Tänk inte på elefanter

Av Jeffrey Tucker

Filmen Inception (2010), regisserad av Christopher Nolan, är en av de få filmer som jag har sett som tar idén om idéer i sig på allvar.

Den handlar om ett team av experter som specialiserat sig på industrispionage genom att extrahera information från drömmar. Den här gången är deras jobb mycket svårare: De uppmanas att implantera en ny idé i någons huvud med samma metoder.

Följande ordväxling sker för att illustrera en idés kraft:

”OK, det här jag, som planterar en idé i ditt sinne. Jag säger: Tänk inte på elefanter. Vad tänker du på?”

Jag förstår din poäng!

En annan karaktär förklarar den djupare frågan om att antingen extrahera eller implantera idéer:

”Vad är den mest motståndskraftiga parasiten? Bakterier? Ett virus? En tarmmask? En idé. Resilient… mycket smittsam. När en idé fått fäste i hjärnan är den nästan omöjligt att utrota. En idé som är helt fullt utvecklad – fullt förstådd – som fastnar – rätt där inne någonstans ”.

I verkliga livet implanterar människor idéer i våra huvuden hela tiden. Om du såg någon av de stora politiska konventen under den senaste veckan så vet du det. De säger att vi behöver dem för att hålla oss säkra, trygga, välmående, dygdiga och rättvisa. I deras frånvaro kommer något hemskt att hända.

Målet här är en annan version av spionage. Vi håller på att övertalas att ge dem pengar att bedriva sina kampanjer och sedan på utsatt timme, marschera till den av staten anvisade platsen och markera röstsedeln på det sätt de vill att vi ska göra.

Färre och färre går med på detta men visar bara lagom foglighet för att ge intryck av samtycke. Miljontals har en idé implanterad i huvudet och de agerar på den. Det fungerar mer eller mindre. Det har fungerat under mycket lång tid. Systemet är inte så friskt som det brukade vara men det är fortfarande den bästa chansen som den styrande eliten har för att locka oss till samarbete.

Tänk om det mesta av vad som händer på dessa partiska konvent är illusion? Tänk om de verkliga krafter som driver våra liv till stor del är oberörda av röstning och val? Och vad händer om dessa verkliga befogenheter är så sårbara att om vi slutar tro på dem, så kommer de att förlora sin makt? Tänk om vägen till frihet var så tydlig som att upptäcka verkligheten efter en period av drömmande?

Detta är Hans-Hermann Hoppes ståndpunkt i The Great Fiction: Property, Economy, Society, and the Politics of Decline (2012).

The Great Fiction förklarar statens interna arbete som ingen annan bok. Hoppe gräver djupt i historien, om egendomens ursprung, maktens natur, sanningen om pengar och många andra ämnen för att visa att mycket av det vi brukar tro om systemet i huvudsak är en fabel.

Maktapparaten skyddar oss inte; den rånar oss. Den stabiliserar inte ekonomin; den suger ut rikedom från många till ett fåtal. Den håller oss inte säkra; den gör världen säker för dem men äventyrar våra liv och välstånd. Den intellektuella klassen som skickas för att försvara maktsystemet ser till sina egna intressen.

The Great Fiction är lögnen pådriven av den politiska klassen om att exploateringen vi står inför dagligen är nödvändig och oundviklig. Ingendera är sann. Som en del av den stora fiktionen finns det även många små fiktioner. Hoppe diskuterar var och en i tur och ordning: idén att staten ger oss säkerhet, att den skyddar våra pengar, att våra samhällen hanteras vetenskapligt av experter, att nationalstaten är något slags odödlig varelse som kommer att vara för evigt.

Hoppe är en av de ledande intellektuella i världen idag, en stor tänkare på samma nivå såsom en Hume, Hegel, Kant, Marx och Mises. Essäerna är några av hans skarpaste och mest långtgående, som handlar om egendom, pengar, samhälle, juridik, och även den vetenskapliga metoden. Hans anseende i Europa är så stort att folk ropar efter privata inbjudningar till hans salong. Han skrifter har översatts till ett tiotal språk.

Här är bara ett urval av materialet du kommer att finna i boken:

• Tre utmärkande drag hos staten (som staten inte utannonserar)
• Varför en befolkning står ut med skatter, mobbning och dålig service från staten
• Varför intellektuella vänder sig till staten för stöd
• Varför obligatorisk utbildning verkligen existerar
• Varför och hur staten åstadkommer allas krig mot alla
• Varför rättigheter existerar endast på grund av knapphet
• Varför varje avvikelse från äganderätten leder till social förlust
• Varför moderna livet är, på sätt och vis, mer vildsint än primitiv förhistorisk tid
• Varför rikare stater är mer aggressiva
• Varför och hur familjen uppstod som en ekonomisk enhet
• Varför självförsörjning är vägen till fattigdom
• Varför den malthusianska fällan är verklig och hur vi undflydde den
• Varför tekniska förbättringar nödvändigtvis ökar från ägande och handel
• Varför den avgörande ingrediensen som inledde moderniteten är mänsklig intelligens
• Varför total privatisering inte bara är möjligt utan önskvärt
• Varför det är naivt att förvänta sig att staten någonsin reformerar pengar
• Varför invandringsfrågan är mer komplicerad än någon sida medger
• Varför den bästa vägen framåt för frihet måste omfatta rätten till utträde
• Varför sannerligen rättvisa lagar nödvändigtvis sträcker sig från privat egendom
• Varför det inte kan finnas någon religiös frihet utan äganderätt

