Fokus: När tekniken förändrar politiken

Foto: Fokus.se

Samhället och världen förändras omkring oss samtidigt som det skapas konfliktytor med gamla värderingar, politiska ideologier och statiska system. Tekniken är en av många saker som påverkar men har kommit att få en alltför centrerad ställning i varför samhällen förändras. Teknikparadigmet är ju bara en typ av sammansättningsmöjligheter som konstituerar samhällsförändring. Vårt sätt att tänka och handla som människor i ett samhälle spelar ju också roll, vilket jag tycker försvinner i en för teknikcentrerad politisk diskussion. Samtidigt ska vi inte underskatta teknologin, som just nu är en starkt bidragande faktor till varför juridiken och politiken inte längre hänger med i utvecklingen.

Det är utifrån detta perspektiv som jag nu kommer att redogöra för den heldagskonferens ”När tekniken förändrar politiken” som anordnades igår av Fokus och Makthavare.se på Kägelbanan i Stockholm.

Vilka är nätets möjligheter och begränsningar när det gäller att utveckla politiken och demokratin? Efter halva dagen stod det mycket klart att, å ena sidan har vissa av journalisterna, debattörerna, politikerna, pr- och kommunikationsexperterna, opinionsbildare och tjänstemännen förstått att vi behöver värna om (samt än viktigare att utveckla) offentlighetsprincipen, transparensen och öppenhetsbegreppet, men å andra sidan att många inte vet hur denna förändring ska inledas eftersom de håller fast vid gamla statiska system och ideologier.

Den ”personliga integriteten” är en stor bromskloss och ”rådata” är det som får det lite ‘äldre klientelet’ att se problem, kostnader och långdragna processer, snarare än digital glömska, privat identitet, registerdumpning eller registerutredning som alternativa ingångspunkter.

Det står klart att en generation vill ”utreda” det diffusa begreppet ”integritet” och att de kan inte gå vidare förrän den diskussionen har kommit fram som folkrörelse(!) En yngre generation vill istället börja förändra direkt genom att t.ex. utreda hur många register det finns i Sverige, undersöka hur man kan kontrollera vad det står om en själv i handlingar och hur man kan främja transparensen och öppenheten. Dessa är bara några av den mängd olika vägar och saker som kan undersökas. I slutändan kommer det att visa sig att gränsöverskridande samarbeten mellan generationerna kommer att innebära en hel del för utvecklingen av öppenheten.

Över ett hundratal personer hade träffats för att ta del av heldagskonferensen, som utgjordes av fem föreläsningar i storformat och sex stycken mindre seminarier, varav Juliagruppen anordnade ett av dom och gick under namnet ”Nät och samtal II: Digital Demokratisering”. Mer om det seminariet senare. De övergripande frågeställningarna för dagen var dessa:

• Hur har politiskt kampanjande och politisk kommunikation förändrats efter Obama och Piratpartiets framgångar, och vad händer i det svenska riksdagsvalet 2010?
• Vilka möjligheter ger ny teknik till myndigheter och offentlig förvaltning på nationell och kommunal nivå? Hur utnyttjas dessa på bästa sätt?
• Innebär den nya tidens möjligheter att demokratin stärks, i Sverige och världen? Vilka hörs, och vilka röster saknas?

Inget ont om Barack Obama som person, men som det har tjatats om honom det senaste året! Att politiker är så intresserade av dennes framgångar visar på hur pass lite dom kan om de här samtals- och teknikmöjligheterna. De är helt oförmögna att inse att de i sin teknikiver och sitt ”inzoomande” helt missar att självaste partistrukturen som partipolitisk ordning är på väg att bli förlegat. De missar helt att deras ideologiska enkelriktade envägskommunikativa kampanjer, politiska strategier och ingrodda system är det som måste hänga med i samtiden.

De förlitar sig för mycket på att teknologin ska vara ett valvinnande koncept så att de helt missar vad som inte sker inom de egna leden, vilka arbetssätt som inte utvecklats och vilka ideologier och positioner man inte velat lämna bakom sig.

