Den österrikiska konjunkturcykelteorin – Roger W. Garrison

Gästinlägg: Att vara fri

Denna post är ett gästinlägg och kommer från Hej och Hå som skriver om frihetliga frågor, banksystemet, guld & silver, samt monetär politik på bloggen ”Spring med saxen”. I texten ställer sig Hej och Hå frågan vad frihet är och vad det egentligen innebär att vara fri, och ger en insiktsfull samt tänkvärd kommentar kring samtidens förhållningssätt till vad pengar och värde egentligen är. Jag har fått tillåtelse att återpublicera texten här eftersom jag tycker att det är ett välskrivet och ett välartikulerat inlägg om verkligheten. Åsikterna i artikeln är skribentens egna och om ni tycker om den så bege er till Spring med saxen och kommentera den.

Skulle man fråga hundra människor vad frihet betyder skulle man med stor sannolikhet få hundra mer eller mindre olika svar. Skulle man dessutom sprida ut frågorna till människor från olika länder och ursprung skulle sannolikt svaren variera ännu mer. Troligen skulle människor med erfarenheter från krig, förtryck och alla andra hemskheter som faktiskt förekommer i världen definiera frihet som att vara fri från just krig och förtryck, medan många svenskar sannolikt skulle svara att frihet är att ha den där fina bilen, det där fina huset, den där fina båten och den där sköna semestern.

Vad det innebär för mig har jag precis börjat inse. Att jag inte är fängslad eller utsatt för förtryck är jag naturligtvis tacksam för så på sätt och vis kan jag nog kalla mig fri och jag är medveten om att jag är lyckligt lottad i förhållande till större delen av världens befolkning.

Med det sagt så tänker jag ändå påstå att jag och majoriteten av svenskarna ändå inte är fria. Vi har någon sorts falsk frihet, en illusion av hög materiell standard och välfärd. Alla volvos, villor, sommarstugor och båtar är kattguld. Enklast är det kanske att jämföra med den nakne kejsaren även om liknelsen börjar bli sliten.

Illusionen eller kattguldet är så effektiv att många aldrig inser att det inte är på riktigt. Antagligen beror det på att det är en verklighet ingen vill se.

De flesta i min ålder vill naturligtvis ha det som generationen före oss har. Allt det vanliga i materiell välfärd, ni vet, villa, volvo och allt det där. Den bistra sanningen, verkligheten som ingen vill se, är att väldigt få av dom har det på riktigt. De flesta har aldrig funderat på att dom INTE äger sitt hus, sin bil, eller sin båt. Många kommer aldrig att äga sitt hus. Jag vet, det låter galet, men det är sanningen. Bilen tappar sitt värde så fort att den helt enkelt måste betalas av, men huset… Många i min generation har så stora skulder på just huset att det aldrig kommer att betalas av. Det är helt enkelt för mycket pengar för att klara av att betala under en livstid full av andra utgifter för mat, barn, transport och alla andra kostnader livet för med sig.

Det absolut genomsjuka i detta sjunker inte in. Man kan spekulera i om det beror på någon sorts psykologisk skyddsmekanism för att inte helt bli galen av vetskapen att huset man bor i, det som ska vara den trygga punkten i livet, i själva verket kräver en livstid av skuldslaveri och är allt annat än tryggt. Ja, slaveri. Den som har belånat hus kan prova att inte betala en månad och se efter vem huset tillhör. Med dagens huspriser får man alltså acceptera att för resten av livet inte ens äga huset man bor i utan hyra det av banken.

Det har passerat all vett och reson. Visst finns det delar av Sverige där man kan köpa ett hus och kunna betala av det och äga det men det är inte så där de flesta av någon anledning vill bo. Priserna är så långt förbi det vanligt folk har en chans att ha råd med att priset knappt är relevant längre hur konstigt det än låter. Visst, det har någon sorts sjuk logisk förklaring. Om huset kostar så mycket att beloppet är långt långt över vad en normal arbetarsvensson egentligen har råd med och det någonstans är givet att skulden kommer att jaga honom för resten av livet, spelar det någon roll med en miljon mer hit eller dit sålänge månadskostnad för boendet inte överstiger inkomsten? Argumentet ”det spelar ingen roll hur mycket man har i lån, det viktiga är vad det kostar per månad” är faktiskt vanligt. Bankerna använder det ju själva när dom så generöst ”beviljar” dig att få låna deras påhittade pengar mot ränta.

