I de intelligenta maskinernas tidsålder

I fredags hölls ett arbetsseminarium på Institutionen för Kultur och Kommunikation på Södertörns Högskola i Stockholm, där Karl Palmås och Christopher Kullenberg hade bjudits in för att tala om vad de sedan en tid tillbaka har forskat i, utvecklat och föreläst om: Teknologier, diagram och subjektivitet.

Palmås forskar om teknikens ekonomi och organisation vid Chalmers Tekniska Högskola och Kullenberg är doktorand i Idéhistoria och Vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Tillsammans har de från olika perspektiv försökt att belysa och analysera framväxt av informations- och kommunikationsteknologier i skenet av mänsklighetens identitet och teknikrelationer i dagens samhälle.

Ny teknologi medför nya arbetssätt och teorier. Hur påverkar den tekniska utvecklingen vår syn på människan, robotar och sammansättningar? Palmås och Kullenberg tar hjälp av bland andra Félix Guattari, Gilles Deleuzes, Michel Foucault, Michel Serres, och Gabriel Tarde för att med hjälp av deras terminologi redogöra för framväxten av panspektriska samhällsdiagram i relation till de panoptiska, att problematisera begrepp som människa och samhälle samt belysa olika verktyg som ger upphov till nya övervakningsmöjligheter och samhällsfunktioner som tidigare varit omöjliga.

Dessa funderingar och spår omfattar även det politiska. I ett samhälle som antingen präglas av demokrati eller av förtryck kommer dessa möjligheter, verktyg och diagram att få olika uttryck och konnotationer. Ett studie av det politiska omfattas i samtiden av olika handlingar och uttrycks som flätats samman med både panspektriska och panoptiska diagram.

Om ni inte redan är bekanta med vad Kullenberg och Palmås forskar om rekommenderar jag följande artiklar och texter som kan fungera som ingångar till deras projekt och begreppsapparat:

Texter:
1. Kullenberg, C. (2008) “Robotar och krig”, Ord & Bild, nr 5.
http://christopherkullenberg.se/wp-content/uploads/2009/02/ordochbild.pdf
2. Kullenberg, C. & K. Palmås (2008) “Smitto(nto)logi”, Glänta, nr 4.
http://eurozine.com/pdf/2009-03-09-kullenberg-sv.pdf
3. von Busch, O. & K. Palmås (2006) “Intro”, från Abstract Hacktivism. London: Mute.
http://www.isk-gbg.org/99our68/AbstractHacktivism.pdf
http://thepiratebay.org/torrent/4738236/Abstract_Hacktivism__The_Making_of_a_Hacker_Culture_(2006)_PDF

Vid seminariet deltog även bland annat Fredrika Spindler och Sven-Olov Wallenstein, vars respektive arbete i allra högsta grad berikar det svenska filosofiklimatet och som jag har stor respekt för.

Sven-Olov Wallenstein har jag haft nöjet att lyssna på vid flertalet tillfällen då han bland annat har pratat om samtida konst, estetik och filosofi. Han har även översatt texter från Kant, Heidegger, Deleuze, Derrida och Girogio Agamben, vilket vittnar om en bred teoretisk kunskap inom många olika områden och filosofiska projekt. Fredrika Spindlers bok om Spinoza, som jag kommer att skriva om framöver, publicerades nyligen och har redan fått bra kritik från olika håll. Jag tror att den boken kommer att bidra till att väldigt många produktiva idéer realiseras under det här året. Fredrika har även skrivit massor av artiklar och uppsatser som ni säkert hittar om ni söker på högskolans hemsida.

Seminariet gästades även av andra akademiker från institutionen och en hel del människor med olika teoretiska och praktiska erfarenheter. Det skulle visa sig att dagen skulle bli väldigt intressant. Sedan i fredags har jag gått omkring och tänkt på seminariet och att det var bra att jag tog mig dit och till slut lyckades att ramla in (stressad) på rätt ställe. Jag upplevde en intensifierad diskussion, vars affekter fick en nästan omtumlande effekt.

