Michail Bachtin, (r. Михаил Бахтин) föddes 1895 i Orjol, Moskva och är en av de främsta, om inte den främsta, ryska språkteoretikern och litteraturkritikern från Ryssland. Bachtins samlade verk visar prov på en imponerande bredd och dennes dynamiska språksyn har präglat områden som språkfilosofi, litteraturkritik och etik. Hans forskning har satt spår inom marxismen, semiotiken och strukturalismen, men Bachtins texter höll ett tag på att falla i glömska. Om det inte vore för ryska forskare och Julia Kristeva hade Bachtin kanske aldrig blivit återupptäckt och senare översatt.
Julia Kristeva kom i kontakt med Bachtins texter under sin universitetstid i Sofia, Bulgarien och var den som med hjälp av Tzvétan Todorov introducerade Bachtin för de franska strukturalisterna i sin essä ”Word, Dialogue and Novel”. Anledningen till att Kristeva blev den som introducerade Bachtin för strukturalisterna var på grund av att hon talade flytande ryska samt var dessutom marxistskolad och kunde därför läsa de ryska formalisterna på originalspråk. Detta bidrog till hennes intellektuella bakgrund och gjorde att hon fick en speciell position inom både strukturalismen såväl som poststrukturalismen.
Om man inte har läst Bachtin förut, kan det vara bra att få ett tips om var man kan börja. En möjlig ingång är essän ”Frågan om talgenrer”, där Bachtin försöker reda ut skillnaden mellan Ferdinand De Saussures lingvistik och språk som levande dialog.
”Frågan om talgenrer” är en informationspackad och klurig essä, men om man ägnar lite tid åt den kommer man att få någonting tillbaka. I essän skiljer Bachtin på vardagsspråket och det litterära språket, där genrer existerar i språk men också i kommunikation. Därav Bachtins intresse för det ‘dialogiska ordet’ som ni kanske har hört talas om förut.
Enligt Bachtin har traditionell språkteori primärt behandlat frågan om genrer inom retorik och litteratur, men dessa innefattar även områden som ligger ‘utanför’ dessa discipliner. Bachtins kritik belyser att dessa gränser är outforskade och inför en distinktion mellan primära och sekundära genrer. De primära genrerna omfattar vardagsspråket och de sekundära genrerna är vetenskaps- och lagtexter.
Tanken med denna post är att jag ämnar skriva ett referat och ge en grundläggande beskrivning av ”Frågan om talgenrer”, för att på så sätt ge en ingång till er som inte tidigare har läst något från Bachtin.
Bachtins originaltext är skriven cirka 1952-53 och publicerades postumt i antologin Estetika slovesnogo tvortjestva (ordkonstens estetik) från Sergej Averintsev och Sergej Botjarov, Moskva 1979. Essän har översatts av Helena Bodin och finns att läsa i Eva Haettner Aurelius och Thomas Götselius antologi Genreteori från 1997.
Frågan om talgenrer
Problemformulering och definition av talgenrerna
Enligt Bachtin är all mänsklig verksamhet förknippad med användningen av språket och språkanvändandet är lika varierande som alla de olika verksamhetsområden som människor ingår i. Detta är i sig ingenting som står i motsats till språket som generell enhet, men användningen av språket realiseras med ”yttranden” (i både tal och skrift) från människor som deltar i någon av alla de skilda verksamhetsområdena.
Yttrandena avslöjar syften och förutsättningar för varje område och kännetecknas av tre moment: det tematiska innehållet, stilen och konstruktionen. Dessa är i sin tur intimt kopplade till yttrandets helhet och får sin bestämning i en viss kommunikativ sfär.
Bachtins första begreppsdefinition är den för talgenrer:
”Varje enskilt yttrande är givetvis individuellt, men varje sfär av språkanvändningen utarbetar egna relativt fasta typer av sådana yttranden, typer som vi kallar talgenrer.” (1997:203)
Talgenrerna är oöverblickbara eftersom det finns enormt många typer och möjligheter till mänskliga verksamheter. Dessa innehåller alla även sin repertoar av talgenrer, vilka hela tiden växer inom den giva sfären och utvecklas till något mer komplext.
Både de muntliga och skriftliga talgenrerna är heterogena, vilket innebär att sammansättningarna utgörs av en salig blandning av olika språkliga komponenter. Till talgenrerna hör de korta repliker i vanliga dialoger, vars mångfald tillkommer på grund av alla de olika situationer, teman och deltagare som ingår i dialogen. Även vardagliga berättelser, brev, standardiserade militära kommandon, ”förordningen”, affärsdokument, journalistiska framställningar, vetenskapliga framställningar och litteräratexter hör till talgenrerna.
Är talgenrernas heterogenitet ett problem? Kan vi verkligen undersöka talgenrerna på en enda nivå? Den ”funktionella heterogeniteten” gör de gemensamma dragen alltför abstrakta och ”tomma” för att kunna analysera på ett bra sätt. Bachtin menar att detta kan förklara varför ingen tidigare har väckt den generella frågan om talgenrer. Innan Bachtins undersökningar inleddes har endast de litterära talgrenerna studeras ingående, men dessa har studerats utifrån en viss särart: den litterära. De har inte analyserats som specifika yttranden, som är skiljda från andra typer men som har en gemensam verbal natur.
Bachtin hävdar att den lingvistiska frågan om yttrandet och dess typer har förbisetts. Från antiken har man endast analyserat yttrandenas litterära särart, men också de retoriska genrerna, vilka präglas starkt av en verbal tradition där man beaktat relationen mellan yttrande och åhörare samt dennes inflytande på yttrandet och dess finalitet. Men de retoriska genrernas juridiska och politiska särarter har dolt det allmänlingvistiska.
Vidare har de vardagliga talgenrerna analyserats utifrån en Saussureansk lingvistisk utgångspunkt, men även de amerikanska behaviouristerna och vosslerianerna har studerat den vardagliga dialogens repliker.
Bachtin riktar kritik mot Saussure och de andra för att dom inte heller har kunnat finna en bra definition på yttrandes allmänlingvistiska natur. De amerikanska behvavioristerna gjorde till exempel en ofruktbar avgränsning genom att ibland studera det muntliga vardagliga talets särart och ibland orientera sig mot primitiva yttranden.
Bachtin påpekar att man inte ska underskatta talgenrernas heterogenitet. Bachtins sätt att skriva gör sig här påmint; hans skrivsätt är väldigt ‘återkommande’ till sin karaktär, han kommer hela tiden tillbaka med olika fraser och resonemang som han tidigare har nämnt i essän, för att tydligare betona vad andra har missuppfattat.
Det är svårt att få grepp om yttrandets allmänna karaktär, men genom att poängtera skillnaden mellan primära (enkla) och sekundära (komplexa) talgenrer, anger Bachtin en ny utgångspunkt för studiet av yttranden.
De sekundära talgenrerna (romaner, dramer, vetenskapliga undersökningar etc.) uppstår i en redan komplex och utvecklad organisation av kulturell kommunikation. Bachtin avser här skönlitterär och vetenskapliga skrifter, men hans poäng är att dessa drar till sig de primära talgenrerna och bearbetar dessa genom talkommunikation. Primära talgenrer ingår i de mer komplexa genrernas struktur och får därmed en viss karaktär. Bachtin menar att de förlorar ”den direkta förbindelsen med den reella verkligheten och med andra reella yttranden” (205).
