Fem grundpelare i ekonomisk frihet

 

Den stora debatten mellan kapitalism och socialism lider av en brist på klarhet kring definitioner. Det är därför som, när Walter Block föreläste hos Mises Brasilien förra veckan, var mycket noga med att skilja mellan kumpankapitalism och äkta kapitalism. Och det är därför som frågan omedelbart kom på tal när jag blev intervjuad: Vad exakt menar du med ”kapitalism”?

Varje dag kan vi till exempel läsa om hur den Europeiska ekonomiska röran är ”kapitalismens kris”. Ursäkta? Det har gått mer än ett sekel sedan staterna lät dessa ekonomier växa av sig själva utan att klubba ned dem med regler, beskattning, plundra allmänheten, nedskräpa finansiella system med falska pengar, kartellisera producenterna, skyffla ut sociala förmåner, finansiera gigantiska offentliga arbeten och liknande.

Vissa förespråkare av marknadsfrihet menar att begreppet ”kapitalism” bör kastas ut för all framtid eftersom det orsakar förvirring. Folk kanske tror att du föredrar att använda staten för att backa upp kapital mot arbetskraft med hjälp av allmän policy, på ett sätt som stöder framstående producenter framför konsumenter eller driver på politiska prioriteringar som främjar företag över arbetskraft.

Om ett begrepp belyser en idé med noggrannhet är det bra. Om det orsakar förvirring så ändra på det. Språket utvecklas hela tiden. Ingen särskild ordning av bokstäver inbäddar en oföränderlig mening. Och vad som står på spel i denna debatt om marknadsfrihet (eller kapitalism eller laissez faire eller den fria marknaden) är av djupgående betydelse.

Det är substansen och inte ord som vi bör bry oss om. Civilisationen hänger verkligen i balans.

Här är fem centrala inslag till denna idé om marknadsfrihet eller vad du vill kalla det. Det är min korta sammanfattning av den klassiska liberala visionen av det fria samhället och dess funktion, vilken inte bara handlar om ekonomi utan hela livet självt.

Vilja. Marknader handlar om människans val på alla nivåer av samhället. Dessa val omfattar alla sektorer och varje individ. Du kan välja ditt arbete. Ingen kan tvinga dig. Samtidigt kan du inte tvinga dig på någon arbetsgivare. Ingen kan tvinga dig att köpa något, men inte heller kan du tvinga någon att sälja till dig.

Rätten att välja erkänner den oändliga mångfalden inom den mänskliga familjen (Medan den statliga politiken måste anta att människor är utbytbara enheter). Vissa människor känner en kallelse till att leva ett liv av bön och kontemplation i en gemenskap med religiöst troende. Andra har en talang för att hantera högrisk-hedgefonder. Andra föredrar konst eller redovisning, eller något annat yrke eller kall som du kan tänka dig. Vad det än är kan du göra det förutsatt att det eftersträvas på ett fredligt sätt.

Du gör val, men i dina relationer med andra är ”avtal” mottot. Detta innebär maximal frihet för alla i samhället. Det innebär också en maximal roll för vad som kallas ”de medborgerliga rättigheterna.” Det innebär yttrandefrihet, frihet att konsumera, frihet att köpa och sälja, frihet att annonsera och så vidare. Ingen uppsättning av val är rättsligt skyddade över andra.

Ägande. I en värld av oändligt överflöd skulle det inte finnas något behov av ägande. Men så länge vi lever i den materiella världen kommer det att finnas potentiella konflikter om knappa resurser. Dessa konflikter kan lösas genom att slåss över saker eller genom erkännande av äganderätt. Om vi ​​föredrar lugn över krig, vilja över våldet, produktivitet snarare än fattigdom, behöver alla knappa resurser – utan undantag – privata ägare.

Alla kan använda hans eller hennes egendom på vilket som helst fredligt sätt. Det finns inga mandat för ackumulation eller begränsningar för ackumulering. Samhället kan inte förklara vem som helst som för rik eller förbjuda frivillig estetik genom att förklara vem som helst för fattig. Inte vid något tillfälle kan vem som helst ta vad är ditt utan din tillåtelse. Du kan tilldela äganderättigheter till arvtagare efter att du dör.

Socialismen är verkligen inte ett alternativ i den materiella världen. Det kan inte finnas något kollektivt ägande av någonting som är materiellt sällsynt. En eller annan fraktion kommer att hävda sin kontroll i samhällets namn. Fraktionen kommer oundvikligen vara den mest kraftfulla i samhället – det vill säga staten. Det är därför som alla försök att skapa socialism i sällsynta varor eller tjänster utvecklas till totalitära system.

Samarbete. Viljan och ägande beviljar rätten till någon att leva i ett tillstånd av ren självförsörjning. Å andra sidan kommer du inte långt med det. Du kommer att vara fattig och ditt liv kommer att bli kort. Människor behöver människor för att få ett bättre liv. Vi bedriver handel till ömsesidig förbättring. Vi samarbetar i arbetet. Vi utvecklar varje form av samarbete med varandra: kommersiella, familjära och religiösa. För oss alla förbättras våra liv genom vår förmåga att samarbeta i någon form med andra människor.

I ett samhälle baserat på vilja, ägande och samarbete, utvecklas nätverk av mänskligt samarbete över tid och rum för att skapa komplexiteterna hos den sociala och ekonomiska ordningen. Ingen är befälhavare över någon annan. Om vi ​​vill lyckas i livet kommer vi att värdera tjänandet av varandra på de bästa sätt vi kan. Företag tjänar konsumenterna. Chefer tjänar anställda precis som anställda tjänar företag.

Ett fritt samhälle är ett samhälle av utökad vänskap. Det är ett samhälle baserat på service och välvilja.

Lärande. Ingen föds in i denna värld vetandes mycket om någonting. Vi lär oss från våra föräldrar och lärare, men ännu viktigare, vi lär oss av de oändliga bitar av information som kommer till oss varje ögonblick av dagen alla under hela våra liv. Vi observerar framgång och misslyckande hos andra och vi är fria att acceptera eller förkasta dessa erfarenheter som vi vill. I ett fritt samhälle är vi fria att efterlikna andra, ackumulera och tillämpa visdom, läsa och absorbera idéer och extrahera information från vilken källa som helst och anpassa det för eget bruk.

All information vi stöter på i våra liv, förutsatt att de erhålls utan tvång, är en fri vara som inte omfattas av gränserna för brist, eftersom den är oändligt kopierbar. Du kan äga den och jag kan äga den och alla kan äga utan någon gräns.

Här finner vi den ”socialistiska” sidan av det kapitalistiska systemet. Recepten för framgång och misslyckande finns överallt och tillgängliga för att ta. Det är därför själva begreppet ”intellektuell egendom” är skadligt för frihet: Det innebär alltid att tvinga människor och därmed bryta mot principerna fri vilja, äkta ägande och samarbete.

Konkurrens. När människor tänker på kapitalismen är konkurrensen kanske den första idén som dom kommer att tänka på. Men idén är allmänt missförstådd. Det betyder inte att det måste finnas flera leverantörer av varje vara eller tjänst, eller att det måste finnas ett visst antal producenter av någonting. Det betyder bara att det inte bör finnas några rättsliga (tvingande) gränser för hur vi tillåts att tjäna varandra. Och det finns verkligen oändliga sätt varpå detta kan ske.

I idrott har konkurrensen ett mål: att vinna. Tävlingen har också ett mål i marknadsekonomin: service till konsumenten genom ständigt ökande grad av förträfflighet. Denna förträfflighet kan komma från tillhandahållandet av bättre och billigare produkter eller tjänster, eller genom att erbjuda nya innovationer som svarar mot människors behov på ett bättre sätt än befintliga produkter eller tjänster. Det betyder inte att “döda” konkurrensen, utan det innebär att sträva efter att göra ett bättre jobb än någon annan.

Varje tävlingsinriktad handling är en risk, ett språng in i en okänd framtid. Om bedömningen var rätt eller fel ratificeras av systemet för vinst och förlust, signaler som fungerar som objektiva mått för huruvida resurserna används klokt eller inte. Dessa signaler kommer från priser som faststäls fritt på marknaden – det vill säga att de återspeglar tidigare överenskommelser mellan väljande individer.

Till skillnad från idrott så finns det ingen slutpunkt för tävlingen. Det är en process som aldrig tar slut. Det finns ingen slutgiltig vinnare; det pågår en omväxling av förträfflighet mellan spelarna. Och vem som helst kan delta i spelet förutsatt att dom gör det fredligt.

Sammanfattningsvis, här har vi det: vilja, ägande, samarbete, lärande och konkurrens. Det är kapitalismen som jag förstår den, som den beskrivs i den klassiska liberala traditionen som förbättrats av de Österrikiska sociala teoretikerna på 1900-talet. Det är inte ett system lika mycket som en social miljö för alla tider och platser som gynnar mänskligt blomstrande.