Jag ska på  ett osystematiskt sätt belysa en rad fruktbara spår och idéer samt att göra en sorts sammanställning av begreppslighet, filosofer och information. Jag vill återigen gå igenom begreppen och samtalet för att på så sätt bidra med mina personliga minnesanteckningar (vilka givetvis är fyllda med sakfel och osäkerhet) för att undslippa glömskans fasta grepp. Se redogörelsen för dagen som ett personligt filosoferande där jag retoriskt närmar mig ett sammelsurium av brottstycken från mitt anteckningsblock. Kommentera gärna.

Félix Guattaris och Gilles Deleuzes Anti-Oedipus (1972) och A Thousand Plateaus (1988)

Fredrika Spindler inledde med en presentation av begreppslighet från Félix Guattaris och Gilles Deleuzes Anti-Oedipus (1972) och A Thousand Plateaus (1988), där hon pratade om förståelsen av kroppar i skärningspunkten mellan kropp och teknik.

Synen på människan som mekanistisk kommer bland annat från Descartes mekanistiska kroppbegreppslighet, som såg människan som en sorts automat. Nietzsche nämndes även i sammanhanget men jag kommer inte ihåg vad som sades angående hur han såg på människan som maskinistisk, men jag tror att det generellt berörde förståelsen av tänkandet, kroppen och själen. Människan kan ses som en maskin, vars tänkande är en maskinistisk produkt. Deleuzes och Guattaris begreppslighet hyser dock en tanke om kroppen som polyfonisk samstämmighet i hela dess komplexa sammansättning.

Vad är betydelsen av kroppen och hur ter sig frågeställningen relaterat till kroppen? Spindler uppmanade oss att fästa uppmärksamheten vid första kapitlet i Anti-Oedipus och sjätte ”platån” i A Thousand Plateaus, där D&G närmar sig kroppen begreppsligt. Deleuze återkommer tydligen genom författarskapet till kroppsligheten med dess problematik och ställer sig frågande till hur man kan närma sig ”det stora förnuftet” (kroppen) som produktion och producerande.

Spinoza menar att vi ännu inte vet vad en kropp förmår. Är det någon som vet? Anti-Oedipus är ett radikalt ifrågasättande av Sigmund Freud och Jacques Lacan och den traditionella psykoanalysen och kritiserar denna på grund av dess uteslutning av en produktiv förklaringsmodell för psyket. Psykoanalysen missar en hel del poänger som D&G:s schizoanalys ska råda bot på. Detta deterritorialiserande projekt vill belysa människan som maskin med dess affekter. Spindler fortsatte sedan med att gå igenom begreppsligheten i Anti-Oedipus.

Vad är en begärsmaskin? Och vad är Begär? frågar sig D&G. Det produceras någonting, och det är maskinernas affekter, vilka inte ska ses som metaforer. Allt är maskiner. Världen är det enda som finns och varat är allt som är fallet. Detta är någonting som är univokt och varats delar är inte skilda från varandra. Maskindelarna är olika modi som uttrycker en enda substans och förhållanden som inbegriper en maskin i rörelse är något icke-naturligt som skiljer sig från det mänskliga subjektet. Maskinen har heller ingen egen vilja utan kräver en extern agent som kan programmera den att följa den logik som den är skapad för.

D&G håller inte med om att man ska förstå maskinen på detta sätt. För Deleuze och Guattari är det maskinistiska plus det mänskliga något sant som relaterar till produktionssammansättningar. Kroppen ingår alltid redan i sammansättningar där det maskinistiska uttrycks genom ständigt pågående processer. Maskinen relaterar till människan samt natur och separeras inte från dessa företeelser.

Hur förhåller det sig då mellan subjekt, objekt och maskin? För att ta reda på detta måste vi analysera ageranden och agenter för att kunna särskilja olika nivåer i t.ex. konkreta handlingar. Nietzsche beskriver aktiviteter av olika slag som krafter i spel och D&G försöker förklara hur relationen människa och maskin i en viss kraftfull sammansättning ger upphov till vissa effekter som har ett annat värde än den aktivitet som konstituerar denna. Spindler tog upp ett exempel där hon beskrev en sammansättning mellan en människa och en cykel, hur det i cyklandet uppkommer ett värde som överstiger relationen. Om jag har förstått det rätt så påverkas världen lika mycket som jag själv när jag ingår i olika sammansättningar och produktionen av specifika sammansättningar ter sig annorlunda från varandra. Maskiner skapar maskiner.

