I, Pencil: The Movie

Food Matters

Drum ‘N’ Bass – Dokumentärerna som ni måste se

Jag såg dokumentärerna nedan igen för ett tag sedan och tänkte att det kunde bli ett intressant inlägg för de som kanske inte vet så mycket om Jungle / Drum ‘N’ Bass eller en skön tillbakablick för er som var med från början.

Elektronisk musik har alltid fascinerat mig och om ni har länkar till dokumentärer om t.ex. Electronica, Chicago House, Detroit Techno, Electro, Hip Hop och Trip Hop så får ni gärna tipsa mig om dessa.

Till en början var det tänkt att jag skulle skriva om fler dokumentärer men jag gjorde ett misstag. Jag råkade börja skriva om de dokumentärer som låg närmast i tiden istället för de äldre. Jag orkade inte vända på kronologin och ber er därför att först se ”A London Someting Dis” och BBC-dokumentären ”Kool FM 94.5” för att komma i stämning. Dessa dokumentärer utgör en bra bakgrund till de andra dokumentärer som jag har skrivit om. Dessa dokumentärer handlar om Good Looking Records, Photek & Source Direct, samt Metalheadz.

A London Someting Dis Part 1

A London Someting Dis Part 2

A London Someting Dis Part 3

Kool FM 94.5 – Part 1

Kool FM 94.5 – Part 2

Kool FM 94.5 – Part 3

Först ut är dokumentären om Good Looking Records. Denna etikett var under, låt oss säga, nittotalets mitt väldigt influerande för Jungle / Drum ‘N’ Bass-scenen. Bolaget hade även en rad subetiketter som t.ex. 720 Degrees, Ascendant Grooves, Blue Vinyl, Cookin’, Deep Rooted, Diverse Recordings, Earth Records, Looking Good Records och Nexus. Tillsammans stod dom för väldigt många av de låtar som var som mest omtyckta under första delen av nittiotalet.

Good Looking Records knöt till sig några av de absolut bästa producenterna och det fanns exempel på artister som signade upp sig exklusivt för bolaget. Detta visade sig bli ödesdigert för vissa artister, för bakom den musikaliska framgången med Good Looking fanns det än icke så positiv sida; sättet hur bolaget sköttes och attityden gentemot sina artister.

Jag minns t.ex. en händelse där jag skulle fika med en ”artist” från Good Looking Records då denne besökte Stockholm någon gång omkring millenieskiftet. Problemet var bara att denna artist inte mindes mig efteråt när han hade åkt tillbaka till England igen. Detta gjorde mig misstänksam och jag undrade egentligen vem jag hade fikat med. Under tiden för detta besök drev jag fortfarande en välbesökt hemsida som enbart dedikerades till Drum ‘N’ Bass, så jag antog att den personen som jag fikade med skulle vara rätt person. Det var iallfall något som inte stämde.

Tony F, (vågar inte skriva ut hela namnet ifall han googlar sig själv), som ni kommer att se i dokumentären kunde kanske driva ett företag men hans sätt och attityd mot sina artister var bedrövligt. Detta är en man som använder sig av mycket tvivelaktiga metoder. Man har hört en del saker om hans agerande under åren. I och med att bolaget blev mindre och mindre inflytelserikt för att scenen och musiken förändrades mot det mörkare hållet från och med ’97 fram till ’00.

GLR började att rikta in sig på en viss stil som fick smeknamnet ”liquid” (Creative Source var en av de etiketter som representerade det här soundet bäst) under nittiotalet men vars urvattnade och ”loopande”-GLR-tappning aldrig imponerade mig. Här hade vi en generationsväxling och det var ungefär runt 2001 som jag började att tröttna helt på genren. Jag slutade helt att köpa vinyl, vilket jag hade ägnat mig åt i bra många år tillbaka sedan ’95-’96 ungefär, och gled in på Hip Hop och återupptog mitt intresse för gamla klassiker från framförallt östkusten. Enligt en källa så upplöstes Good Looking Records och Good Looking Music 19:e Juli 2005. Även om L.T.J. Bukem har hävdat att de kommer tillbaka så hoppas jag att de inte sparkar igång liket igen.

