Motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk

Via Henrik Alexandersson…

Jag måste säga att jag som privatperson väldigt sällan läser motioner. För det första brukar dessa inte uppmärksammas av media överhuvudtaget och jag tycker de rent ut sagt inte har fångat mitt intresse tidigare. Men den senaste tiden så har det blivit allt viktigare för mig att följa med i politiken och dels noga granska vad som verkligen sker i maktens korridorer samt att skapa mig en egen uppfattning om situationer som jag förut inte orkade sätta mig in i.

Camilla Lindberg från Folkpartiet har skrivit en motion angående införande av integritetsbalk. ”Motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk” uppmärksammades idag av Henrik Alexandersson som tycker att det är årets [hitills] viktigaste motion. Alexandersson är en oerhört viktig röst och mycket kunnig, om hans åsikt är att motionen är viktig, samt att jag tycker ämnet är intressant, då tänker jag lägga tid på att läsa igenom motionen.

Lindberg menar att alla har rätt till privatliv som är skyddat från oönskade intrång och statlig övervakning. I och med att individualiseringen har klivit fram med stormsteg sedan 30-40 år tillbaka så har våra krav ökat angående hur denna privata sfär ska vara eller kännas. Samhällsutvecklingen har gjort det möjligt för en utökad privatsfär och mot detta ställs intressen som med regler och lagstiftningens hjälp få insyn i individers privata sfär.

Lindberg ser hur de personliga relationerna har förändrats med åren. Samtidigt som vi i vissa avseenden har breddat våra ‘gemenskaper’ så kanske vi också distanserar oss mer från våra grannar. Lindberg antyder att vänskaps-, ekonomiska- och sociala nätverksrelationer har förändrats, vilket har medfört att individer lämnar elektroniska spår efter sig. Spår som kan nyttjas av okända företag och människor i jakten på pengar, makt eller åsiktsregistrering.

Lindberg vill skapa en sorts integritetsbalk. Sverige må uppfylla kriterierna för att räknas som en demokratisk stat, men lagstiftningen till fördel för integritetsskydd och privatlivsskydd är obefintlig. Det finns ingen definition av ‘integritet’ i svenskt rättsväsende hävdar Lindberg. Det finns givetvis skydd mot tvivelaktigt frihetsberövande, husrannsakan, kroppsliga ingrepp, tortyr och skydd för egendom. Lindberg nämner vidare den personliga integriteten och äganderätten och konstaterar att registreringen av åsikter, verksamheter och sociala kontakter får endast skydd av RF 1:2:

”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Vi måste gå till FR 2:23 (Europarådet) för att hitta konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Artikel 8 behandlar rätten till skydd för privat- och familjeliv och även skydd för privat korrespondens. Denna rätt får endast ”inskränkas” med stöd av lag som skall trygga den demokratiska säkerheten i samhället. Ur ett svenskt perspektiv var den en europeiska konventionen bra för den ideella integriteten.

”Europakonventions ställning som rättskälla förhindrar utfärdandet av lagar och förordningar som inskränker denna ideella integritet – men den förhindrar inte att tillämpningen av lagar och förordningar kommer i konflikt med privatlivets helgd.”

Lindberg vill ha en bättre lagstiftning för att skapa ett tydligare och mer heltäckande rättsligt skydd för privatlivet.

”Det kan åstadkommas genom att samla en rad väsentliga lagar i en särskild integritetsbalk.”

Lindberg gör en jämförelse med miljöbalken som ”samlade ihop” lagarna och gjorde dom mer överblickbara. En integritetsbalk skulle tända en gnista i lagstiftningsarbetet och samla ihop tillämpningar av lagens integritetsprinciper inom institutioner, förvaltningar och myndigheter. En integritetsbalk ska också sporra juridisk forskning i t.ex. integritetsfrågor. Jag tycker också att det borde sporra privatpersoner som säkerligen har annan typ av kompetens än just jurister. Detta är något som riksdagen borde uppmärksamma regeringen om.