Angående Piratpartiet så har deras närvaro på den politiska arenan medfört att de andra partierna fått panik och måste förhålla sig till det digitala på andra sätt. Detta är någonting bra för det svenska politiska klimatet. Men Piratpartiet är ett parti i behov av en ”extreme work makeover”, för att det inte ska bli som vilket annat parti som helst med fastlåsta positioner, ingrodda beslutsordningar, protokoll och avkapade initiativskott. Det bästa som kan ske är att det får bubbla upp från den breda medlemsbasen och se vad som kan skapas utifrån det.

Partipolitiken står inför en generationsväxling, men politikerna vägrar öppna ögonen. Vad som förut varit stabilt förankrade ideologiska plattformar och ‘maktsamlingspunkter’, ligger nu och flyter planlöst på ett decentraliserat hav i vår samtid. Jag undrar om det inte är dags att både utifrån och innifrån försöka förändra deras strukturella och organisatoriska form till att uppfylla helt andra behov och möjliggöra helt andra typer av samarbeten och samtal.

Foto: Fokus

Alan Rosenblatt (Online Advocacy) inledde konferensen med ett anförande om Barack Obama och sociala medier där han i övergripande drag gick igenom hur Obamas kampanj kom att bli så framgångsrik och beskrev även USA:s kommande arbete med öppenhet och transparens.

Ämnet är verkligen inte min kopp te. Efter allt tjat om presidenten och den underbara kampanjen hade jag inga höga förväntningar på att man skulle få reda på något nytt och intressant om det som journalister och politiker i Sverige redan har analyserat flera varv runt. Alan inledde lite segt, kanske berodde det dock på att det var tidigt på morgonen, men han gjorde ingen besviken. Han fick upp ångan och tog faktiskt upp en del nya detaljer om kampanjarbetet och verkade ha vänner på den federala nivån och i vita huset, vilket gjorde samtalet till ett ”keynote speech” jämfört med om en svensk ”expert” hade försökt att återberätta samma skeende. Överlag var det en bra inledning på dagen men jag tänker inte skriva något mer om själva ämnet då jag riskerar att somna.

Panelen som kommenterade Alans anförande bestod av Billy McCormac, chef för förlag och kommunikation på tankesmedjan Timbro, och Katrine Kielos, Ledarskribent på Aftonbladet. Jag antecknade ingenting under deras debatt, men jag minns det rätt var både Billy och Katrine skeptiska till att de svenska partierna kan anamma nya innovativa kampanjstrategier.

Partierna har en förmåga att missa poängen med vad det egentligen behöver göra för att bli mer framgångsrika. De stirrar sig blinda på tekniken som mål. De missar att de istället för att kopiera Obamakampanjen måste förnya sig själva inom partistrukturerna, förändra systemen och förändra inställningen och synen på medborgarna.

Partierna ser och ”talar” fortfarande till medborgarna som väljare och inte som människor. De basunerar ut budskap och kampanjer, men de missar att ingå i de redan befintliga politiska samtalen som medborgare redan har mellan varandra. Partierna har helt missat att en vinnande strategi inför riksdagsvalet är att anamma polyfon kommunikation och samarbeten mellan medborgare och politiker.

De politiska plattformarnas och deras ideologidrivna strukturer är daterade och organisatoriskt sett har det inte skett någon revolutionerande omstrukturering av vare sig arbete eller hierarkier inom den svenska politiken på mycket länge. De politiska partierna är som fritt flytande bojar på det decentraliserade havet som letar febrilt efter fyrljus för att kunna navigera sig till valsegerns trygga hamn.

