Är klimatdebatten ett miljöhot?

”Rapporten Klimatdebatten – ett miljöhot? ställer frågan om medierna är så angelägna att rapportera om klimatförändringar att man i praktiken upphört med att skriva om andra miljöproblem. Undersökningens svar är tydligt: klimatdebatten har tagit över rapporteringen.

Materialet ger dock upphov till ytterligare frågor. En del observationer tyder samtidigt på att klimatdebatten inneburit att det totala miljöengagemanget växt. Det finns också vissa skäl att tro att klimatdebatten som mediefenomen har passerat toppen.”

Så beskrivs Tobias Holdstocks och Roland Poirier Martinssons Timbrorapport ”Klimatdebatten – ett miljöhot?”, där både klimatdebatten och miljörapporteringen problematiseras.

På vilket sätt är klimatdebatten ett miljöhot? Är den kontraproduktiv? Om så är fallet, vad är det som gör att det är svårare för oss att bedömma olika risker samt att bemöta dessa? Är det så att engagemanget för miljön har växt eller är det så att vi mitt under finanskris ser hur denna debatt börjar ebba ut som mediefenomen?

Inledning

Enligt Holdstock och Poirier Martinsson har frågor om miljön varit högt värderade inom media sedan 1960-talet. Det finns minst två skäl till varför rapporteringen fortfarande är aktuell. Det är dels väldigt enkelt att retoriskt spela på eventuella förödande konsekvenser samt katastrofer, som kommer att ske om vi inte gör något åt problemen och dels att det är enkelt att sälja lösnummer på att måla upp olika hotbilder relaterat till vår hälsa.

I och med klimatförändringen har det på, låt oss säga de fem senaste åren, blossat upp en klimathets utan dess like som gör det svårare för oss att ta tag i mer konkreta problem i vår vardag. Holdstock och Poirier Martinsson hävdar att klimatrapporteringen har kommit att ta upp allt större plats i media på grund av att rapporteringen spelar på människors känslor och klimatalarmismen.

Holdstock och Poirier Martinsson inser också att ju större pessimism rapporteringen visar prov på, desto mer oproblematiskt blir det att fasa ut rapporter av annat slag. Om vi således har och göra med miljöproblem som inte är relaterade till klimathotet, tror Holdstock och Poirier Martinsson att medias ”odelade uppmärksamhet” av klimathotet innebär att andra miljöproblem trycks undan av klimathotsbruset.

Utgör medias ”odelade uppmärksamhet” verkligen ett miljöhot?

Går det ens att bedöma vilka sorters miljöhot som förtjänar att uppmärksammas mer än andra? Olika typer av miljöproblem kanske inte kan rangordnas när man vill veta vad man ska rapportera om i större utsträckning.

Här uppstår det ett problem enligt H & PM; Vi som har en skeptisk hållning förstår att media bör rapportera om både lokala och internationella problem (dvs. allt möjligt), men en pessimistisk hållning medför att diskussionen om de metodologiska utmaningarna inte ens förs.

Det finns inga givna svar på frågor som relaterar sig till vad som är svårast att ”lösa”. Vad är farligast och  mest bråttom att åtgärda? Jag tycker att diskussionen om riskbedömning har kommit i skymundan i och med miljörapporteringen.

Vad handlar egentligen det svenska sättet att se på problem och lösningar om? Enligt Miljömålsrådet på Naturvårdsverket så ska vi till nästa generation ”lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta”. Men kom igen! Är det ingen annan som har tröttnat på det här nollvisionstänket?

När ska någon på allvar totalt ödelägga den här övergripande målsättningshetsen i svensk politik? Annars kommer jag att undersöka möjligheterna till att försöka belysa fenomenet. Kanske kunde undersökningen heta något i stil med: ”Den svenska nollvisionen – En förlegad målsättningspolitik”.

Anledningen till att Holdstock och Poirier Martinsson i sin rapport tar upp Miljömålrådets 16 miljökvalitetsmål är att de tänker använda sig av dessa offentliga mål som Sverige har satt upp, för att dra nytta av kompetensen och för att analysera hur de har förhållit sig till media i sin egen kommunikation.

Miljömålsrådet ska även ska rapportera till regeringen angående hur det går med miljöarbetet. Häri ligger en dynamik gentemot makten att på ”rätt sätt” förhålla sig till vad som enligt svenska politiker är viktigt. Detta tror jag påverkar rådets arbete mer än media.