Nu går vi vidare till själva dokumentären.

Good Looking Records Documentary Part 1

Vi kommer direkt in i en väckning från helvetet signerad Tony och någon till person. De sparkar på dörren och Tony häller vatten över MC Conrad och typ läxar upp honom som han var ett litet barn. Sedan klipper dom in i ett set med L.T.J. Bukems från Danmark, där introduktionen av gruppen och Tony är så töntig så man håller på att ramla omkull, men breaket i bakgrunden är riktigt sjysst.

Mina två favoritspelningar med LTJ Bukem var nog den spelningen på Sturecompagniet ’00 och en spelning på The End runt ’01. Jag vet inte om jag har kvar orginalrecensionen från spelningen på Sturecompagniet någonstans bland mina arkiv, men jag lyckades hitta denna version sparad på Internets cirka 10 år senare:

”Progression Sessions Review
Fusion, Stockholm, Sweden. 3rd May 2000.
Written by – Abrizz, Octopec & Spectraz

The Swedish Drum ‘N’ Bass massive hasn’t exactly been spoiled by visits from great DJ’s, but on the 3rd of May, the visitors were prominent indeed. The Progression Sessions 2000 Tour, brought to us by the Good Looking Crew consisting of DJ’s Blame, LTJ Bukem and tour ”rookie” Rantoul, together with two of the most wicked MC’s of today, namely MC Conrad and DRS, had now reached Stockholm, Sweden, and some 500 people were waiting to be let inside Sturecompagniet, where the action was to take place. This is one of the biggest places in Stockholm, consisting of three levels, all facing the dance floor and DJ stand on the lower floor, and the place was more or less crammed (except for the dance floor) by the time the music started flowing.

Rantoul started things off, and right away it became obvious that the GLR Crew hadn’t had a proper sound check. Apparently, the equipment sent from England had not been the right, and when the right gear finally arrived, it was too late for virtually any sound check at all. Not only did this mean that most of Rantoul’s set unfortunately sounded like sh*t, the crowd didn’t really notice that someone actually was DJ’ing, and by the time Rantoul’s set was over, the dance floor wasn’t even crowded. And this really was a shame, since Rantoul played a great set with a great selection of tunes, mixing new material such as the excellent ”Sly Detector” by Psyne, and overall creating a solid impression. Strangely enough, people didn’t seem to appreciate his set and tune selection, and it took four or five tunes before people even started dancing. As MC Conrad and DRS appeared and started laying those well-known rhymes, people finally reacted.” (Referens)

Nu är det ju tyvärr så att resten av recensionen som jag, Octopec och Abrizz skrev har fallit bort i versionen ovan. Vi tog även upp hur kvällen blev senare när LTJ Bukem + MC Conrad och Blame spelade. Jag vill minnas att det var en rätt hyffsad kväll med många välkända ansikten bland folket bakom scenen. Sebas ”Predator” låg bland annat på dub vid den här tidpunkten och den droppades senare framåt natten. Nu tillbaka till dokumentären.

Vi förflyttar oss över till engelsk mark där vi ser Tony gå på en gata är också rätt töntigt men sen kommer vi in i en sekvens där Bukem står och mixar (lägg märke till hans faderteknik) lite och förklarar en del saker som t.ex. dynamiken inom scenen; att kunna göra en låt under veckan, fixa en dubplate och spela den ute till helgen. Från och med nu kommer jag försöka att skriva så mycket om Tony, men jag tycker ni ska lägga märke till hans sätt att vara dels mot sina anställda och dels under affärsmöten.