Juliagruppen ansvarade för seminariet ”Digital demokratisering” som ingår i den pågående serien ”Nät och samtal”. Följande information är tagen från Juliagruppens kalendarium:

”Utvecklingen på den digitala marknaden både kan och bör gå hand i hand med en global demokratiseringsprocess. Förutom politiska beslut och projekt finns många andra initiativ som syftar till att sprida teknik och teknisk “know-how” till utvecklingsländer och tekniskt eftersatta områden. Vilka intiativ finns det som driver frågor som rör e-bistånd och digital demokratisering?
Hur ser dessa processer ut, och är det något som går att utveckla?”

Medverkade gjorde Isobel Hadley-Kamptz (Juliagruppen), Henrik Pålsson (Ericsson/Networking@school), Stefan Larsson (Cybernormer) och George Joseph (på besök från Kerala, Indien). Tyvärr kunde Sebastian Büttrich (Wire.less.dk/Wireless Africa) inte komma på grund av att han var hemma sjuk i svininfluensan.

Social förändring är någonting mycket svårt. Hur introducerar man ny infrastruktur eller telekomlösningar i länder där man har helt andra grundförutsättningar än i väst och som har ett helt annan typ av samhälle? De medverkade pratade om olika sätt att främja deltagande i olika kulturer och betonade vikten av att man först måste lära sig om eventuella kulturella skillnader innan man kan etablera satsningar på infrastruktur i en given region. Vad är grundproblemen måste man som telekomföretag eller biståndsansvarig fråga sig själv. Några problem som man måste lösa är att det måste finnas basstationer där man kan ladda mobiltelefoner, det måste finnas solpaneler, rutiner för underhåll av utrustning och att förstå de grundläggande IT-tekniska problem som finns.

George Joseph som var på besök från Indien berättade tillsammans med Stefan Larsson om ett IT-projekt i Indien som ämnar att undersöka och främja barns kommunikation och internetnyttjande. Det är viktigt att barn tillåts leka fritt med både infrastruktur och internet då de upptäcker nya sätt att skapa sina egna röster. Stefan visste inte riktigt hur mycket ramar och regleringar av barns närhet och användande av datorer som vuxna ska använda sig av, men att detta faller tillbaka på kulturella skillnader. Ett problem som jag ser det idag är att föräldrar i allmänhet är rädda för internet. Detta är på grund av att de inte förstår internet på samma sätt som barn gör som växer upp med internet.

Effekten av utvidgandet av mobiltelefoni och nätverk, är att detta kompenserar för andra infrastrukturella problem som t.ex. internetuppkoppling. Det är just framförallt i skolor som det är störst chans att elever får tillgång till internet, snarare än att satsningar görs på att etablera företag som använder sig av och säljer tjänster, för att på så sätt få tillbaka något av de investeringar som görs.

Visst kan man etablera internetuppkopplingar genom att investera i företag och mobila nätverk i en stad, men detta är något kopplat till marknaden och har inget gagn för t.ex. utbildningssystemet. Därför är det viktigt att både investera i något som kan etablera lokala företag, samtidigt som bistånd går till främjandet av kommunikation och internet i utbildningssystemet.

Om man vill diskutera utifrån ett feministiskt perspektiv kan det vara intressant att diskutera möjligheterna till att stödja lokala nätdrivna företag som drivs på ett mer jämställt sätt. Och utifrån ett blivande lärarperspektiv tycker jag att det inom skolan ska ske satsningar som främjar kommunikationsmöjligheterna för alla barn. Det är iallfall viktigt att betona att vi behöver samtala mer om svenskt e-bistånd.

En annan viktig fråga är hur vi löser problemet med så kallat ”e-waste” i västvärlden. I dagsläget tror jag mycket av västvärldens förlegade elektronik skeppas till Afrika och Kina, där småbarn och tonåringar sitter och eldar kablar och andas in giftiga ångor för att komma åt värdefulla metaller, samtidigt som monitorer och andra elektroniska produkter antingen säljs på en svart marknad eller tas om hand på andra sidan jordklotet sett till var de ”användes”.

