12 låtar – en lista på musikaliska influenser

Under en genomgång av det dagliga RSS-flödet hittar jag en post från Emma och ett inlägg från Mymlan som handlar om musik och fenomenet ”listor”.

Tjejerna har båda gjort var sin lista på låtar som har påverkar dom och som antagligen betyder mycket för dem vilket är mycket intressant. Jag känner mig direkt tvungen att kontra och göra en lista på 12 låtar som speglar mig som person.

Det här är inte en enkel uppgift och jag tror inte heller någon annan än mina vänner är intresserade av en sådan lista, men jag vill ändå försöka mig på att knåpa ihop en. Det får bli ett sorts test. Visserligen är en lista på 12 låtar väldigt begränsad, men eftersom musik betyder oerhört mycket för mig är det viktigt för mig att anta Mymlans utmaning.

Dock måste jag påpeka att låtarna nedan är några favoriter och påverkar mig mycket. Det är inte en lista på de absoluta bästa låtarna och kriteriet är att det ska finnas en video tillgänglig.

Under min uppväxt har jag alltid försökt att tvinga mina vänner att lyssna på musik som jag har köpt eller hört, men jag har inte känt att mina vänner har tvingat på mig lika mycket grejer. Många av mina vänner som antingen producerar musik eller vevar vax har alltid tyckt om att prata musik med mig. Men sen har vi de vänner som har en unik musiksmak,  men som de inte dagligen pratar om. Som DJ och musiksamlare har jag alltid tyckt om att gräva efter skivor och att punktmarkera olika genrer.

Jungle och Drum ‘N’ Bass tillhör den genre som påverkat mig mest, denna stil hade jag råkoll på under senare delen av nittiotalet. Under samma period drev jag en hemsida som enbart bevakade Drum ‘N’ Bass, sidan hette ”Spectraz of Drum ‘N’ Bass” och hjälpte mig att komma i kontakt med DJs, producenter och människor världen över som alla var lika intresserade av genren som jag. Det här var med Internets hjälp ett nytt sätt att se på nätverk och att lära känna andra människor utanför landets gränser.

Långt senare började jag scrobbla musik till Last.FM. Jag har inte bara fått ett annat perspektiv på mitt eget lyssnande, utan jag har också fått mer information om vad mina vänner och bekanta lyssnar på. Detta är en utveckling av nätverkandet där jag helt plötsligt har möjlighet att titta på vad alla möjliga människor lyssnar på och jämföra med vad jag själv lyssnar på. De behöver inte dagligen berätta för mig vad de lyssnar på, jag kan bara kolla igenom vad de har scrobblat de senaste dagarna och snabbt avgöra om våra ”listor” överensstämmer med varandra eller inte.

Scrobblingen innebär att det finns olika parametrar som inte bara påverkar och formar mitt sätt att lyssna på musik utan också kontakter och min egen kreativitet. Låtarna nedan ingår inte i någon form av hierarki utan ordningen är bara ett resultat av att jag kom på vissa videos före andra.

Här är min lista:

1. Jeru The Damaja – Come Clean

Riktigt tungt beat från DJ Premier (Gang Starr) vars MPC-sväng får liv med hjälp av ingen annan än Jeru The Damaja. Jeru The Damaja kommer från Brooklyn i östra New York och spenderade unga år på diverse kvartersfester och kom vid någon tidpunkt i kontakt med Gang Starr genom DJ Premier (som han lärde känna i skolan) och lyckades häva ur sig några bars i låten ”I’m The Man”. Denna låt gästades också av Lil’ Dap från Group Home som för övrigt var en rätt dynamisk duo (tillsammans med Melachi The Nutcracker) med kopplingar till Gang Starr Foundation. Både Jeru The Damaja och Lil’ Dap debuterar rent av med sina bars på ”I’m The Man”, en låt som ändrar stämning och ljudbild varje gång en ny MC kliver in till micken och river av sina rader.

Jeru The Damaja kan verkligen flyta över beatsen med auktoritet. Jag har lyssnat på en hel del Hip Hop under mina år men hans flow imponerar väldigt mycket på mig och är bland det bättre jag har hört. Beatet som Jeru får gå loss på i ”I’m The Man” är väl inte direkt dåligt heller och det uppstår ett flöde av riktigt bra New York Hip Hop.

Året efter ”I’m The Man” släppte Jeru The Damajas sin egna singel ”Come Clean”. Denna låt har ett intro som är bland det hårdaste som jag någonsin har hört. Vem kan sitta still när beatet kommer in efter 11 sekunder? Jerus första rader i låten har jag permanent memorerat och jag brukar återskapa hans flyt i mitt huvud. När beatet flödar ut ur ett par dubbla 15″ och ett par 12″ och får fönster att vibrera så kan jag inte sitta kvar på stolen. Det här är essentiell östkust-Hip Hop och ett måste för alla som är intresserade av Hip Hopens guldår fram tills mitten av nittiotalet.

”Come Clean” med Jeru The Damaja:

Verse One:

You wanna front what?
Jump up and get bucked
If you’re feeling lucky duck
Then press your luck
I snatch fake gangsta MC’s and make em faggot flambe
Your nine spray my mind spray
Malignant mist steadily pumps the funk
The results you’re a gang stuffed in a car trunk
You couldn’t come to the jungles of the East poppin that game
You won’t survive get live catchin wreck is our thing
I don’t gang bang or shoot out bang bang
The relentless lyrics the only dope I slang
I’m a true master you can check my credentials
Cuz I choose to use my infinite potentials
Got a freaky, freaky, freaky-freaky flow
Control the mic like fidel castro locked cuba
So deep that you can scuba dive/my jive
Origin is unknown like the Jubas
I’ve accumulated honies all across the map
Cuz I’d rather bust a nut then bust a cap in
Ya back in fact my rap snaps ya sacroilliac
I’m the mack so i don’t need to tote a Mac
My attack is purely mental and its nature’s not hate
It’s meant to wake ya up out of ya brainwashed state
Stagnate nonsense but if you persist
You’ll get ya snotbox bust you press up on this
I flip hoes dip none of the real niggas slip
You don’t know enough math to count the mics that I ripped
Keep the Dirty Rotten Scoundrel as his verbal weapons spit

Verse Two:

Real rough and rugged, shine like a gold nugget
Every time i pick up the microphone i drug it
Unplug it on chumps with the gangsta babble
Leave your nines at home and bring your skills to the battle
You’re rattlin’ on and on and ain’t sayin nothing
That’s why you got snuffed when you bump heads with Dirty Rotten
Have you forgotten, i’ll tap you [jaw]
I also kick like kung fu flicks by run run shaw
Made frauds bleed every time I g’d
Cuz i’ve perfected my drunken style like sam seed
Pseudo psychos i play like Michael
Jackson when i’m bustin ass and breakin backs
Inhale the putrified aroma
Breathe too deep and you’ll wind up coma-
tose the king i’m hard like a fifth of vodka
And bring your clique cuz i’m a hard rock knocka
I gotcha, out on a limb i’m about to push you off the brink
Let you draw your craw but you burnin’ shot breaks
When the East is in the house you should come equipped

Verse Three:

Fly like a jet sting like a hornet
Knuckleheads get live and set it off if you want it
Dirty rotten scoundrels is crushin fools no joke
With styles more fatal than second hand smoke
Don’t provoke the wrath of this rhyme inventor
Cuz I blow up spots like the world trade center
Come with the super trooper on his assault mission
The tech’s technique cuz he’s a technician
Wishin he’ll go away won’t help the weapons stop
The skills are shot cuz any idiot can let off a glock
Hard rock smellin the clutch of this untoucha
You claim you got beef on the streets so whatcha
Gonna do when real niggaz roll up on you
And you don’t got your crew
Pull your glock but you don’t got the heart
You was webbed straight from the start
Bought a tool and didn’t learn how to use it
Got lost in Brooklyn so you had to lose it
Just for frontin you got that ass waxed.

2. Prodigy – No Good

Få låtar från nittotalet låter så fräscha som Prodigys ”No Good”, den här låten fullkomligt sprudlar av liv och ”impact”. Liam har inte överträffat sig själv speciellt många gånger efter ’94 års ”No Good” och om fick jag chansen att sitta ned och prata med honom skulle jag försöka ta reda på allt jag kan om hur han fixade till sitt sound i den låten. Musiken andas lagerlokal, raves, electronica, breakbeat och något så brittiskt som punk.

Liam ser så extremt hård ut i början av videon när han kommer till festen. Kameran växlar tempo hela tiden, vi får följa Liams sakta gång in i lokalen, hans nickande mot DJn (som antagligen spelar Liams låtar) och samtidigt får vi se folk dansa till det tunga soundet. Leeroy och Maxim har dessutom båda två bakåtvända gubbkepsar på sig och ser hur brutala ut som helst. Det är få människor i lokalen och belysningen är dov, sekvenser med fish eye-lens panoreringar och ultrarapida Liamsegment avlöser varann i ett snabbt tempo när vi får bekanta oss med människorna i lokalen.

Keith Flint ser sådär löjligt nöjd ut när han går bakom Liam, som senare bryter ut i galet solobreakande. Jag kan identifiera mig med Liams sätt att röra sig igenom lokalen, han har koll, han övervakar, han hälsar på vänner och bekanta och är mycket medveten. Videon riktar väldigt mycket uppmärksamhet mot Liam, men den speglar också kollektivet; de kommer dit som grupp och håller ihop. Element som tvångströjor och spontan väggdemolering gör inte videon direkt sämre men manifesterar visuellt lite låtens ‘promenad hem’.

Samplingen till ”No Good” kommer ifrån ”You’re no good for me, I don’t need nobody” av Kelly Charles (1987, London Records LONX153).

3. Massive Attack – Unfinished Sympathy

Jag tänker inte ens kommentera denna ingående. Helt underbar video, riktigt bra låt och jag blir alltid tårögd när jag hör den. Det här är en av mina absoluta favoritlåtar och påverkar mig väldigt mycket känslomässigt. Det är synd att jag inte kan dela den här låten med någon på det sätt som jag egentligen vill. Massive Attack lyckades redan 1991 att producera något av den ‘perfekta’ låten och dess stämning har en given plats i min lista. Jag har riktigt svårt att skriva vidare när jag hör den här låten, jag tänker på mina tidigare flickvänner, nära och kära och låtens manifestering av saknad blir riktigt påtaglig.

Shara Nelson:

I know that i’ve BEEN MAD IN LOVE before
And how it could be with you
Really hurt me baby, really cut me baby
How can you have a day without a night
You’re the book that I have opened
And now i’ve got to know much more

The curiousness of your potential kiss
Has got my mind and body aching
Really hurt me baby, really cut me baby
How can you have a day without a night
You’re the book that I have opened
And now I’ve got to know much more

Like a soul without a mind
In a body without a heart
I’m missing every part
(x5)

4. Geto Boys – My Mind Playing Tricks On Me

Den här låten består av ett tungt beat, riktigt bra sampling, paranoida funderingar om övervakning, droger och kvinnor. En av hip hop-låtars mest kritiska punkter är under en låts inledande bars. Under denna del av låten måste emceen leverera riktigt bra rader för att låten ska sätta sig och lyfta. Scarface lyckas enligt mig med det och han framställer några riktigt kusliga rader som sätter sig direkt.

Om första delen av låten är bra så är sista barsen från Bushwick Bill också viktiga. Slutet av låten får en sådan hård vändning så att detta nästan utgör låtens ”peripeti”. Kolla videon så förstår ni vad jag menar. Efter samtliga verser så kommer samplingen in igen solo för att sedan återigen ledsagas hem av beatet i utrot.

Låten brukar åka på i lurarna när jag är på väg hem från stan och är en av de skapelser som får absolut mest speltid i min mp3spelare. Samplingen kommer från ingen mindre än Isacc Hayes och du hittar den i låten ”Hung Up On My Baby” 1974 års film ”Tough Guys”.

Intro: Scarface

I sit alone in my four-cornered room staring at candles
Oh that shit is on? Heh
Let me drop some shit like this here, real smooth

Verse One: Scarface

At night I can’t sleep, I toss and turn
Candle sticks in the dark, visions of bodies bein burned
Four walls just starin at a nigga
I’m paranoid, sleepin with my finger on the trigger
My mother’s always stressin I ain’t livin right
But I ain’t going out without a fight
See, everytime my eyes close
I start sweatin, and blood starts comin out my nose
It’s somebody watchin the Ak’
But I don’t know who it is, so I’m watchin my back
I can see him when I’m deep in the covers
When I awake I don’t see the motherfucker
He owns a black hat like I own
A black suit and a cane like my own
Some might say, ”Take a chill, B”
But fuck that shit! There’s a nigga trying to kill me
I’m poppin in the clip when the wind blows
Every twenty seconds got me peepin out my window
Investigatin the joint for traps
Checkin my telephone for taps
I’m starin at the woman on the corner
It’s fucked up when your mind is playin tricks on ya

Verse Two: Willie D

I make big money, I drive big cars
Everybody know me, it’s like I’m a movie star
But late at night, somethin ain’t right
I feel I’m being tailed by the same sucker’s head lights
Is it that fool that I ran off the block?
Or is it that nigga last week that I shot?
Or is it the one I beat for five thousand dollars
Thought he had ‘caine but it was Gold Medal Flour
Reach under my seat, grabbed my popper for the suckers
Ain’t no use to me lyin, I was scareder than a motherfucker
Hooked a left into Popeye’s and bailed out quick
If it’s goin down let’s get this shit over with
Here they come, just like I figured
I got my hand on the motherfuckin trigger
What I saw’ll make your ass start gigglin
Three black, crippled and crazy senior citizens
I live by the sword
I take my boys everywhere I go, because I’m paranoid
I keep lookin over my shoulder and peepin around corners
My mind is playin tricks on me

Verse Three: Scarface

Day by day it’s more impossible to cope
I feel like I’m the one that’s doing dope
Can’t keep a steady hand because I’m nervous
Every Sunday mornin I’m in service
Prayin for forgiveness
And tryin to find an exit out the business
I know the Lord is lookin at me
But yet and still it’s hard for me to feel happy
I often drift while I drive
Havin fatal thoughts of suicide
BANG and get it over with
And then I’m worry-free, but that’s bullshit
I got a little boy to look after
And if I died then my child would be a bastard
I had a woman down with me
But to me it seemed like she was down to get me
She helped me out in this shit
But to me she was just another bitch
Now she’s back with her mother
Now I’m realizing that I love her
Now I’m feelin lonely
My mind is playin tricks on me

Verse Four: Bushwick Bill

This year Halloween fell on a weekend
Me and Geto Boys are trick-or-treatin
Robbin little kids for bags
Till an old man got behind our ass
So we speeded up the pace
Took a look back, and he was right before our face
He’d be in for a squabble no doubt
So I swung and hit the nigga in his mouth
He was goin down, we figured
But this was no ordinary nigga
He stood about six or seven feet
Now, that’s the nigga I’d be seein in my sleep
So we triple-teamed on him
Droppin them motherfuckin B’s on him
The more I swung the more blood flew
Then he disappeared and my boys disappeared, too
Then I felt just like a fiend
It wasn’t even close to Halloween
It was dark as fuck on the streets
My hands were all bloody, from punchin on the concrete
God damn, homie
My mind is playin tricks on me

5. Beastie Boys – Sabotage

Det här är utan tvekan en av de bästa videos som kom under 90-talet. Spike Jonze lyckas skapa ett humoristiskt ös som passar väldigt bra till låten ”Sabotage” av Beastie Boys. Låten fick riktigt mycket speltid på MTV och var en av 1994 års topplåtar, på den här tiden så kunde jag sitta och vänta framför TVn tills låten kom så jag kunde spela in den. Det var också en låt som jag och några vänner alltid började att skratta åt när vi snackade om den.