Om du inte är bekant med Hans-Hermann Hoppes verk, förbered dig för att The Great Fiction kommer att orsaka en grundläggande förändring i hur du ser på världen. Ingen nuvarande levande författare är mer effektiv på att skala bort illusioner som nästan alla har om ekonomi och det offentliga livet. Mer fundamentalt ger oss professor Hoppe möjligheten att finna sanningen om den mest kritiska frågan som mänskligheten står inför idag: valet mellan frihet och etatism.

Titeln kommer från ett citat av Frédéric Bastiat, 1800-tals-ekonomen och broschyrförfattaren: ”Staten är den stora fiktionen genom vilken alla försöker leva på bekostnad av alla andra.” Han säger inte att detta är en del av staten, en möjlig del av allmän ordning som gått fel, eller ett tecken på en stat som förändrats till det sämre i ett skifte från sin nattväktarroll till att bli konfiskatorisk. Bastiat karakteriserar statens innersta väsen per se.

Alla Hoppes skrifter om politik kan ses som ett klargörande av denna punkt. Han ser staten som ett gäng tjuvar som använder propaganda som ett medel att dölja dess sanna natur. Med detta innehåll har Hoppe skapat enorma bidrag till litteraturen som visar hur staten uppkommer och hur den intellektuella klassen hjälper till att föreviga denna mörkläggning, vare sig i vetenskapens eller religionens namn, eller genom tillhandahållandet av en viss tjänst som hälsa, säkerhet, utbildning, eller något annat. Ursäkterna förändras ständigt: statens funktion och målet för staten är alltid detsamma.

”Endast ett fåtal människor kan se genom hela charaden”, skriver han, ”och ännu färre har modet att uttala sig mot den.”

Det är då sant att Hoppe står med en lång rad av anarkistiska tänkare som ser staten som spelande en rent destruktiv roll i samhället. Men till skillnad från huvudlinjen av tänkare i denna tradition är Hoppes tänkande inte belastat med utopiska illusioner om samhället utan staten. Han följer Ludwig von Mises och Murray N. Rothbard i placeringen av privat egendom som ett centralt element i den sociala organisationen. I sin motivering av denna ståndpunkt går Hoppe långt utöver de traditionella lockeanska fraserna. Han ser privat egendom som en ofrånkomlig institution i en värld av knapphet och bygger på samtida europeisk filosofi för att göra sina anspråk mer robusta än någon av hans intellektuella föregångare.

Läsaren kommer att bli förvånad över Hoppes tillvägagångssätt eftersom det är mycket mer systematiskt och logiskt än folk förväntar sig av författare som behandlar dessa frågor. Han kom fram till sina åsikter efter en lång intellektuell kamp, som förflyttade sig systematiskt från att vara en konventionell vänster-socialist, till att bli grundaren av sin egen anarkokapitalistiska skola.

Den dramatiska förändringen skedde i forskarskolan, som han avslöjar i det biografiska avsnittet i denna bok. Han tar inget för givet under loppet av sin argumentation. Han leder läsaren noggrant igenom varje steg i sin kedja av resonemang. Detta tillvägagångssätt kräver extraordinär disciplin och en nivå av briljans utom räckhåll för de flesta författare och tänkare.

Denna speciella arbete går bortom politiken, emellertid för att visa hela skalan av Hoppe tankar om ekonomi, historia, vetenskaplig metodik, och tänkandets historia. I varje fält ger han samma nivå av noggrannhet, drivet för en kompromisslös trohet till logik och oräddhet inför radikala slutsatser.

Mot bakgrund av allt detta verkar det för begränsande att beskriva Hoppe som blott en medlem av den österrikiska eller frihetliga traditionen, för han har verkligen skapat nya vägar – på fler sätt än vad han synliggör i sina skrifter. Vi har verkligen att göra med ett universalgeni, vilket är just därför Hoppes namn dyker upp så ofta i diskussioner om nutidens stora levande intellektuella.

Det råkar vara så att Hoppe också är en mycket kontroversiell figur. Jag tror inte att han skulle vilja ha det på något annat sätt. Oavsett är det alltid fallet för verkligt kreativa tänkare som inte avviker från sina slutsatser som följer av premisserna. Perspektivet från vilket han skriver härrör från en passionerad men vetenskaplig anknytning till radikal frihet och hans arbete kommer till stånd i tider när staten är på frammarsch.

Allt han skriver går mot strömmen. Det bryter mot paradigm. Just när du tror att du har förstått hans tänkesätt tar han det i en riktning som du inte förväntade dig. Det är inte bara hans slutsatser som har betydelse, utan det mästerliga sätt med vilket han kommer fram till dem.