Vad är då begäret? För D&G uppfattade jag det som att begäret är produktion; att producera är att begära. Det är inte någon som begär utan det har och göra med drivkrafter och rörelse. Är begäret modusets essens? Olika affektionsmöjligheter ger upphov till olika nivåer av komplexitet, som i sin tur ökar antalet kontaktytor. Människan har en förmåga av att kunna affekteras och affektera. Kroppen affkteras och begär blir således en förmåga att producera, allstra, eller forma något.

Begäret är inte en form av brist. Begäret saknar inget objekt utan begäret producerar verklighet. Men hyser begärsmaskinen en tautologi? Begär[s]maskin är ett begrepp som tycks utgöras av två definitioner, vars begreppslighet riktas åt samma håll, dvs. formuleringarna av begreppen tycks belysa samma sak. Jag var nära att fråga Spindler om hon kunde utveckla denna möjliga tautologi lite mer men det fanns andra relevanta frågor som behövde besvaras och utvecklas i olika riktningar.

Kroppen genomsyras av krafter och affekter, vars intensiteter river upp kroppen eller kombineras med den för att skapa nya konstellationer. Krafterna och kraftspelen desorganiserar och ger upphov till dysfunktionalitet, uppbrott och blandningar som utgör den gräns som är kroppen utan organ. Kroppen utan organ definieras kvalitativt av krafter som affekterar olika delar av kroppen. Ju mer desorganisering som sker desto mer bryts kroppens ekvilibrium upp. Även här kände jag för att be Spindler att utveckla, för jag förstod inte vad hon menade med kroppen ‘i vila’ eller balanserad. Givet att världen och kroppen genom kraftspel, sammansättningar och affektionsmöjlighet är föränderlig, är det då inte problematiskt att upprätthålla synen på kroppen som balanserar upp ett antal influenser? Även en kropp i ‘vila’ ingår väl i en rad kaosartade sammansättningar givet individens framhärdande i existensen?

Skizoanalysen ämnar bland annat att analysera vad som händer när subjektet överskrids. Kroppan utan organ uttrycker både motstånd och attraktion mot ändlighet. Vad innebär ren affektivitet och vad förmår egentligen en kropp upprepade Spindler och såg kroppen utan organ som den gräns som kroppen srävar mot. Hon fortsatte vidare att tala om den formaliserande organismen, tömmandet av kroppen på affekter, hur man kan se på kroppen utan organ med dess framställningar och modus och hur man kan göra sig en kropp utan organ på ett positivt sätt. Denna del rusade Spindler retoriskt igenom och mina anteckningar är mestadels ett myller av enstaka ord och fraser som jag inte lyckas återknyta på ett vettigt sätt. Men Spindler frågade sig hur mycket som kan desorganiseras innan kraftekvilibriumet faller isär. Vad sker i en sådan typ av uppbrytning? Sedan avslutade hon sitt tal med att återkoppla till det att det inte finns någon skillnad mellan människa och natur.

Under frågestunden efter Spindlers anförande inledde Wallenstein med att koppla Freuds begrepp eros till detorritalization och reterritorialization. Det diskuterades fram och tillbaka om produktion, antiproduktion, hur diskussionen relaterade sig till Heidegger och nihilismens öde och prat om felaktiga matriser i relation till Edmund Husserls fenomenologi.

Kopplingen till Freud verkade ha bäring, men jag uppfattade inte i vilka verk av Heidegger och Husserl som diskuterades i samband med det skizoanalytiska projektet. Jag frågade senare (rätta mig om jag har fel) Jakobsson(?) som satt bredvid mig angående var Husserl redogjorde för liknande saker som vi hade diskuterat och han svarade att jag skulle kolla upp Crisis of the European Sciences, de tidiga uppsatserna i matematik samt Logiska Undersökningar. De möjliga problem som man från ett fenomenologiskt perspektiv kunde skönja i samband med D&G:s maskinistiska redogörelse, inbegrep tematiseringen och att maskinmetaforen inte ger någonting filosofiskt sett men däremot sociologiskt. Jag får återkomma till det här för att försöka förstå hur denna kritik möjligtvis har bäring hos Husserl.