Vi får se hur Bukem samplar något ljud in i en sampler i studioracket och förklarar ljudmodulen som de använde sig av. Tyvärr kan jag för lite om den typen av utrustning och ser alldeles för dåligt på klippet, men det skulle kunna vara någon grej från typ Akai (eftersom den e vit?), kanske en Akai S3000 eller en CD3000 sampler. Vad som finns i resten av racket vet jag inte, men om jag skulle gissa så skulle jag nog gissa på en Roland JV-1080, eller kanske en Roland JD-990 Super JD? I Bukems syntsamling finns även en Roland JP8000 som  bland andra Prodigy, Goldie,  Dave Holmes, Orbital, Ken Ishii, Depeche Mode, och Pet Shop Boys också har använt.

När vi kommer till klippet i flygplanet får vi höra Seba & Loteks ”Universal Music”, som var en av låtarna på Logical Progression – Level 2 som kom ut 1997. Denna låt och andra grejer som de producerade är riktigt bra. Good Looking försökte inte bara släppa musik i Europa utan ville tjäna mer pengar över hela världen.

Sekvensen när Bukem och Conrad kommer till festen är riktigt sjysst, dokumentärfilmarna växlar mellan bilder inifrån klubben och på de som ska spela där. Det här var på den tiden när DJs kom med tunga skivväskor i metall, något man knappt ser idag med tanke på att fler och fler går över till att använda en digital ”setup” eller köra livegig.

Människor ser ut att ha kul och musiken strömmar ut i lokalen, det får mig att minnas när jag själv började gå ut en gång i tiden. När festen fortsätter ute på gatan kan man riktigt höra hur mycket skada basgångarna kunde göra. Kontrasterna blir tydliga när dokumentärern bryter till de dansande Elviskopiorna i Tokyo där Tony försöker att utvidga imperiet.

Det är helt klart mest intressant att följa Bukem och Conrad när de bilar mellan spelningar, under själva spelningarna och när de lugnt pratar om vad de håller på med. Men den här delens roligaste inslag handlar om hur Tony försöker få sina kläder strukna. Gång på gång föröker han syrligt och drygt förklara att behöver få sina kläder strukna, men ingen tycks förstå honom. Tony som är en ”hardcorebritt” kan knappt själv uttala ordet. Blu Mar Ten gjorde en låt som heter ”Ir-On-Ing” efter denna incident.

Good Looking Records Documentary Part 2

Om Tony står för dokumentärens humoristiska inslag så kretsar dramatiken kring gruppens spelning i Kanada. Alla som ska med till Kanada har giltiga Visa-handlingar, förutom L.T.J. Bukem. Han får helt enkelt åka själv till Kanada och inte ha någon kontakt med resten av gruppen. Detta är i och för sig också rätt komiskt men det visar också hur mycket pengar som är på spel. Det visar sig sen att han får sitta i förhör under sex timmar för en sak som de skulle ha haft koll på från början. Detta kan vi knappast kalla för ”propa’ management”,  han borde inte ha arbetat överhuvudtaget men gjorde det ändå.

Fem minuter in i del två kommer en tung tung tung låt av Intense som heter ”Flashback”, som vi i och för sig bara får höra introt på men när den där låten kommer igång så är det en av de bättre downtempolåtarna som jag känner till. Jag tror ni kan hitta den via Spotify om ni söker efter Earth Volume 2 (tydligen har de vid tiden för posten tagit bort låten från systemet). Om någon vill sälja den här LPn till mig så hör av er, jag är även intresserad av alla möjliga Drum ‘N’ Bass-relaterade plattor från ’94 och fram till ’99.

Kanadaresan är helt galen, de måste spela varje natt i en hel vecka och de åker omkring i landet med buss. De börjar och bli trötta och tjafsar en massa om utrustningen. När de ska över till USA gör dokumentären ett stort nummer av de uppstudsiga DJs som inte möter upp Tonys fru vid ett kafé utan som går och shoppar. När de gör något galet så får de höra det direkt och Tony skrattar bara när han får reda på att Conrad inte kom av planet för en spelning. Mot slutet av dokumentären blir det än töntigare när Tony hyr någon ruffig boxare som ska få följa med dom på turné och ”ta hand om ladsen”.