Var ser Hoppe att vår nuvarande kris slutar? Här är en passage som ger dig en vink:

Imperiebyggande bär på fröna till sin egen undergång. Ju närmare en stat kommer till det slutliga målet av världsherravälde och en världsstat, desto mindre anledning finns att bibehålla sin interna liberalism och istället göra vad alla stater är benägna att göra ändå, dvs. att slå ner på och öka utnyttjandet av de produktiva människor som fortfarande är kvar. Följaktligen, utan extra tillgängliga skatteskyldiga och inhemsk stagnerande eller fallande produktivitet, kan imperiets inre politik med bröd och skådespel inte längre upprätthållas. Den ekonomiska krisen inträffar och en förestående ekonomisk härdsmälta kommer att stimulera till decentraliserande tendenser, utbrytning och separatistiska rörelser, och leda till Imperiets upplösning. Vi har sett detta hända med Storbritannien och vi ser det nu med USA och dess imperium som uppenbarligen är på sista versen.

Det är min stora ära som chefredaktör för Laissez-Faire Books att publicera ett verk av denna betydelse. Det är mer än en samling i den frihetliga traditionen; det är ett bevis på att framsteg i idéer fortfarande är möjligt i vår tid. Så länge det fortfarande är sant, så länge som traditionen Hoppe representerar lever och förbättras, har vi anledning att tro att människans frihet inte har och inte kommer att ge vika för den stora fiktionen.

Din tillgivne,

Jeffrey Tucker

Följande artikel är en översättning och omarbetad version av Jeffrey Tuckers ”Don’t Think About Elephants” från den 7:e september 2012. 

Eurokrisen – Philipp Bagus

Problemen med keynesianska lösningar på den nuvarande ekonomiska depressionen – Robert P. Murphy

Den nätpolitiska hösten

Förra veckans seminarium i serien ”Nät och samtal” anordnat av Juliagruppen, inledde den ack så vackra hösten, vars färgsprakande lyster kommer att bli en perfekt bakgrund när vi tillsammans ska säkra de kritiska punkterna i den kommande uppdateringen av lagar för telekommarknaden.

Seminariet ämnade att inleda fruktbara samtal om internets utveckling samt framtid och att under hösten på allvar gemensamt börja tänka innovativt samt visionärt kring hur vi vill ha internet. Ett öppet, decentraliserat och användardrivet internet är ett måste om vi ska kunna främja dess potential som demokratiskt verktyg.

Jag kan inte nog betona hur viktiga dessa fundamentala värden är för en fortsatt utveckling av interkommunikation och demokrati i världen. Varje avvikelse som underminerar nätets öppenhet, rätten till anonymitet eller dess sprängkraft som politiskt verktyg, ska mötas med konstruktiv kritik och stor skepsis.

Främjandet av medborgerlig interkommunikation utgör en del av den konstitution av staten, det band mellan människor och stat, vars grundläggande överenskommelse fortfarande innehåller ett frö till en politics proper, där medborgaren verkligen har en politisk röst.

Det blir allt mer tydligt att innehållsindustrin och operatörerna kommer att braka samman i fler långtgående konflikter framöver. Stämningar, avstängningar och aktioner på telekommarknaden kan liknas närmast vid krig om den så klyschigt kallade ”digitala marknaden” och kan beskrivas i nästan militärstrategiska termer.

Vi står inför en utveckling som hotar innovation och demokratiska lösningar. Några av de infrastrukturella system som vi utvecklar i västvärlden, används av länder i Afrika, Mellanöstern och Asien för att blockera användare och att hämma utvecklingen av internet på ett globalt plan. Det är i relation till detta som jag tycker att de större aktörerna på marknaden borde sätta sig ned och ta en funderare kring varför de hämmar marknader som de själva gynnas av i långtgående perspektiv. De borde också tänka på sina aktioner som att de häftar fast vid deras varumärken och kommer att slå tillbaka mot dom förr eller senare.

Det är hur internet ser ut och fungerar i västvärlden som kommer att avgöra hur nätet kommer att bli i resten av världen. Blir det fel nu när internet börjar regleras sönder, kommer det inte att bli bättre någon annanstans, såtillvida inte andra länder lyckas öka innovationen och öppna upp nätet mer än i västvärlden.

Nationer borde lägga mer pengar på att hjälpa andra världsdelar med infrastrukturella lösningar. Men istället lägger nationer pengar på helt andra saker som kan relatera till vapenexport eller andra mer tvivelaktiga ekonomiska utbyten. Man skulle kunna fundera en stund på hur många miljarder dollar som USA skulle kunna lägga på att ta fram lättkopierade infrastrukturlösningar för Afrika, Mellanöstern eller Asien, istället för att lägga dessa värden på vapenskrammel och upprätthållandet av sin krigsekonomi.

Sydamerika är ett annat exempel på hur utbyggnaden av internet möter andra problem men också nya möjligheter. Stora avstånd kräver att mindre städer kanske måste ta fram meshnets, där man via ny teknologi upprätthåller sin egen infrastruktur och som sedan kopplas ihop genom att länka samman en eller flera huvuduppkopplingar som i ett stort rhizomskt nät. På detta sätt skulle man kunna tänka sig att medborgare är operatörerna.