Spindler påpekade dock direkt att maskinen inte är en metafor och tog upp tankar om grunden i mekanismen samt överskrivanden. Rasmus Fleischer uppmärksammade oss på kopplingar mellan maskin och teater, vilket kan vara ett spår som Rasmus kanske tar upp framöver om han inte redan har gjort det. Diskussionen gled sedan in på en annan filosof som jag tycker verkar väldigt intressant men vars filosofi jag inte har studerat ingående: Leibniz. Jag kom inte ihåg vem det var som tog upp det, men samtalet gled in på Leibniz definition av monaden som den oändliga maskinen och att den naturliga maskinen inte har någon botten där. Jag vet inte om jag lyckas beskriva detta på rätt sätt men att studera Leibniz och Spinoza skulle kunna vara ett givande spår för vidare studier kring monader och substans.

Karl Palmås och Christopher Kullenberg om panspektriska diagram, robotar, krig och nätpolitik

Efter Spindlers intressanta och raketfartssnabba redogörelse blev tempot betydligt lugnare efter pausen. Palmås och Kullenberg började med en kort introduktion där de berättade lite om sig själva. Redan i inledningen nämnde de Cassirer och Heideggers tekniksyn. Eftersom ingen sade vad Cassirer hette i förnamn vet jag inte vem jag ska referera till. Vad heter han i förnamn?

K&P står i en form av sociologisk utgångspunkt som innefattar en rad olika områden som övervakning, nätpolitik, aktivism, diagram, teknologi etc. Jag uppfattar det som att delar av deras begreppsapparat är till för att göra samtida inzoomningar eller intensifieringar av speciella skeenden, såväl sociologiska som materiella sammansättningar. Två av de första begreppen som nämndes var D&Gs ”deterritorialization” och ”territorialization”.

K&P försökte att förklara lite vad de höll på med och kom fram till någon liknelse där de försökte förklara att de kommer från ett ingengörperspektiv i och med att de frågar sig vad teknisk rationalitet är och ägnar sig åt teknisk arkeologi och utgrävningar för att belysa dessa fenomen. Deras forskning inbegriper lika mycket skapande såväl som filosofiska intensifieringar.

K&P ämnade att i 5 olika steg gå igenom sitt projekt, hur de försöker förklara olika fenomen, vilka verktyg som finns aktuella och hur olika tillämpningar av diagram, teknologier och övervakning går mot posthumanistiska ifrågasättandet av kroppsbegreppslighet.

1. Sammansättningar

K&P visar en bild på ett barn som sitter och använder en dator. Vad är det som händer här frågar K&P. Bilden manifesterar teknik som en abstraktion och en sorts kvalitativ förändring. Det att barnet sitter vid sin dator och använder den får bara sin mening genom vad som sker i sammansättningen barn-dator-internets/applikationer. Vi ställs inför en Deleuziansk immanens:

”The French 20th century philosopher Gilles Deleuze used the term immanence to refer to his ”empiricist philosophy”, which was obliged to create action and results rather than establish transcendentals. His final text was titled Immanence: a life…, spoke of a plane of immanence. Similarly, Giorgio Agamben writes in The Coming Community (1993): ”There is in effect something that humans are and have to be, but this is not an essence nor properly a thing: It is the simple fact of one’s own existence as possibility or potentiality”.”

Vi förstår alltså relationen mellan barn-dator-internets/applikation som något annat än subjektet i relation med objekten. Det är någonting i det att använda en dator som överskrider de ting vari detta användade grundar sig. Denna form av immanens berör även olika nivåer och sammansättningarna skapas och upplöses i föränderliga hastigheter.

Man kan ”exteritorialisera vad det är som uppstår mellan datorn, barnet och internet”. I sökandet efter mönster kan vi leta efter kopplingar mellan barnet och datorn, men mönstret är under ständig förändring. Om användandet ändras så ändras artefakterna. Egenskaperna bestäms således genom användaren och vilka datorer som datorn är sammankopplad med. De olika sammansättningarna, krafterna och förmågorna kan ge upphov till starka politiska och sociala uttryck.

