Murray Rothbard (1926-1995) var en ledande teoretiker och främjare av den Österrikiska skolan samt en av grundarna av den moderna frihetliga rörelsen. Men som han visar denna fantastiska monografi – ursprungligen publicerad 1971, i april och juli-augusti numret av Individualist – var Rothbard också en fenomenal arbetshäst som absorberade en häpnadsväckande mängd detaljer innan han skrev om ett historiskt ämne.
I Education: Free & Compulsory presenterar Rothbard sin enorma vetenskapliga noggrannhet och motbevisar sina kritiker. Rothbard är långt ifrån att vara den anti-empiriska ideolog som hans motståndare skulle anklaga honom för. I detta traktat är Rothbard mycket sparsam med teori och ägnar bara några få sidor till utbildningens väsen och dess ideala form för en fri människa.
Efter denna korta teoretiska diskussion fokuserar Rothbard huvuddelen av arbetet med historien om statens gradvisa intrång på de traditionella befogenheter föräldrarna hade i barnens utbildning. Även om berättelsen är vävd ur Rothbards uppenbara intresse för frihet, så lägger han opartiskt fram de faktiska omständigheterna, förklarar det gradvisa införandet av tvång i utbildningen, först i Europa och sedan i USA. Rothbard packar sidorna med en sådan täthet av detaljer och relevanta citat att en förespråkare av statliga ingripanden i utbildningen möjligtvis finner monografin mycket praktiskt som en referens.
Nuförtiden när statsmakten i USA når (i vissa dimensioner) oanade höjder, blir det svårt att hitta en övertygande analogi som kommer att få respons hos allmänheten.
Till exempel brukade jag personligen säga: ”Föreställ dig det absurda med att den federala staten driver bilföretag!” som en humoristisk reductio ad absurdum, men nu kan jag inte längre göra det inför vissa åhörare eftersom vår federala stat har blivit just det absurda. Det brukade också vara vanligt för libertarianer att debattera hälso- och säkerhetsförvaltarskap genom att varna, ”Vad kommer härnäst? Kommer staten att beskatta läsk och förbjuda Happy Meal?” Ack, även dessa lagförslag kommer till stånd mitt framför våra ögon.
I denna kontext är det uppfriskande att se – som vanligt – att Rothbard har kommit på en lysande analogi och en som allmänheten fortfarande kommer att finna helt intuitiv:
Vad skulle vi tycka om ett förslag till staten, federal eller kommunal, att använda skattebetalarnas pengar för att inrätta en rikstäckande kedja av offentliga tidningar och tvinga alla människor eller alla barn att läsa dem? Dessutom, vad skulle vi tro om statens förbud av alla andra tidningar, eller för den delen förbud av alla tidningar som inte lever upp upp till ”normer” om vad en statlig utredning tycker att barnen borde läsa? Ett sådant förslag skulle allmänt betraktas med skräck i Amerika och ändå är det exakt den typ av regim som staten har etablerat inom undervisningssfären.
Obligatoriska offentliga tryckpressar skulle betraktas som ett intrång i den grundläggande tryckfriheten, men är inte undervisningsfrihet minst lika viktigt som pressfrihet? Är inte båda viktiga medier för offentlig information och utbildning, för fri forskning och sökandet efter sanning? Det är uppenbart att undertryckandet av fri undervisning bör betraktas med ännu större fasa än undertryckandet av fri press, eftersom barnens oformade sinnen är inblandade här.
Hur lysande analogin än är vet vi att den tyvärr inte räcker. Även om nästan varje amerikan omedelbart skulle förkasta ett förslag till staten att reglera och framtvinga tidningarnas läskrets, av någon anledning har de köpt idén att statens styrning av utbildning är godartad.
Rothbard ger andra argument och fakta som stöd. Till exempel påpekar han att även till synes privata skolor fortfarande är föremål för statens godkännande och är i det avseendet bara förlängningar av staten (eller ”offentliga”) skolsystemet.
