Kants transcendentalfilosofi

I Immanuel Kants brev till Marcus Herz den 21 Februari 1772 konstaterar Kant att han har förbisett frågan:

”hur kan det vara möjligt att en föreställning (här = ett rent begrepp) refererar till ett föremål utan att på något sätt vara affekterad av detta”

Om föreställningsförmågan

• Hur besvarar Kant Herzs fråga under sin kritiska period?

För ”tingets” möjlighet krävs det att dess begrepp stämmer överens med formella betingelser för en erfarenhet överhuvudtaget. Om ett begrepp stämmer överens med de formella betingelserna för en erfarenhet överhuvudtaget så möjliggörs tinget. Detta resonemang ger oss en nyckel till Kants insikt om att våra rena förståndsbegrepp är hänvisade till sinnligheten; utan sinn­ena kan man inte få kunskap om någonting. Mänsklig kunskap är därmed hänvisad till något som är a priori och det är inte möjligt att få kunskap om någonting utan tänkandet.

Kant beskriver förekomsten av två stammar av mänsklig kunskap; den ena är förmågan att ta emot föreställningar och den andra är förmågan att nå kunskap om ett föremål genom föreställningarna. För att undvika begreppsförvirring vill jag poängtera att man visserligen kan skriva om föremål som det hittills obestämda föremålet, dvs. ett obestämt objekt, men att man även kan tala om föremål i och med en bestämning av objekt.

Första förmågan ger föremålet och sen tänks det som en bestämning hos sinnelaget. Vi ges obestämda objekt och det är inget vi människor åstadkommer som vår kognition av föremål. Åskådning och begrepp utgör elementen i vår kunskap och avsaknaden av antingen begrepp eller åskådning ger oss inte kunskap. Kant framhåller en distinktion mellan dessa; båda är antingen rena eller empiriska. Empiriska blir de när de innehåller förnimmelse och rena när föreställningen inte innehåller förnimmelse. Endast rena åskådningar och begrepp är möjliga a priori och de empiriska a posteriori.

De rena förståndsbegreppen är konstitutiva för erfarenheten. De rena begreppen innehåller formen hos tänkandet av ett föremål överhuvudtaget och den rena åskådningen innehåller den form som något åskådas ‘i’. Om vi inte har (den hos begreppet innehållande) formen hos tänkandet av ett föremål överhuvudtaget, når vi inte fram till föremålet. Och utan den rena åskådningen finns det ingen form som något kan åskådas i till hands under närmandet av föremålet. Dessa aprioriska krav måste tillgodoses för att föreställningar ska kunna innehålla förnimmelser.

Kunskap uppstår i föreningen av förstånd och sinne. Kant kritiserar både ren empirism och ren rationalism men bekräftar två av dess grundläggande uppfattningar; nämligen sinnlighetens samt förståndets nödvändighet. Dessa erkännanden leder till Kants kommentar:

”…utan sinnlighet skulle inget föremål bli oss givet, och utan förstånd inget tänkas. Tankar utan innehåll är tomma, åskådningar utan begrepp är blinda” (B75).”

Vi är blinda om vi i åskådningen inte har tillgång till begrepp och ett rent begrepp refererar till ett föremål men affekteras inte av det. Om vi i åskådningen får en föreställning måste vi genom språkets begrepp kunna närma oss det som framträder. Vi ges föremål men vi kan inte genom förståndet närma oss vad som har givits till oss om vi inte har begrepp som hjälper oss. Man kanske kan vända på det och säga att inget kan bli givet utan förstånd och att inget kan tänkas utan sinnlighet. Men är inte detta fundamentalt annorlunda? Man kan väl inte vända på det på detta sätt?

Vi kan inte bortse från dessa frågor genom att fastställa att kärnpunkten är kunskapens uppstående, vilket endast kan ske i föreningen av både sinne och förstånd. Kant poängterar dock att separationen av sinnlighetens regler (estetiken) från förståndsreglerna (logiken) är betydelsefulla för vetenskaperna om dem och kunskapen om dess samverkan. I och med denna distinktion går Kant till angrepp mot Gottfried Leibniz tolkning; att det finns en gradskillnad mellan sinnlighet och förstånd.

Kant ser åskådningen som den omedelba­­ra relation kunskapen har till föremålen. Åskådningen är punkten för allt tänkande och rör enskildheter och Otfried Höffe anser i hans bok Immanuel Kant att åskådningen:

”innefattar att ett föremål är givet” (s.68).

Sinnet har en kapacitet att afficieras av föremål och den enda möjligheten till föremålens givenhet finns i den receptiva sinnligheten. Detta innebär att sinnets förmåga afficieras av föremål. Höffe håller med Kant om att sinnlighetens föremål ”utgör kunskapens material” men att människan inte kan hämta ”föremålen för kunskapen” ur sig själv (s.68). De rena förståndsbegreppen är även de hänvisade till sinnligheten, vilket medför att återgivandet av något inte skapar kunskap utan att förnimmelser (föremålets verkan på sinnet) bearbetas och utgör material för sinnligheten.