Riksdagen bör också enligt Lindberg ge regeringen i uppdrag att utföra integritetsrevisioner av statlig verksamhet. Jag tycker att detta borde också inbegripa revisioner av myndighetsverksamhet som till exempel FRA, det påbörjade lagförslaget IPRED och Lissabonfördraget. Externa granskare skulle möjligtvis kunna öka medborgarnas tilltro till granskningens oberoende och trovärdighet – om den gjordes transparent. Lindberg föreslår återkommande granskningar – jag föreslår kontinuerligt ständiga granskningsflöden författade av såväl stat som medborgare. Att öka förtroendet för myndigheter är inte bara en uppgift för externa granskare, vi medborgare spelar också en viktig roll i denna process. Viktigast av allt är att myndigheterna själva tar sitt ansvar och öppnar upp sig och granskar sig själva och sina verktyg, självklart utan att röja känsliga uppgifter om privatpersoner.

Lindberg nämner också någonting mycket viktigt. Hon efterfrågar analyser av möjliga konsekvenser för lagar som påverkar den personliga integriteten. Det finns redan ett obligatoriskt analysklimat inom områden som miljö och småföretagande. Inte nog med att det finns en inneboende tröghet i rättssystemet, det ska också till en sorts kontrollstation längs med vägen – nya lagar får inte verkställas hur som helst. Obligatoriska integritetskonsekvensanalyser (namnet på denna analystyp måste förbättras) bör införas i lagstiftningen.

Dessutom ska det bli förbud mot massövervakningssystem. Lindberg nämner inte alls FRA, däremot har hon tankar om andra typer av övervakningssystem. Hon menar att skyddet för privatlivet hotas av ‘harmlösa övervakningssystem’ som t.ex. trängselskattesystemets trafikkameror, kameror för hastighetsövervakning och elektroniska, individuella färdbevis för kollektivtrafik. Hon nämner inte heller övervakningskameror i stadsrummet. Dessa system och den personal som sköter dessa system eller har insikt i programvaran, får tillgång till sammanställande verktyg vars tidigare innehåll var för omfattande och splittrad, men som nu är ett smörgåsbord av möjliga integritetshotande infallsvinklar.

Det finns en stor risk att övervakning kommer att växa i framtiden och sammanfattningsvis avslutar Camilla Lindberg med:

”Därför bör en kommande integritetsbalk innehålla ett klart förbud mot upprättande av massövervakningsystem och ett mycket hårt reglerat tillståndsförfarande som inte möjliggör en stegvis utbyggnad och ändamålsglidning utan förnyad prövning. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.”

Det Lindberg givetvis måste göra är förstås att sätta sig ned och definiera termen ‘massövervakningssystem’.

Jag är besviken att hon inte vågar nämna FRA och IPRED men tanken är god, dock rätt uddlös än så länge. Kanske kan någon remixa motionen och göra den mer slagkraftig? Kanske kan den remixas inom och utanför blockpolitiken samt i gränslandet däremellan? Avslutningsvis så har jag skrivit ihop en del egna åsikter mitt i min beskrivning av Lindberg egentligen skriver i motionen. Mitt tips är att ni läser Motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk i sin helhet här.

Åtta år senare – Nicklas Lundblad om reglering av Internet

För ungefär åtta år sedan skrev Nicklas Lundblad boken Teknotopier som handlade om de då de nya tekniker och rättens framtid. Det var en personlig reflektion grundat på egna åsikter och bokens innehåll med dess alla frågeställningar skulle ej ge några uttömande svar. Hur skulle spelet mellan teknik, samhälle och regler och lagar att se ut i framtiden? Teknotopier grundade sig på denna oerhört komplexa fråga och består av en rad olika essäer som tittar närmre på olika aspekter och frågeställningar som är en del av ursprungsfrågan ovan. Följande frågeställningar hade Lundblad.

Går det att reglera Internet?
Är upphovsrätten död?
Vem bryr sig om lagarna?
Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Vad händer med lagarna i framtiden?

