbild.pdf
2. Kullenberg, C. & K. Palmås (2008) “Smitto(nto)logi”, Glänta, nr 4.
http://eurozine.com/pdf/2009-03-09-kullenberg-sv.pdf
3. von Busch, O. & K. Palmås (2006) “Intro”, från Abstract Hacktivism. London: Mute.
http://www.isk-gbg.org/99our68/AbstractHacktivism.pdf
http://thepiratebay.org/torrent/4738236/Abstract_Hacktivism__The_Making_of_a_Hacker_Culture_(2006)_PDF

Vid seminariet deltog även bland annat Fredrika Spindler och Sven-Olov Wallenstein, vars respektive arbete i allra högsta grad berikar det svenska filosofiklimatet och som jag har stor respekt för.

Sven-Olov Wallenstein har jag haft nöjet att lyssna på vid flertalet tillfällen då han bland annat har pratat om samtida konst, estetik och filosofi. Han har även översatt texter från Kant, Heidegger, Deleuze, Derrida och Girogio Agamben, vilket vittnar om en bred teoretisk kunskap inom många olika områden och filosofiska projekt. Fredrika Spindlers bok om Spinoza, som jag kommer att skriva om framöver, publicerades nyligen och har redan fått bra kritik från olika håll. Jag tror att den boken kommer att bidra till att väldigt många produktiva idéer realiseras under det här året. Fredrika har även skrivit massor av artiklar och uppsatser som ni säkert hittar om ni söker på högskolans hemsida.

Seminariet gästades även av andra akademiker från institutionen och en hel del människor med olika teoretiska och praktiska erfarenheter. Det skulle visa sig att dagen skulle bli väldigt intressant. Sedan i fredags har jag gått omkring och tänkt på seminariet och att det var bra att jag tog mig dit och till slut lyckades att ramla in (stressad) på rätt ställe. Jag upplevde en intensifierad diskussion, vars affekter fick en nästan omtumlande effekt.

Jag ska på  ett osystematiskt sätt belysa en rad fruktbara spår och idéer samt att göra en sorts sammanställning av begreppslighet, filosofer och information. Jag vill återigen gå igenom begreppen och samtalet för att på så sätt bidra med mina personliga minnesanteckningar (vilka givetvis är fyllda med sakfel och osäkerhet) för att undslippa glömskans fasta grepp. Se redogörelsen för dagen som ett personligt filosoferande där jag retoriskt närmar mig ett sammelsurium av brottstycken från mitt anteckningsblock. Kommentera gärna.

Félix Guattaris och Gilles Deleuzes Anti-Oedipus (1972) och A Thousand Plateaus (1988)


Fredrika Spindler inledde med en presentation av begreppslighet från Félix Guattaris och Gilles Deleuzes Anti-Oedipus (1972) och A Thousand Plateaus (1988), där hon pratade om förståelsen av kroppar i skärningspunkten mellan kropp och teknik.

Synen på människan som mekanistisk kommer bland annat från Descartes mekanistiska kroppbegreppslighet, som såg människan som en sorts automat. Nietzsche nämndes även i sammanhanget men jag kommer inte ihåg vad som sades angående hur han såg på människan som maskinistisk, men jag tror att det generellt berörde förståelsen av tänkandet, kroppen och själen. Människan kan ses som en maskin, vars tänkande är en maskinistisk produkt. Deleuzes och Guattaris begreppslighet hyser dock en tanke om kroppen som polyfonisk samstämmighet i hela dess komplexa sammansättning.

Vad är betydelsen av kroppen och hur ter sig frågeställningen relaterat till kroppen? Spindler uppmanade oss att fästa uppmärksamheten vid första kapitlet i Anti-Oedipus och sjätte ”platån” i A Thousand Plateaus, där D&G närmar sig kroppen begreppsligt. Deleuze återkommer tydligen genom författarskapet till kroppsligheten med dess problematik och ställer sig frågande till hur man kan närma sig ”det stora förnuftet” (kroppen) som produktion och producerande.

Spinoza menar att vi ännu inte vet vad en kropp förmår. Är det någon som vet? Anti-Oedipus är ett radikalt ifrågasättande av Sigmund Freud och Jacques Lacan och den traditionella psykoanalysen och kritiserar denna på grund av dess uteslutning av en produktiv förklaringsmodell för psyket. Psykoanalysen missar en hel del poänger som D&G:s schizoanalys ska råda bot på. Detta deterritorialiserande projekt vill belysa människan som maskin med dess affekter. Spindler fortsatte sedan med att gå igenom begreppsligheten i Anti-Oedipus.

Vad är en begärsmaskin? Och vad är Begär? frågar sig D&G. Det produceras någonting, och det är maskinernas affekter, vilka inte ska ses som metaforer. Allt är maskiner. Världen är det enda som finns och varat är allt som är fallet. Detta är någonting som är univokt och varats delar är inte skilda från varandra. Maskindelarna är olika modi som uttrycker en enda substans och förhållanden som inbegriper en maskin i rörelse är något icke-naturligt som skiljer sig från det mänskliga subjektet. Maskinen har heller ingen egen vilja utan kräver en extern agent som kan programmera den att följa den logik som den är skapad för.

D&G håller inte med om att man ska förstå maskinen på detta sätt. För Deleuze och Guattari är det maskinistiska plus det mänskliga något sant som relaterar till produktionssammansättningar. Kroppen ingår alltid redan i sammansättningar där det maskinistiska uttrycks genom ständigt pågående processer. Maskinen relaterar till människan samt natur och separeras inte från dessa företeelser.

