”LE NET EN FRANCE… / BLACK-OUT. / [ ]”

”La Quadrature du Net (Squaring the Net) is a citizen group informing about legislative projects menacing civil liberties as well as economic and social development in the digital age.

La Quadrature du Net informs citizens, public authorities, organizations, corporations.

It works with everyone to elaborate balanced alternative solutions.

La Quadrature du Net is supported by French, european and international NGOs including the Electronic Frontier Foundation, the Open Society Institute and Privacy International.”

Drum ‘N’ Bass – Dokumentärerna som ni måste se

Jag såg dokumentärerna nedan igen för ett tag sedan och tänkte att det kunde bli ett intressant inlägg för de som kanske inte vet så mycket om Jungle / Drum ‘N’ Bass eller en skön tillbakablick för er som var med från början.

Elektronisk musik har alltid fascinerat mig och om ni har länkar till dokumentärer om t.ex. Electronica, Chicago House, Detroit Techno, Electro, Hip Hop och Trip Hop så får ni gärna tipsa mig om dessa.

Till en början var det tänkt att jag skulle skriva om fler dokumentärer men jag gjorde ett misstag. Jag råkade börja skriva om de dokumentärer som låg närmast i tiden istället för de äldre. Jag orkade inte vända på kronologin och ber er därför att först se ”A London Someting Dis” och BBC-dokumentären ”Kool FM 94.5” för att komma i stämning. Dessa dokumentärer utgör en bra bakgrund till de andra dokumentärer som jag har skrivit om. Dessa dokumentärer handlar om Good Looking Records, Photek & Source Direct, samt Metalheadz.

A London Someting Dis Part 1

A London Someting Dis Part 2

A London Someting Dis Part 3

Kool FM 94.5 – Part 1

Kool FM 94.5 – Part 2

Kool FM 94.5 – Part 3

Först ut är dokumentären om Good Looking Records. Denna etikett var under, låt oss säga, nittotalets mitt väldigt influerande för Jungle / Drum ‘N’ Bass-scenen. Bolaget hade även en rad subetiketter som t.ex. 720 Degrees, Ascendant Grooves, Blue Vinyl, Cookin’, Deep Rooted, Diverse Recordings, Earth Records, Looking Good Records och Nexus. Tillsammans stod dom för väldigt många av de låtar som var som mest omtyckta under första delen av nittiotalet.

Good Looking Records knöt till sig några av de absolut bästa producenterna och det fanns exempel på artister som signade upp sig exklusivt för bolaget. Detta visade sig bli ödesdigert för vissa artister, för bakom den musikaliska framgången med Good Looking fanns det än icke så positiv sida; sättet hur bolaget sköttes och attityden gentemot sina artister.

Jag minns t.ex. en händelse där jag skulle fika med en ”artist” från Good Looking Records då denne besökte Stockholm någon gång omkring millenieskiftet. Problemet var bara att denna artist inte mindes mig efteråt när han hade åkt tillbaka till England igen. Detta gjorde mig misstänksam och jag undrade egentligen vem jag hade fikat med. Under tiden för detta besök drev jag fortfarande en välbesökt hemsida som enbart dedikerades till Drum ‘N’ Bass, så jag antog att den personen som jag fikade med skulle vara rätt person. Det var iallfall något som inte stämde.

Tony F, (vågar inte skriva ut hela namnet ifall han googlar sig själv), som ni kommer att se i dokumentären kunde kanske driva ett företag men hans sätt och attityd mot sina artister var bedrövligt. Detta är en man som använder sig av mycket tvivelaktiga metoder. Man har hört en del saker om hans agerande under åren. I och med att bolaget blev mindre och mindre inflytelserikt för att scenen och musiken förändrades mot det mörkare hållet från och med ’97 fram till ’00.

GLR började att rikta in sig på en viss stil som fick smeknamnet ”liquid” (Creative Source var en av de etiketter som representerade det här soundet bäst) under nittiotalet men vars urvattnade och ”loopande”-GLR-tappning aldrig imponerade mig. Här hade vi en generationsväxling och det var ungefär runt 2001 som jag började att tröttna helt på genren. Jag slutade helt att köpa vinyl, vilket jag hade ägnat mig åt i bra många år tillbaka sedan ’95-’96 ungefär, och gled in på Hip Hop och återupptog mitt intresse för gamla klassiker från framförallt östkusten. Enligt en källa så upplöstes Good Looking Records och Good Looking Music 19:e Juli 2005. Även om L.T.J. Bukem har hävdat att de kommer tillbaka så hoppas jag att de inte sparkar igång liket igen.

Nu går vi vidare till själva dokumentären.

Good Looking Records Documentary Part 1

Vi kommer direkt in i en väckning från helvetet signerad Tony och någon till person. De sparkar på dörren och Tony häller vatten över MC Conrad och typ läxar upp honom som han var ett litet barn. Sedan klipper dom in i ett set med L.T.J. Bukems från Danmark, där introduktionen av gruppen och Tony är så töntig så man håller på att ramla omkull, men breaket i bakgrunden är riktigt sjysst.

Mina två favoritspelningar med LTJ Bukem var nog den spelningen på Sturecompagniet ’00 och en spelning på The End runt ’01. Jag vet inte om jag har kvar orginalrecensionen från spelningen på Sturecompagniet någonstans bland mina arkiv, men jag lyckades hitta denna version sparad på Internets cirka 10 år senare:

”Progression Sessions Review
Fusion, Stockholm, Sweden. 3rd May 2000.
Written by – Abrizz, Octopec & Spectraz

The Swedish Drum ‘N’ Bass massive hasn’t exactly been spoiled by visits from great DJ’s, but on the 3rd of May, the visitors were prominent indeed. The Progression Sessions 2000 Tour, brought to us by the Good Looking Crew consisting of DJ’s Blame, LTJ Bukem and tour ”rookie” Rantoul, together with two of the most wicked MC’s of today, namely MC Conrad and DRS, had now reached Stockholm, Sweden, and some 500 people were waiting to be let inside Sturecompagniet, where the action was to take place. This is one of the biggest places in Stockholm, consisting of three levels, all facing the dance floor and DJ stand on the lower floor, and the place was more or less crammed (except for the dance floor) by the time the music started flowing.

Rantoul started things off, and right away it became obvious that the GLR Crew hadn’t had a proper sound check. Apparently, the equipment sent from England had not been the right, and when the right gear finally arrived, it was too late for virtually any sound check at all. Not only did this mean that most of Rantoul’s set unfortunately sounded like sh*t, the crowd didn’t really notice that someone actually was DJ’ing, and by the time Rantoul’s set was over, the dance floor wasn’t even crowded. And this really was a shame, since Rantoul played a great set with a great selection of tunes, mixing new material such as the excellent ”Sly Detector” by Psyne, and overall creating a solid impression. Strangely enough, people didn’t seem to appreciate his set and tune selection, and it took four or five tunes before people even started dancing. As MC Conrad and DRS appeared and started laying those well-known rhymes, people finally reacted.” (Referens)

Nu är det ju tyvärr så att resten av recensionen som jag, Octopec och Abrizz skrev har fallit bort i versionen ovan. Vi tog även upp hur kvällen blev senare när LTJ Bukem + MC Conrad och Blame spelade. Jag vill minnas att det var en rätt hyffsad kväll med många välkända ansikten bland folket bakom scenen. Sebas ”Predator” låg bland annat på dub vid den här tidpunkten och den droppades senare framåt natten. Nu tillbaka till dokumentären.

Vi förflyttar oss över till engelsk mark där vi ser Tony gå på en gata är också rätt töntigt men sen kommer vi in i en sekvens där Bukem står och mixar (lägg märke till hans faderteknik) lite och förklarar en del saker som t.ex. dynamiken inom scenen; att kunna göra en låt under veckan, fixa en dubplate och spela den ute till helgen. Från och med nu kommer jag försöka att skriva så mycket om Tony, men jag tycker ni ska lägga märke till hans sätt att vara dels mot sina anställda och dels under affärsmöten.

Vi får se hur Bukem samplar något ljud in i en sampler i studioracket och förklarar ljudmodulen som de använde sig av. Tyvärr kan jag för lite om den typen av utrustning och ser alldeles för dåligt på klippet, men det skulle kunna vara någon grej från typ Akai (eftersom den e vit?), kanske en Akai S3000 eller en CD3000 sampler. Vad som finns i resten av racket vet jag inte, men om jag skulle gissa så skulle jag nog gissa på en Roland JV-1080, eller kanske en Roland JD-990 Super JD? I Bukems syntsamling finns även en Roland JP8000 som  bland andra Prodigy, Goldie,  Dave Holmes, Orbital, Ken Ishii, Depeche Mode, och Pet Shop Boys också har använt.

När vi kommer till klippet i flygplanet får vi höra Seba & Loteks ”Universal Music”, som var en av låtarna på Logical Progression – Level 2 som kom ut 1997. Denna låt och andra grejer som de producerade är riktigt bra. Good Looking försökte inte bara släppa musik i Europa utan ville tjäna mer pengar över hela världen.

Sekvensen när Bukem och Conrad kommer till festen är riktigt sjysst, dokumentärfilmarna växlar mellan bilder inifrån klubben och på de som ska spela där. Det här var på den tiden när DJs kom med tunga skivväskor i metall, något man knappt ser idag med tanke på att fler och fler går över till att använda en digital ”setup” eller köra livegig.

Människor ser ut att ha kul och musiken strömmar ut i lokalen, det får mig att minnas när jag själv började gå ut en gång i tiden. När festen fortsätter ute på gatan kan man riktigt höra hur mycket skada basgångarna kunde göra. Kontrasterna blir tydliga när dokumentärern bryter till de dansande Elviskopiorna i Tokyo där Tony försöker att utvidga imperiet.

Det är helt klart mest intressant att följa Bukem och Conrad när de bilar mellan spelningar, under själva spelningarna och när de lugnt pratar om vad de håller på med. Men den här delens roligaste inslag handlar om hur Tony försöker få sina kläder strukna. Gång på gång föröker han syrligt och drygt förklara att behöver få sina kläder strukna, men ingen tycks förstå honom. Tony som är en ”hardcorebritt” kan knappt själv uttala ordet. Blu Mar Ten gjorde en låt som heter ”Ir-On-Ing” efter denna incident.