Det är inte svårt att urskilja mitt politiska synsätt: Om det passar ihop med dessa grundpelare så är jag för det; om inte så är jag emot det. Nu säger du till mig: “Är krisen i Europa eller USA:s egna kris verkligen en kapitalismens kris?” Tvärtom. En äkta kapitalism är svaret på de största problemen i världen idag.

Följande artikel är en översättning och omarbetad version av Jeffrey Tuckers ”Five Pillars of Economic Freedom” från den 7:e maj 2012.

Tänk inte på elefanter

Av Jeffrey Tucker

Filmen Inception (2010), regisserad av Christopher Nolan, är en av de få filmer som jag har sett som tar idén om idéer i sig på allvar.

Den handlar om ett team av experter som specialiserat sig på industrispionage genom att extrahera information från drömmar. Den här gången är deras jobb mycket svårare: De uppmanas att implantera en ny idé i någons huvud med samma metoder.

Följande ordväxling sker för att illustrera en idés kraft:

”OK, det här jag, som planterar en idé i ditt sinne. Jag säger: Tänk inte på elefanter. Vad tänker du på?”

Jag förstår din poäng!

En annan karaktär förklarar den djupare frågan om att antingen extrahera eller implantera idéer:

”Vad är den mest motståndskraftiga parasiten? Bakterier? Ett virus? En tarmmask? En idé. Resilient… mycket smittsam. När en idé fått fäste i hjärnan är den nästan omöjligt att utrota. En idé som är helt fullt utvecklad – fullt förstådd – som fastnar – rätt där inne någonstans ”.

I verkliga livet implanterar människor idéer i våra huvuden hela tiden. Om du såg någon av de stora politiska konventen under den senaste veckan så vet du det. De säger att vi behöver dem för att hålla oss säkra, trygga, välmående, dygdiga och rättvisa. I deras frånvaro kommer något hemskt att hända.

Målet här är en annan version av spionage. Vi håller på att övertalas att ge dem pengar att bedriva sina kampanjer och sedan på utsatt timme, marschera till den av staten anvisade platsen och markera röstsedeln på det sätt de vill att vi ska göra.

Färre och färre går med på detta men visar bara lagom foglighet för att ge intryck av samtycke. Miljontals har en idé implanterad i huvudet och de agerar på den. Det fungerar mer eller mindre. Det har fungerat under mycket lång tid. Systemet är inte så friskt som det brukade vara men det är fortfarande den bästa chansen som den styrande eliten har för att locka oss till samarbete.

Tänk om det mesta av vad som händer på dessa partiska konvent är illusion? Tänk om de verkliga krafter som driver våra liv till stor del är oberörda av röstning och val? Och vad händer om dessa verkliga befogenheter är så sårbara att om vi slutar tro på dem, så kommer de att förlora sin makt? Tänk om vägen till frihet var så tydlig som att upptäcka verkligheten efter en period av drömmande?

Detta är Hans-Hermann Hoppes ståndpunkt i The Great Fiction: Property, Economy, Society, and the Politics of Decline (2012).

The Great Fiction förklarar statens interna arbete som ingen annan bok. Hoppe gräver djupt i historien, om egendomens ursprung, maktens natur, sanningen om pengar och många andra ämnen för att visa att mycket av det vi brukar tro om systemet i huvudsak är en fabel.

Maktapparaten skyddar oss inte; den rånar oss. Den stabiliserar inte ekonomin; den suger ut rikedom från många till ett fåtal. Den håller oss inte säkra; den gör världen säker för dem men äventyrar våra liv och välstånd. Den intellektuella klassen som skickas för att försvara maktsystemet ser till sina egna intressen.

The Great Fiction är lögnen pådriven av den politiska klassen om att exploateringen vi står inför dagligen är nödvändig och oundviklig. Ingendera är sann. Som en del av den stora fiktionen finns det även många små fiktioner. Hoppe diskuterar var och en i tur och ordning: idén att staten ger oss säkerhet, att den skyddar våra pengar, att våra samhällen hanteras vetenskapligt av experter, att nationalstaten är något slags odödlig varelse som kommer att vara för evigt.

Hoppe är en av de ledande intellektuella i världen idag, en stor tänkare på samma nivå såsom en Hume, Hegel, Kant, Marx och Mises. Essäerna är några av hans skarpaste och mest långtgående, som handlar om egendom, pengar, samhälle, juridik, och även den vetenskapliga metoden. Hans anseende i Europa är så stort att folk ropar efter privata inbjudningar till hans salong. Han skrifter har översatts till ett tiotal språk.

Här är bara ett urval av materialet du kommer att finna i boken:

• Tre utmärkande drag hos staten (som staten inte utannonserar)
• Varför en befolkning står ut med skatter, mobbning och dålig service från staten
• Varför intellektuella vänder sig till staten för stöd
• Varför obligatorisk utbildning verkligen existerar
• Varför och hur staten åstadkommer allas krig mot alla
• Varför rättigheter existerar endast på grund av knapphet
• Varför varje avvikelse från äganderätten leder till social förlust
• Varför moderna livet är, på sätt och vis, mer vildsint än primitiv förhistorisk tid
• Varför rikare stater är mer aggressiva
• Varför och hur familjen uppstod som en ekonomisk enhet
• Varför självförsörjning är vägen till fattigdom
• Varför den malthusianska fällan är verklig och hur vi undflydde den
• Varför tekniska förbättringar nödvändigtvis ökar från ägande och handel
• Varför den avgörande ingrediensen som inledde moderniteten är mänsklig intelligens
• Varför total privatisering inte bara är möjligt utan önskvärt
• Varför det är naivt att förvänta sig att staten någonsin reformerar pengar
• Varför invandringsfrågan är mer komplicerad än någon sida medger
• Varför den bästa vägen framåt för frihet måste omfatta rätten till utträde
• Varför sannerligen rättvisa lagar nödvändigtvis sträcker sig från privat egendom
• Varför det inte kan finnas någon religiös frihet utan äganderätt

Om du inte är bekant med Hans-Hermann Hoppes verk, förbered dig för att The Great Fiction kommer att orsaka en grundläggande förändring i hur du ser på världen. Ingen nuvarande levande författare är mer effektiv på att skala bort illusioner som nästan alla har om ekonomi och det offentliga livet. Mer fundamentalt ger oss professor Hoppe möjligheten att finna sanningen om den mest kritiska frågan som mänskligheten står inför idag: valet mellan frihet och etatism.

Titeln kommer från ett citat av Frédéric Bastiat, 1800-tals-ekonomen och broschyrförfattaren: ”Staten är den stora fiktionen genom vilken alla försöker leva på bekostnad av alla andra.” Han säger inte att detta är en del av staten, en möjlig del av allmän ordning som gått fel, eller ett tecken på en stat som förändrats till det sämre i ett skifte från sin nattväktarroll till att bli konfiskatorisk. Bastiat karakteriserar statens innersta väsen per se.

Alla Hoppes skrifter om politik kan ses som ett klargörande av denna punkt. Han ser staten som ett gäng tjuvar som använder propaganda som ett medel att dölja dess sanna natur. Med detta innehåll har Hoppe skapat enorma bidrag till litteraturen som visar hur staten uppkommer och hur den intellektuella klassen hjälper till att föreviga denna mörkläggning, vare sig i vetenskapens eller religionens namn, eller genom tillhandahållandet av en viss tjänst som hälsa, säkerhet, utbildning, eller något annat. Ursäkterna förändras ständigt: statens funktion och målet för staten är alltid detsamma.

”Endast ett fåtal människor kan se genom hela charaden”, skriver han, ”och ännu färre har modet att uttala sig mot den.”

Det är då sant att Hoppe står med en lång rad av anarkistiska tänkare som ser staten som spelande en rent destruktiv roll i samhället. Men till skillnad från huvudlinjen av tänkare i denna tradition är Hoppes tänkande inte belastat med utopiska illusioner om samhället utan staten. Han följer Ludwig von Mises och Murray N. Rothbard i placeringen av privat egendom som ett centralt element i den sociala organisationen. I sin motivering av denna ståndpunkt går Hoppe långt utöver de traditionella lockeanska fraserna. Han ser privat egendom som en ofrånkomlig institution i en värld av knapphet och bygger på samtida europeisk filosofi för att göra sina anspråk mer robusta än någon av hans intellektuella föregångare.

Läsaren kommer att bli förvånad över Hoppes tillvägagångssätt eftersom det är mycket mer systematiskt och logiskt än folk förväntar sig av författare som behandlar dessa frågor. Han kom fram till sina åsikter efter en lång intellektuell kamp, som förflyttade sig systematiskt från att vara en konventionell vänster-socialist, till att bli grundaren av sin egen anarkokapitalistiska skola.

Den dramatiska förändringen skedde i forskarskolan, som han avslöjar i det biografiska avsnittet i denna bok. Han tar inget för givet under loppet av sin argumentation. Han leder läsaren noggrant igenom varje steg i sin kedja av resonemang. Detta tillvägagångssätt kräver extraordinär disciplin och en nivå av briljans utom räckhåll för de flesta författare och tänkare.