Sinnlighetens föremål utgör kunskapens material och för bearbetandet av förnimmelser krävs det begrepp, vilka bidrar till förnimmelsernas inordning enligt regler. Nödvändiga föreställningarna rum och tid härstammar från den aprioriska strukturen hos subjektet och vi kan ha föreställningar om rum och tid som inte innehåller föremål och framträdelser, men vi kan inte föreställa oss att åskådningsformerna tid och rum inte existerar.

Rummet kan inte vara en egenskap hos till exempel ett bord. De rena begreppen får inte abstraheras från sinnligheten och de får inte heller uttrycka mottagandet av referens genom sinnena, men de måste ha sitt ursprung i själens natur – för de varken uppkommer från objekten eller skapar objektet på egen hand. Förståndets representationer är icke själsliga modifikationer frambringade av objektet.

Kants distinktion mellan analytiska och syntetiska omdömen

• Hur är syntetiska omdömen möjliga a priori?

Kants kritik av metafysiken inbegriper åtskiljandet av två typer av kunskap: den a prioriska kunskapen som kommer i besittning oberoende av förnimmelseförmågan och den empiriska a posterioriska kunskapen som grundas i sinnesförmågan. Kant kritiserar empirismen och analyserar den kunskap som är rent a priorisk och begreppen a priori och a posteriori delar in kunskapen i förnuftskunskap och erfarenhetskunskap. Kant skriver att om det förekommer en sats som:

”tänks med sin nödvändighet, så är den ett omdöme a priori; om den därtill inte heller är härledd ur någon annan sats än en som i sin tur är giltig som en nödvändig sats, så är den absolut a priori” (B3).

Den a prioriska satsen är ett omdöme med sträng allmängiltighet där inget undantag är möjligt.

Begreppen analytiskt och syntetiskt grundas på kriteriet för ett omdömes sanning. Kant undersöker om grunden för förbindelsen mellan subjekt och predikat ligger hos subjektet eller inte. Kants omdömen rör utsagor och påståenden och är således föreställningsförbindelser som gör anspråk på objektiv giltighet. Definitionen av analytiskt och syntetiskt utgår därmed från satser, vari omdömen med subjekt och predikat formuleras. Definitionen är preliminär gällande det att omdömen kan ha annan struktur än hos subjekt/predikat omdömen.

Kant skriver i Kritiken (B10) att ”antingen hör predikatet B till subjektet A, såsom något som (förtäckt) innehålls i detta begrepp A”, därmed ett analytiskt omdöme, ”eller så ligger B helt utanför begreppet A, men är alltjämt förknippat med det”, därmed ett syntetiskt omdöme. ”Innehålls i” eller ”förtäckt” lämnas metaforiskt. I analytiska omdömen är predikatets och subjektets relation tänkt genom identitet medan det i syntetiska omdömen tänks utan identitet. Detta är en tydlig begreppslig skillnad för att de analytiska omdömena inte tillför subjektets begrepp något via predikatet, utan ger en uppdelning av subjektet i delbegrepp. I de syntetiska omdömena läggs det till ett predikat i subjektets begrepp – man utvidgar kunskapen om subjektet – som inte alls tänks i begreppet och analyseras inte heller fram. Om man i ett omdöme inte behöver gå utöver predikatet som förbinds till ett subjekt för att veta att predikatet förknippas med begreppet, då är det ett analytiskt omdöme. Analytiska omdömen och dess tänkta predikat i begrepp analyseras fram.

”Alla ungkarlar är ogifta” är ett exempel på en analytiskt sann sats för vi behöver inte undersöka samtliga ungkarlar för att veta att alla är ogifta. Om man däremot (i ett begrepp) tillför något till ett predikat som inte redan tänks i det blotta begreppet i allmänhet, då är det ett syntetiskt omdöme. ”Alla ungkarlar är högerhänta” är ett exempel på en syntetisk sats för att vi måste undersöka samtliga ungkarlar för att se om de är högerhänta eller inte.

Samtliga erfarenhetsomdömen blir syntetiska. Analytiska omdömen grundas inte på erfarenhet för man går inte utanför begreppet för att fälla ett specifikt omdöme. Därmed finns inget erfarenhetsbehov i dessa satser och de analytiska omdömena har nödvändighet vilket erfarenheten inte upplyser oss om. De syntetiska omdömena ger däremot analytisk kunskap om ett specifikt begrepp genom kännetecken som är tänkta i begreppet, men dessa kännetecken utvidgar kunskap, vilket likväl gör omdömena syntetiska.