Istället satsar företag i västvärlden sina investeringar på teknologier som gör att suveräna nationer har access till kill switches för internet, mobiltelefoni och det vanliga markbundna telenätet.

Nätaktivismen och dess politiska vänner bör tala sig varma för dessa lösningar som gör att människor världen över upprätthåller sin egen infrastruktur och möjligheter till interkommunikation mellan sig själva eller med resten av vår omvärld. Detta om något är ju en nödvändighet om vi i framtiden ska ha ett nätneutralt internet.

Jag förstår verkligen inte hur telekomföretagen kan gå in och investera i icke-demokratiska länder. Är deras it-system så älskvärda att de mest fundamentala värdena inte betyder någonting för dom som tar besluten till dessa investeringar? Det borde finnas ”addons” i browsers som talar om för användare när man surfar till företag som investerar i lösningar som hämmar nätets öppenhet och decentralisering.

Om IT&Telekomföretagen levererar teknologi till länder och hävdar att de inte ska lägga sig i vad kunden ska använda denna teknologi till, ja då tycker jag att de inte ska bry sig om vad som skickas mellan användare på ett öppet och decentraliserat nät. Än så länge tror jag att operatörerna är med på noterna och förstår internet mycket bättre än innehållsindustrin, men båda ”storheterna” dras med sina respektive problem och syn på framtiden.

Det är utifrån de stora värdena som värnet om anonymiteten, internet som en rättighet på samma nivå som el, vatten eller tak över huvudet, demokrati och decentralisering som vi kan närma varandra och ”transcendera” den bakåtsträvande och i flera avseenden förlegade vänster-högerskalan.

För varje grind med tillhörande grindvakt som uppstår, kommer internets decentraliserade struktur kringgå alla dessa hinder, bygga nya grindar och hoppa över stängslet på andra sätt. I värsta fall kommer det sannolikt skapas andra subnät eller toppnät, som på olika sätt nyttjar befintlig infrastruktur eller drivs med annan teknologi. Internet kommer alltid att tillhandahålla nycklar för de lås som hämmar utvecklingen av grundläggande demokratiska värden.

Om IT&Telekomföretagen samt politiker missar poängerna med ett fortsatt öppet, nätneutralt och oreglerat internet, så är det på tiden att vi inleder mer långtgående samtal där vi gemensamt sätter upp taktiker och strategier för värnet av internet. Detta är inte en integritetsdebatt – detta är en internedebatt. Punkt.

Jag ser gärna samarbeten och regelbundna samtal med PTS, representanter från Regeringen (oberoende av vilka som sitter vid makten) och mellan nätpolitiskt aktiva och partibundna politiker. Det är av högsta prioritet att vi inte bara slutar nu och ser hur internets framtid och utformning lagstiftas bort under hösten. Vi har en liten möjlighet att påverka telekompaketet till det bättre så varför tar vi nu inte chansen och försöker lösa det här gemensamt under Sveriges ordförandeskap i EU?

En fågel kvittrade i mitt öra att i dagsläget underbygger telekompaketet 3-strikes (HADOPI), ”ACTA”, internetblockering av p2p och censur. Detta är mycket farligt för det öppnar upp möjligheter för nationer, telekomoperatörer och innehållsindustrin att genomskjuta medborgares interkommunikation. Detta faktum kommer alltså att vara systemhämmande och vi kommer inte kunna göra mycket åt det när lagstiftningen är på plats.

Vi har ett mycket litet fönster där vi kan agera – om vi inte får till telekompaketet som gör att Sverige framstår som ett föredöme både för demokratin och telekommarknaden, kommer vi ångra oss en lång tid framöver.

Av detta framgår det att vi måste lägga in en högre växel på att informera om telekompaketet, jämföra skrivningar, hålla koll på samtal bakom låsta dörrar och gemensamt lägga tid på telekompaketet. Om vi kan påverka utformningen av telekompaketet kommer det även att påverka ACTA, HADOPI etc.

Ingenting rör sig innan telekompaketet är på plats.

Det är upp till oss att värna om mere conduit; Det vill säga det att operatörer inte ska hållas ansvariga för vilka paket som skickas var och mellan vilka. Detta gäller ju även vad som skickas mellan användare.

Det är även upp till oss att bidra med lösningar och verktyg till människor så de kan kringgå övervakningssystem. Nätaktivister kommer att fortsätta att bidra med kunskap och lösningar om människor från andra delar av världen rapporterar tillbaka till oss och ropar på hjälp. Politiker som så gärna talar sig varma för fri- och rättigheter bör ta stor lärdom av hur internet aktivt arbetar för att främja de ideal och positiva värden som finns i själva begreppet demokrati.

Alla dessa nämnda företeelser tycks vara flera olika separata ämnen till viss del, men alla ingår de i de sammansättningar som uppstår och försvinner i de ständigt pågående flöden som präglar internets rhizomatiska interorganism.

Man löser inga problem genom att endast prata om det – man måste omvandla ord till handlingar av olika slag. Om det är att tyda ”eu-speak”, ringa en politiker eller sätta upp tekniska lösningar och etablera interkommunikation, spelar ingen roll. All hjälp är välkommen och samtidigt så nödvändig för att förändra.