Rent generellt verkar det vara ett kretslopp där produkterna vi sitter och använder, den dator jag skriver detta med, kommer från andra delar av världen, används i väst och skickas sedan tillbaka som skrot till där de kom ifrån. Kan inte Miljöpartiet, eller något annat parti påbörja en debatt om hur Sverige hanterar ”e-waste”? I västvärlden tror jag rent generellt att ett motargument mot att ta hand om det är att det blir för ”dyrt”, men hur många gånger har vi inte hört detta argument förut och är det inte vårt ansvar att ta hand om vårt eget konsumerade material?

Om ni vill veta mer om Cybernormers pilotprojekt i Indien ber jag er att kontakta dem. De ställer säkert upp på intervjuer eller liknande och berättar mer om planer, målsättningar etc. Det vore kul om fler skulle höra av sig till dom framöver så de under projektets gång kan berätta om det och att vi som bryr oss kan komma med synpunkter och idéer kring projektet.

Jag vill passa på att be om ursäkt för att jag inte har en bättre redogörelse av seminariet. Anledningen till detta är att jag igår upptäckte att min autosave-funktion inte fungerade. Jag tappade cirka halva min post i samband med detta vilket gjorde att jag kände att luften gick ur mig. Den text ni precis har läst är betydligt fattigare än originaltexten som försvann.

Foto: Fokus

Efter detta seminarium blev det dags att tala om politisk anpassning och arbetssätt i det problematiskt formulerade ”nya tiden”. Paneldeltagare var Rickard Falkvinge, partiledare för Piratpartiet, Joachim Åström. Lektor i statskunskap vid Örebro universitet och Anneli Philipson, Kommunalråd (v) i Malmö, med ansvar för demokratifrågor och det så kallade Malmöinitiativet.

Varför anpassar sig politikerna inte sitt sätt att jobba? Jag tror att det beror på att de stirrar sig blinda på helt fel saker. De tror generellt att en kopierad Obamakampanj ska göra susen och att använda alla de coola grejerna som kidsen använder sig av. Jag tror vi ska stanna upp och fundera lite här.

Jag tror att vi kan lära oss mycket mer om politisk strategi och demokratisk framtid genom att förstå internet, samt att titta närmre på valet i Iran snarare än på ”Obamaeffekten”. Att inte förstå internet kan på ytan uppfattas som en generationsklyfta, men jag tror att det handlar om något mer grundläggande än så.

Moderatorn Magnus Ljungkvist, Makthavare.se försökte blidka dom i publiken som ville ha tydliga svar, men det finns inga tydliga svar och det läggs för stor tilltro till exempelvis Piratpartiet att dom ska lära höger- och vänsterblocken att bedriva nätpolitik.

Detta är problematiskt. Jag tycker att partierna ska tänka mer på hur de kan gå vidare från sina ideologiska plattformar förankrade i gamla industrisamhället, till att bedriva virala samtal som smittar av sig och som når ut till redan befintliga diskussioner och initiativ. Kopiering är bra, men glöm för den skull inte att strukturera om politiken så det lättare uppstår ideologiska och systemuppluckrande mutationer.

Kanske borde vi prata om ”politiska samtal” snarare än ”politisk diskussion”. Myndighets- och marknadskommunikation bygger ju på teorin om att man i budskap kan rikta sig till en viss målgrupp eller en viss väljarbas. Det här resonemanget vilar i denna kontext på en felaktighet; nämligen att politiken riktar sig till ”väljaren” och inte ”medborgaren”.

Konsekvensen av detta är att meddelanden basuneras ut i tid och otid och en del av ”medborgarna” väljer att slå dövörat till och ägnar sig åt annat. En viralt dynamisk kommunikativ situation skulle vara en där politikerna rör sig i befintliga diskussioner och debatter och inte säger hur det ska vara men är med i samtalen och tar intryck från medborgarna.

Jag tror att många medborgare idag tycker att de ideologiska plattformarna är daterade och känns främmande. Man kan t.ex. väldigt förenklat sätt säga att många sakfrågor transcenderar den traditionella politiken med dess vänster-höger-skala. Resultatet blir att det finns människor inom alla samhällsklasser som vänder sig bort från partiplitiken utan att begränsa sitt politiska engagemang.