I Kritiken presenterar Kant två satser där satsen ”alla kroppar är utsträckta” är analytisk och satsen ”alla kroppar är tunga” är syntetisk. Dessa satser illustrerar de insikter som Kant tar upp I B11. I satsen ”alla kroppar är utsträckta” kan omdömets riktighet inses a priori utan stöd av sinneserfarenheten. Satsen är ett nödvändigt sant omdöme, för det skulle innebära en kontradiktion att förneka den. Sanningsvärdet avgörs genom logisk analys av begreppen som ingår i omdömet. Syntetiska omdömen blir därmed sammansatta, då de syntetiserar olika begrepp som inte skulle vara kontradiktoriska om de skiljs åt. Det återstår dock nu en fråga, måste all kunskap om syntetiska omdömen nås genom empiri? För att förtydliga: finns det omdömen som inte skulle vara kontradiktoriska att förneka men likväl möjliga att a priori avgöra om de är sanna eller falska?

Kant hävdar att ”alla matematiska omdömen är syntetiska”, vilket är en utgångspunkt för beskrivningen av syntetiska omdömen a priori. Kant inför en distinktion mellan erfarenhetens form och materia. All vår syntetiskt empiriska kunskap är beroende av tillgång till förnimbart material och när det gäller matematiken kan en syntetisk sats inses i kraft av motsägelselagen, men endast när en annan syntetisk sats förutsätts som den kan härledas ur.

Kant använder satsen 7+5=12 för att visa hur matematiska omdömen är syntetiska. Begreppet om summan av 7 och 5 innehåller de båda talens förening i ett enda. Begreppet tolv är inte redan tänkt i och med föreningen av sju och fem. Genom att gå utanför dessa begrepp vidare till åskådningen, finner man korrespondens mellan något av talen till fem punkter, som i efterhand (enheterna av de i åskådningen givna fem) fogas till begreppet sju. Vi kan aldrig ”finna summan genom blotta analysen av våra begrepp, utan att ta åskådningen till hjälp” (B16). Därmed är den aritmetiska satsen alltid syntetisk. Åskådningen är viktig för syntetisk kunskap a priori och analytisk a priori kunskap rättar sig efter vissa logiska former.

Hur är syntetiska omdömen möjliga a priori?  Kan det ske någon utvidgning av kunskapen före all erfarenhet? Otfried Höffe menar att metafysiken utvidgar kunskap (dvs. att metafysiska påståenden är syntetiska) och eftersom metafysiken består av ren förnuftskunskap har den inte någon rättsgrund i erfarenheten. Således är de metafysiska omdömena giltiga a priori och Kant hävdar att syntetiska omdömen a priori finns i alla teoretiska vetenskaper.

Matematikens syntetiska karaktär a priori ligger i grundsatserna. Förvisso kan bevisbara matematiska påståenden härledas logiskt, men de är endast giltiga om man förutsätter de syntetiska grundsatserna. Kant visar att aritmetiska satser inte är analytiska och därmed är alla matematiska omdömen syntetiska enligt Kant. Matematikens objektiva giltighet placerar sig till grundläggande delar som är oberoende av erfarenheten. Skeptikerna kan förvisso förneka existensen av aritmetik för de behöver argument för dess möjlighet överhuvudtaget.

Kant ger dessa fundamentala begrepp i samband med den transcendentala deduktionen av kategorierna. I den utförliga och systematiska deduktionen kommer Kant fram till, för att beskriva det kortfattat, att alla våra syntetiska omdömen a priori om former rörande distinktioner av begrepp är giltiga, dvs. att vi äger syntetisk kunskap a priori om dem. Man måste kunna särskilja mellan objektivt och subjektivt som en betingelse för att överhuvudtaget kunna ha föreställningar. Höffe skriver att ”om den objektiva kunskapen är syntetisk a priori, så måste förvisso förutsättningarna för den också vara det” (60). Formerna härstammar från en själv i medvetandets enhet, dvs. de förstånds- och åskådningsformer som utgör de transcendentala betingelserna för möjligheten för erfarandet av fenomenen i ens erfarenhetsvärld. Ett syntetiskt a priori omdöme måste vara sant utan att vädja till erfarenheten och predikatet ryms inte logiskt i subjektet.

Transcendental deduktion

• Vad är den metafysiska deduktionens uppgift och relation till den transcendentala deduktionen?
• Vad säger Kant om relationen mellan logiska omdömesformerna (eller funktionerna) och kategorierna?
• Vad skall Kants transcendentala deduktion (be)visa?
• Vilken roll har tid och rum i den transcendentala deduktionen, om någon?

I den transcendentala estetiken isolerar Kant den rena åskådningen och utför dels en metafysisk utläggning och en transcendental utläggning. Genom insikten, distinktionen och avskiljandet av de två kunskapsstammarna, isolerar Kant det rena tänkandet i begreppsanalytiken.

I denna begreppsanalytik ingår en metafysisk samt en transcendental deduktion. Begreppsanalytiken bekräftar det som den transcendentala estetiken visade; att de objektiva föremålen skapas på grundval av kunskapssubjektets tidigare aprioriska prestationer. Kategorierna har sitt fäste i subjektet och inte i föremålen och kunskapen är klädd i en framträdelsens skrud vilket innebär att den är hänvisad subjektivaprioriska moment.