Denna speciella arbete går bortom politiken, emellertid för att visa hela skalan av Hoppe tankar om ekonomi, historia, vetenskaplig metodik, och tänkandets historia. I varje fält ger han samma nivå av noggrannhet, drivet för en kompromisslös trohet till logik och oräddhet inför radikala slutsatser.

Mot bakgrund av allt detta verkar det för begränsande att beskriva Hoppe som blott en medlem av den österrikiska eller frihetliga traditionen, för han har verkligen skapat nya vägar – på fler sätt än vad han synliggör i sina skrifter. Vi har verkligen att göra med ett universalgeni, vilket är just därför Hoppes namn dyker upp så ofta i diskussioner om nutidens stora levande intellektuella.

Det råkar vara så att Hoppe också är en mycket kontroversiell figur. Jag tror inte att han skulle vilja ha det på något annat sätt. Oavsett är det alltid fallet för verkligt kreativa tänkare som inte avviker från sina slutsatser som följer av premisserna. Perspektivet från vilket han skriver härrör från en passionerad men vetenskaplig anknytning till radikal frihet och hans arbete kommer till stånd i tider när staten är på frammarsch.

Allt han skriver går mot strömmen. Det bryter mot paradigm. Just när du tror att du har förstått hans tänkesätt tar han det i en riktning som du inte förväntade dig. Det är inte bara hans slutsatser som har betydelse, utan det mästerliga sätt med vilket han kommer fram till dem.

Var ser Hoppe att vår nuvarande kris slutar? Här är en passage som ger dig en vink:

Imperiebyggande bär på fröna till sin egen undergång. Ju närmare en stat kommer till det slutliga målet av världsherravälde och en världsstat, desto mindre anledning finns att bibehålla sin interna liberalism och istället göra vad alla stater är benägna att göra ändå, dvs. att slå ner på och öka utnyttjandet av de produktiva människor som fortfarande är kvar. Följaktligen, utan extra tillgängliga skatteskyldiga och inhemsk stagnerande eller fallande produktivitet, kan imperiets inre politik med bröd och skådespel inte längre upprätthållas. Den ekonomiska krisen inträffar och en förestående ekonomisk härdsmälta kommer att stimulera till decentraliserande tendenser, utbrytning och separatistiska rörelser, och leda till Imperiets upplösning. Vi har sett detta hända med Storbritannien och vi ser det nu med USA och dess imperium som uppenbarligen är på sista versen.

Det är min stora ära som chefredaktör för Laissez-Faire Books att publicera ett verk av denna betydelse. Det är mer än en samling i den frihetliga traditionen; det är ett bevis på att framsteg i idéer fortfarande är möjligt i vår tid. Så länge det fortfarande är sant, så länge som traditionen Hoppe representerar lever och förbättras, har vi anledning att tro att människans frihet inte har och inte kommer att ge vika för den stora fiktionen.

Din tillgivne,

Jeffrey Tucker

Följande artikel är en översättning och omarbetad version av Jeffrey Tuckers ”Don’t Think About Elephants” från den 7:e september 2012. 

Eurokrisen – Philipp Bagus

Ekonomi och kriget mot droger – Mark Thornton

Marknaden för säkerhet – Robert P. Murphy

Krigsföring, välfärd och staten – Robert Higgs

Makteliten och etablissemanget frotterar i Almedalen

För den som överhuvud taget bryr sig så har nu den så kallade Almedalsveckan inletts på Gotland och pågår mellan 3 och 10 juli. Stackars gotlänningar som får hysa detta spektakel och paradgren i oliktänkande likatänkande. Undrar om någon tänker elda upp några papperspengar i år igen.

Under veckan frotterar etablissemanget sig med makteliten, den så kallade samhällseliten, som är den grupp av individer som styr, och som gör anspråk på att styra över oss medborgare genom olika öppna och halvöppna initiativ. Det är bland dessa människor som vi återfinner dem som i framtiden vill designa samhället och styra över oss, dess medborgare. Fler och fler människor genomskådar nu dessa ”Stora ledare”, deras inkompetens och synnerligen oroväckande klåfingrighet.

Med hjälp av hot, förbud, tvång och kontroll vill de få oss att följa deras storartade planer och designa det så att det bäst gynnar dem själva. Via expropriering av tillgångar, indirekt och direkt beskattning, subventioner, bidrag, stödprogram, och en kontinuerlig inflation, vill de ta mer ifrån oss så de kan upphöja sig själva, samtidigt som vi utanför systemet är de stora förlorarna.

Omfördelningen i samhället gör varje människa fattigare utom de som är en del av makteliten, de vars jobb och tjänster finansieras genom dina hårt intjänade pengar. Kvar blir de småsmulor av dina tillgångar som ska gå till att betala dina räkningar, din el, din mat och din bensin. Några av dessa finns inte ens med i det officiella konsumentprisindexet, eftersom det manipuleras. Mer än motsvarande tre månader av ditt arbete försvinner varje år i statlig skatt, helt utan protester. Detta är både moraliskt och principiellt fel. Ett annat namn för detta är slaveri.

Den svenska välfärden fortsätter att erodera medan politikerna, journalisterna och ”inne-folket”, de så kallade ”intellektuella”, träffar varandra i Almedalen. Socialiseringen av samhället påskyndas för varje ny kris och maktelitens skikt som består av politiker, mediakoncerner, ekonomer och av staten subventionerade bolag och verksamheter, bestämmer vad vi får tala om och vad som vi inte alls får diskutera öppet. De finns där för att etablera och upprätthålla konsensus. Era utbildningar och yrken ger jag inte mycket för på grund av vad ni tvingar på andra.

Om man kommer med förslag till politiker på hur demokratin kan förbättras så blir man i bästa fall inbjuden till Riksdagen, där man möter märkbart besvärade politiker, som i bästa fall vill att du sticker därifrån efter att ha blivit bjuden på en kopp kaffe. De är rädda att förlora sina jobb, de är rädda att ”förbättringar” leder till att de avslöjas som inkompetenta, okunniga och oförmögna att uppfylla tjänstens kriterier. De är rädda att ni ska få reda på att alla är totalt utbytbara och att institutioner och samhällsfunktioner skulle fungera utan ledare. Belgien har väl fungerat rätt länge utan demokratiskt valda ledare nu? Det borde vara något sorts världsrekord i samhällsdrift utan styrande ledare. Politikerna tänker ”du säger att jag inte gör mitt jobb och att jag är utbytbar” och de säger till dig att ”vårt departement tänker redan på det och har implemiterat X, tack och hej då”.

På den fria marknaden utvecklar man sin karriär genom att främja andra – inom statliga tjänster så kommer man högre upp i hierarkin genom att trycka ned andra under en själv. Detta beteende återfinner vi även i övriga lobbyverksamheter.

Politiker: Era policyer, det vill säga, era styrdokument och eftertraktade mål, uppfyller inte ens de mest grundläggande krav på öppenhet och tydlighet. Lagar och direktiv blir än mer komplexa samtidigt som ni godtyckligt förändrar grundlagen till att passa era planer. Statligt anslutna ”intellektuella”, journalister och politiker verkar mot öppenhet och genomskinlighet och söker monopolställning kring vad som ska vara politiskt korrekt konsensus i mediadebatten.

Via olika så kallade socialiseringsmedia så tillrättavisar etablissemanget människor som hyser annorlunda åsikter, som inte accepterar de planer och system som makteliten vill införa och framför allt saker som de ser och upplever i samhället varje dag, som den styrande gruppen av individer blundar för eller viftar bort som oviktigt för samtliga människor.

Oliktänkande individer marginaliseras och förlöjligas, helst på ett så förnedrande sätt som möjligt, vilket applåderas av eliten, ett beteende som belönas inom den intellektuella maktelitens hierarkiska rangordning. Om inte människor gör som ni vill så kallar ni dem populister. Ni själva är blott ett gäng demagoger.

Jag ser och hör en väldans massa kvittrande ifrån er, men ingen av er kan flyga.

Med hjälp av internets och bloggosfären har ni i etablissemanget gjorts nakna, och det är ingen vacker syn. Människor ser rakt igenom er, ni är så lättlästa och genomskinliga att ni skulle kunna bytas ut mot fönstrena i Riksdagshuset eller respektive mediehus.

När väl sökarljusen riktas mot er själva så avslöjas det att ni inte lever som ni lär, att ni är kappvändare, fuskare, ideologiskt ignoranta och att ni är hycklare. Ni påpekar hur vi ska leva våra liv men ni följer inte era egna principer. Ni har inte ens några beundransvärda principer. Dessutom är ni snabba med att stämpla andra röster och diskussioner som ”tjafs”, ”strunt”, ”inkorrekt” och delar ut nedsättande stämplar på de människor som för en annan debatt som inte är konsensus. Media vinklar nästan allting till sin fördel som är av politiskt intresse. I morgonsofforna skruvar man besvärat på sig om någon avviker från manus.