Miljömålsrådet viktigaste uppgifter är att:

• följa upp och utvärdera utvecklingen mot miljökvalitetsmålen
• rapportera till regeringen om hur arbetet mot miljömålen går och vad som ytterligare behöver göras
• samordna informationsinsatser från miljömålsmyndigheterna
• övergripande samordna regional fördelning av miljökvalitetsmål och delmål
• fördela medel till miljöövervakning och miljömålsuppföljning.

Ytterligare ett metodologiskt problem är hur H & PM kvantitativt ska ta ”mäta” medias rapportering av miljöproblemen. Även här använder de sig av Miljömålrådets omdömen och kommunikation i relation till flödet i våra ”största dagstidningar”. Vilka tidningar räknas egentligen till de ”största? Är det Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet som åsyftas? Det verkar uppenbarligen så iallfall.

Holdstock och Poirier Martinsson skriver:

”Resultatet visar att den svenska miljön, enligt Miljömålsrådets egna prognoser, står inför många och allvarliga hot, men att den mediala uppmärksamheten runt dessa frågor är tynande såvida det inte handlar om klimatet. Trots de många målen bidrar Miljömålsrådet i sin kommunikation till den bilden. Frågor om giftfri miljö, ren luft, djur och växter diskuteras allt mindre, medan bevakningen av klimathotet tar allt större plats. Den fråga som infinner sig är om klimathotets dramaturgiska egenskaper tillåts väga tyngre än de vetenskapligt beskrivna reella riskerna och konsekvenserna.” (5)

Miljömålsrådet och medierna

Miljömålrådets arbete fortskrider i relation till nyhetsrapporteringen. De har dels intresse av att rapportera till oss samt även skyldighet att meddela medborgare om eventuella miljömål eller miljöproblem.

Holdstock och Poirier Martinsson fortsätter med att granska vad Miljömålsrådet har rapporterat om och hur rapporteringen har förändrats under årens lopp. Miljömålsrådet har gått ifrån att inte ha en fullständig rapport om dess miljömål till att ha med alla mål i olika rapporter från 2002 fram till 2007. Under denna tid analyserar Miljömålsrådet huruvida vilka olika problem som man kan lösa innan 2050.

Vad jag snabbt kan konstatera är att Miljömålsrådet har satt på tok för höga målsättningar i sitt arbete.

Holdstock och Poirier Martinsson anser att det från och med 2007 års pressmeddelande ”Miljömålen – i ett internationellt perspektiv” sker en dramatisk förändring i Miljömålrådets rapportering:

”Rapporterna till regeringen och budskapet till medierna präglades alltså länge av ett brett anslag med hänvisningar till ett antal skilda miljökvalitetsmål. En kritisk läsning visar att något sakta sker i pressmeddelandena: i 2007 års pressmeddelande är det enda miljökvalitetsmålet som skrivs ut Klimatmålet, alla övriga som nämns refereras bara i löpande text, utan särskilda nedslag.” (8)

Jag har inte läst rapporten i fråga så jag kan inte säga om detta stämmer eller inte, men i och med att H & PM även analyserar 2008 års rapport ”Miljömålen – Nu är det bråttom!”, verkar det som det verkligen finns en förskjutning i rapporteringen.

I rapporten från förra året ligger tyngdpunkten på klimatmålet. Klimatmålet tycks också framstå som huvudproblemet som måste lösas först av alla innan 2050.

I 2002 års rapport fanns det fortfarande en viss oro för att vissa miljömål skulle bli svåra att uppnå, som t.ex. målen om övergödning, levande skogar och överfiske. I 2008 års rapport däremot är det bara klimatmålet som är hotat, dvs. det enda problem som kan bli svårt att lösa fram till 2050.

Men vad visar det här egentligen? Låt oss säga att vi accepterar att Holdstock och Poirier Martinsson har hittat någon form av perspektivförskjutning här, beror det på medias rapportering eller på Miljömålsrådets rapportering? Var någonstans finns sambandet mellan medias ”odelade uppmärksamhet” och Miljömålsrådets förändrade miljömålspolicy?

I 2002 års rapport verkar alla mål få ungefär lika mycket uppmärksamhet, det rör sig om olika individuella mål. Men i förra årets rapport ingår alla andra mål som delmål i huvudmålet ”klimatmålet”.

Den miljökommunikation som först tycks ha tagit upp de olika individuella målen, omformas till ett stort klimatmål. Man behöver inte bedriva så mycket tankeverksamhet för att inse att om man bakar in alla individuella mål i ett paket att det kommer att bli svårare att lösa allt innan 2050.