Lundblad försöker att svara på dessa frågor i slutet av essäerna, jag å andra sidan vill försöka reflektera över vad som har hänt under dessa åtta år sedan essäerna skrevs. Jag inleder bloggandet med att börja med en serie om essäerna i boken. Dels gör jag det på grund av att essäerna till sin längd är rätt korta och dels för att jag vill komma in mer i mitt skrivande innan jag ger mig in i den samtida diskussionen om FRA, IPRED, Lissabonfördraget samt inrikes- och utrikespolitik. Bloggande individer utgör en maktfaktor, vars bidrag till informationsmängden om frågor liknande dom ovan, gör att maktförskjutningar uppstår. Detta är en viktig poäng i Lundblads resonemang som tydligt går att reflektera över här och nu 2008. Nu till själva genomgången av essän ”Går det att relgera Internet?”

Lundblad såg en nödvändighet i att det går att reglera Internet. Grundarkitekturen var troligen inte menad att fungera på det sättet som vi använder Internet till idag. Internet har vissa protokoll, som är regler för hur flera noder i ett nätverk eller datorer ska kommunicera med varandra. En av grundförutsättningarna är alltså ett kommunikationsprotokoll. Givet att det finns en mångfald av kommunikation och tekniska förutsättningar och en rad olika sätt att använda sig av teknik och Internet, ligger det även till grund vissa gemensamma förutsättningar och regler. Lundblad menade att Internet är ”ett utmärkt exempel på spontan ordning” (9) (se F.A. Hayek och M. Polanysis Frihetens grundvalar s 189). Ordning ur kaos. Kanske kan vi istället leka med tanken om att vi har och göra med ett komplext kaos som uppstår ur ordning. Och visst är det fler aktörer med i spelet som inte enbart försöker att skapa ordning för sig själva och andra användare av Internet, utan som också försöker skapa kaos och störa ordningen för oss?

Olika aktörer eftersträvar olika saker. Men hur stora företag eller individer skapar kontroll eller kaos, beror på vad de anser av reglering av Internet och hur det påverkar deras olika behov. Finns det inte här en konflikt mellan vad företag vill kontrollera och skapa och vad individer vill åstadkomma med användningen av Internet?

Lundblad tycker sig se att det går att förhindra olagliga händelser som begås med hjälp av Internet, men att priset blir för högt. Självklart ska viss brottslig verksamhet regleras och definieras, men vi kan inte överbelasta vårt rättsväsende och polis med definitioner och regleringar som blir oproportionerliga att följa upp. Regleringen av Internet sker med för stor tillit till att vad som lagstiftas ‘bort’ på nätet också efterlevs i vårt samhälle. Kontroll och lagstiftning av internet fungerar inte i sig, vårt samhälle måste också visa sitt samtycke till dessa regler och de instanser som har lagstiftat fram vissa regler måste se till att de fyller en funktion i vårt samhälle.

Vi ska verkligen inte sträva efter fullständig laglydnad. Kommunikationskanalerna och Internets omfattning gör att en rigorös reglering av detsamma innebär för stora uppoffringar och en stor börda för vårt samtida rättsväsende. Genom lagar och regler tar vi inte bort vissa brott från varken Internet eller vårt samhälle. Angående kommunikation mellan t.ex. individer så går detta att reglera om det går att kontrollera de informationsmängder som utbyts. Det kanske bara räcker med övervakning av dessa informationsmängder…

Ett stort hot mot lagstiftningen är givetvis att vi idag ser en explosionsartad utveckling av teknik. Vad som är nytt idag kan vara gammal och mossigt inom några månader och individer får mer och mer kunskap om hur just deras användning av Internet ser ut och vilka verktyg de dagligen använder sig av. Lundblad ser hur den tekniska utvecklingen förändrar samhällens maktstruktur.

Teknik och makt hänger ihop i Lundblads resonemang och ställer sig frågande till om det är effektivt att lagstifta om Internet.

”Effektiva lagar kräver att det finns möjligheter. ges möjligheter, att sanktionera och kontrollera att lagarna efterföljs” (12)

Vilka möjligheter finns att reglera ny teknik? Begreppet ‘ny’ är här i sig rätt dunkelt med tanke på teknikens kontinuella utvecklingsflöde. Teknik är också ett begrepp som måste utsättas för rigorösa analyser om det ska kunna vara ett tydligt föremål för reglering. Det kanske är just det som är problemet, att tekniken ses som ett föremål istället för ett flöde. Lundblad ger oss fyra olika kategorier av sammanhang eller flöden som kan diskuteras.