Istället för att avreglera, ta bort skatter, rulla tillbaka statsapparaten, sänka era egna löner, ta bort bidrag, subventioneringar och kraftigt begränsa den ”svenska välfärden” för att öka den reella inkomsten för varje människa, så kommer ni istället att höja skatterna, reglera mer, öka bistånd till totalitära eller korrupta statsapparater, göra lagar än mer komplicerade (som om ni följer dem själva) och stärka ”välfärden”, allt på bekostnad av människor som producerar och som lever på sin inkomst.

Ni hinner ju inte ens att läsa igenom alla motioner och lagförslag som era partier tar fram, utan ni behöver en hel stab av personal och sekreterare för att göra ert jobb. Och när ni mot förmodan i en stund av insikt får en känsla av ärlighet, ödmjukhet, ansvar, principer, självdisciplin, mod, självförtroende, optimism och ett långsiktigt perspektiv i en sakfråga, ja då viner partipiskan och ni retierar gråtandes tillbaka till er kära konsensus.

Även om lönerna höjs nominellt så minskar våra löner ständigt eftersom Riksbanken har ett kontinuerligt inflationsmål på minst 2% (medelvärdet är nog betydligt högre i det långa loppet) som gör att våra pengar alltid eroderar när vi försöker simma mot strömmen.

Har det kanske någonting att göra med att vårt konsumtionssamhälle baseras på ständigt ökande skuldsättning, som mäts med tvivelaktiga mått som BNP, som bygger på att vi tvingas in i konsumtion? Ekonomiska policyer och inflationsmål gör att vi alla springer mot dörren för att först konsumera våra papperspengar. Människor vilseleds att tro på ekonomer och politiker, även om det dom säger är förenat med total oförståelse för faktiska problem av verklig art.

Idag är det människor i allmänhet som står för sunda och rättvisa värderingar, och de har fått nog. Att säga att inflation inte är naturligt och att vi istället borde ha en valuta som snarare stiger i värde med tiden, är som att begå politisk harakiri och kommer inte att belönas av etablissemanget.

De långsiktiga trenderna för alla människor i Sverige och för en rad olika samhällsinstitutioner pekar i lodrätt riktning, men i Riksdagshuset så viftar man bort det som kommer i dess väg. Debatten tystas ned. De som gärna ställer upp sockrade prognoser väljer att totalt bortse ifrån andra prognoser, som bygger på riktiga strukturella obalanser, och som visar en mer negativ bild av ekonomisk utveckling och vad som sker i samhället.

I Riksdagen är det sedan länge helt korrekt beteende att inte diskutera, tala med, kompromissa, förhandla, etc. med samtliga demokratiskt valda. Beteendet etableras och kommande generationer kommer att ta efter beteendet inom andra sektorer och samhällsskikt. Barn är speciellt känsliga för de vuxnas beteende. Beteendet och handlingarna skickar signaler till människor att man helt ska ignorera andra människor, att inte bry som om dem, och att inte ingå i fredliga diskussioner och utbyten med våra medmänniskor. Maktelitens agerande rättfärdigar omoraliska och suspekta praktiker och etablerar en kärvare ton i det politiska klimatet. Kanske ligger detta i linje med det hårdare samhällsklimatet i övrigt.

Polisen lyckas inte att upprätthålla de mest grundläggande kraven på säkerhet. Till brottslingarnas stora lycka. Svenskt rättsväsende är löjeväckande, framför allt utomlands, och ostabiliserar samhället eftersom tilliten till systemet minskar för varje dag, timme för timme. Den grova brottsligheten ökar men de stora satsningarna går till att öka polisernas genusmedvetenhet och till att spärra in människor som inte utgör någon fara för sina medmänniskor, eller till att sätta dit människor som till exempel är för fildelning och informationsfrihet, och som har genomskådat immaterialrätten som ett direkt hot mot äganderätten.

De som sedan bevisats skyldiga inom det svenska systemet placerar vi på olika anstalter och fängelser runt om i landet utan att försöka lösa problemet med återrehabilitering och terapi. Politiker och människor i allmänhet vill gömma undan obekväma delar av befolkningen som är annorlunda, eller bara besvärliga, men som inte utgör ett direkt hot mot andra människor. Det finns ett utbrett förakt och hat mot människor som ni inte tar på allvar. Om ni sedan inte vill leva mitt bland dessa ”annorlunda” människor så flyttar ni istället därifrån, även om det strider mot era tidningars policyer eller era jämlikar inom makteliten. Problem? ”Nej här finns inget problem”. ”Allt är bra och vår ideologi gäller för alla och ni har ingenting att säga till om”.

Människor är oroligare idag, och de måste få tillåtas vara det utan att ni viftar bort oron och rädslan, och man ska inte vifta bort att de är rädda att röra sig i samhället på grund av att det håller på att förändras. Förändras på ett sådant sätt som gör att det är svårt att hänga med och acceptera delar av den snabba förändringen som inte utgör ett direkt hot mot dem. Speciellt inte om många samtidigt har en viss nivå av tolerans och ser hur policyer och omfördelningspolitiken utvecklas i verkligheten. En omfördelningspolitik som bygger på beskattning.

Skattemyndigheten drar in enorma summor i skatt men svenska välfärden blir allt mer sämre. Är jag helt ensam om att tycka att Sverige har försämrats jättemycket sedan inträdet i EU? Att det inte bara är en imaginär abstraktion från min sida? Var tar pengarna vägen? Istället för att bara sänka skatterna, ta bort reavinst- och kapitalskatt för att gynna sparande och investerande etc. så tycks varje ny subventionering, bidrag, skatt, regel och förbud bara göra det än värre.

Alla ska ha det lika dåligt. Såtillvida du inte är politiker, ekonom eller medlem av någon annan snoffsig grupp. Svenska skattebetalare kommer att förlora miljarder under de kommande åren eftersom deras exproprierade tillgångar omfördelas till europeiska krisfonder och ”stimulans”-paket. Dessutom så blöder vårat pensionssystem och andra instanser eftersom tilliten till dessa fortfarande är stor bland människor. Jag har inte den blekaste aning om varför inte fler säger ifrån. Jag är övertygad om att jag inte kommer att få en pension om jag lever tills jag är 65. Jag är samtidigt tvärsäker på att jag inte är ensam om att tro detta.

Dessa ”stimulanser” kommer alltid att vara improduktiva och staten kommer att öka dess utgifter i tron om att vi kan hejda den kommande tidens finansiella och monetära motvindar. Tron på att dessa priskontroller och interventioner gör saker och ting bättre är otroligt naivt och blåögt. Man bortser helt och hållet från vad som faktiskt sker ute i samhället och vart vi är på väg i ett större perspektiv. Människor bryr sig inte om att lägga tid på att förstå. Det är helt enkelt inte logiskt och rationellt att säga att dessa ekonomiska interventioner för något gott med sig, för på sikt så kommer dessa ökande statliga utgifter föra med sig ännu större och ännu fler problem.

Politikerna vet ju inte ens vad pengar faktiskt är och frågar man dem om en definition så kommer man inte få något speciellt bra svar. Staten kontrollerar priser och subventionerar diverse sektorer och branscher, och gör det extra gynnsamt för de som gillar krediter, snabba pengar och lyxiga lyor. Människor gör val varje dag som på kort eller lång sikt kommer att visa sig vara misstag. Vi har rätt att göra misstag, men investeringar i kapitalvaror från riktiga besparingar lyser med sin frånvaro. Bolagsskatterna är bland de högsta i världen och alla politiker undrar varför jobben inte kommer. Detta konstituerar faktiska obalanser som man måste försöka förstå och agera utifrån i sin ekonomiska vardag.

Svensk sjukvård är underdimensionerad och lider av enorma köer och maskiner och sjukvårdsutrustning som går sönder i tid och otid, vilket gör att människorna som jobbar inom sjukvården måste jobba i en väldigt stressande arbetsmiljö. Vem vill sitta en halv dag i ett väntrum i väntan på en strålningsbehandling som var inbokad sedan länge?

Det behövs fler privata alternativ för att avlasta detta system, det skulle både gynna de höginkomsttagare som tycker det är värt att slippa långa köer, samt göra så att medel- och låginkomsttagare inte skulle behöva vänta så länge på behandling. Dessutom kanske personalens vardag skulle förbättras och miljön förändras till det bättre. Äldrevården är underbemannad och vi låter våra nära och kära äldre att tyna bort ensamma för sig själva för att det inte finns bättre alternativ.

Försvarsdepartementet kan vi döpa om till Anfallsdepartementet. Vad gör vi i Libyen? Varför är vi där? Interventionismen är så utbredd så man undrar ju om inte delar av vår svenska riksdag består av neokonservativa. Dessa människor är farliga och är man för frihet ska man ta varje tillfälle till att argumentera mot interventionism. Politikerna är totalt omedvetna om långsiktigt geopolitiska risker. Men de vill minsann sälja JAS och vapenmateriell till andra länder, så prioriteringar klarar de av att göra, det är bara det att de är helt uppåt väggarna när det gäller att upprätthålla ett grundläggande försvar av landet.