Hur förhåller det sig då mellan subjekt, objekt och maskin? För att ta reda på detta måste vi analysera ageranden och agenter för att kunna särskilja olika nivåer i t.ex. konkreta handlingar. Nietzsche beskriver aktiviteter av olika slag som krafter i spel och D&G försöker förklara hur relationen människa och maskin i en viss kraftfull sammansättning ger upphov till vissa effekter som har ett annat värde än den aktivitet som konstituerar denna. Spindler tog upp ett exempel där hon beskrev en sammansättning mellan en människa och en cykel, hur det i cyklandet uppkommer ett värde som överstiger relationen. Om jag har förstått det rätt så påverkas världen lika mycket som jag själv när jag ingår i olika sammansättningar och produktionen av specifika sammansättningar ter sig annorlunda från varandra. Maskiner skapar maskiner.

Vad är då begäret? För D&G uppfattade jag det som att begäret är produktion; att producera är att begära. Det är inte någon som begär utan det har och göra med drivkrafter och rörelse. Är begäret modusets essens? Olika affektionsmöjligheter ger upphov till olika nivåer av komplexitet, som i sin tur ökar antalet kontaktytor. Människan har en förmåga av att kunna affekteras och affektera. Kroppen affkteras och begär blir således en förmåga att producera, allstra, eller forma något.

Begäret är inte en form av brist. Begäret saknar inget objekt utan begäret producerar verklighet. Men hyser begärsmaskinen en tautologi? Begär[s]maskin är ett begrepp som tycks utgöras av två definitioner, vars begreppslighet riktas åt samma håll, dvs. formuleringarna av begreppen tycks belysa samma sak. Jag var nära att fråga Spindler om hon kunde utveckla denna möjliga tautologi lite mer men det fanns andra relevanta frågor som behövde besvaras och utvecklas i olika riktningar.

Kroppen genomsyras av krafter och affekter, vars intensiteter river upp kroppen eller kombineras med den för att skapa nya konstellationer. Krafterna och kraftspelen desorganiserar och ger upphov till dysfunktionalitet, uppbrott och blandningar som utgör den gräns som är kroppen utan organ. Kroppen utan organ definieras kvalitativt av krafter som affekterar olika delar av kroppen. Ju mer desorganisering som sker desto mer bryts kroppens ekvilibrium upp. Även här kände jag för att be Spindler att utveckla, för jag förstod inte vad hon menade med kroppen ‘i vila’ eller balanserad. Givet att världen och kroppen genom kraftspel, sammansättningar och affektionsmöjlighet är föränderlig, är det då inte problematiskt att upprätthålla synen på kroppen som balanserar upp ett antal influenser? Även en kropp i ‘vila’ ingår väl i en rad kaosartade sammansättningar givet individens framhärdande i existensen?

Skizoanalysen ämnar bland annat att analysera vad som händer när subjektet överskrids. Kroppan utan organ uttrycker både motstånd och attraktion mot ändlighet. Vad innebär ren affektivitet och vad förmår egentligen en kropp upprepade Spindler och såg kroppen utan organ som den gräns som kroppen srävar mot. Hon fortsatte vidare att tala om den formaliserande organismen, tömmandet av kroppen på affekter, hur man kan se på kroppen utan organ med dess framställningar och modus och hur man kan göra sig en kropp utan organ på ett positivt sätt. Denna del rusade Spindler retoriskt igenom och mina anteckningar är mestadels ett myller av enstaka ord och fraser som jag inte lyckas återknyta på ett vettigt sätt. Men Spindler frågade sig hur mycket som kan desorganiseras innan kraftekvilibriumet faller isär. Vad sker i en sådan typ av uppbrytning? Sedan avslutade hon sitt tal med att återkoppla till det att det inte finns någon skillnad mellan människa och natur.

Under frågestunden efter Spindlers anförande inledde Wallenstein med att koppla Freuds begrepp eros till detorritalization och reterritorialization. Det diskuterades fram och tillbaka om produktion, antiproduktion, hur diskussionen relaterade sig till Heidegger och nihilismens öde och prat om felaktiga matriser i relation till Edmund Husserls fenomenologi.

Kopplingen till Freud verkade ha bäring, men jag uppfattade inte i vilka verk av Heidegger och Husserl som diskuterades i samband med det skizoanalytiska projektet. Jag frågade senare (rätta mig om jag har fel) Jakobsson(?) som satt bredvid mig angående var Husserl redogjorde för liknande saker som vi hade diskuterat och han svarade att jag skulle kolla upp Crisis of the European Sciences, de tidiga uppsatserna i matematik samt Logiska Undersökningar. De möjliga problem som man från ett fenomenologiskt perspektiv kunde skönja i samband med D&G:s maskinistiska redogörelse, inbegrep tematiseringen och att maskinmetaforen inte ger någonting filosofiskt sett men däremot sociologiskt. Jag får återkomma till det här för att försöka förstå hur denna kritik möjligtvis har bäring hos Husserl.

Spindler påpekade dock direkt att maskinen inte är en metafor och tog upp tankar om grunden i mekanismen samt överskrivanden. Rasmus Fleischer uppmärksammade oss på kopplingar mellan maskin och teater, vilket kan vara ett spår som Rasmus kanske tar upp framöver om han inte redan har gjort det. Diskussionen gled sedan in på en annan filosof som jag tycker verkar väldigt intressant men vars filosofi jag inte har studerat ingående: Leibniz. Jag kom inte ihåg vem det var som tog upp det, men samtalet gled in på Leibniz definition av monaden som den oändliga maskinen och att den naturliga maskinen inte har någon botten där. Jag vet inte om jag lyckas beskriva detta på rätt sätt men att studera Leibniz och Spinoza skulle kunna vara ett givande spår för vidare studier kring monader och substans.

Karl Palmås och Christopher Kullenberg om panspektriska diagram, robotar, krig och nätpolitik

Efter Spindlers intressanta och raketfartssnabba redogörelse blev tempot betydligt lugnare efter pausen. Palmås och Kullenberg började med en kort introduktion där de berättade lite om sig själva. Redan i inledningen nämnde de Cassirer och Heideggers tekniksyn. Eftersom ingen sade vad Cassirer hette i förnamn vet jag inte vem jag ska referera till. Vad heter han i förnamn?