Good Looking Records Documentary Part 2

Om Tony står för dokumentärens humoristiska inslag så kretsar dramatiken kring gruppens spelning i Kanada. Alla som ska med till Kanada har giltiga Visa-handlingar, förutom L.T.J. Bukem. Han får helt enkelt åka själv till Kanada och inte ha någon kontakt med resten av gruppen. Detta är i och för sig också rätt komiskt men det visar också hur mycket pengar som är på spel. Det visar sig sen att han får sitta i förhör under sex timmar för en sak som de skulle ha haft koll på från början. Detta kan vi knappast kalla för ”propa’ management”,  han borde inte ha arbetat överhuvudtaget men gjorde det ändå.

Fem minuter in i del två kommer en tung tung tung låt av Intense som heter ”Flashback”, som vi i och för sig bara får höra introt på men när den där låten kommer igång så är det en av de bättre downtempolåtarna som jag känner till. Jag tror ni kan hitta den via Spotify om ni söker efter Earth Volume 2 (tydligen har de vid tiden för posten tagit bort låten från systemet). Om någon vill sälja den här LPn till mig så hör av er, jag är även intresserad av alla möjliga Drum ‘N’ Bass-relaterade plattor från ’94 och fram till ’99.

Kanadaresan är helt galen, de måste spela varje natt i en hel vecka och de åker omkring i landet med buss. De börjar och bli trötta och tjafsar en massa om utrustningen. När de ska över till USA gör dokumentären ett stort nummer av de uppstudsiga DJs som inte möter upp Tonys fru vid ett kafé utan som går och shoppar. När de gör något galet så får de höra det direkt och Tony skrattar bara när han får reda på att Conrad inte kom av planet för en spelning. Mot slutet av dokumentären blir det än töntigare när Tony hyr någon ruffig boxare som ska få följa med dom på turné och ”ta hand om ladsen”.

Sammanfattningsvis kan man säga att dokumentären fokuserar väldigt mycket på affärerna och turnén snarare än artisternas musik och tankar. Vi får följa en man som tog musiken ut i världen men som förstörde en rad personers karriärer och skaparglädje.

1996 Drum ‘N’ Bass Documentary – Photek

Rupert Parkes, även känd som Photek, påverkade Drum ‘N’ Bass väldigt mycket under nittiotalet. Som producent skrev han några riktigt tongivande låtar, han var även DJ och gled senare in i soundtrack-branschen. Under höjdpunkten av hans karriär gjorde han även många remixer till artister som förstod att Drum ‘N’ Bass var det senaste ”soundet” och som ville ha sina verk remixade.

Bland det bästa som Photek har producerat är ofta väldigt jazzinfluerade låtar med ett visst djup och knivskarp precision. I dokumentären får vi ta del av några låtar som får exemplifiera det sound som han hade under åren med Metalheadz. Metalheadz knöt till sig, precis som Good Looking Records, en rad framstående producenter och många av dessa tror jag bara var tonåringar:

”The Metalheadz back catalogue features almost every major figure in the history of the genre, with artists such as Photek, Dillinja, Adam F, Grooverider, Doc Scott, Peshay, Alex Reece, Wax Doctor, Source Direct, J Majik, Lemon D, Hidden Agenda, Ed Rush and Optical contributing major productions to the imprint.”

Som ni ser så är det än väldigt imponerande skara namn.

I Photeks hemmastudio kunde vid tid för dokumentären bland annat skåda en EMU-sampler Emulator 4 och en E64000. Jag kan också se någon Rolandgrej i racket, kanske Roland JV-1080, eller kanske en Roland JD-990 Super JD. Photek tar upp en Miles Davis-platta och säger något i stil med:

”This is the kind of sounds we’re looking to make with Drum ‘N’ Bass at the moment”

Han får det låta hur självklart som helst att det ska vara en blandning av knivskarpa breaks, existentialistiskt djupa basgångar och drömsk eftertänksam jazz.

1996 Drum ‘N’ Bass Documentary – Source Direct

Source Direct bestod av Phil Aslett och Jim Baker och var som mest aktiva under mitten av nittiotalet. Många jämför dom med Good Looking Records sound och många jämför dom med Metalheadz sound, man kan säga att de behärskade en rad olika stilar som ofta kombinerade ”edit”-influerade breaks med stora atmosfäriska ljudbilder eller ett hårdare och kallare sound. Ta och kolla på den här listan med singlar så kanske ni känner igen flera av låtarna:

• ”Future London/Shimmer” (1994, Odysee)
• ”A Made Up Sound/The Cult” (1995, Metalheadz)
• ”Approach & Identify/Modem” (1995, Source Direct)
• ”Different Groove/Stars” (1995, Odysee)
• ”Fabric of Space/Bliss” (1995, Source Direct)
• ”Snake Style/Exit 9” (1995, Source Direct)
• ”Stonekiller/Web of Sin” (1996, Metalheadz)
• ”The Crane/Artificial Barriers” (1996, Source Direct)
• ”Call & Response/Computer State” (1997, Virgin)
• ”Capital D/Enemy Lines” (1997, Virgin)
• ”Two Masks/Black Domina” (1997, Virgin)
• ”Concealed Identity” (1998, Virgin)
• ”Mind Weaver” (1998, Virgin)
• ”Technical Warfare” (1998, Virgin)
• ”Snowblind/The Place” (2001, Demonic)
• ”Sub One/Escape From Cairo” (2001, Demonic)
• ”Yo Bitch!/Pimp Star” (2001, Demonic)

Låtar som ”A Made Up Sound”, ”Snake Style”, ”Stonekiller” och ”The Crane” får mig att rysa bara jag ser namnen. Ni får heller inte glömma bort låtar som ”Secret Liaison” och ”Complexities” som var riktigt bra grejer. Deras utrustning då, vad hade dom för något? Ja, de flesta av oss äldre känner nog igen Atarin som de har där och möjligtvis någon gammal version av Cubase. Det flashar förbi någon Tascam-grej som jag inte vet vad det är men om ni känner igen någon modul eller sampler i racken så skriv gärna vad det kan vara.

Egentligen borde Source Direct få mer utrymme i ett sådant här inlägg men jag hoppas att det räcker med att låta musiken tala för sig själv.

Metalheadz. Var ska jag börja? Om Good Looking Records var min första kontakt och inkörsport till Jungle / Drum ‘N’ Bass så var det Headz som etsade sig fast i mitt medvetande och förändrade min musikaliska tillvaro.

Denna label gav mer eller mindre ut klassiker från ’94-’97 och formade en stor del av Drum ‘N’ Bass-scenen. Metalheadz grundades enligt Wikipedia 1994 av Kemistry & Storm och Clifford Price, även känd som Goldie, även känd som Rufige Kru och Metalheads. I dokumentären nämner Goldie dock också Doc Scott som ytterligare en grundare. Jag vet helt enkelt inte hur det ligger till exakt angående detta men vi kan väl anta att det rörde sig om något som vi skulle kunna kalla klusterorganisatorisk dynamik, som nyligen myntades av Marcin de Kaminski. Jag tycker ni ska hålla koll på vad som sägs angående detta begrepp och fenomen framöver för jag uppfattar det som att det har en stor relevans till hur olika löst sammansatta grupperingar arbetar.

Jag tror vi inte behöver någon närmare presentation av artisterna ovan utan vi går direkt till dokumentärerna.

Talkin’ Headz: The Metalheadz Documentary Part 1

I den här delen får vi bekanta oss med Goldie, Optical, Andy C, Lemon D, Source Direct, Grooverider, Gilles Peterson, DJ Lee, Digital, J-Majik, Adam F, Dillinja, Marley Marl och Bailey. Dessa personer får introducera skivbolaget, de pratar vidare om det musikaliska klimatet, strävan efter progressivt tänkande, hur Metalheadzloggan såg dagens ljus, om deras legendariska gamla klubb Blue Note, vad folk inom scenen förväntar sig få ut av en klubbkväll och så berättar de om när de åker go-kart. Inslaget på slutet är rätt töntigt och det blir ett jäkla liv när medlemmarna i kollektivet ska tävla mot varandra.

Talkin’ Headz: The Metalheadz Documentary Part 2

I den här delen får vi möta bland andra Ed Rush, Ray Keith, DJ Ink, Source Direct, Matrix, Digital, Grooverider, Optical, Gilles Peterson, Doc Scott och Dillinja. De pratar om de musikaliska influenserna, om mixandet, samplandet samt den enorma kreativitet och blandning som genomsyrade scenen.

Den här delen av dokumentären avslutas med att några berättar vad de tycker om Dillinja och hans enorma basgångar. Dillinja har ju som någon av er kanske vet ett soundsystem tillsammans med Lemon D. Valve Sound System har en total uteffekt på 96kW(!) och 52 stycken baslådor. Ett rykte som jag har hört är att gravida kvinnor som går på klubbar som gästas av ljudsystemet kan få missfall(!) Den brittiska hälsovårdsmyndigheten har till och med förbjudit dom att köra systemet på full kapacitet. Mäktigt! All your base are belong to Dillinja and Lemon D!

Talkin’ Headz: The Metalheadz Documentary Part 3

I den tredje delen av Talkin’ Headz får vi återigen följa med på gokart-race tillsammans med Metalheadz crew. Som jag skrev ovan så är detta inslag minst sagt lite fånigt men det fyller väl någon sorts funktion för dokumentärformatet. Första minuten är ju bara fyllt med komplett nonsens, men till sist börjar de iallfall tävla.

Dokumentären är verkligen full av kontraster. Det här var unga vuxna som totalt dominerade en musikalisk genre, som de också varit med och format från grunden. Det råder en stor portion eftertänksamhet hos delar av den sammankopplade gruppen. De tar nästan upp en sorts vetenskapligt tänkande kring musiken, hur de sökte efter nya influenser och att lösa problem.

Efter 3 minuter får vi titta in i studion där Ed Rush och Optical gjorde låtar som senare släpptes på deras etikett Virus Recordings. Denna label släppte några riktigt bra låtar fram till ’99 ungefär, där höjdpunkterna var tolvorna som senare ledde fram till soundet på deras Wormhole LP. Mina personliga favoriter måste nog vara två tolvor som kom efter LPn, nämligen Watermelon / Sick Note och framförallt Gasmask / Bacteria.