Tillgång och efterfrågan hör jag ofta som förklaring. Jag vill dock påstå att tillgången på kredit är avgörande. Om inte bankerna gav kredit skulle ingen i sanningens namn ha råd med dessa priser, därmed är tillgång och efterfrågan satt ur spel, eller åtminstonde manipulerade eller påverkade.

Jag har läst oräkneliga analyser av ekonomer och förståsigpåare och otaliga komplicerade förklaringar som motiverar prisnivån. Visst finns alternativet att det är jag som är en envis tjurskallig normalbegåvad mupp, självklart. Jag kan bara inte, om så mitt liv står på spel, se hur ett hus kan vara värt livslång skuldsättning med det praktiska resultatet att jobba ett helt liv för ett hus man aldrig får äga.

De flesta har dessutom lurats i att skenande huspriser är bra. Faktum är ju att det bara finns ett sätt att tjäna pengar på stigande huspriser och det är att sälja och sen inte köpa något nytt. Det här är en vanlig tankemiss. Om ditt hus stigit kraftigt i pris tillsammans med resten av husmarknaden och du säljer och köper ett annat, har då inte det huset med stor sannolikhet också ökat i pris? Du får en latent skatteskuld men inte mycket mer. Att göra bostadskarriär är alltså för flertalet, också en illusion. Om du ska tjäna pengar måste du hoppa av vilket de flesta inte gör.

För banker och mäklare är situationen naturligtvis angenäm och de gör tillsammans vad de kan för att folket inte ska inse att det är ett gigantiskt pyramidspel. Väldigt många svenska familjer kommer när luften går ur bubblan (alla bubblor spricker förr eller senare) att hamna i stora ekonomiska svårigheter och en del av dom kanske till och med blir tvungna att lämna sina hem. Det är mycket beklagligt och jag kan bara hoppas att alla som kommer att drabbas eller redan har drabbats riktar sin ilska åt rätt håll. Kanske för det något positivt med sig när dessa människor inser att de precis som kejsaren egentligen är nakna. Jag tycker inte heller att begreppet bolånetorsk är speciellt lyckat. Beteendet att skaffa en trygg plats, ett hem, är så hårt programmerat att det knappast går att undvika. Nedsättande ord bör nog användas om banker och mäklare istället som parasiterar på det för människan mycket grundläggande behovet att ha ett hem.

Kanske kan man också spekulera i om det faktum att de flesta av oss är skuldslavar och egentligen inte äger bilen och huset kan vara ett skäl till missförstånd mellan svenskar och många invandrare. Är det uppenbart för dom att svensken är skuldslav och det där fina huset och den där fina bilen med stora fälgar, extraljus och takbox egentligen inte är hans? Det är kanske fördomsfullt så det får stanna vid spekulationer och ingenting jag tänker påstå.

Det här är inte frihet, det är en form av modernt slaveri. Du får låna allt det där du så gärna vill ha av banken så länge du fortsätter att slava, men slutar du blir du av med allt. Banken kräver dig på ränta på pengar dom inte hade att låna ut från början, äger dessutom huset tills du betalat tillbaka alla pengar dom hittat på plus ränta. Misslyckas du med slaveriet och inte får ihop nog med pengar tar dom huset medans du har kvar din skuld. Frihet? Knappast.

Många missförstår mig när jag försöker förklara det här. Dom tror att jag inte vill jobba. Det handlar inte om det, jag har absolut ingenting emot att jobba, jag vill bara inte göra det under slaveriliknande tvång ständigt pressad av hotet att bli av med allt. Att jobba för att tjäna pengar till sig själv är en sak, att jobba åt banken en helt annan.

Vad är frihet för dig?