Erik Josefsson planerar t.ex. ett seminarium om telekompaketet den 7:e september och följande har bjudits in till panelen:

– Jeffrey Lawrence, Intel Corporation
– Andriani Ferti, Clifford Chance LLP
– Paolo Brini, www.scambioetico.org
– Francisco Mingorance, BSA
– Julia Group Representative, www.juliagruppen.se

Detta är ett av många seminarier som kommer under hösten och det är viktigt med bra uppslutning kring dessa för att vi ska kunna göra någon skillnad. Om ni skulle ha funderingar eller tankar angående sätt att hjälpa till eller frågor kring nätverkande så är det bara att höra av er i kommentarerna.

För er som kanske surfar förbi den här bloggen för första gången kan jag tipsa er om att kolla denna guide: Så håller du koll på våra EU-parlamentariker på internet.

Åtta år senare – Nicklas Lundblad om reglering av Internet

För ungefär åtta år sedan skrev Nicklas Lundblad boken Teknotopier som handlade om de då de nya tekniker och rättens framtid. Det var en personlig reflektion grundat på egna åsikter och bokens innehåll med dess alla frågeställningar skulle ej ge några uttömande svar. Hur skulle spelet mellan teknik, samhälle och regler och lagar att se ut i framtiden? Teknotopier grundade sig på denna oerhört komplexa fråga och består av en rad olika essäer som tittar närmre på olika aspekter och frågeställningar som är en del av ursprungsfrågan ovan. Följande frågeställningar hade Lundblad.

Går det att reglera Internet?
Är upphovsrätten död?
Vem bryr sig om lagarna?
Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Vad händer med lagarna i framtiden?

Lundblad försöker att svara på dessa frågor i slutet av essäerna, jag å andra sidan vill försöka reflektera över vad som har hänt under dessa åtta år sedan essäerna skrevs. Jag inleder bloggandet med att börja med en serie om essäerna i boken. Dels gör jag det på grund av att essäerna till sin längd är rätt korta och dels för att jag vill komma in mer i mitt skrivande innan jag ger mig in i den samtida diskussionen om FRA, IPRED, Lissabonfördraget samt inrikes- och utrikespolitik. Bloggande individer utgör en maktfaktor, vars bidrag till informationsmängden om frågor liknande dom ovan, gör att maktförskjutningar uppstår. Detta är en viktig poäng i Lundblads resonemang som tydligt går att reflektera över här och nu 2008. Nu till själva genomgången av essän ”Går det att relgera Internet?”

Lundblad såg en nödvändighet i att det går att reglera Internet. Grundarkitekturen var troligen inte menad att fungera på det sättet som vi använder Internet till idag. Internet har vissa protokoll, som är regler för hur flera noder i ett nätverk eller datorer ska kommunicera med varandra. En av grundförutsättningarna är alltså ett kommunikationsprotokoll. Givet att det finns en mångfald av kommunikation och tekniska förutsättningar och en rad olika sätt att använda sig av teknik och Internet, ligger det även till grund vissa gemensamma förutsättningar och regler. Lundblad menade att Internet är ”ett utmärkt exempel på spontan ordning” (9) (se F.A. Hayek och M. Polanysis Frihetens grundvalar s 189). Ordning ur kaos. Kanske kan vi istället leka med tanken om att vi har och göra med ett komplext kaos som uppstår ur ordning. Och visst är det fler aktörer med i spelet som inte enbart försöker att skapa ordning för sig själva och andra användare av Internet, utan som också försöker skapa kaos och störa ordningen för oss?

Olika aktörer eftersträvar olika saker. Men hur stora företag eller individer skapar kontroll eller kaos, beror på vad de anser av reglering av Internet och hur det påverkar deras olika behov. Finns det inte här en konflikt mellan vad företag vill kontrollera och skapa och vad individer vill åstadkomma med användningen av Internet?

Lundblad tycker sig se att det går att förhindra olagliga händelser som begås med hjälp av Internet, men att priset blir för högt. Självklart ska viss brottslig verksamhet regleras och definieras, men vi kan inte överbelasta vårt rättsväsende och polis med definitioner och regleringar som blir oproportionerliga att följa upp. Regleringen av Internet sker med för stor tillit till att vad som lagstiftas ‘bort’ på nätet också efterlevs i vårt samhälle. Kontroll och lagstiftning av internet fungerar inte i sig, vårt samhälle måste också visa sitt samtycke till dessa regler och de instanser som har lagstiftat fram vissa regler måste se till att de fyller en funktion i vårt samhälle.

Vi ska verkligen inte sträva efter fullständig laglydnad. Kommunikationskanalerna och Internets omfattning gör att en rigorös reglering av detsamma innebär för stora uppoffringar och en stor börda för vårt samtida rättsväsende. Genom lagar och regler tar vi inte bort vissa brott från varken Internet eller vårt samhälle. Angående kommunikation mellan t.ex. individer så går detta att reglera om det går att kontrollera de informationsmängder som utbyts. Det kanske bara räcker med övervakning av dessa informationsmängder…

Ett stort hot mot lagstiftningen är givetvis att vi idag ser en explosionsartad utveckling av teknik. Vad som är nytt idag kan vara gammal och mossigt inom några månader och individer får mer och mer kunskap om hur just deras användning av Internet ser ut och vilka verktyg de dagligen använder sig av. Lundblad ser hur den tekniska utvecklingen förändrar samhällens maktstruktur.