Exempel: I en roman behåller den primära talgenren dialog sin form, men enbart på romanens innehållsplan och är en del av romanens helhet och verklighet. Romanen som helhet och de vardagliga dialogens repliker är yttranden, men endast det förstnämnda är ett komplext yttrande.
Här kan man ställa sig frågan: Hur förändras Bachtins talgenrebegrepp och definition av yttrandet i det postdigitala samhället? Hur skulle särskiljandet se ut om vi för en stund försökte arbeta vidare med Bachtins projekt? Ska man införa en ytterligare kategori för det digitala, eller tillkommer en ny parallell uppdelning av de primära och sekundära talgenrerna inom det digitala? Innebär inte detta en problematik givet att heterogenitet är extremt viktigt? Grovt förenklat: Kan vi bygga ut Bachtins särskiljande eller är det ett ofruktbart projekt för att beskriva de olika talgenrerna i vår samtid?
Om vi ser mängden av alla kommunikationssätt som givna parametrar, så har det digitala infört enormt många fler parametrar som påverkar mänskliga verksamhetsområden. Dessa tillkomna talgenrer och yttranden problematiserar heterogeniteten än mer och om det i Bachtins tänkande var ett oöverblickbart område, vad är det då inte nu?
Skillnaderna mellan primära och sekundära genrer är stor och därför kräver friläggningen av yttrandets natur att man analyserar både primära och sekundära genrer. Analysen behöver ta hänsyn till yttrandets komplexitet och att enbart förhålla sig till de primära genrerna innebär att man inte beaktar problemet tillräckligt bra. Bachtin riktar kritik mot den behavioristiska lingvistiken, som han menar missar yttrandets komplexitet. Relationerna mellan talgenrerna och den historiska process där de sekundära talgenrerna har uppstått, har belyst yttrandets relation på flera sätt, t.ex. till ideologin.
Bachtin upprepar att alla genrer inom olika områden av mänsklig verksamhet och yttrandet har en stor betydelse för lingvistiken och filologin. Varje arbete (vetenskapligt med språkligt material) har och göra med både skriftliga och muntliga yttranden. Bachtin förknippar dessa med vissa kommunikativa och verksamhetsrelaterade sfärer och han inkluderar bland annat lagtexter, officiella skrivelser, privatbrev och litterära genrer med mera. Han räknar även med de vardagliga replikerna som en källa för fakta som är nödvändig för att bedriva vetenskapligt arbete. Att ha en tydlig föreställning om yttrandets natur är nödvändig för varje forskningsinriktning.
Bachtin påpekar att om vi ignorerar yttrandet och missar talets egenartade genrer, leder vårt sökande till abstraktion och formalism. Kritiken mot ett formalistiskt synsätt avslöjar hur före sin tid Bachtin var som poängterade kopplingen mellan språket och livet. Bachtin hävdar att både språket och yttranden ingår i livet. Essän skiftar sen perspektiv och etablerar en övergång till språkvetenskapliga problem och områden.
Stilistik
Även stilen är kopplad till yttrandet och dess former. Varje yttrande är individuellt och har möjligheten att få en individuell stil. Varje yttrande har en individuell stil för att yttrandet riktar sig tillbaka till den talandes individualitet. Men Bachtin menar att alla genrer är inte lika bra lämpade för denna ”återspegling av den talandes individualitet i yttrandets språk” (206).
De skönlitterära genrerna lämpar sig bäst för den individuella stilen, då stilen ingår i yttrandets egentliga uppgift. De minst lämpade genrerna för ”individualitetens återspegling i språket” är talformer som kräver standardiserade former, t.ex. verbala signaler, militärkommandon och affärsdokument. Inom dessa genrer kommer endast den individuella stilen fram som ytliga fragment och förutom de skönlitterära genrerna innehåller en majoritet av talgenrerna inte den individuella stilen som Bachtin försöker beskriva.
Individualiteten kommer till uttryck i olika skikt och sidor. Den individuella stilen får olika relationer till det gemensamma språket. Bachtins syn på det generella och det individuella framställs här som någonting intimt kopplat till varandra, där det generella språket ”tar gestalt i en individuell form”. Frågan om stil och dess definition kräver således en grundläggande analys, vilket sägs gälla även för den individuella stilen.
Stil och genre är nära relaterade till varandra. Om varje verksamhetssfär använder vissa givna genrer, kan man även förstå att dessa sfärer har vissa specifika förutsättningar och att genrerna även motsvarar vissa stilar. Vissa funktioner och förutsättningar skapar genrer och dessa är ganska fasta till tema, form och stilistiska yttranden. Stil är alltså något som hänger samman med tematiska och formmässiga sammansättningar. Dessa kan t.ex. vara vissa former av konstruktioner eller vissa relationer mellan talare och deltagare. Bachtin skriver:
”Stilen ingår som ett element i yttrandets genremässiga enhet” (207)
Den språkliga stilen kan analyseras, men analysen blir bara fruktbar om man samtidigt erkänner genrenaturen hos de olika språkliga stilarna och talgenrerna. Bachtin kritiserar språkstilistiken för att ha saknat detta perspektiv då den bryter mot ett grundläggande krav på en enhetlig grund.
Bachtin kritiserar tidigare klassificeringar som dåliga och exemplifierar detta med att berätta om ryskans grammatik. Enligt denna delas språket in i skriftspråk, folkligt språk, abstrakt vetenskapligt, vetenskapligt tekniskt, dagspress-journalistikt, officiellt kommersiellt, familjärt vardagligt tal och vulgär ovårdad jargong. Dessa är språkliga stilar och de stilistisk-kategorierna omfattar direkta ord, fackuttryck och arkaismer.
Denna uppdelning är slumpmässig och principerna för denna uppdelning är splittrade snarare än enande. Bachtins kritik bygger på att förståelsen för språkliga stilarnas genrenatur har varit otillräcklig och att en väl avvägd klassificering lyser med sin frånvaro. Denna indelning har varken beaktat mänskliga verksamheterna eller de primära och sekundära genrerna.
Bachtin återknyter till ett historiskt förlopp och påpekar att språkliga stilarnas förändring är relaterade till talgenrerna och dess förändringar. Enlight Bachtin är det litterära språket ett:
”… komplext dynamiskt system av språkliga stilar, vilkas specifika vikt och inbördes relationer i det litterära språksystemet befinner sig i oavbruten förändring.” (207).
Litteraturens språk är på många sätt ett ännu mer komplext och organiserat system. Hur ska man egentligen analysera systemens historiska dynamik, genom att gå från det enkla till det svåra med att beskriva en historisk förklaring? Bachtin skriver att talgenrerna är ”drivremmarna från samhällets historia till språkets historia” (208), och att fonetiska, lexikaliska och grammatiska företeelser måste ha bearbetats i en genre innan dessa kan upptas av språksystemet.
Det litterära språkets utveckling tycks vara tvådelat: Både de primära och sekundära talgenrerna präglar den historiska utvecklingen. Litteraturspråket kan utvidgas ‘innifrån’ men också genom att andra skikt av språket gör sig påminda. Det är när utvidgningen samt skikten blandas som det sker en spridning och det innebär att företeelser blandas samt sprids vidare till olika talgenrer.