K&P står i en form av sociologisk utgångspunkt som innefattar en rad olika områden som övervakning, nätpolitik, aktivism, diagram, teknologi etc. Jag uppfattar det som att delar av deras begreppsapparat är till för att göra samtida inzoomningar eller intensifieringar av speciella skeenden, såväl sociologiska som materiella sammansättningar. Två av de första begreppen som nämndes var D&Gs ”deterritorialization” och ”territorialization”.

K&P försökte att förklara lite vad de höll på med och kom fram till någon liknelse där de försökte förklara att de kommer från ett ingengörperspektiv i och med att de frågar sig vad teknisk rationalitet är och ägnar sig åt teknisk arkeologi och utgrävningar för att belysa dessa fenomen. Deras forskning inbegriper lika mycket skapande såväl som filosofiska intensifieringar.

K&P ämnade att i 5 olika steg gå igenom sitt projekt, hur de försöker förklara olika fenomen, vilka verktyg som finns aktuella och hur olika tillämpningar av diagram, teknologier och övervakning går mot posthumanistiska ifrågasättandet av kroppsbegreppslighet.

1. Sammansättningar

K&P visar en bild på ett barn som sitter och använder en dator. Vad är det som händer här frågar K&P. Bilden manifesterar teknik som en abstraktion och en sorts kvalitativ förändring. Det att barnet sitter vid sin dator och använder den får bara sin mening genom vad som sker i sammansättningen barn-dator-internets/applikationer. Vi ställs inför en Deleuziansk immanens:

”The French 20th century philosopher Gilles Deleuze used the term immanence to refer to his ”empiricist philosophy”, which was obliged to create action and results rather than establish transcendentals. His final text was titled Immanence: a life…, spoke of a plane of immanence. Similarly, Giorgio Agamben writes in The Coming Community (1993): ”There is in effect something that humans are and have to be, but this is not an essence nor properly a thing: It is the simple fact of one’s own existence as possibility or potentiality”.”

Vi förstår alltså relationen mellan barn-dator-internets/applikation som något annat än subjektet i relation med objekten. Det är någonting i det att använda en dator som överskrider de ting vari detta användade grundar sig. Denna form av immanens berör även olika nivåer och sammansättningarna skapas och upplöses i föränderliga hastigheter.

Man kan ”exteritorialisera vad det är som uppstår mellan datorn, barnet och internet”. I sökandet efter mönster kan vi leta efter kopplingar mellan barnet och datorn, men mönstret är under ständig förändring. Om användandet ändras så ändras artefakterna. Egenskaperna bestäms således genom användaren och vilka datorer som datorn är sammankopplad med. De olika sammansättningarna, krafterna och förmågorna kan ge upphov till starka politiska och sociala uttryck.

Mot slutet av del ett började de tala om maskinerna och olika sammansättningar som proteser, vilka utgör de överskridande möjligheter som gör det alltmer nödvändigt att göra upp med begrepp som ”människa”, ”maskin”, och ”teknologi”. Se ”Actor-Network Theory”.

2. Singulariteten

När kommer datorerna att överskrida människans intelligens? När kommer datorer att få ett ”medvetande”? Är det ens möjlig för en dator att ha ett medvetande liknande det mänskliga? Singulariteten har delvis att göra med beräkningskraft, men det finns vissa specifika inriktningar där singulariteten problematiseras på olika sätt. Vi kan delvis tänka oss att datorerna vid något tillfälle blir mer intelligenta än människor på grund av att de får egenskaper som liknar mänskligt medvetande. Men vi kan också tänka oss ett scenario där vi når singulariteten när datorer klarar av självreplikering.

Vi måste dock omformulera våra frågeställningar. Kan en människa vara intelligent utan maskin? Om språket (skriftspråket) kan ses som en maskin då är det svårt att hävda att denna maskin inte tillför någonting till den mänskliga intelligensen. Enligt Deleuze och Guattari är språket en ”överkodning av trynet” och har och göra med systematiseringar av vissa regler. Proteserna är inte bristskapande för tänkandet och teknologier är sammansättningar i maskiner.

Jag tror att det var Tofan som i anslutningen till diskussionen sedan tog upp tråden angående ”gener”, ”memer” och ”temer”, vilket utgör ett spår som jag tror kan vara riktigt fruktbart. Susan Blackmore, som jag inte kände till sedan tidigare (däremot Richard Dawkins och Daniel Dennett), har tydligen skrivit en bok om begreppet ”temer”. Passa på att se denna TED-föreläsning där hon introducerar begreppen:

”Susan Blackmore studies memes: ideas that replicate themselves from brain to brain like a virus. She makes a bold new argument: Humanity has spawned a new kind of meme, the teme, which spreads itself via technology — and invents ways to keep itself alive.”

Tack för tipset Tofan, lägg till mig på msn!

3. Maskiniska eror

I den tredje delen berättade K&P att begrepp från datavärlden har haft tendenser att dyka upp i alla möjliga sammanhang och kontexter som de inte var ämnade till från första början. Hacking, mjukvara och hårdvara utgör begreppslighet som dyker upp mer och mer i traditionella kontexter och bidrar till att omforma dessa eller perspektivera dem så de hamnar i nytt ljus. Tyvärr antecknade jag inte så mycket i anknytning till vad som sades om maskinska eror och kommer inte ihåg så mycket om denna del.

4. Panspektrocism

Det panoptiska diagrammet konkurrerar nu med det panspektriska, men vi ska inte tolka det som att panspektrocismen är en utveckling av panoptikonmodellen eller ett systemskifte. De är fortfarande två högst aktuella sociala diagram som används inom många områden och kontexter. Vi ser hur olika diagram blir alltmer effektiva assemblage och att teknologi gör att olika komponenter utvecklas.