1. Införsel av teknik i ett samhälle
2. Innehav av teknik
3. Användning av teknik
4. Utformning av teknik

Lundblad menar att just införandet av ny teknik i samhällen ”sker nästan aldrig genom att staten eller någon annan beslutande organisation godkänner den” (15). Jag undrar om han menar införandet av teknik till folket eller införandet av teknik till andra maktfaktorer, som t.ex. FRA. Finns det teknik som vi individer aldrig kommer att kunna kontrollera? Ett exempel på detta tycks vara det som Lundblad skriver om nämligen krypteringsteknik. Numera verkar det dock inte som att det är speciellt svårt att sprida fritt och snabbt.

Angående innehavet av teknik så går det att reglera detta. Det kan vara olagligt att inneha utrustning som ”gör det möjligt att piratkopiera skyddade verk” (16). i den mån lagstiftare och rättsväsende (samt lobbygrupper) verkligen ens förstår en bråkdel av vad de vill och hur de definierar det som de vill reglera, är det just detta som kommer att bli vanligare. Ta tillslaget mot The Pirate Bay som exempel. Jag tror att grupperna och personerna bakom tillslaget mot Pirate Bay inte alls hade koll på varken tekniken eller hur arkitekturen såg ut. Själva tillslaget var uppenbarligen bara en kraftmätning på order från en Amerikansk filmindustri och en anledning till att pröva om de överhuvudtaget sysslar med något kriminellt. Jag vet inte hur många analyser av detta som jag har läst under de senaste åren, men rättegången har fortfarande inte ägt rum. Tillslaget skedde den 31:a maj 2006.

Lundblad nämner EUs förslag till upphovsrättsdirektiv, som ämnar att göra det olagligt att göra det olagligt att inneha teknik som kränker upphovsrätten. Jag är osäker angående vilket direktiv som han menar men EU kommer att ligga på angående att få igenom lagstiftning som begränsar individernas användning av Internet och verktyg. En annan aspekt av detta är att olika branscher antagligen kommer att börja samarbeta och ta fram en ”säker dator” där fler och fler verktyg och kommunikationssätt begränsas och kontrolleras i preventivt syfte samt för att kunna utnyttjas av en ekonomiska intressen. Kontroll och reglering av innehav är svårt att försvara. Denna kontroll meför ofantliga politiska och sociala kostnader.

”Betänk att det skulle vara möjligt för polisen att göra intrång i din bostad för att se om du har piratkopierat dataprogram – vore det ett samhälle värt att leva i? Är avvägningen mellan den privata sfären och upphovsrätten då korrekt balanserad?” (17)

Citatet går i allra högtsta grad att relatera till dagens debatt om IPRED. I dagens debatt tycker jag frågan om balans och proportionalitet är ett vanlig inslag i olika typer av resonemang. Jag vill inte leva i ett samhälle där andra grupper och intressen skickar hem kravbrev till mig eller någon annan medborgare som ägnar sig åt något privat och icke-kommersiellt. Dessa begrepp är dock allt annat än klara. Lobbygrupperingar vill ju helst göra detta till en realitet, branschen vill ju få in så mycket pengar för de upphovsrättsbrott som begås. I och med att IPRED medvetandegörs, realiseras en del bakomliggande resonemang kopplat till citatet ovan. Det finns så många olika problem med lagen så att jag inte vet var jag ska börja: Att låta organisationer få göra polisens jobb och låta dom få utpressa misstänkta privatpersoner är inte ok. Utöver detta är det inte självklart att det ens går att bevisa ansvar plus att de eventuella brottens ringa omfattning gör att lagapparaten är helt ojämnt balanserad. Bör inte vårt rättsväsende och polis få mer pengar till att hämma annan grov brottslighet och att ens hinna med det som ska regleras?

Lundblad har en poäng i att han inte tycker att balansen mellan personlig integritet och upphovsrätten är lyckad. Piratkopiering är inte ett brott (om ens brott) i samma klass som liknande brott som gör det rimligt för polisen att göra intrång i en bostad.