När man uppmärksammar de icke-litterära skikten, tittar man även på de talgenrer där dessa skikt realiseras. Det uppstår en dialogisering av de sekundära talgenrerna, som försvagar deras form, men det uppstår dessutom en ny känsla för deltagaren i ett samtal och nya former för helhetens finalisering tillkommer. Bachtin uttrycker det:
”Där det finns en stil, finns det också en genre.” (208)
När stilen vandrar från den ena genren till den andra ändras inte bara stilen, utan också genren i sig och genom att studera talgenrerna möjliggör man behandlingen av stilistikens alla frågor.
Grammatiken skiljer sig från stilistiken, men den förstnämnda kan i undersökningar inte borse från stilistiska exkurser och detaljer. Är gränsen mellan grammatik och stilistik obefintlig? Bachtin ser det som att stilistiken och grammatiken både möts och skiljs åt på samma gång i språkliga företeelser. Om man tittar på en språklig entitet inom språksystemet är det en grammatisk företeelse och om man ser det som ett yttrande eller en talgenres helhet är det en stilistisk företeelse.
Relationen dem emellan ska inte ses som mekanisk utan ska kombineras organiskt. Endast en bra förståelse för yttrandets egenskaper och talgenrerna kan komma bort ifrån simpla föreställningar om ”talströmmen” och kommunikationen. Då Bachtin skrev sin essä hade språkvetenskapen inte behandlat denna fråga överhuvudtaget och han han knyter an undersökningen av yttrandet ”som en reel enhet i talkommunikationen” med förståelsen för ”språksystemets enheter” (209).
Yttrandet som en enhet i talkommunikationen. Skillnaden mellan denna enhet och enheterna i språket (ord och satser)
I denna del redogör Bachtin för 1800-talets lingvistik hos Wilhelm von Humboldt som sköt språkets kommunikativa funktion åt sidan (bakgrunden) och och lyfte istället fram en funktion som gjorde tankebildningen oberoende av kommunikationen. Humboldts tes lyder:
”Utan att här alls ta upp kommunikationen människor emellan, är det språkliga uttrycket en nödvändig förutsättning för den enskildes tänkande i fullständig ensamhet.” (210)
Vosslerianerna placerade i sin tur den ”expressiva funktionen” i förgrunden, men trots de olika analyserna reduceras funktionen till talarens individuella värld. Språket riktar sig tillbaka på människan och hennes skapande kreativitet. Språkförståelsen ses från den talandes synvinkel men relationen till de andra deltagarna i kommunikationen blir olyckligt feldefinierad.
Jag förstår inte riktigt vad Bachtin menar men det inbegriper relationen mellan den talande och lyssnaren. I och med definitionen av språkets väsen uppfattar jag det som att man inte behöver någon annan en den talande. Om jag har uppfattat det rätt så behövs inte språkkollektivet eller den lyssnande överhuvudtaget.
Bachtin kritiserar lingvistiken på grund av att denna är tyngd med ”fiktioner”. ”Den lyssnande”, ”den förstående” och ”en enda talström” är begrepp som ger en felaktig föreställning om talkommunikationens komplexitet och mångsidighet. Häri uppstår en kritik mot det aktiva och passiva i talkommunikationen såsom t.ex. finns hos Saussure, där schemat visar på att talaren är den aktiva och att lyssnaren är den passiva.
Visserligen kan detta schema stämma för vissa specifika delar av verkligheten, men får inte uppfattas som talkommunikationens reella enhet. Detta om något är en fiktion och får inte upprätthållas.
Bachtin beskriver hur det egentligen förhåller sig. Lyssnaren får istället en aktiv roll som svarande position i förhållande till yttrandet. Lyssnaren reagerar ju på talet när denne hör det och formar sin position när denne lyssnar och förstår. All förståelse av tal har en aktivt svarande karaktär och förståelsen är fylld av svar. Den lyssnande blir den talande. Passiviteten blir till ett abstrakt moment i den mer aktiva svarande ”förståelsens reella helhet”. Detta innebär inte att det alltid måste komma ett svar, utan man kan mycket väl tänka sig att man efter ett visst givet yttrande ”svarar” med en handling. Men man kan också föreställa sig att ett visst yttrande, om det följs av en handling, en gång kommer att få ett verbalt svar. Således uppstår det en fördröjning, som med vissa ändringar och tillämpningar även gäller för skrivet och läst tal.
Jag skriver detta blogginlägg i en talande position, men jag riktar mig samtidigt till mottagare som läser min blogg eller som kanske är intresserade av just det här inlägget. Kanske har några av mina läsare inte kommit i kontakt med Bachtin förut och jag måste då anpassa min beskrivning av hans tankar och göra det mer förståeligt både för mig själv men också för de som läser inlägget. Samtidigt försöker jag lägga upp min genomgång på ett sätt så att de som är mer insatta i ämnet än jag ska ställa frågor eller kanske bättre beskriva delar av essän. Min poäng är att jag samtidigt tänker på eventuella svar och yttranden från mina läsare. Men låt oss gå tillbaka till Bachtins redogörelse.
Den som talar är i sin tur inriktad på att den som lyssnar även ska svara på ett visst specifikt yttrande. Det aktivt svarande förståelsen är något som den talande förväntar sig av den lyssnande och förväntar sig därför ett svar, en handling eller någonting som visar på en reaktion. Det-att-göra-sig-förstådd är bara en del av dennes helhetsavsikt med sitt tal. Bachtin går ännu längre och menar att även den talande utgör en svarande, då denne inte är den första som för första gången öppnar sin mun och häver ur sig ett visst yttrande. För dennes yttrande står i förhållande till andras men även dennes egna tidigare yttranden.
Bachtins poäng är att den lyssnande inom den allmänna lingvistikens schemabygge inte är densamma som deltagaren i talkommunikation. Schemat är en abstraktion: den visar något abstrakt moment, men det missar den reella helheten. Abstraktionen är självfallet accepterad, såtillvida den förklaras inom undersökningens ramar och inte ersätts som att vara en del av helheten. Schemat får bara uppfattas som abstraktion, om den uppfattas som reell förvandlas den bara till fiktion. Bachtin skriver att schemat inte får förvränga den verkliga bilden av talkommunikationen.
”Tal” och ”talström” är på intet sätt oproblematiska begrepp. De är förvisso viktiga termer som benämner vissa språkliga enheter, men de är ju segment av språket (fonem, stavelser, takt) och betydelsebärande entiteter (ord och sats) och sönderfaller ju inte i själva talkommunikationen på det sätt som lingvistikens analys slår fast. Bachtin menar att lingvistikens, fonetikens och lexikologins undersökningar bortser från det faktum att uppdelningen blir problematisk då man ska gå tillbaka till att beskriva talkommunikationen som helhet. Således blir även ett begrepp som ”vårt tal” problematiskt då det inte blir självklart vad som menas med detta utifrån en lingvistisk synvinkel.