Jag skrev ovan att komplexa komponenter i olika intensiva och snabba sammansättningar ger upphov till mer kontaktytor och om själva komponentstrukturerna utvecklas kommer den materialiteten påverka de olika sammansättningarna mer än förut. Vi kan i detta avseende förstå hur mer komplicerade strukturer medför annorlunda kombinationer som även påverkas av entiteters eller immateriella värdens olika vara.

Michel Foucault beskrev i Övervakning och straff (Surveiller et punir: Naissance de la prison) (1975) det panoptiska fängelset och de panoptiska institutionerna. Foucault tar sig bland annat an Jeremy Benthams panoptiska modell för fängelser:

”Foucault also compares modern society with Jeremy Bentham‘s ”Panopticon” design for prisons (which was unrealized in its original form, but nonetheless influential): in the Panopticon, a single guard can watch over many prisoners while the guard remains unseen. The dark dungeon of pre-modernity has been replaced with the bright modern prison, but Foucault cautions that ”visibility is a trap”. It is through this visibility, Foucault writes, that modern society exercises its controlling systems of power and knowledge (terms which Foucault believed to be so fundamentally connected that he often combined them in a single hyphenated concept, ”power-knowledge”). Increasing visibility leads to power located on an increasingly individualized level, shown by the possibility for institutions to track individuals throughout their lives. Foucault suggests that a ”carceral continuum” runs through modern society, from the maximum security prison, through secure accommodation, probation, social workers, police, and teachers, to our everyday working and domestic lives. All are connected by the (witting or unwitting) supervision (surveillance, application of norms of acceptable behaviour) of some humans by others.”

Det panspektriska diagrammet skiljer sig en hel del från det panoptiska. Manuel DeLanda beskriver panspektron i War in the Age of Intelligent Machines (1991):

”Instead of positioning some human bodies around a central sensor, a multiplicity of sensors is deployed around all bodies: its antenna farms, spy satellites and cable-traffic intercepts feed into its computers all the information that can be gathered. This the processed through a series of “filters” or key-word watch-lists. The Panspectron does not merely select certain bodies and certain (visual) data about them. Rather, it compiles information about all at the same time, using computers to select the segments of data relevant to its surveillance tasks.” (1991: 206)”

I takt med att teknologi blir allt mer lämplig för att lagra stora mängder data och hantera denna, kommer det innebära en medföljande effektivisering inom de områden där denna teknologi blir tillgänglig, till exempel inom ekonomi, krigsföring, övervakning etc. Systemen är inte längre centraliserade och kan användas för att förutspå mänskligt beteende. Algoritmer används för att hitta olika mönster i datan och logistisk styrning möjjliggör öppna labb, sniffande och loggande aktiviteter inom olika teknologiområden.

Gabriel Tardes sociologiska perspektiv kan tillämpas med dessa förutsättningar. En gång i tiden skrev Tarde om de materiella processer och komponenter som spreds likt smittor mellan människor och olika områden. Helt plötsligt kan vi med hjälp av datorer, processorer och lagringsutrymme komma åt de mikroprocesser och fenomen som intresserade Tarde. Vi kan även använda olika diagram för att hitta mönster som kan peka på vissa specifika fenomen på ett sätt som teknologin inte kunde hjälpa oss med förr i tiden. K&P:s projekt behöver studera Tarde och Manuel DeLanda för att belysa olika tillämpningar och praktiska möjligheter angående både materiella och immateriella processer.

5 Smittontologi

Émile Durkheim anses vara en sociologins och antropologins grundare och har under åratal kastat en stor skugga över Gabriel Tardes sociologiska projekt. Smittontologin uppehåller sig vid tankar, innovationer och associationer. I vissa avseenden driver dessa begrepp mot meme-begreppet, men dessa ”smittor” handlar även om materiella processer tillsammans med immateriella processer. Smittor sprids ju på alla möjliga sätt i oändligt antal möjliga kombinationer. Vi vill kunna sätta fingret på vad som skapar ”conformity of millions”.

Vi kan utifrån Tardes ontologi beskriva världen genom att spåra upp och logga smittor. När vi väl har datan kan vi göra rätt mycket med den om vi har rätt verktyg. Ta logistik eller lagerhantering som möjliga områden där man kan använda sig av en viss systematik som effektiviserar hela företagsstrukturen.

Diskussion

Projektets filosofisk-kritiska inriktning inbegriper analys av nya makttekniker som växer fram. Företag, myndigheter och nationer vill veta vad människor vill eller kommer att göra och de vill sedan kunna använda denna information inom en rad olika områden för att upprätthålla kontroll och ordning. Projektet studerar teknologi, logaritmer och statistik i anknytning till insamlandet av data.

Projektets positiva filosoferande riktar uppmärksamhet mot olika politiska handlingar som inbäddningar av något slag. I takt med att högteknologiska sammanhang blir alltmer tillgängliga för multituden kommer den politiska organiseringen att förändras. Paul Virillios Speed and Politics (1977) får relevans i detta sammanhang, för idag har det politiska subjektet större möjligheter att göra sig hörd och att snabbt förflytta sig fram och tillbaka genom olika offentliga diskurser.

Nätpolitiken är en extrem form av politik som är värd att analysera kvalitativt. Hastigheten är en stor fördel i att bedriva politik och dessa blixtsnabba miljöer tillgängliggörs i större utsträckning då fler människor använder Internet samt börjar att skapa och uttrycka sig tillsammans med andra medborgare. K&P är intresserade av de möjliga konsekvenser får politiken erfara i och med relationen till snabbheten. Palmås berättade om hur TV-sammansättningen människa/TV gör att subjektet blir både input och output, men att detta relaterar sig till ett maskinistiskt förslavande. En ny omedierad organisering och effektiv dubbelriktadhet handlar om att utforska nya former och förmågor oss till exempel politiken. Vari ligger teknologins väsen och gränser?