Can’t Stand It, I Know You Planned It
Ima Set It Straight, This Watergate
I Can’t Stand Rockin’ When I’m In Here
‘Cause Your Crystal Ball Ain’t So Crystal Clear
So, While You Sit Back And Wonder Why
I Got This Fucking Thorn In My Side
Oh My God, It’s A Mirage
I’m Tellin’ Y’all It’s Sabotage

So,So,So, So Listen Up ‘Cause You Can’t Say Nothin’
You Shut Me Down With A Push Of Your Button
But yo, I’m Out And I’m Gone
I’ll Tell You Now I Keep It On And On

‘Cause What You See You Might Not Get
And We Can Bet, So Don’t You Get Souped Yet
Scheming On A Thing That’s A Mirage
I’m Tryin’ To Tell You Now It’s Sabotage

Why; Our Backs Are Now Against The Wall
Listen All Of Y’all This Is Sabotage
Listen All Of Y’all This Is Sabotage
Listen All Of Y’all This Is Sabotage
Listen All of Y’all This Is Sabotage

I Can’t Stand It, I Know You Planned It
I’ma Set It Straight This Watergate
I Can’t Stand Rockin’ When I’m In This Place
Because I Feel Disgrace Because You’re All In My Face
But Make No Mistakes And Switch Up My Channel
I’m Buddy Rich When I Fly Off The Handle
What Could It Be, It’s A Mirage
You’re Scheming On A Thing That’s Sabotage

6. Photek – Ni Ten Ichi Ryu

Det finns inte speciellt många videos till mina favoritlåtar inom Jungle, men en låt som däremot har sin egen video är Photeks minimalt djupa ”Ni Ten Ichi Ryu”. Den här låten är ett perfekt exempel på hur toner av jazz möter en elektronisk genre med fokus på knivskarpa breaks och galna edits. Samtidigt vilar här en skärpa och ljudbild som säkert skulle få en del jazzmusiker att nicka instämmande, tyvärr har Rupert Parkes sound utvecklats bort från känslan som infinner sig i Ni Ten Ichi Ryu.

Photek är, liksom jag, väldigt intresserad av japansk kultur och traditioner. Videon följer en man som ska föreställa en samuraj som utför övningar med sitt svärd i vad som ser ut som ett traditionellt japanskt hus. Låtens titel betyder ”2 swords technique” och krigaren i videon förbereder sig mentalt på strid och tränar inför möten med andra samurajer.

Fotot är Akira Kurosawa-grått och kameran växlar mellan ‘Hong-kong-snabbt’ samt stillbilds- och slow motion-sekvenser för att skapa ett skönt flyt som speglar låtens ”breakdowns” och stegringar. Essentiell Photek. Jag kommer antagligen att börja med ett utkast om Drum ‘N’ Bass dokumentärer ganska snart. Det finns en hel del saker som jag vill skriva om som handlar om breaks, bas, DJing och elektronisk musik.

7. Massive Attack – Tear Drop

Jag läste för flera år sen om inspelningen av den här låten. Enligt vad jag minns ska Elizabeth Fraser från Cocteau Twins ha varit blyg eller kanske obekväm när delar av Massive Attacks trio Robert Del Naja, Grantley Marshall och Andrew Vowles satt i studion.

Jag kom inte ihåg exakt vilka som var på plats, men delar av gruppen lämnar studion med låtens mördarbeat loopande och rec på Frasers mick. Vi säger att de gick och tog en kaffe eller något och när de kom tillbaka hade hon satt den. Jag kan riktigt föreställa mig den här skotska sångerskan stå där och inte riktigt få till det för att sedan skina upp och tokleverera helt och hållet i och med sin ensamhet.

Fraser sjöng även på två av albumet Mezzanines andra spår. Jag riktigt önskar att jag hade denna skiva på vinyl, för omslaget är enormt snyggt.

[Liz Fraser]

Love, love is a verb
Love is a doing word
Fearless on my breath
Gentle impulsion
Shakes me makes me lighter
Fearless on my breath

Teardrop on the fire
Fearless on my breath

Nine night of matter
Black flowers blossom
Fearless on my breath
Black flowers blossom
Fearless on my breath

Teardrop on the fire
Fearless on my breath

Water is my eye
Most faithful mirror
Fearless on my breath
Teardrop on the fire of a confession
Fearless on my breath
Most faithful mirror
Fearless on my breath

Teardrop on the fire
Fearless on my breath

Stumbling a little
Stumbling a little

8. Mobb Deep – Shook Ones Pt. II

Riktigt fin pianosampling på denna, Havoc och framförallt Prodigy (som utgör Mobb Deep) kör över alla på den här låten. Shook Ones Pt. II är en av deras mest kända låtar och dess samplingar kommer från ”Kitty With the Bent Frame” (1972) av Quincy Jones samt från ”Dirty Feet” från 1979 av Daly Wilson Big Band.

Både Havoc och Prodigy presterar några kritiska rader som gjort att låten blivit så populär. Jag ska försöka att markera de raderna som jag tycker verkligen präglar hur Mobb Deep fick den att bli så bra.

(Intro)

Word up son, word
yeah, to all the killers and a hundred dollar billas
(yo I got the phone thing, knowmsayin’, keep your eyes open)
for real niggas who ain’t got no feelings
(keep your eyes open)
(no doubt, no doubt son, I got this, I got this)
(just watch my back, I got this first, yo)
check it out now
(word up, say it to them niggas, check this out it’s a murda)

[Prodigy]

I got you stuck off the realness, we be the infamous
you heard of us
official Queensbridge murderers
the Mobb comes equipped with warfare, beware
of my crime family who got nuff shots to share
for all of those who wanna profile and pose
rock you in your face, stab your brain wit’ your nosebone
you all alone in these streets, cousin
every man for theirself in this land we be gunnin’
and keep them shook crews runnin’
like they supposed to
they come around but they never come close to
I can see it inside your face
you’re in the wrong place
cowards like you just get they’re whole body laced up
with bullet holes and such
speak the wrong words man and you will get touched
you can put your whole army against my team and
I guarantee you it’ll be your very last time breathin’
your simple words just don’t move me
you’re minor, we’re major
you all up in the game and don’t deserve to be a player
don’t make me have to call your name out
your crew is featherweight
my gunshots’ll make you levitate
I’m only nineteen but my mind is old
and when the things get for real my warm heart turns cold
another nigga deceased, another story gets told
it ain’t nothin’ really
hey, yo dun spark the Phillie
so I can get my mind off these yellowbacked niggas
why they still alive I don’t know, go figure
meanwhile back in Queens the realness is foundation
if I die I couldn’t choose a better location
when the slugs penetrate you feel a burning sensation
getting closer to God in a tight situation
now, take these words home and think it through
or the next rhyme I write might be about you

Chorus:

Son, they shook…
‘cause ain’t no such things as halfway crooks
scared to death, scared to look
they shook
‘cause ain’t no such things as halfway crooks
scared to death, scared to look

livin’ the live that of diamonds and guns
there’s numerous ways you can choose to earn funds…earn funds
some of ‘em get shot, locked down and turn nuns
cowardly hearts end straight up shook ones…shook ones
he ain’t a crook son, he’s just a shook one…shook one

[Havoc]

For every rhyme I write, its 25 to life
yo, it’s a must the gats we trust safeguardin’ my life
ain’t no time for hesitation
that only leads to incarceration
you don’t know me, there’s no relation
Queensbridge niggas don’t play
I don’t got time for your petty thinking mind
son, I’m bigga than those claimin’ that you pack heat
but you’re scared to hold
and when the smoke clears you’ll be left with one in your dome
13 years in the projects, my mentality is what, kid
you talk a good one but you don’t want it
sometimes I wonder do I deserve to live
or am I going to burn in hell for all the things I did
no time to dwell on that ‘cause my brain reacts
front if you want kid, lay on your back
I don’t fake jacks kid, you know I bring it to you live
stay in a child’s place, kid you out o’ line
criminal minds thirsty for recognition
I’m sippin’ E&J, got my mind flippin’
I’m buggin’ think I’m how bizar to hold my hustlin’
get that loot kid, you know my function
cause long as I’m alive I’ma live illegal
and once I get on I’ma put on, on my people
react mix to lyrics like Macs I hit your dome up
when I roll up, don’t be caught sleepin’
cause I’m creepin’

Chorus:

Son, they shook…
‘cause ain’t no such things as halfway crooks
scared to death and scared to look
(he’s just a shook one)
they shook…
‘cause ain’t no such things as halfway crooks
scared to death and scared to look
(we live the live that of diamonds)

they shook…
‘cause ain’t no such things as halfway crooks
scared to death and scared to look
they shook…
‘cause ain’t no such things as halfway crooks, crooks..

livin’ the live that of diamonds and guns
there’s numerous ways you can choose to earn funds…earn funds
but some of ‘em get shot, locked down and turn nuns
cowardly hearts end straight up shook ones…shook ones
he ain’t a crook son, he’s just a shook one…shook one

Yeah, yeah, yeah
To all the villains and a hundred dollar billas
To real brothers who ain’t got no dealings
G-yeah, the whole Bridge, Queens get the money
41st side (he’s just a shook one)
keepin’ it real (you know)
Queens get the money…

(Talk fades out)

9. Wu-Tang Clan – Protect Ya Neck

En till låt som jag inte kan sitta still till. Wu-Tang Clan behöver ingen egentlig presentation men jag kan säga att låten är en av deras mest populära singlar.

10. Armand Van Helden – You Don’t Know Me

New York-House och vokaler som nästan andas gospel och storslagen stämning kommer till liv i denna dänga från Armand Van Helden. Den fina stämningen har mycket att göra med hur han har bearbetat Duane Hardens röst EQ-mässigt i mixningen. Detta var en av de största låtarna ’99 och hela det albumet där denna låt fanns med var helt ok. Tydligen så lämnade Van Helden studion och lät Harden göra sin grej vilket jag inte hade en aning om. Det påminner mig om vad jag skrev angående ”Tear Drop” ovan.

Den här låtens sampling kommer från en discodänga som heter ”Dance With You” från Carrie Lucas och trummorna kommer från en klassisk huslåt av Jaydee som heter ”Plastic Dreams”.

You don’t even know me
You say that I’m not livin’ right
You don’t understand me
So why do you judge my life

I don’t ask for nothing
I’m always holding my own
Every time I turn around, there’s something
People talking ‘bout what they don’t know
And when I try to move on up
They’re always pullin’ me down
I’m tired and I’ve had enough
It’s my life, and i’m living it now

You don’t even know me
You say that I’m not livin’ right
You don’t understand me
So why do you judge my life

I always wonder why
People try to hurt me
No happiness in their own lives
So they act out all their jealousy
Who are you to say that I’m living wrong?
Always telling me what to do
I’ve decided I gotta be strong
What makes you think that I needed you?
You don’t know me…

You don’t even know me (ohh, you dont know me)
You say that I’m not livin’ right (you don’t understand the waythat I feel)
You don’t understand me (you can’t even see my pain)
So why do you judge my life (oohhh you don’t know)

You don’t even know me
You say that I’m not livin’ right
You don’t understand me
So why do you judge my life

Who are you?
You say I’m not livin’ right
Anything I try to do
You haven’t walked in my shoes
I’m gonna move on
It’s my life, it’s my life

You don’t even know me
You say that I’m not livin’ right
You don’t understand me
So why do you judge my life (x2)

11. Stardust – Music Sounds Better With You

Listan har hitills varit ganska deppig med domedagsmörk Hip Hop, känslosam Trip Hop och brittisk electronica/breakbeat. Jag kände att det var läge för lite fransk filterhus.

Stardusts ”Music Sounds Better With You” ger mig positiva känslor och jag blir uppriktigt glad varje gång jag hör låten och ser videon. Killen i videon börjar arbeta med sitt flygplan och vill upp i luften samtidigt som Stardusts låt stiger mot skyarna i topplistan. Slutet blir som att ett gemensamt mål uppnås och pojken får till och med tillbaka sitt flygplan som han lyckas kasta bort. Samplingen att hålla koll på kommer från Chaka Khans låt ”Fate”, och vokalerna kommer från Benjamin Diamond.

Värt att notera är att notera är att Thomas Bangalter (ena halvan av Daft Punk) var med och producerade denna låt.

12. Mr. Oizo – Flat Beat

Om jag någon gång behöver en manager så kommer jag definitivt att vilja ha Flat Eric. Vem headbangar så hårt till electro? Vem dominerar en video på samma sätt? Vem är så mån om sitt utseende? Vem håller i en låtsascigarr med samma pondus och auktoritet? Vem jobbar lika frenetiskt? För att inte tala om hans kontor, det är riktigt old skool. Han har till och med ett foto på sig själv med telefonen i högsta hugg på sitt eget skrivbord. Snacka om att ha begränsad självinsikt.

Mr. Oizos låt är rätt ok den med, basgången får en del saker att vibrera om jag skulle dra på, så det får nog anses som ett ganska gott betyg. Värt att notera är att denna låt också kom ’99, året då ”You Don’t Know Me” kom ut.