Vad har dessa begrepp för utsträckning? Om vi inte definierar dess början och dess slut, hur ska vi då kunna tala om segment? Enligt Bachtin har längd, enheter och utsträckning inte definierats. Vad betecknar begreppen? Missar man var begreppen innebär det att man utgår från godtycklighet och osäkerhet då man åtar sig att analysera de språkliga enheterna i förhållande till talkommunikationen. När vi pratar om ”tal”, menar vi då talprocessen (tal) eller talgenre? Vem är agenden bakom begreppet ”vårt tal” när vi till exempel kollar i en akademisk genomgång av grammatiken?
Lingvistiken har fram tills nu haft ett undersökningsraster som inneburit att man satt upp en terminologisk vaghet som förvirrat lingvistikens utgångspunkt. Lingvistiken har helt enkelt missat yttrandet som talkommunikationens reella enhet. ”talet” existerar bara mellan människor och påverkas av yttrandets form från ett visst talsubjekt. Oavsett form, längd, innehåll etc. har dessa talkommunikativa enheter strukturella drag och klara gränser.
Bytet av talsubjekt bestämmer gränserna för varje konkret yttrande. Varje yttrande har enligt Bachtin en absolut början och ett absolut slut. Jag förstår inte hur Bachtin menar här men jag ser användningen av det ”absoluta” som ett exotiskt inslag från Hegel/Marx som bör ha präglat Bachtins förståelse och samtid. Här får vi akta oss så att vi inte hamnar i en ofruktbar återvändsgränd och vi kan distansera oss från denna statiska ingång i Bachtins tänkande.
Yttrandet är ingen konventionell enhet. Det är en avgränsad företeelse som ett byte mellan talsubjekt och avslutas genom att ordet lämnas över till den andre. Vi kan tänka oss att förenklade begrepp som t.ex. ”talöverlämnande” och ”talavslutande” skulle kunna förklara dessa gränser.
Jag tycker att det är problematiskt hur Bachtin hela tiden återvänder till dialogen som den klassiska formen av talkommunikation. Har den en alldeles speciell placering i Bachtins språksyn, eller återvänder han till den för att den exemplifierar den reella enheten av talkommunikation? Jag tror det beror på att vi måste definiera repliker, påståenden, invändningar och instämmanden inom en givet avgränsad reell situation. Dialogen rör sig med sina speciella relationer och har en annan förklaringsmodell och en mindre komplicerad natur än tre- eller fyrpartssamtal. Bachtins poäng är däremot att relationerna mellan hela yttranden inte låter sig beskrivas grammatiskt; de är ju inte möjliga ”mellan” enheterna i språket, varken i språksystemet eller i ett yttrande.
Finns det något som motsäger Bachtins tes? Inom de sekundära talgenrerna finns det en möjlighet till kritik av Bachtins syn. Vi kan ju svara på våra egna yttranden, ifrågasätta dom och kommer med egna invändningar. Det förekommer inget byte av talsubjekt och så förhåller det sig inom de sekundära genrerna. Även om relationerna inte kan beskrivas grammatiskt så hamnar de inom gränserna för ett yttrande. Min förklaring haltar här men detta relaterar till synen på bytet av talsubjekt, det att relationerna inte kan beskrivas grammatiskt och att de sekundära genrerna skiljer sig från de primära.
Satsen är en enhet i språket och yttrandet är en enhet i tallkommunikationen och gränserna för satsen som enhet i språket bestäms inte av bytet av talsubjekt.
Bachtin beskriver satsen i förhållande till ett yttrande och verkar mena att satsens kontext är ett och samma talsubjekts. Bachtin tycks dela in satsen i en utomverbal kontext och att satsen inte förhåller sig direkt utan via sin kontext. Satsen förhåller sig direkt och till sig själv i yttrandet. Pauser är de grammatiska företeelser som är planerade och avsiktliga och är endast möjliga inom en talandes tal. Pauserna är reella.
I sekundära genrer är pauser skapade av någon, men de skiljer sig från grammatiska och talkommunikationens pauser. Satsen i sig inte har vissa egenskaper eller en viss natur, utan dessa realiseras först i yttrandet. satsens natur uppstår dock i satsen och denna har ingen direkt relation till andra yttranden, eller har ingen förmåga att framkalla ett svar från den talande. Bachtin verkar mena att man ska skilja på satsens såväl som yttrandets natur och förstå hur de verkar och inte kan påverka varandra.
Lingvistiken sammanblandar satsen med yttrandet. Vad studerar lingvistiken? Studerar de satsen och yttrandet var för sig eller undersöker de en slags hybrid av sats och yttrande? Bachtin menar att lingvistiken ägnar sig åt det sistnämnda och skriver att man bara kan byta yttranden med varann. Ett yttrande kan se ut på olika sätt och det spelar ingen roll om en sats eller ett ord utgör ett yttrande: detta kommer inte att förvandla en språklig enhet till en enhet i talkommunikationen.
Eftersom det inte finns någon teori om yttrandet, leder det till att definitionen av satsen och yttrandet blir problematisk, och distinktionen dem emellan leder till att de istället för att skiljas från varann istället sammanblandas. Hur förhåller sig detta till den reella dialogen?
Som jag skrev ovan trodde jag att Bachtin intresserat sig för dialogen som den klassiska formen för talkommunikation för att det är den enklaste formen. Mycket riktigt visar det sig att jag hade rätt. Dialogen som form exemplifierar en förklaringsmodell för hur gränserna framställs och ska förstås. Det visar sig att replikerna avgränsas på samma sätt i olika typer av texter. Det spelar ingen roll om vi har och göra med en dialog i tallkommunikation eller en i litteratur, avgränsningen sker på liknande sätt, men det uppstår ett behov av att analysera en författares individualitet genom stilen.
Som jag tidigare har visat i min C-uppsats ”Tillvaron hitom havsklippan – En analys av narrativ struktur och berättarsperspektiv i Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad och Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken” från 2009 är stilen är intimt kopplat till det litterära perspektivet och om vi ska tro Bachtin även till författarens individualitet. Häri finns även en utgångspunkt för begrepper ”intertextualitet”, som senare presenterades av Julia Kristeva. Intetextualitetsbegreppet har påverkat både litteraturkritik men framförallt analys av sakprosa.
Som jag visade i min c-uppsats skiljer sig Söderberg från Kyrklund i att den förra mer ämnar att ingå i en dialog med sina läsare där denne förväntar sig ett svar. Således har Söderberg mer inslag av ett uppfostrande inflytande på sina läsare än vad Kyrklund har. Kyrklund är dessutom en av fyrtiotalisterna som skiljer sig från sin samtid genom att denne undflyr detta stilistiska krav och ansvar. Verk och litteratur är förbundna med det att bestämma den andres svarande position, men hos Kyrklund får vi inga givna svar eller yttranden för bestämningen av denna position som konstituerande för vårt aktiva svarande.
Ok, det kanske finns absoluta gränser för ett givet avgränsat ord eller sats… men jag tror fortfarande inte att det finns absoluta gränser för talkommunikationen. Vad skulle dessa bestå av?