Det jag gillar här är att vi får följa med in i Virusstudion och titta lite på vad de hade för utrustning. Dynamiken mellan Ed Rush och Optical verkar ha funkat rätt ok, de menar på att de ses en gång i veckan och rullar ut en låt för att senare göra klart den. Mot slutet när låten börjar bli klar så ställer de sig frågande till vissa element och undrar om de inte kan göra något bättre och sen ändrar dom något i låten. Optical verkar ha varit mer av en tekniker bakom Virus ljud. Det sista vi får se från Virusstudion är hur Optical mixar ned en låt som var med på Wormhole LPn. Någon som kan gissa vilken? 😉

Dokumentären rullar sedan vidare och beskriver ”dubplates” och hur dessa påverkar scenen. Bilden som ni såg högst upp i posten var en ”dubplate cutter” och med den kan en tekniker göra en sorts ‘provvinyl’ som inte har samma livslängd som en vanlig skiva men som iallfall klarar några tiotal spelningar på t.ex. en klubb innan de inte går att spela mer. Fördelen med detta (var) artister kunde spendera veckan med att göra någon ny låt, göra en dub till helgen och sen höra låten spelas ute. Ofta var detta väldigt viktigt för att höra hur låten kanske skulle förbättras eq-mässigt, men också för att se hur den togs emot inne på klubbarna.

Vi får möta Stuart nere på Metropolis som berättar om vad han arbetar med och hur han gör en dubplate. ”Så länge det är högt så spelar det ingen roll att det distar lite” kan vi höra Stuart säga, han nämner även att artister som t.ex. Digital och Dillinja använder utrustningen på ”fel” sätt för att få fram sitt sound. Dillinja sägs vara en av Stuarts kunder som verkligen får honom att kämpa hårt för att det ska gå bra, på grund av de speciella basgångarna.

Talkin’ Headz: The Metalheadz Documentary Part 4

Den fjärde och sista delen i dokumentären tar oss tillbaka till klubbarna och till grundstommen i scenen, som förutom själva musiken utgjordes av DJn och MCn. DJn höjs upp rejält och sägs vara den som måste ha en hög lägsta nivå under tiden som denne spelar. Grooverider menar på att han går igång på folket på golvet, han kollar på deras ansikten och deras fötter. Som DJ gäller det att ha koll på hur folk reagerar på olika låtar som man spelar, går det inte hem hos folket ja då är man antagligen helt fel ute i låtvalet. Korrigera!

En annan dynamik är den emellan DJn och MCn. Jag  har uppskattat att höra folk på micken under årens lopp, men det är ofta en fin balansgång mellan att låta musiken få utrymme och att höra en MCs börja gå igång okontrollerat.

Men en MC har ju flera olika funktioner förutom att droppa rim. En MC kan riktigt förändra hela atmosfären på ett ställe, skicka ut hälsningar till människor och information. MCn blir som en koppling mellan folket på dansgolvet och DJn. Då DJn ofta inte har en egen ”röst” kan det vara ovärderligt att en MC berättar om vad DJn håller på med och vilka låtar som kommer in i mixen. MCn är inte bara ”master of ceremonies” utan mycket, mycket mer.

Hur avslutas dokumentären då? Jo, med humor förstås! Metalheadz avslutar sitt gokart-race, även om det inte framkommer exakt vilka som vann så ser det iallfall ut som att de hade kul.

Ser ni några stavfel eller sakfel så informera mig om det i en kommentar.

Att stänga det öppna samhället – Anders R Olsson

Tusculum Förlag publicerade förra året Anders R Olssons Att stänga det öppna samhället. Enligt Tusculum (vars namn har kopplingar till bland annat Cicero och lantställen) ska de ge ut böcker inom samhällsdebatt och skönlitteratur och det verkar som om det ska publiceras ett par titlar om året.

Anders R Olsson är journalist och författare samt har följt lagstiftandet kring medborgerliga fri- och rättigheter i över trettio år.

”Anders R Olsson, född 1953, har som journalist, författare, universitetslärare och forskare arbetat med demokratifrågor i trettio år. Hans handbok i Yttrande- och tryckfrihet kommer fortlöpande ut i ny, uppdaterad version och används på redaktioner och medieutbildningar över hela landet. År 2000 mottog han Sveriges Advokatsamfunds Journalistpris och 2004 Söderbergska stiftelsernas journalistpris i juridik. Anders R Olsson är medlem av Svenska Författarförbundets styrelse.”

I och med dagens ja till IPRED i riksdagen så fick jag rejält bråttom att få klart den här recensionen. Jag är inte alls nöjd med resultaten och jag beklagar att jag stressade fram den här recensionen men den hade annars riskerat att hamna på is då jag står inför en hektisk vår med en massa saker att ta tag i. Som ni kommer att märka har jag har t.ex. ägnat mer tid åt bokens första kapitel än de sista kapitlen, detta på grund av att läsningen har dragit ut på tiden och att annat har kommit emellan. Bokens sista två kapitel har jag inte skrivit om alls. Jag har dock gått igenom de flesta kapitlen en och en och på slutet kommer ett par sammanfattande reflektioner. Så här ser det ut:

Förord

1. Det öppna samhället – och det stängda
2. Människa, flockdjur och integritet
3. Yttrande- och informationsfrihet: En snabbkurs
4. Lagarna som bytte fiende
5. Integritetsskydd eller yttrandefrihet? En fördjupning
6. Integritetsskydd eller offentlighetsprincip?
7. Offentlighetsprincipen: En nekrolog
8.Vad vet egentligen Storebror?
Slutord

Men först beskriver jag (reflekterar om) bokens fram- och baksida.

Framsidan

Bokomslaget förbryllar mig. Vad är egentligen tanken bakom illustrationen på bokens framsida? Mot en blå botten ser vi två gestalter, föreställande en ”vuxen” och ett ”barn” som håller varandra i  handen. De båda figurerna tittar på varandra, barnet tittar upp mot den ”vuxna” gestalten och denne tillbaka ned på ”barnet”.

Hur väljer ni att se på denna symbolik? Själv väljer jag och se den längre gestalten som en form av övervakning (kanske staten, kanske andra organisationer, vem vet) och den korta gestalten som medborgaren, den övervakade. När jag tänker lite till så ändrar jag mig. Denna sammansättning blir verkligen en sammanslutning, en sammanslutning som utgörs av gestalternas CCTV-”huvuden”. Synen av två stycken CCTV, eller ”closed-curcuit television”, skapar direkt problem kring tolkningen av symboliken. Hur är maskineriet uppbyggt? Var tar signalerna vägen? Vem övervakar vem? Finns det ingen perfekt modell för övervakning? Är talet om privatliv bara ett språkligt luftslott närd av medborgare som har för stor tilltro för den i vårt ”öppna” samhälle? Det kan möjligtvis riktas mot en starkare sammankoppling mellan människa, maskin och flöden.

Utan att ta det för långt, illustrationens framsida har en större betydelse för begreppsligheten och det strukturella än vad som är synligt i början. Går det verkligen att rama in denna diskussion och begreppslighet? Måste vi inte röra oss bort från den och utveckla den till något annat? Finns det ”anonyma” med i ovan nämnda problematik?

Texten på bokens baksida

På bokens baksida ser vi en helt vanlig genomgång vad boken i stora drag kommer att ta upp. Kommunikationen är central och blir för varje dag mer central för alla typer av medborgare. Men benämningen av staten, internetoperatörerna, försäkringsbolagen och underhållningsindustrin som ”organ” tycker jag är lite olycklig. Organ i den här meningen uppfattar jag som någon form av avgränsning med en viss funktion, form och inre struktur. Men denna syn på makten tar inte hänsyn till de företeelser och fenomen som påverkar detta ”system”, något som omdefinierar dess gränser och tillstånd. Delar vi upp organen och isolerar dem mister de alla sina funktioner och betydelse, ligger de däremot och gnisslar och gnider sig mot varandra i en större struktur får de plötsligt sina funktioner och självändamål. Företeelser som myndigheter, stat, rättsväsende med dess funktioner och form påverkar varandra och påverkas av andra maktstrukturer.

Kraven på effektivare övervakning är skyhöga, fler och fler förbud mot saker och ting ska införas och vi vill veta varför staten görs mer ogenomskinlig. Lagring, filtrering, signalspaning, förbud mot behandling av personuppgifter, fildelning – alla dessa begrepp är formbara på ett sätt som politiker och lobbyn tror sig via rättsväsendet och polisiära insatser kunna råda bot på. Väldigt få politiker stannar upp och frågar sig själva, vad kommer det här innebära för vissa självklara principer? Vart leder denna utveckling som vi kämpar med näbbar och klor för att driva igenom? Jag frågar mig också vem dom gör det för.

Anders Olsson vill i boken göra upp med många ”dåligt underbyggda argument i den politiska debatten”. Han ställer sig också undrande till om yttrandefriheten och offentlighetsprincipen ska inskränkas för värnet om den personliga integriteten. Ska den personliga integriteten offras för att skapa ”ökad säkerhet”? Min känsla är att IPRED, IPRED2, ACTA, Datalagringsdirektivet, FRA-lagen och allt vad de heter inte kommer att öka min trygghet.

Olsson ska visa hur det ”öppna samhället” (han anger inte om han menar Sverige eller Europa) steg för steg stängs ned. Jag känner att han kommer att behöva definiera det ”öppna samhället” i boken, för om det är som han skriver lever väl vi egentligen inte längre i ett ”öppet” samhälle, utan något annat. Kanske befinner vi oss hitom det öppna samhället just nu; vi har ett begrepp som vi tror att vi förstår men som vi behöver kasta ned i kloakerna för att förvandlas till något annat. Det finns inget annat land som efter att ha infört åtgärder samtidigt har givit medborgare ett starkare integritetsskydd och fysisk säkerhet. ”Stängda samhällen ruttnar inifrån”…

Förord

Olsson börjar med att förknippa vissa personliga behov med den ”personliga integriteten” men skriver att det inte finns någon relevant definition för alla sammanhang. Han går vidare och beskriver fyra tekniska trender som höjer kraven för en alltmer central diskussion om integritetsfrågor.