Sammanfattning

Nu blev denna lista till stor del en MTV/Hip Hop-affär, för egentligen borde det ha funnits med några hårdrockslåtar här också. Till mitt försvar så kan jag säga att det är svårt att på beställning komma ihåg min musikaliska uppväxt, för att inte tala om alla videos som kanske inte finns representerade på Youtube. Jag har utelämnat många låtar inom genrer som Hip Hop, Jungle, Techno, House och Hårdrock för att jag inte hittar officiella videos till de låtarna.

Stoppa den nya fildelningslagen

Henrik Alexandersson har dragit igång en kampanj för att göra fler människor uppmärksamma på IPRED-lagen, samt att samla in pengar för en annonsplats på SVD.se.

Ifall du inte har en aning om vad IPRED-lagen är så se här. Ifall du själv vill läsa igenom lagförslaget så titta på regeringens hemsida. Om du tycker att det är någonting med lagen som verkar bra eller dåligt har du möjlighet att skriva till politikerna här.

Jag tar ställning mot införandet av denna lag för den är oklar, dåligt utformad, inkonsekvent och inte rättssäker. Det här är en politisk fråga som borde engagera oss alla. Bryr du dig om integritet, rättssäkerhet och rättsstaten? Visa vad ni tycker och se till att även sätta er in i era meningsmotståndares argument och tankar för att öka förståelsen för hur begreppen ovan relaterar till lagförslaget.

Åtta år senare III – Vem bryr sig om lagarna?

Del tre i serien ”Åtta år senare” handlar om vem som bryr sig om lagarna. Frågan ”vem bryr sig om lagarna?” är på ytan naiv, men den döljer ett engagemang som har och göra med vad vi anser om vissa lagar och regleringar. I det här kapitlet tar Nicklas Lundblad upp grundvillkoren för vad som kan anses vara en effektiv regel. Lundblad nämner inte IPRED i kapitlet, utan det är jag som tar in begreppet för att tillföra något till hans resonemang.

Vad är en effektiv regel?

Spontant tycker jag att en effektiv regel borde vara en som antingen kontrolleras grundligt eller som avskräcker människor från att ägna sig åt vissa aktiviteter som denna regel omfattas av. Nu kan vi fråga oss själva om vi tycker att alla regler och lagar ska efterföljas i lika stor utsträckning och om alla subversiva aktiviteter ska drabbas lika hårt av denna reglering.

Lundblad öppnar med att Sveriges Riksdag kan lagstifta om vad som helst, vilket vi har sett i och med FRA-lagen och snart kommande antiliberala IPRED. Riksdagen ska formellt ha den yttersta makten i Sverige, dock inser många att våra förtroendevalda politiker i större utsträckning påverkas av tjänstemän nere i Bryssel och även i vår egen inrikespolitik. Sverige håller på att förlora denna ”konstitutionella allsmäktighet” till förmån för EU. En politisk konstruktion som EU skulle betyda mer för Europa om den var mindre toppstyrd och mindre progressiv när det gäller anspråk på en Europeisk konstitution där alla medlemsländer tvingas följa en centraliserad agenda och lagstiftning. Hur är det då med andra institutioner i samhället?

Arbetsgivare kan också införa regler. Dessa regler går ut över de anställda och ger upphov till integritetsproblem på arbetsplatser. I vilken utsträckning ska chefen få ha insyn i den teknik som arbetare använder sig av? Bara för att man har möjligheten att sätta upp regler om vad som helst så ska man inte göra det.

”… så förväntar sig knappast någon riksdagsman att bisarra och svårkontrollerade lagar ska följas” (77)

Det här stämmer inte. Resonemanget kanske stämde för åtta år sedan men denna förväntan finns hos politiker, kanske just för att en rad bisarra och svårförstådda lagar antingen är klubbade eller ligger och väntar som motioner. Det verkar inte spela någon roll att lagarna är svåra att kontrollera, de ska likväl verkställas. Det ska finnas ett rum för reglering som vi medborgare, med vår nivå av laglydighet, ska få tycka till om. Vad allmänheten anser ska kopplas ihop med den faktiska kontrollmöjligheten av lagförslag.

Vad utgör då en effektiv regel enligt Lundblad? En aspekt av det hela har och göra med kontroll av åtlydnaden. Vissa lagar och regleringar gör att polisen verkligen inte har en chans att efterleva dessa. Rättsväsendet står lamslaget inför en möjlig utbyggnad av immateriella rättigheter. Hur ska våra domstolar prioritera? Ska staten överbelasta vår polis och rättsväsende?

I takt med att regleringar införs i relation till Internet så kommer dessa regler vara svåra att kontrollera. Det går inte att kontrollera vad flera miljoner människor håller på med och ska verkligen företag få rätt att använda sig av polisiära metoder för att regler ska efterföljas? Kontrollmöjligheterna begränsas i takt med att medborgare engagerar sig och visar motstånd. Lundblad tycker att om en regel ska sägas vara effektiv måste åtminstone 50% av fallen där regeln appliceras kunna kontrolleras.

En regel är också effektiv om den håller för tester. I och med den inneboende trögheten i lagsystemet och eventuellt den rådande trögheten hos våra politiker, kan vi konstatera att det finns exempel på lagar och regleringar som efter att de har införts inte har hållit för tester i domstol. I fråga om IPRED kan ni själva kolla upp hur det danska rättsväsendet har agerat under de senaste åren. Öppna nätverk, tjänster för anonymitet och annan teknik kommer troligast innebära att när den effektiva regelns logiska form testas juridiskt, kommer det visa sig att den oftast inte är sann.

Politiker och rättsväsende har en helt annan syn på de lagmässiga ”klasserna” än vad vi medborgare har. Vi har generellt en intuitiv och kunskapsmässigt bättre förmåga att avgöra fallen där vi följer en regel, där vi bryter mot den och när vi bryter mot en regel fast ingenting kommer att hända. Fenomenen som politiker och rättsväsendet lagstiftar om är ständigt under förändring, precis som de marknader som de försöker rädda på juridisk väg. Jag undrar i vilken utsträckning som de konservativa politikerna diskuterar om regler som de vill införa är effektiva eller inte.

I informationssamhället räcker det med att fylla kunskapsluckor för att undvika vissa regleringar. Om en stor del av allmänheten tycker att lagar är ”idiotiska” och ”fel”, kommer dessa att kringgås. Vi kan ta kopieringen som ett exempel. Kopiering kommer inte att försvinna så länge själva funktionen ”ctrl c” inte regleras. Människor kommer att dela information med varandra så länge som vår kommunikation inte regleras och vi kommer att dela en massa saker med varandra så länge som vi inte reglerar kultur.

Det finns olika moraliska grunder för olika typer av regler. Regler som har och göra med immateriella rättigheter har inte lika stor moralisk grund som en stor mängd andra lagar i vårt samhälle. Den moraliska grunden och kontrollmöjligheten rörande ny teknologi är väldigt liten. Lundblad hävdar att lagar kommer att öka klyftan mellan människor som kan använda sig av tekniken och de som inte kan förstå den. De som inte kan kringgå lagar kommer att uppleva mindre nytta och nöje med den nya tekniken. Lagstiftning och reglering gör det svårare för människor att öka kunskapsnivån i informationssamhället.

Ett annat krav är att en effektiv regel måste vara lätt att förstå. Argumentationsnivån har ju varit rejält ojämn de senaste åren i anknytning till immaterialrätten och äganderätten. Jag tror verkligen att många av de som är för IPRED gör ett val att inte försöka sätta sig in i litteratur, artiklar och debatter på ett seriöst sätt. Jag uppfattar det som att många bara ”stänger av” och pekar på förlorade intäkter och ”stöld”, vilket de har all rätt att göra, men jag ser inte att de anstränger sig för att argumentera för en skärpt lagstiftning med hjälp av den litteratur som motståndare till IPRED sätter sig in i. Det finns de som vill förstå och så finns det dom som vill stoppa huvudet i sanden. Hur ska vi ha’t?

Rättsväsendet måste ju också förstå. Det är ju ett system som måste avgöra om något faller under en viss regel eller inte samt att den som ska följa regeln kanske inte vet vad den innebär. ”En regel som inte är enkel att förstå är knappast en regel” (82) skriver Lundblad och jag håller med honom. Även de som aktivt ”reglerar” måste ta hänsyn till kontexten och inte avfärda tusentals av medborgare, akademiker, jurister, aktivister och säkerhetspersonal som en minoritet.

10-procentregeln och den teknikberoende lagstiftningen

I den här delen går Lundblad in på personuppgiftslagen och datalagen. Lundblad går in på att behandlingen av denna lagstiftning ignoreras i stor utsträckning. Databehandling av personuppgifter har ju inte direkt fungerat i relation till lagstiftningen. Lagmässigt sätt ökar kränkningen av den personliga integriteten för varje dag på grund av att användandet av teknologin ökar. Reglerna är så bisarra och omöjliga att följa så att den mer eller mindre ignoreras. Personuppgiftslagen är inte praktisk. Det finns också tendenser till att personuppgifter kommer att vara framtiden, inte bara för svensk underättelsetjänst, utan också i ett globalt perspektiv. Det är inte bara personuppgifter som kommer att kunna registreras utan också personliga förehavanden, handlingar och sociala mönster. När får vi en lagstiftning mot insamling och användning av sociogram i kommersiella och underättelserelaterade syften?

Lundblad går vidare till begreppsproblematiken och anser att begrepp som ”personuppgift” i personuppgiftslagen inte är oproblematiskt. Han tar upp Martin Brinnens termer ”teknikoberoende” och ”teknikneutral” från rapporten ”Teknikberoende yttrandefrihetsreglering”. Viss terminologi och lagstiftning är mer eller mindre teknikberoende. I dagens debatt om IPRED är begreppen väldigt teknikberoende. Lundblad använder personuppgiftslagen för att visa hur teknikberoende begrepp med tiden förändras och föråldras. Denna föråldring innebär konsekvenser för lagstiftningens utformning och effekter.

Lagförslag som inbegriper reglering av användning och beteenden på Internet står i skarp kontrast till den tekniska verkligheten. Politiker och tjänstemän har en övertro på att kunna reglera den progressiva teknologin. Vi medborgare har redan tillgång till avancerad teknik. Om alla begrepp är påverkade av en teknisk kontext innebär det att förespråkare av IPRED måste omvärdera de traditionella begrepp och argumentation som används.

Lundblad nämner Ludwig Wittgensteins språkspel i förbifarten och relaterar det till att alla begrepp är ”situerade i språkspel” (88). Vad syftar Lundblad på? Vilken beskrivning av begreppet ”språkspel” motsvarar den i Lundblads användning? Menar han att språkspel är kontexten? Han skriver förvisso i noterna att han använder det i en ”Wittgensteinfrämmande” och ”naiv” betydelse. Men varför tar han då upp begreppet?

Efter en snabbtitt i Tractatus logico-philosophicus och Filosofiska undersökningar uppfattar jag det som att Wittgensteins begrepp utgörs av flera olika begreppsliga sammanflätningar som har och göra med språkets logik. Wittgensteins tanke handlar om språk som en analogi till spel av olika slag. Ord har enbart mening givet en mänsklighet med sina aktiviteter och kommunikation. Wittgenstein uttrycker sig så här i Filosofiska undersökningar:

”… i språkundervisningen möter man emellertid följande procedur: den som lär sig benämner föremålen, dvs. han uttalar ordet när läraren pekar på stenen. – Ja, här möter man den ännu enklare övningen: lärljungen säger efter de ord som läraren förestavar. Bäggedera är språkliknande processer.
Vi kan också tänka oss, att hela användningen av orden i (2) är ett av de spel genom vilka barnen lär sig sitt modersmål. Jag kommer att kalla dessa spel ”språkspel”, och jag kommer ibland att tala om ett primitivt språk som ett språkspel.
Och man kunde också kalla de processer, som består i att benämna stenarna och att eftersäga de förestavade orden, för språkspel. Tänk på många av sätt att använda ord som förekommer i ringlekar.
Jag kommer också att kalla helheten, som består av språket och de därmed sammanvävda aktiviteterna, för ”språkspelet”.” (14)

Språk och aktiviteter. Om Lundblad här är ute efter en annan typ av kontext än de mänskliga aktiviteter som ”färgar” begreppen utöver den systematiska förståelsen på ordnivå, kan jag förstå honom. Men om han är ute efter hur språkliga processer (analoga och digitala) konstituerar denna tekniska kontext, hade han behövt att beskriva detta. Det andra problemet hade ju varit att försöka visa hur denna kontext påverkar ett begrepp.

Lundblad målar upp en traditionell bild av att jurister inte har tid eller lust att ägna sig åt inläsning av ett område som de inte är intresserade av. Men, faktum är att mycket har hänt, det ligger i tiden att sätta sig in i detta område. Det ser ut som att de jurister som läser på mest inom detta område kommer att få hur mycket som helst att göra framöver. Detta är ett lukrativt område som behöver utvidgas, och där det finns pengar kommer det även att finnas kunniga jurister som är redo att försvara just immaterialrättsliga rättigheter. Såklart de behöver teknikkunskap!
Nicklas avslutar stycket med att skriva att juristerna faktiskt börjar visa intresse för tekniken samt området. Han hoppas att lagstiftningen kommer att anpassas mer till tekniken framöver. Åtta år senare är jag inte riktigt insatt vad olika grupperingar inom svenskt rättsväsende tänker kring dessa frågor. Om vi vill förändra en uråldrig och ineffektiv lagstiftning måste fler juristerna få upp ögonen för relationen mellan teknik och lagstiftning.

För mer om språkspel och ”språkspår” rekommenderar jag Staffan Larssons post ”Sociosomatisk Semantik” på bloggen Tes Antites Protes.

Lundblad går vidare och resonerar kring hur naturrätten påverkat rättssynen historiskt. Det finns strömningar som har sett tekniken som samhällsförändrande och som framkallar rättsregler. Tanken vilar på att rätten är en konvention som har objektiv sanning i verkligheten. Leder verkligheten till en viss typ av lagstiftning eller är det våra lagstiftare vars tolkning leder till denna lagstiftning? Juridiskt sätt måste teknologin vara en del av ett modernt rättsväsende och kan inte uteslutas från detta område.