Det kom upp tankar om att nätpolitiken skulle vara någon form av nyliberalmarxism förunnat de som har tillgång till Internet och något som människor i andra delar av världen inte har tillgång till. Var ligger då värdet av denna typ av politik om det inte inbegriper alla politiska subjekt? Ser vi en hierarki här där en politisk elit skiljer sig från en förtryckt minoritet? Spindler kom med kommentarer om det möjliga värdet med K&P:s undersökning: Givet att vi har identifierat dessa maktstrukturer, varför inte undersöka dom närmre? Genom att undersöka dessa strukturer och öka människors förståelse för dessa, kommer idéerna (memer) och teknologi (temer) att kunna sprida dessa potentiella nätaktivistiska strukturer, verktyg och kunskap till andra delar av världen där människor i andra kulturer och situationer använder sig av teknologierna utifrån sina specifika förutsättningar. Nätpolitiken i exempelvis Burma, Kina och Egypten talar emot tesen om en möjlig hierarki.

”Den immanenta bubblan läcker hela tiden” [Spindler] och samhället definieras mer av vad som ”läcker”.

Wallenstein kommenterade även K&P:s anförande och drog upp Benthams abstrakta framställning av panoptikon som en kontrollmekanism med specifika uttryck. Han uttryckte också även kopplingar till Marx som jag tyckte verkade vara ett intressant och fruktbart spår. Det kanske visar sig senare att det lönat sig att läsa Hegel då jag planerar att läsa mer marxistisk litteratur för att se om dett finns några begrepp eller spår som kan användas för att ge perspektiv till diskussionen. Vem hittar kopplingarna mellan Marx, Deleuze & Guattari och K&P:s projekt?

Vilka subjekt växer fram i sammansättningarna? Wallenstein passade också på att nedmontera den antropomorfiska kritiken genom att poängtera att panoptikon som diagram inte är ett system som producerar sina subjekt, utan ett diagram för maktkontroll. Vi kan inte förklara de subjektsammansättningar som uppkommer i samhället genom att peka på system, vi behöver belysa de olika sammansättningarna och smittorelationer som manifesteras eller dyker upp som fenomen. Datan avslöjar mer om subjekten än det abstrakta systemet vari vi hittar empirin.

Nästa fråga som kom på tal var det ”virituella” i Deleuziansk mening kommer in i K&P:s projekt: Var finns metafysiken i projektet? Jag tror att Deleuze och Guattari ägnar sig åt det potentiella och det virituella i sin metafysik medan Manuel DeLandas analyser belyser fysiska processer. Sammansättningar finns både på en de facto-nivå och en virituell nivå i Deleuzes egen ontologiska apparat, medan det i nätpolitiken de facto ”sker” i att något är totalt aktualiserat. K&P passade på frågan om de vet var det virituella kommer in i deras eget projekt, men gissningsvis är det inte en ontologisk nivå som de har intresserat sig för eller tänkt på tidigare. Sedan medför ju Deleuzes egen begreppslighet att det kanske inte skulle vara speciellt givande att ta in det virituella i en diskurs där den virituella verklighetens begreppslighet skulle försvåra vår förståelse.

För den som är intresserad av fraktaler och singularitet tror jag Kullenberg berättade att sista kapitlet i Mille Plateaux (A Thousand Plateaus) tar upp just dessa företeelser. Det kan även ha varit i samband med prat om potentialer för helheten.

Rasmus Fleischer tog återigen upp problemet med glömskan och minnet i det digitalfilosofiska arbetet. Hur bra minns vi olika händelser? Hur snabbt glömmer vi bort viktiga detaljer som vi ständigt tar till oss? Vi måste ta upp dessa frågor på bordet igen och försöka formulera och skapa hjälpmedel och verktyg som förbättrar vårt Intern[et]minne och organiserar stora mängder information angående t.ex. politiska fenomen och händelser. Jag ska försöka att skriva något om detta, kanske under sommaren, och kanske koppla ihop detta med begreppslighet från Husserl och Paul Ricoeur.

Jag har tröttnat på att höra om Obamas presidentkampanj. Vad är det som är så speciellt med den? När jag jämför Obamas kampanj med exempelvis utvecklingen i Sverige de senaste veckorna tycker jag att nätpolitiken hanterar teknologin och verktyg på ett mycket bättre sätt. Istället för envägskommunikation förespråkar nätpolitiken polyfonska sätt att kommunicera. Det kommer att visa sig nästa år att Obamaskampanj är förlegad, men då kommer det redan vara försent på grund av alla partier som har satsat stenhårt på förlegad informationsspridning istället för att satsa på berikande möten, dialoger och sammansättningar.

Wallenstein återvände hela tiden till Marx och ville inte släppa spåret. Han berättade om Slavoj Žižeks Organs Without Bodies (2003) och att den kanske hade relevans i sammanhanget. Wallenstein trodde att Žižek anade vad Deleuze kanske skulle ha skrivit i sin bok om Marx om han inte avlidit innan. Deleuze, Guattari, Žižek, Marx och Hegel… Var finns kopplingarna? Jag har lagt till Organs Without Bodies till min lista för jag tror att Wallensteins bidrag kan visa sig vara givande.

I förbifarten gled samtalet in på kapitalismen och tron på dess sammanbrott. Nu visade det sig att Marx inte talar om ett sammanbrott utan om ett upphävande. Men om vi ska ta tesen om att allt är föränderligt på allvar medför detta att Hegels ändamålsenlighet, som jag antar återfinns hos Marx, inte riktigt håller i längden och att detta trappstegstänkande medför problem för tron på kapitalismens förfall eller nedmontering.