Mot slutet av del ett började de tala om maskinerna och olika sammansättningar som proteser, vilka utgör de överskridande möjligheter som gör det alltmer nödvändigt att göra upp med begrepp som ”människa”, ”maskin”, och ”teknologi”. Se ”Actor-Network Theory”.

2. Singulariteten

När kommer datorerna att överskrida människans intelligens? När kommer datorer att få ett ”medvetande”? Är det ens möjlig för en dator att ha ett medvetande liknande det mänskliga? Singulariteten har delvis att göra med beräkningskraft, men det finns vissa specifika inriktningar där singulariteten problematiseras på olika sätt. Vi kan delvis tänka oss att datorerna vid något tillfälle blir mer intelligenta än människor på grund av att de får egenskaper som liknar mänskligt medvetande. Men vi kan också tänka oss ett scenario där vi når singulariteten när datorer klarar av självreplikering.

Vi måste dock omformulera våra frågeställningar. Kan en människa vara intelligent utan maskin? Om språket (skriftspråket) kan ses som en maskin då är det svårt att hävda att denna maskin inte tillför någonting till den mänskliga intelligensen. Enligt Deleuze och Guattari är språket en ”överkodning av trynet” och har och göra med systematiseringar av vissa regler. Proteserna är inte bristskapande för tänkandet och teknologier är sammansättningar i maskiner.

Jag tror att det var Tofan som i anslutningen till diskussionen sedan tog upp tråden angående ”gener”, ”memer” och ”temer”, vilket utgör ett spår som jag tror kan vara riktigt fruktbart. Susan Blackmore, som jag inte kände till sedan tidigare (däremot Richard Dawkins och Daniel Dennett), har tydligen skrivit en bok om begreppet ”temer”. Passa på att se denna TED-föreläsning där hon introducerar begreppen:

”Susan Blackmore studies memes: ideas that replicate themselves from brain to brain like a virus. She makes a bold new argument: Humanity has spawned a new kind of meme, the teme, which spreads itself via technology — and invents ways to keep itself alive.”

Tack för tipset Tofan, lägg till mig på msn!

3. Maskiniska eror

I den tredje delen berättade K&P att begrepp från datavärlden har haft tendenser att dyka upp i alla möjliga sammanhang och kontexter som de inte var ämnade till från första början. Hacking, mjukvara och hårdvara utgör begreppslighet som dyker upp mer och mer i traditionella kontexter och bidrar till att omforma dessa eller perspektivera dem så de hamnar i nytt ljus. Tyvärr antecknade jag inte så mycket i anknytning till vad som sades om maskinska eror och kommer inte ihåg så mycket om denna del.

4. Panspektrocism

Det panoptiska diagrammet konkurrerar nu med det panspektriska, men vi ska inte tolka det som att panspektrocismen är en utveckling av panoptikonmodellen eller ett systemskifte. De är fortfarande två högst aktuella sociala diagram som används inom många områden och kontexter. Vi ser hur olika diagram blir alltmer effektiva assemblage och att teknologi gör att olika komponenter utvecklas.

Jag skrev ovan att komplexa komponenter i olika intensiva och snabba sammansättningar ger upphov till mer kontaktytor och om själva komponentstrukturerna utvecklas kommer den materialiteten påverka de olika sammansättningarna mer än förut. Vi kan i detta avseende förstå hur mer komplicerade strukturer medför annorlunda kombinationer som även påverkas av entiteters eller immateriella värdens olika vara.