Den teknikfientliga inställningen är skadlig för ”informationssamhällets utveckling och rättsäkerhet” (90). Teknikoberoendet möjliggör ett mer godtyckligt juridiskt ramverk, vars fuskbygge manipuleras och tolkas av de högst betalda och kunnigaste juristerna. Dessutom blir lagarna svårare att förstå och att följa. Hur många lagar kan idag bara förstås av jurister? Hur hur ska vi tolka deras förståelse av lagarna om de har ett stort juridiskt svängrum sätt till lagarnas inramning? Kunskapsklyftorna och irritationen mot rättsväsendet ökar.

Cyberklaturan och lagstiftningens effekter

Hur påverkar reglerna användarna och vilka användare påverkas mest? De som påverkas mest av reglerna är de som inte förstår tekniken så bra.

Lagstiftningen förändrar kriminalitet snarare än att gå till roten med problem. Många av de negativa aspekter av IPRED innebär att sådant som förut skedde i det ”öppna” nu kommer att ”döljas”. När begrepp och företeelser döljs blir det svårare att bilda sig en uppfattning om dessa och uppmana till ett ställningstagande i frågan. Lundblad menar att de som drabbas av ett visst förbud är möjligtvis de som inte vet särskilt mycket om det reglerade fenomenet. De kanske inte ens är en del av en viss subkultur eller ett visst subversivt beteende som lagen är tänkt att reglera.

Det råder en för stor tro inom de politiska leden om att lagstiftning minskar illegala informationsflöden på Internet. Att lagstifta mot viss typ av propaganda kanske till och med gör den än mer slagkraftig och attraktiv. Förbud mot vissa företeelser kan också göra det svårare för de som vill bedriva en öppen debatt samt bekämpa vissa fenomen. Lundblad hävdar att det tycks finnas tendens till ”accepterande av sanningen i teserna” (92) i relation till förbudet av fenomen. Ett öppet samhälle bör ha en djup syn på yttrandefrihet, med vissa kontinuerligt utvärderade restriktioner.

Vad är då en cyberklatura? Jo, Lundblad skriver att det är en utvald grupp som kan ”hantera den nya teknikens alla vindlingar” (93) och kan agera motkraft för att kringgå ny lagstiftning och reglering. Det räcker med ett fåtal människor för att knäcka tekniska hinder och kopieringsskydd för att sedan göra det tillgängligt för allmänheten. Lundblad nosar på att denna förmåga eller kunskap att nyttja teknologi kan skapa en sorts informationsklasser där tillgång till information blir mer eller mindre lätttillgänglig för människor.

Lundblad tycks missa det faktum att cyberklaturor också gör detta privilegium tillgängligt för en bredare allmänhet i större utsträckning. Bara för att ett fåtal individer först tar sig förbi vissa hinder innebär inte att de lämnar allmänheten på andra sidan en Berlinmur. Muren är riven i och med fenomenet ”kringgå”. Vanliga människor kan också öka sin förmåga att ta till sig information. Om vi tittar tillbaka på lagstiftningen så kanske den delar upp människor i olika grupper, men tekniken delar inte upp människor utan den sprids också till människor varpå andra grupperingar formas. Alla typer av resonemang som bygger på murar, klyftor och hinder ska ifrågasättas.

I och med att integriteten lagstiftas bort, är det upp till medborgare att samla information som stärker deras integritet? Tror vi verkligen att mänskligheten kommer att utvecklas moraliskt? Jag ställer mig oerhört negativ gentemot detta. Vad innebär det då att vissa sitter och har insyn och kontroll över DNA-register, kameror, personuppgifter, sociogram och en rad andra fenomen som med största sannolikhet kommer att dyka upp?

Det transparenta samhället kan bli en mardröm enligt David Brin. Han argumenterar i The Transparent Society för integritetens död i den moderna samhället. Demokrati, frihet, jämlikhet är relaterade till det att ha tillgång till information. Vill vi ha ett öppet samhälle med mycket tillgång till information eller vill vi ha ett samhälle där begränsningar av informationstillgång är ett faktum?

Det tycks som att stat och rättsväsende bygger upp olika förutsättningar för människor och teknologin gör det möjligt att omförhandla dessa.

Lästips:

Wittgenstein, Ludwig. 1992. Filosofiska undersökningar. Stockholm. Bokförlaget Thales.
Wittgenstein, Ludwig. 1997. Tractatus logico-philosophicus. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Tidigare inlägg i serien:

Åtta år senare – Nicklas Lundblad om reglering av Internet
Åtta år senare II – Är upphovsrätten död?

Kommande inlägg i serien:

Åtta år senare IV – Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Åtta år senare V – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?
Åtta år senare VI – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?

Åtta år senare II – Är upphovsrätten död?

Innan vi tar oss en titt på kapitel två från Nicklas Lindblads bok Teknotopier (2000) vill jag bara uppmärksamma er om en sak.

Då jag inte har läst på tillräckligt om Medie- och immaterialrätt, upphovsrättens avtal samt grundläggande yttrandefrihetsrätt, använder jag mig mycket av Wikipediaartklar. Jag inser att det är problematiskt men att det också blir lättare att själv försöka sätta sig in i begreppsligheten. Om ni ser något felaktigt som har och göra med juridiska termer eller praxis så vill jag gärna att ni poängterar det för mig.

I kapitlet ”Är upphovsrätten död?” går Nicklas Lundblad vidare och frågar vad det skulle innebära om upphovsrätten dödsförklarades. Kommer det ens att ske? Hur ser framtiden ut för upphovsrätten?

Upphovsrättens uppkomst, motiv och natur

Idén med upphovsrätten är att den som skapar ett ”verk” är den enda och endast denna, som har rättigheten (ensamrätt) över kopiering och distribution gällande ”verket”. Begreppet inbegriper också ”verkshöjd”, vilket är den modalitet som har och göra med verkets ”konstnärlighet”. Måttbarheten rör verkets orginalitet, självständighet och individualitet. Det är denna modell och koncept som är relevant i rättsprocesser där parter tvistar om en ”produkt” är imiterad eller kopierad. I svensk lagstiftning så skyddar upphovsrätten mot Plagiat (lat: plagium, människorov) som har och göra med ”form” och ”gestaltning”. ”Idén” bakom vissa gestaltningar och former är ännu inte en del av upphovsrätten, men som Johan Söderberg nämner i Allt mitt är ditt så finns det tendenser som tyder på att lagstiftningen successivt håller på att anpassas till skydda kreativa ”idéer”.

På grund av att det finns en möjlighet att ”idén” kan komma att lagstiftas in i upphovsrätten, kommer minst två frågor upp på dagordningen. Vad exakt har skaparen rätt till rörande ”verkets” form, gestaltning, kopiering, distribution etc? och Har skaparen rätt till det som skapats? Vem vet vad som kommer att hända med kulturen om rättigheter till innehåll och idéer börjar att hamna i händerna på ett fåtal konglomerat.

Upphovsrätten är en del av immaterialrätten. Vad skyddar  immaterialrätten? Vad för slags grund utgör den? Förenklat beskriver Lundblad det som att dessa rättigheter ska fungera som morot för fortsatt skapande och inte minst som en garanti för att skaparens inkomster från immateriella värden ska tillfalla denne och ingen annan.

Lundblad nämner andra skäl för upphovsrätten. Skaparen sägs ha moralisk rätt till att själv kontrollera verkets spridning och vidare historia. Nu förstår de flesta av oss att denna rätt befinner sig i skarp kontrast till verkligheten. Deltagarkulturer inte bara omformar spridning av kultur och distributionskanaler, utan de omskriver också verkets vidare historia. Det finns en rad exempel på hur det i deltagarkulturer går att remixa verk genom att parodisera, förlöjliga konstnären och artister etc. Vilken typ av spridning är kränkande? Är det all typ av spridning som skaparen motsätter sig eller all spridning som lagstiftningen ser som olämplig?

Som politiskt skäl nämner Lundblad äganderätten. Först måste man definiera verket och dess rättsliga status. Marknadskrafterna inom olika branscher vill att fler fenomen och ”produkter” ska omfattas av äganderätten för att det innebär att marknaden blir mer effektiv för dom. Häri ligger bland annat tanken om att andra personer än skaparen inte ska kunna tjäna pengar på ett kopierat verk. Äganderätten som materiellt rättighetsanspråk kommer i framtiden juridiskt att påverka immaterialrätten i den mån branschen kräver det.

Lundblad går igenom upphovsrättens uppkomst och refererar till Bernkonventionen 1886. Upphovsrätten går ju längre tillbaka än så (vilket står i wikin), men Lundblads poäng har att göra med att gå tillbaka i tiden för att jämföra hur samhället har förändrats sedan 1800-talet. Dessa samhällsförändringar kräver inte bara att vi omförhandlar om dessa rättigheter, utan också att vi inser vad det är med dessa rättigheter som inte har stått pall för tidens påfrestningar på dess praxis.

Är det inte så att historien upprepar sig? I samtiden är det EU som kräver att medlemsländerna ska skydda upphovsrätten transnationellt, vilket intressant hänger ihop med den parallella utvecklingen av multinationella företag eller så kallade konglomerat. Är det inte så att företagen i större utsträckning har kommit att samarbeta över gränserna, inte bara för att skydda angrepp på deras rättigheter, utan för att skyddet av dessa rättigheter i sig utgör en hel industri med enorm potential? Detta formar ett motiv varför lobbygrupper och tjänstemän spenderar enorma summor för att försöka förändra lagstiftningen i ett globalt perspektiv.

Den digitala tekniken och förändrade förutsättningar för upphovsrätten

Jag tror att många håller med mig om att tekniken har förändrat förutsättningarna för upphovsrätten och även vår syn på den. Konstnärens rättigheter har väl inte förändrats markant, men däremot dennes rättigheter gentemot konsumenters spridning, användning och tillämpningar av verk.

Idag kan vi inom vissa områden göra perfekta kopior som inte kostar oss något och som görs snabbt. Vad vi egentligen ”kopierar” inom de olika områdena hänger ihop med skyddet av rättigheterna som är kopplade till dessa verk. Kanske är det mer kränkningen av distributionen som retar gallfeber på jurister, branschfolk och artister snarare än kopieringen. Det kanske är lättare för branschen att peka på distributionen som boven i dramat, för att kunna argumentera för ekonomisk skada.

Ekonomisk skada räknas ut på de mest godtyckliga sätt och har inte alls någon koppling som är rigoröst analyserad eller utvärderad. Så, är det ett fenomen som utgörs av både vissa medium och vår användning av teknik? Vill inte branschen att denna teknik ska vara exklusiv för att det ska bringa mer inkomster till dom? Branschen vill ju också kunna använda sig av gratis kopiering av verk på en industriell nivå, men den kan inte göras lukrativ om inte vanliga medborgares användning av tekniken begränsas. Skivbolagen vet exakt vad flera miljoner svenskar ägnar sig åt, men de vet inte vilka det är som gör det. Detta irriterar dom något enormt. Anonymiseringen gör det omöjligt för dom att nå ut med sin reklam eller dra konsumenter till domstol.

Den anonyma kopieringen har fullkomligt exploderat sedan 1886. Lundblad ser hur anonym kopiering knappast kunde ha förekommit i speciellt stor utsträckning på grund av tekniken och dess storlek. För att inte tala om själva användandet av den, hur många personer kunde hantera tryckutrustning med alla dess blytyper och bläckkunskaper?

”Att här föreligger en skillnad tycks mig uppenbart, och det intressanta är att skillnaden inte så mycket ligger i samhällets villkor för anonymitet som i den lätthet vilken kopiering sker” (48-49)

Den dag IPRED väl går igenom kommer det finnas ett flertal tjänster i olika tekniska kategorier som kommer att förenkla anonymiseringen på Internet. Det blir således svårare för bolagen att koppla ihop ip-nummer, användare, filer och teknik för att kräva ersättning för ekonomisk skada. Nu förstår jag mer varför organisationer vill åt rättigheter att fysiskt komma hem till medborgare för att kunna kräva ersättning.

Nu menar jag inte att det här är ett bra argument eller något, men jag kom och tänka på en liknelse. Tänk om SVT fick för sig att lobba angående hårdare lagstiftning kring fenomenet tv-licens. De personer som kommer för att kolla om du verkligen har betalat din tv-licens kanske skulle ha rätt att tränga sig in i huset eller lägenheten. Kanske skulle de kunna kräva ekonomisk kompensation för SVTs eventuella lidande när de väl har hittat en TV.

Lundblad funderar vidare om begreppet ”verk” har förändrats i samband med Internets intåg. Den definition av verk som gällde för upphovsrätten anno 1886 kanske inte längre är samma definition, samma fenomen eller samma grund för rättigheter. Vi bryter mot verkets naturliga ramar. Det är inte bara produkterna som håller på att förändras utan också konstverkets status. Som vi alla vet är det inte så att det juridiska området har ensamrätt på kulturella definitioner. Dessa är under ständig omförhandling av alla som tänker på kultur och som har en relation till kultur. Lundblad skisserar upp en skillnad mellan olika typer av fysiska verk. Men är det inte lagstiftningen som ska ses som fragmenterad snarare än ”konst” och ”verk”? Fragmenterar däremot  inte dessa den fåråldrade lagstiftningen?

Upphovsrättsindustrin förstår inte det kollektiva skapandet. De undrar vem som äger rättigheterna till detta skapande och har en helt annan syn på saken än de som ägnar sig åt kollektivt skapande. Rättigheterna tillfaller olika personer som kanske inte alls vill ge upp sina rättigheter till ett bolag.

När är en upphovsrätt möjlig?

Upphovsrätten är inte död. Bolagens inkomster är beroende av den. Artisterna är också beroende av den på grund av inkomster, men hur mycket de tjänar beror ju också på hur bolagen väljer att kompensera dom. Det kostar också en hel del för att upprätthålla rättigheterna. Finns det något sätt som medför att upprätthållandet av rättigheterna sköts mer effektivt?

Branschen tror ju att förändrad lagstiftning endast är till deras fördel. De kan ju själva stå för undersökningen och registrering och sedan gå till domstol med dessa uppgifter för att gå vidare med processer mot vanliga medborgare. Så visst förstärker dom en affärsidé, den att kräva människor på ekonomisk ersättning för eventuell ekonomisk skada, men de försvagar den traditionella affärsidén som utgörs av att sälja produkter. Spelar det någon roll om de har några artister överhuvudtaget? Räcker det inte bara med att äga rättigheterna till någons verk och sedan göra allt i sin makt för att hitta personer som kränker dessa rättigheter? Vad skönt det vore för dom om de slapp att kompensera artister.