De rena åskådningsformerna och de rena begreppen möjliggör sanningen om föremål som de förstås av oss. Kant söker de i subjektet ursprungliga betingelser som möjliggör en begreppslig enhet i en åskådning. Kategorierna är inte jämställda de empiriska begreppen då de förutsätts i den objektiva användningen av dem och utgör bevis för begreppsanalytiken. Det första steget i den metafysiska deduktionen visar hur man finner de rena förståndsbegreppen och vad de utgörs av och det andra steget visar hur kategorierna är nödvändiga för konstitutionen (vi ges objekt men kognitionen av dem konstitueras av oss) av alla föremål och därmed har objektiv giltighet. Kant söker en allmän princip som han systematiskt kan härleda kategorierna ur. Denna princip utgörs av Omdömesformerna, vilka ges av den formella logiken.

Omdömesformerna indelas i fyra klasser innehållandes tolv omdömesformer (varav tre i varje klass). Klasserna indelas i kvantitet, kvalitet, relation och modalitet. Syntesen som förståndet utför i en osammanhängande mångfald utgår från ett omdömesfällande. Förbindelser mellan föreställningar upprättas, vilket medför en bestämd enhet. Kants föreställning av förmågan att tänka blir föreställt som förmågan att fälla omdömen. De rena förståndsbegreppen är konstitutiva för erfarenheten om det finns ett omdömesfällande som inte har sitt ursprung i erfarenheten men som är oumbärlig för den. Förknippningen finner man om man fokuserar på vilken form omdömesförknippandet har. Förknippningen som är oberoende av erfarenhet men hänför sig till möjlig erfarenhet finns i de innehållslösa omdömesformerna.

Förståndet är formen för omdömesfällandet och kategorierna upptäcks med hjälp av omdömesformerna. Kant söker kategoritabellen (omdömestabellen har han redan från den formella logiken), genom att tilldela omdömesformerna motsvarande kategorier. Kategorierna finns redan i dåtidens ontologi, men i den metafysiska deduktionen grundlägger Kant kategorierna utifrån omdömestabellen och klargör samtidigt grundbegrepp.

Den transcendentala deduktionen klargör på vilket sätt ett a prioriskt begrepp relateras till föremål. Kategorierna bevisas i den transcendentala deduktionen genom en regressiv analys på dess ursprung, vilken visar att inga föremål är möjliga utan kategorierna. Ingen erfarenhet är möjlig utan kategorierna och i Höffes mening är användandet av dessa på erfarenheten ”rättmätig”. Kategorierna har också sitt ursprung i tänkandet och i själva förmågan att fälla omdömen och Höffe menar exemplariskt att ”om den metafysiska deduktionen blottlägger de rena förståndsbegreppen, så visar den transcendentala deduktionen att dessa begrepp, är oumbärliga för alla former av kunskap” (s. 90).

Kategorierna är med nödvändighet delar för all föremålslighet. Den kopernikanska vändningen gör sig påmind i och med att Kant fastslår en ny riktning; dels att kategoriernas ursprung inte bör sökas i föremålen och dels att vi inte får någon objektiv kunskap utan kategorierna.

Den transcendentala deduktionen visar inte enbart hur de rena begreppen är oumbärliga för kunskap utan består av flera steg. Det första steget för kategoriernas objektiva giltighet berör det transcendentala självmedvetandet som ursprung till all syntes.

Kant visar hur mångfalden av föreställningar blir enhetligt genom det transcendentala självmedvetandet. Denna enhetlighet måste dock bestämmas och det görs genom kategorierna. Kant klargör därför att all kunskap består i syntesen av föreställningar till en enhet och spontaniteten i förståndshandlingen åstadkommer syntes och syntesen har sitt ursprung i subjektet, men kommer från en icke-sinnlig och icke-receptiv källa.

Kant visar hur förståndshandlingen är den punkt som utgör konstituerande grund för alla former av syntes. Ursprunget till all syntes ligger således i en ur-syntes, en enhetsstiftande syntetaktivitet (betingelse för all enhet och kunskap) som kommer innan all bestämd syntes och som inte är beroende av en tidigare förbindelse. Detta enhetsstiftande är a prioriskt och är en transcendental enhet hos medvetandet. Ur-syntesen är blir det enhetsstiftande som möjliggör kategorialt och empiriskt sammanfattande. Höffe noterar att ”all mångfald i åskådningen måste förbindas för att bli kunskap; vidare att förbindelsen icke är given på förhand i åskådningen utan måste åstadkommas av tänkandet; och slutligen att det som presteras av tänkandet blir möjligt först på grundval av en förbindande aktivitet som försiggår på en nivå ovanför kategorierna” (s. 94).

Det kunskapsstiftande jaget är mycket viktigt för Kant, särskilt efter den kopernikanska vändningen. Kant undviker Descartes substantialistiska definition res cogitans och använder istället benämningen ”jag tänker”. Kants definition av föreställningen ”jag tänker” blir apperceptionens ursprungliga syntetiska enhet. Kant menar att till medvetandet hör inte bara föremål utan också möjligheten att vara medveten om medvetandet om någonting. ”Jag tänker” är väsentlig för en ny förståndsgrundsats som lyder: ”all mångfald i åskådningen är underkastad betingelserna i apperceptionens ursprunglig-syntetiska enhet”.

