… på ett elskåp i Sveriges mest dynamiska stadsdel.
I lördags kväll var jag ute med några polare och åt middag. Efteråt gick vi till en pub och tog det allmänt lugnt. Vanligtvis pratas det mycket teknik i detta sällskap, självklart tycker jag om det, men ibland känner jag att jag är intresserad av vad mina vänner t.ex. har för politiska åsikter. Jag vet ju innerst inne att det här är grabbar som inte backar undan om jag bjuder upp till retorisk dans…
Det visade sig att jag skulle bli hårt ansatt under hela kvällen och bli retoriskt ödelagd.
Det började med att jag styrde upp en ‘bitter’ från ett Roslagsbryggeri och flikade sedan in vad jag tyckte om situationen med Konstfack. Mycket grovt förenklat tog jag viss ställning för ‘Territorial pissing’ och viss ställning för ett eventuellt resultat/examensanalys från Anna Odell. Jag tyckte att det som Odell har gjort är mer komplicerat än en den illa åtgångna tunnelbanevagn (som inte ens SL kunde minnas någonting om).
I fallet ‘Territorial pissing’, som jag har tagit upp förut, hade jag väl egna rätt vaga argument om individuellt ansvar, svenskt rättsväsende, Konstfacks eventuella riktlinjer samt att det minst ett år gamla ‘verket’ knappast skulle ha rört upp så mycket känslor och åsikter om det inte vore för en politiker. Jag personligen tycker om graffiti och även sådant som går under benämningen ”klotter”. I fallet med skadegörelse, är detta en annan femma som mycket beror på situationen i stadsbilden och eventuellt ekonomiskt drabbade. Jag dras till subversiva gråzoner.
I det stora hela tycker jag om graffiti som subversiv handling (även om kulturen är grovt kommersialiserad), det är inte heller något nytt fenomen som kommer att försvinna i första taget. Moderaternas nollvision i fråga om att ta bort klotter (inom ett dygn eller vad det är) är högst orealistiskt. Både skadegörelsen och saneringen kostar pengar. Huruvida Konstfack visste om vad som slutligen skulle bli examensarbetet eller ej är en annan historia.
Redan i och med dessa funderingar blev jag hårt pressad. Jag fick bemöta argument om att det då betydde att det var ok för någon och komma hem till min lägenhet med en molotovcocktail och dekorera om i konstens namn.
Ett annat argument som lades fram var att konstens utförande kunde vara mycket ‘snällare’; dvs. likt ett Di Leva-utförande vars syfte samt funktion flyter med fram till själva ‘utförandet’ (om ens det) till färdigt ‘verk’, utan att inbegripa lagöverträdelser eller oetiska samhälls-hack. Alltså: Konsten skall tillbaka till att använda sig av ett ‘snällt’ konstnärligt utförande för att visa på något som är viktigt. Ändamålen får aldrig helga medlen.
Dessa argument var bara början på den våg av argument som gjorde de två ‘fallen’ ännu mer komplexa för mig. Diskussionen fortsatte in på tal om konsten som sådan; att skapandet av konst svarar inför Svea Rikes Lag och att den inte ska medföra skador eller integritetsövertramp gentemot människor som inte vet vad som pågår. Nu står det också i media att Anna Odell blivit anmäld för en rad olika saker som t.ex. falskt alarm, våldsamt motstånd, ofredande och oredligt förfarande. Det sista handlar om att de instanser som ingick i omhändertagandet och vården av Odell berördes negativt. Båda fallen kan komma att bli ordentligt rättsligt prövade.
Ett annat argument som fördes fram var att en konstnär (i allmänhet) aldrig får ursäkta sig med att någonting utfördes i konstens namn; detta innebär att konstnären gömmer sig bakom en abstraktion och vägrar ta ansvar för sina handlingar, som i sin tur medför konsekvenser.
Ytterligare en fundering som kom på tal var att Odell inte heller borde ha lovat att allt kommer att bli förståeligt i och med hennes examensarbete. Ifall människor senare inte kan se syftet eller förstå vad Odell vill peka på eller ens håller på med, ja då är hon ute på djupt vatten utifrån en konstnärlig synvinkel. Hon kan ha lovat någonting som hennes konst (arbete/handlingar/argument) sedan ej lever upp till.
En poäng som nämndes i det alltmer hektiska samtalet, var att den folkstorm som rasade mot henne kanske var det som hon ansåg viktigt snarare än det hon gjorde för att framkalla denna storm. Ett hårt argument mot detta som jag minns det, var att om det är så att hennes ‘verk’ visar på att instanser som polis, psykvård samt förbipasserande har utfört vad som förväntas av dom, så kommer ju Odell’s hypotes om att vi har en icke-fungerande eller skev psykvård inte att bekräftas. Att spänna fast någon som annars riskerar att skada sig själv kanske är ett nödvändigt ont och kanske inte riktigt är det som man ska attackera om man vill visa på brister inom psykvården.
Ytterligare ett bra argument var att hon borde ha följt en psyksjuk människa i dennes vardag och dokumenterat det hela. En sådan undersökning hade möjligtvis kunna visa på påfallande brister och positiva aspekter av svensk sjukvård utan att någon skada begås. Individer skulle slippa ta ansvar för sina handlingar, för deras handlingar kanske inte ens skulle komma på tal i relation till eventuella konsekvenser.
Nu har det gått så långt att artiklar och löpsedlar om Odell innehåller ord som ”psyksjuk” och ”psyksjuka” och tar hård ställning mot henne. Visst skulle vi kunna säga att media låter det gå för långt. Låt juridiken ha sin gång. Jag tror även att det provocerar människor oerhört mycket att hon ”inte ångrar någonting” som vi kan läsa i media. Hon har rätt till sin åsikt.
Att döma av den lördagskvällens diskussioner, förstod jag direkt att detta är något som berör väldigt mycket. Inte trodde jag att mina vänner skulle ösa ur sig motargument bara för att jag hade en ‘teoretisk ambivalent’ position och tyckte att fallen var komplicerande.
Jag vägrar att se på dessa händelser som konkret svart-vita fenomen. Men i slutändan tycker jag inte att vi ska stänga Konstfack eller strypa skattepengarna. Vidare bör staten inte heller lägga sig i vad Konstfack gör då de flesta elever ändå ‘sköter’ sig och har koll på det juridiska läget. De allra flesta studenter har nog ärvt ett ‘paket’ av normaliserade etiska och moraliska kluster som är acceptabla för resten av samhället. Bara Konstfacks ledning får kontinuerligt utöka eller anpassa sina interna riktlinjer så de är aktuella i samtiden.
Även om det var jobbigt att sitta ensam i min ringhörna när de bara öste ur sig motargument, var det likväl en mycket givande kväll som jag hoppas kommer åter.
Politiska samt filosofiska debatter och diskussioner osäkrar argument, vilket medför att du hela tiden får omvärdera dina argument och förankra ställningstaganden. Den egna moraliska och etiska ‘måttstocken’ förändras i samklang med verkligheten.
Nästa gång ni placerar mig i en ensam ringhörna får ni banne mig bjuda mig på birra!
Senaste kommentarer