Det som oroar mig är att det verkar finnas en officiell inställning i miljökommunikationen som manifesterar en tro om att vi löser alla andra individuella mål genom att leva upp till klimatmålet. Denna inställning är djupt okunnig, naiv och ytterst felaktig. Jag skulle gärna vilja ta del av den forskning som visar att alla andra miljöproblem är bieffekter av klimatproblemet…

Holdstock och Poirier Martinsson försöker alltså visa hur antalet omnämningar av miljömålsrådets mål har sjunkit sedan 2002. Detta är fallet på grund av att mer och mer uppmärksamhet riktas mot klimathotet. Detta mål tar upp mer utrymme och anses vara huvudproblemet, vars lösning per automatik bidrar till att lösa andra miljöproblem.

Kostnaden för Miljömålsrådets pressklipp har under åren stigit till rejäla summor. Under 2007 kostade varje pressklipp ungefär 182 142 kronor och med tanke på att de till antalet var 18 stycken så rör dig sig om enormt mycket pengar. Dessa pengar gick alltså till ”utåtriktad” verksamhet, vilket innebär att de ville locka tidningar att skriva om kommande rapporter.

Skulle det vara möjligt spara in mycket pengar genom att förändra praxis för Miljömålsrådets rapportering? Behöver de verkligen arbeta både med ”extern” och ”intern” kommunikation?

2008 års rapport ”Miljömålen – nu är det bråttom!” fick en artikel i DN Debatt och rapporten nämndes i över 16 tidningar.

Holdstock och Poirier Martinsson sammanfattar:

”Sammanfattningsvis visar Miljömålsrådets egna rapporter att Sverige står inför stora och varierande utmaningar på miljöfronten. Budskapet till medierna tecknar en annan verklighet, där inga andra miljökvalitetsmål än klimatmålet och klimatberoende mål bedöms vara värda att nämnas. Av de fem hårdast ansatta miljökvalitetsmålen förtjänar inte ett enda av dem ett omnämnande i kraft av att vara en källa till oro för miljön. Omnämnanden i passusar är vad som återstår för utsatta miljökvalitetsmål.” (12)

Miljö och klimat i pressen

I den här delen av rapporten undersöker Holdstock och Poirier Martinsson vilka typer av artiklar som har prioriterats i nyhetsrapporteringen i relation till Miljömålsrådets mål. De har läst igenom Dagens Nyheters förstasidor med start 2002 då Miljömålsrådet inledde sin rapportering.

Jag konstaterar snabbt att artiklar relaterade till en begränsad klimatpåverkan dominerar listan. Resultatet presenteras i procentdelar av totalt antal miljörelaterade artiklar. Jag ser också att andelen artiklar relaterat till begränsad klimatpåverkan sjönk betydligt 2008, året då finanskrisen ”startade”. Blev miljörapporteringen helt plötsligt inte lika viktig?

Vad sänder Dagens Nyheter ut för signaler med sin rapportering? Är finanskrisen viktigare än klimathotet? Utgör finanskrisen en mer reell risk för oss än klimathotet? Det uppstår en rad olika frågor som förtjänar att diskuteras öppet.

Holdstock och Poirier Martinsson tar sedan hjälp av forskarna Johan Martinsson och Sverker Jagers vid Göteborgs Universitet, som har följt miljödebatten sedan 1985. J Martinsson och Jagers visar hur antalet klimatartiklar som andel av miljörelaterade artiklar har stigit rejält mycket sedan 1985. Några saker jag lägger märke till i figur 2 är att klimatdebatten hade kommit igång vid 2001 för att sedan mattas av rejält, antagligen på grund av 9/11, för att sedan börja ta alltmer plats i media. Från och med 2005 inleds själva ”hysterin” eller klimathetsen i den svenska opinionen, vilket jag tror leder till att många blir skeptiska till rapporteringen och kanske till och med skeptiska huruvida vi står inför ett klimat”-hot” eller ej.

Holdstock och Poirier Martinsson har även varit flitiga läsare av Aftonbladet och Expressen under de senaste tio åren. Genom att söka efter nyckelold har de försökt fastställa antalet artiklar i förhållande till Miljömålsrådets miljökvalitetsmål. I Aftonbladet har artiklar om ”frisk luft” varit den mest dominerande typen, medan det i Expressen de senaste 4-5 åren har varit mycket jämnt mellan artiklar om ”frisk luft” och ”övergödning”.

Den fras som fullkomligt får H & PM:s granskning att gå igenom taket är ”begränsad klimatpåverkan”. I figur 5 ser vi hur artiklar som innehåller den aktuella frasen nästan exponentiellt försvinner rakt uppåt. Det sker en enorm ökning av artiklar som innehåller nyckelfrasen ”begränsad klimatpåverkan”. Är det här ett tecken på en ”catch phrase” hos media eller är det en fråga om lobbypåverkan? Ni måste ladda hem rapporten och ta er en titt själva.