Teknik och makt hänger ihop i Lundblads resonemang och ställer sig frågande till om det är effektivt att lagstifta om Internet.

”Effektiva lagar kräver att det finns möjligheter. ges möjligheter, att sanktionera och kontrollera att lagarna efterföljs” (12)

Vilka möjligheter finns att reglera ny teknik? Begreppet ‘ny’ är här i sig rätt dunkelt med tanke på teknikens kontinuella utvecklingsflöde. Teknik är också ett begrepp som måste utsättas för rigorösa analyser om det ska kunna vara ett tydligt föremål för reglering. Det kanske är just det som är problemet, att tekniken ses som ett föremål istället för ett flöde. Lundblad ger oss fyra olika kategorier av sammanhang eller flöden som kan diskuteras.

1. Införsel av teknik i ett samhälle
2. Innehav av teknik
3. Användning av teknik
4. Utformning av teknik

Lundblad menar att just införandet av ny teknik i samhällen ”sker nästan aldrig genom att staten eller någon annan beslutande organisation godkänner den” (15). Jag undrar om han menar införandet av teknik till folket eller införandet av teknik till andra maktfaktorer, som t.ex. FRA. Finns det teknik som vi individer aldrig kommer att kunna kontrollera? Ett exempel på detta tycks vara det som Lundblad skriver om nämligen krypteringsteknik. Numera verkar det dock inte som att det är speciellt svårt att sprida fritt och snabbt.

Angående innehavet av teknik så går det att reglera detta. Det kan vara olagligt att inneha utrustning som ”gör det möjligt att piratkopiera skyddade verk” (16). i den mån lagstiftare och rättsväsende (samt lobbygrupper) verkligen ens förstår en bråkdel av vad de vill och hur de definierar det som de vill reglera, är det just detta som kommer att bli vanligare. Ta tillslaget mot The Pirate Bay som exempel. Jag tror att grupperna och personerna bakom tillslaget mot Pirate Bay inte alls hade koll på varken tekniken eller hur arkitekturen såg ut. Själva tillslaget var uppenbarligen bara en kraftmätning på order från en Amerikansk filmindustri och en anledning till att pröva om de överhuvudtaget sysslar med något kriminellt. Jag vet inte hur många analyser av detta som jag har läst under de senaste åren, men rättegången har fortfarande inte ägt rum. Tillslaget skedde den 31:a maj 2006.

Lundblad nämner EUs förslag till upphovsrättsdirektiv, som ämnar att göra det olagligt att göra det olagligt att inneha teknik som kränker upphovsrätten. Jag är osäker angående vilket direktiv som han menar men EU kommer att ligga på angående att få igenom lagstiftning som begränsar individernas användning av Internet och verktyg. En annan aspekt av detta är att olika branscher antagligen kommer att börja samarbeta och ta fram en ”säker dator” där fler och fler verktyg och kommunikationssätt begränsas och kontrolleras i preventivt syfte samt för att kunna utnyttjas av en ekonomiska intressen. Kontroll och reglering av innehav är svårt att försvara. Denna kontroll meför ofantliga politiska och sociala kostnader.

”Betänk att det skulle vara möjligt för polisen att göra intrång i din bostad för att se om du har piratkopierat dataprogram – vore det ett samhälle värt att leva i? Är avvägningen mellan den privata sfären och upphovsrätten då korrekt balanserad?” (17)

Citatet går i allra högtsta grad att relatera till dagens debatt om IPRED. I dagens debatt tycker jag frågan om balans och proportionalitet är ett vanlig inslag i olika typer av resonemang. Jag vill inte leva i ett samhälle där andra grupper och intressen skickar hem kravbrev till mig eller någon annan medborgare som ägnar sig åt något privat och icke-kommersiellt. Dessa begrepp är dock allt annat än klara. Lobbygrupperingar vill ju helst göra detta till en realitet, branschen vill ju få in så mycket pengar för de upphovsrättsbrott som begås. I och med att IPRED medvetandegörs, realiseras en del bakomliggande resonemang kopplat till citatet ovan. Det finns så många olika problem med lagen så att jag inte vet var jag ska börja: Att låta organisationer få göra polisens jobb och låta dom få utpressa misstänkta privatpersoner är inte ok. Utöver detta är det inte självklart att det ens går att bevisa ansvar plus att de eventuella brottens ringa omfattning gör att lagapparaten är helt ojämnt balanserad. Bör inte vårt rättsväsende och polis få mer pengar till att hämma annan grov brottslighet och att ens hinna med det som ska regleras?

Lundblad har en poäng i att han inte tycker att balansen mellan personlig integritet och upphovsrätten är lyckad. Piratkopiering är inte ett brott (om ens brott) i samma klass som liknande brott som gör det rimligt för polisen att göra intrång i en bostad.