Michel Foucault beskrev i Övervakning och straff (Surveiller et punir: Naissance de la prison) (1975) det panoptiska fängelset och de panoptiska institutionerna. Foucault tar sig bland annat an Jeremy Benthams panoptiska modell för fängelser:

”Foucault also compares modern society with Jeremy Bentham‘s ”Panopticon” design for prisons (which was unrealized in its original form, but nonetheless influential): in the Panopticon, a single guard can watch over many prisoners while the guard remains unseen. The dark dungeon of pre-modernity has been replaced with the bright modern prison, but Foucault cautions that ”visibility is a trap”. It is through this visibility, Foucault writes, that modern society exercises its controlling systems of power and knowledge (terms which Foucault believed to be so fundamentally connected that he often combined them in a single hyphenated concept, ”power-knowledge”). Increasing visibility leads to power located on an increasingly individualized level, shown by the possibility for institutions to track individuals throughout their lives. Foucault suggests that a ”carceral continuum” runs through modern society, from the maximum security prison, through secure accommodation, probation, social workers, police, and teachers, to our everyday working and domestic lives. All are connected by the (witting or unwitting) supervision (surveillance, application of norms of acceptable behaviour) of some humans by others.”

Det panspektriska diagrammet skiljer sig en hel del från det panoptiska. Manuel DeLanda beskriver panspektron i War in the Age of Intelligent Machines (1991):

”Instead of positioning some human bodies around a central sensor, a multiplicity of sensors is deployed around all bodies: its antenna farms, spy satellites and cable-traffic intercepts feed into its computers all the information that can be gathered. This the processed through a series of “filters” or key-word watch-lists. The Panspectron does not merely select certain bodies and certain (visual) data about them. Rather, it compiles information about all at the same time, using computers to select the segments of data relevant to its surveillance tasks.” (1991: 206)”

I takt med att teknologi blir allt mer lämplig för att lagra stora mängder data och hantera denna, kommer det innebära en medföljande effektivisering inom de områden där denna teknologi blir tillgänglig, till exempel inom ekonomi, krigsföring, övervakning etc. Systemen är inte längre centraliserade och kan användas för att förutspå mänskligt beteende. Algoritmer används för att hitta olika mönster i datan och logistisk styrning möjjliggör öppna labb, sniffande och loggande aktiviteter inom olika teknologiområden.

Gabriel Tardes sociologiska perspektiv kan tillämpas med dessa förutsättningar. En gång i tiden skrev Tarde om de materiella processer och komponenter som spreds likt smittor mellan människor och olika områden. Helt plötsligt kan vi med hjälp av datorer, processorer och lagringsutrymme komma åt de mikroprocesser och fenomen som intresserade Tarde. Vi kan även använda olika diagram för att hitta mönster som kan peka på vissa specifika fenomen på ett sätt som teknologin inte kunde hjälpa oss med förr i tiden. K&P:s projekt behöver studera Tarde och Manuel DeLanda för att belysa olika tillämpningar och praktiska möjligheter angående både materiella och immateriella processer.

5 Smittontologi

Émile Durkheim anses vara en sociologins och antropologins grundare och har under åratal kastat en stor skugga över Gabriel Tardes sociologiska projekt. Smittontologin uppehåller sig vid tankar, innovationer och associationer. I vissa avseenden driver dessa begrepp mot meme-begreppet, men dessa ”smittor” handlar även om materiella processer tillsammans med immateriella processer. Smittor sprids ju på alla möjliga sätt i oändligt antal möjliga kombinationer. Vi vill kunna sätta fingret på vad som skapar ”conformity of millions”.

Vi kan utifrån Tardes ontologi beskriva världen genom att spåra upp och logga smittor. När vi väl har datan kan vi göra rätt mycket med den om vi har rätt verktyg. Ta logistik eller lagerhantering som möjliga områden där man kan använda sig av en viss systematik som effektiviserar hela företagsstrukturen.

Diskussion

Projektets filosofisk-kritiska inriktning inbegriper analys av nya makttekniker som växer fram. Företag, myndigheter och nationer vill veta vad människor vill eller kommer att göra och de vill sedan kunna använda denna information inom en rad olika områden för att upprätthålla kontroll och ordning. Projektet studerar teknologi, logaritmer och statistik i anknytning till insamlandet av data.

Projektets positiva filosoferande riktar uppmärksamhet mot olika politiska handlingar som inbäddningar av något slag. I takt med att högteknologiska sammanhang blir alltmer tillgängliga för multituden kommer den politiska organiseringen att förändras. Paul Virillios Speed and Politics (1977) får relevans i detta sammanhang, för idag har det politiska subjektet större möjligheter att göra sig hörd och att snabbt förflytta sig fram och tillbaka genom olika offentliga diskurser.