Sammanfattningsvis kan man säga att dokumentären fokuserar väldigt mycket på affärerna och turnén snarare än artisternas musik och tankar. Vi får följa en man som tog musiken ut i världen men som förstörde en rad personers karriärer och skaparglädje.

1996 Drum ‘N’ Bass Documentary – Photek

Rupert Parkes, även känd som Photek, påverkade Drum ‘N’ Bass väldigt mycket under nittiotalet. Som producent skrev han några riktigt tongivande låtar, han var även DJ och gled senare in i soundtrack-branschen. Under höjdpunkten av hans karriär gjorde han även många remixer till artister som förstod att Drum ‘N’ Bass var det senaste ”soundet” och som ville ha sina verk remixade.

Bland det bästa som Photek har producerat är ofta väldigt jazzinfluerade låtar med ett visst djup och knivskarp precision. I dokumentären får vi ta del av några låtar som får exemplifiera det sound som han hade under åren med Metalheadz. Metalheadz knöt till sig, precis som Good Looking Records, en rad framstående producenter och många av dessa tror jag bara var tonåringar:

”The Metalheadz back catalogue features almost every major figure in the history of the genre, with artists such as Photek, Dillinja, Adam F, Grooverider, Doc Scott, Peshay, Alex Reece, Wax Doctor, Source Direct, J Majik, Lemon D, Hidden Agenda, Ed Rush and Optical contributing major productions to the imprint.”

Som ni ser så är det än väldigt imponerande skara namn.

I Photeks hemmastudio kunde vid tid för dokumentären bland annat skåda en EMU-sampler Emulator 4 och en E64000. Jag kan också se någon Rolandgrej i racket, kanske Roland JV-1080, eller kanske en Roland JD-990 Super JD. Photek tar upp en Miles Davis-platta och säger något i stil med:

”This is the kind of sounds we’re looking to make with Drum ‘N’ Bass at the moment”

Han får det låta hur självklart som helst att det ska vara en blandning av knivskarpa breaks, existentialistiskt djupa basgångar och drömsk eftertänksam jazz.

1996 Drum ‘N’ Bass Documentary – Source Direct

Source Direct bestod av Phil Aslett och Jim Baker och var som mest aktiva under mitten av nittiotalet. Många jämför dom med Good Looking Records sound och många jämför dom med Metalheadz sound, man kan säga att de behärskade en rad olika stilar som ofta kombinerade ”edit”-influerade breaks med stora atmosfäriska ljudbilder eller ett hårdare och kallare sound. Ta och kolla på den här listan med singlar så kanske ni känner igen flera av låtarna:

• ”Future London/Shimmer” (1994, Odysee)
• ”A Made Up Sound/The Cult” (1995, Metalheadz)
• ”Approach & Identify/Modem” (1995, Source Direct)
• ”Different Groove/Stars” (1995, Odysee)
• ”Fabric of Space/Bliss” (1995, Source Direct)
• ”Snake Style/Exit 9” (1995, Source Direct)
• ”Stonekiller/Web of Sin” (1996, Metalheadz)
• ”The Crane/Artificial Barriers” (1996, Source Direct)
• ”Call & Response/Computer State” (1997, Virgin)
• ”Capital D/Enemy Lines” (1997, Virgin)
• ”Two Masks/Black Domina” (1997, Virgin)
• ”Concealed Identity” (1998, Virgin)
• ”Mind Weaver” (1998, Virgin)
• ”Technical Warfare” (1998, Virgin)
• ”Snowblind/The Place” (2001, Demonic)
• ”Sub One/Escape From Cairo” (2001, Demonic)
• ”Yo Bitch!/Pimp Star” (2001, Demonic)

Låtar som ”A Made Up Sound”, ”Snake Style”, ”Stonekiller” och ”The Crane” får mig att rysa bara jag ser namnen. Ni får heller inte glömma bort låtar som ”Secret Liaison” och ”Complexities” som var riktigt bra grejer. Deras utrustning då, vad hade dom för något? Ja, de flesta av oss äldre känner nog igen Atarin som de har där och möjligtvis någon gammal version av Cubase. Det flashar förbi någon Tascam-grej som jag inte vet vad det är men om ni känner igen någon modul eller sampler i racken så skriv gärna vad det kan vara.