Det första konstituerande särdraget hos yttrandet är att bytet av talsubjekt ramar in yttrandet och ger det en fast och avgränsad form. Det andra konstituerande särdraget hos yttrandets är dess specifika finalitet. Yttrandets finalitet är bytet av talsubjektets ”inre” sida, som äger rum om den talande har sagt allt han eller hon vill i ett visst ögonblick. Vi hör således om någon har ”talat till punkt”; detta är dess finalitet. Den svarande kan sedan välja att svara på det eller inta en svarande position gentemot den talande. Finaliteten är nödvändig för att vi ska kunna reagera på ett yttrande. Bachtin vill fånga ”hela” yttrandet i och med beskrivningen av yttrandets finalitet.
Den finala helheten bestäms av tre moment: den referentiellt semantiska uttömdheten, den talandes avsikt eller vilja med talet och finaliseringens typiska kompositionella genreformer.
Det första momentet relaterar till att det inom olika genrer finns olika typer av uttömdhet. Om någonting blir ett tema för ett yttrande inom någon talgenre, kommer det att få specifika förutsättningar. Detta moment hänger samman med den talandes avsikt med talet, som är det andra momentet.
I varje yttrande, från vardagliga repliker till vetenskaplig text, tycks vi förstå den talandes avsikt eller vilja med talet och detta bestämmer yttrandets helhet. I och med att vi föreställer oss vad den talande vill säga bestämmer vi även yttrandets finalitet. Avsikten bestämmer även genreform och avgränsar även yttrandet och förbinder den med talkommunikationen.
Det tredje momentet har och göra med fasta genreformer, vilket delvis innebär att talaren väljer en specifik talgenre. Sfären kopplas till talkommunikationens situation och den talandes yttrande utvecklas och formas på ett visst sätt givet sin avsikt och genreformen. Bachtin menar att bestämda talgenrer har stabila och typiska former för att konstruera en helhet. Vi som talande varelser har redan en repertoar som vi dagligen använder men som vi verkligen inte kan förklara. Oberoende av talsituation tycks vi återvända till till dessa givna genreformer.
Bachtin vänder sig till modersmålet, som han menar är något som vi behärskar men som vi inte har lärt känna, utan som vi har fått en känsla för genom yttranden i konkret talkommunikation. Både genreformer och modersmål kopplas till något som vi tillgängliggör oss genom dynamiska och konkreta språksituationer snarare än genom teorin. Att lära sig att tala innebär inte att vi enbart lär oss teori, utan vi lär oss att sätta ihop yttranden och svara på dessa.
Bachtin ser hur talgenrerna organiserar talet ungefär på liknande sätt som grammatiken. Bara det att inta en svarande position innebär att vi kan gissa vilken genre vi står inför och inom vilken genre vi ska svara. Vi får också intuitivt en känsla för hur vi ska svara och hur långt yttrandet kommer vara med dess finalitet. Om inte talgenrerna skulle sägas existera, skulle vi behöva skapa dessa ”on the fly” i och med talkommunikationen. Bachtin hävdar att det skulle innebära en omöjlighet.
Genreformerna skiljer sig från språkets former i och med att de förra är friare och mer plastiska än de språkliga formerna. Genrernas mångfald är ett faktum som innebär att yttranden ingår i en mångfald av olika skiftningar och med olika ton. Talet har vissa intonationsmönster och struktur som kräver mycket av både den talande och den svarande, men som vi vet innebär ju även de minsta detaljer stora skillnader för yttranden. Om jag säger ”men vad snäll du är” till någon samtidigt som jag lägger huvudbetoningen på ”snäll” och himlar med ögonen, innebär det ju något helt annat än om jag använder mig av samma yttrande och lägger huvudbetoningen på ”är” samtidigt som jag brister ut i ett stort leende. Jag tror även att Bachtin hävdar att olika intonationsmönster kan innebära att yttrandet byter kommunikativ sfär från en till en annan.
Det finns såklart mer fria former av talkommunikation. Vardagliga samtal inom familjen flyter ju på i en helt annan takt och ton än vetenskapliga eller institutionella samtal som präglas av en viss diskursinlåsning. Dessa friare former av talkommunikation låter sig lättare formas och anpassas för att kunna kombineras i andra sammansättningar och sammanhang. Bachtin avslutar stycket med ett mycket viktigt påpekande, som en vän till mig även skulle säga gälla för skrivandets ädla konst:
” [...] man måste behärska genrerna väl för att fritt kunna använda sig av dem.” (221)
Om man ska kunna leka med genrer, tal och språk, då måste man verkligen kunna handskas med dessa kombinationsmöjligheter. Det handlar om att närma sig språket, bli en del av det och leva genom det. Det handlar om det svåra att sätta ord på och yttra sig om de saker som man trodde var omöjliga att beskriva eller förklara.
Men man kan mycket väl tänka sig att någon som är bra på att leka med språket, står handfallen inför olika typer av talgenrer. Jag kan mycket väl tänka mig att vissa språkligt begåvade människor kanske skulle känna sig malplacerade eller osäkra inom t.ex. en militär diskurs. Även ett outvidgat ordförrråd eller en abstrakt stil kan vara hinder på vägen för den språkbegåvade. Vi har väl alla någon gång känt att vi har kommit in helt fel i diskussioner eller inte riktigt kunna flyta med tillsammans med andra i dialogen.
När vi behärskar genrerna kan vi friare använda oss av dom på ett bra sätt. Bachtin ser det som att om vi behärskar talgenrerna på ett bra sätt har vi möjlighet av ge en fullständig realisering av vår fria avsikt med talet. Bachtin visar hur de grammatiska formerna i samverkan med yttrandes relation till talgenrer är nödvändigt för att vi ska kunna förstå språkets former. Grammatiken ses som mer statiskt än de mer plastiska talgenrerna för att de senare inte skapas av den talande utan dom ges till denne.
Vad lingvistiken missar är att yttrandet inte bara ingår i en individuell kombination och att de förbiser talgenrerna som en del av undersökningsområdet. Bachtin förklarar lingvisternas sammanblandning av begreppen och riktar därmed kritik mot de statiska satser som lingvistiken framhåller som viktiga för språket. Sats och yttrande är intimt kopplade till varandra och talkommunikationens helhet. Det är yttrandets hela form som kan ses som drivande för vår talprocess.
Bachtin tänker sig att ett skäl till att lingvistiken missar yttrandets former är att dessa är mycket heterogena sett till deras komposition. Lingvistiken tycks missa att knyta an satserna till talets längd och omfång. Lingvisterna har sökt något mellanting mellan sats och yttrande, vilket Bachtin nämnde ovan som en slags ”hybrid”. Men det finns ingen enhetlig förståelse för detta fenomen i dennes samtid och menar att begreppen ”frasen” hos Kartsevskij och ”kommunikationen” hos Sjachmatov inte motsvaras av någon klart avgränsad reell företeelse.
Dessa konstruktioner missar de så viktiga gränserna mellan yttrandena men de missar också ett av huvudkriterierna: finaliteten.
Satsen kan inte bestämma den talandes aktivt svarande position, utan får endast denna förmåga när den övergår i ett yttrande. Jag tror lingvistiken missar detta i och med att de analyserar det som en särskild syntaktisk kategori: att den enskilda satsen analyseras isolerad från kontexten. I detta resonemang kan man se ett kraftigt avvikande från den strukturalistiskt formade lingvistiken. Den klassiska linvgistiken missar således yttrandets finalitet.