Nätpolitiken är en extrem form av politik som är värd att analysera kvalitativt. Hastigheten är en stor fördel i att bedriva politik och dessa blixtsnabba miljöer tillgängliggörs i större utsträckning då fler människor använder Internet samt börjar att skapa och uttrycka sig tillsammans med andra medborgare. K&P är intresserade av de möjliga konsekvenser får politiken erfara i och med relationen till snabbheten. Palmås berättade om hur TV-sammansättningen människa/TV gör att subjektet blir både input och output, men att detta relaterar sig till ett maskinistiskt förslavande. En ny omedierad organisering och effektiv dubbelriktadhet handlar om att utforska nya former och förmågor oss till exempel politiken. Vari ligger teknologins väsen och gränser?

Det kom upp tankar om att nätpolitiken skulle vara någon form av nyliberalmarxism förunnat de som har tillgång till Internet och något som människor i andra delar av världen inte har tillgång till. Var ligger då värdet av denna typ av politik om det inte inbegriper alla politiska subjekt? Ser vi en hierarki här där en politisk elit skiljer sig från en förtryckt minoritet? Spindler kom med kommentarer om det möjliga värdet med K&P:s undersökning: Givet att vi har identifierat dessa maktstrukturer, varför inte undersöka dom närmre? Genom att undersöka dessa strukturer och öka människors förståelse för dessa, kommer idéerna (memer) och teknologi (temer) att kunna sprida dessa potentiella nätaktivistiska strukturer, verktyg och kunskap till andra delar av världen där människor i andra kulturer och situationer använder sig av teknologierna utifrån sina specifika förutsättningar. Nätpolitiken i exempelvis Burma, Kina och Egypten talar emot tesen om en möjlig hierarki.

”Den immanenta bubblan läcker hela tiden” [Spindler] och samhället definieras mer av vad som ”läcker”.

Wallenstein kommenterade även K&P:s anförande och drog upp Benthams abstrakta framställning av panoptikon som en kontrollmekanism med specifika uttryck. Han uttryckte också även kopplingar till Marx som jag tyckte verkade vara ett intressant och fruktbart spår. Det kanske visar sig senare att det lönat sig att läsa Hegel då jag planerar att läsa mer marxistisk litteratur för att se om dett finns några begrepp eller spår som kan användas för att ge perspektiv till diskussionen. Vem hittar kopplingarna mellan Marx, Deleuze & Guattari och K&P:s projekt?

Vilka subjekt växer fram i sammansättningarna? Wallenstein passade också på att nedmontera den antropomorfiska kritiken genom att poängtera att panoptikon som diagram inte är ett system som producerar sina subjekt, utan ett diagram för maktkontroll. Vi kan inte förklara de subjektsammansättningar som uppkommer i samhället genom att peka på system, vi behöver belysa de olika sammansättningarna och smittorelationer som manifesteras eller dyker upp som fenomen. Datan avslöjar mer om subjekten än det abstrakta systemet vari vi hittar empirin.

Nästa fråga som kom på tal var det ”virituella” i Deleuziansk mening kommer in i K&P:s projekt: Var finns metafysiken i projektet? Jag tror att Deleuze och Guattari ägnar sig åt det potentiella och det virituella i sin metafysik medan Manuel DeLandas analyser belyser fysiska processer. Sammansättningar finns både på en de facto-nivå och en virituell nivå i Deleuzes egen ontologiska apparat, medan det i nätpolitiken de facto ”sker” i att något är totalt aktualiserat. K&P passade på frågan om de vet var det virituella kommer in i deras eget projekt, men gissningsvis är det inte en ontologisk nivå som de har intresserat sig för eller tänkt på tidigare. Sedan medför ju Deleuzes egen begreppslighet att det kanske inte skulle vara speciellt givande att ta in det virituella i en diskurs där den virituella verklighetens begreppslighet skulle försvåra vår förståelse.

För den som är intresserad av fraktaler och singularitet tror jag Kullenberg berättade att sista kapitlet i Mille Plateaux (A Thousand Plateaus) tar upp just dessa företeelser. Det kan även ha varit i samband med prat om potentialer för helheten.