Den digitala kopieringstekniken har medfört en omfattande diskussion om regler i samband med teknikutvecklingen, som inte var speciellt omfattande då Lundblad skrev boken. Allt ifrån ‘tunga’ akademiker, universitetsstuderande, jurister, privatpersoner, webbutvecklare, feminister etc. bidrar till en decentraliserad debatt angående reglering av teknik och vad dessa regler eventuellt medför. Dagens debatt präglas också av större faror mot den personliga integriteten än de argument och diskussioner om t.ex. fildelning och andra mer specifika problem relaterat till upphovsrätten. Kontroll- och regleringssamhället med drivande lobbygrupper är en stor kraft vars handlingars omfattning ger upphov till maktförändringar. Detta måste den frihetsintresserade individen visa motstånd mot. Det är av största vikt att om ni känner frustration över något politiskt, att ni ges chans att bidra med åsikter och debattera regler, normer, moral och lagar på ett öppet sätt. Lundblad ansåg att den rättsliga avvägningen ”bör sammanfalla med demokratisk eftertanke” (18).

Utformningen av tekniken är den tredje punkten som Lundblad tar upp i essän. Kruxet handlar om huruvida den ständigt pågående regleringen av informations- och kommunikationsteknik står i konflikt med t.ex. skydd för individer. Denna sektion i Lundblads resonemang är ganska otydlig och jag får inte grepp om vad han är ute efter. Processer som han vill tänkas fånga här är ständigt pågående flöden i och med att tekniken hela tiden utvecklas och att användarna av tekniken ständigt förändrar sin relation med tekniken.

Det är dock lättare att förstå delen där han skriver om användningen av tekniken. Mängden av användningsområden och användare gör det ständigt svårare för lagstiftningen att se till att eventuella lagar och regelverk efterföljs. Regleringen ämnar i längden att styra vår användning av de nya medierna. Sådana saker som kopiering, fildelning, bärbara hårddiskar, operativsystem etc. kan komma att förändras till användarnas nackdel om branscher och lobbygrupper får som de vill. Kontrollmanin kan komma att spilla över in på andra områden som t.ex. informationsflöden.

Informationsflöden handlar om väldigt många parametrar, men jag känner en oro för hur personlig och privat kommunikation kommer att begränsas/regleras/övervakas i framtiden. De kontakter vi användare får, responsen, publiken etc skapar mer strömmar av åsikter och kommunikation om bland annat element som har kopplingar till maktstrukturer. Vissa flöden är mer suspekta än andra, men vi individer måste ha rätt att få tänka på åsikter som är allt annat än rumsrena utan att behöva riskera bli registrerade i register eller att våra sociala mönster blir föremål för bedömning helt utan giltig anledning.

Ett problem som också uppstår är att olika länder har olika lagstiftning. Om t.ex. EU får mer makt i och med eventuellt införande av Lissabonfördraget så kommer det antagligen bli svårare att få igenom nationella beslut. Dessa kommer att få lämna företräde för centraliserade beslut från maktapparaten EU.

Faran som politikerna och lobbygrupperna ser är att ”ju större informationsmängden blir, desto mindre blir möjligheterna att kontrollera vad den innehåller”(24). Detta innebär ju att det blir svårare och svårare att överblicka vad vi individer (konsumtenter) vill, tycker och tänker. Lundblad inför begreppet ”bruspunkt” och/eller ”brusgräns” för det faktum att det kommer att komma någon form av gråzon där även de snabbaste superdatorerna och en armé av kostymnissar kommer få det svårt att tyda informationsflödet och sätta in individer och grupper till sociogram. Detta är inte riktigt lundblads resonemang, men med tanke på att många av oss nu vet vad sociogram är så utvecklas ju tekniken kring övervakning vid sidan av ökningen av informationsmängden. Jag tror att element inom t.ex. EU lägger oerhört stora summor på att utveckla och forska om övervakningsteknik. Se t.ex. Anders R Olssons artikel i Sydsvenska Dagbladet ”Dörrarna stängs”.

Lundblad tror jag tänker sig att Internet blir alltmer svårare att kontrollera i takt med att sidantalet växer. Han tar upp två stycken figurer i anslutning till denna del av essän. Dessa visar egentligen grovt förenklat hur Internet blir allt svårare att kontrolleras när det expanderar och den andra figuren handlar om relationen mellan värdet av en viss information och tiden det tar att lokalisera den. Här följer ett resonemang om olika system som jag inte finner speciellt givande men sen kommer han med en del nya funderingar av värde.