En teknisk trend är att vi får fler och fler ”apparater” omkring oss som samlar information om allting, inklusive oss själva och som dessutom skickas vidare.
En annan teknisk trend är att det blir ”billigare” att samla och lagra dessa informationsmängder. Det vette katten alltså om det stämmer, vi har ju set artiklar i media som dedikeras till hur mycket av skattebetalarnas pengar som kommer behövas för att verkställa och upprätthålla FRA-lagen och IPRED. Så vad menas egentligen med billigare här? Olsson tar kanske upp det här senare i boken.
Den tredje tekniska trenden är att ”teknologierna konvergerar” (7). Detta innebär att vad som en gång endast var en kamera kan idag vara en telefon, en dator, en mp3-spelare etc. Kombinationerna är många och marknaden spenderar oerhörda summor med att stoppa in så mycket finesser som möjligt i prylarna. Olssons användning av ordet ”apparat” här känns lite gammaldags.
Den fjärde tekniska trenden är att dessa prylar är portabla. Vi ser till exempel att vanliga privatpersoner i större utsträckning gör medias jobb. Vi läser ständigt konstruktioner som ”Har du sett något? Är du på plats? Ring till X, e-post X” där vi sedan uppmanas att skicka in information, tänk om denna information skulle övervakas? Ja just det, den kommer ju att övervakas.

Olsson nämner lite fördelar med dessa prylar som har och göra med att hitta platser och hjälpa oss med olika saker, men de öppnar också upp en rad kommunikativa möjligheter. Olsson menar att vi i framtiden blir vandrande kommunikationscentraler som antingen övervakas eller skyddas. Vad menas här med ”central”? Han fortsätter också med att påstå att ”bara utpräglade IT-specialister kommer att kunna känna till hur det fungerar tekniskt […]” (8). Jag efterlyser här vilka dessa IT-specialister är. Vi ser redan idag prov på hur vanliga privatpersoner upprättar wiki-sidor som hjälper människor att sätta sig in i hur saker och ting fungerar och vem som helst kan lägga till konkret information ifall de bara sätter sig in problematiken. Kolla bara på initiativen FRApedia, StoppaIPRED, StoppaACTA och Stoppa Datalagringsdirektivet, eller Kunskapsbanken för övervakning och kontroll för att bara nämna några exempel. Kryptering kommer också att bli ett allt vanligare ord framöver.

”Högteknologin” sägs ”tränga in” i den mänskliga sfären och utmana livs- och frihetsideal. Syftar han här i riktning mot en posthumanism? Avancerad teknologi finns också i den tekniska infrastrukturen som allt mer kommer att kontrolleras av stat och ”marknaden”. Eftersom information är lukrativt så kommer kontroll över denna information vara nödvändig för aktörerna.

”Att vi utvecklar ett ”informationssamhälle” betyder inte bara att mängden tillgänglig information ökar utan också att ”information” blir en alltmer central resurs i ekonomisk mening.” (8)

En hård kamp om informationen kommer växa tills sig som kommer att skicka lagstiftning om upphovsrätt och patent högt upp på den politiska agendan. Vilka möjligheter ges människor att verkligen hålla vårt samhälle ”öppet”?

Olsson verkligen överanvänder begreppet ”det öppna samhället” redan i bokens förord och mister sin mening och relevans i retoriken. Jag hoppas verkligen inte att begreppet fullständigt saturerar hela boken, för då kommer jag nog i fortsättningen inte alls referera till begreppet överhuvudtaget.
Ett annat begrepp som används flitigt men som Olsson inte heller leder någon vart är ”personlig integritet”, det saknas fortfarande insikter om hur behovet ska ta form. Termen missbrukas och det är inte alltid lätt att se hur, men missbruket leder till inskränkningar i informations- och yttrandefriheterna. Motiveringarna och argumenten för en försvagad ställning för individen i samhället håller helt enkelt inte. Olsson ämnar att visa hur just detta är fallet i dagens svenska samhälle.

Den personliga integriteten blir således ett paraplybegrepp för ”besläktade men skilda mänskliga behov” (9). Olsson inte bara delar upp begreppen informationsförbud och informationsfrihet, utan han delar även upp den personliga integriteten i två olika aspekter; vi har dels och göra med en personlig integritet och dels med en medborgerlig integritet. Han gör en uppdelning mellan integritet i mänskliga relationer och relationen mellan stat och individ. Jag ställer mig frågande till denna uppdelning för den måste ju ha med varandra och göra. Det är inte bara nätpolitiken som håller på att förändra begreppsligheten, har vi här och göra med en språklig, flödesaktig eller kanske fenomenell skillnad?

Individens relation till staten påverkar dennes relation till sina medmänniskor och relationen med våra medmänniskor förändrar och omförhandlar vår relation till staten. Sedan har vi ju alla andra processförhållanden som verkar mellan olika fenomen i samhället. Vi har således anledning att ifrågasätta denna språkliga uppdelning. Dock så har Olsson en poäng med sin uppdelning mellan den mänskliga och den politiska relationen och det är att det inte kan formuleras ett ”antingen eller”-val i relation till personlig integritet och personligt skydd. Stycket avslutas men ett, som jag uppfattar det, väldigt vanligt citat från Benjamin Franklin:

”Medborgare som ger upp sina rättigheter i utbyte mot säkerhet har snart varken det ena eller andra.” (9)

Den nya typen av medborgare i efterkrigstidens Sverige var en ”aktiv” och ”kunskapssökande” individ som kände ansvar för samhället och som kanske anslöt sig till någon folkrörelse. Idag är förväntningarna på individens politiska kunskaper och engagemang mycket lägre:

”Medborgaren uppfattas snarare som passiv, skyddsbehövande och samhällsansvarig bara på valdagen, om ens då.” (10)

Detta är en rätt provokativ inställning som finns bland delar av våra politiker. Dock låter vi ju våra politiker göra detta i för stor utsträckning. Jag tror att det handlar om genomskinlighet, öppenhet, och närhet till sina väljare. Vi måste ha möjligheter att nå politiker, kanske ställa frågor över en fika, intervjua och ingå i konkreta diskussioner om saker och ting som rör vårt samhälle. Samtidigt måste politikerna få en chans att komma bort ifrån alla tusentals människor som hetsar efter dem för varje steg eller beslut som de tar. Rätten till ett privatliv är mycket viktigt.

Häri kanske det ligger något i Olssons uppdelning av personlig och politisk relation. Bloggar fungerar som en sorts diskussionsforum och sammarbete, politiker kan snabbt ta tempen på olika frågor, samtidigt som de har en viss distans till ”massan” som kan uppfattas som hetsande eller till och med kränkande. Det är som att vi vill ha ett samhälle där vi kan snacka med politiker, men att samhället har förändrats så drastiskt så det har skett en splittring mellan de folkvalda och folket.

Hur blir vi då mer ”aktiva” och samhällsansvariga? Jo vi behöver våra verktyg så vi kan kommunicera med varandra. Eftersom det finns ett avstånd mellan människor som delar vissa inställningar och ideologier och ett avstånd mellan individer och politiker, måste verktygen användas för att olika former av uppdelningar ska kunna ingå i sammansättningar. Det är inte bara politikernas fel att det genomförs lagändringar, utan det är också vårt ansvar. Makten utgår från folket. Vi måste engagera fler människor att sätta sig in i politiska frågor och ifrågasätta de partier som de varmt beskyddar.

Hur blir det då med definitionen av det öppna samhället? Olsson använder sig inte av Karl Poppers definition även om namnet nämns i förbifarten. Jag blir direkt nyfiken och undrar hur Popper (med sin bakgrund inom vetenskaps- och politisk filosofi) beskriver detta och vars begrepp hade varit användbart. Olsson formar ett eget motsatsbegrepp. Olsson menar att samhället ”stängs” när lagstiftaren:

• inskränker yttrandefriheten, eller
• minskar offentlighetens räckvidd, eller
• skrämmer medborgare till tystnad genom beslut om statlig insyn i vanliga, icke brottsmisstänkta medborgares kommunicerande med omvärlden, eller
• skrämmer medborgare till politisk och social passivitet genom att öka statens och andra starka samhällsaktörers insyn i enskildas privata förhållanden.

”Öppet” och ”stängt” diskuteras i rättsliga termer. Individen har sina kommunikativa verktyg och staten har lagarna som verktyg för att kunna styra samhället. Olsson påpekar att det är mycket viktigare att ta upp vad politikerna faktiskt gör än vad de säger att de gör. Vilka politiker argumenterar öppet för att ”stänga” samhället? I ett land som i vanliga fall verkligen ska utreda och undersöka alla sorters fenomen och förslag så är det underligt att ingen forskning finns som förespråkar ökad säkerhet.

”Det finns ingen forskning, eller praktisk, samhällelig erfarenhet som visar att medborgarna kan byta en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet mot större säkerhet.” (11)

I stängda samhällen finns det större risk att politiker begår fler felhandlingar med korruption, mutor och maktmissbruk som följd. Det är dock svårt att sia om framtiden, men ska vi verkligen låta lagar få röstas igenom bara för att se om det kommer att bli värre innan vi agerar? Tänk på att införandet av lagar kostar otroligt mycket för skattebetalarna och jag hoppas verkligen att de hellre vill betala skatt för ändringar i grundlagen som säkerställer vissa medborgarrättsliga förutsättningar, snarare än att betala för massavlyssning, massövervakning och för utvidgandet av kommersiella strukturer.

1970-talets ”kontrollsamhälle” är en definition som har kommit att få en annan betydelse i och med nya tekniska förutsättningar. George Orwells 1984 är inte längre lika aktuell och har fått ge vika för en ny form av framtidssyn som tar form i Philip K. Dicks roman The Minority Report (2000?) och påverkas av romaner som  William Gibsons Spook Country från 2007. Det går att informera om läget om ett kommande övervakningssamhälle och det finns en trend som visar på ett starkare intresse för dessa frågor. Olsson menar på det motsatta. Han skriver dessutom att teknologierna ”invaderar” våra liv och får mig direkt att tänka på posthumanistiska tendenser. Undersökandet av gråzoner och gränser för det Mänskliga behövs då människans ställning och karaktärsdrag har kommit att befinna sig i en sådan position att dess premisser ifrågasätts och luckras upp.

Vi kan inte hoppa av händelseförloppen och den tekniska utvecklingen. Ska det verkligen vara så att vi måste vänja oss vid att vara övervakade? Är Internets alltid ”offentliga platser”? Vilka är ”IT-specialisterna” som Olsson skriver om? Skisserar han här en sorts klasskillnad eller en specifik grupp? Jag vet inte om det beror på fackgranskning eller redigeringsarbetet innan publiceringen av boken, men vissa begrepp och ord vet jag inte hur de ska tolkas. När ord som ”on-line” används vet jag inte om jag ska se det som en fråga om ordval (”online” är väl rätt väl utbrett?) eller om det är på grund av begreppslig skillnad.