Den svenska skolan är exceptionellt dålig. Den socialistiska plantskolan indoktrinerar alla i likatänkande och lär ut att man inte ska tro att man är något. Passivitet och ett institutionaliserat förakt mot kritiskt tänkande är en del av läroplanen och ju högre upp i systemet man kommer desto värre blir det. De professorer och docenter som bedriver de mest ljusskygga och märkliga verksamheterna är de som får mest pengar från staten. De får pengar för att lära ut saker som motbevisats med hjälp av logik, sunda värderingar, argumentation och alternativa förklaringar som eftersträvar sanningen. Korrekta beskrivningar av våran verklighet ges inget utrymme. Det är ju nästan så att jag vill söka efter riskkapitalister som är intresserade av att starta frimarknadsskolor, både på gymnasie- och universitetsnivå.

Jag finner det mycket märkligt att ekonomi och självhushållning inte är ett av våra grundämnen, samtidigt som staten misstänkliggör all form av konkurrens, inte bara inom utbildning, utan inom alla områden.

Privatskolorna visar att det finns alternativ till den statliga skolan, men debatten styrs mot att kritisera företag som går med vinst. Människor som kritiserar företag för att de går med vinst vägrar förstå eller bekräfta hur entreprenörskap och företagsverksamhet fungerar på riktigt. De är uppvuxna med tron att staten alltid bailar ut företag som gått omkull och att man med beskattning kan omfördela hur mycket pengar som helst till den svenska skolan. Jag förstår att alla har olika förutsättningar för att utbilda sig själva i hur bolag fungerar etc. Själv lär jag mig något nytt varje dag och strävar efter ökad förståelse. Jag har ofta haft fel men lär mig av mina misstag. Jag ser maktlös på medan den svenska skolan blir allt sämre samtidigt som många av landets kommuner drivs med allt högre skulder och låg sysselsättning.

Det är mycket synd att diskussionen om konkurrens alltid leder till exploatering, kapitalism och snyfthistorier, eftersom många av dessa exempel förstoras upp till enorma proportioner, samtidigt som man inte beaktar det större perspektivet kring bolagens verksamhet och företagsekonomi. Det är lätt att påverka människor till att läxa upp andra människor. Media tar upp dessa ytterligheter bara för att röra om och för att det ligger i deras intresse. Man skapar stormar i vattenglas men skyr de underliggande förklaringarna och de rationella diskussionerna. Man kan inte driva bolag i välgörande syfte utan någon som helst vinst, såtillvida de inte drivs av staten, för då kan de finansieras via beskattning och alla får betala oavsett om man vill eller inte.

Vad vi istället bör diskutera är hur myndigheter med hot och tvång kan ta era barn ifrån er om ni mot förmodan skulle vara intresserade av hemundervisning. För all form av utbildning och undervisning är per definition fel om inte staten kontrollerar den. Det är dags att begrava det argumentet och ståndpunkten. Det är ju inte era barn i etablissemanget som behöver undervisas hemma, ni har ju era privatskolor som ni kan skicka era barn till medan ni gör karriär.

Ett utbrett förstatligande av samhällets tillgångar, bolag, verksamheter, debatter, utbildning etc. är helt fel väg att gå. Det kommer att visa sig med tiden, när politiker, ekonomer, centralbankirer etc. gång på gång inför varje ny kris kommer försöka att göra oss rädda så att människor antingen vänder sig mot varandra, eller gör precis som etablissemanget vill.

Till exempel gör vi ju inget som helst motstånd mot att ge bort pengar till andra blödande länder med utbrett fusk och korruption, och som fjättras av skumma organisationer som IMF, ECB, Världsbanken etc., allt för att man säger att jorden kommer att gå under om vi inte gör det. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite av våra tillgångar som försvinner ut ur landet, det är principiellt och moraliskt fel. Det är dessutom dålig ekonomisering.

Är det någon som verkligen vågar påstå att Sverige borde gå med i EMU? Var är du Björklund? Du som sade att valutan var så bra och så nödvändig. Jag misstänker att du inte kan någonting om ekonomi, för du går rakt emot själva idén med ditt så kallade socialliberala parti. Men det förvånar mig inte längre, i själva verket så är politikernas beteende mycket lättare att förstå nu med tanke på bevakningen bland bloggare som gör att man kan utvärdera allt vad politikerna säger och sedan jämföra dessa med deras handlingar och agerandets faktiska utfall.

Om du, som jag, ser de enorma ekonomiska, geopolitiska och samhällspolitiska motvindarna, så kommer all form av centralisering, socialisering och nationalisering bara leda till ökande problem. Det vill säga ökad socialism.

Jag ser det i folks blickar på stan, jag ser det i hur människor går in i varandra, jag ser det i hur folk går på stan och försöker ta sig fram före alla andra, jag ser det i desperationen hos människor, jag ser det i folks agerande, jag ser det i hur de argumenterar, hur de ser på framtiden, vad de gör åt saken och vad de gör för att ignorera det och låtsas som att det regnar.

Det ligger något och bubblar i samhället, något subversivt som hos människor uttrycker sig på olika sätt men som kan tolkas som missnöje, ilska, rädsla, ovisshet, osäkerhet, hat och definitivt förnekelse.

I veckan festar man i Almedalen. Alla de partier, grupper och människor som vill styra dig de de kommande åren finns där. Alla är de en del av systemet, alla vill de ha mer pengar och makt. Alla tjänar de på att du tjänar allt mindre. Din välfärd blir allt mer begränsad för att etablissemanget, det vill säga, makt- och samhällseliten, växer för varje år samtidigt som din inkomst minskar med motsvarande del.

Jag tycker du ska fråga dig själv, är det värt det? Hur kan jag göra motstånd? Vad kan jag göra för att skydda min köpkraft? Hur kan jag ta reda på mer? Vad borde jag utbilda mig själv i som etablissemanget inte vill att jag ska ta del av?

All min respekt går till gräsrötterna, till er som själva planerar era egna liv mot ökad frihet och respekt för era medmänniskor.

Bottom-up > Top-down

Och slutligen,

Sverige ut ur EU.

Platon och Aristoteles om det allmänna

Platon och Aristoteles om det allmänna

Varför pekar Platon uppåt medan Aristoteles pekar mot marken? Symboliken i  renässansmålaren Rafaels fresk ”Skolan i Aten” från 1500-talet förväxlar Platons syn på världen (som återfinns i Timaios) samt dennes kunskapsteori och teorin om språkets relation till verkligheten. Denna distinktion är ytterst viktigt för hur man ska tolka idéläran. Enligt Anthony Kenny i Västerlandets filosofi (2009) redovisas idéläran i Timaios helt utan inslag av vederläggning, vilket leder till följande fråga: Tolkas delar av Platons ontologiska begreppsapparat som något verkligt existerande? Frågan påminner om problematiken kring Kants teoretiska begrepp ”ting i sig” och dess ontologiska status.

Enligt Platon är världen uppdelad i sken och verklighet och att det går att skilja på dessa. Vi måste artikulera vad vi menar med verklighet och vad vi menar med sken. Eftersom skenet är blott ett sken, måste Platons teori om kunskap besvara vad det innebär att veta någonting samt hur man ska skilja på kunskap och andra trosföreställningar. Grottliknelsen i Staten visar att kunskap om världen bara är lättillgängligt för dem som är intellektuella. Platon anser att allt som existerar är avbilder av formerna och att allt existerar på en skala där idealet finns bortom sinnevärlden. De som genom förnuftet befriar sig når en kunskap om världen som är intellektuell och tillgänglig, men grottliknelsen visar faktiskt samtidigt att människorna via både förnuft och empiriska observationer når en bättre kunskap om världen. Om vi istället tolkar liknelsen metaforiskt så är idéerna medfödda och det är genom återerinringen om formerna som människorna befriar sig från skenet. Grottliknelsen är svårtolkad: Vi kan antingen diskutera den utifrån vad som är sant eller falskt eller hur vi når djupare kunskap om verkligheten genom förnuftet. Om allt som existerar är avbilder av formerna i olika skalor, är det inga problem att dessa inte finns i sinnevärlden. Platons poäng är att vårt förnuft kan ha säker sann kunskap om ting som 5+7=12, som vi inte kan bevisa med hjälp av vår sinnliga erfarenhet. Distinktionen skiljer mellan förnufts- och sinnevärld men båda är inbäddade i verkligheten och idévärlden är det enda sanna men verkligheten existerar som sken och inte som uppdelning i två separata världar.