Sanktionskostnaderna för något omfattande är såklart mycket höga. Men det är inte det enda problemet. Regleringen av någonting måste innehålla definitioner av det som skall regleras.

”Den som inbillar sig att man kan kontrollera vissa typer av material glömmer lätt att man först måste identifiera det givna materialet som tillhörigt en klass vilken särskilt bör granskas” (28)

Nu gäller detta självklart också definitioner av begreppen dessa material inbegriper. Vi måste diskutera vad det kommer att innebära att följa IPRED, påverkas av FRA och andra regler och även vad det innebär att bryta mot den. Allt för att vi ska försöka närma oss en bättre förståelse av dessa regler. Den tekniska utvecklingen samt även lagstiftningen skapar nya handlingssätt hos användarna. Visserligen kanske vissa möjligheter och handlingssätt försvinner i och med ny lagstiftning men dessa kommer att förändras.

Dagens debatt borde mer handla om hur värdelösa och uddlösa dessa lagar kommer att bli om de går igenom för att de kommer att vara daterade redan innan de blir aktuella. Den inneboende trögheten i rättsväsendet och lagstiftningsprocessen är så otroligt långsam att användarna och tekniken springer i cirklar runt den slöa lagstiftningen. Vi riskerar att få lagar som bara klubbas igenom för att sedan ligga som stoppklossar för ekonomisk och integritet- och frihetsmässig utveckling. Lobbyisterna förvärrar i förlängningen en situation som de vill råda bot på. Jag tycker inte vi ska acceptera lagar och regleringar som hämmar andra områden än vad de klubbas igenom för att reglera. Jag vill inte heller se att kryphål i dessa lagar medför att de utnyttjas till annat än syftet med varför de ens klubbades igenom i första taget. Lagarna får inte vara obegripliga för medborgarna, men de får inte heller vara föråldrade redan innan de blir verkställda.

Det måste finnas en punkt där ”ansvar kan utkrävas” (31). Själva grunden till detta perspektiv grundar sig på individen som ansvarspunkt. Vi som är någorlunda pålästa vet att Internet, dess användare och verktyg stärker decentraliseringar som gör det svårt att peka på en viss punkt av ansvar. Om ett program t.ex. är framtaget i öppen källkod kommer det t.ex. vara oerhört svårt för lagstiftningen att peka på exakt vilka som ska ansvara för programmets eventuella hot mot t.ex. vissa artisters upphovsrätt. Om vi går tillbaka till regleringens inneboende tröghet så tycker Lundblad att lagstifning ska ta lång tid därför att utredningar och processer ska vara effektiva. Lundblads argument är att det bra att ”skydda oss mot förhastade beslut” (33).

Så, lagar får inte vara föråldrade redan då de klubbas igenom och de får inte tillämpas på andra fenomen. Dessa tillämpningar kan få oanade konsekvenser, konsekvenser som kanske individer flaggar för men som branschen bara viftar bort och avfärdar som nonsens.

Användningen av tekniken blir det verktyg varpå en decentralisering av rådande maktstrukturer kan äga rum, detta ser Lundblad som ett fenomen som går hand i hand med ”den långtgående rörelse mot individualisering som det moderna samhället har genomgått” (37). Men sedan tycker han även att själva tekniken gör det möjligt för förskjutningar av makten samt förändringar som framförallt pågår i västvärlden. Vår individualisering och våra åsikter vi för fram i t.ex. bloggar och artiklar bidrar till en värdeförskjutning som Lundblad hävdar är ”mycket viktigt att komma ihåg” (37). Tekniken är inte bara ett verktyg, det är också den effekt som förskjuter makt skriver Lundblad. Lundblad ser det som att vi lever i en teknotopi. Uppdelningen mellan verktygsamhällen och cymbiotiska samhällen är lite otydlig men pekar på att vi lever i en tid då tekniken mer eller mindre är integrerad i samhället. Men detta är väl inte helt självklart, det kunde ha varit annorlunda.