Rasmus Fleischer tog återigen upp problemet med glömskan och minnet i det digitalfilosofiska arbetet. Hur bra minns vi olika händelser? Hur snabbt glömmer vi bort viktiga detaljer som vi ständigt tar till oss? Vi måste ta upp dessa frågor på bordet igen och försöka formulera och skapa hjälpmedel och verktyg som förbättrar vårt Intern[et]minne och organiserar stora mängder information angående t.ex. politiska fenomen och händelser. Jag ska försöka att skriva något om detta, kanske under sommaren, och kanske koppla ihop detta med begreppslighet från Husserl och Paul Ricoeur.

Jag har tröttnat på att höra om Obamas presidentkampanj. Vad är det som är så speciellt med den? När jag jämför Obamas kampanj med exempelvis utvecklingen i Sverige de senaste veckorna tycker jag att nätpolitiken hanterar teknologin och verktyg på ett mycket bättre sätt. Istället för envägskommunikation förespråkar nätpolitiken polyfonska sätt att kommunicera. Det kommer att visa sig nästa år att Obamaskampanj är förlegad, men då kommer det redan vara försent på grund av alla partier som har satsat stenhårt på förlegad informationsspridning istället för att satsa på berikande möten, dialoger och sammansättningar.

Wallenstein återvände hela tiden till Marx och ville inte släppa spåret. Han berättade om Slavoj Žižeks Organs Without Bodies (2003) och att den kanske hade relevans i sammanhanget. Wallenstein trodde att Žižek anade vad Deleuze kanske skulle ha skrivit i sin bok om Marx om han inte avlidit innan. Deleuze, Guattari, Žižek, Marx och Hegel… Var finns kopplingarna? Jag har lagt till Organs Without Bodies till min lista för jag tror att Wallensteins bidrag kan visa sig vara givande.

I förbifarten gled samtalet in på kapitalismen och tron på dess sammanbrott. Nu visade det sig att Marx inte talar om ett sammanbrott utan om ett upphävande. Men om vi ska ta tesen om att allt är föränderligt på allvar medför detta att Hegels ändamålsenlighet, som jag antar återfinns hos Marx, inte riktigt håller i längden och att detta trappstegstänkande medför problem för tron på kapitalismens förfall eller nedmontering.

Mot slutet gled vi in på hur K&P:s projekt kan ses som positivt. I och med alla de multipliceringar och stegringar som K&P försöker belysa, formas en produktiv filosofi som inte bara står på håll och kategoriserar utan den kastar sig in i olika aktiviteter och produktiva sammansättningar. Avståndet mellan K&P:s projekt och dess studium är obefintligt. Var börjar forskningen och var slutar politiken? Båda två använder sig i lika stor utsträckning av de algoritmer och databasfunktioner vars ansamlande maskinistiska sammansättningar de ämnar att analysera.

Spindler avslutade diskussionen med att förneka kapitalismens sammanbrott och istället belysa förändringen av den. För den som är intresserad av att veta mer om tron på upphävning av kapitalismen råder jag er att läsa Marx och antagligen Hegel som bör ha skrivit om former av upphävanden i sin redogörelse av världshistorien. Fredrika tog också upp en tanke som relaterade till parlamentarisk terminologi; vi puttas (förskjuts) in i andra sammanhang. Mänskligheten har inte längre teknologiska verktyg för handen – mänsklig aktivitet och produktion byter flöden på nya sätt som vi aldrig har stött på förut. Finns det inte ett värde i att undersöka dessa fenomen? Jag tycker personligen att det finns mycket positiva saker att lära sig av ny teknologi och nya sammansättningar.

Det här var mina anteckningar från arbetsseminariet och jag hoppas att ni hittar något av värde. Jag vill passa på att tacka K&P för möjligheten att komma förbi samt institutionen för Kultur och Kommunikation för ett bra seminarium och format och ser fram emot att närvara på fler seminarier och föreläsningar i höst.

68 och 99: Intensiva flöden och PR-folk

Blixten blixtrar inte
Maskinfilosofi
Nätpolitikens nollpunkt

Spinozas sammanhang