Mot slutet gled vi in på hur K&P:s projekt kan ses som positivt. I och med alla de multipliceringar och stegringar som K&P försöker belysa, formas en produktiv filosofi som inte bara står på håll och kategoriserar utan den kastar sig in i olika aktiviteter och produktiva sammansättningar. Avståndet mellan K&P:s projekt och dess studium är obefintligt. Var börjar forskningen och var slutar politiken? Båda två använder sig i lika stor utsträckning av de algoritmer och databasfunktioner vars ansamlande maskinistiska sammansättningar de ämnar att analysera.

Spindler avslutade diskussionen med att förneka kapitalismens sammanbrott och istället belysa förändringen av den. För den som är intresserad av att veta mer om tron på upphävning av kapitalismen råder jag er att läsa Marx och antagligen Hegel som bör ha skrivit om former av upphävanden i sin redogörelse av världshistorien. Fredrika tog också upp en tanke som relaterade till parlamentarisk terminologi; vi puttas (förskjuts) in i andra sammanhang. Mänskligheten har inte längre teknologiska verktyg för handen – mänsklig aktivitet och produktion byter flöden på nya sätt som vi aldrig har stött på förut. Finns det inte ett värde i att undersöka dessa fenomen? Jag tycker personligen att det finns mycket positiva saker att lära sig av ny teknologi och nya sammansättningar.

Det här var mina anteckningar från arbetsseminariet och jag hoppas att ni hittar något av värde. Jag vill passa på att tacka K&P för möjligheten att komma förbi samt institutionen för Kultur och Kommunikation för ett bra seminarium och format och ser fram emot att närvara på fler seminarier och föreläsningar i höst.

68 och 99: Intensiva flöden och PR-folk

Blixten blixtrar inte
Maskinfilosofi
Nätpolitikens nollpunkt

Spinozas sammanhang


DOOM4

En blogg om filosofi, ekonomi, språk, musik, konst och litteratur.
[Most Recent Quotes from www.kitco.com]
Creeper MediaCreeper

Ludwig von Mises On the So-Called Liberals of Today

“The so-called liberals of today have the very popular idea that freedom of speech, of thought, of the press, freedom of religion, freedom from imprisonment without trial – that all these freedoms can be preserved in the absence of what is called economic freedom. They do not realize that, in a system where there is no market, where the government directs everything, all those other freedoms are illusory, even if they are made into laws and written in constitutions.”

–Ludwig von Mises, Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow (1979)

Murray N. Rothbard on Economic Ignorance

“It is no crime to be ignorant of economics, which is, after all, a specialized discipline and one that most people consider to be a ‘dismal science.’ But it is totally irresponsible to have a loud and vociferous opinion on economic subjects while remaining in this state of ignorance.”

–Murray N. Rothbard

Ludwig von Mises on the Process of the Hyperinflationary Breakdown of A Currency

"The emancipation of commerce from a money which is proving more and more useless in this way begins with the expulsion of the money from hoards. People begin at first to hoard other money instead so as to have marketable goods at their disposal for unforeseen future needs - perhaps precious-metal money and foreign notes, and sometimes also domestic notes of other kinds which have a higher value because they cannot be increased by the State '(e.g.the Romanoff rouble in Russia or the 'blue' money of communist Hungary); then ingots, precious stones, and pearls; even pictures, other objects of art, and postage stamps. A further step is the adoption of foreign currency or metallic money (i.e. for all practical purposes, gold) in credit transactions. Finally, when the domestic currency ceases to be used in retail trade, wages as well have to be paid in some other way than in pieces of paper which are then no longer good for anything.

The collapse of an inflation policy carried to its extreme - as in the United States in 1781 and in France in 1796 does not destroy the monetary system, but only the credit money or fiat money of the State that has overestimated the effectiveness of its own policy. The collapse emancipates commerce from etatism and establishes metallic money again."

–Ludwig von Mises, The Theory of Money and Credit

Ludwig von Mises On Hyperinflation

"The characteristic mark of the phenomenon is that the increase in the quantity of money causes a fall in the demand for money. The tendency toward a fall in purchasing power as generated by the increased supply of money is intensified by the general propensity to restrict cash holdings which it brings about. Eventually a point is reached where the prices at which people would be prepared to part with "real" goods discount to such an extent the expected progress in the fall of purchasing power that nobody has a sufficient amount of cash at hand to pay them. The monetary system breaks down; all transactions in the money concerned cease; a panic makes its purchasing power vanish altogether. People return either to barter or to the use of another kind of money."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On the Policy of Devaluation

"If the government does not care how far foreign exchange rates may rise, it can for some time continue to cling to credit expansion. But one day the crack-up boom will annihilate its monetary system. On the other hand, if the authority wants to avoid the necessity of devaluing again and again at an accelerated pace, it must arrange its domestic credit policy in such a way as not to outrun in credit expansion the other countries against which it wants to keep its domestic currency at par."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"What distinguishes the Austrian School and will lend it everlasting fame is its doctrine of economic action, in contrast to one of economic equilibrium or nonaction."

–Ludwig von Mises, Notes and Recollections

Ludwig von Mises on Austrian Economics

"The main and only concern of the Austrian economists was to contribute to the advancement of economics. They never tried to win the support of anybody by other means than by the convincing power developed in their books and articles."