Egentligen borde Source Direct få mer utrymme i ett sådant här inlägg men jag hoppas att det räcker med att låta musiken tala för sig själv.

Metalheadz. Var ska jag börja? Om Good Looking Records var min första kontakt och inkörsport till Jungle / Drum ‘N’ Bass så var det Headz som etsade sig fast i mitt medvetande och förändrade min musikaliska tillvaro.

Denna label gav mer eller mindre ut klassiker från ’94-’97 och formade en stor del av Drum ‘N’ Bass-scenen. Metalheadz grundades enligt Wikipedia 1994 av Kemistry & Storm och Clifford Price, även känd som Goldie, även känd som Rufige Kru och Metalheads. I dokumentären nämner Goldie dock också Doc Scott som ytterligare en grundare. Jag vet helt enkelt inte hur det ligger till exakt angående detta men vi kan väl anta att det rörde sig om något som vi skulle kunna kalla klusterorganisatorisk dynamik, som nyligen myntades av Marcin de Kaminski. Jag tycker ni ska hålla koll på vad som sägs angående detta begrepp och fenomen framöver för jag uppfattar det som att det har en stor relevans till hur olika löst sammansatta grupperingar arbetar.

Jag tror vi inte behöver någon närmare presentation av artisterna ovan utan vi går direkt till dokumentärerna.

Talkin’ Headz: The Metalheadz Documentary Part 1

I den här delen får vi bekanta oss med Goldie, Optical, Andy C, Lemon D, Source Direct, Grooverider, Gilles Peterson, DJ Lee, Digital, J-Majik, Adam F, Dillinja, Marley Marl och Bailey. Dessa personer får introducera skivbolaget, de pratar vidare om det musikaliska klimatet, strävan efter progressivt tänkande, hur Metalheadzloggan såg dagens ljus, om deras legendariska gamla klubb Blue Note, vad folk inom scenen förväntar sig få ut av en klubbkväll och så berättar de om när de åker go-kart. Inslaget på slutet är rätt töntigt och det blir ett jäkla liv när medlemmarna i kollektivet ska tävla mot varandra.

Talkin’ Headz: The Metalheadz Documentary Part 2

I den här delen får vi möta bland andra Ed Rush, Ray Keith, DJ Ink, Source Direct, Matrix, Digital, Grooverider, Optical, Gilles Peterson, Doc Scott och Dillinja. De pratar om de musikaliska influenserna, om mixandet, samplandet samt den enorma kreativitet och blandning som genomsyrade scenen.

Den här delen av dokumentären avslutas med att några berättar vad de tycker om Dillinja och hans enorma basgångar. Dillinja har ju som någon av er kanske vet ett soundsystem tillsammans med Lemon D. Valve Sound System har en total uteffekt på 96kW(!) och 52 stycken baslådor. Ett rykte som jag har hört är att gravida kvinnor som går på klubbar som gästas av ljudsystemet kan få missfall(!) Den brittiska hälsovårdsmyndigheten har till och med förbjudit dom att köra systemet på full kapacitet. Mäktigt! All your base are belong to Dillinja and Lemon D!

Talkin’ Headz: The Metalheadz Documentary Part 3

I den tredje delen av Talkin’ Headz får vi återigen följa med på gokart-race tillsammans med Metalheadz crew. Som jag skrev ovan så är detta inslag minst sagt lite fånigt men det fyller väl någon sorts funktion för dokumentärformatet. Första minuten är ju bara fyllt med komplett nonsens, men till sist börjar de iallfall tävla.

Dokumentären är verkligen full av kontraster. Det här var unga vuxna som totalt dominerade en musikalisk genre, som de också varit med och format från grunden. Det råder en stor portion eftertänksamhet hos delar av den sammankopplade gruppen. De tar nästan upp en sorts vetenskapligt tänkande kring musiken, hur de sökte efter nya influenser och att lösa problem.