Olsson fortsätter vidare till ett resonemang om att en effekt av övervakningskamerors närvaro, är att de tränger ”undan brottslighet till platser där kameror saknas” (12-13). Är det verkligen så? Jag kommer och tänka på brittiskt producerade program om CCTV-övervakning, bankrån, överfall, skimming, bilstölder och många fler företeelser som fortfarande sker i övervakade områden. I analogi till detta hävdar jag att problemet med t.ex. grov brottslighet fortfarande kommer att vara ett problem i ett övervakat samhälle, speciellt på Internets. Om Olsson har rätt så kommer lagstiftningen att tvinga in brottsligheten i det fördolda, från en offentlig brottslighet till en anonym brottslighet. Det finns inte en chans att roten till problemen försvinner i och med ökad övervakning. Vi kan inte enbart förlita oss på lagstiftning för att lösa samhällsproblemen, vi måste också påverka samhällsutvecklingen på andra sätt än enbart genom lagstiftning.

Olsson avslutar stycket ganska tungt och skriver igen att politiska löften i fråga om dynamiken integritet/säkerhet inte ar någon täckning i forskning eller andra länders praktiska erfarenheter. Googla lite efter vad som skett i Danmark de senaste åren, de praktiska erfarenheterna från det danska rättsväsendet stödjer väl inte direkt de svenska politikernas löften. Reformerna som politikerna föreslår leder till minskad personlig integritet, försvagad demokrati och ytterligare beskattning.

Det behövs mer grundlagstiftning och rättsregler som skyddar individers personliga och medborgerliga integritet. Dagens ”skydd” fungerar dåligt och går ut över yttrande- och informationsfriheten. Nu plockar Olsson isär ett argument många av oss har kommit i kontakt med tidigare, nämligen ”rent-mjöl-i-påsen”-argumentet.

“Påståendet att “den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta av myndigheters övervakning” är precis så dumt som flertalet debattörer påstår. […]” (13)

och

“”Rent-mjöl-i-påsen”-argumentet förutsätter att myndigheterna alltid är goda, alltid sätter den enskildes väl och ve främst, alltid fungerar i praktiken som de ska enligt statsvetenskaplig teori.” (14)

Vi måste diskutera, kritisera och undersöka makten i större utsträckning än vad vi gör idag. Låt inte politiker få fortsätta att passivisera oss.

Olsson går nu in på vad han kommer att skriva om i boken.
I första kapitlet ska han närmare gå in på det öppna samhället och diskutera varför ett stängt samhälle är ett attraktivt alternativ. Han utlovar också en jämförelse med utvecklingen inom idrottsrörelsen som ska perspektivera det hela.
I det andra kapitlet kommer samarbetspartnern vara den amerikanske filosofen Ferdinand Schoeman, vars sociologiska, filosofiska och psykologiska resonemang ska användas för att visa på brister i svensk lagstiftning och politisk debatt. Även om kapitlet sägs vara svårbegripligt så menar Olsson att kapitlet förtjänar vår uppmärksamhet.
Bokens tredje kapitel ägnas åt att beskriva hur rättsregler är tänkta att fungera. Fjärde kapitlet tar upp en rad olika märkliga lagar som t.ex. Datalagen och Personuppgiftslagen. Dessa lagar känns som rester från något förgånget och ingen vill ändra dom. Olsson lovar också att diskutera intressekonflikter mellan ämbetsmän, forskare, intellektuella och politiker.
Kapitel fem ägnas åt att diskutera inskränkningar i yttrandefriheten. Motiveringar för och effekterna av företeelser som buggning, lagring av data och avlyssning kommer att presenteras i detta kapitel.
I det sjätte kapitlet går Olsson in på balansen mellan behovet av integritetsskydd och offentlighetsprincipen. Vilken information ska vi ha rätt att komma åt?
Sjunde kapitlet dedikeras till rättspraxis och politiska beslut. Det här kapitlet ska vara väldigt inriktat på fakta och dessa ska peka på avskaffningar av medborgarnas rätt att ta det av myndighetshandlingar i elektronisk form. Jag vill lägga till att detta är väldigt viktigt för genomskinligheten av myndigheterna.
Åttonde kapitlet problematiserar begreppet ”Storebror” som jag ovan redan har problematiserat. Olsson ser även han att hotbilden har förändrats och vill diskutera att myndigheter vet mindre om individer än vad de inser själva. Mot slutet av boken vill Anders sen försöka koppla ihop vissa saker men låta vissa begrepp vara.

Olsson skriver att han som journalist egentligen måste få åsiktsmotståndare komma till tals. Just bokformatets diskussion brukar ju innebära att en författare för fram sina egna argument och sen bygger upp en polemik när de bearbetar andras argument. Vad jag menar är att man kan vara väl insatt i sina meningsmotståndares argument och områden, samtidigt som man inte behöver låta dem komma till tals. Det journalistiska kruxet handlar för mig mer om att man inte förvränger andras forskning, perspektivering eller på annat sätt förvanskar dess innehåll i sitt egna material. Om man undviker det, då behövs ingen annan ”debatt”-polemik. En bra författare är väl insatt i vad dennes meningsmotståndare står i vissa frågor. För att nämna ett exempel så uppfattade jag det som att Johan Söderberg skrev i Allt mitt är ditt mer om liberala idéer än vänsterrelaterade. Slutligen, det finns argument för införandet en rad lagar, media fullkomligt svämmar över av dem. Det är bara välja och vraka.

1. Det öppna samhället – och det stängda

Anders inleder kapitlet med en liknelse angående kontroll och övervakning inom idrottsvärlden. Det fanns en tid då sprinterlopp inte övervakades av monitorer, sensorer och rigorös kontroll. Idag kan en sprinter bara råka röra på sin fot lite fel innan start för att det ska bli tjuvstart. Vi har kommit till en punkt då starterna kontrolleras så hårt så att människans reaktioner inte är tillräckliga för att kunna bedömma vad som är rättvist eller inte. Detta innebär en bestraffning som för inte upprätthölls, det var någonting som man inte kunde uppfatta. Domarfunktionen inom vissa idrotter är under förändring, idag är det nödvändigt för till exempel domare i ishockey att titta på monitorer för att bedömma vissa tvivelaktiga situationer. Dopning är också ett fenomen som kräver hårdare övervakning. Trenden inom idrottsvärlden är ökad bevakning. Även om det är svårare att t.ex. fuska sig ur startblocken så utvecklas nya dopningspreparat i högre utsträckning, övervakningen har alltså tvingat fram den utvecklingen.

Skulle sporten verkligen gynnas av att automatisera övervakningen kring de aktiva? Antagligen om de själva inte känner att det kränker deras personliga integritet, men kan det även finnas positiva sidor för en medborgare i relation till en stat? Jag kan t.ex. tänka mig att vissa självövervakande tjänster och tekniska prylar kan vara bra, men att staten ska få allt större kontroll över enstaka individer tycker jag låter rätt illa. Jag skulle hellre vilja se att staten begränsas när det gäller insynen i tidigare ostraffade människors privatliv. Argumenten är ökad trygghet och säkerhet för oss medborgare, men blir vi verkligen tryggare och känner vi oss verkligen säkrare?

Sverige präglas mycket av ”nollvisions-tänk” där vi t.ex. har som mål att det varje år ska ske 0 dödsfall i trafiken, att vi inom många andra områden som brottslighet, ekonomi etc. ska sträva efter orealistiska mål som vars verklighetsförankring egentligen visar på en helt annan bild av verkligheten. Politikerna kanske tror att övervakningen av oss är bra för att de kan upptäcka brottslighet i samhällets gråzoner, men hur ska polisen någonsin kunna få resurser för denna ökade informationsmängd om Sveriges medborgare? Polisen och vårt rättsväsende är redan överbelastat med arbetsuppgifter som tar tid från att lösa brott, få personer dömda i domstol, att förebygga brott, och att säkra den egentliga tryggheten och säkerheten i samhället.

Media har på senare år framställt våldsbrott och våldsstatistik på ett sådant sätt så att vanliga personer har börjat demonstrera mot våldet. Detta ger dock en skev bild av verkligheten. Visst har flera människor fått sätta livet till under de senaste åren, vilket är djupt tragiskt, men media bär en stor del av skulden till att vi ser samhällets rop på ökad övervakning och att det tydligen är mer tragiskt när någon blir misshandlad till döds på Kungsholmen än att en människa från förorten drabbas av samma sak. Trissar media upp dessa snedvridna verklighetssyner så tycker jag vi lika gärna kan börja nedmontera våra större dagstidningar runt om i landet. Om jag går hem från krogen och blir nedsparkad, så blir jag fortfarande lika nedsparkad oavsett om det finns kameror på plats eller inte. Och att jag blir nedsparkad är inte mer tragiskt än om en person ute i orten blir misshandlad. Det finns en för stor tro om att man ska kunna stoppa våldsbrott med denna övervakning. Mer realistiskt vore om att människorna i vårt land inte övervakades per se utan att om det finns skälig misstanke om att någon håller på med brottslighet (grov sådan) så kan polisen och vårt rättsväsende efter beslut sätta in övervakningsresurser på den individen för att lösa brott.

”Att övervaka alla människor i samhället för att avslöja någon av flera hundra otillåtna handlingar är ett projekt av närmast ofattbar komplexitet” (24).

Som Olsson påpekar faller liknelsen med idrotten på att kravet på kontroll försvinner när idrottarna lämnar arenan, vi vanliga människor som bara lever i samhället kan inte försvinna från arenan på samma sätt. Det är dags att människor börjar förstå att de som driver på hårdast för ökad kontroll och övervakning drivs av egna intressen. Vare sig det är hjälpmedel eller för ekonomisk vinning så ska det ifrågasättas. Ifall det är lobbyn som driver på utvecklingen så är det för att de vill öka sina intäkter, ifall det är politikerna eller tjänstemännen som driver på utvecklingen är det för att stärka sina positioner och att folket inte ska kritisera samhällsfunktioner och makten. Om polisen driver på utvecklingen är det för att de vill ha bättre hjälpmedel.