Platon förnekar inte verklighetens existens, men att skenet är blott ett sken utgör nästan en tautologi som inte anger något konkret. Platons indelning av kunskapsteoretiska definitioner och begrepp (ontologi) kan lätt blandas ihop med tanken om att det finns en verklig åtskillnad mellan verklighet och sken. Om skenet är blott ett sken så finns det varken en verklig uppdelning eller ett sken, men används av Platon för att artikulera sin formlära. Men om sinnevärlden är ett sken, så är det i allra högsta grad något verkligt och påtagligt, och bör ha en realdefinition. Men eftersom vi inte har en realdefinition, och om skenet är overkligt, vad är då verkligheten? Och vad är då sken? Jag anser att skenets ontologiska status kan ses som grundad i en ontologisk hierarki där sanning utgörs av något statiskt (absolut), vilket leder oss tillbaka till Herakleitos diskussion om rörelse. Istället är det genom avskuggningar och återerinring som vi närmar oss världen samt verkligheten och skenet är därför ett ontologiskt gränsbegrepp.

Tolkningar av begreppen ”form” och ”individ” för oss att tro att det finns en existentiell åtskillnad mellan dem. Ändå anser Platon att det finns relationer mellan dem, om än oartikulerade. Om former och individer inte existerar så kan vi inte artikulera dessa, vilket medför att vi inte kan dela in världen i verklighet och sken. Platon beskriver egenskaper som hör till formernas samt individernas väsen och hans ontologi utreder på vilket sätt olika typer av ting existerar. Redan hos Platon kan man ana att verkligheten utgörs av gradskillnader snarare än separation mellan vara och icke-vara. Platon behöver ett begrepp och en statisk hemvist för sanning som inte strider mot hur vi upplever verkligheten. Formerna är det med nödvändighet enda sanna och verkliga som vi kan inse genom förnuftet, men om vi inte kan artikulera nödvändiga sanningar om verkligheten som sådan, var finns då sanningen?

Enligt Protagoras finns sanningen inte bortom verkligheten: Om X tycker att P är sant (eller falskt), så är P sant (eller falskt). Tesen anger en problematisk sanningsrelativism, men Platon försvarar Protagoras när han hävdar att verkligheten kanske består av olika perspektiv. Platon inför ett subjektivt sanningsbegrepp utan glapp mellan sken och verklighet för att vi utifrån en individualistisk tolkning talar om olika delar av verkligheten. Relativismen är skenbar på grund av att varje individ uttalar sig om sin del av verkligheten. Men, säger Platon, om P är sann innebär att P är sann för någon, så leder det till att innebörden av uttrycket är sann implicerar att det är sant för någon. Platons motargument är: Om Pt är sann och X tycker at Pt är falsk, så är Pt falsk för X. Platons självmotsägelseargument visar på den inneboende relativismen i Protagoras tes och Platons sanningsbegrepp måste därför redogöra för universell falskhet och sanning. Platons värdeteori måste skilja mellan fakta respektive värderingar, men för omdömen gäller det att vi inte kan tillämpa sanningsvärden på uttryck som är värderingar. Enligt Platon går det inte att formulera en sanningsrelativism på det universella sättet ovan men menar att det finns vissa egenskaper som i grunden är relativa. Dessa egenskaper kallas sekundära kvaliteter som t.ex. smak, färg och lukt. Platon måste visa att det även finns sanning och falskhet i värderingar och att dessa sanningar är absoluta.

En lyckad definition måste vara både existentiellt adekvat samt intensionellt informativ. På vilket sätt tänker sig då Platon att det allmänna existerar? Platons definition av dygd fångar inte in den klass av individer som dygden avser. Platons förslag till definition av dygd som förmågan att härska över andra människor lyckas inte med att fånga in den klass av individer som den avser samt att den varken har rätt omfång eller korrekt avgränsning. Definitionen av dygd som makten att förvärva det goda på ett rättvist sätt är även den otillräcklig på grund av att definitionen är cirkulär och förklarar inte omfånget för ”på ett rättvist sätt”. Satsen ”Sokrates är en människa” utgörs av en individ ”Sokrates” samt ”människa”. Platon menar att satsens delar refererar till olika saker. Varje individ faller under en eller flera former, där ordet refererar till en viss individ som hänger ihop med dess form. Platon förklarar skillnaderna mellan former och individer, men är formerna och individerna verkligen separerade? Formerna anses vara verkliga, oföränderliga, fullkomliga, otidsliga och endast tillgängliga genom förnuftet. Individerna i sin tur är mindre verkliga, föränderliga, ofullkomliga, tidsliga och endast tillgängliga genom sinnena. Jag anser att Platons begreppsapparat används för att artikulera verklighetens skala och talar för en ontologisk gradskillnad snarare än en existentiell separation.

Aristoteles förklaring av det allmännas existens skiljer sig från Platons distinktion. Aristoteles definierar det universella i De interpretatione som ”det som till sin natur är sådant att det kan utsägas om flera individer, individuellt åter det som inte kan det; så är t.ex. ”människa” något universellt, ”Kallias” däremot något individuellt” (MW1991:171). Samtidigt menar Aristoteles att det inte går att avskilja verkligheten; det som finns är allt det som finns omkring oss. Aristoteles tar Platons formvärld och kategoriserar den på ett annorlunda sätt, men om han ska artikulera och kategorisera olika företeelser, så måste han uttrycka och beskriva olika typer av förändring. I varje ting, såsom människor eller ekar, finns det en inneboende möjlighet att bli något annat. Eken kan potentiellt falla omkull men vi får  inga kausala förklaringar för detta, för Aristoteles menar att finala orsaker och potentialiteter finns hos tingen. Det är i kraft av materialiteten som tinget har potentialitet och eftersom allting eftersträvar fulländning kan vi beskriva hur enkla former utvecklas till mer komplexa former.

Om vi betraktar eken så är dess aktualitet förknippat med dess form och dess potentialitet kopplas till hur eken växer upp från planta till träd och till jord igen. Aristoteles ontologi utgörs av gradskillnader mellan materia och form och menar att aktualiteten består i den form som objektet har, samtidigt som den är den inneboende egenskapen i tinget. Platons ontologiska hierarki utgår från det godas idé, men Aristoteles aktualitet och potentialitet undviker denna princip. För att materia ska existera behöver vi en form som Aristoteles kallar för ren materia, vilket ska ses som ett teoretiskt begrepp. Aristoteles söker efter huvudorsaken till kausalkedjor och eftersom orsakskedjan inte är oändlig kan vi spåra alla orsaker tillbaka till en första orsak, och denna orsak kallar Aristoteles för den orörda röraren. Aristoteles kritiserar Platon då han hävdar att det enda som existerar är de individuella tingen, men han vill grunda detta på kunskap som är sann med nödvändighet. Aristoteles förklarar verklighetens delar var för sig och söker efter de primära orsakerna och redogör för de grundläggande principer som gäller för världen i sin helhet. Den första filosofin undersöker principerna för det varande som varande. Aristoteles argumenterar för att den ontologiska frågan ”vad är?” måste besvaras genom att undersöka ”är” med dess olika innebörder. Han menar att ”är” uttrycker olika grader av verkligheten och frågor som hurdan? Hur stor? Och var? leder till svar som på olika sätt artikulerar vad som gäller för ett ting. Aristoteles hävdar att verkligheten består av olika kategorier och frågorna ovan besvarar vad som gäller för ett tings kvalitet, kvantitet och plats.

Det finns totalt tio kategorier och nio av dem är beroende av något annat för sin existens. Den tionde kategorin, eller substansen, är det som inte är beroende av något annat för sin existens. Kriterierna för substansen är att den existerar oberoende och att den är det som de andra kategorierna utsägs om, men som inte utsägs om något annat. Aristoteles menar att vi med hjälp av språket kan artikulera huruvida något utgör substans eller inte, men hans andra kriterium leder till problem för att satser som ”Sokrates är en människa” innehåller dels ”Sokrates” som substans i subjektsposition och dels substansen ”människor”. Aristoteles vill förklara primära och sekundära egenskaper men redogör inte för kategoriernas inre problematik. Filosofer innan Aristoteles har sett på varat (substans) såsom väsen, det allmänna universella, släkte eller såsom det underliggande. Aristoteles förnekar att varat skulle vara ett form av släktskap, men är beredd att hålla med om att substansen i vissa avseenden kan ses som väsen, allmänt eller underliggande.

Aristoteles kriterier för substansen anger att den måste vara utpekbar och urskiljbar som varande av ett visst slag. Substansen är antingen 1. Materia 2. Materia + form eller 3. Form. Aristoteles avfärdar att substansen skulle vara materia för att ren materia existerar inte. Substansen är inte heller en sammansättning av materia eller form eftersom att substansen måste grundas i kunskap. Därmed utgör formen substansen, för den är det enda vi artikulerar när vi t.ex. definierar Sokrates som tillhörande arten människa. I Aristoteles ontologi är formerna primära för att de är underliggande och således grundläggande för materia. Formen identifieras med dess aktualiteter och materia med dess potentialitet, vilket skiljer sig från Platon då formerna finns inneboende i varje ting, samtidigt som de fortfarande delar många av de platonska egenskaperna. I det stora hela lämnar Aristoteles Platons ontologi och metafysik bakom sig, men behåller dennes krav kunskapsteoretiska krav på vetbarhet.