–Ludwig von Mises, Austrian Economics: An Anthology

Ludwig von Mises on Business Cycles

"True, governments can reduce the rate of interest in the short run. They can issue additional paper money. They can open the way to credit expansion by the banks. They can thus create an artificial boom and the appearance of prosperity. But such a boom is bound to collapse soon or late and to bring about a depression."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The wavelike movement effecting the economic system, the recurrence of periods of boom which are followed by periods of depression is the unavoidable outcome of the attempts, repeated again and again, to lower the gross market rate of interest by means of credit expansion."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The cyclical fluctuations of business are not an occurrence originating in the sphere of the unhampered market, but a product of government interference with business conditions designed to lower the rate of interest below the height at which the free market would have fixed it."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The ultimate cause, therefore, of the phenomenon of wave after wave of economic ups and downs is ideological in character. The cycles will not disappear so long as people believe that the rate of interest may be reduced, not through the accumulation of capital, but by banking policy."

–Ludwig von Mises, On the Manipulation of Money and Credit

Ludwig von Mises on Business Cycles

"The boom produces impoverishment. But still more disastrous are its moral ravages. It makes people despondent and dispirited. The more optimistic they were under the illusory prosperity of the boom, the greater is their despair and their feeling of frustration."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Credit Expansion

"Credit expansion can bring about a temporary boom. But such a fictitious prosperity must end in a general depression of trade, a slump."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on Human Action

"Human action is purposeful behavior."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is purposive conduct. It is not simply behavior, but behavior begot by judgments of value, aiming at a definite end and guided by ideas concerning the suitability or unsuitability of definite means. . . . It is conscious behavior. It is choosing. It is volition; it is a display of the will."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Human Action

"Action is an attempt to substitute a more satisfactory state of affairs for a less satisfactory one. We call such a willfully induced alteration an exchange."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Human Action

"Mans striving after an improvement of the conditions of his existence impels him to action. Action requires planning and the decision which of various plans is the most advantageous."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises On ”I and We”

"The We cannot act otherwise than each of them acting on his own behalf. They can either all act together in accord; or one of them may act for them all. In the latter case the cooperation of the others consists in their bringing about the situation which makes one man's action effective for them too. Only in this sense does the officer of a social entity act for the whole; the individual members of the collective body either cause or allow a single man's action to concern them too."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises On The Individual and Changing Features of Human Action

"Common man does not speculate about the great problems. With regard to them he relies upon other people's authority, he behaves as "every decent fellow must behave," he is like a sheep in the herd. It is precisely this intellectual inertia that characterizes a man as a common man. Yet the common man does choose. He chooses to adopt traditional patterns or patterns adopted by other people because he is convinced that this procedure is best fitted to achieve his own welfare. And he is ready to change his ideology and consequently his mode of action whenever he becomes convinced that this would better serve his own interests."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Murray N. Rothbard On the Professional Intellectual Classes

"In all societies, public opinion is determined by the intellectual classes, the opinion moulders of society. For most people neither originate nor disseminate ideas and concepts; on the contrary, they tend to adopt those ideas promulgated by the professional intellectual classes, the professional dealers in ideas."

–Murray N. Rothbard, For A New Liberty

Ludwig von Mises on Cause and Effect

"Cognizance of the relation between a cause and its effect is the first step toward mans orientation in the world and is the intellectual condition of any successful activity."

–Ludwig von Mises, The Ultimate Foundation of Economic Science

Ludwig von Mises on Economic Calculation

"Monetary calculation and cost accounting constitute the most important intellectual tool of the capitalist entrepreneur, and it was no one less than Goethe who pronounced the system of double-entry bookkeeping one of the finest inventions of the human mind."

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Economics as Abstract Reasoning

“Economics, like logic and mathematics, is a display of abstract reasoning. Economics can never be experimental and empirical. The economist does not need an expensive apparatus for the conduct of his studies. What he needs is the power to think clearly and to discern in the wilderness of events what is essential from what is merely accidental.”

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Individual Rational Action

"All rational action is in the first place individual action. Only the individual thinks. Only the individual reasons. Only the individual acts."

–Ludwig von Mises, Socialism.

Ludwig von Mises on Entrepreneurship

"The consumers suffer when the laws of the country prevent the most efficient entrepreneurs from expanding the sphere of their activities. What made some enterprises develop into big business was precisely their success in filling best the demand of the masses."

–Ludwig von Mises, Planned Chaos

Ludwig von Mises on the Gold Standard

“If our civilization will not in the next years or decades completely collapse, the gold standard will be restored.”

–Ludwig von Mises, (1965)

Murray N. Rothbard On the Gold Standard

“Gold was not selected arbitrarily by governments to be the monetary standard. Gold had developed for many centuries on the free market as the best money; as the commodity providing the most stable and desirable monetary medium.”

–Murray N. Rothbard

Detlev Schlichter on the Gold Standard

"But I don’t believe the best solution would be to go back to a government-run gold standard. We should not trust politicians and bureaucrats with money, certainly never again with entirely unconstrained fiat money, but probably not even with a monetary system that comes with the strait jacket of an official gold standard. I would argue instead for the complete separation of money and state, and for an entirely private monetary system. Let the market decide what should be money and how much there should be of it. I do strongly believe that gold would again play an important role in such a system. After all, gold and silver have been chosen forms of money for thousands of years, in all cultures and societies. That is what the trading public always went for when it was free to choose."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on Paper Money

"Wall Street, the media, academia, and, of course the Fed, are strongly on the side of fiat money."