När det gäller vår otroligt kuragelösa piskade höger så är det för att de inte vill att vi ska kritisera EU, ta en funderare över hur de agerar mot oss genom att kolla på vad de driver igenom för lagar och regler både inom EU och på hemmaplan. Avståndet mellan politiker och medborgare bara ökar och ökar. När det gäller vår totalt ointressanta och lättviktsopposition, som kan vara den tamaste i mannaminne, så vet man inte riktigt alls var de står. De var ju ändå den politiska makt som först började att ta fram förslag på övervakning och kontroll. Förr i tiden kunde man förvänta sig att den politiska oppositionen alltid skulle ställa sig ifrågasättande mot den styrande makten i alla möjliga förslag och beslut. Idag ser jag dock hur blocken närmar sig varandra rent politiskt och vi röstar inte längre på flera partier utan vi röstar på två block och två på förhand upphaussade kandidater till statsministerposten. Hur kan vi förhindra denna utveckling? Vad kan vi göra för att gynna politisk dynamisk mångfald?

2. Människa, flockdjur och integritet

Detta kapitel handlar om kränkningar, makt och övergrepp. Visst finns det poänger med att ta upp kränkningar, övergrepp osv i media men journalistiken missar rätt ofta att ta upp en debatt om själva begreppen. Vad är egentligen ”personlig integritet”? Nyhetsrapporteringen förenklar, moraliserar, brister i objektivitet, upprätthåller svart-vitt tänkande för att sälja lösnummer eller få fler läsare. Här tycker jag att det finns en stor poäng i att blogga, om någon har lust att skriva ett inlägg på 5000 tecken om hur en dagstidning  har misslyckats med en artikel, innebär det att ingen kommer att säga att artikeln är för lång eller onödig. Tidningen kommer antagligen inte att granska sig själv. Kan det här vara en mediabevakning som kommer att få större utrymme framöver?

3. Yttrande- och informationsfrihet: En snabbkurs

Debatter angående yttrande- och informationsfrihet brukar präglas av oklarheter och missförstånd menar Olsson. Han är intresserad av yttrandefriheten i en juridisk mening som ofta blandas ihop med moraliska och politiska aspekter. Enligt svenska grundlagar råder det yttrandefrihet och det rättsliga skyddet för yttrandefriheten är en beredskapslagstiftning.

Olsson ger oss tre argument för yttrandefriheten. Sanningsargumentet går ut på att om alla typer av yttranden är tillåtna så kommer människor så småningom att kunna skilja på vad som är sant från falskt. Jag tänker lite på det här, är det verkligen så? Olsson går dock vidare till något väldigt viktigt, att historien visar hur viktigt det är att även de mest väletablerade sanningar får ifrågasättas. Ja! Detta är jätteviktigt, vi måste få ifrågasätta givna sanningar om vi t.ex. ska kunna bedriva vetenskaplig forskning. Problemet som uppstår är självklart att forskning ska vara vinstdrivande och finansierat, så om du som forskare tror på kontroversiella åsikter kan de förpassas till den vetenskapliga skamvrån främst på grund av politiska anledningar. Om viss forskning stämmer kommer det att gynna mänskligheten och om fakta visar sig vara grundade på osanningar så kommer de inte överleva i miljöer där alla perspektiv tillåts.

Demokratiargumentet går ut på att man inte i förväg kan förbjuda framförandet av vissa åsikter för då sätts demokratin ur spel. Av samma skäl som man inte bör förbjuda lögner borde man ej förbjuda obehagliga åsikter.

Argumentet om personlig frihet handlar om att den enskildes mänskliga rättigheter möjliggör att denne kan uttala sig fritt. Efter detta glider han in på informationsfrihet och på offentlighetsprincipen. Denna princip brukar motiveras utifrån rättsäkerheten, effektiviteten och demokratin. Myndigheterna ska behandla människor lika, de ska kunna vara genomskinliga så att de kan granskas lättare och all information som myndigheter samlar in om oss ska göras tillgänglig för att denna gör oss kunnigare och gynnar demokratin. Olsson tycker att insyn är en förutsättning för rättssäkerhet och demokrati men verkligen inte någon garanti.

”Den svenska traditionen av öppenhet kan dock inte längre tas för given.” (51)

Det förefaller så att lagstiftandet och rättspraxis har under en lång tid bidragit till att myndigheter som ej vill lämna ut information elektroniskt kan komma undan kravet på insyn. Olsson ser medlemskapet i EU som en bidragande faktor vilket jag är benägen att hålla med om. När jag var yngre kändes det, efter ett par år, som att medlemskapet i EU hade förändrat Sverige på flera sätt. Denna förändring är svårt att sätta fingret på men nu är det inte bara Sveriges lagstiftning man som medborgare måste ha koll på utan också lagstiftningen och direktivhetsandet inom EU.

Offentlighetsprincipen håller på att urholkas och var redan livligt debatterad redan inom folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994. Olsson menar att nedmonteringen redan började på 70-talet när jag inte ens var född och att denna nedmontering kanske kan spåras till att politiker eventuellt inte vill jobba inför öppen ridå, på grund av att deras felbedömningar, misstag, okunskap och ignorans lätt kan spridas som en löpeld i dagens mediala landskap. Olsson avslutar sedan detta kapitel med en två sidor om Peter Seipel som jag inte tänker gå in på.

4. Lagarna som bytte fiende

Nedslag i ett kapitel om olika lagar

”Ligger det inte en fara i att samhällets starkaste aktörer, framförallt staten samlar alltmer information om befolkningen i stora databaser?” (58)

Angående 1969-1986 års kritik:

”Kritik mot den datoriserade statsmakten levererades mest från höger, där man varnade för en utveckling i riktning mot kommunistiska och andra centralstyrda statsskick.” (61)

Angående debatten om forskningsprojektet Metropolit 1986:

”Det paradoxala är alltså att integritetsfrågorna försvann, från såväl den svenska politiken som de svenska massmedierna, vid just den tid då teknikutvecklingen började göra dem alltmer relevanta för medborgaren.” (62)

Om datalagen:

”Den fara som datalagen skulle skydda mot hade redan vid slutet av 1970-talet ändrat skepnad.” (64)

Om den fria marknaden:

”Fri konkurrens förutsätter ju ett fritt flöde av information, inklusive persondata, över gränserna.” (70)

Om Sveriges rättsposition:

”I Sverige är vi rättspositivister. Riksdagen förväntas noga beakta varje ny lagregels effekter och funktion i förhållande till all annan lagstiftning.” (73)

EUs påverkan på svensk rättspraxis:

”Med EU-medlemsskapet utsätts den svenska rättskulturen för allt starkare influenser av detta främmande slag. Det skapar redan konflikter […]” (73)

Om mindre bra synsätt:

”Varje förslag och beslut om nya statliga tvångsmedel – buggning, teledatalagring, Internet[s]-övervakning med mera – lanseras numera med de varmaste hyllningar till den personliga integriteten.” (75, min parentisering)

Om anonymitet i digital-urbana miljöer:

”Anonymiteten är ett grundvillkor (default-läge) för livet i storstaden, och att med stränga dataskyddslagar ytterligare vidga avståndet människor emellan försvagar snarare än stärker integritetsskyddet.” (76)

Övervakning:

”Det kan inte stå säkerhetspolisen eller skattemyndigheten fritt att, enbart med myndighetsintresset för ögonen, övervaka medborgarna.” (76)

5. Integritetsskydd eller yttrandefrihet? En fördjupning

I det här kapitlet skriver Olsson om Ramsbrofallet, Lindqvistfallet, att stänga med filtrering, filtrering som juridiskt problem, att stänga med hänvisning till äganderätt och vad folket anser. I kapitlet går Olsson in mycket på konflikter mellan nationell och internationell rättspraxis, obskyra juridiska tolkningar, paparazziaktiviteter och idéerna bakom filtrering av Internets. I denna delen av boken kan vi se på en del skumma konsekvenser av förslag från politiker och befintlig lagstiftning. Jag tänker inte gå in på dessa saker i mer detalj utan ni får helt enkelt läsa boken.

6. Integritetsskydd eller offentlighetsprincip?

Ska politiker få använda sig av medborgarnas okunskap och rädslor för att driva igenom lagar? Olsson försöker bena u politikernas strategier och hur de argumenterar för implementering av lagar, samt att försöka beskriva hur pass lite skydd eller mycket skydd vi medborgare faktiskt har. Han frågar vidare, är det verkligen så lätt att få reda på allt om sin granne som politikerna vill få oss att tro? Det har väl inte blivit mer information som gjorts tillgänglig, vi har alltid kunna hitta uppgifter i olika arkiv osv, men dessa har varit pappershandlingar. I dagens digital-analoga flux av informationssörja blir själva enkelheten i kombination med tillgängligheten ett hot mot integriteten för åtminstone politikerna. Vi får inte heller glömma att vi lever i en tid då fler och fler faktiskt visar sig öppet på nätet på liknande sätt som afk.

Olsson målar upp en bild av att om vi verkligen vill täppa igen alla håll för att värna om vårt integritetskydd modell stenålder, så måste vi i princip förbjuda hela Internets. Undrar hur många som skulle vilja gå med på det, är det någon som tycker det vore en bra idë? Vi får inte låta vår abstrakta oro (i stil med Heidegger‘s koncept om ångest (angst)) utan något riktigt objekt, få fäste och kunna användas för att stärka politiska åsikter.

Samhället är antagligen inte mycket våldsammare idag än låt oss säga för 30 år sen innan jag föddes. Vi får en bild av media och reaktioner från våra politiker att så inte är fallet och dessa tjänar på att hålla oss rädda. Vi är som rädda individer kontrollerbara individer och medborgarna kan lättare föras bakom ljuset i den politiska verkligheten som idag blir alltmer påtaglig i Sverge.

Olsson nämner också USA’s agerande efter den elfte september för ”säkerhetsteater” och detta är inte första gången som vi har hört begreppet användas i politiskt sammanhang, se bara på rättegången mot The Pirate Bay där begrepp som ‘teater’ och ‘spektakel‘ nämnas i samband med rättegången. I det sista fallet har vi förvisso och göra med en annan typ av progressiv begreppslighet som likt en smitta sjunker in i det politiska och drar undan mattan för intressen som med näbbar och klor försöker försvara föråldrade ståndpunkter kring ekonomi, politik, klutur och spridning.