Den tidigare sinnlighetsgrundsatsen från den transcendentala estetiken löd att ”all mångfald i åskådningen underkastad rummets och tidens formella betingelser”. Detta leder till två grundsatspar varav båda definitivt är nödvändiga för mångfald i åskådning överhuvudtaget. Rummets och tidens betingelser får en betydelse i och med den innebörd grundsatsen från sinnlighetsgrundsatsen ger. Kant ger en förklaring i sammanfattningen av deduktionen som även innefattar tiden och rummets roll: deduktionen ”framställer de rena förståndsbegreppen (och med dem all teoretisk kunskap a priori) som principer för erfarenhetens möjlighet, medan erfarenheten framställs som framträdelsernas bestämning i rum och tid överhuvudtaget; denna bestämning framställs slutligen utifrån principen om apperceptionens ursprungliga syntetiska enhet, som framställs som förståndets form i relation till rum och tid, sinnlighetens ursprungliga former” (s. 234). Om det inte går att bestämma framträdelserna i rum och tid överhuvudtaget, då når vi inte erfarenheten.

Apperceptionens ursprungliga syntetiska enhet är den bestämmande principen som är själva förståndets form i relation till tid och rum, ”sinnlighetens ursprungliga former”. Kant redogör för erfarenhetens möjlighet, erfarenheten och betingelsen för bestämmandet av framträdelserna i denna.

Den ursprunglig-syntetiska enheten är den objektiva betingelsen för all kunskap. Det transcendentala självmedvetandet syntetiserar och ingen obestämd åskådningsmångfald får ett objekts enhet och bestämning om syntetiseringen inte sker. Den transcendentala apperceptionen är medvetandets subjekt överhuvudtaget och tanken samt utförandet genom Kritiken genomsyras av detta systematiska tillvägagångssätt.

Kant hävdar att det transcendentala självmedvetandet såsom objektiv enhet och tesen att mångfald i en given åskådning med nödvändighet underkastas kategorierna. Kant visar att kategorierna är betingelser för möjligheten av all objektivitet och de rena förståndsbegreppen som inte rättfärdigt avfärdats i den metafysiska deduktionen visar sig ha objektiv giltighet i den transcendentala deduktionen. Tänkandet – förmågan att fälla omdömen – är nödvändigt för den objektiva föremålsligheten. Kant övervinner därför Descartes dualism (åtskillnaden mellan res cogitans och res extansae) i och med enheten av objektivitet och subjektivitet.

”Ting i sig” som teoretiskt begrepp

• Vad är skillnaden mellan ”framträdelse” och ”ting i sig” enligt två-perspektiv tolkningen?
• Vad är skillnaden mellan ”ting i sig” och ”noumenon”?

Kants förkritiska tid präglas av dissertationen De mundi sensibilis atque intelligibilis där Kant ger en propedeutik till metafysiken. Kants tidigare strävan efter metafysiken såsom ren filosofi medför en skarp gränsdragning mellan den sinnliga kunskapen om tingen som de framträder och förståndskunskapen om tingen som de är.

Kant har ännu inte inlett sin kritik av gränsdragningen mellan fenomen och noumen, det vill säga möjligheten av en från all sinnlighet befriad kunskap om tingen i sig som går utöver matematiken och erfarenheten. Kant kritiserar skarpt denna gränsdragning i Kritiken vilket innebär att Kant inte är förtjust i tvåvärldstolkningen.

Kant vederlägger vissa metafysiska teorier i och med sin kopernikanska vändning men är upphovsman till vad Höffe beskriver som ett ”nytt förhållningssätt hos subjektet till objektiviteten” (s.48). Vi rättar oss inte efter föremålet utan föremålet rättar sig efter vår kunskap och Kants tankesätt innebär en sorts ställningstagande där det mänskliga förnuftet helt gör sig fri från ett naturligt perspektiv, där objektiv kunskap är en kunskap om tingen i sig oberoende av subjektet.

Nödvändigheten och allmängiltigheten för den objektiva kunskapen kommer således ursprungligen inte från föremålen, utan de konstitueras utifrån själva kunskapssubjektet. Under sin kritiska period placerar Kant betingelserna för objektiv kunskap i subjektets för-empiriska beskaffenhet och tvåvärlds-perspektivet är fel när det används i en förklaring av kognitiva processer.

Verkan av ett föremål på föreställningsförmågan kallas förnimmelse. Sinnligheten ger oss föremål och via den; åskådningar och en åskådning som relaterar sig till föremålet via förnimmelse kallas empirisk, och det är det obestämda föremålet för en empirisk åskådning som kallas framträdelse. Det som korresponderar med förnimmelsen är materia, men framträdelsens form gör att framträdelsens mångfald åskådas såsom ordnad (i vissa förhållanden).