Den digitala kopieringstekniken har medfört en omfattande diskussion om regler i samband med teknikutvecklingen, som inte var speciellt omfattande då Lundblad skrev boken. Allt ifrån ‘tunga’ akademiker, universitetsstuderande, jurister, privatpersoner, webbutvecklare, feminister etc. bidrar till en decentraliserad debatt angående reglering av teknik och vad dessa regler eventuellt medför. Dagens debatt präglas också av större faror mot den personliga integriteten än de argument och diskussioner om t.ex. fildelning och andra mer specifika problem relaterat till upphovsrätten. Kontroll- och regleringssamhället med drivande lobbygrupper är en stor kraft vars handlingars omfattning ger upphov till maktförändringar. Detta måste den frihetsintresserade individen visa motstånd mot. Det är av största vikt att om ni känner frustration över något politiskt, att ni ges chans att bidra med åsikter och debattera regler, normer, moral och lagar på ett öppet sätt. Lundblad ansåg att den rättsliga avvägningen ”bör sammanfalla med demokratisk eftertanke” (18).

Utformningen av tekniken är den tredje punkten som Lundblad tar upp i essän. Kruxet handlar om huruvida den ständigt pågående regleringen av informations- och kommunikationsteknik står i konflikt med t.ex. skydd för individer. Denna sektion i Lundblads resonemang är ganska otydlig och jag får inte grepp om vad han är ute efter. Processer som han vill tänkas fånga här är ständigt pågående flöden i och med att tekniken hela tiden utvecklas och att användarna av tekniken ständigt förändrar sin relation med tekniken.

Det är dock lättare att förstå delen där han skriver om användningen av tekniken. Mängden av användningsområden och användare gör det ständigt svårare för lagstiftningen att se till att eventuella lagar och regelverk efterföljs. Regleringen ämnar i längden att styra vår användning av de nya medierna. Sådana saker som kopiering, fildelning, bärbara hårddiskar, operativsystem etc. kan komma att förändras till användarnas nackdel om branscher och lobbygrupper får som de vill. Kontrollmanin kan komma att spilla över in på andra områden som t.ex. informationsflöden.

Informationsflöden handlar om väldigt många parametrar, men jag känner en oro för hur personlig och privat kommunikation kommer att begränsas/regleras/övervakas i framtiden. De kontakter vi användare får, responsen, publiken etc skapar mer strömmar av åsikter och kommunikation om bland annat element som har kopplingar till maktstrukturer. Vissa flöden är mer suspekta än andra, men vi individer måste ha rätt att få tänka på åsikter som är allt annat än rumsrena utan att behöva riskera bli registrerade i register eller att våra sociala mönster blir föremål för bedömning helt utan giltig anledning.

Ett problem som också uppstår är att olika länder har olika lagstiftning. Om t.ex. EU får mer makt i och med eventuellt införande av Lissabonfördraget så kommer det antagligen bli svårare att få igenom nationella beslut. Dessa kommer att få lämna företräde för centraliserade beslut från maktapparaten EU.

Faran som politikerna och lobbygrupperna ser är att ”ju större informationsmängden blir, desto mindre blir möjligheterna att kontrollera vad den innehåller”(24). Detta innebär ju att det blir svårare och svårare att överblicka vad vi individer (konsumtenter) vill, tycker och tänker. Lundblad inför begreppet ”bruspunkt” och/eller ”brusgräns” för det faktum att det kommer att komma någon form av gråzon där även de snabbaste superdatorerna och en armé av kostymnissar kommer få det svårt att tyda informationsflödet och sätta in individer och grupper till sociogram. Detta är inte riktigt lundblads resonemang, men med tanke på att många av oss nu vet vad sociogram är så utvecklas ju tekniken kring övervakning vid sidan av ökningen av informationsmängden. Jag tror att element inom t.ex. EU lägger oerhört stora summor på att utveckla och forska om övervakningsteknik. Se t.ex. Anders R Olssons artikel i Sydsvenska Dagbladet ”Dörrarna stängs”.

Lundblad tror jag tänker sig att Internet blir alltmer svårare att kontrollera i takt med att sidantalet växer. Han tar upp två stycken figurer i anslutning till denna del av essän. Dessa visar egentligen grovt förenklat hur Internet blir allt svårare att kontrolleras när det expanderar och den andra figuren handlar om relationen mellan värdet av en viss information och tiden det tar att lokalisera den. Här följer ett resonemang om olika system som jag inte finner speciellt givande men sen kommer han med en del nya funderingar av värde.

Sanktionskostnaderna för något omfattande är såklart mycket höga. Men det är inte det enda problemet. Regleringen av någonting måste innehålla definitioner av det som skall regleras.

”Den som inbillar sig att man kan kontrollera vissa typer av material glömmer lätt att man först måste identifiera det givna materialet som tillhörigt en klass vilken särskilt bör granskas” (28)

Nu gäller detta självklart också definitioner av begreppen dessa material inbegriper. Vi måste diskutera vad det kommer att innebära att följa IPRED, påverkas av FRA och andra regler och även vad det innebär att bryta mot den. Allt för att vi ska försöka närma oss en bättre förståelse av dessa regler. Den tekniska utvecklingen samt även lagstiftningen skapar nya handlingssätt hos användarna. Visserligen kanske vissa möjligheter och handlingssätt försvinner i och med ny lagstiftning men dessa kommer att förändras.