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Detlev Schlichter on the Media and Academia

"Media and academia are mainly pro-state, pro-politics, anti-gold"

–Detlev Schlichter, The Schlichter Files

Ludwig von Mises on Banking

"There was no reason whatever to abandon the principle of free enterprise in the field of banking."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"It is extremely difficult for our contemporaries to conceive of the conditions of free banking because they take government interference with banking for granted and as necessary."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Banking

"What is needed to prevent any further credit expansion is to place the banking business under the general rules of commercial and civil laws compelling every individual and firm to fulfill all obligations in full compliance with the terms of the contract."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Corrupt Politicians, Professors and Union Bosses

"Those politicians, professors and union bosses who curse big business are fighting for a lower standard of living."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Capital

"Profit-seeking business is compelled to employ the most efficient methods of production. What checks a businessmans endeavors to improve the equipment of his firm is only lack of capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"When pushed hard by economists, some welfare propagandists and socialists admit that impairment of the average standard of living can only be avoided by the maintenance of capital already accumulated and that economic improvement depends on accumulation of additional capital."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"History does not provide any example of capital accumulation brought about by a government. As far as governments invested in the construction of roads, railroads, and other useful public works, the capital needed was provided by the savings of individual citizens and borrowed by the government."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"The characteristic mark of economic history under capitalism is unceasing economic progress, a steady increase in the quantity of capital goods available, and a continuous trend toward an improvement in the general standard of living."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Capital

"Capitalism is essentially a system of mass production for the satisfaction of the needs of the masses. It pours a horn of plenty upon the common man. It has raised the average standard of living to a height never dreamed of in earlier ages. It has made accessible to millions of people enjoyments which a few generations ago were only within the reach of a small elite."

–Ludwig von Mises, The Anti-Capitalistic Mentality

Ludwig von Mises on Laissez Faire

"If one rejects laissez faire on account of mans fallibility and moral weakness, one must for the same reason also reject every kind of government action."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The ultimate basis of an all around bureaucratic system is violence."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Bureaucratic management is management of affairs which cannot be checked by economic calculation."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Economic Calculation

"A bureaucrat differs from a nonbureaucrat precisely because he is working in a field in which it is impossible to appraise the result of a mans effort in terms of money."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Nobody can be at the same time a correct bureaucrat and an innovator."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Seen from the point of view of the particular group interests of the bureaucrats, every measure that makes the governments payroll swell is progress."

–Ludwig von Mises, Planning for Freedom

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"The bureaucrat is not free to aim at improvement. He is bound to obey rules and regulations established by a superior body. He has no right to embark upon innovations if his superiors do not approve of them. His duty and his virtue is to be obedient."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Bureaucracy

"Only to bureaucrats can the idea occur that establishing new offices, promulgating new decrees, and increasing the number of government employees alone can be described as positive and beneficial measures."

–Ludwig von Mises, Omnipotent Government

Ludwig von Mises on Bureaucracy and Government Interventions

"The trend toward bureaucratic rigidity is not inherent in the evolution of business. It is an outcome of government meddling with business."

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Government’s War on the Creative Genius

“A genius is precisely a man who defies all schools and rules, who deviates from the traditional roads of routine and opens up new paths through land inaccessible before….But, on the other hand, the government can bring about conditions which paralyze the efforts of a creative spirit and prevent him from rendering useful services to the community.”

–Ludwig von Mises, Bureaucracy

Ludwig von Mises on Why Classical Liberalism Rejects War

“The liberal critique of the argument in favor of war is fundamentally different from that of the humanitarians. It starts from the premise that not war, but peace, is the father of all things. What alone enables mankind to advance and distinguishes man from the animals is social cooperation. It is labor alone that is productive: it creates wealth and therewith lays the outward foundations for the inward flowering of man. War only destroys; it cannot create. War, carnage, destruction, and devastation we have in common with the predatory beasts of the jungle; constructive labor is our distinctively human characteristic.”

–Ludwig von Mises, Liberalism: The Classical Tradition

Ludwig von Mises on Sound Money

“It is impossible to grasp the meaning of the idea of sound money if one does not realize that it was devised as an instrument for the protection of civil liberties against despotic inroads on the part of governments. Ideologically it belongs in the same class with political constitutions and bills of rights. The demand for constitutional guarantees and for bills of rights was a reaction against arbitrary rule and the nonobservance of old customs by kings. The postulate of sound money was first brought up as a response to the princely practice of debasing the coinage.”

–Ludwig von Mises. The Theory of Money and Credit

Murray N. Rothbard on Recovering from Economic Depressions

“It should be clear that any governmental interference with the depression process can only prolong it, thus making things worse from almost everyone’s point of view. Since the depression process is the recovery process, any halting or slowing down of the process impedes the advent of recovery. The depression readjustments must work themselves out before recovery can be complete. The more these readjustments are delayed, the longer the depression will have to last, and the longer complete recovery is postponed.”

–Murray N. Rothbard, Man, Economy, and State with Power and Market

Hans-Hermann Hoppe on Socialized Health Care

“With the socialization of the health care system through institutions such as Medicaid and Medicare and the regulation of the insurance industry (by restricting an insurer’s right of refusal: to exclude any individual risk as uninsurable, and discriminate freely, according to actuarial methods, between different group risks) a monstrous machinery of wealth and income redistribution at the expense of responsible individuals and low-risk groups in favor of irresponsible actors and high-risk groups has been put in motion.”

–Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed

Ludwig von Mises on Civilization

"What distinguishes man from animals is the insight into the advantages that can be derived from cooperation under the division of labor."

–Ludwig von Mises, Human Action: A Treatise on Economics

Ludwig von Mises on Civilization

"Civilization is a work of peaceful co-operation."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Civilization

"The foundation of any and every civilization, including our own, is private ownership of the means of production. Whoever wishes to criticize modern civilization, therefore, begins with private property."

–Ludwig von Mises, Liberalism

Ludwig von Mises on the Market Economy

"In the unhampered market economy there are no privileges, no protection of vested interests, no barriers preventing anybody from striving after any prize."

–Ludwig von Mises, Theory and History

Ludwig von Mises on Liberalism

"Liberalism champions private property in the means of production because it expects a higher standard of living from such an economic organization, not because it wishes to help the owners."

–Ludwig von Mises, Socialism

Ludwig von Mises on Liberalism

"That Liberalism aims at the protection of property and that it rejects war are two expressions of one and the same principle."

–Ludwig von Mises, Socialism

Annonser