Om resultaten ovan var anmärkningsvärda, så är granskningen av Expressen i relation till frasen ”begränsad klimatpåverkan” än underligare. Omnämnandet av en ”begränsad klimatpåverkan” har varit dominerande i Expressens artikelflöde sedan 1997! Det verkar inte heller som om det skett någon drastisk ökning under de senare åren utan figur 6 visar hur antalet artiklar som innehåller frasen har sjunkit i Expressens nyhetsflöde.

”Materialet hittills antyder alltså att klimatet har tagit över som dominerande inslag i svensk miljörapportering.” (16)

”I materialet från kvällspressen kan man också konstatera att Aftonbladet kvantitativt går längre än Expressen i sin klimatbevakning, ett förhållande som delvis kompenseras av att Aftonbladet allmänt rapporterar mer om miljöproblem. En för Aftonbladet mindre smickrande tanke kan också vara att tidningen går längre i att följa alarmistiska och sensationalistiska impulser i sin nyhetsvärdering.” (16)

Holdstock och Poirier Martinsson har också granskat artiklar skrivna av DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs och SvD:s miljöreporter Susanna Baltscheffsky.

H & PM har hittat 419 artiklar ur Mediearkivet från Bojs och 460 artiklar från Baltscheffsky. I och med granskningen av artiklar från 1999, 2002 och 2007, menar H & PM att både Bojs och Balrscheffsky var tidigt ute med att skriva om klimathotet. Frågan har växt till att dominera deras journalistiska arbete.

H & PM argumenterar sedan för att både Bojs och Baltscheffsky under årens lopp har kommit att skriva allt mer om Klimathotet och miljökvalitetsmålen. Både journalisters produktion av antalet artiklar om miljökvalitetsmålen har ökat riktigt mycket mellan 2002 och 2007. Figur 8 visar antalet artiklar om miljökvalitetsmålen under de utvalda åren och resultatet är slående; både Bojs och Baltscheffsky har mer än fördubblat sin produktion av artiklar relaterade till miljökvalitetsmålen.

När det gäller klimatfrågan är det än ännu större ökning. Figur 9 visar andelen artiklar av dessa som rörde klimatfrågan. Jag uppfattar det som att Bojs skrev ungefär 40-50 fler artiklar om begränsad klimatpåverkan 2007 och Baltscheffsky skrev ungefär 50-60 fler artiklar om tidigare nämnda nyckelfras.

En problematiskt sak i det här fallet är att Baltscheffsky verkligen är miljöjournalist, medan Bojs är vetenskapsredaktör. Detta medför att deras olika produktionsflöden relaterat till deras miljö- och klimatrapportering blir aningen missvisande när de jämförs. Men H & PM tycks ändå se att både Bojs och Baltscheffsky närmar sig varandra i deras rapportering kring klimatmålet.

Holdstocks och Poirier Martinssons motivering för varför de valde att granska Bojs och Baltscheffskys artiklar har och göra med att de båda var tidigt ute att skriva om klimathotet. Vidare ser de Bojs som en av landets mest ansedda vetenskapsjournalister och att Baltscheffsky under många år har bevakat miljöfrågorna på ett mångsidigt sätt. De är helt enkelt bland landets främsta inom sina områden. Av granskningen framgår det enligt H & PM att:

”Genomgången av deras artiklar ger stöd åt hypotesen att den svenska miljöjournalistiken låtit bevakningen av klimathotet tränga undan övrig miljöjournalistik, men det finns heller inga skäl att tro att Bojs och Baltscheffsky i det avseendet syndat värre än andra journalister.” (19)

Sammanfattning och diskussion

Vad tycker du är mest oroande inför framtiden? FRA-lagen? Arbetslösheten? Finanskrisen? Kommande EU-direktiv? Regleringar av Internet?

Enligt 1986 års SOM-undersökning svarade 72% av de som ställde upp i undersökningen att ”miljöförstöringen” var det som var mest oroande. Konstigt nog sjönk sedan antalet personer som svarade att miljöförstöringen var det som var mest bekymmersamt, för att sedan stiga igen. 2007 var hela 61% av de som svarade oroade för framtiden.