Precis som orden så är satserna betydelsebärande enheter. När vi förstår en sats språkliga betydelse (”jag gillar dig”) innebär det att vi förstår dess möjliga roll i ett yttrande. Men, Bachtins poäng är att vi kan på intet sätt inta en svarande position om vi inte vet att den talande har sagt allt denne ville säga. Precis i denna situation övergår satsen från att vara sats till att bli ett yttrande i talkommunikationens reella enhet. Yttrandet ramas in vid bytet av talsubjekt och avgränsas.
I analysen av satsen ser jag den både som tydligt avgränsad gentemot yttrandet, men också som en del av det. Vi behöver tänka mer på varför vi kategoriserar entiteter och företeelser och hur det kan te sig problematiskt. Hur kan vi undvika att kategorisera ord och begrepp utifrån en förvirrad godtycklighet som gör mer skada än nytta? Hur kan vi använda oss av kategoriseringen samtidigt som vi inte tar denna abstraktion som det verkliga flöde som dessa företeelser ingår i?
Jag tror att man kan öva upp en viss begreppskänslighet, som på intet sätt vill abstrahera verkligheten, utan som använder kategorisering och definitioner för att försöka närma sig den reella enheteligheten. När vi deskriptivt redogör saker och ting får vi försöka att undvika ofruktbara återvändsgränder och språkglapp. Abstraktionerna och den reella enhetligheten är en del av samma verklighet men vi får se upp med att sammanblanda dessa. Bachtins tänkande framstår mer och mer som en språkfilosofisk systemkritik i dennes dynamiska redogörelse för det bortglömda yttrandet.
Bachtin har kommit fram till det tredje särdraget hos yttrandet: yttrandets relation till den talande själv och till andra deltagare i talkommunikationen. Varje yttrande är en länk i en längre kedja och får ett visst semantiskt innehåll. De språkliga medlen och talgenren bestäms utifrån talsubjektets avsikt, vilket är det första momentet som sätter yttrandets stilistiska natur. Det andra momentet sätter yttrandets form och stil, vilket är det expressiva och värderande förhållandet till det semantiska innehållet i yttrandet.
Finns det neutrala yttranden? Bachtin tror inte det, utan det tillkommer alltid värderande förhållanden till ämnet samt valet av språkliga medel för yttrandet. Yttrandets stil bestäms genom dess expressiva sida. Men finns det en expressiv sida hos språkliga enheter såsom ord och satser? Bachtin är skeptisk, språket som system har en hel palett med verktyg till den talandes förfogande, men dessa är neutrala i förhållande till ”varje särskild reell värdering” (225).
”Ordet älskling – som är ömsint såväl i sin rotbetydelse som sitt suffix – är i sig, som enhet i språket, lika neutralt som ordet fjärran.” (225)
Den verkliga värderingen kan bara realiseras i och med yttrandet. Ordet tillhör ingen, men dess relation och värderande gör det i yttrandet. Detta kännetecknar även satsen, som inte heller har någon expressiv sida annat än i ett konkret yttrande. Alla yttranden uppfattas ju givet en viss situation, men som satser i språket saknar de expressivitet. Hur kan man då realisera en viss expressivitet i ett yttrande?
Intonationen är ett av medlen som är emotionellt värderande. Enligt Bachtin finns intonationen inte i språksystemet, dvs. inte utanför yttrandet. Han tänker sig att om ett ord redan från början uttalas med expressiv intonation, då har det övergått till att bli ett yttrande. Det förekommer dock värderande talgenrer som uttrycker olika saker i typiska utrop som: ”underbart!”, ”utmärkt!” och ”bravo!” som språkliga standardiseringar.
Yttrandet upprättar en relation med den reella verkligheten, dvs. yttrandets innehåll har i en viss situation relaterats till verkligheten. Vi förstår inte bara ordet som form i det språkliga systemet, utan vi förstår även dess innehållsliga karaktär i yttrandet. Expressiviteten hos yttrandet är ett av de språkdrag som hör till yttrandet och inte till ordet.
Har ordet inte en egen ”inneboende” expressiv ton? Väljer vi inte ordet ”älskling” för att det redan motsvarar en expressivitet i vårt yttrande som redan motsvarar det att hälsa på sin käresta i samband med soluppgången? Vi står inför aberrationen. När vi väljer ett ord utgår vi från att vi planerar yttrandets helhet och denna planerande karaktär är alltid expressiv. Denna expressivitet påverkar det ord vi väljer genom att den ”smittar ordet med helhetens expressivitet” (227). Vi väljer ett ord för dess betydelse, som inte är något expressivt, men som i yttrandets helhet kan svara mot vårt expressiva syfte.
”Det är ordets neutrala betydelse som när den hänförs till en viss reell verklighet under vissa reella förutsättningar för talkommunikationen frambringar gnistan av expressivitet.” (227)
Expressivitetens konstitution uppstår i yttrandet och förhållandet mellan språket och verkligheten: Den finns varken i språksystemet eller i den objektivt existerande verkligheten omkring oss.
Ordets betydelse är av utomemotionell karaktär. Det finns ord som betecknar känslor som sorg och glädje, men dessa betydelser är neutrala, dess expressivitet får de endast genom ett yttrande. Men det finns något ännu mer komplext som vi måste beakta och det relaterar till ordvalet.
Om vi inte väljer ett ord för att vi vill konstruera ett yttrande, hämtar vi dom inte alltid från språksystemet. Isätllet hämtar vi ord från andra yttranden. Vi hämtar yttranden från besläktade talgenrer och utifrån vissa genremässiga specifikationer. Kanske vill vi istället hämta en viss typ av expressivitet? Denna typiska expressivitet tillhör inte ordet per se, dvs. det ingår inte i dess betydelse i sig, men återspeglar ett ord och dess betydelse sett till genren. Typisk intonation och expressivitet har genremässigt en mer friare normativitet. Bachtin tycks deskriptivt redogöra för en viss språklig lekfullhet i och med omaccentueringen av talgenrerna, som gör att vi med språket kan skapa något nytt, utan att för den delen stoppas av de språkliga enheternas begränsningar.
Bachtin beskriver den genremässiga expressiviteten som ordets ”stilistiska aura”, vilken inte ska tillskrivas ordet men som avser genren i vilken ordet vanligen figurerar. Bachtin skriver:
”Auran är en återklang av genrens helhet, klingande i ordet.” (228)
Ordets genremässiga expressivitet och intonationen är för den delen inte personlig. Inte heller talgenrerna är personliga, men ord kan komma in i vårt tal från individuella yttranden och ger då en återklang av dessa yttranden. Orden tillhör ingen, men vi kan bara höra dom i individuella yttranden, där de har fått en genremässig och expressiv språkdräkt som bestäms av kontexten.
Användningen av orden i talkommunikation är alltid av individuellt kontextuell art. För den talande existerar orden i tre aspekter: 1. Som neutralt och ej tillhörande någon 2. Som andra personers främmande ord 3. Som mitt eget ord.