En framtida politik måste kunna föra gemensamma diskussioner och uppta medborgare från det att ett förslag diskuteras till att något införs som lag.

Som Joachim var inne på så finns det ju inte alls mycket forskning kring ämnet, vilket är ett problem när man intuitivt är mitt uppe i det men att man har svårt att sätta ord på det och vetenskapligt förklara det. En annan sak jag tänkte på är kopplat till vad Anneli sade om Malmöpanelen och Malmöinitiativet; tekniken är inte ny men politikerna försöker att förstå hur man ska kommunicera.

Men frågan som uppstod genast var: Men lockar inte dessa plattformar till sig samma gamla rättshaverister? Jo förvisso, men hur vore det istället om politikerna når ut och samtalar med dom som visar sig vara vanliga medborgare? Hade inte vanliga medborgare kunnat driva ett Malmöinitiativ som sedan politikerna är med och samtalar inom? Jag tycker att politiker måste våga experimentera med samtalsmodeller och arbetssätt.

Foto: Fokus

Nästa diskussion hade titeln ”Makten och öppenheten”, vilket är något som jag tycker är mycket intressant. Panelen bestod av Mats Sjöstrand, Generaldirektör Skatteverket, ordförande i e-delegationen, Magnus Kolsjö, Politiskt sakkunnig Finansdepartementet (kul att du följer mig på twitter Magnus) och Lars Wiigh, Affärsansvarig för offentlig sektor IBM.

Denna diskussion tog avstamp i synen på den teknik som ger nya möjligheter till myndigheter och offentlig förvaltning och hur de utnyttjas på bästa sätt. Herrarna (var är kvinnorna?!) såg problemen och inte möjligheterna. Lars var mer positiv till att tillgängliggöra rådata och tyckte inte att vi skulle stanna upp på grund av den ”personliga integriteten”.

Kolsjö och Sjöstrand såg långa uttdragna processer och kostnader framför sig när de redogjorde för sin syn på möjligheterna. Det tycks på förhand redan vara idel problem och en massa jobb. Deras huvudproblem är att vi inte kan skilja på personlig data och offentlig data. Om vi inte kan skilja dessa datamängder åt, kommer vi inte att kunna garantera den personliga integriteten.

Sjöstrand, tillsammans med andra, tycker att sekretessbelagda dokument inte är något problem, men att skilja den offentliga datan och den privata datan åt är ett måste. Han vill in i det sista skydda vissa handlingar från att släppas fria för att han har en tydlig bild av vad den personliga integriteten innebär.

Vi medborgare måste komma med förslag här på hur vi kan skilja dessa datamängder åt. Kan vi inte börja med att be Regeringen ålägga någon myndighet att utreda exakt hur många register som finns i Sverige? Kan vi inte fortsättningsvis undersöka hur vi från ett utifrånperspektiv kan ge förslag till myndigheter hur de kan hantera datan bättre, och sedan konsulta inifrån myndigheterna tillsammans med dom för att ta fram rätt typ av processtrategiska lösningar? Det är här jag tycker att verktygen och samtalen måste få mer utrymme i politiken.

Jag kan mycket väl tänka mig att om myndigheter blir pliktskyldiga att lämna ut rådata (offentliga handlingar), kommer intresserade människor förr eller senare programmera verktyg eller göra något av den datamängd som de får tillgång till, som kommer att förändra myndigheternas egna arbete på sikt. Och detta kommer kanske inte innebära de ofantliga summor som herrarna tänker sig. Budget finns det alltid tillgång till, det är en fråga om effektivisering och omfördelningspolitik samtidigt som man vågar ta mer hjälp av sina medborgare.