Lundblad går vidare till en fallstudie av Napster som går igenom dess bakgrund, effekter och arkitektur. Kortfattat förstår jag det som att musikindustrins ansträngningar att krossa Napsters tjänst, gav upphov till en rad tekniska innovationer på området. Det skedde en utveckling från ett centraliserat Internet till decentraliserade rhizomatiska kluster av Internets. Förekomsten av mellanhänder elimineras successivt, kanske är detta något som kommer att omforma enheten konsument-skivbolag-artist. Om denna teknik även är Open-source så kommer det vara än svårare att bevisa vilka som ansvarar för viss teknik och dess underhåll.

Lundblads andra fallstudie handlar om länkning. Många av oss vet att det är lika enkelt att hitta länkar till upphovsskyddat material via sökmotorer som det är att använda sig av trackers. Ska det också lagstiftas om länkning? Hur långt är de villiga att gå för att begränsa användningen av Internet? Det har skrivits så otroligt mycket om det här redan av personer som är mycket mycket skarpare i sin argumentation än jag, om ni har några länkar till givande artiklar kan ni posta dom nedan.

Lundblad ansåg att upphovsrätten var i behov av reformer. I takt med att verkets status har förändrats så har branschen ej anpassat sina tjänster därefter. I just den här delen av boken inser jag hur mycket som har hänt sedan 2000 angående definiering av begreppen. Ta bara ett begrepp och fenomen som streaming. Det har hänt oerhört mycket med dess definition och användning sedan 2000. Jag frågar mig själv direkt hur många andra begrepp som är hopplöst föråldrade i boken. Bokens värde handlar således om att vi kan återkoppla och jämföra snarare än att uppdatera oss.

Om Lundblad trodde att upphovsrätten skulle bli förbisprungen så hade han lite rätt. Men idag försöker bolagen tillgodose sig nya lukrativa metoder för att lättare använda sig av upphovsrätten som affärsidé. Upphovsrätten har ännu inte dött. Generellt sätt så vill insatta människor inte ta bort upphovsrätten, utan omforma den. Branschen däremot behöver den nu för att få inkomster, och artisterna kämpar för den med näbbar och klor för att de inte har hittat marknader med andra former för ersättning som inte inbegriper mellanhänder. Lundblad skriver mot slutet av essän om ett problem han inte berör men som har hög relevans för dagens debatt.

”… upphovsrätten och den personliga integriteten är ett särskilt problemområde i den digitala ekonomin: samtidigt som vi vill värna om individens integritet vill vi genom olika typer av spårningsmekanismer slå vakt om upphovsrätten.” (76)

Tidigare inlägg i serien:

Åtta år senare – Nicklas Lundblad om reglering av Internet

Kommande inlägg i serien:

Åtta år senare III – Vem bryr sig om lagarna?
Åtta år senare IV – Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Åtta år senare V – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?
Åtta år senare VI – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?

Allt mitt är ditt – Johan Söderberg om fildelning, upphovsrätt och försörjning

Tidigare i år publicerade Bokförlaget Atlas Johan Söderbergs Allt mitt är ditt som ämnade att belysa den filosofiska och historiska problematiken kring upphovsrätt, kulturindustri och marknadsliberalism. Boken innehåller också ett minst sagt knepigt första kapitel som tar sig an immaterialrätten.

Det var efter att jag läst Rasmus Fleischers recension av boken som jag fick reda på att boken hade publicerats. Ni kan läsa hans tankar och recension i del 1: Vilka nätpirater?, del 2: Hacking, eller kommunismen som silikonets högsta stadium, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet och del 4: Kultursidorna. Det är svårt att inte påverkas av vad han skriver, men jag ämnar att ha hans recension ”till hands” när jag beskriver boken.

”Johan Söderberg, född 1976, doktorerar på Avdelningen för Teknik- och Vetenskapstudier/Sociologi på Göteborgs Universitet. Han har tidigare skrivit Hacking Capitalism – The Free and Open Source Software Movement (Routledge, 2007)” -Atlas

Boken är indelad i sex olika kapitel:

Inledning
Immaterialrätt
Fri teknologi
Fri kultur
Vem betalar?
Vad är vänster i immaterialrättsdebatten?

Inledning

I inledningen bekantar vi oss med både Theodor Adorno och Karl Marx samt en ingång till kritik av kulturindustrin. Söderbergs resonemang tar sig an hur rättighetsinnehavare gör det svårare för personer som t.ex. vill göra vissa filosofer (eller diktatorer) mer tillgängliga för allmänheten. Immaterialrätten och innehavet av rättigheterna medför en kontrollkedja där privata uppoffringar för tillgänglighet av ett material till allmänheten blir kraftigt angripna, även fast denna tillgänglighet kanske är icke-kommersiell. Det kanske till och med finns en tanke bakom att publicera känsligt innehåll som tidigare har varit tillgängligt, men där rättighetsinnehavare kan gå in och stoppa denna process.

Innan inledningen är slut hinner Söderberg bygga vidare på idéerna om kulturindustrins agenda, att klanka ned på bloggsfären och att nämna Piratpartiet. Detta anger tonen för de kommande kapitlen i boken. Tyvärr antecknade jag inte speciellt rigoröst i början av boken men Söderberg tar också upp de liberala politiska landvinningarna och pekar på de två motsatta liberala tolkningarna av den immaterialrättsliga frågan.

Vänsterströmmningarna lyser med sin frånvaro. En generell tanke såhär efter att ha läst boken är att Söderbergs tankar angående de olika områdena inbegriper mer liberala synsätt än rent vänsterrelaterade. Är det någon annan som tycker som jag om detta? Undantaget tycker jag är det sista kapitlet om vad som är vänster i immaterialrättsdebatten.

Immaterialrätt

Immaterialrätten är ett begrepp som jag mer eller mindre har tvingats att sätta mig in i för att hänga med i debatten om delad kultur, fri kunskap och skyddat privatliv. Dessa begrepp har genererat ett intresse för frågeställningarna och problematiken som inte fanns där förut i mitt tänkande. Upphovsrätten är ju som bekant ett väldigt litet ord men desto mer omfattande begreppsligt. Söderberg redogör för begreppet immateriell egendom, en term som han vill relatera tillbaka till bland annat John Lockes arbetsteori. Hans arbetsteori kommer jag att försöka sätta mig in i framöver, men jag tror inte att boken som jag precis har beställt hem innehåller denna.

Grovt förenklat handlar detta bland annat om hur tankarna kring äganderätts- och privategendoms-begreppen, med dess lagar och regler, kan överföras till det immaterialrättsliga området. I debatten fördunklas en rad olika begrepp i och med alla olika definitioner och betydelser. ”The Multitude” (provar/lånar ett begrepp från Paolo Virno) måste ges möjligheter till en allmänt ökad förståelse i frågan. Rätten till flisen verkar vara det som driver ‘gammelartisterna’ i debatten om IPRED. Men denna rättighet ligger ju också djupt inbakad i det västerländska sättet att tänka när det gäller arbete med ”produkter”.

När arbete börjar glida över till ”tjänster” eller immateriella produkter så blir det allt knepigare att upprätthålla och definiera lagstiftningen.

Den inneboende trögheten i rättssystemet får mig att jämföra den med den ‘snabbe’ Akilles som försöker springa fatt den ‘slöa’ sköldpaddan (användning, teknologi, samhällsförändring). När Akilles når fram till punkten där sköldpaddan började, så har sköldpaddan hunnit en bit längre. När Akilles kommer till denna punkt så har sköldpaddan krypit vidare lite till, och så vidare ad infinitum. Om ni bortser från att jag har låtit den slöa sköldpaddan representera ett fenomen som egentligen är ”snabbt” och fenomenet rättsystem som ”långsamt” så kanske ni har överseende med att jag försökte remixa Zenons strängt logiska resonemang, ett resonemang vars poäng i sin egentliga form leder till en felaktig slutsats.

Söderberg leder oss in i immaterialrättens historia och pekar på hur allmäningarna ute på den engelska landsbygden privatiserades. I samtiden ser vi hur ”kulturella, vetenskapliga och språkliga” allmäningar som hägnas in. Lagarna som som handlar om och skärper upphovsrätt, patentlagstiftning, digitala lås och elektroniska bevakningssystem haglar som spön i backen.

Söderberg tar också upp bakgrunden till författarens ställning och dennes rättigheter och utvecklar det vidare till termen copyright. Han fortsätter kapitlet med att att framställa olika aktörer (hackers, sociala banditer, författare, forskare etc.) och nämner att ”nationalstaten har förlorat något av sin suveränitet i cyberrymden” (34). Jag vill påstå att staten i allt större utsträckning avvecklar sin nationella prägel samt nedmonterar sin suveränitet i knät på EU. Den förlorar således inte bara sin suveränitet i en abstrakt cyberrymd.

Förstärkningen av immaterialrätten är inte bara en reaktion på teknologiutvecklingen, utan också på hur privatpersoner kommunicerar, vad de använder för verktyg i denna kommunikation och hur samhället utvecklas. Det är inte bara digitaliseringen som hotar att göra lagar verkningslösa, det är också de nämnda faktorerna ovan. Fler och fler människor reagerar på hur branscher och organisationer behandlar sina ‘artister’ och vad de får i ersättning för sina kontrakt. Söderberg hävdar att ”upphovsrättslagen gått från ett direkt förbud av icke-auktoriserad kopiering till att också förbjuda undanröjande av kopieringsspärrar” (36). Det både finns ett starkt motstånd och vad jag tror är okunskap om t.ex. DRM-teknik.

Fleischers kritik gentemot Söderberg handlar om en rad begrepp som den senare använder sig av, t.ex. ‘nätpiraterna‘

”Eftersom begreppet aldrig definieras kan författaren låta sig glida mellan två högst olika betydelser: dels de faktiskt involverade i diverse upphovsrättsöverträdelser via internet, dels de olika debattörer och grupper som via internet för en kritisk diskussion kring upphovsrättens funktion”

Jag kan inte göra annat än att hålla med Fleischer här, men jag gör det på basis av min egen förståelse. Söderbergs argumentation i den här delen är svajig. En annan sak att notera är hur Söderberg målar ut en svartvit debatt och förståelse för dynamiken, vilket är olyckligt med tanke på att det finns en rad olika konstellationer och sätt att se på saken. Dessutom kan vi fråga oss hur vänsterperspektivet går ihop med det binära i undersökningen. Boken innehåller också en del sakfel som antagligen kommer att korras i och med en framtida nyupplaga.

Söderberg rör sig över stora områden, belyser begrepp som tekniska lås, patentskydd, monopol och mjukvara. För mig är det mycket som är nytt och intressant, framförallt kopplingarna till John Locke, allmäningarna och teknikhistorien. Det är runt sidan 40 som jag börjar anteckna mer i marginalerna, här ger Söderberg en, för mig, genomarbetad översikt av patenter, kommersialiseringen av forskning och rapporterna om musikmarknaden. Han beskriver vidare historien om Napster, en tvivelaktig syn mot The Pirate Bay, Microsoftstandarder och hur stora bolag själva tjänar pengar på fildelning som de själva också vill kontrollera… förlåt, bekämpa.

Söderberg går vidare och beskriver bruksvärde och bytesvärde, straff, lagar och utlämning av abonnentuppgifter. Bevakningen håller på att utökas, branscher kommer att få mer att säga till om som kommer innebära integritetskränkning gentemot privatpersoner. Rättsskipningen får ej privatiseras. IPRED innebär mer än vad dess förespråkare vill medge.

Givetvis kommer jag att fortsätta att granska och sätta mig in i eventuella argument för IPRED, plus att jag kommer att putsa upp mina kunskaper i medie- och immaterialrätt, yttrandefrihetsrätt och upphovsrättens avtal. Jag avslutar med ett citat från summeringen som jag finner intressant.

”Nationalstatens suveränitet, medborgarskapets koppling till nationen, principerna för hur rättsstaten fungerar och de liberala politiska friheterna är alla under omförhandling.” (63)

Fri teknologi

Fleischer tycker att kapitlet om fri teknologi är starkt och jag finner den här delen av boken fascinerande och intressant. I det här kapitlet berättar Söderberg om saker relaterade till strider om viss typ av infrastruktur; infrastrukturer som kringgår censur och kunskapsmonopol till fördel för informationsutbyte. Han går igenom historien bakom striden för fri hårdvara och mjukvara, fria nätverk och fri kultur och börjar med beskrivningen av en hacker. Vi får reda på fakta om hur Internet skapades, hur Microsoft konkurrerade med Unix och historien bakom företag som tidigare nämnda företag för att nämna några ämnen.

Johan Huizinga illustrerade i Homo Ludens (1938) hur människan genom tiderna har skapat tekniska lösningar och uppnått stora kulturella genombrott genom att leka sig fram. Jag antar att det ligger en stor vikt i det med tanke på vad som driver en hacker att sätta sig in i kod från första början. Teknologin har i sin tur brutit sig loss från delar av den ekonomiska rationaliteten hos marknader och byråkrati.

Angående motiveringen till att få folk att arbeta kanske har något och göra med Paolo Virnos begrepp ”the multitude” och hans syn på både ”post-fordism” och arbete (se A Grammar of the Multitude (2004). Inte nog med att kontemporär kapitalism efterfrågar helt andra kvalitéer hos arbetaren, även lekelementet präglar vissa yrken. Detta får mig att tänka på Karl Palmås reflektioner angående ”tomt arbete” som var bland det första jag läste från honom. Finns det någon gräns mellan arbete och lek?

Kunskapsmonopolet bekymrar många idag, inte minst hackers. Elektronik och teknologi konstrueras mer och mer för att vi konsumenter ska använda oss av sakerna på vissa sätt. Vissa begränsade sätt. Dessa olika förlopp och vanor kan vara politiskt eller ekonomiskt motiverade. I och med att tekniken kommer med restriktioner så kommer användare av den tekniken att vilja kringgå spärrar och lås. In kommer DRM.

Digital Rights Management och liknande tekonologier kommer att bli allt mer vanliga. För några dagar sedan återuppmärksammades det faktum att det finns politiska element inom EU som vill använda sig av trojaner för att övervaka medborgare. Ni läste rätt, trojaner. Mot sina egna Europeiska medborgare. Se Computer Sweden.