Kunskapssubjektet får föremålen att framträda och kognition av objekt konstitueras av oss. Höffe skriver att först ”på grundval av aprioriska konstitutionsprestationer blir det man vill skaffa sig kunskap om ett objektivt föremål. Det är kort sagt framträdelse (fenomen) och inte ting (föremål, objekt, sak) i sig (noumen, ordgrant: något tänkt)” (s.127-128). Framträdelser är det som finns där och föremålen är inte längre ting som existerar i sig. Framträdelsen blir det begreppsligt obestämda föremålet för en empirisk åskådning.

Problemet med ”ting i sig” är rent begreppsligt. Begreppet ”ting i sig” (transcendentalt objekt) är ett metodbegrepp och inte ett metafysiskt begrepp. ”Ting i sig” är ingen beteckning på en bakomliggande värld, likt tinget i sig som döljandet av den sanna realitetens kunskap – utan det är ett nödvändigt begrepp för vår förståelse av erfarenhetskunskapens möjlighet.

Markku Leppäkoski skriver  i The Transcendental How; Kant’s Transcendental Deduction of Objective Cognition att: ”things in themselves are not ontologically different objects but the same objects of cognition considered as they are in themselves” (s 158). Leppäkoski understryker även att de olika perspektiven av objekt kan ses motstridiga och oklara, men han hävdar att särskiljandet av olika typer av objekt tillhör endast filosofiska reflektionens språk.

Kant försöker inte att förklara vår kognition av objekt genom att postulera ytterligare en domän av objekt liggandes bakom dem. Kant skriver istället att skillnaden mellan det transcendentala och det empiriska ”hör alltså endast till kritiken av kunskaperna och rör inte deras relation till sitt föremål” (B81). Det finns således flera typer av noumenon (oklart om det kan finnas olika typer av ”ting i sig”). Leppäkoski anger minst tio olika objektiva termer hos Kant och bland dessa finns noumenon, i positiv och negativ bemärkelse, vanliga objekt, generella objekt, logiska objekt, transcendentala objekt, obestämda objekt, objekt genom icke-diskursiv förståelse och ”tinget i sig”. När det gäller tinget i sig förefaller det som begreppet kan innehålla flertalet delbegrepp.

Kant menar att begreppen och intuitionen är möjligheter för realisationen, men det är alltid intuitionen som aktiverar kognition. Denna intuition kan vara annorlunda från vår och Kant identifierar andra möjligheter för realisation. Ett realiserat objekt kallas då noumenon, vars möjliga positiva innebörd innebär ett objekt som realiserat via intellektuell intuition.

Noumenon i negativ betydelse (vilket är den primära användningen) beskrivs såhär av Kant: ”om vi med noumen förstår ett ting i den mån som det inte är objekt för vår sinnliga åskådning, då vi abstraherar från vårt sätt att åskåda det, så är detta ett noumen i negativ mening” (B307). Det ska tilläggas att noumenon och ”ting i sig” inte är synonyma med varandra. Förvisso kan ”ting i sig” denotera objekt generatim, noumenon i positiv mening, noumenon i negativ mening, transcendentalt objekt eller objekt (icke diskursivt).

Tolkningen av perspektiven transcendentalt objekt och noumenon som synonymer lägger grunden för en tvåvärlds-perspektivläsning av Kant. Kant skiljer förståndsvärlden från sinnevärlden och Leppäkoski fastställer klart och tydligt att många typer av objekt existerar inte för att “they are not different kinds of objects but the same objects seen from different perspectives” (173). Rena deskriptioner existerar därför inte.

Framträdelserna kommer till oss via våra sinnen samt förstånd och utgör det enda objektiva föremålet. Det som är bestående i sig och oberoende av sinnligheten och förståndet är inte det sanna och objektiva varat. Indelningen av föremålen i sinnevärldens fenomen och förståndsvärldens noumen upphör. Förståndet är gränssättande för sinnligheten, men det har inte ett eget kunskapsfält. Metafysiken kan inte sträcka sig bortom erfarenheten för metafysiken redogör ju för möjlighetsbetingelserna för empiri. Metafysikens sken blir greppbart i och med Kants kritik. Det rena förnuftet är ständigt dömt att misslyckas med försöken att vinna kunskap om en värld bortom framträdelserna. Det är i kritiken av en spekulativ metafysik som tes och antites som förnuftsbevis för själens odödlighet, fri vilja och guds existens blir fruktlösa projekt.

Viljans frihet

• Vad anser Kant om viljans frihet?
• Kan vi bevisa att den fria viljan existerar?

I den tredje antinomin (B472-B479 & B560-B586) behandlar Kant motsättningen mellan naturnödvändighet och viljans frihet. Nedan presenteras kortfattat antinomin och Kants upplösning av motsättningen.