I takt med att vi blir mer och mer beroende av teknik så förändras också teknikens roll i samhället. Beroendet för tekniken samt dess betydelse medför att användningen av kommunikationsteknik ”förskjuter makten över regleringen av samhället mot individens inflytandesfär” (41). I och med att vi individer bloggar, gräver i arkiv, gör efterforskningar, kommer med åsikter och tankar, använder vi oss av teknik som när den används omkonfigurerar maktflödet. Denna spontana process över i och med att informationsflödet ökar. Jag ser detta som ett tecken på att en bloggsfär ska uppmuntra människor till att just bedriva denna typ av åsiktsbildning. Politikerna och partierna kanske ska uppmuntra medbogare att uttrycka sig om politik och obekväma saker och inte bara be sina väljare att tuta ur sig partipropaganda. Kanske är det dags för väljarna att kritisera samtliga partier utifrån granskande perspektiv för att försöka förändra politiken och hur politikerna agerar.

Jag tänker inte skriva något mer nu även om Lundblads slutord har en del poänger. Denna post är bra mycket längre än vad jag hade tänkt att den skulle bli från början. Jag hoppas att ni har överseende med det, det känns ju helt klart ringrostigt så här i början av ett bloggprojekt. Jag avslutar med ett till citat från Lundblad.

”tekniken förändrar maktförhållandena i samhället, ofta till individens fördel, men denna makt är inte per se något positivt om den inte används av oss. Vi styrs inte av tekniken, utan tekniken ger oss utrymme att agera i” (42, min kursivering)

Kommande inlägg i serien:

Åtta år senare II – Är upphovsrätten död?
Åtta år senare III – Vem bryr sig om lagarna?
Åtta år senare IV – Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Åtta år senare V – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?
Åtta år senare VI – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?

Rasmus Fleischer om upphovsröta

Rasmus Fleischer, doktorand vid Samtidshistoriska institutet, medgrundare av Piratbyrån och aktiv bloggare på Copyriot.se, Har skrivit en artikel i Expressen om Ifpi.

Här följer några citat från artikeln.

”Resten av världen förhöll sig skeptisk till att stifta särskilda lagar för att gynna just skivbolag, som ju till skillnad från musiker knappast står för en självständig konstnärlig insats”

”De svenska jurister som redan under 30-talet hade börjat förbereda vad som till slut skulle bli 1960 års lag om upphovsrätt hade att ta ställning till krav dels från musikernas fackförbund, dels från skivbolagen i Ifpi. För dem var det självklart att musikerna var mer skyddsvärda än skivbolagen”

”Musikerna gavs rätt till ersättning såväl i radio som för varje användande av högtalarmusik i offentliga sammanhang. Skivbolagen fick däremot bara ett skydd mot piratkopiering av de fysiska skivorna”

”Märkligt nog ifrågasätter ingen längre varför skivbolag ska värderas lika högt som musiker”

Angående det sista citatet så efterfrågar jag ett starkare stöd som öppet visar att upphovsrätten ska värna om musikerna och inte skivbolagen (jag syftar på de bolag som aktivt vill jaga sina konsumenter). Artisterna kommer i kläm i och med att det riktas mer uppmärksamhet mot skivbolagen och rättsväsendet.

Jag måste erkänna att jag inte är insatt i mediernas kulturhistoria. Det finns stora kunskapsluckor angående problematikens historicitet. Jag hoppas att boken Mediernas kulturhistoria av Jülich, Lundell och Snickars ska hjälpa mig att sätta mig in i den historiska bakgrunden. Fleischer tipsade oss föresten om denna bok ganska nyligen…

Jag tror att ifall fler människor började diskutera lösningar och affärsidéer för musikerna så skulle de kanske förstå att de har många individers stöd, bara det att många ställer sig frågande till den utveckling som skivbolagens lobbyister driver framåt. Ju fler som skriver och läser på angående de politiska frågor som utgör en del av komplexiteten, kan bloggsfären bevaka fler aspekter av maktens agendor och samtidigt använda verktygen och kunskapen till att inte bara påverka samhället utan också förändra det. Och ju fler musiker som producerar musik och faktiskt försöker att använda sig av tekniken, nya verktyg och innovationer, desto större chans att marknaden förändras till musikernas och indiebolagens fördel.