Litteraturförteckning

Annas, Julia. 2003. Plato – A Very Short Introduction. Oxford. Oxford University Press.

Kenny, Anthony. 2009. Västerlandets filosofi. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Marc-Wogau, Konrad. 1991. Filosofin genom tiderna – Antiken, medeltiden, renässansen. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Platon och Aristoteles om människans beskaffenhet

Platon och Aristoteles om människans beskaffenhet

Varför hävdar Platon att kriterierna för vad som utgör en god människa är detsamma som för den goda staten? Varför anser Aristoteles att människan är en besjälad varelse med förnuft och hur argumenterar Aristoteles för denna definition? Vad är det egentligen som artikuleras utifrån Aristoteles kunskapsteoretiska perspektiv? Och hur tolkar Aristoteles eudaimonia i sin filosofi?

Platon undersöker verkligheten som företeelse och grundar sig ytterst på ett enda axiomatiskt system. Formerna existerar oberoende av oss och Platon argumenterar intuitivt för att allt har en del i det enhetliga godas idé och att denna kategori går att artikulera med en realdefinition. Platon hävdar att det godas idé utgör den yttersta grunden och tänker sig att vad som gör en människa god är detsamma som det som gör en stat god. De ting i sinnevärlden som kan definieras har del i det godas idé såsom bättre eller sämre, vilket innebär att de kan ingraderas i en skala. Platon hävdar att den goda människan har del i både människans idé och det godas idé, men vilka är kriterierna och hur argumenterar Platon för detta? Platon undersöker vad det innebär att veta någonting och vill skilja på kunskap och andra trosföreställningar. För att kunna redogöra för hur världen är beskaffad vill Platon skilja på verklighet och sken och han tänker sig att en kunskapsteori, värdeteori, och teori om språkets relation till verkligheten ska besvara både frågan om människans beskaffenhet och om den ideala staten.

Platons utgångspunkt är två moralfilosofiska antaganden som säger att all moral antingen är en fråga om nomos eller att det existerar en moral enligt fysis. Är moralen blott något konstruerat och kulturellt betingat – vilket många skribenter i samtiden skulle hålla med om – eller finns det en naturmoral? Platon delar in den mänskliga naturen i två olika delar: den mänskliga själen och det mänskliga samhället. Platon tänker sig att moralen utgör en typ av råd för vad som utgör ett bra liv försöker således grundlägga moralen i den mänskliga naturen och samtidigt visa att det finns kunskap som är säker. I Platons syn på verkligheten och människan tillkommer en syn på kunskap som svåråtkomlig för människor förutom för ett fåtal intellektuella och grottliknelsen kan tolkas som att de som har brutit sig loss bör ha mer makt än andra. Detta ses i sin tur som ett indirekt argument för aristokratins och de intellektuellas särställning i idealstaten.

Allt som existerar är avbilder av formerna och definitionerna är beskrivningar av en ideal begreppsvärld. Via begreppsanalys (dialektik) vill Platon artikulera att allting som existerar existerar på en skala och att det för varje ting finns ett ting som är sådant att det är bäst i sitt slag. Idealet finns inte i sinnevärlden, utan skalan går från det ideala till den mindre bra sinnevärlden. Platon ogillar demokrati och anser att goda filosofer bör styra över människorna som utgör staten. Platon måste därmed artikulera: 1. Vad som utgör en idealstat och vilka som ska styra den, 2. Varför de som styr är visa och rättrådiga snarare än orättrådiga och 3. Hur en god människa är beskaffad. Genom dialektik definieras Platon hierarkin mellan människor och samhällen samt undersöker vad som utgör en rättrådig stat och vad som utgör en rättrådig människa. Platon skisserar först det ideala samhället och kopplar sedan samman det med definitionen av den rättrådiga staten.

Platon delar in människor i tre klasser: arbetare, väktare och filosofer. Dessa klasser utför olika sysslor i samhället och har olika funktioner för hur staten ska drivas på bästa sätt. Platon övertar således sofisternas idé om den mänskliga naturen och delar in den i tre delar. Dygden vishet förknippas med själsdelen förnuft, vilken kännetecknar klassen av filosofer. Dygden mod förknippas med själsdelen thymeidos (starka känslor överhuvud taget, alternativt självaktning), vilken kännetecknar klassen av väktare. Dygden måttfullhet kopplas samman med själsdelen begär, vilken vi finner hos klassen av alla arbetare. Rättrådigheten är det som kännetecknar både själsdelen och klasserna. Filosofen är både moraliskt och intellektuellt överlägsen de andra klasserna och makten ligger hos filosoferna, vilket innebär att det lägre folket inte ska lägga sig i styret av staten. Platon menar att demokrati är en förkastlig styrelseform och anser istället att aristokratin borde regera, vilket leder till att den vanligaste tolkningen av Platons Staten är att den framför allt handlar om den ideala staten. Men gränsdragningen mellan det politiska och det kulturella är otydlig. I Staten finns det en tydlig koppling mellan Platons kunskapsanspråk för vad som utgör den ideala staten och hans moralfilosofi.

Eudaimonia, eller lycka som slutmål, är något som man åstadkommer. Lycka för Platon handlar om att människan måste göra något med den rikedom, hälsa, utseende etc. som hon besitter, och samtidigt göra rätt saker för att nå slutmålet. I Platons filosofi blir det goda livet ett hantverk där dygderna är det som får oss att använda våra materiella och förnuftiga egenskaper på ett fördelaktigt sätt. Enligt Platon lever den goda människan ett värdigt filosofiskt liv, i ett samhälle utan individuella konflikter och utan att föra så mycket väsen av sig. Hon vet sin plats och ifrågasätter inte auktoritet och respekterar dem som styr. Man kan tolka det som att Platons argumentation för den ideala staten och det goda livet bottnar i kritiken mot demokratin, vilken försöker kringgå kravet på folkstyre genom att göra moralfilosofin och den goda människan till något naturenligt samtidigt som allt sägs kunna härledas ur det godas idé. Det förefaller som om Platons argumentation är en intuitiv efterhandskonstruktion som ämnat att gynna den klass av individer som han själv tillhör och som ligger i linje med hans egna principer och åsikter.

Slutligen. Platons själsbegrepp går ut på att själen ses som substans, vilken existerar oberoende av kroppen. Platon anser att själen existerar självständigt och en förklaring till varför han anser detta kanske är för att det goda livet, dvs. eudaimonia och det man gör med sina egenskaper, ses som något ständigt pågående i absolut mening. Genom livet ska man sträva efter lycka men utan att ange ett slutmål för sitt filosofiska liv.
Aristoteles utvecklar Platons idé om den mänskliga naturen och anser även han att den mänskliga själen är tredelad, men kritiserar det godas idé och artikulerar nio stycken kategorier som fångar in olika aspekter av verkligheten. Dessa kategorier är dock beroende av något annat för sin existens, men den 10:e kategorin substansen är det som existerar oberoende och det de andra kategorierna utsägs om, men som inte utsägs om något annat. I Aristoteles filosofi är det formerna som är primära och grundläggande i förhållande till materia.

Aristoteles definierar människan som ett besjälat och förnuftigt djur som med hjälp av intellektuella dygder och vishet strävar efter ett gott liv. Individerna existerar på det mest grundläggande sättet såsom substans, vilken är utpekbar och urskiljbar som varande av ett visst slag. Substansen är en sammansättning av materia och form och själen är livsprincipen som handlar om det att vara levande och Aristoteles förnekar att själen skulle vara odödlig. Aristoteles anser att förnuftet är den främsta egenskapen som skiljer människan från alla andra djur och och han definierar individen Sokrates som tillhörande en viss art (människor) och definierar människan som ett förnuftigt djur. Aristoteles artikulerar inte materian med denna definition, utan det som artikuleras är formen, och formen är det mest grundläggande och primära i förhållande till materia.

Aristoteles behåller Platons kunskapsteoretiska krav på verbarhet, men han lämnar dennes ontologi och metafysik bakom sig. Aristoteles avvisar också dialektiken som metod och ställer istället upp slutledningsregler för sin argumentation (logik). Aristoteles kritiserar Platons tanke om det godas idé bland annat för att formläran faller på att predikaten har en del i sina egna klasser. Egenskaper som gör X bra behöver inte vara samma egenskaper som gör Y bra och tvärtom. Samtidigt är godheten i sig är ogripbar för att den saknar allmängiltighet. Aristoteles tycker till skillnad från Platon att det inte finns något enhetligt begrepp för det goda och undersöker verklighetens företeelser var för sig, vilket innebär att det finns flera olika axiomatiska system. Etiken tillskrivs naturen som hos Platon, utan faller ytterst tillbaka på den individuella människan och hennes val hon gör i strävan efter ett gott liv.
Om man inte är god lever man inte det bästa livet som passar en bäst. Vad är då det bästa för människan? Vad gör en människa god? Saker är bra för någonting och älskade i allmänhet. Målet för Aristoteles ”medelväg” uppfattas som något värdefullt och människan måste därför utveckla sitt förnuft för att leva ett gott liv. Aristoteles begrepp aktualitet och potentialitet aktualiseras när beskriver människans inneboende förmåga att utveckla sina egenskaper mot en högre form av självförverkligande.