Även om hackern inser att öppen kod och demokrati är viktigt och önskvärt i arbetet, så formas maktstrukturer lätt kring fenomen som genererar pengar. Titta bara på hur det gick för den lilla datorgruppen i Homebrew Computer Club när Bill Gates anklagade gruppen för stöld.

Den tidigare kontrollen över fabriksarbetaren flyttas nu in i vardagsrummet hos ”The Post-Ford worker”. Det är upp till oss och den fria mjukvarurörelsen att agera motvikt till det här. Free Software Foundation vill ”göra fri mjukvara till standard på alla datorer” (83). I och med att olika organisationer och människor världen över delar den här synen på kunskap och fri mjuk- och hårdvara, så växer kravet på aktioner mot de element som vill stänga ned friheter och öka kontrollen av dessa verktyg.

Begreppet hacktivism, som förövrigt utgör del av Söderbergs andra bok: Hacking Capitalism: The Free and Open Source Software Movement, handlar om det politiska med hacking. Det är inte bara korporatism som står för utvecklingen av teknologier, även användarna är med och modifierar och bygger nya lösningar. Detta kan utföras för att det är kul, men det kan också göras som motkraft mot storföretagen. Söderberg väver in hacktivism med vanlig aktivism och hänvisar bland annat till protesterna mot WTO 1999. Det var inte bara miljö- och aktiviströrelsen som var på plats, utan också hackers och andra politiska element som också bidrog till orsakerna bakom WTO-mötets misslyckande det året.

Söderberg nämner också ”A Hackers Manifesto”, vilket kan vara lite kul att läsa. Kanske har den något och göra med synen på hur globaliseringen förändrar arbetet med fri mjuk- och hårdvara. Kapitlet fortsätter med att ta upp hur ojämn fördelningen är mellan industri- och utvecklingsländer, olika modeller för programmering, exempel på fri mjukvara (Linux), hur fri mjukvara fungerar etc. Vad som är värt att notera är att en stor grupp av amatörer mycket väl kan hålla jämna steg med program som utvecklas inom företag på klassiskt manér.

I delen om hur fri mjukvara fungerar hittar du Söderbergs genomgång av Eric Raymonds text ”Katedralen och basaren”. ”Katedralen” är ett sätt att beskriva ett projekt som är toppstyrt, där utvecklingsklimatet är slutet och enkelriktat. ”Basaren” däremot är en stort decentraliserat grupparbete där gränser mellan utvecklare och användare suddas ut. I denna typ av arbete delas en enorm mängd uppgifter upp mellan fler utvecklare. Detta kollektiv utgör en typ av intelligens som är annorlunda än den inom slutna system. För fler beskrivningar av denna relation se Copyriot, 99, our 68 och Intensifier.

De mest intressanta passagerna i resten av kapitlet tycker jag är:

”Striden om fri versus stängd mjukvara övergår i en drabbning om fri hårdvara och fria nätverk.” (106)

”Decentralisering av kommunikationerna, informationsfrihet och en absolut rätt till anonymitet på internet är viktiga stridsfrågor och utgången i dessa kommer att påverka samhällsutvecklingen i stort.” (116)

Fri kultur

Detta kapitel tycker Fleischer också är givande. Söderberg beskriver lajvet Futuredome (läs om det i boken) och poängterar att alla inblandade i ett sådant projekt deltar lika mycket i den konstnärliga processen. Han fortsätter att definiera deltagarkultur som något kollektivt, där rollfördelningen mellan olika typer av deltagare suddas ut. Har har vi inte och göra med enbart sändare eller mottagare utan deltagarkulturen innehåller flytande gränser. Denna kultur är inte institutionaliserad.

Efter definitionen av deltagarkulturen tar han sig an en historisk översikt över författarskapet. Beskrivningen tar oss via bilden av författaren som en upphöjd figur till en kommande övergångsfas där författaryrket blir till vilket jobb som helst. Upphovsrätter som tidigare var för författaren och möjliggjorde en marknad i kultur, vilar nu inlåsta hos en rad olika konglomerat.

”I händerna på mediebolagen blir upphovsrättslagen till ett verktyg för att tvinga fram reformer av arbetsvillkoren inom kultursektorn.” (125)

Söderberg tar in Roland Barthes i resonemanget som under revolutionsåret 1968 utlyste författarens död. Den ”individuella författaren” var inte längre ensam skapare till det litterära verket. Denna del fungerar som en övergång till delen om framväxt av kollektiva skapandeformer.

Det postmodernistiska tänkandet placerar varenda gräns under lupp och där det möjligtvis kanske går att se en gräns så osäkras den likväl. Just gränsen mellan det kollektiva och det individuella författarskapet är således som alla andra gränser, oskarpa och flytande. Jag frågar mig om det verkligen alltid är så bara för att vi fortfarande påverkas av postmodernismen. När kommer fokuseringen på språk att mattas av?

Söderberg går vidare och nämner fanfiction, Danger Mouses The Grey Album, och deltagarkulturen kopplat till moralpanik. Det senare tycker jag verkligen fortfarande har relevans. Det ligger verkligen något i det att när medierna rasar är det ett ”utslag av äldre generationers ängslan över att etablerade värderingar omkullkastas av en yngre kull” (129). Är det inte något liknande som vi ser nu med debatten om FRA och IPRED?

Min generation har sedan åttiotalet fått anpassa sig otroligt mycket efter strömningar i samhället. Graffiti, raves, lajv och andra rätt ”nya” subversiva företeelser har alla fått genomgå kraftiga regleringar. Kommisioner har upprättats och aktiviteter har begränsats och tvingats in i kommersialiseringens grepp. Ungdomarnas beteende accepteras helt enkelt inte och begränsas av element och personer som varken själva är delaktiga i kulturen eller förstår den.

Foucault och Walter Benjamin nämns, vilket gör det allt mer relevant för mig att sätta mig in i vad både Benjamin och Foucault har skrivit. Dagens konst och kultur präglas inte enbart av diskussioner om konstverket, utan också makt och olika deltagares status. På sidan 135 har vi föresten den felaktiga titeln på Benjamins artikel. Rätt titel är ”Konstverket i reproduktionsåldern” (Das Kunstwerk im Zeitalter Seiner Technischen Reproduzierbarkeit), 1936. Den engelska titeln är däremot ”The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction”.

Söderberg fortsätter med beskrivningar av relationell estetik, relationen mellan skådespelare och publik i teater (Fleischer har nyligen skrivit om teater), deltagarjournalistik (bloggsfär kontra ‘gammelmedia’) och källgranskning. Nyhetsvärde vilar på en tillförlitlighet och trovärdighet. Traditionella medier vilar på en inneboendes tillförlitlighet, en tillförlitlighet som ett sorts immateriell värde och vikt av ledarsidornas fetstilta rubriker. Om jag sitter på en nyhet och är först med att publicera den, då kommer det att krävas enormt mycket mer faktagranskande och resurser från min sida för att skapa denna immateriella trovärdighet som vilar inneboende på redaktioner runt om i landet. Att bli läst och granskad är en oerhört viktig del i att öka sin trovärdighet. Och misströsta inte, i dagens medieklimat så förlitar sig journalisterna mer och mer på privatpersoner som råkar vara ”på plats”. Vi får inte bara fotografera åt dom eller tipsa dom om nyheter, privatpersoner får även skriva artiklar och debattera i konkurrens med de fast anställda journalisterna.

Söderberg går vidare och tar oss via Slashdot samt Wikipedia till genomgången av tvivel kring medborgarjournalistik och amatörforskning. Inom den akademiska världen skrattar man fortfarande åt Wikipedia och Googlesökningar, men inom bloggsfären ligger detta implicit i användningen av verktygen och själva bloggandet per se. Formatet kräver hyperlänkar, och kunskapsomfånget kräver definitioner, begrepp och ordförståelse. Wikipedia är en av de fenomen bloggaren måste kunna hantera, vilket kan jämföras med letandet i databaser, faktagranskning och andrahandslitteratur inom den akademiska sfären.

Medborgarjournalistik och journalistik har olikartade men besläktade kontrollsystem. I och med att de mer och mer börjar att bolla med varann så kommer gränserna även här att bli otydligare med tiden. Häri kanske prototypen till en syntes mellan fälten kommer att utkristallisera sig med tiden. Båda sfärer har både fördelar och nackdelar som borde kunna slipas till i och med ett utbyte sinsemellan. Branschen och amatörjournalisterna har fortfarande olika krav på kvalitetskontroll, normerna för dessa är dock under omförhandling.

Vad Söderberg vill komma till är att kvalitén på kollektivt skapande verkligen kan nå upp till ”professionell” standard. Detta var precis det han sade i det tidigare kapitlet om fri mjukvara; ”Amatörerna” håller jämna steg med den ”professionella” branschen. Ifrågasättandet av kvalitetsbegrepp går tillbaka till bland annat Marcel Duchamps syn på konsten. Om ni någon gång skulle få för er att läsa konstfilosofi så skulle ni självklart få läsa om den radikala brytningen med det klassiska måleriet, föreställandets måleri. Inte nog med att vi kan bryta med traditionella värden, vi kan också gå våra egna vägar och kanske bortse ifrån, eller omvärdera de traditionella värden som ligger inom konsten eller journalistiken. Argumentet om att amatörernas kollektiva skapande håller sämre kvalité än traditionella aktörer håller således inte längre.

” … deltagarkultur producerar sina egna kriterier för vad kvalité är på en och samma gång som det möter kriterierna” (151)

Filmindustrin och musikindustrin måste hitta tillbaka till en viss uppriktighet. Det ser ju inte ut som om de kommer att göra det men konsumptionssamhällets industriella produktionskedja av materiella produkter med dess imateriella skydd, håller på att förändras. Iallfall vår syn på dessa företeelser och fenomen. I slutet av kapitlet tycker Söderberg ändå att Adorno varit för hård i sin kritik av kulturindustrin. Han menar att Adornos kritik av ”fans” gjorde att han inte såg den möjliga potential som låg latent i det kollektiva deltagandet. Personligen måste jag snabbast möjliga få tag i några texter från Adorno.

När vi kommer till summeringen möts vi av talet om konstverket som ”en aldrig avslutad, kollektiv process” (158), att gränsdragningen mellan aktörer är under omförhandling och har gjorts otydlig, samt att yrkesverksamma kulturarbetare nu konkurrerar med gratisarbetande amatörer. Amatöriseringen av kulturen innebär en ”amatörisering av ekonomin …” (158). Söderberg ger en dyster bild om att ”proffsens” positioner är under upplösning, men vars tanke har relevans för dagens kulturella situation.

Vem betalar?

Detta kapitel tar upp några viktiga begrepp som kan användas som verktyg i argumentationer som annars tenderar att bli väldigt binära.

För mig är bolagen en sorts mellanhand mellan aktörer i deltagarkulturen. Artist ”A” ingår i ett mindre lukrativt kontrakt med Bolag ”B” och vill såklart nå ut till sina lyssnare ”L”. Om vi generaliserar för en stund så vill ”B” ha så stor inkomst som möjligt. ”B” kanske då drar sig från att skriva guldkantade kontrakt med artister eller binder upp dessa på X antal album under X antal år. Å andra sidan vill ”B” ta så mycket betalt för sina ”produkter” som det bara går. ”B” Använder sig inte bara av de kanaler som ”L” tar för givet och har växt upp med, utan ”B” vill också kontrollera dessa flöden och på så sätt kontrollera ”L”s vanor. ”A” i sin tur tror att det gagnar honom att stötta ”B” när regleringar och böter kommer på tal. Dock är inte bara relationen mellan ”B” och ”L” hotad utan också relationen mellan ”A” och ”L”. Vad kan ”A” egentligen göra, säga, tycka i känsliga frågor? Kan ”A” ens gå emot sin egen arbetsgivare? Är inte det här ett sorts moment 22? Se försövrigt illustrationen som inleder kapitlet. ”A” har således hamnat i ett sorts dödläge, ett sorts statiskt bänknötande styrt av byråkrati. ”L” i sin tur sitter inte i ett dödläge.

”Lyckas bolagen med sin balansakt betalar de ett underpris för arbetsinsatsen samtidigt som konsumenterna förmås att betala fullpris för slutprodukten.” (162)

”L” omförhandlar och relaterar till begrepp som ”betalningsunderlag”, ”upphovsrätt”, ”immaterialrätt”, ”fildelning”, ”betalningsvilja”, ”bekvämlighet”, ”utbud”, ”frivilliga betalningsmodeller” etc. ”B” vill frysa denna omförhandling, reglera och begränsa. ”B” vill skärpa lagstiftningen för att koppla ett hårdare grepp om marknaden.

Går IPRED igenom kommer jag att återuppta mitt vinylsamlande igen, för vinylen har fortfarande en mycket bättre livslängd än en sönderfallande plastbit till cd. Bör ”L” återupprätta olika former av relationer till ”A” som inte inbegriper ”B”? Häri kan nyckeln till vissa delproblem ligga. Mitt tänkande vilar också på möjligheten att allt ovan kunde varit annorlunda.

Nu är det inte bara privatpersoner som hotar de yrkesverksamma, utan det är också bolagen själva. Söderberg nämner Getty Images och Corbis som exempel på aktörer som sitter på fullständiga rättigheter över outtömliga digitala fotoarkiv, vilket gör att behovet för nya foton minskar. Kanske ska de yrkesverksamma rikta uppmärksammhet och kritik åt det hållet istället för att gå i clinch med sina ”fans”.

”Rättigheterna över digitala bilder, musik och text har ansamlats under vingarna på ett fåtal multinationella företag.” (169)

Upphovsrätten håller på att omformas till att inte bara omfatta uttrycket utan också idén. Förskjutningen av upphovsrätten är oundviklig, branscherna lobotomiserar (jmf. lobbying & lobotomi) politiker hårt för att införa nya immaterialrättsliga egendomsformer. Tolkningarna och tillämpningarna blir mer töjbara ju mer pengar som pumpas in i mixen.

Söderberg fortsätter från sidan 170 och framåt med att nämna sampling och tar upp olika absurda och minst sagt skrattretande fall. Licenser gör det inte bara svårare för yrkesverksamma att skapa saker, utan de är även hämmande. Därför pågår det projekt med alternativa licenser, så kallade General Public Licenses.