Expressiviteten inkluderas i 2 och 3, men den tillhör inte ordet, utan den uppstår i och med kontakten mellan ordet och verkligheten i en viss situation. I varje epok och samhällsgrupp finns det auktoritiva och tongivande yttranden som man lutar sig tillbaka på eller präglas av. I varje epok finns det även vissa bevarade verksamheter och traditioner som kanske faller tillbaka på en given epoks ”tongivande tänkare”. Bachtin visar att våra yttranden ändå inte alltid är så personliga sätt till karaktären. Vårt individuella tal och erfarenhet utvecklas ju med hjälp av andras yttranden.
I slutändan vet vi inte vad som är vår egen röst och vad som är andras individuella yttranden som präglas av en viss expressivitet. Jag hävdar att det inte finns några positiva eller negativa värden att ta fasta på, men från ett perspektiv så innebär det att det krävs en god språkförmåga för att kunna förstå och använda sig av andras yttranden med dess expressivitet på ett bra sätt. Det krävs ännu mer kunskap om man ska kunna leka med andras expressiva yttranden och ord i talkommunikation.
Bachtin skriver väldigt upprepande och återkommer hela tiden till olika fraser och meningar för att på så sätt försöka hamra in budskapet i skallen: Ordet och satsen saknar expressivitet. Men vissa satser har dock en tendens att ha både en genremässig och en individuell expressivitet och Bachtin menar att dessa satser har hjälpt till att bibehålla illusionen om satsens expressiva natur.
Dessutom har satsen grammatiskt sätt en grammatisk men inte expressiv intonation. Den grammatiska intonationen förstår jag mer som något avslutande, förklarande, uppdelande etc. medan den frågande, påstående och uppmanande satsens intonation sammanblandas med genrens intonation. Expressiv intonation får satsen endast i ett yttrande. Detta medför att det expressiva momentet är ett konstituerande drag hos yttrandet.
Språket har formerna för att kunna uttrycka expressivitet, men språket självt med dess betydelsebärande enheter är neutrala och saknar således expressivitet. Yttrandets stil och komposition bestäms av både det semantiska och det expressiva momentet. Bachtin riktar kritik mot lingvistikens förståelse av språkliga medel som en uppdelning mellan semantiska och expressiva överväganden.
Bachtin sätter fingret på vad lingvistiken missar: Yttrandena färgas av varandra, de är fulla av återklang och gensvar från andra yttranden och de ska betraktas som svar på föregående yttranden. Varje yttrande inom varje kommunikationssfär, upptar en viss position. Denna position kan i sin tur inte bestämmas utan att den relateras till andra positioner. Bachtin försöker förklara yttrandenas dynamiska sida att de samtidigt kan sägas bära spår av andras yttrandes samtidigt som dess positionering innebär att det är möjligt att omaccentuera dessa.
”Yttrandets expressivitet svarar alltid i högre eller lägre grad, det vill säga uttrycker den talandes relation till andra yttranden och inte bara hans relation till ämndet för sitt yttrande.” (232)
Yttrandet är fyllt av ”dialogiska övertoner” som man måste ta hänsyn till när man ska förstå yttrandets stil. Lingvistiken missar detta fenomen och den måste beakta dessa samt tänkandet för att kunna analysera den komplexitet som beskrivits ovan.
Andras ord och yttranden är främmande för språket som system. Ovan har jag beskrivit lite av den komplexitet som Bachtin redogör för, som helt enkelt (grovt förenklat) kan sägas stå utanför det grammatiska språksystemet. Ta bara en sådan sak som byte av talsubjekt med dess komplexitet och vi kan inte ge en bra språksystemsmodell. Vi skulle genast hamna i en återvändsgränd med godtycklig abstraktion.
Bachtin gör helt andra avgränsningar än den traditionella lingvistiken. Begreppet ”främmandeskapet” introduceras i modellen och allt blir genast än mer komplicerat. De dialogiska övertoner och dolda ord, som jag medger är en del av språket, är fenomen och begreppslighet som lingvistiken helt har missat. Analysen sträcker sig så mycket längre bortom språksystemet än vad man först kunde tro. Hos Bachtin blir språksystemet något som är sammanflätat med situation, kontexter, positioneringar och historia. Såldes spränger han gränserna för det språkliga samtidigt som han gör upp med dom. Lingvistiken förändras till språkfilosofi:
”Varje enskilt yttrande är en länk i talkommunikationens kedja. Det har fasta gränser, bestämda av bytet av talsubjekt (talande), men inom dessa gränser återspeglar yttrandet, i likhet med Leibniz’ monad, talprocessen, andra yttranden, och framför allt föregående länkar i kedjan (ibland mer närliggande, och ibland – inom områden av kulturell kommunikation – också de mycket avlägsna).” (233)
Hur ska vi förstå ämnen inom talkommunikationen? Ämnet är ingenting som uppstår i ett språkligt vakuum och är heller aldrig något avslutat. Hur ska man språkliga kategorisera något så omfattande och svårt som ämnen? I Bachtinsk anda skulle man kunna återvända till bibeln och problematisera hela skapelseberättelsen givet att Adams röst bygger på vissa auktoriteter och tidigare röster och yttranden. Adams världsbild och uttryck måste ju komma från någonstans kan man tycka och i redogörelsen av dennes liv förutsätter det att någon annan redan har den språkliga förmågan som krävs för att återge dennes yttranden. Adam och Eva hade åtminstone en auktoritet.
Språksynen kan spåra begrepp tillbaka till möjliga ursprung, men samtidigt är yttrandets natur som fenomen även relaterat till framtiden. Yttranden är ju länkar i talkommunikationen, där en länk slutar hakar en annan på och således fortsätter talkommunikationen. Yttrandet konstrueras inte bara för att återge något, utan också för att det ska bli besvarat. Detta innebär en viss framförskjutenhet, men det tillkommer även andra viktiga moment. Den svarande ses ju inte som något passivt utan intar en aktivt svarande position. Man kanske kan säga att den talande redan i konstruerandet av yttrandet dels länkar vidare till den svarande, men att dennes yttrande också ger upphov till möjligheten att haka i den svarandes länk i förhållande till talkedjan. Uppdelningen möjliggörs redan i och med den talandes yttrande och svetsas samman i talkedjan av den aktivt lyssnande.
Bachtin introducerar yttrandets addresivitet, dvs. dess riktadhet. Vi riktar oss alltid till någon då vi fäller ett yttrande. Orden i sig har ju ingen adressivitet, denna måste uppstå i och med yttrandet. Adressaten kan vara någon känd deltagare i en rad olika genrer eller situationer, men denne kan också vara en okänd ”other” som inte är konkretiserad. Yttrandets komposition, beror på vem det riktar sig till, hur den talande föreställer sig denna riktadhet och dess adressater, samt hur starkt inflytande på yttrandet adressaterna har. När vi bildar oss en uppfattning om riktadheten beaktar vi även någonting tidsligt ankommande. Yttrandet är så att säga redan förhanden, men svaret återstår ännu.
I den traditionella lingvistiken tänker jag mig att det inte finns så mycket undersökningar om olika taltyper som berör adressiviteten. Men inom studiet av kommunikation i tal och skrift samt text och textdesign, är behovet av förståelsen för adressaten av största vikt. I exemepelvis myndighets- och marknadskommunikation måste man studera olika adressattyper för att kunna rikta meddelanden, buskap och information till vissa specifika grupper eller människor. Inom dessa områden handlar det både om att man vill förstå hur man bäst gör sig förstådd i text, men också att nå ut till adressaterna och samtidigt framkalla vissa svar, reaktioner eller handlingar. Redogörelsen av adressiviteten kan sägas innehålla vissa förutsättningar för de ovan nämnda språkliga områdena.