Dagens debatt borde mer handla om hur värdelösa och uddlösa dessa lagar kommer att bli om de går igenom för att de kommer att vara daterade redan innan de blir aktuella. Den inneboende trögheten i rättsväsendet och lagstiftningsprocessen är så otroligt långsam att användarna och tekniken springer i cirklar runt den slöa lagstiftningen. Vi riskerar att få lagar som bara klubbas igenom för att sedan ligga som stoppklossar för ekonomisk och integritet- och frihetsmässig utveckling. Lobbyisterna förvärrar i förlängningen en situation som de vill råda bot på. Jag tycker inte vi ska acceptera lagar och regleringar som hämmar andra områden än vad de klubbas igenom för att reglera. Jag vill inte heller se att kryphål i dessa lagar medför att de utnyttjas till annat än syftet med varför de ens klubbades igenom i första taget. Lagarna får inte vara obegripliga för medborgarna, men de får inte heller vara föråldrade redan innan de blir verkställda.

Det måste finnas en punkt där ”ansvar kan utkrävas” (31). Själva grunden till detta perspektiv grundar sig på individen som ansvarspunkt. Vi som är någorlunda pålästa vet att Internet, dess användare och verktyg stärker decentraliseringar som gör det svårt att peka på en viss punkt av ansvar. Om ett program t.ex. är framtaget i öppen källkod kommer det t.ex. vara oerhört svårt för lagstiftningen att peka på exakt vilka som ska ansvara för programmets eventuella hot mot t.ex. vissa artisters upphovsrätt. Om vi går tillbaka till regleringens inneboende tröghet så tycker Lundblad att lagstifning ska ta lång tid därför att utredningar och processer ska vara effektiva. Lundblads argument är att det bra att ”skydda oss mot förhastade beslut” (33).

Så, lagar får inte vara föråldrade redan då de klubbas igenom och de får inte tillämpas på andra fenomen. Dessa tillämpningar kan få oanade konsekvenser, konsekvenser som kanske individer flaggar för men som branschen bara viftar bort och avfärdar som nonsens.

Användningen av tekniken blir det verktyg varpå en decentralisering av rådande maktstrukturer kan äga rum, detta ser Lundblad som ett fenomen som går hand i hand med ”den långtgående rörelse mot individualisering som det moderna samhället har genomgått” (37). Men sedan tycker han även att själva tekniken gör det möjligt för förskjutningar av makten samt förändringar som framförallt pågår i västvärlden. Vår individualisering och våra åsikter vi för fram i t.ex. bloggar och artiklar bidrar till en värdeförskjutning som Lundblad hävdar är ”mycket viktigt att komma ihåg” (37). Tekniken är inte bara ett verktyg, det är också den effekt som förskjuter makt skriver Lundblad. Lundblad ser det som att vi lever i en teknotopi. Uppdelningen mellan verktygsamhällen och cymbiotiska samhällen är lite otydlig men pekar på att vi lever i en tid då tekniken mer eller mindre är integrerad i samhället. Men detta är väl inte helt självklart, det kunde ha varit annorlunda.

I takt med att vi blir mer och mer beroende av teknik så förändras också teknikens roll i samhället. Beroendet för tekniken samt dess betydelse medför att användningen av kommunikationsteknik ”förskjuter makten över regleringen av samhället mot individens inflytandesfär” (41). I och med att vi individer bloggar, gräver i arkiv, gör efterforskningar, kommer med åsikter och tankar, använder vi oss av teknik som när den används omkonfigurerar maktflödet. Denna spontana process över i och med att informationsflödet ökar. Jag ser detta som ett tecken på att en bloggsfär ska uppmuntra människor till att just bedriva denna typ av åsiktsbildning. Politikerna och partierna kanske ska uppmuntra medbogare att uttrycka sig om politik och obekväma saker och inte bara be sina väljare att tuta ur sig partipropaganda. Kanske är det dags för väljarna att kritisera samtliga partier utifrån granskande perspektiv för att försöka förändra politiken och hur politikerna agerar.

Jag tänker inte skriva något mer nu även om Lundblads slutord har en del poänger. Denna post är bra mycket längre än vad jag hade tänkt att den skulle bli från början. Jag hoppas att ni har överseende med det, det känns ju helt klart ringrostigt så här i början av ett bloggprojekt. Jag avslutar med ett till citat från Lundblad.

”tekniken förändrar maktförhållandena i samhället, ofta till individens fördel, men denna makt är inte per se något positivt om den inte används av oss. Vi styrs inte av tekniken, utan tekniken ger oss utrymme att agera i” (42, min kursivering)

Kommande inlägg i serien:

Åtta år senare II – Är upphovsrätten död?
Åtta år senare III – Vem bryr sig om lagarna?
Åtta år senare IV – Måste vi inte skydda friheten och integriteten?
Åtta år senare V – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?
Åtta år senare VI – Vad kommer att hända med lagarna i framtiden?