Vi måste göra upp med obehaget kring personsuppgifter. All information kommer inte användas emot dig. Om du tror så (per default) innebär att du möjligtvis föreställer saker och har en skev bild av verkligheten. Fråga dig själv hur många gånger du har känt att din integritet har hotats. Fråga nu om det hotet har varit ett reelt hot och om det kommit från någon medborgare eller från statliga myndigheter. Hur uppstår detta obehag? Varför är vi så rädda? Vi får inte heller glömma bort att det kan förekomma generationsskillnader som gör frågan alltmer komplicerad. Jag tror t.ex. att unga människor har mycket lättare för att använda teknik än vad äldre generationer har. De yngre människorna upplever inte heller Internet som en annan värld utan är en del av verkligheten som ska skyddas med alla medel. Det finns obehagliga saker på Internets precis som det finns olika obehagliga saker i vår tillvaro.

7. Offentlighetsprincipen: En nekrolog

8.Vad vet egentligen Storebror?

Slutord

I det stora hela tycker jag att denna bok blev förbisedd förra året. Den är helt klart värd att läsa. Högstadie- och gymnasieelever skulle t.ex. mycket väl kunna läsa den här boken i samhällsvetenskaplig undervisning, för att få en inblick i problematiken kring anonymitet, integritet, offentlighetsprincipen, yttrandefriheten etc.

Hur många recenserade föresten boken när den kom förra året? Förutom Johanna Nylander kommer jag speciellt många andra som skrev recensioner. Har jag fel så posta gärna länkar till recensioner i den här tråden.

Dörren som stängs – av Johanna Nylander
Helsingborgs Dagblad
Uppsala Nya Tidning
Tidningen Kulturen

Här kan du beställa boken:

Tusculum

Bokus
Adlibris
Bokia
Akademibokhandeln

Det svartvita tänket mot Konstfack

Johanna Nylander skriver eftertänksamt om den senaste tidens kritik mot Konstfack och framförallt två stycken elever:

”Om en konstnär begår ett brott – polisanmäl och låt rättsväsendet bedöma. Om en konstnär gör dålig konst – strunta i att besöka utställningen och köp inte verket. Konstfack är trots allt en utbildningsinstutition, och så länge man skall skattefinansiera högskolor och universitet överlag, bör staten totalt strunta i hur lärosäterna bedömer examensarbeten.”

Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Konstfack är en institution, eleverna på en sådan konstnärlig utbildning har idéer som de med olika medel och handlingar driver igenom individuellt med ett specifikt syfte i åtanke. Konsekvenserna av deras handlingar, (relaterat till samhället eller i ett konstnärligt verk) går tillbaka på individer, deras eventuella påverkan på andra människor och toleransen gentemot dessa. Denna dynamik kan befinna sig i både en juridisk gråzon och en konstnärlig gråzon. Individerna kan sedan reflektera över det som utförts, välja att enbart presentera materialet eller på olika sätt efterarbeta materialet för att uppnå något mål relaterat till det ursprungliga syftet. Vissa konstformer eller handlingar förlorar intensitet när den av en curator presenteras på ett galleri. Detta innebär att rätt dokumentation av performance eller verk blir väldigt viktigt.

Det här är både en individuell och en institutionell fråga. Har en individ gjort något juridiskt fel kan denne prövas, har en individ gjort något konstnärligt fel kan denne subjektivt bedömas och om ni på allvar vill förändra en konstnärlig institution måste ni som motsätter er en sådan institution göra mer än att bara skriva om det.

Det är handlingar som förändrar verkligheten. Det moraliserande svartvita tänkandet om två individer och deras konst leder ingen vart, det här är dynamiska människor som gör något konkret i samhället som har en viss bärkraft. Åtminstone en av dessa individer (vet inte hur det är med den andra eleven) har skapat mer verk och förändringar i verkligheten än vad jag någonsin kommer att göra. Häri ligger det för mig en samhällsvinst som inte enbart kan knytas till en specifik motpol. Konstfack har etiska riktlinjer och sköter sin verksamhet internt, har ni några synpunkter på dessa är ni välkomna att ringa Konstfack och diskutera.

Det finns viktiga anledningar till att viss konst också är subversiv. Hur detta ska tolkas eller förstås är upp till var och en men subversiv konst är inte av ondo per se. Jag vet var jag står i frågan. Konstfack är Sveriges största konst- och designhögskola och har funnits sedan 1844, ska vi verkligen dra in på stöd till denna institution på grund av några få isolerade händelser?

Läs också Jacob Kimvalls artikel i Stockholms Fria.

Piratbuktsrättegången, IPRED och FRA-lagen

Det har varit en händelserik dag idag! Jag startade dagen med att vakna upp för att en kort stund senare nästan somna igen till ljudflödet från rättegången mot The Pirate Bay. Rättegången är inte klar än på långa vägar så jag tänker inte spendera halva natten med att skriva egna kommentarer på något som redan utförligt kommenteras. Men jag vill däremot göra er som läser denna blogg uppmärksamma på en del länkar. Det har dessutom kommit ny information idag som bland annat rör IPRED och FRA-lagen.

Det spelar ingen roll var ni står politiskt – Piratpartiet bevakar rättegången mot The Pirate Bay LIVE – följ gärna med själva om ni är hemma, på jobbet, i skolan, ute och går i nattkylan eller om ni är på resande fot. Glöm dock inte att ha koll på gammelmedia också, de har även en hel del direktrapporteringar. Det senare kanske är något för den som muttrar om den heliga objektivitet? Tänk på att ju fler källor man har tillgång till, desto bättre åsiktsbildande material har man till sitt förfogande som granskande människa. För den som vill ha helt subjektivt fritt stoff att laborera med rekommenderar jag ljudflödena från själva rättegången, Sveriges Radio har en bland annat. Ni kan även ladda ned ljudfiler med rättegången här.

LIBE (The Committee on Civil Liberties, Justice and Home Affairs) i Europadepartementet röstade idag enhälligt 44-0 igenom en rapport som heter ”De grundläggande rättigheterna på Internet[s]” (min parentisering + osäker översättning), vilken kan tolkas som skarp kritik mot både IPRED-direktivet och FRA-lagen.

Man kan säga att min hemresa från kvällens träning blev lite roligare när Foggy tipsade mig om detta. Snabbt jobbat! Vill ni läsa mer om rapporten, om eventuella analyser och övriga kommentarer kan jag rekommendera Rick Falkvinges inlägg ”Sensation! EU kräver: droppa FRA, droppa IPRED”. Det var Micke @ MiNimaliteter som hittade själva rapporten från första början så ni kan ju klicka er förbi där och tacka. Henrik Alexandersson tonar däremot ned betydelsen av denna rapport och manar till fortsatt analys och väntan på att protokollet är klart.

Om ni inte är så mycket för Piratpartiet kan ni spana in Inger Segelströms (S) ”Skarp uppmaning från Europaparlamentet till den svenska regeringen – FRA-lagen måste ändras”, vilken jag vill passa på att ägna några rader åt att citera Segelström:

”- Det råder idag en obalans på Internet där det är de folkvalda som granskar folket och inte som i det övriga samhället där folket skall ha möjlighet att granska de folkvalda. Utskottet skickade idag en tydlig signal till medlemsstaterna att rätta till detta.”

”- Jag uppmanar därför nu den svenska regeringen att börja lyssna till kritiken som riktas mot FRA-lagen, ett enigt utskott i Europaparlamentet har idag tydligt visat att lagen inte är acceptabel som den ser ut idag.”

Jag räknar med att det kommer mer information om det här imorgon (läs idag) både från medborgare och från media.

Angående rättegången mot The Pirate Bay idag (läs Tisdag) så var det nog inte många som trodde sina öron i rättsalen, på cafét, hemma, i skolan, i piratbyråns buss, etc när:

” […] Roswall droppar hälften av alla brott han hävdar har begåtts och som Pirate Bay-killarna åtalas för medhjälp till och förändrar radikalt tolkningen av vad resterande brott avser.” –Oscar Swartz

Det återstår att se om detta gynnar försvaret eller ej, jag kan då iallfall inte sätta mig in i det teoretiska i anknytning till detta. Jag hoppas verkligen att det kommer att framgå senare i veckan. Missa inte att titta in och kolla lite på The Spectrial! Spektaklet! Rättegången!

Blogglänkar:

FRA-lagen
IPRED
The Pirate Bay

En sista grej bara, minns ni Piraterna – De svenska fildelarna som plundrade Hollywood av Sam Sundberg och Anders Rydell? ProjO har nu läst in en ljudbok! Det har tagit ProjO runt två veckor att läsa in åtta timmar(!) piratbok. Fullkomligt lysande! Ljudboken kan ni hitta här.

The Pirate Bays & Piratbyråns presskonferens

Imorgon inleds rättegången mot personerna bakom The Pirate Bay. Idag hölls det en presskonferens på Tekniska Museet i Stockholm och för er av er som missade presskonferensen med The Pirate Bay och Piratbyrån kan ni se den igen här: The Pirate Bay Press Conference.

Övriga länkar:

The Spectrial
Piratmotstånd
Piratpartiet LIVE!

Undantagstillståndet och datalagringsdirektivet

Det är högst sannolikt att den svenska riksdagen och regeringen kommer att driva igenom det så kallade datalagringsdirektivet och skylla på att EU kräver detta av Sverige som nation. För det första så är detta inte fallet, Sverige har ett val mellan att sjösätta detta direktiv eller att avvisa det.

Grönt ljus för datalagringen enligt politikerna – rött ljus för datalagring om medborgare får bestämma, anser jag.

Om inte detta är ett hot mot integriteten så är det definitivt ett hån mot alla laglydiga. Irland hävdade bestämt att datalagringen handlar om en polisiär och juridisk fråga men idag eller när fan det var, spelar ingen roll, avslog EG-domstolen den irländska begäran. Det kändes inte muntert när jag fick reda på det.

Datalagringen berör vår kommunikation som har och göra med telefoni, sms, e-post, sända samt ta emot samtal och positionsbestämningar varifrån vissa samtal eller sms skickades. Direktivet tvingar alltså internet- och mobilleverantörer att lagra denna information av abonnemangs-data, vilket företagen idag inte vill göra på grund av deras inställning till kunderna. Lagringstiden av all information tycks vara väldigt godtycklig och osäker då det kan röra sig om ett par månaders tid eller upp emot tjugo år! Varför?

Varför stödjer båda blocken just nu denna typ av direktiv? Hur kommer det sig att det inte finns ett omfattande politiskt motstånd inom riksdagen mot vad som håller på att hända i Sverige? Direktivet kritiseras inom EU, i näringslivet, av människorättsorganisationer och helt vanliga medborgare.

Jag tycker att datalagring är väldigt obehagligt.