Vidare visar Rothbard att denna funktion är nödvändig i ett tvångsmässigt system med obligatorisk närvaro. För om staten meddelar att alla barn under en viss ålder måste gå i ”skola”, då är det naturligtvis nödvändigt för staten att fastställa vilka verksamheter som måste inspekteras. Det kommer knappast att duga med att låta en fabrik sätta upp en skylt som säger: ”Acmeskolan för det livliga barnet”, och sedan anställa barn för jobb åtta timmar om dagen vid ett löpande band. När väl tvång införs så är vi inte långt borta från en fullt utvecklad statlig kontroll av alla läroplaner och att alla föräldrabeslut ifrågasätts.
Det är inom detta område, föräldrarnas roll i utbildningen, som Rothbard verkligen skiner. Man kunde ha förväntat sig att en ekonom skulle prisa formell, institutionaliserad skolgång på grund av dess stordriftsfördelar och deltagande i arbetsfördelningen. Det skulle trots allt vara galet för ett barns föräldrar att försöka vara tandläkare, läkare, jordbrukare och skräddare. Av samma anledning kunde man då ha trott att Rothbard skulle föredra specialisering inom utbildning, där de bästa individerna blir lärare och sprider sina doser av tjänster till massor av barn.
Tvärtom går Rothbard inte den vägen överhuvudtaget. Istället framhäver han en-mot-en-utbildning som idealet och utser föräldern som den bästa läraren för ett litet barn. Även på en fri marknad är problemet med formaliserad institutionell instruktion att den tvingar läraren att införa en enda takt och läroplan för varje elev, oavsett hans begåvning eller intressen. Rothbard förklarar:
Det är därför uppenbart att den bästa typen av undervisning är individuell undervisning. En kurs där en lärare instruerar en elev är klart överlägset den bästa typen av kurs. Det är bara under sådana förhållanden som mänsklig potential kan utvecklas till sin högsta grad. Det är uppenbart att den formella skolan, kännetecknad av klasser där en lärare instruerar många barn, är ett oerhört underlägset system. Eftersom varje barn skiljer sig från de andra i intresse och förmåga och att läraren bara kan lära ut en sak i taget, är det uppenbart att varje skolklass måste stöpa all instruktion i en enhetlig form. Oavsett hur läraren instruerar, i vilken takt, timing, eller variation, våldför han sig på var och en av barnen. Varje skolutbildning medför missanpassning av varje barn till en prokrusteansk bädd av olämplig enhetlighet.
Rothbard medger att föräldrarna i praktiken kan hyra en handledare för att tillhandahålla denna individualiserade undervisning och han bekräftar ytterligare att många familjer kanske tycker att detta är för dyrt. Ändå är det intressant att se Rothbard effektivt kämpa för hemundervisningsrörelsen, vid en tidpunkt (1971) då den knappast var den kraft som den är idag.
Förutom dessa principiella argument kan kritikern av grundskolan bygga upp starka argument utifrån materialet som Rothbard samlat in i sin historiska diskussion. Till exempel, precis som det federala pensionssystemet hade sina rötter i autokratiska Preussen, så hade också obligatorisk utbildning det. Rothbard skulle komma att våndas ännu mer över den moderna ”progressiva” tolkningen när han fick veta att den amerikanska traditionen av obligatorisk utbildning var ett sidoskott till den dogmatiska protestantismen, som inte bara försökte sprida läskunnighet, utan även utrota kätteri.
Utbildningsfrihet är av avgörande betydelse. Det är ingen slump att den allmänna statsmakten växte pari passu med sin specifika roll inom utbildning, det är inte heller korrekt att visa den senare som en rent specifikt instansiering av den tidigare trenden. Tvärtom är det enda sättet för staten att kontinuerligt förstelna och utvidga dess framgångar att indoktrinera barn, stegvis förändra den undervisade läroplanen för varje efterföljande generation.
Det är sant att Internet har gjort det möjligt, som aldrig förr, att kringgå statens järngrepp om formell utbildning. Ändå är det fortfarande avgörande att förstå teorin och historien bakom statens insatser på detta område. För denna uppgift är Laissez Faire Books nya upplaga av Rothbards klassiska monografi väsentlig läsning.
Din tillgivne,
Robert P. Murphy
Consulting by RPM
Följande artikel är en översättning och omarbetad version av Robert P. Murphys ”Millions of Wasted Minds” från den 24:e augusti 2012.
Senaste kommentarer