Antinomierna är satspar som motsäger varandra men som strikt kan bevisas enligt förnuftets lagar. Den tredje motstridigheten hos de transcendentala idéerna är antinomin gällande naturnödvändighet och viljans frihet. Dess tes lyder: ”Kausaliteten enligt naturlagar är inte den enda ur vilken samtliga världens framträdelser kan härledas. Det är också nödvändigt att anta en annan kausalitet genom frihet i förklaringen av dessa” och antitesen lyder: ”Det finns ingen frihet, utan allting i världen sker uteslutande i enlighet med naturlagar” (B473). Förenklat lyder teserna: ”för det som sker i världen kan det finnas en första orsak som själv inte har någon orsak och följaktligen innebär kausalitet genom frihet” och antitesen: ”det finns ingen kausalitet genom frihet, utan allt som sker följer blott naturens lagar” (s.143).

Kant menar att det mänskliga förnuftet är underställt två motsatta lagar: som Höffe beskriver som ”lagen om tillbakaförandet av allt betingat på något obetingat, och lagen om betraktande av varje betingelse som något betingat.”(s.138). Höffe skriver även att Kants ”tre möjligheter” är den transcendentala idealismens möjlighet: ”Enligt den kan det obetingade förvisso tänkas, men att få kunskap om det är inte möjligt” (s.141). Kunskapen riktar sig mot framträdelserna och de kosmologiska idéerna anger den regel för hur naturforskningen borde utformas för att vi ska nå en omfattande kunskap. Världens helhet visar sig aldrig genom forskningsprocesser, vilket medför att det innebär en felaktighet att hävda att världen har begynnelse i tiden eller att den består av enkla delar.

Beviset för tesen ter sig på följande sätt. Kant bevisar tes och antites genom argumentatio e contrario, dvs. han visar vad som skulle hända om de var felaktiga. Kant upplöser motsättningen genom att göra anspråk på att motsättningarna som förståndet hamnar i inte spelar på samma plan, dvs. att tillsätta kausalitetens princip bortom domänen av möjlig erfarenhet. Om det antas finnas den enligt naturlagarnas kausalitet, förutsätter allt som sker ett föregående tillstånd som följer på enligt en regel. Det föregående tillståndet måste självt ha blivit till i tiden, om det alltid hade funnits skulle dess följd också alltid ha funnits.

Kausaliteten hos orsaken genom vilket något sker är själv något som har skett och naturlagen förutsätter ett föregående tillstånd och dess kausalitet som i sig också förutsätter ett ännu äldre tillstånd. Kant menar att om allt sker enligt naturlagar finns det alltid en underordnad men aldrig en första början. Satsen att all kausalitet är möjlig enligt naturlagar motsäger sig själv i sin allmängiltighet och denna kausalitet kan inte antas vara den enda kausaliteten.

En kausalitet måste vara en absolut spontanitet hos orsakerna att av sig själva påbörja serier av framträdelser som fortlöper enligt naturlagar. Denna tes visar sig vara falsk, för i ett sammanhang uppbyggt av de erfarbara skeendena kan ingen frihet förekomma. Och friheten bedöms som en orsak som själv inte har någon orsak. Erfarenheten är varje skeende och den mänskliga handlingen är en händelse vars orsaker kan sökas och det mänskliga handlandet är potentiellt determinerat av kausalitetsprincipen.

Förväxlingen mellan dogmatisk samt metodologisk determinism och ett felaktigt hävdande av antitesen, bidrar till dess felaktighet. Frihet är begreppsligt möjligt i tanken även om begreppet har en plats utanför erfarenheten. Kants poäng är att om det finns en frihet i den transcendentala bemärkelsen ”är den transcendentala friheten motsatt kausallagen och utgör en sådan förbindelse mellan de successiva tillstånden hos verkande orsaker enligt vilken inte någon enhet hos erfarenheten är möjlig, och den påträffas alltså inte heller i någon erfarenhet och är således ett tomt tanketing” (B475).

Kant menar att vi får gå tillbaka till naturen för att söka händelsernas ordning och sammanhang. Befrielsen från naturlagarna är en befrielse från ledning, man kan inte säga att frihetens lagar ändrar händelseförloppen, för om den bestäms enligt lagar är friheten inget annat än natur. Kant skriver också att ”frihetens bländverk” och ”obetingad kausalitet” vållar huvudbry för det forskande förståndet.

I Kants första anmärkning till tesen beskriver han vad som kan ligga bakom de eviga diskussionerna kring ämnet frihet samt orsak och verkan; om diskussionens uppkomst och skälet till den under antiken. Kant skriver i sista stycket att ”bekräftelsen av förnuftets behov av att i naturorsakernas serie åberopa sig på en första början ur frihet framstår klart därigenom att antikens alla filosofer (med undantag av den epikureiska skolan) ansåg sig tvungna att anta en första rörare i förklaringen av rörelser i världen, dvs. en fritt handlande orsak som först och av sig själv började denna serie av tillstånd. Ty de vågade sig inte på att göra en första början begriplig blott och bart utifrån naturen” (B478). Detta knyter an till det Kant skriver om erfarenheten och kunskap, för den första röraren finns inte i naturen.