Måste vi lagra sådana oerhörda mängder information för brottsbekämpning? Vi har redan ett överbelastat rättsväsende och polis, men ser politikerna konsekvenserna av sitt handlande?

Det politiska undantagstillståndet är ett faktum – Jag anar att Girgio Agambens begrepp lämpar sig bra för vidare diskussion om svensk lagstiftning.

”Undantagstillståndet, översatt till svenska av Sven-Olov Wallenstein, handlar om hur nöden och lagen kolliderar, och exemplifieras med västerlandets historia till och med USA:s roll och agerande efter 11 septemberattackerna. Under Romarriket fanns undantag till lagen, necessitas legem non habet, det som begås i nöd är undantaget från lagen. I modern tid, menar Agamben, har frasen kommit att betyda att makthavare kan upphäva lagen om de finner sig vara i nöd. Detta undantagstillstånd har kommit att permanenteras, säger Agamben, och blivit den huvudsakliga metoden som makthavare använder för att styra. I praktiken råder det därmed inte någon skillnad mellan rätt och politik. Han menar att det i detta är uppenbart att de mänskliga rättigheterna grundas på de medborgerliga rättigheterna och inte tvärt om. När demokratier kan utlysa undantagstillstånd, har gränsen mellan demokrati och diktatur utplånats. Agamben menar också att länders själva styrelsesätt förändrats, och övergått mer och mer till en administration i stället för att regera med lag och rätt.” Referens

Varför tar jag då upp Agamben? Jo, jag läste ett inlägg från Christian Engström som skrev följande:

”Att förslaget strider mot grundlagen bekymrar ju knappast den övervakningskåta alliansregeringen. Det där i regeringsformens andra kapitel om att vi medborgare ska vara skyddade mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande, är det ju knappast någon som tar på allvar längre.”

Kan det stämma? Vad händer då? Jo, ”staten” i sitt konstituerande av undantagstillståndet, driver likväl igenom direktiv och förordningar som egentligen inte borde kunna drivas igenom. Politiken sker i en sorts politisk gråzon där själva direktivet som drivs igenom svarar mot lagen men där dess konsekvenser inför lagen såsom sammansättning krossas i de metajuridiska eller de metapolitiska kugghjulen.

Räkna med att jag kommer att läsa mer från Agamben och sätta mig in i hans begreppslighet. Det ska tilläggas att jag har förtroende för svenskt rättsväsende överlag, men strömningar inom EU, media eller riksdag ska t.ex. inte i förväg kunna påverka rättegångar. Jag frågar mig själv, hur mycket kan politiker och stora företag påverka rättspraxis och rättegångar utan att det berör rättegången ”i sig”. Finns det något som ett isolerat rättsväsende? Jag tror inte att det är fallet. Det ska bli väldigt intressant att se hur rättegången mot The Pirate Bay kommer att utveckla sig…

Undantagstillståndet av Giorgio Agamben kan ni få tag på från axlbooks. Sven-Olov Wallenstein står för översättningen.

Motstånd.

Nicklas Lundblad recenserar boken Piraterna

Jag fick just reda på att Nicklas Lundblad har recenserat Anders Rydells och Sam Sundbergs bok Piraterna – De svenska fildelarna som plundrade Hollywood. Recensionen hittar ni här.

Sydsvenskans upphovsrättsspecial och rättegången mot The Pirate Bay

Jag måste tipsa om Sydsvenskans upphovsrättsspecial och framförallt Rasmus Fleischers och Fritz-Anton Fritzons korta artiklar där de från olika perspektiv tar sig an upphovsrättens vara. Passa också på att läsa uppföljningarna på deras respektive bloggar: Attack mot attacktalet och Replik till en upphovsrättstroende.

Nivån är riktigt hög och det finns en hel del intressanta anmärkningar och idéer att tänka vidare på, men jag känner att de inte fick tillräckligt med utrymme i artiklarna. Men debatten förstärks mer och mer nu med tanke på att rättegången mot The Pirate Bay närmar sig med stormsteg.

Idag börjar en omfattande bojkott av mediaindustrierna, rättegången mot The Pirate Bay inleds den 16:e februari, IT-eliten och mediaeliten står på tå just nu och besökte nyligen Media Evolution som gästades av Chris Anderson vars bok Free! Why $0.00 Is the Future of Business lanseras i dagarna. Dessutom inser fler människor att det som sker nu är större än fildelning och handlar om yttrandefriheten och tryckfriheten. Fler och fler priser delas ut och tjänster skänks bort till människor som engagerar sig i företeelserna ovan.

Just nu händer det riktigt mycket och inte nog med det, ni måste även se till att köpa eller ladda ned Anders Rydells och Sam Sundbergs Piraterna – De svenska fildelarna som plundrade Hollywood! Den boken och Tony Ernsts bok Sex miljoner sätt att jaga en älg på kompletterar verkligen varandra bra även om båda två tar upp gemensamma fakta.

Här är schemat till rättegången mot The Pirate Bay. Jag har kopierat texten från Christian Engström och ni kan läsa mer om rättegången här

”Huvudförhandlingsplan (kl. 09.00 – 12.00, 13.00 – senast 16.00)

Dag 1 – 16 februari 2009
Yrkanden och inställningar — åklagarens sakframställan och skriftliga bevisning.

Dag 2 – 17 feb
Forts. från dag 1.

Dag 3 – 18 feb
Målsägandenas sakframställningar (gärna genom i förväg ingivna skriftliga sakframställningar)
09.00 Sony BMG Music m.fl., Yellow Birds m.fl. och Warner Bros m.fl.
13.00 Åtalades sakframställningar

Dag 4 – 19 feb
Forts. åtalades sakframställningar
13.00 förhör Fredrik Neij
14.00 förhör Gottfrid Swartholm Warg
15.00 förhör Peter Sunde Kolmisoppi

Dag 5 – 20 feb
09.00 förhör Carl Lundström
13.00 ev. forts. förhör med den tilltalade

Dag 6 – 23 feb
Reserv

Dag 7 – 24 feb
09.00 vt-förhör Magnus Mårtensson
10.00 vt-förhör Anders Nilsson
11.00 vt-förhör Richard Carlswärd
13.00 vt-förhör Jim Keyzer (?)
15.30 vt-förhör John Stéenmark

Dag 8 – 25 feb
09.00 vt-förhör Tobias Andersson
10.00 vt-förhör John Kennedy (engelsk tolk)
11.00 vt-förhör Bertil Sandgren
11.30 vt-förhör Rasmus Ramstad
13.00 vt-förhör Pär Ekengren
14.30 vt-förhör Ludwig Werner
15.00 vt-förhör Per Sundin

Dag 9 – 26 feb
09.00 vt-förhör Kristoffer Schollin (alternativt att det får tas en annan dag om det blir det enda “tilltalade-förhöret”)

Dag 10 – 27 feb
09.00 vt-förhör Jim Keyzer (?)
Åtalen mot Fredrik Neij resp Gottfrid Warg
14.30 Personalia

Dag 11 – 2 mars
09.00 Åklgaren slutför
13.00 Sony BMG slutför
14.00 Yellow Birds
15.00 Warner Bros

Dag 12 – 3 mars
09.00 Fredrik Neij slutför
10.30 Gottfrid Swartholm Warg
13.00 Peter Sunde Kolmisoppi
14.30 Carl Lundström

Dag 13 – 4 mars
Reserv

Som framgår av schemat kan det säkert bli ändringar, men det här tycks vara planen.”

Stilforskning – sårbarhet hos språkliga definitioner

Jag sitter på min kammare och läser om stilistik samt stilforskning och konstaterar att för varje ny parameter som vi möjligtvis kan koppla till studiet av språklig stil och stilistik, kommer att påverka begreppet ‘stil’ och dess definition. All forskning på området, varje vetenskapligt vägval, i princip allt som inbegriper språklig utveckling, kommer att påverka dels studiet av texterna men också själva begreppet text.

Samhället är dynamiskt och faller isär och sätts ihop lite hur som helst i olika materiella och immateriella sammansättningar, ingen språklig definition går säker i ett posthumanistiskt tänkande, så vad är då meningen med att ha språkliga definitioner? I samma stund vi försöker att närma oss olika fenomen genom att sätta oss in i språkliga definitioner, kommer dessa att i nästa stund kanske vara förlegade eller försatta i en okontrollerbar svängning som resulterar i ett sönderfall.

Visserligen närmar vi oss fenomenen via språkliga uttryck med dess innehåll och betydelser – men dessa utgör inte fenomenen eller de materiella processerna; inte heller de nya sammansättningarna som uppkommer. Anledningen till att jag ville skriva om detta är att jag håller på att läsa en genomgång av stilbegreppet från Nils Erik Enkvist. I stilforskning och stilteori från 1973 (Lund: Gleerups S. 96-168 ) går Enkvist bland annat in på olika parametrar som de som sysslar med stilforskning, litteraturvetenskap eller lingvistik måste ha i åtanke om de kvalitativt eller kvantitativt forskar om stil. Definitionen av stil som jag hängde upp mig på var denna:

”Enligt denna definition bestäms stilen hos en text av summan av de signifikanta skillnaderna mellan förekomsten av språkliga drag i denna text och i en med texten jämförbar, till den kontextuellt relaterad norm, eller ett nätverk av sådana normer” (117?).

Än sen då? Är direkt frågan jag ställer mig själv. Denna definition kommer säkerligen att förändras flertalet gånger i Enkvists redogörelse, den tycks också vara perspektiverad och återhållen av förkärleken till en textuell sfär. Denna definition kan t.ex. inte komma åt och redogöra för olika stilupplevelser. ”Stilen hos en text” inbegriper ju en kontext, varför kan inte definitionen också redogöra för ”nätverk” och ”kontext”? Är det verkligen så att vi enbart måste rikta in oss på differentialer?

Jag saknar en dynamisk infallsvinkel här, en mer kvalitativ inställning och utvecklad metodologisk redogörelse för text som sammansättning och texters påverkan på olika mönster och sociala fenomen. Jag börjar också tröttna på att viss forskning stirrar sig blind på enbart texten. Det finns en föreställning om litteraturens oföränderlighet och aura som är problematisk för olika typer av forskning om text, litteratur och samhälle. Någonstans i mitt resonerande efterlyser jag redogörelser och metodik vars parametrar har lämnat textens yta och faktiskt talar om processer och stil som något utomspråkligt och föränderligt.

Vi måste distansera oss från texten.