Det finns en risk att alla datorer i framtiden kommer att drivas av både mjuk- och hårdvara som ägs av ett fåtal konglomerat. Denna kontroll kommer vara beroende av skärpt upphovsrättslagstiftning och införandet av mjukvarupatent. Men GNU är tänkt att fungera som en motkraft till detta möjliga scenario. Så länge som vissa villkor respekteras så får vem som helst modifiera, kopiera och distribuera källkoden. Upphovsrättsindustrin vill ju såklart gömma undan denna kod från sina användare genom att göra koden olsäslig. ”Trusted computing”, mjukvarupatent, DRM och skärpt immaterialrättsligt skydd underminerar och hotar den fria mjukvarurörelsen.

Creative Commons är en annan sorts licens som påverkas mycket av den fria mjukvarurörelsen. Denna licens ställer upp lite annorlunda licens som är applicerbar inom en rad olika områden. Mycket av licensieringen inbegriper olika distrubitionssätt och rekommendationer. Söderberg redogör för nätverkslogiken, hur denna har förändrat marknaden för hemelektronik. Denna stor i bjärt kontrast till nationalekonomins klassiska definitioner av kostnader och tillverkning. Nationalekonomernas (om jag får generalisera) syn är att individer utarmar de kollektiva ”nyttigheterna i allmänningen” (185). In kommer argument mot fildelaren. Denne får stå som bov i dramat för denna kollektiva utarmning. Det målas upp en hotbild där människor tar för sig av information utan att bidra. Någon måste ju betala för nyproduktionen av information.

Branscherna vill att rättsväsendet skall ”ingripa för att stoppa friåkarna på Internet. Först då blir det lönsamt för företagen att tillhandahålla fildelning som en betaltjänst” (186). I detta sammanhang hittar vi grunden till argumentationen att fildelning i sig är stöld. Utan att kommentera det sista så tror jag att kommersialiseringen av fildelningen självklart kommer att bli ett oerhört irriterande moment med usla gränssnitt och reklambudskap som slöar ned överföringshastigheten.

Möjligheten att skicka kravbrev till folk är ett spel för gallerierna. Branschen skapar ett klimat där de påstår att de förlorar oerhörda summor, skapar ett nytt område för en inkomstkälla, som de sedan utnyttjar till fullo.

”Gradvis har företagsledningarna uppdagat att intäkterna ökar när de misslyckas med att beivra sina rättighetsanspråk” (191 min kursivering).

Argumentationen om fildelaren som tjuvåkare underbygger hela detta spel för gallerierna. Ett väldigt lukrativt spel måste jag säga. Branschen vill inte kännas vid att konsumenterna faktiskt har en betalningsvilja, men att denna inte stor i proportion till vad branschen erbjuder, hur mycket de erbjuder och hur de marknadsför sina produkter. Sedan tillkommer ju även det faktum att de bedriver öppet krig mot sina potentiella kunder, men det är ju en annan sak.

Vi har väl inte tröttnat på att betala, vi har väl mer tröttnat på att relatera till kultur på statiska sätt? Passiviteten inom kulturindustrin är förlegad, statisk och ett minne blott i den framtida deltagarkulturen. Den dynamiska deltagarkulturen kommer inte bara förändra vår kultur, den kommer också att förändra oss själva och marknadsstrukturerna. Alternativa kompensationssystem kommer att etableras, artister kanske kommer att få pengar rakt i handen, de kanske etablerar scener vid sidan av de traditionella distributionskanalerna och maknadsstrukturerna. De artister som sätter sig in i frågorna kanske också kommer att hänga med i den våg av framsteg som med all sannolikhet kommer att komma i och med att alla i deltagarkulturen omformar betalningssätt, normer och distributionssätt.

Nyskapande exponering kommer att bli viktigt. Jag tror att trovärdigheten kommer att öka om artister och band gör reklam för sig själva snarare än att förlita på större bolag. Independent-bolag kommer att kunna erbjuda den samhörighet mellan artisterna och fansen som vanvårdats, de kommer dessutom att öka bekvämligheten i och med att de kommer att öka utbudet av betalningssätt, remixkultur och extratjänster som de inte själva enbart ser som luktrativa utan som sina fans också efterfrågar.

Precis som bloggandet mår bra av en större läskrets så mår kultur bra av en stor grupp av lyssnare eller läsare. Summeringen tar upp motsättningen mellan kulturarbetare och kulturindustri samt tanken med att en skärpt immaterialrätt faktiskt kan förvärra situationen för de kulturarbetare som förespråkar sådana skärpningar. Det ska inte lagstiftas om att bevara arbetstillfällen, utan det ska väl lagstiftas om skydd av den individuella integriteten och dessa kulturarbetares frihet? Söderberg menar på att det kommer att krävas andra juridiska överenskommelser för den framväxande deltagarkulturen med dess försörjningsmodeller.

Vad är vänster i immaterialrättsdebatten?

Jag skrev tidigare i recensionen att jag inte tyckte att Söderbergs ton är speciellt ”vänsterinriktag”, det känns ibland som han skriver mycket mer om liberala tankar än att återkoppla till hur vänsterströmningar har tagit sig an dessa frågor. Jag vet inte vad ni andra tycker, men redan i andra stycket i kapitlet så nämns Karl Sigfrid (m) och jag undrar om jag ändå inte har en poäng med mitt resonemang ovan.

Det räcker ju inte med att nämna Karl Marx i förbifarten i första stycket för att etablera ett ‘vänster’ i diskursen. Det skrivs om ”kapitalismens kreativa destruktion” (se Joseph Schumpeter), liberalerna, John Locke, moderater, Robert Nozick etc. Visst förstår jag om en sådan här fråga måste förstärkas av en politisk polemik, men vilka ämnen är viktiga för vänstern? Kan det kanske vara talet om ”gåvoekonomi” och ”censur”? Eller kanske kritiken mot den europeiska krigs- och säkerhetsindustrin? Ett starkt vänsterkritiskt ställningstagande jag ser hos Söderberg är i hans syn på hur övervakning hänger samman med den marknadsliberala, parlamentariska demokratin. Även begreppet ”maktkamp” har vänsterkonnotationer.

Ett av kapitlet sista och mest starka citat handlar om kopplingen mellan statsmakt och utveckling:

”Om statsmakterna lyckas i sitt uppsåt att bygga ett vattentätt säkerhetssystem där endast medborgare med rent mjöl i påsen kan känna sig säkra, finns det då kvar något utrymme för en samhällsutveckling i progressiv riktning?” (216)

Mina kommentarer

I det stora hela var det här en ganska lättläst bok med en ok balans mellan akademisk text och personlig reflektion. Hurvida boken är starkt vänster eller inte får ni avgöra själva men jag kanske hade förväntat mig mindre polemik med liberalerna och mer ingående analyser av arbetsteori, arbetsbegreppet, Marx och en rad andra värderingssystem och störmningar som präglar kontemporärt vänstertänkande. Jag kommer, om jag har tid framöver, även att läsa Söderbergs andra bok som nämns ovan. Om intresse finns så kanske jag recenserar den också.

”Allt mitt är ditt” är inte en uttömmande bok, den spretar åt alla olika håll. Jag förväntade mig verkligen mycket mer av bokens sista kapitel, men perspektiven ger oss likväl uppslag så vi själva kan söka vidare efter mer litteratur.

Att skriva konstruktiv kritik är knepigt, men att skriva en bok är desto svårare. Se även Johan Svedjedals recension av boken i DN och Anders Mildners recension i Syndsvenska Dagbladet. Jag har ingen koll på andra recensioner i bloggsfären, men om någon har skrivit en egen recension får ni höra av er till mig.

Bloggen som politiskt vapen av Henrik Alexandersson

Jag har precis gått igenom och läst Henrik Alexanderssons text ”Bloggen som politiskt vapen”. Jag vill med denna post dels uppmärksamma texten, dels ta upp en del saker jag tycker är bra med den. Sammanfattningsvis vill jag gå igenom en del saker som jag önskar hade gjorts tydligare. Jag kommer att gå igenom texten kapitel för kapitel och väva in Alexanderssons åsikter med mina egna i den mån jag kan.

Innehållsförteckningen och genomgång av ”Bloggen som politiskt vapen”.

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  4

I inledningen får vi veta lite om Alexanderssons politiska bakgrund, alla de år av harvande inom kommunalpolitik, aktivism, skribentarbete etc. Men det är på senare tid som han har känt att han verkligen kan göra skillnad, eller åtminstone påverka olika händelseförlopp och åsikter. Alexandersson är helt övertygad om bloggen som opinionsbildande verktyg och politiskt vapen. Hans blogg är en av Sveriges främsta på inom det politiska området och resten av ‘gammelmedia’ är nog i allra högsta grad fullt medvetna om vad han skriver om. Han vet vad han talar om, han var/är verkligen i hetluften under granskningen av FRA-lagen.

Med ena foten i Bryssel och den andra på resande fot känner han sig lyckligt lottad i och med att han får tusentals besökare till sin blogg och att han påverkar i olika politiska debatter. Hans blogg om någon borde sporra andra till att börja skriva, vilket jag personligen skriver under på.

Ett kraftfullt redskap. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  5

En av bloggens främsta egenskaper är omedelbarheten och att den är öppen hela tiden alla dagar om året. Omedelbarheten och det möjliga omfånget på läskretsen gör bloggen till ett effektivt sätt att nå ut med sina åsikter. Bloggen är ett mycket bra verktyg för opinionsbildning och det finns möjlighet att använda sig av inte bara text, utan också ljud, video, länkar, referenser etc.

Man kan mer eller mindre bevaka ett händelseförlopp eller en debatt direkt medan den sker. Alexandersson har heller inte bara en svensk läskrets utan hans blogg är internationell, vilket inte ens gammelmedia mäktar med, iallfall inte på det sättet. Henrik satt och skrev i riksdagens lokaler när Fredrick Federley talade inför riksdagen i samband med FRA-debatten.

En närmast organisk process . . . . . . . . . . . . . . . . . .  6

Krosspollinationen av idéer, länkar, faktagranskning etc. görs av alla typer av människor. Här har vi en rad olika akademiker som kan få debattera och ägna sig åt faktagranskning tillsammans med glada amatörer eller helt vanliga studenter. Detta sker öppet för alla.

Alexandersson är ödmjuk när han skriver att han själv inte alltid är den bäst påläste, men intressenivån på hans inlägg är ofantligt hög, så pass hög att han sporrar oss andra till att agera eller reagera på denna typ av information. Själva poängen är att man inte själv behöver vara påläst. Det finns alltid många fler än du själv som står redo att fylla kunskapsluckor eller kritisera ens syn på något.

Bloggsfären präglas av omförhandling. Alexandersson ser det som ett stort grupparbete, där både skribenter och läsare bidrar till att väcka liv i en fråga och hålla den levande i månader, kanske till och med i flera år. Är du en kraft att räkna med; en opinionsbildare i Alexanderssons kaliber, då kommer du ha en mängd olika läsare som kommer att hjälpa dig i ditt skrivande och bidra med information, länkar och annat material. Denna verksamhet är som han skriver nästan en organisk företeelse. Jag ser bloggsfären som både något decentraliserande och centraliserande beroende på vilken aktivitet som åsyftas och beroende på process.

Inte bara åsikter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  7

Kan ord lämna avtryck i verkligheten? Jag tror i allra högsta grad att det går att göra det och det gör även Alexandersson. Han gräver efter nyheter, kontrollerar politiska uppgifter och genomskådar både lögn och bluff. Han förstår att han är större än ‘gammelmedia’ när det gäller politisk granskning av EU.

Alexanderssons organiska verksamhet går hårt fram mot EU på ett sätt som helt har glömts bort av traditionella medier. Han menar att om man vill göra en skillnad i bloggsfären och sätta avtryck i verkligheten så är uppseendeväckande nyheter en bra strategi för att locka läsare. När väl läskretsen är på plats, när man har grävt fram intressanta saker, då kanske det finns andra människor som är villiga att hjälpa till och börja granska en viss nyhet.

Detta samarbete mellan människor, finns det inom traditionell media mellan olika redaktioner?

Vässa budskapet!. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  8

Det är inte bara viktigt att man är påläst och insatt i flera ämnen, det är viktigt att vara först med nyheter. Med olika trackbacks, länkningar och hänvisningar kommer trafiken att riktas mot den post som först tog upp en viss uppseendeväckande nyhet. Alexandersson vet hur man gör detta och han gör det bra.

En av hans styrkor tycker jag är att han skriver kort och koncist. Jag tycker dock att styckena ibland blir lite för korta i ”Bloggen som politiskt vapen”. Han själv tycker att han syndar i frågan men det spelar ingen roll om han följer upp inläggen med mer ingående textflöden. Om han inser vikten av att vara först är det självklart att han snabbt ska få ut informationen, är han först i en viss nyhet har han stora delar av bloggsfärens uppmärksamhet. Om han då följer upp med mer bevakning då fungerar det lite som om ‘gammelmedia’ skulle rida vidare på en uppmärksamhetsvåg. Jag tror det finns likheter här även om det handlar om en annan typ av uppmärksamhetsvåg.

Alexandersson ger oss också tips angående hur skribenter kan ägna sig åt textvård. Korta stycken oftast bra i bloggskrivande. Vi alla vet hur riktigt brutalt långa stycken kan vara jobbiga oavsett medium och för att behålla läsarens uppmärksamhet är detta en av de viktigaste saker som en skribent måste tänka på. Frågan är om inte skrivprocessen dock bör anpassas efter individen mer. Visst finns det poänger i att skriva kortare stycken men ibland behöver språkarbetet och textvården som passar en viss person inte vara lämpligt för någon annan. Ditt eget sätt att skriva är unikt, se till att utveckla det på din egen blogg för att stå ut i mängden.

Fakta är viktigare än budskap, för fakta ger läsaren verktyg att bilda sig en egen uppfattning och bidrar till att omförhandla bevakningen av en viss fråga. Andra tips är att länka ofta, använda sig av illustrationer, bilder och t.ex. Youtube och att vikten av humor inte får underskattas.

Bloggarna och media. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  9

Bloggarna är inte ‘riktiga’ journalister och tur är väl det! Vi är en brokig samling av alla möjliga typer av människor med alla möjliga typer av egenskaper och kunskaper. Vad är egentligen en ‘riktig’ journalist idag? Från ‘gammelmedias’ sida finns det en tanke om att bloggsfären inte utgörs av ‘riktiga’ journalister.