Även inom yttrandet finns det adressivitet. Vem är aktör och vem är mottagare? Yttrandena i exempelvis reklamkampanjer eller myndighetstexter blir genast laddade med många olika röster och yttranden i en salig röra. Är det här Bachtins röstbegrepp kommer in? Vad består den särpräglat inre spänningen i yttrandet av? I vissa texter är textsampel och normsamspel tydligt och i vissa texter är de mer dolda. Får man t.ex. ett reklamblad från Apoteket har vi en given avsändare, men själva materialet innehåller ju många olika typer av röster som således får olika grader av adressivitet och där gränser suddas ut i och med redogörandet för t.ex. en viss typ av medicin eller smärta.
Bachtin nämner det kommersiella, men samtidigt även ”klassamhället” och ”ståndssamhälle”, vilket gör att jag återigen inser hur pass gammal den här texten ändå är. Bachtins redogörelse för adressiviteten är ju mycket före sin tid och dennes arbete möjliggjorde säkert flera av de områden som jag berättat om ovan.
När vi vänder oss till någon med ett yttrande spelar det roll hur nära man är den svarande. Är vi inne i en mer familjär talgenre eller talar vi i en annan mer formell talgenre? Dessa glidningar mellan det privata och det offentliga frambringar en särskild öppenhet i talet. Den spåkliga öppenheten är viktigt för i den ligger förmågan och möjligheten till att rasera maktdiskurser, göra upp med sin samtid och för att komma åt förbjudna skikt i språket. Vad anses vara maximal närhet mellan den talande och den svarande? Värden som är viktiga för att skapa närhet är förtroligheten, medkänslan, tilltron till adressaten, lyhördheten och välviljan.
Den talandes stil och expressivitet beror ju mycket på dennes förståelse för hur adressaten är utifrån värderna som jag nämnde ovan. Sedan tillkommer det ju såklart andra värden också, men Bachtins poäng verkar vara att stilen inte kan förklaras enbart utifrån det semantiska innehåll och talarens expressiva relation till innehållet. Således etableras relationen till den andre, eller till en ”other” som ett viktigt inslag när man vill undersöka och förstå talets genre eller stil.
Hur den den talande eller skrivande uppfattar och föreställer sig adressaten har stor betydelse för litteraturhistorien. Jag tänker till exempel på de svenska fyrtiotalisternas generella vändande till sina läsare, som har ett förhållningssätt som präglas av tanken ”nu ska jag berätta för er hur saker och ting förhåller sig i världen”.
Bachtins exempel handlar om att det inom olika epoker finns olika syn på adressaten. 40-talisterna hade sin syn på sin ”publik” och renässansen sin etc. En undersökning och studium av dessa historiska förändringar och uppfattningar är en viktig uppgift för litteraturvetenskapen.
Alla epoker har sina konventioner som förändrar sättet att se på tal, den talande, den lyssnande etc. De primära och sekundära talgenrerna färgar varandra och ger hela tiden upphov till något nytt och Bachtin höjer statusen på adressiviteten som det konstituerande särdraget för talkommunikationen som sådan:
”Det konstituerande särdraget hos yttrandet är sålunda dess riktning, dess adressivitet, utan vilken det inte finns och inte skulle kunna finnas något yttrande. De olika talgenrernas konstituerande, definierande särdrag är denna riktnings olika typiska former och de olika typiska uppfattningarna av adressaterna.” (238)
Orden och satserna saknar adressivitet; de riktar sig inte till någon och tillhör ingen. De saknar även relationer till andras yttranden och till någon annans ord. Så fort ett ord eller sats är riktat eller adresserat till någon, uppstår det ett yttrande. Riktningen hör således till yttrandet. Språksystemet ger oss en hel verktygslåda med språkliga medel att använda oss av, men riktningen får de endast genom ett konkret yttrande.
Problemet med att analysera satser åtskild från kontexten är att man på förhand förlorar riktningen och det ankommande svarets påverkan. De dialogiska återklangerna går förlorade och bytet av talsubjekt fördunklas. Allt detta ovan nämnda är en del av yttrandes helhet och om endast en av dessa företeelser försvinner, upphör yttrandets helhet att vara tillgängligt för den som analyserar. Trångsyntheten hos lingvistiken kan inte analysera stilens utifrån en analys av hela yttrandet som en icke åtskild länk i tallkommunikationens kedja.
Slutord
Sett till den linjära historiska kontexten var Bachtin mycket före sin tid på många områden. Han föreställde sig språket som något kopplat till verkligheten och inte som någon som kunde analyseras ner på kategorinivå utan att tappa kontakten med den reella verkligheten. I Bachtins tänkande bygger den traditionella samtidens grammatik på ett godtyckligt och felaktigt uppdelande in i språkliga kategorier med felaktiga abstraktionsmodeller sett till yttrandets helhet.
Om vi zoomar ut ur den historiska kontexten och istället ser på Bachtins tankar utifrån ett mer icke-linjärt och spektralfilosofiskt perspektiv, tänker jag mig att modellen haltar. Visst kan hans språkliga framåtriktadhet och förutsägande sägas fånga in en del av samtidens språkliga kategorier och fenomen, men sedan dess har det hänt väldigt mycket med vetenskapen samt mänskligt tänkande. Internet har etablerats och förändrat vårt sätt att tänka och handla, från vilket det har uppstått flera olika nya verksamhetsområden och talgenrer. Kanske man man här påpeka att epokerna inte längre förändras till det bättre eller sämre, utan att epokerna numera är så skiftande och omfattande att vi hela tiden har obegränsat antal många utvecklingsvägar och sammansättningsmöjligheter.
En Bachtinsk språkmodell kan idag inte dynamiskt hantera en rad olika parametrar och fenomen dels för att de inte kan sägas falla in under någon av de kategorier som denne erkänner, men också för att det numera finns en hel del andra auktoriteter samt vetenskapliga områden som har uppstått just på grund av dennes upptäckter på 1900-talet.
Om dennes språksyn en gång var dynamisk, vars plasticitet användes för att rasera den traditionella lingvistikens skelettram, har den nu sakta stelnat i takt med att samtiden har sprungit om den. Skulle man kunna sätta fyr på dennes teorier och se vad som skulle uppstå ur askan? Eller ska man ta med sig de än gång dynamiska tankarna för att problematisera nya språkvetenskapliga och språkfilosofiska områden? Jag tror nog på det senare att vi måste tänka framåt och fortsätta att göra upp med språkliga kategoriseringar och begreppslig godtycklighet.
Om följande referat blev upprepande så beror det på att Bachtin som skribent är väldigt upprepande och återkommande till sättet. Jag valde att röra mig igenom detta karaktärsdrag istället för att sammanfatta, just på grund av att jag ville försöka förhålla mig till dennes resonerande tankegång.
Avslutningsvis vad är egentligen min röst och vad är Bachtins röst i referatet?
Senaste kommentarer