Se inte problemen, se möjligheterna! En möjlig lösning skulle kunna vara att man inför en privat identitet, precis som Nicklas Lundblad har föreslagit. Det skulle innebära att man kan välja bort sig ur vissa register och att lättare kunna korrigera felaktigheter i datan. Det är sådana sidodiskussioner som måste uppstå och vi bör inte fastna i diskussionen om den personliga integriteten. Våga diskutera och tänka på hur vi skulle kunna uppdatera offentlighetsprincipen.

Efter lunchen fortsatte dagen med en diskussion som gick under namnet Global utblick. Har nätet medverkat till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter globalt? Hur nyhetsvärderar traditionell media digitala demonstrationer, och vad händer när stater använder bloggar och samtalen i propagandasyfte? Kajsa Klein, Doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap, JMK, Vilhelm Konnander, Rysslandsexpert, bloggare på Global Voices Online, Kinga Sandén. Utrikesredaktör Sydsvenska Dagbladet och Nicklas Lundblad. Tidigare Google, nu vice VD på Stockholms Handelskammare, forskare och medlem i regeringens IT-råd diskuterade företeelser som kommunikation, desinformation, källkritik etc. Modererade gjorde Isobel Hadley-Kamptz.

Klein och Sandén anser jag vara de som riktigt drev diskussionen framåt och visade på en imponerande bredd. Hur löser man problemet med desinformation? Journalister måste börja resa mer och etablera kontakter, vilket är även något som jag har diskuterat med andra journalister förut. Om det händer något i en region är det alltid bra om en journalist känner någon i regionen som denne kan förlita sig på. Ibland är det viktigare som nyhetsredaktion att få ut att någonting har hänt, men att man sedan jobbar mot ambassader och lokala medier för att ta reda på detaljerna.

I och med att sommarens val i Iran innebar att journalister ett tag skickades ut i landet, var det bara internetaktivister som lyckades säkra kommunikationen ut ur landet. Desinformation är ett minst lika stort hot för nätaktivisten som för journalisten. Om den senare förlitar sig på kända kontakter och nyhetsbyråer, är det inte lika självklart vilka kriterier och parametrar som är viktiga för nätaktivisten.

Det vore bra om journalistiskt arbete och maktstrukturer var mer transparenta. Jag tänker mig nämligen att nätaktivister skulle kunna lära sig ett och annat om källkritik och att värdera information, samtidigt som nätaktivisterna skulle kunna upprätthålla kommunikation som journalister kan nyttja för att snabbt kunna få ut information om vissa skeendet på ett globalt plan. Vilka samarbetsformer skulle kunna skapas mellan journalister och nätaktivister? Det vore bra att inleda en diskussion som berör denna möjliga relation, framförallt för att vi kommer att stå inför fler situationer där vi i demokratiska samhällen kommer att behöva bidra med värnet för en fri och skyddad kommunikation mellan människor i t.ex. regimer eller oroliga områden.

Anonymiteten är något mycket viktigt och grundläggande och går hand i hand med yttrandefriheten. Att vara anonym innebär att man kan vara någon annan än sig själv, våga uttrycka vissa saker som man i offentlighetens ljus kanske blir dömd och värderad negativt för etc. Men vi måste även intressera oss för pseudonymen som företeelse.

Ibland vill man inte vara helt anonym eller avkönad. Om jag vill kan jag ta på mig olika ”masker” på nätet och ha olika möjligheter att samtala med andra människor utan att röja min identitet. Om jag vill alltså. För än så länge är detta ett val och detta val innebär att jag känner att om jag säger eller skriver något kontroversiellt så kommer det att vara ok i ett demokratiskt Sverige såtillvida jag håller mig till lagen.

Men i ett samhälle där anonymiteten är hotad kommer vi att känna oss sedda hela tiden. Detta kommer att påverka oss på sätt som vi har svårt att föreställa oss, men vad kan vi göra åt saken? Anonymiteten må vara självklar i västvärlden, men i regimer är det en fråga om liv och död om man ska kunna blogga, samtala, eller avvika från sociala koder, normer och regler.

Värna om yttrandefriheten genom att värna om rätten till att kunna vara anonym.