Mediekritik är av största vikt! Jag vet inte hur ofta jag tänker på att vi verkligen behöver kritisera våra medier. Vi behöver till och med kritisera bloggar som Alexanderssons emellanåt, bara för att öka genomskinligheten och trovärdigheten av personers eller redaktioners budskap. Jag tycker att ‘gammelmedia’ har alldeles för dålig bevakning och granskning av svensk intrikespolitik samt frågor som har och göra med EU. Det är synd att traditionell media fortfarande har större genomslagskraft än bloggsfären, vilket beror på att större tillit finns för de dominerande traditionella medierna.

Kommer det här att förändras i framtiden? När börjar allmänheten lita mer på vad folk skriver på bloggar än vad som står i tidningarna? Kommer det här att bli en generationsfråga?

Bloggarna och makthavarna. . . . . . . . . . . . . . . . . .  10

”En titt i statistiken på min blogg visar att regeringskansliet, departementen, riksdagen, de politiska partierna, olika myndigheter och organisationer är trogna, återkommande läsare. Det som skrivs noteras alltså, även om de som läser inte alltid vill kännas vid att de gör det.” (10)

Bloggarna och opinionsbildningen. . . . . . . . . . . . . . .  11

”Integritet, storebrorsstaten, yttrandefrihet, rättssäkerhet, rättighetsfrågor, demokratifrågor, idépolitik och allt som har med internets frihet att göra är exempel på sådant som engagerar många människor och som ger många läsare, länkar och kommentarer på min blogg.” (11)

Det är precis detta som mer eller mindre fått mig att börja skriva om politik, överhuvudtaget att blogga på svenska. Jag har väl egentligen aldrig riktigt haft någon som motiverar mig till att skriva på det sättet som andra i bloggsfären motiverar mig.

Jag kan säga att alla år på universitetet inte har präglats av lärare som uppmuntrat mig och bli bättre på det jag gör och tycker om. Tvärtom, att jag skriver på ett visst sätt och att jag har tagit mig an vissa frågor har ej ansetts viktigt eller bra inom den akademiska världen.

Bloggen passar mig för jag behöver inte imponera på någon akademiker, jag behöver inte skriva helt akademiskt, men jag behöver inte heller ägna mig åt nonsens. Bloggen blir ett verktyg där jag kan anpassa mig till min kunskapsnivå och mina egenskaper som skribent. Här i ligger en anpassning som jag gillar. En anpassning som är utvecklande och givande för mig.

Bloggarna i samhällsdebatten. . . . . . . . . . . . . . . . . . .  13 (12) (Kolla dina sidnummer Henrik)

”Bloggen är alltså inte bara en kommunikationskanal och ett verktyg för opinionsbildning. Den har även, som sådan, kommit att bli en plattform.” (12)

Kommer denna plattform att begränsas i framtiden? Jag undrar om inte det kommer att komma en dag då antalet bloggare bidrar med för mycket innehåll, som i sin tur kommer att kräva sanktioneringar och regleringar av bloggarna. Denna kommunikationskanal kanske kommer att kapas av den traditionella makten.

Bloggsfären uppmanar till att sätta sig in i frågor – traditionell media och politik stänger ned diskussioner.

Bloggplattformen är givande på grund av läsarpotentialen. Denna ligger till grund för att skriva vidare och sätta sig in i frågor. Jag får helt enkelt ut mer av att ha åtminstone en person som läser det jag intresserar mig för, än att skriva enbart för mig själv. Skrivandet för sig själv är för mig annorlunda och har andra egenskaper och en annan dynamik.

Bloggarnas roll i valrörelser. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .  14 (13)

De kommande valen i Sverige kommer att präglas av bloggsfärens taktpinne. Eller ska denna påverkan jämföras med en dirigentpinne? FRA och IPRED har inte bara luckrat upp traditionella allianser, utan har också gjort att nya konstellationer har bildats och partier har uppdaterat sina åsikter.

Alexandersson hävdar att en viss del av bloggsfären ännu domineras av liberala inslag och att vänstersidan ligger lite på efterkälken. Visst kanske det är så men då vore det bra om de liberala rösterna sporrar ‘vänstern’ att mobilisera sig? Varför inte lobba lite för att fler privatpersoner börjar att blogga? Det är ju onekligen väldigt motiverande och sporrande att inte bara läsa andras bloggar utan också att replikera på dessa.

Alexandersson inser att bloggarna kommer att påverka valet till EU 2009 och nästa val till riksdagen 2010. Frågan är om politikerna kommer att få en lugn stund 2009 innan EU-valet. De kommer att dras in i en diskussion om FRA och IPRED oavsett om dom förstår/vill eller inte. Alexandersson gör en liten genomgång av de politiska partierna och deras utgångspunkter inför de olika valen som kommer.

”Och så den sista spelaren: Piratpartiet. Efter det senaste årets uppmärksammade frågor i EU om till exempel bloggreglering och avstängning av fildelare är det mycket möjligt att internetfrågorna (och de tillhörande integritetsfrågorna) kan komma att bli rätt viktiga i valrörelsen. Värt att notera är att (pp) har ett ovanligt konkret, tydligt och för många tilltalande budskap i sakfrågorna. Man skall också komma ihåg att piratpartisterna som regel är ruskigt väl pålästa i dessa frågor och att många av dem själva är aktiva bloggare med stor publik. Till detta skall åter påpekas att en hel del andra bloggare som normalt sett kan betraktas som borgerliga fortfarande har problem i sina relationer med regeringen efter FRA-debatten. Piratpartiet kan mycket väl komma att bli bloggosfärens gullegris.” (15)

Alexandersson tar också upp olika typer av verktyg som de politiska partierna kommer att kunna använda sig av inför valet 2010. Det är troligt att vi kommer att få se mer politiskt material på Youtube och olika bloggprojekt. Den som ska blogga inför valet 2010 bör börja göra det nu! Det krävs mycket arbete och mycket tid för att bygga upp en läskrets. Själv är jag riktigt nyfiken på hur själva bloggverktyget kommer att förändras tills valet 2010. Vilka verktyg och kunskaper kommer vi ha tillgång till då som kan hjälpa oss att granska inte bara den politiska makten utan också oss själva?

”Utgå dessutom från att många bloggar kommer att vara mycket kritiska i sin granskning av det material de får.” (17)

”På samma sätt som i EU-valet kan man i övrigt förvänta sig att bloggarna kommer att driva egna frågor, långt från partiernas önskelistor. FRA-frågan kommer att hänga kvar. Allt som har med övervakning, integritet, internets frihet och upphovsrätt att göra kommer att vara hett. (18)

”Text, bild, video och ljud. Omedelbarheten. Intresset. Och i många fall en oberoende ställning. Det finns goda möjligheter att valet 2010 faktiskt blir det första riktiga internetvalet – med bloggarna i centrum.” (18)

Detta är mycket trevlig läsning, hoppas det verkligen blir såhär nu. Beroende på hur bloggsfären utvecklar sig, vilka nya verktyg vi får tillgång till och hur mycket innehåll vi kommer att producera, desto större chans att vanliga personer i oberoende ställning kommer att kunna påverka politiken i stor utsträckning framöver. Måtte intresset fortsätta att växa.

Så påverkar bloggarna politiken. . . . . . . . . . . . . . . . .  19

I det här kapitlet återberättar Alexandersson händelser relaterade till klimathysterin, regleringsförslag och FRA. Dessa tre exempel borde indirekt ha genererat mest trafik och åsikter angående Alexanderssons bloggande och utgör därför ett representativt urval. Om någon har skrivit en lika bra redogörelse för händelseförloppet kring FRA-lagen ur ett historiskt (eller icke-linjär historiskt) perspektiv och samtidigt har gjort materialet tillgängligt både gratis och kommersiellt, så hoppas jag att någon eventuell läsare påpekar detta för mig.

Exempel 1: Al Gore sätter fotavtryck. . . . . . . . . . . . .  20

Alexandersson tar upp Al Gore’s dubbelmoral och poängterar hur han inte lever som han lär. Han utgör ett undantag för de restriktioner och regler som han skulle vilja se att andra människor följer.

Alexandersson droppade en story om att Gore hade fått åka ”regeringstaxi” med svenska regeringens flygplan. Svenska staten skjutsade således Gore ända till klimatkonferensen på Bali och Gunilla Carlsson (m) tvingades agera medfölje. Detta får ju såklart ‘gammelmedia’ att kasta lystna blickar mot Alexanderssons blogg och nyheten får fäste. Ett avslöjande som i sin tur genererade nya avslöjanden och granskningar. Han hade uppnått sitt mål med publiceringen. Det visade sig senare att flygplanet hade lånats ut tidigare också. Trevligt.

Jag saknar att Henrik inte nämner något om Al Gore’s politiska förflutna. Det hade varit extra givande för att ge en bättre bild av hans agenda. Ett par stycken om detta hade räckt för att sätta en prägel på värdet av hans avslöjande.

Exempel 2: EU och bloggarna . . . . . . . . . . . . . . . . . .  22

I den här delen tar Alexandersson upp hur han genom Erik Josefsson fick nys om att det inom EU fanns ett förslag att reglera bloggar (bloggandet). Han var tvungen att sitta på denna information mitt under pågående storm om FRA, men en vecka efter att lagen klubbades igenom så publicerade han nyheten om regleringsförslaget.

Detta medförde direkt att många människor började att protestera mot föslaget och tog bloggandet i försvar som en fantastisk möjlighet till medborgarjournalistik. SVT Rapport, DN och Svenska Dagbladet var alla och drog i Alexandersson för kommentarer etc. Denna fråga hade satt sitt avtryck i verkligheten. Emma, som ni kanske vet skriver på http://opassande.se/ blev också intervjuad medan författaren till regleringsförslaget Marianne Mikko bekräftade det som Alexandersson hade påstått genom valet att inte uttala sig i media. Efter debatten (och i den pågående debatten) av FRA gav det här en bekräftelse på bloggens status och slagkraftighet.

”I Sverige är besluten och beslutsunderlagen ofta förhållandevis klara och tydliga. I EU är allt inlindat. Ofta så till den milda grad att man kan misstänka att någon försöker dölja något.” (26)

Jag hävdar att besluten och beslutsunderlaget är mer eller mindre inlindade även i svensk intrikespolitik. Inte nog med att begreppet ”national” håller att på att försvinna från nationalstaten, likaså håller statens suveränitet i politiska beslut och underlag på att urholkas till förmån för EU.

Skrifter och motionsunderlag är fortfarande förhållandevis svårbegripliga. Här måste språkarbetet inom myndigheterna förbättras. Det måste finnas kortare sammanfattningar av lagförslag och motioner samt även angående regeringens och riksdagens inre organisation och arbete. Kanske kunde en ökad transparens gentemot medborgarna medföra ökat förtroende för en politik på dekis. Det är inte bara inom EU som förslag och agendor tystas ned. Spelets öppna kort är inte en garanti för politisk genomskinlighet. Ligger nyckeln att påverka Sveriges inrikespolitik i det att vi granskar politiska beslut inom EU?

Om vi ska granska både EUs och svensk politik efterlyser jag inte bara tips på bloggar, utan också litteraturtips som ger medborgare de nödvändiga verktyg för att bilda sig en egen åsikt. Jag vet att det är mycket lätt att bli för påverkad av vissa röster och tillräckligt med litteratur och politiska motvikter är bra för att undvika enkelriktat tänkande.

Exempel 3: FRA – en politik thriller. . . . . . . . . . . . .  27

Beskrivningen av händelseförloppet kring FRA ger en antydan om vad politiska partier försöker göra mot de som mot förmodan inte ställer sig bakom ett beslut. Flera politiker fick genomgå rigorös övertalning från sina partier för att frågan skulle gå igenom, allt medan bloggsfären inte ville släppa frågan.

Efter en tids tystnad angående FRA kom frågan upp på tapeten igen i början av 2008. Alexandersson och Opassande var några av de som började att föreslå att man skulle börja att skicka protestbrev. E-posten till riksdagen började att växa i takt med att kampanjmaterial började dyka upp och frågan togs återigen upp i ‘gammelmedia’. Alexanderssons samt eventuellt andra i bloggsfären och dess agerande satte bollen i rullning som ledde till en rad granskningar av myndigheten FRA. En rad olika personer började att nysta i frågan, ‘gammelmedia’ var såklart efter, men det skulle komma mer aktivitet från tidningarna. En strimma hopp började att formas, ett hopp som handlade om att vissa politiker faktiskt kanske var mot FRA. FRAmotståndet växte både på Facebook och i och med sidor som http://stoppafralagen.nu/.

”Birgitta Ohlsson (fp), Sven Bergström (c), Fredrik Malm (fp) och Karl Sigfrid (m) är några som jag lyfte fram som eventuellt möjliga att påverka örutom Federley och Johansson.” (30). (Du glömde ett f i ”förutom” Henrik)

Det interna trycket kom dock att bli för stort i slutändan. Läs själva Alexanderssons beskrivning av händelseförloppet som ingående tar upp dels hans egna arbete i frågan, samt hur media och bloggsfären satte sig in i problematiken och hur de bedrev sin granskning. Man kan verkligen säga att han var mitt i handlingens centrum.

I det stora hela tycker jag regeringen har varit riktigt usla på att behandla vissa frågor. Ta bara FRA och IPRED som exempel på detta. Målet har varit att tystna ned kritiken och hoppas att den ska försvinna.

Mina kommentarer:

I det stora hela tycker jag att texten är bra, den sporrar mig till att fortsätta att skriva själv och den ger en del konkreta tips.

Dock tycker jag att några av de olika sektionerna väger för lätt. Alexandersson skriver väldigt utförande och levande om FRA men jag önskar att fler kapitel hade fått liknande utrymme som t.ex. ”bloggarnas roll i valrörelser”. Kapitel som ”så påverkar bloggarna politiken” delen ”Al Gore sätter fotavtryck” kunde ha fått mer utrymme. Det jag menar är att olika kapitlen är ojämnt fördelade.

Jag undrar också varför det inte finns någon litteraturlista/referenslista? Alexandersson hade mer eller mindre kunnat skriva ned de mest betydande bloggarna och skribenter som i någon mån bidrog till att hålla igång de olika debatterna. Om man är ny bloggare och inte är insatt i de här grejerna blir det genast mycket svårare för den som vill kritiskt granska Alexandersson, jag hoppas han själv är medveten om detta.

Men i det stora hela så kan jag bara tacka honom för att han lägger ned sin tid och arbete i dessa frågor. Nu är det ju självklart så att det är lättare att ge kritik än att skriva något själv. Med de orden så är jag klar med min recension och jag ser fram emot kommande texter.