Holdstock och Poirier Martinsson hävdar också att svenskarna under 2000-talet allmänt varit mer intresserade av miljöförstöringen än klimatförändringarna

Angående klimatalarmismen och sensationalismen; Är inte det här motsägelsefullt:

”Alarmism och sensationslystnad är inte nödvändigtvis dåliga inslag i journalistiken. Vid en välvillig tolkning innebär de att medierna slår larm när det behövs och vinklar artiklar på ett sätt som tydliggör faror. Men man får ofta känslan att alarmismen löper amok – ozonlager, fågelinfluensa, akrylamid – och att sensationalismen går över styr.” (21)

Vidare till om klimatdebattens potential till att bli ett miljöhot:

”[…] men man kan kanske inte säga att medierna direkt framkallar fara med den typen av alarmism och sensationalism.” (21)

Holdstocks och Poirier Martinssons slutkläm är att:

”Ovan har vi undersökt om medierna tappat bort sin bevakningsplikt när det gäller viktiga miljöfrågor. Vi har ställt frågan om det beror på överdriven alarmism och sensationalism. Om svaret på båda frågorna är: ”Ja, så är det”, då följer omedelbart frågan hur negativt detta är för miljön. Att Miljömålsrådet, som samordnar statens största miljösatsningar, tycks ha svårt att stå emot stämmer till eftertanke.” (21)

Jag uppfattar det som att den här rapporten endast leder fram till en utgångspunkt för kommande undersökningar om miljödebatten. Vi ställer oss fortfarande frågan: Går det genom riskbedömning och empiriska undersökningar att visa hur klimatdebatten verkligen är ett miljöhot?

Mina anmärkningar

Jag tycker inte att Holdstock och Poirier Martinsson problematiserar begreppet ”media” tillräckligt mycket. Även om H & PM väljer att inte granska artiklar i bloggsfären eller på dags- och kvällstidningarnas Internetflöden, kunde det ändå ha varit på sin plats att motivera varför man ej valt att granska dessa media.

Det är mycket märkligt att Miljöpartiet inte har gått framåt i och med att klimathetsen har förvärrats. Och hur kommer det sig egentligen att tidningar, tv-kanaler och mer traditionell ”gammelmedia” nästan totalt upphörde med sin klimathotshets i och med början på 2008 års finanskris? Kan det här vara något form av bevis på H & PM:s tro på medias ”odelade uppmärksamhet” månne? Är det här även ett tecken på en mer generell och folklig ”odelad uppmärksamhet”.

Angående mina funderingar om Miljöpartiets ringa storlek, det kan vara så att de inte har gått fram på grund av att nästan alla andra partier kallar sig ”gröna” partier numera. Har miljörapporteringen kanske tvingat alla andra partier att ta tag i miljöfrågorna, på liknande sätt som när Feministiskt Initiativ tvingade andra partier att börja hävda sig som ”feministiska” i media.

Miljöpartiet står still i någon form av ingenmansland, Socialdemokraterna befinner sig för tillfället i ett politiskt fritt fall och Vänsterpartiet går bakåt. Kommer Miljöpartiet gå framåt nu? Om så är fallet så visar det att snabbhet påverkar politiken mer än åratal av klimathets.

En sak blir tydlig; medias ”odelade uppmärksamhet” blottlägger antingen en västvärld full av kålsupare och kappvändare, eller så har de hela tiden målat upp en felaktig bild av människors miljöengagemang. Jag kan bara relatera till mig själv i det här avseendet och min syn på det hela är att jag hela tiden har tänkt på vad jag själv köper och vad jag gör i min vardag för att ”värna mer om närmiljön” istället för att bidra till hetsen om att världen håller på att gå under.

Bevakning i media har fått mig att ifrågasätta om klimatförändringen verkligen utgör ett hot mot människan.

Holdstock och Poirier Martinsson pekar på ett fenomen och ett samband mellan Miljömålsrådets och medias sätt att rapportera om miljömålen. Men, precis som en av mina vänner påpekade för mig; De kommer inte fram till speciellt mycket mer. H och PM tyddliggör en tendens och fenomen i rapporteringen, men de visar knappast huruvida klimatdebatten verkligen utgör ett miljöhot.

Jag tycker att rapporten saknar en nödvändig reflektion och riskbedömning i relation till granskningen. Hur skulle utebliven miljörapportering kunna försvåra eller ”hota” befintligt miljöarbete? Är detta ett teoretiskt eller praktiskt hot? Hur bör vi som medbogare reagera?

Andra som bloggar om rapporten

Jag släcker inte lampan på lördag
Klimatdebatt på Timbro
Klimatdiskussion på Timbro
Är klimatdebatten ett miljöhot?

Tobias Holdstock är projektledare på Timbro
Roland Poirier Martinsson är chef för Timbro medieinstitut