Visst kan regimer använda sig av en hel palett av roliga verktyg för att kartlägga och förfölja sina medborgare, men vi kan tänka oss andra typer av verktyg och möjligheter som hjälper till att göra det svårare för regimer att jaga medborgare. Man kan säga att de sociala nätverken har en inbyggd förmåga att kunna sätta hårt mot hårt när det gäller att undvika regimernas sökarljus. Stäng ner en blogg och det skapas en till, radera ett twitterkonto och fem till ser dagens ljus, samla data från ett facebookkonto; som visar sig vara skapat för att sprida desinformation och stäng ner internet så sprids istället meddelanden smittontologiskt.

För varje nytt verktyg som används av en elak jävel, kan vi också se tendenser som motverkar och gör det svårare för den elake jäveln att lyckas med sin övervakning. Om vi programmerar något eller ska implementera lagar ska vi utgå från följande verifierande fråga: Hur skulle den här lagen användas av en riktigt elak jävel? (inspiration kommer från Pontus Walck, Juliagruppen)

Den svenska konsekvensanalysen lyser med sin frånvaro då vi implementerar FRA, IPRED, kanske datalagringsdirektivet, ett kompromissnedtyngt telekompaket och ACTA för att nämna några exempel. Dessa lagar och modeller kommer ju att exporteras runt om i världen! Hur blir det då med tron om en sann global demokrati? Premisserna är redan från början negativt utformade.

Det borde finnas initiativ där journalister och nätaktivister samarbetar för att lära mer av varandra. Jag skulle t.ex. gärna vill ha tips på litteratur som handlar om källkritik, desinformation, skrivande, värdering och objektivitet, mot att dela med mig av mina kunskaper inom de områden som jag är intresserad av.

Jag tycker att även vanliga människor i dag kan jobba mer journalistiskt utan att det ska påverka journalistiken och dess yrkesområde. Vi kan istället hjälpas åt mer och se varandra som kompetensreferenser. Vi medborgare kan också säkerligen hjälpa journalistiken att bli bättre och att finna sig till ro i brussamhällets informationsflöde, som medierna i dagsläget ser som ett hot. Jag ser dock detta som en möjlighet till att förändra journalistiken.

Jag håller med Nicklas Lundblad i det här avseendet att journalistiken måste sluta att titta bakåt på gamla förutsättningar och affärsmodeller. De får helt enkelt försöka att närma sig sina läsare ännu mer. Innebär inte detta en likhet med det jag nämnde ovan om att politiken måste närma sig medborgarna i befintliga samtal? Media behöver nå ut till de befintliga diskussionerna på ett bättre sätt och omvärdera varför man bedriver en verksamhet: Handlar det om att informera och ha en grävande maktbelysande funktion, eller handlar det om att tjäna pengar?

Foto: Fokus

Nästa miniseminarium handlade om integriteten idag och igår. Medverkade gjorde från vänster till höger Lars Ilshammar, Historiker och journalist, debattör i frågor som rör media och informationsteknik, Annie Johansson, Riksdagsledamot Centerpartiet, Nicklas Lundblad och den sprudlande och snabbtänkte moderatorn Torbjörn Larsson, Fokus, som bara hade varit moderator en gång tidigare under dagen. Efter en dag med medföljande trötthet var det skönt att återigen vakna till.

Integritetsdiskussionen måste mer gå in på ”egenmakt” och dess möjligheter. Från det att integriteten blev viktig någon gång på 60-talet (rätta mig om jag har fel) i och med personnummer-debatten, har informationssamhället och ”bruset” tagit lagrummet på sängen och sprungit om de skyddsmekanismer som förr stod pall för trycket. Idag har vi inte pappershandlingar, utan även digitala handlingar och en mängd olika register, sekretessnivåer, datatyper etc. Vi står inför en föränderlig begreppslighet och hur gör vi då när vi står inför det att vi måste omdefiniera begreppen men också att öppna upp systemen?