I anmärkningen till antitesen går Kant till hårt angrepp mot försvararna av naturens allmakt. Angreppet lyder som följer: ”om ni inte när det gäller tiden antar ett matematiskt första i världen, behöver ni inte heller söka efter ett dynamiskt första när det gäller kausaliteten” (B477). Om vi förutsätter att substanserna alltid har existerat kan vi utan svårighet anta att dess växlande tillstånd alltid har existerat. Vi behöver då inte söka någon matematisk eller dynamisk första början. Möjligheten till den oändliga härstamningen, utan ett första led varpå annat följer, kan inte göras begriplig till sin möjlighet.

Om en transcendental förmåga till frihet måste medges, kan den inte finnas i världen och den får inte tillräknas till substanserna i världen. Kant menar att framträdelserna inte kommer att te sig på ett sammanhängande sätt under naturens villkor och position gentemot friheten. Friheten för inte ha för mycket inflytande över framträdelserna vars enlighet med naturen ger dem regelbundenhet och likformighet.

Om begreppen ”Realität” och ”Wirklichkeit”

• Hur borde de tyska termerna ”Realität” (på svenska realitet, på engelska reality) och ”Wirklichkeit” (på svenska verklighet, på engelska något missvisande actuality och mycket missvisande reality) skiljas åt?
• Vad menar Kant med att ”existens” inte är ett realt predikat?

Höffe skriver att ”med realitet förstår Kant inte den verkliga existensen, en modalitet, utan ordagrant och i motsvarighet till det jakande omdömet realitas, en saks sakhet eller sakinnehåll, dess positiva egenskaper” (s.89). Existens är Dasein, men Kant använder först och främst ”existens” istället för Dasein. Varseblivningen är det empiriska medvetandet vars förnimmelser läggs till åskådningsformen och dessa förnimmelser förmedlar något till kunskapssubjektet som har sitt ursprung i den externa världen, och som inte har sitt ursprung i detta kunskapssubjekt utan som finns till.

Höffe skriver att i varseblivningen ”erhåller den i rum och tid utbredda framträdelsen sina utmärkande drag (kvaliteter, egenskaper); det är dessa drag som garanterar realiteten i bokstavlig mening såsom de rumstidsligt utbredda tingens faktiskt föreliggande sakinnehåll” (s.117). Betydelsen av ”real” hos Kant är inte ”verklig” och realitet är en kvalitetskategori som avser vad saken är och problemet med det ontologiska gudsbeviset kan härledas tillbaka på en begreppslig oklarhet. Existens anses vara en fullkomlighet, det vill säga en positiv egenskap som Gud som fullkomligt väsen anses inneha. Felet menar Kant ligger i ”är”, som i ”Gud är” då Kant menar att när ”är” ses som existens är detta inte ett realt predikat.

Martin Heidegger skriver i The Basic problems of Phenomenology att:

”being is not a real predicate signifies that it is not a predicate of a res. It is not a predicate at all, but mere position” (33).

Heidegger skriver också att varje predikat:

“is always something determinate, material” (33).

Kant skriver uttryckligen att ”vara är uppenbarligen inget realt predikat, dvs. ett begrepp om något som skulle kunna tilläggas begreppet om ett ting” (B626). Ordet ”är” i ”Gud är” blir inte ett predikat utan endast det som sätter predikatet i relation till subjektet” (B626). Kant menar att föreställningen om Gud är riktig och att Gud inte saknar positivt sakinnehåll i och med det ontologiska gudsbeviset, men att existensen inte betecknar någon möjlig egenskap. Heidegger anser att:

”the determination, the predicate, must not already be contained in the concept. A determination is a real predicate that enlarges the thing, Sache, res, in its content” (34).

Den är därmed inte ekvivalent med aktualitet, existens eller Heidegger’s term “extantness”.

För Kant är objektiv verklighet identiskt med existens. Realitet blir, som tidigare fastställt, tinget eller ”thing-determinateness”. Heidegger nämner att ”reality is the real determination, determinatio, that has real content and is the correct one, belonging to the thing, res, itself, to its concept. The opposite of reality is negation” (35). Om inte detta klargör svårigheterna med termerna verklighet och realitet beror detta på den ursprungligt missvisande benämningen av termerna på Engelska.

Heidegger klargör en del punkter men det viktigaste som Heidegger belyser är faktumet att det objektiva ”namely, that which is merely held over against me, is in Kantian and modern language the subjective” (38). Vad Kant kallar det subjektiva kallar skolastikerna det objektiva.

Existenspåståendet lägger inget till Guds sakinnehåll och det ontologiska gudsbeviset begränsas till det rena tänkandet. Kant bortser från Guds objektiva existens och existenskriteriumet är inte anknutet till det blotta tänkandets grund. Existens är ingen egenskap och det förnuftskritiken effektivt visar är hur varseblivningen och erfarenheten garanterar existensen av objektiva föremål.