Efter 3 minuter får vi titta in i studion där Ed Rush och Optical gjorde låtar som senare släpptes på deras etikett Virus Recordings. Denna label släppte några riktigt bra låtar fram till ’99 ungefär, där höjdpunkterna var tolvorna som senare ledde fram till soundet på deras Wormhole LP. Mina personliga favoriter måste nog vara två tolvor som kom efter LPn, nämligen Watermelon / Sick Note och framförallt Gasmask / Bacteria.

Det jag gillar här är att vi får följa med in i Virusstudion och titta lite på vad de hade för utrustning. Dynamiken mellan Ed Rush och Optical verkar ha funkat rätt ok, de menar på att de ses en gång i veckan och rullar ut en låt för att senare göra klart den. Mot slutet när låten börjar bli klar så ställer de sig frågande till vissa element och undrar om de inte kan göra något bättre och sen ändrar dom något i låten. Optical verkar ha varit mer av en tekniker bakom Virus ljud. Det sista vi får se från Virusstudion är hur Optical mixar ned en låt som var med på Wormhole LPn. Någon som kan gissa vilken? 😉

Dokumentären rullar sedan vidare och beskriver ”dubplates” och hur dessa påverkar scenen. Bilden som ni såg högst upp i posten var en ”dubplate cutter” och med den kan en tekniker göra en sorts ‘provvinyl’ som inte har samma livslängd som en vanlig skiva men som iallfall klarar några tiotal spelningar på t.ex. en klubb innan de inte går att spela mer. Fördelen med detta (var) artister kunde spendera veckan med att göra någon ny låt, göra en dub till helgen och sen höra låten spelas ute. Ofta var detta väldigt viktigt för att höra hur låten kanske skulle förbättras eq-mässigt, men också för att se hur den togs emot inne på klubbarna.

Vi får möta Stuart nere på Metropolis som berättar om vad han arbetar med och hur han gör en dubplate. ”Så länge det är högt så spelar det ingen roll att det distar lite” kan vi höra Stuart säga, han nämner även att artister som t.ex. Digital och Dillinja använder utrustningen på ”fel” sätt för att få fram sitt sound. Dillinja sägs vara en av Stuarts kunder som verkligen får honom att kämpa hårt för att det ska gå bra, på grund av de speciella basgångarna.

Talkin’ Headz: The Metalheadz Documentary Part 4

Den fjärde och sista delen i dokumentären tar oss tillbaka till klubbarna och till grundstommen i scenen, som förutom själva musiken utgjordes av DJn och MCn. DJn höjs upp rejält och sägs vara den som måste ha en hög lägsta nivå under tiden som denne spelar. Grooverider menar på att han går igång på folket på golvet, han kollar på deras ansikten och deras fötter. Som DJ gäller det att ha koll på hur folk reagerar på olika låtar som man spelar, går det inte hem hos folket ja då är man antagligen helt fel ute i låtvalet. Korrigera!

En annan dynamik är den emellan DJn och MCn. Jag  har uppskattat att höra folk på micken under årens lopp, men det är ofta en fin balansgång mellan att låta musiken få utrymme och att höra en MCs börja gå igång okontrollerat.

Men en MC har ju flera olika funktioner förutom att droppa rim. En MC kan riktigt förändra hela atmosfären på ett ställe, skicka ut hälsningar till människor och information. MCn blir som en koppling mellan folket på dansgolvet och DJn. Då DJn ofta inte har en egen ”röst” kan det vara ovärderligt att en MC berättar om vad DJn håller på med och vilka låtar som kommer in i mixen. MCn är inte bara ”master of ceremonies” utan mycket, mycket mer.

Hur avslutas dokumentären då? Jo, med humor förstås! Metalheadz avslutar sitt gokart-race, även om det inte framkommer exakt vilka som vann så ser det iallfall ut som att de hade kul.

Ser ni några stavfel eller sakfel så informera mig om det i en kommentar.