Platon hävdade att lyckan utgjorde slutmålet men enligt Aristoteles måste en korrekt definition av eudaimonia beskriva vad som ryms i ett gott liv. Definitionen måste stämma överens med kloka människors uppfattning, vara tillräckligt inklusiv så att den som är maximalt lycklig inte önskar sig något mer och stämma överens med människans natur. Ett gott liv innebär bokstavligt talat att vara försedd med en välvillig skyddsande, men samtidigt tänker sig Aristoteles att det krävs intellektuella dygder för att förnuftets teoretiska och praktiska sida skall kunna sträva efter samt realisera det bästa livet. Aristoteles artikulerar eudaimonia som något man gör, lever och handlar och menar att det goda livet kännetecknas av praxis. Aristoteles hävdar att det högsta goda har intrisikalt värde, dvs. värde som mål och han måste därmed identifiera vad som har intrisikalt värde. Ingen av Platons dygder har intrinsikalt värde och för Aristoteles är njutning det högsta goda för djur och vishet är det viktigaste målet för människan.

Det är istället de intellektuella dygderna som är avgörande för om man ska bli framgångsrik i det intellektuella livet. Förnuftets teoretiska sida består av den teoretiska visheten (sofia) som utgörs av logisk stringens (episteme) och intuitiv intelligens (nous). Förnuftets praktiska sida består av den praktiska visheten (fronesis) som utgörs av hantverksskickligheten eller den praktiska begåvningen (techne) och produktion. Enligt Aristoteles kännetecknas den goda människans beskaffenhet av att denne på ett förnuftigt sätt övar sina färdigheter och konsekvent väljer medelvägen mellan två ytterligheter då hon handlar. Människans potentiella egenskaper bestämmer vad som är det bästa livet och vad som är den bästa människan. Samtidigt strävar människan efter utveckling och det är den bästa människan som i slutänden lever det bästa livet.

Litteraturförteckning

Annas, Julia. 2003. Plato – A Very Short Introduction. Oxford. Oxford University Press.

Kenny, Anthony. 2009. Västerlandets filosofi. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Marc-Wogau, Konrad. 1991. Filosofin genom tiderna – Antiken, medeltiden, renässansen. Stockholm. Bokförlaget Thales.

Statens svårigheter med interorganisationell förändring

Sverige står inför stora utmaningar när statliga departement, myndigheter och andra institutioner behöver omfattande organisatorisk omvandling. Denna omvandling har blivit nödvändig i och med att byråkratin, politiken och beslutsfattandet inte hänger med i samtidens informationssamhälle, vilket i praktiken (och förenklat) innebär att tekniken springer om makten.

Därför måste vi tillsammans inleda ett både långtgående och krävande projekt för att konkretisera öppenhetsbegreppet och arbeta aktivt med att ta fram en omarbetad offentlighetsprincip, vilken ämnar att förenkla myndigheternas och departementens interna organisation, samtidigt som medborgare och journalister får bättre tillgång till rådata och offentliga handlingar.

Den största svårigheten som myndigheter, departement, rättsväsende och samhället står inför, är inte en långdragen och otydlig integritetsdebatt. Jag tror inte heller att pengar är något stort problem i det här fallet, för förändringarna kommer att gagna den svenska staten på sikt för att processerna förbättrar myndigheternas och departementens organisatoriska situation.

Ser man till projektets omfattning kan jag förstå om de anställda inom myndigheter och departement identifierar sig med Sisyfos. De tvingas påbörja det enorma arbetet med att digitalisera dokument och uppdatera offentlighetsprincipen samtidigt som man internt inte ens har en uppfattning om hur omfattande stenblocket är och vad det består i.

Men detta är inte heller det största bekymret. Ett departement kan nämligen börja med att experimentera med rådata, sökverktyg och databaser i liten skala genom att man sätter upp olika begränsade projekt som gör det enklare att överblicka och fungera som utbildning. Dessa projekt bör även vara öppna så att de medborgare som vill hjälpa till kan komma med förslag.

Inget ovan är huvudproblemet, utan svårigheten ligger i myndigheternas förmåga att förändra sin interna organisation. Manuel de Landa beskriver det här problemet på ett inressant sätt i A New Philosophy of Society – Assemblage Theory and Social Complexity från 2006. Syftet med boken är:

”…an attempt to loosely define a new ontology for use by social theorists – one that challenges the existing paradigm of meaningful social analyses being possible only on the level of either individuals (micro-reductionism) or ‘society as a whole’ (macro-reductionism). Instead, [DeLanda] employs Deleuze‘s theory of assemblages to posit social entities on all scales (from sub-individual to transnational) that are best analysed through their components (themselves assemblages).”

Jag måste dela med mig av stycken som fick mig att skriva det här inlägget. Jag läste de två följande styckena utifrån en kunskapshorisont där jag har en liten förståelse för hur organisationen sker inom större organisationer och hur informationssamhället samt tekniken försvårar statens arbete. Jag tänker även på den tröghet i beslutsfattningen som uppstår på statlig nivå och inom större organisationer. Till sist ser jag att det finns tolkningsutrymme för att kunna kommentera svårigheter inför implementeringen av en öppenhetspolicy.

Utgångspunkten är den resursmobilisering som utförs inom en organisation för att att förändra denna. De Landa skriver:

”The first case, interorganizational change, may be illustrated by the need for organizations to keep up with rapid technological developments. Given a correct assessment by people in authority of the opportunities and risks of new technologies, can an organization change fast enough to time internal changes to external pressures? Or more simply, can the resources available to an organization be mobilized at will? In large, complex organizations this may not be possible. Changes in the way an organization operates are bound to affect some departments more than others, or withdraw resources from one department to endow another, and this will generate internal resistance which must be overcome through negotiation. The possibilities of success in these negotiations, in turn, will depend on the extent to which the formal roles in an authority structure overlap with the informal roles of the interpersonal networks formed by employees. If a network property (such as the centrality or popularity of a node) fails to coincide with formal authority, the result may be conflict and stalemate in the mobilization of resources. This means that even in the case where the decisions to change have been made by people who can command obedience from subordinates, the very complexity of joint action implies delays in the implementation of the centrally decided plans, and thus, longer time-scales for organizational change.” (2006:42-43)

De Landa går vidare in på policy och komplexiteten av att många aktörer är en del av statligt beslutsfattande och politiska processer, vilket relaterar till departementens kommande öppenhetsarbete:

”The effect of time-lags produced by the need to negotiate and secure compliance with central decisions becomes more prominent at larger spatial scales, as in the case of changes at urban levels brought about by the policies of a national government. The implementation of policies decided upon by legislative, executive or judicial organizations typically involves the participation of many other organizations, such as bureaucratic agencies. These agencies can exercise discretion when converting policy objectives into actual procedures, programmes to a given policy’s objectives, and this commitment will vary in different agencies from intense concern to complete indifference. This introduces delays in the implementation process, as the necessary negotiations take place. These delays, in turn, mean that agencies not originally involved have time to realize they have jurisdiction over portions of the programme, or to assess that the policy in question will impinge on their interests. If these other agencies get involved they complicate the implementation process by adding to the number of veto-points that must be cleared. Implementation then becomes a process of continuous adjustment involving delays in the negotiation and securing of agreements. Historically, failures to meet the original objectives of a policy have often reflected ‘the inability of the implementation machinery to move fast enough to capture the agreements while they lasted’.” (43)

Jag tror att man inom departementen måste mobilisera de anställda som har faktisk erfarenhet av data, internet och ett stort intresse för öppenhet samt offentlighetsprincipen. Jag tror också att man ska söka samtal med de ‘externa’ aktörer som kommer med progressiva förslag som inte hämmar den interna organisationen och som har en förståelse för att man inte har full insikt i de organisationella processer och system som departementen använder.

Ju fler regressiva auktoriteter som har framstående positioner eller roller i implementeringsprocessen, desto svårare kommer det vara att nå någon form av policy, konsensus eller förändring till stånd. I grunden handlar det inte om att vi alla ska vara överens – utan det handlar om att vi värnar om den svenska offentlighetsprincipen och förordningen, som snart inte klarar av att patchas mer.

En förutsättning för att departementen, myndigheterna och staten verkligen inleder det aktivt intensiva arbetet med att uppdatera offentlighetsprincipen och konkretisera öppenhetsbegreppet är såklart kravet på transparens.

Utan transparens kommer vi som medborgare inte kunna påverka den resursmobilisering som utförs inom en organisation för att att förändra denna. Om staten verkligen vill få till en positiv förändring måste man samtala med människor som har kompetenser som organisationerna saknar.

Avslutningsvis, medborgarna konstituerar staten och bör således få tillträde till företeelserna och patchningen av det ‘kontrakt’ som vi gemensamt upprätthåller.