Vi skulle kunna tänka oss en massa saker som kan förbättra offentlighetsprincipen och yttrandefriheten. Förvisso är värnet för dessa bra, men även dessa förordningar och lagar måste hänga med i tiden. För hade vi kanske bara möjlighet att granska makten, men idag har vi en balansgång mellan det privata och det offentliga som realiseras i och med internets gränslöshet.

Vi vill ha öppna och enkla system som pliktskyldigt tillhandahåller rådata så att vi kan samköra data för att granska myndigheter och makten. Men vi vill inte som medborgare utsättas för en mer omfattande datalagring, att bli ”samkörda” FRA-stylee i stora algoritmtriggersystem eller att inte veta hur många register vi finns med i.

Undersök möjligheterna till att utvidga e-offentligheten, hur långt digitaliseringsprincipen ska sträcka sig och försök att hitta en balans för lagstiftningen. Vi kan inte längre sitta och patcha lagarna 10-20 gånger per år, det håller inte i längden. Saker och ting måste bantas och effektiviseras, vilket inte innebär att myndigheterna med nödvändighet behöver bantas per se (lugn ni kan få jobba kvar), men hur myndigheter kan hantera data, intranät, arbetsförutsättningar etc. måste tillsammans med pliktskyldigheten till att dela ut rådata fungera i harmoni med rådande lagstiftning.

Ju färre definitioner och ju färre datamängder som omfattas av offentlighetsprincipen desto bättre. Det säger sig självt att en lag kommer att behöva patchas färre gånger om vi minskar antalet offentliga register i Sverige, samtidigt som medborgaren får möjlighet till privat identitet och mer medmakt över datamängden som ansamlats om en själv. Jag riktar denna fråga till experterna: Hur många register har vi totalt i Sverige och vilka sköter dom? Fråga vad medborgarna tycker om det innan ni stannar för det röda stoppljuset i samband med att ”integritetsdebatten” går över gatan…

Vi behöver inte ha en folkrörelse om de här sakerna för att inleda förändringar och komma med nya synsätt hur vi ska hantera, processa och dela ut data. Skyddet av datan finns redan där i och med sekretesslagen och sekretessförordningen.

Det var första gången jag hörde Annie Johansson tala, men jag blev inte övertygad om att just Centern har bra lösningar att komma med. Tyvärr. Lite mer generell kritik: Om man kallar sig liberal får man vara lite mer förutseende med möjligheterna till att det inte borde gå att samköra data om det samtidigt är möjligt att trigga system och algoritmflaggningar. Medborgare kommer bara göra det enklare för andra att nyttja ”masker” och värnet om anonymiteten kommer att förstärkas för att på så sätt glida undan dessa möjligheter. Glöm för den skull inte att vi även i Sverige kan få ”elaka jävlar” vid makten.

Efter fikat var vi i Juliagruppen lite trötta, så några av oss gjorde en räd mot kanelbullskorgarna och begav oss därifrån. Överlag var vi väldigt nöjda med dagen och samtalade med varandra om saker och ting en bra bit efteråt. Jag tror att vi behöver fler sådana här konferenser för att skynda på debatten och diskussionen. Vi behöver ta oss förbi stoppklossarna samtidigt som vi försöker lösa dom.

Å Juliagruppens vägnar vill jag tacka Fokus för att vi fick vara med under konferensen och ifall ni som har läst inlägget vill veta mer om oss se vår hemsida eller följ oss på twitter.

Missa inte Marcin De Kaminskis öppningsanförande på Parley! Där han talar om många saker som kanske inte nämndes under Fokuskonferensen. Sevärt och intressant.

Slutligen, missa inte Isobel Hadley-Kamptz medverkan i senaste numret av Fokus: ”Efter FRA-kriget”. Artikel ger tydliga signaler om vad vi gemensamt måste fortsätta samtala om, men framförallt vad vi måste värna om med början redan nu. Plocka gärna upp tidningen också så får ni se foton nere från Bahnhof-bunkern!

När tekniken förändrar politiken